Hur Pol Pot kom till makten - Marxistarkiv

11
och de hade inte fått några direktiv” 55 från Pol Pot i dessa frågor. Det senare rådde det ingen
tvekan om: ”Kampuchea var herrar över situationen”. Ieng Sary tillade att ”under kampen mot
de franska kolonialisterna monopoliserade vietnameserna allt och khmererna visste inget”,
vilket knappast kan ha varit Nuon Cheas och många andra veteraners erfarenheter från den
kampen. En vietnamesisk representant, en general Minh, ”vägrade motvilligt att lämna” Sarys
och Sens läger. Vietnameserna for sedan för att träffa Pol Pot på hans väg nedför Ho Chi
Minh-leden och sade honom, enligt vad som påstås, att Sary hade ”gått med på det vietnamesiska
förslaget och bara inväntade hans beslut”. Men Pol Pot vägrade godkänna det; när
representanterna insisterade föstes de bort av hans vietnamesiska eskort. När Pot nådde
Rattanakiri och där mötte Sary avvisade de tillsammans förslagen, och lämnade vietnameserna
”mycket besvikna” på Pol Pot, vilken ”de inte brydde sig om att följa” längre. 56
I avsaknad av vietnamesiska redogörelser för dessa förhandlingar får vi godta Pol Pots
version, speciellt som Svartboken klargör att vietnameserna, när deras påtryckningar och
taktik visade sig fruktlösa, gav upp och erkände CPK-centrums auktoritet. Det blev inget
gemensamt kommando. Sary och Sen avslog också vietnamesernas erbjudande om att upprätta
en militär träningsskola i Nordöstra zonen. Det är emellertid intressant att vietnameserna
till och med i nordöst, som då var centrums hjärtland, hade ”sina agenter där… speciellt [och]
lyckades skaffa sig en hel del fördelar” av en slags ”parallell statsmakt” under de följande tolv
månaderna. 57
Pon, studenten som hade deltagit i marsdemonstrationerna, var en av dem som ”myglade”.
Tillsammans med över femtio andra khmer-studenter och -lärare, anlände Pon till staden
Kratie i juni 1970. 58
Lon Nol-soldaterna hade flytt, men det fanns inga khmer-kommunister i staden än; bara en bataljon
vietnameser som höll i trådarna och tilldelade dem som kunde tala vietnamesiska lokala poster.
Folket där behandlade vietnameserna som munkar; de lagade mat åt dem och var väldigt glada för
att vietnameserna hade kommit för att hjälpa Sihanouk. De gillade dem till hundra procent.
Vietnameserna, som kom norrifrån, rånade inte folk, inte ens på frukt. De bad om något, och om
folk inte gav dem det så köpte de det. Vi bodde på hotellet. Stadslivet var som förut, där fanns
restauranger, etc.
Efter två eller tre månader togs vi till en tät skog nära Phnom Santuk vid Kratie-Kompong Thomgränsen.
Vi tränades i stridsaktioner, studerade taktik och vietnamesiska. Vår grupp på tio eller tolv
höll dagliga möten där vi diskuterade våra idéer, på vietnamesiska. Jag lärde också några av
vietnameserna att tala khmer. De andra cirka fyrtio som inte lärde sig så snabbt skickades iväg till
att strida vid Taing Kauk, där Lon Nol hade inlett operation ”Chenla I” för att rensa vägen till
Kompong Thom.
Detta var i verkligheten en del av Norra zonen, och från oktober 1970 upprättade Pol Pot sitt
huvudkvarter inte långt därifrån, nära en av Chinit-flodens krökar. 59 Ieng Sary for för sin del
till Hanoi ungefär vid samma tid; han skulle bli Pol Pots representant utomlands, och skulle
komma att förhandla med både de vietnamesiska kommunistledarna och prins Sihanouk i
Beijing.
I Östra zonen påstods vietnameserna ”försöka samma manövrer” som i Nordöstra. 60 Svartboken
säger inget om att ett gemensamt kommando hade etablerats där eller att vietnameser
anställdes som lokala kadrer, men inte heller säger man att zon-kommittén var fientlig till
55 Livre Noir, op. cit., sid.65.
56 Ibid., sid. 65-67.
57 Ibid., sid. 68-69.
58 Pon, op. cit.
59 Livre Noir, op. cit., sid. 70-71.
60 Ibid., sid.67.