Hur Pol Pot kom till makten - Marxistarkiv

ordnade gjorde det. Han var mer upptagen med bondefrågor än Pum. Han var också
välutbildad; han skrev och talade bra.” 167
29
Chamroeun och Sei gick över till Suon, som lyckades behålla vänskapliga relationer med So
Pum. En lärare, som arbetade ett år med Pum och därefter med Suon, minns: ”Jag såg dem
umgås bra när de möttes för diskussioner; bara utifrån hörde jag om konflikter mellan dem.
Men jag såg dem lösa problem tillsammans på ett normalt sätt… Sok var ett av problemen –
han verkade hata vietnameserna och motarbetade dem en hel del, även om de vietnamesiska
soldaterna och khmersoldaterna samsades bra. En del av Soks soldater var stationerade hos
Pum, och vid ett tillfälle 1972 förberedde Sok en attack mot Pum. Men den sattes aldrig i
verket. Pum for med motorcykel för att träffa honom, och konflikten var löst.” 168 Non Suon
erbjöd för sin del So Pum att bli hans vice, i ett uppenbart försök att ena de två lägren. Men
Pum gick inte med på det, och i mitten av 1972 korsade han Mekong och försvann i Östra
zonen. 169 Chamroeun blev vicesekreterare i region 25 och chef för ekonomitjänsten; Sok och
Sei kom båda med i regionkommittén. Tillsammans med åtminstone ett halvt dussin Hanoitränade
khmerer som också fick auktoritativa poster fortsatte de att ”fullgöra sina uppdrag
efter förmåga”, som Vorn Vet hade planerat. Även om åtminstone Soks inställning märkbart
hade blivit radikalare under dispyten (kanske han vände kappan efter vinden), skulle de alla
möta samma slutliga öde: döden genom exekution 1975. Västlig underrättelsetjänst fick snart
rapporter om fortsatta problem mellan CPK-centrum (som man visste leddes av ’Pol’) och
region 25. Enligt Sam Adams, CPK- och Kambodja-specialisten fram till 1973: ”Pol, till
exempel, hade alltid problem med vad man skulle göra med region 25… och vi vet att han
bekymrade sig för att region 25 höll på att växa ur sina byxor…” 170
Pums försvinnande från region 25 var ett symptom på de mer drastiska förändringar som
skedde i andra delar av landet, speciellt i Sydvästra, när CPK-centrums närvaro började ge
avtryck. I närliggande region 13 (Takeo), där Moks svärson Khe Muth var vicesekreterare,
och där CIA 1971 började få rapporter om ”verkliga strider mellan Röda khmererna och de
vietnamesiska kommunisterna”, 171 deserterade en andra Hanoi-tränad khmer, den militära
befälhavaren för två av regionens fem distrikt, till Lon Nol-regimen i november detta år. 172 En
lokal CPK-medlem, som fortfarande var aktiv 1980, minns att förföljelser av sådana personer
hade börjat vid den tiden, och att de hade blivit ”fullständigt utrensade” i början av 1972. Han
beskrev med gängse CPK-eufemism hur ”vår Organisation hanterade detta problem”: ”Vi
beordrade dessa khmerer från Hanoi att komma till studiemöten och någon förde bort dem. Så
vi uteslöt dem verkligen … När vi började föra bort dem förstod inte de andra vad som var på
gång. Och på så sätt kunde vi bli av med nästan alla. Mycket få förstod vad som hände i tid
och lyckades fly till Vietnam.” 173
Enligt tjänstemannen i utrikesdepartementet Kenneth Quinn bröt khmerkommunisterna i
Sydvästras region 35 (Kampot) ”alla förbindelser med Sihanouk under slutet av 1971”; i
början av 1972 ”inledde de sitt program för att organisera det kambodjanska samhället kollektivt”
(en utveckling som vi ska undersöka inom kort). Samtidigt försökte de sätta gränser för
de vietnamesiska styrkornas rörelse genom Sydvästra zonen. 174 I den andra region 35, i
Siemreap-provinsen i Norra zonen, leddes oppositionen mot vietnameserna under samma
167
Tea Chhay Hou, op. cit. Koniska hattar är vanliga i Vietnam.
168
Författarens intervju med Leng Leang Y, Prek Ambel, 1 augusti 1980.
169
Lau Sokha, op. cit.
170
Sam Adams, op. cit.
171
Stephen Heders intervju med en kader från region 13, Sa Keo, 8 mars 1980; och Shawcross, op. cit., sid. 250.
172 ”Khmer Rouge Rallier Keoum Kun”, op. cit.
173 Heders intervju, op. cit.
174 Quinn, 1974, op. cit., sid. 7, 4, 5.