Hur Pol Pot kom till makten - Marxistarkiv

25
och Hu Nim blev som det verkar kandidatmedlemmar. 146 Ingen av de Hanoi-tränade
khmererna släpptes emellertid in, och Keo Meas blev inte återvald. Politbyrån verkade vara
oförändrad, och namnet ”Kampucheas Kommunistiska Parti, som provisoriskt antagits 1966,
blev nu officiellt.
En distriktskader från Östra zonen, Ouch Bun Chhoeun, minns att zonens vicesekreterare
Phuong återvände från konferensen med tolv häften med dokument som han lämnade över till
honom. De innehöll detaljerade resolutioner om ekonomi (”produktionskooperativ,
eliminering av utsugning och marknader”), kultur, sociala projekt, militära kampanjer och
partistadgar. En soldat som stod vakt vid konferensen säger att ”linjen för Nationella
demokratiska revolutionen” proklamerades där av partiets centrum, även om, som vi sett, den
redan satts i verket i Sydvästra zonen. ”Den innebar kollektivisering av jord, utflyttning av
folk ur städerna och förvisning av de vietnamesiska soldaterna. Det fanns olika synpunkter.
De intellektuella – Hou Yuon, Hu Nim, Khieu Samphan – var inte eniga i detta. Det var inte
heller de inhemska stridande som hade kontakt med vietnameserna, som So Phim. Det
förekom ingen omröstning, bara en redogörelse för linjen. Men det fanns tydliga oenigheter.
Till exempel var Hou Yuon, Hu Nim och Koy Thuon emot kollektivisering. De ville bara ha
ömsesidiga hjälpteam [krim prowas dai].” Tea Sabun, som deltog i konferensen, tillägger:
”Under hela dagen läste Son Sen högt ur dokumenten inför församlingen. Sedan talade Ney
Sarann länge, och Hou Yuon framförde en del kritik mot Son Sen. Khieu Samphan sade inte
mycket.”
Sabun ger inga detaljer om vad Sarann och Yuon sade, men det verkar som att de ansåg att
den ekonomiska resolutionen var för radikal eller förhastad. Dokumenten har inte överlevt,
men de teoretiska grunderna för det som blev CPK:s krigskommunism fanns helt säkert
beskrivet i dem. Dessa två män framförde vid ett senare möte offentligt avvikande åsikter i
dessa frågor 147 , och Hou Yuon, som var officiell inrikesminister och minister för kommunala
reformer och kooperativ i den revolutionära regeringen, hade redan 1970 ”vågat läxa upp” Pol
Pot. Han hade klagat över att partiet använde hans namn ”som en fasad” genom att göra
honom till en ”marionettminister”. 148 Han och Sarann var bland de få utanför centrum som
var tillräckligt utbildade för att förstå de ekonomiska implikationerna av ”eliminering av
marknaden”; bland de andra fanns det förmodligen också en tveksamhet inför att ifrågasätta
ledarskapet i ett parti som gjorde så snabba framsteg.
En viss tveksamhet rådde också kring andra frågor. Enligt Chhoeun, som uttalade sig på basis
av de dokument han läst och vad Phuong hade berättat för honom om förhandlingarna:
”Resolutionen om utrikespolitik sade att man kunde ha förbindelser med andra länder på basis
av jämlikhet och ömsesidig icke-inblandning i interna affärer. Det fanns inget direkt
omnämnande av Kina eller Vietnam. Det fanns ingen konflikt med Vietnam, bara en del
skillnader i uppfattning. Partierna var ännu inte i konflikt, men observerade varandra mycket
noga.” Sabun ger ett exempel på detta när han säger att det togs ett beslut om att inte ta emot
en officiell delegation av etniska kineser från Nordvietnam, som han påstår hade bett om att
”få kontakta och övervaka de etniska kineserna” i Kampuchea. ”Men vi sade att vi skulle inte
vara herrar i vårt eget hus om de kom och arbetade med de etniska kineserna i Kampuchea.
Delegationen fick sina order från Vietnam. Vi var inte med på detta.”
146 Vorn Vet, op. cit., sid. 32; och författarens intervju med Tea Sabun (23 augusti 1980) och Ouch Bun Chhoeun
(30 september 1980) i Phnom Penh. Mycket av informationen som följer kommer från dessa intervjuer.
147 Detta var under 1975. Se David P. Chandler och Ben Kiernan, red., Revolution and Its Aftermath in
Kampuchea, Yale University, 1983, sid. 178-79.
148 Chamlaiy Hu Nim, op. cit., sid. 86.