Hela protokollet inkl anföranden - Stockholms läns landsting

PROTOKOLL 

Landstingsfullmäktige 2004-06-08 

Justerat tisdagen den 15 juni 2004 

Conny Andersson Inger Linge Tore Lidbom 

§ 197 

Inledning 

Ordföranden förklarade sammanträdet öppnat. 

Upprop förrättades och närvaro och frånvaro på grund av anmälda förhinder 

antecknades enligt uppropslistan, bilaga 1. 

Fullmäktige godkände de anmälda förhindren. 

§ 198 

Kungörelse och annonsering 

Kungörelsen om fullmäktiges sammanträde utsändes den 27 maj 2004 till fullmäktiges 

ledamöter och ersättare och länsstyrelsen. Kungörelsen anslogs samma 

dag på landstingets anslagstavla. 

Föredragningslistan infördes den 1 juni 2004 i de tidningar där enligt fullmäktiges 

beslut annonsering ska ske. 

Tillägg nr I till föredragningslistan anslogs den 2 juni 2004 på landstingets 

anslagstavla och utsändes samma dag till fullmäktiges ledamöter och ersättare. 

Tillägg nr II till föredragningslistan anslogs den 4 juni 2004 på landstingets 

anslagstavla och utsändes samma dag till fullmäktiges ledamöter och ersättare. 

Det antecknades att sammanträdet kungjorts i laga ordning. 

§ 199 

Justering 

Att tillsammans med ordföranden justera sammanträdets protokoll utsågs förste 

och andre vice ordföranden. 

Protokollet skall justeras senast tisdagen den 22 juni 2004.

2 2004-06-08 

Anmälningsärende 

§ 200 

Anmälan av länsstyrelsens beslut att för tiden t o m den 31 oktober 2006 till 

ny ersättare i valkrets NV efter Anders Söderberg (s) utse Monica Styhr (s) 

LS 0405-0923 

Efter förslag från ordföranden lades anmälan till handlingarna. 

Beslutsärenden 

§ 201 

Förslag till budgetdirektiv år 2005 för AB Storstockholms Lokaltrafik 

(förslag 71) 

LS 0405-1079 Anf. 1-15 

I ärendet yttrade sig landstingsråden Ingela Nylund Watz och Maria Wallhager, 

Michael Stjernström, Gertrud Brorsson, landstingsrådet Anna Berger Kettner, 

Åke Askensten, Hans-Erik Malmros samt Kerstin Pettersson. 

YRKANDEN 

1) bifall till landstingsstyrelsens förslag 

2) bifall till fp-ledamöternas reservation i landstingsstyrelsen med justering av 

bidragsbeloppet från 4 491 000 000 kronor till 4 294 000 000 kronor 

Ordföranden ställde propositioner om bifall till yrkandena ovan och fann att 

fullmäktige bifallit landstingsstyrelsens förslag. 

BESLUT 

Fullmäktige beslutade enligt landstingsstyrelsens förslag 

att fastställa förslag till budgetdirektiv år 2005 för AB Storstockholms Lokaltrafik 

innebärande ett bidrag med 4 094 000 000 kronor. 

M- och kd-ledamöterna deltog inte i fullmäktiges beslut. 

RESERVATION 

Fp-ledamöterna reserverade sig mot fullmäktiges beslut till förmån för fpledamöternas 

reservation i landstingsstyrelsen med justering enligt ovan.

2004-06-08 3 

§ 202 

Överenskommelse med staten om särskilt ekonomiskt stöd (förslag 55) 

LS 0402-0326 

Anf. 16-33 

I ärendet yttrade sig landstingsråden Ingela Nylund Watz, Christer G 

Wennerholm, Birgitta Rydberg och Stig Nyman, Måns Almqvist, landstingsrådet 

Bengt Cedrenius, Curt Linderoth samt Lennart Rohdin. 

YRKANDEN 


2) bifall till m-, fp- och kd-ledamöternas reservation i landstingsstyrelsen 

Ordföranden ställde propositioner om bifall till yrkandena ovan och fann att fullmäktige 

bifallit landstingsstyrelsens förslag. 

Begärd omröstning genomfördes enligt följande godkända voteringsproposition. 

Den som bifaller landstingsstyrelsens förslag röstar ja. Den det ej vill röstar nej. 

Vinner nej har fullmäktige beslutat enligt m-, fp- och kd-ledamöternas förslag. 

Efter omröstningen konstaterade ordföranden att sammanräkningstablån utvisade 

74 ja-röster, 73 nej-röster, samt att 2 ledamöter varit frånvarande. 

Hur ledamöterna röstade framgår av bilaga 2. 

BESLUT 


att godkänna överenskommelse mellan Stockholms läns landsting och staten om 

särskilt ekonomiskt stöd 

att uppdra åt landstingsstyrelsen att fatta beslut om vilka omställningskostnader 

som bidraget 2004 skall finansiera. 

RESERVATION 

M-, fp- och kd-ledamöterna reserverade sig mot fullmäktiges beslut till förmån för 

den gemensamma reservationen i landstingsstyrelsen. 

§ 203 

Specifika ägardirektiv för AB Stockholms läns landsting Internfinans 

(förslag 56) 

LS 0402-0331 


att fastställa specifika ägardirektiv för AB Stockholms läns landsting Internfinans 

enligt landstingsdirektörens tjänsteutlåtande inklusive ägarutskottets komplettering

4 2004-06-08 

att uppdra åt stämmoombudet att på bolagsstämma för AB Stockholms läns landsting 

Internfinans rösta för fullmäktiges beslut om specifika ägardirektiv. 

§ 204 

Kommunikationspolicy för Stockholms läns landsting samt riktlinjer för 

intern kommunikation, webbplatser och pressarbete (förslag 57) 

LS 0404-0775 

Anf. 34-35 

I ärendet yttrade sig landstingsråden Christer G Wennerholm och Stig Nyman. 

BESLUT 


att anta kommunikationspolicy med tillhörande riktlinjer som skall gälla samtliga 

nämnder, styrelser, förvaltningar och bolag inom Stockholms läns landsting. 

§ 205 

Borgensåtagande inför bolagens tecknande av kollektivavtalet AGF-KL 

(förslag 58) 

LS 0403-0558 


att landstingets helägda bolag genom borgensutfästelse erhåller tryggande av förmåner 

enligt kollektivavtalet AGF-KL 

att denna utfästelse förutsätter att bolagen tecknar samma centrala kollektivavtal 

och anlitar samma administratör som landstinget 

att ingen borgensavgift därvid skall utgå. 

§ 206 

Bordlagd motion 2002:16 av Sten Erson-Wester och Jan Stefansson (kd) om 

att utreda samverkan mellan olika trafikformer i landsbygdstrafiken 

(förslag 49) 

LS 0210-0431 Anf. 36-39 

Motionen återemitterades vid fullmäktiges sammanträde den 9 mars 2004 samt 

bordlades vid sammanträdet den 11 maj 2004. 

I ärendet yttrade sig landstingsråden Stig Nyman och Anna Berger Kettner, 

Camilla Strandman samt Jan Stefansson. 

BESLUT 

Fullmäktige beslutade enligt landstingsstyrelsens förslag

2004-06-08 5 

att uppdra åt AB Storstockholms Lokaltrafik att i samverkan med Färdtjänsten 

och Waxholms Ångfartygs AB samt berörda kommuner och andra aktörer utreda 

möjligheterna till samverkan mellan olika trafikformer i landsbygdstrafiken enligt 

motionens intentioner. 

att i övrigt anse motionen besvarad. 

§ 207 

Motion 1999:24 av Bengt Cedrenius m fl (mp) om bättre utnyttjande av 

landstingets konstsamlingar (förslag 59) 

LS 9910-0548 Anf. 40-42 

I ärendet yttrade sig landstingsrådet Bengt Cedrenius, Marianne Watz samt 

landstingsrådet Ingela Nylund Watz. 

BESLUT 


att anse motionen besvarad. 

§ 208 

Motion 1999:33 av Herta Fischer och Jan Wattsgård (v) om landstingets 

konstinnehav (förslag 60) 

LS 9911-0615 Anf. 43 

I ärendet yttrade sig Jan Wattsgård. 

BESLUT 



§ 209 

Motion 2003:45 av Anita Hagelbeck och Mats Larsson (fp) om representation 

från regionala beredningarna i hälso- och sjukvårdsutskottet (förslag 61) 

LS 0306-1880 

Anf. 44-50 

I ärendet yttrade sig Anita Hagelbeck, Mats Larsson, landstingsrådet Ingela 

Nylund Watz, Marie Ljungberg Schött, landstingsrådet Stig Nyman samt Olov 

Lindquist. 

YRKANDEN 


2) bifall till m- och kd-ledamöternas reservation i landstingsstyrelsen

6 2004-06-08 

3) bifall till fp-ledamöternas reservation i landstingsstyrelsen 

Ordföranden ställde propositioner om bifall till yrkandena ovan och fann att fullmäktige 

bifallit landstingsstyrelsens förslag. 

BESLUT 


att avslå motionen. 

RESERVATIONER 

M- och kd-ledamöterna reserverade sig mot fullmäktiges beslut till förmån för den 

gemensamma reservationen i landstingsstyrelsen. 

Fp-ledamöterna reserverade sig mot fullmäktiges beslut till förmån för fpledamöternas 

reservation i landstingsstyrelsen. 

§ 210 

Motion 2002:8 av Lena-Maj Anding m fl (mp) om äldre personal inom landstinget 

(förslag 62) 

LS 0209-0376 Anf. 51-52 

I ärendet yttrade sig Lena-Maj Anding och landstingsrådet Lars Dahlberg. 

BESLUT 


att uppdra åt landstingsstyrelsens förvaltning att närmare utreda konsekvenserna av 

att erbjuda äldre medarbetare arbetstidsförkortning med viss kompensation för lönebortfall 


§ 211 

Motion 2003:44 av Birgitta Rydberg m fl (fp) om ökad tid för patientarbete 

för sjuksköterskor och läkare (förslag 63) 

LS 0306-1877 Anf. 53-63 

I ärendet yttrade sig Margaretha Herthelius, landstingsrådet Stig Nyman, Bo 

Lagerquist, landstingsrådet Christer G Wennerholm, Lena-Maj Anding, samt 

landstingsrådet Lars Dahlberg. 

YRKANDEN 


2) bifall till m-, fp- och kd-ledamöternas reservation i landstingsstyrelsen

2004-06-08 7 



BESLUT 



RESERVATION 

M-, fp- och kd-ledamöterna reserverade sig mot fullmäktiges beslut till förmån 

för den gemensamma reservationen i landstingsstyrelsen. 

Besvarande av frågor 

§ 212 

Bordlagd fråga av Maria Wallhager (fp) om en kommunal samordningsgrupp 

för att fatta beslut inom SL 

LS 0405-0976 Anf. 64-70 

Frågan bordlades vid fullmäktiges sammanträde den 11 maj 2004. 

Maria Wallhager har till landstingsrådet för trafikfrågor ställt följande fråga: 

Den politiska majoriteten (s, v, och mp) i Stockholms stad har nu kommit överens 

om start- och slutdatum för försöket med miljöavgifter. De vill inrätta en samordningsgrupp 

med representanter från majoriteten i Stockholms stad och landstinget. 

Denna ska bildas för att styra frågor som rör SL. Det avser frågor om satsningar 

inom SL, att ändra SL:s ordinarie trafik, att ändra SL:s infrastruktur och biljettsystem 

samt att ändra för kollektivtrafikresenärer. 

Som vice ordförande i Storstockholms Lokaltrafik AB är jag bekymrad över 

denna nyordning och undrar över ansvarsfördelningen mellan SL, Stadshuset, 

Regeringen och Riksdagen. 

Jag vill därför fråga trafiklandstingsrådet Anna Berger Kettner följande: 

- Anser du att det är rimligt att representanter från Stockholms stad ska styra viktiga 

beslut i SL´s styrelse? 

Frågan besvarades av landstingsrådet Anna Berger Kettner. Vidare yttrade sig 

landstingsrådet Maria Wallhager. 

§ 213 

Bordlagd fråga av Margareta Blombäck (fp) om högriskpatienter från 

Stockholms län 

LS 0405-0958 

Fullmäktige beslutade att bordlägga frågan.

8 2004-06-08 

§ 214 

Fråga av Stig Nyman (kd) om brännskadevården 

LS 0406-1192 Anf. 71-76 

Stig Nyman har till landstingsstyrelsens ordförande ställt följande fråga: 

I landstingsfullmäktiges sammanträde i december förra året hade finanslandstingsrådet 

och undertecknad ett meningsutbyte om brännskadevården som bedrevs på 

Karolinska sjukhuset och för vars ändamål en ny särskild anpassad avdelning var 

under byggnation och som planerades tas i bruk under våren 2004. 

Den nya avdelningen invigdes fredagen den 28 maj i år dit många av oss inbjöds 

för deltagande i invigningen och till visningen. Nu är verksamheten igång i en 

miljö och med medarbetare och utrustning som betecknas som det bästa i landet. 

Min fråga till Landstingsstyrelsens ordförande, finanslandstingsrådet Ingela 

Nylund Watz är: 

Innebär invigningen av den nya Brännskadeavdelningen att verksamheten nu är 

tryggad för fortsatt verksamhet inom Karolinska Universitetssjukhuset? 

Frågan besvarades av landstingsrådet Ingela Nylund Watz. Vidare yttrade sig 

landstingsrådet Stig Nyman. 

§ 215 

Fråga av Karin Ekdahl Wästberg (fp) om konstnämndens budget 

LS 0406-1195 

Anf. 77-82 

Karin Ekdahl Wästberg har till landstingsrådet för finansfrågor ställt följande 

fråga: 

Landstinget har tidigare fattat beslut om att två procent av kostnaderna för om - 

och tillbyggnad av landstingets fastigheter skall avsättas för konstnärlig utsmyckning. 

Tack vare detta skapar landstinget en god miljö till gagn för patienter, personal 

och besökare. 

I februari i år fick Kulturförvaltningen information från tjänstemän från landstingskontoret 

att utbetalningar för lös konst under 2004 stoppas omedelbart. Ramanslaget 

för lös konst är upp till 5 miljoner kronor. 

Enligt den politiska majoriteten var detta ett administrativt missförstånd som 

skulle rättas till. 

I början av maj kom samma besked om betalstopp från Landstingskontoret. Vid 

Konstnämndens sammanträde den 27 maj kunde inte majoriteten lämna något besked 

hur problemet kommer att lösas. 

Närmare ett halvår av konstnämndens verksamhetsår har nu gått och pengarna har 

ännu inte överförts. 

Mot bakgrund av detta vill jag därför fråga finanslandstingsrådet följande:

2004-06-08 9 

Kommer konstnämndens pengar att överföras före midsommar i år? 

Frågan besvarades av landstingsrådet Ingela Nylund Watz. Vidare yttrade sig 

Karin Ekdahl Wästberg. 

§ 216 

Fråga av Anita Hagelbeck (fp) om BUP:s förebyggande arbete 

LS 0406-1193 

Anf. 83-89 

Anita Hagelbeck har till landstingsrådet för psykiatrifrågor ställt följande fråga: 

I den aktuella omorganisationen av den barn- och ungdomspsykiatriska vården i 

Stockholm (BUP 2005) föreslås att BUP:s psykologverksamhet vid Mödra- och 

Barnhälsovården splittras upp och integreras i BUP-mottagningarna. En stor oro 

finns bland de verksamma psykologerna att detta kan få mycket negativa konsekvenser 

inte minst för den förebyggande verksamheten för familjer som väntar 

barn och för mycket små barn. Psykologerna föreslår själva att verksamheten ska 

finnas kvar i sammanhållen form. 

Med anledning av detta vill jag fråga ansvarigt sjukvårdslandstingsråd följande: 

Avser du att ta psykologernas yrkeserfarenhet på allvar och följa deras rekommendation 

om en fortsatt sammanhållen verksamhet? 

Frågan besvarades av landstingsrådet Birgitta Sevefjord. Vidare yttrade sig Anita 

Hagelbeck. 

§ 217 

Fråga av Margaretha Åkerberg (kd) om den ökande alkoholkonsumtionen 

LS 0406-1194 

Anf. 90-96 

Margaretha Åkerberg har till landstingsrådet för sjukvårdsfrågor ställt följande 

fråga: 

De senaste åren har konsumtionen av alkohol ökat kraftigt i Sverige. Steg för steg 

har en mer alkoholpositiv hållning etablerats. Priserna har sjunkit. Införselkvoterna 

har ökat. Antalet serveringstillstånd har ökat, liksom möjligheterna till 

öppethållande nattetid. Information till skolungdomar via den så kallade ANT-utbildningen 

har försämrats. 

För de flesta människor är alkoholkonsumtionen oproblematisk, men det finns ett 

säkerställt samband mellan totalkonsumtion och alkoholrelaterade skador. Det 

handlar om både direkta och indirekta negativa effekter som t ex misshandel, 

brottslighet, trafikolyckor, sjukfrånvaro förutom den direkta vården av alkoholskadorna. 

För många enskilda individer innebär missbruket av alkohol personliga 

tragedier. För Stockholms läns landsting innebär det ett ökat behov av att hantera 

de negativa effekterna.

10 2004-06-08 

Mot denna bakgrund vill jag fråga sjukvårdslandstingsrådet Inger Ros: 

Anser Du att Stockholms läns landsting vidtar tillräckliga åtgärder för att möta 

problematiken som följer av den kraftigt ökande alkoholkonsumtionen? 

Frågan besvarades av landstingsrådet Birgitta Sevefjord. Vidare yttrade sig 

Margaretha Åkerberg. 

§ 218 

Fråga av Charlotte Broberg (m) om antalet vårdplatser i sommar 

LS 0406-1190 

Anf. 97-103 

Charlotte Broberg har till landstingsrådet för sjukvårdsfrågor ställt följande fråga: 

Sommarstängningarna på sjukhusen kommer att vara i något större omfattning än 

tidigare år. Avtal har tecknats med ett antal privata vårdgivare om ett mindre antal 

vårdplatser under sommarmånaderna. 

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande fråga till ansvarigt landstingsråd: 

Kommer det att finnas tillräckligt med vårdplatser i sommar? 

Frågan besvarades av landstingsrådet Inger Ros. Vidare yttrade sig Charlotte 

Broberg. 

§ 219 

Fråga av Åke Holmström (kd) om uppsalahelikoptern 

LS 0406-1191 

Anf. 104-110 

Åke Holmström har till landstingsrådet för sjukvårdsfrågor ställt följande fråga: 

Beslutet att i sommar inte använda en extra ambulanshelikopter utan att istället 

förlita sig på Uppsalas helikopter har tidigare diskuterats åtskilliga gånger. För 

varje gång framkommer ytterligare fakta som dessvärre föranleder mig att känna 

ännu större oro för skärgårdsbesökarnas säkerhet under sommaren. Senaste informationen 

som kommit mig till del är att uppsalahelikoptern har stora brister i användbarhet 

i skärgården då den varken klarar av att flyga i hårt väder eller i mörker. 

Detta måste ändå anses vara rimliga krav att ställa på en helikopter med det 

tilltänkta användningsområdet. 

Mot denna bakgrund vill jag fråga ansvarigt landstingsråd följande: 

Är det rimligt att för de ökade akuta sjukvårdsinsatser i skärgården i sommar förlita 

sig på en helikopter som varken kan användas i hårt väder eller i mörker? 

Frågan besvarades av landstingsrådet Inger Ros. Vidare yttrade sig Åke 

Holmström.

Beslutsärenden 

2004-06-08 11 

§ 220 

Motion 2003:50 av Stig Nyman (kd) om arbetstidsförkortning för äldre 

medarbetare (förslag 64) 

LS 0306-1885 Anf. 111-112 

I ärendet yttrade sig landstingsrådet Stig Nyman och Håkan Jörnehed. 

BESLUT 


att uppdra åt landstingsstyrelsens förvaltning att närmare utreda konsekvenserna 

av att erbjuda äldre medarbetare arbetstidsförkortning med viss kompensation för 

lönebortfall 


§ 221 

Motion 2001:36 av Johan Sjölander (s) om att återinföra generell rätt till ledsagare 

i färdtjänsten (förslag 65) 

LS 0111-0631 Anf. 113-117 

I ärendet yttrade sig Johan Sjölander, landstingsrådet Anna Berger Kettner, Boris 

von Uexküll, Ulla Dahl samt Lars B Strand. 

BESLUT 



§ 222 

Motion 2002:15 av Sten Erson-Wester och Jan Stefansson (kd) om att SLupplysningen 

får dygnet-runt-öppet (förslag 66) 

LS 0210-0428 Anf. 118-124 

I ärendet yttrade sig Sten Erson Wester, landstingsrådet Anna Berger Kettner 

samt Åke Holmström. 

YRKANDEN 


2) bifall till kd-ledamotens reservation i landstingsstyrelsen 


fullmäktige bifallit landstingsstyrelsens förslag.

12 2004-06-08 

BESLUT 



RESERVATION 

Kd-ledamöterna reserverade sig mot fullmäktiges beslut till förmån för kdledamotens 


§ 223 

Motion 2001:16 av Saime Bilici och Susanna Brolin (v) om att landstinget 

skall utöka sitt arbete för att minska rökningen, i synnerhet bland de 

grupper där rökning är vanligast (förslag 67) 

LS 0104-0221 Anf. 125-133 

I ärendet yttrade sig Saime Bilici, Sonia Lunnergård, Teresia Ekekihl, Cecilia 

Carpelan, Birgitta Henricson, Lena-Maj Anding, landstingsrådet Birgitta 

Sevefjord samt Torbjörn Rosdahl. 

BESLUT 


att bifalla motionen. 

§ 224 

Motion 2003:37 av Lars B Strand (fp) om att utreda vård för kroppsbyggare 

(förslag 68) 

LS 0305-1693 Anf. 134-135 

I ärendet yttrade sig Lars B Strand och landstingsrådet Birgitta Sevefjord. 

YRKANDEN 


2) bifall till fp-ledamöternas reservation i landstingsstyrelsen 



BESLUT 


att anse motionen besvarad.

RESERVATION 

2004-06-08 13 

FP-ledamöterna reserverade sig mot fullmäktiges beslut till förmån för fpledamöternas 


§ 225 

Motion 2003:54 av Birgitta Rydberg m fl (fp) om gemensamma vårdenheter 

inom missbrukarvården (förslag 69) 

LS 0309-2403 Anf. 136-140 

I ärendet yttrade sig Cecilia Carpelan, Marie Ljungberg Schött, landstingsrådet 

Birgitta Sevefjord samt Pia Lidwall. 

YRKANDEN 


2) bifall till m-, fp- och kd-ledamöternas reservation i landstingsstyrelsen 



BESLUT 



RESERVATION 

M-, fp- och kd-ledamöterna reserverade sig mot fullmäktiges beslut till förmån 

för den gemensamma reservationen i landstingsstyrelsen. 

Valärenden 

§ 226 

Vissa fyllnadsval samt bordlagda val m m (förslag 70) 

LS 0302-0555, 0312-3051, 0402-0278, 0352, 0403-0493, 0494, 0656, 0722, 

0404-0777, 0405-0916, 0932, 1083, 0406-1146, 1202 

Fullmäktige beslutade att medge befrielse för Jenny Salaj från uppdraget som ersättare 

i fullmäktige, valkrets 3, samt medge befrielse fr o m 1 september 2004 

för Christer Rydh (v) från uppdraget som ledamot och ordförande i SL:s norra 

regionstyrelse, och för Madeleine Gyllenhammar (v) från uppdraget som ersättare 

i SL:s norra regionstyrelse. 

Fullmäktige valde enligt valberedningens förslag

14 2004-06-08 

SL:s norra regionstyrelse fr o m den 1 september 2004 intill utgången av 2006 

Ledamot 

v Madeleine Gyllenhammar (efter Christer Rydh) 

Ordförande 

v Madeleine Gyllenhammar (efter Christer Rydh) 

Ersättare 

v Christer Rydh (efter Madeleine Gyllenhammar) 

Ordning för ersättares inträde mellan de för Vänsterpartiet, Socialdemokraterna 

och Miljöpartiet valda ersättarna: 

För ledamoten Gyllenhammar inträder ersättarna Rydh, Dernhagen, Olofsson, 

Jonsson och Hansson; För ledamöterna Sundman, Pontusson och Saxelin inträder 

ersättarna Olofsson, Jonsson, Hansson, Rydh och Dernhagen; För ledamoten 

Lundgren inträder ersättarna Dernhagen, Rydh, Olofsson, Jonsson och Hansson. 

Färdtjänstnämnden intill utgången av 2006 

Ersättare 

fp Elsy Johansson (efter Stina Morian) 

Ordning för ersättares inträde mellan de för Folkpartiet och Moderaterna valda 

ersättarna: 

För ledamöterna Bexelius och Strand inträder ersättarna Åkerhielm, Johansson, 

Klingström och Bjurström; För ledamoten von Uexküll inträder ersättarna 

Klingström, Bjurström, Åkerhielm och Johansson; För ledamoten Agestav inträder 

ersättarna Klingström, Bjurström, Åkerhielm och Johansson. 

Svea Hovrätt intill utgången av 2006 

Nämndeman 

v Yousef Yebari (efter Ingemar Björklund) 

mp Bengt Holwaster (efter Stefan Löfgren) 

Skattenämnden för skattekontor Spånga intill utgången av 2006 

Ledamot 

fp Ali Sadeghvaziri (efter Gunnar Blomberg)

2004-06-08 15 

Skattenämnden för företagsskattekontor 3 intill utgången av 2006 

Ledamot 

s Sven Edberg (efter Hanne Ringström) 

fp Jan Edström (efter Gunnar Blomberg) 

Skattenämnden för Storföretagsskattekontoret intill utgången av 2006 

Ledamöter 

s Birgitta Gustafsson 

Fullmäktige beslutade enligt valberedningens förslag att bordlägga följande val. 

två ledamöter i skattenämnden för storföretagsskattekontoret (v) 

två ledamöter i skattenämnden för utlandsskattekontoret (v) 

en ledamot i skattenämnden vid företagsskattekontor 1 efter Mujde Rashid (v) 

en ledamot i skattenämnden för skattekontor Stockholm 2 efter Elisabet Abelson 

(fp) 

Fullmäktige valde även enligt ägarutskottets förslag 

Leasingaktiebolaget Garnis (vilande bolag) från ordinarie bolagsstämma 2004 

t o m ordinarie bolagsstämma 2005 

Ledamöter 

- Helena Holmstedt 

- Hans-Olof Lundborg 

- Anita Jansson 

Ordförande 

- Helena Holmstedt 

Södertälje sjukhus intill utgången av 2004 

Ledamöter 

- Olof Edhag 

- Annika Sandström

16 2004-06-08 

Nya motioner 

§ 227 

Anmälan av motioner 

LS 0406-1224--1227 

Nr 2004:28 av Pia Lidwall m fl (kd) om landstingets arbete mot alkohol 

Nr 2004:29 av Iréne Johansson (fp) om en äldrevårdcentral i Huddinge 

Nr 2004:30 av Cecilia Carpelan m fl (fp) om enhetlig avgift för rökavvänjning 

Nr 2004:31 av Sonia Lunnergård m fl (kd) om kultur som hälsobringare 

Motionerna remitterades till landstingsstyrelsen för beredning. 

Besvarande av interpellationer 

§ 228 

Bordlagd interpellation 2004:26 av Andres Käärik (fp) om vård på lika villkor 

för kvinnor och män i Stockholms läns landsting 

LS 0404-0770 Anf. 141-148 

Interpellationen är ställd till landstingsrådet för sjukvårdsfrågor. Interpellationen 

bordlades vid fullmäktiges sammanträde den 11 maj 2004. 

Svar på interpellationen, se bilaga 3. 

Landstingsrådet Birgitta Sevefjord hänvisade till det skriftliga svaret. Vidare yttrade 

sig Andres Käärik, landstingsrådet Birgitta Sevefjord samt Pia Lidwall. 

§ 229 

Bordlagd interpellation 2004:30 av Lennart Rohdin (fp) om införande av 

betyg på vårdinrättning 

LS 0404-0774 Anf. 149-162 

Interpellationen är ställd till ordföranden i ägarutskottet. Interpellationen bordlades 

vid fullmäktiges sammanträde den 11 maj 2004. 

Svar på interpellationen, se bilaga 4. 

Ordföranden i ägarutskottet Anders Lönnberg hänvisade till det skriftliga svaret. 

Vidare yttrade sig Lennart Rohdin, Anders Lönnberg, Margareta Åkerberg, 

landstingsrådet Christer G Wennerholm, Margareta Cederfelt, landstingsråden 

Stig Nyman och Inger Ros samt Margaretha Herthelius.

2004-06-08 17 

§ 230 

Interpellation 2004:37 av Margaretha Åkerberg (kd) om utökade möjligheter 

att ta med cyklar på pendeltågen 

LS 0405-0977 Anf. 163-170 

Interpellationen är ställde till landstingsrådet för trafikfrågor. Fullmäktige beslutade 

den 11 maj 2004 att interpellationen fick ställas. 

Svar på Interpellationen, se bilaga 5. 

Landstingsrådet Anna Berger Kettner hänvisade till det skriftliga svaret. Vidare 

yttrade sig Margaretha Åkerberg, landstingsrådet Anna Berger Kettner, Urban 

Ryadal, Kerstin Pettersson samt Ulla Dahl. 

§ 231 

Interpellation 2004:31 av Birgitta Rydberg (fp) om försöksverksamhet med 

husläkarverksamhet enligt Protosmodellen 

LS 0405-0969 Anf. 171-182 

Interpellationen är ställde till landstingsrådet för sjukvårdsfrågor. Fullmäktige beslutade 

den 11 maj 2004 att interpellationen fick ställas. 


Landstingsrådet Inger Ros hänvisade till det skriftliga svaret. Vidare yttrade sig 

landstingsråden Birgitta Rydberg och Inger Ros, Anders Lönnberg, Andres 

Käärik samt Juan Carlos Cebrian. 

§ 232 

Interpellation 2004:32 av Stig Nyman (kd) om vårdplatssituationen sommartid 

LS 0405-0970 Anf. 183-187 

Interpellationen är ställde till landstingsrådet för sjukvårdsfrågor. Fullmäktige 

beslutade den 11 maj 2004 att interpellationen fick ställas. 


Landstingsrådet Inger Ros hänvisade till det skriftliga svaret. Vidare yttrade sig 

landstingsråden Stig Nyman och Inger Ros. 

§ 233 

Interpellation 2004:33 av Cecilia Carpelan (fp) om en centralt belägen STImottagning 

för unga vuxna 

LS 0405-0971 Anf. 188-194 

Interpellationen är ställde till landstingsrådet för sjukvårdsfrågor. Fullmäktige 

beslutade den 11 maj 2004 att interpellationen fick ställas.

18 2004-06-08 


Landstingsrådet Birgitta Sevefjord hänvisade till det skriftliga svaret. Vidare yttrade 

sig Cecilia Carpelan, landstingsrådet Birgitta Sevefjord, Bo Johansson, 

Håkan Jörnehed samt Pia Lidwall. 

§ 234 

Interpellation 2004:34 av Margareta Blombäck (fp) om vården inom primärvården 

är jämställd 

LS 0405-0973 

Fullmäktige beslutade att bordlägga besvarandet av interpellationen. 

§ 235 

Interpellation 2004:35 av Margaretha Herthelius (fp) om att utöka landstingets 

medarbetarenkät med frågor om mobbning, kränkande behandling 

och sexuella trakasserier 

LS 0405-0974 Anf. 195-199 

Interpellationen är ställde till landstingsrådet för personalfrågor. Fullmäktige 

beslutade den 11 maj 2004 att interpellationen fick ställas. 


Landstingsrådet Lars Dahlberg hänvisade till det skriftliga svaret. Vidare yttrade 

sig Margaretha Herthelius, landstingsrådet Lars Dahlberg, Aram El Khoury samt 

Ulla Dahl. 

§ 236 

Interpellation 2004:36 av Margareta Cederfelt (m) om tandvårdens resurser 

LS 0405-0975 

Fullmäktige beslutade att bordlägga besvarandet av interpellationen. 

Nya interpellationer 

§ 237 

Anmälan av interpellationer 

LS 0406-1182--1189 

Nr 2004:38 av Staffan Sjödén (m) om oklarheter om landstingets konstnämnd 

disponerar cirka fyra miljoner kronor för inköp av ”lös konst” 

Nr 2004:39 av Mats Larsson (fp) om att bjuda in anbudsgivare från de nya medlemsstaterna 

i EU

2004-06-08 19 

Nr 2004:40 av Karin Ekdahl Wästberg (fp) om samordning av e-tidskrifter och 

databaser inom sjukvården 

Nr 2004:41 av Stig Nyman (kd) om konsekvenser för Stockholms läns landsting 

med anledning av förslag till nytt balanskrav m m 

Nr 2004:42 av Bo Lagerquist (fp) om chefstillägg till chefer som avgått 

Nr 2004:43 av Margaretha Herthelius (fp) om barnkonventionen avspeglas i vården 

Nr 2004:44 av Carl-Anders Ifvarsson (fp) om framtiden för melanomdagarna 

Nr 2004:45 av Bo Johansson (fp) om hur journaler ska bli tillgängliga för synskadade 

Interpellationerna ska besvaras vid nästa sammanträde. 

Avslutning 

Ordföranden avslutade sammanträdet kl 18.15. 

Vid protokollet 

Peter Freme

20 Yttranden 2004:06 

Yttranden vid Stockholms läns landstingsfullmäktiges möte den 8 juni 

2004 

§ 201 Förslag till budgetdirektiv år 2005 för AB Storstockholms Lokaltrafik 

Anförande nr 1 

Landstingsrådet Nylund Watz (s): Ordförande, landstingsfullmäktige! Den 

stora debatten om budgetdirektiven, det sakliga innehållet och förutsättningarna 

för landstingets ekonomi, hade vi vid förra fullmäktigesammanträdet. Jag vill 

därför i det här sammanhanget endast yrka bifall till landstingsstyrelsens förslag 

och fästa landstingsfullmäktiges uppmärksamhet på att också detta ärende i 

huvudsak och enbart rör frågan om att ge SL-koncernen planeringsförutsättningar. 

Själva frågan om det materiella och ekonomiska innehållet i verksamheten under 

2005 återkommer vi självfallet till under budgethanteringen i höst. 


Landstingsrådet Wallhager (fp): Herr ordförande, ledamöter! Jag måste ändå 

lite grann i clinch med Ingela Nylund Watz säga att vi inte har behandlat det här 

förut. Det var bordlagt förra gången eftersom man tydligen inte har haft tid att 

hantera frågan tidigare. 

Jag skulle vilja säga att vi har ett ärende framför oss som är oerhört viktigt för 

väldigt många i Stockholms läns landsting och självklart även för dem som bor i 

länet. Det handlar om det som de flesta av oss faktiskt nyttjar dagligen, kollektivtrafiken. 

När man läser ärendet blir man lite ledsen och lite bestört över den brist 

på ledarskap, den brist på visioner som den sittande majoriteten har för AB 

Storstockholms Lokaltrafik. 

Man har brist på trafik. Man har brist på underhåll. Man har brist på reparationer, 

brist på pengar, brist på tydlighet, brist på långsiktiga och hållbara lösningar och 

framför allt brist på visioner. Egentligen tycker jag, som kanske många av er i 

salen, att det här ärendet kanske inte alls skulle tas upp i dag eftersom utredningsarbetet 

om SL:s ekonomi fortfarande pågår och inte är klart. 

Man kan bland annat läsa i papperen att det råder delade meningar om hur man 

ska läsa SL:s ekonomiska rapport och om principerna för avskrivning.. Man har 

tillsatt en grupp som ska analysera och kvalitetssäkra planeringsförutsättningarna, 

vilket innebär att man faktiskt inte har ett underlag att utgå från. Det här indikerar 

ju en ganska stor osäkerhet som är mycket otrevlig, tycker jag. 

Tjänstemännen har satt upp ett mål där man säger att man vill ha minst oförändrad 

trafikvolym inför 2005 jämfört med nivån 2004. Man skriver att ”detta synes vara 

särskilt möjligt att uppnå om planerade trafikutökningar under hösten 2004 ej 

genomförs och trafikvolymen bevaras oförändrad”. Då kan man säga att majoriteten 

gudskelov, eller hur man ska uttrycka det, har gått med på att tillföra ytterligare 

40 miljoner för att åtminstone få en rimlig nivå. Dessa 40 miljoner tycker jag ska 

ställas i relation till de 200 miljoner som SL i dag lägger ut på en reklamkampanj 

som vi alla kan se. Hade man möjlighet att använda en stor del av de pengarna 

hade vi kunnat få en ytterligare utökad trafik i stället för endast 40 miljoner.

Yttranden 2004:06 21 

Det kanske är det här som är signifikant för majoriteten, att man just saknar 

visioner, att man saknar egna initiativ och egen vilja att förbättra kollektivtrafiken. 

Man förlitar sig helt på tjänstemännen och kan inte komma med egna idéer. Det 

kanske är det här som ska tolkas som det vi hörde i våras i samband med att man 

höjde kostnaderna kraftigt för dem som åker med kollektivtrafiken, att det skulle 

bli mycket bättre trafik. Det skulle märkas i trafiken när man höjde. Jag tycker 

inte att man märker i trafiken att vi har fått någonting för de pengar vi har gett. 

Man hänvisar i sitt direktiv till att vi inte har mer pengar. Man säger att det är 

skatteintäkterna som har minskat. Då tycker jag att man någonstans måste ställa 

sig frågan: Varför har skatteintäkterna minskat? Återigen, därför att det saknas 

visioner inom den ledande majoriteten. 

Stockholmarna betalar in ännu mindre skatt i dag, trots att vi har höjt skatten 

kraftigt. Vi har haft två kraftiga skattehöjningar i det här landstinget. Ändå får 

man totalt sett in mindre skatt. Det här resulterar förstås i att SL de facto får 

minska sin trafik, minska på det som kanske är ännu allvarligare, underhållet och 

reparationerna. Man kommer inte att uppnå målet om en ökad 

kollektivtrafikandel. 

Då ställer åtminstone jag mig ett antal frågor som jag tycker att ni andra också 

borde ställa er. Är det inte så att den sittande majoriteten borde jobba för och ha 

visioner om att ha ett gott ledarskap som innebär att vi får ökade skatteintäkter i 

det här landstinget i stället för minskade skatteintäkter? Är det inte så att de 

pengarna, som man kan jobba för på olika sätt, ska ingå i SL:s budget? Varför är 

det så att företagarna inte stannar i Stockholm utan etablerar sig i andra städer? 

Varför är det attraktivare att bosätta sig på andra ställen i Mälardalen än i 

Stockholmsregionen? 

Jag tycker inte att man behöver ha speciellt mycket fantasi för att ha svar på de 

här frågorna. Det handlar om brist på visioner, i det här fallet från regeringens 

sida, som ändå är partikamrater med flertalet som sitter här inne. Det handlar om 

visioner som tar sig uttryck i en Stockholmsfientlighet. Det handlar om brist på 

initiativ för att underlätta för nyföretagarna så att vi kunde få in mer skattepengar 

och därmed också en ökad budget i SL. Det handlar om att man i stället för att gå 

från ord till handling har tillväxtkonferenser och utredningar som inte ger resultat. 

Man kan undra när socialdemokratin ska lära av sina egna misstag och inse att vi 

politiker inte kan skapa arbeten. Vi kan möjligen skapa förutsättningar för dessa 

arbeten. 

Det handlar, om vi går tillbaka direkt till SL, om brist på nya finansiella lösningar, 

brist på fantasi för att hitta nya intäktsmöjligheter för SL. Det handlar om brist på 

verklighetsförankring när man höjer kontantkupongen i stället för att sänka priset, 

vilket har resulterat i att det i dag är ett stort antal som inte köper kontantkuponger, 

säkert också ett stort antal som i stället plankar, hoppar över spärrarna och 

kanske till och med gör en volt över spärren. 

Det handlar om brist på verklighetsförankring när man inte förstår att konstruktionen 

med öppna spärrlinjer resulterar i att vi får in mindre pengar och att det blir 

fler plankare. Jag trodde att det var mer pengar vi skulle ha.


Det handlar om brist på verklighetsförankring när man inför en trängselskatt som 

förstås kommer att försvåra ytterligare för tillväxten, ytterligare skrämma bort 

företagarna och, ur SL:s synvinkel det sämsta scenariot, ytterligare skrämma bort 

möjliga kollektivtrafikresande. Självklart kommer det att bli trängre på bussen. 

Det kommer att bli trängre på pendeltåget, och det kommer att bli våldsamt trångt 

i tunnelbanan. 

Det här innebär en ny skatt för alla dem som i dag betalar skatt till landstinget, en 

skatt på kanske 60 kronor om dagen som man ska ta av skattade pengar. Kanske 

blir det upp till 1 500 kronor i månaden som man ska betala. Det här kommer inte 

att resultera i en utökad kollektivtrafik. Det här kommer att innebära att vi får 

ännu färre företagare, ännu färre som vill bosätta sig här i Stockholm. I dag vet vi 

faktiskt inte hur kvaliteten på den utökade trafik som SL kommer att vara ansvarig 

för kommer att se ut. 

Vi hade ett riktigt skrämselscenario för någon vecka sedan, när Finansdepartementet 

ville dra ned på pengarna till SL och hyra in turistbussar, vilket skulle 

innebära att en stor del av dem som i dag nyttjar kollektivtrafiken inte skulle ha 

möjlighet att göra det. Det här har gudskelov partikamraterna i det här huset sagt 

nej till. Men det var ett tänkbart scenario från Finansdepartementet. 

Vi har fortfarande i dag inget underskrivet avtal med Finansdepartementet, vilket 

innebär att vi egentligen inte kan fortsätta planera för trängselavgiftsförsöket. Vi 

har i dag faktiskt väldigt lite fakta om hur det här försöket kommer att genomföras 

och vilka konsekvenser det kommer att få. Vi vet att vi kommer att sätta in x antal 

extra bussar, men vad händer om det blir fullt på pendeltågen eller på tunnelbanetågen? 

Det finns ingen beredskap och ingen möjlighet att genomföra någon 

förbättring. 

Jag tycker att budgetdirektivet till SL, som dessutom endast innehåller direktiv för 

2005, saknar den långsiktiga planering som SL så väl behöver för att vi ska kunna 

få en väl fungerande kollektivtrafik här i Stockholm. Det saknas därför att den 

sittande majoriteten inte har tagit sitt ansvar på allvar och för att man har tagit de 

snabba lösningarna. Man har inte analyserat siffrorna själv, och man saknar som 

sagt visionerna. 

Det jag tycker är allvarligt är just att man saknar handlingskraften att ta tag i det 

ursprungliga och det grundläggande problemet som gör att vi gång efter gång får 

stå i den här talarstolen och säga att det inte finns pengar. Det finns inte pengar till 

en bra kollektivtrafik. Det finns inte pengar till en bra sjukvård i majoritetens 

förslag. Det är skatteutjämningen som gör att vi hela tiden åderlåts på pengar. Vi 

får skicka våra pengar till andra län, till andra kommuner. Resultatet blir att vår 

kollektivtrafik blir sämre, vår sjukvård blir sämre. Vi har i dag inte ens pengar till 

underhåll inom SL, än mindre till en utbyggnad av trafiken. 

Jag tycker att man måste hitta bra lösningar och inte som man skriver i tjänstedirektivet 

”rimliga lösningar”. Det handlar inte om att man ska dra ned på 

personalen. Det handlar inte om att man ska kunna dra ned på underhåll och 

utbyggnad. Man måste hitta bra, långsiktigt hållbara lösningar för kollektivtrafiken 

här i länet. Annars kommer vi att ha mycket stora problem framöver när det 

gäller att vinna dem åter som i dag väljer att åka på annat sätt än med kollektivtrafiken.


Från Folkpartiets sida har vi lagt 200 miljoner mer än majoriteten har i sin budget. 

Vi har gjort en omfördelning i vår budget därför att vi vill prioritera kollektivtrafiken, 

prioritera att de som åker dagligdags med kollektivtrafik ska ha en bra, 

en ren och en snygg kollektivtrafik, en tillgänglig kollektivtrafik och en tillförlitlig 

kollektivtrafik. Inget av detta kan majoriteten själv ställa upp för. 

Vad som återigen är mest anmärkningsvärt är att hela det här dokumentet är ett 

hastverk. Det är inte ens i dag ett färdigt dokument. Och det ska vi i den här 

församlingen i dag fatta beslut om. Vi ska fastställa vilka planeringsdirektiv som 

SL ska ha för att sedan återkomma till hösten med den riktiga budgeten. Man 

skriver också att kommer det att ske prisförändringar, till exempel när det gäller 

busspriser och liknande, måste man återigen förändra direktiven för SL. 

Vilket företag i den här klassen, som får ett ägartillskott på drygt 4 miljarder och 

drar in hälften själv, kan förändra sina planeringsdirektiv näst intill från månad till 

månad? Ur min synvinkel kan inget hållbart företag göra det. Framför allt inget 

företag som måste jobba med långsiktigt förtroendeskapande åtgärder för att få 

tillbaka alla dem som i dag inte väljer att åka i kollektivtrafiken. 

Det vi ser är ett hastverk som vi ska fatta beslut om. Det innehåller inga nya 

satsningar på trafiken. Det innehåller inga planeringsdirektiv när det gäller 

trängselavgifter. Dem har man valt att hålla utanför därför att man säger att staten 

ska betala. Vi vet vad staten säger. Vi vet vad Finansdepartementet säger. Vi vet 

vad Bosse Ringholm säger. De vill inte ge några extra pengar till det här 

landstinget. 

Jag yrkar därmed bifall till Folkpartiets förslag, som skulle innebära 200 miljoner 

mer till kollektivtrafiken och framför allt en möjlighet till ett långsiktigt 

planerande. 


Landstingsrådet Nylund Watz (s): Ordförande, landstingsfullmäktige! Vi får 

väl som ledamöter av fullmäktige tacka för den allmänpolitiska exposén av 

Folkpartiets kommande budgetarbete. För egen del tycker jag att det fanns en sak i 

det Maria Wallhager sade som var riktig och som jag själv också antydde i 

inledningen, nämligen att det här är planeringsförutsättningar utifrån de kända 

fakta vi har i dag. Själva budgetarbetet får vi naturligtvis återkomma till i höst, 

eftersom det bland annat råder osäkerhet om en del detaljer i finansieringen och 

den ekonomiska statusen i SL-koncernen. De behöver redas ut. 

Slutsatser om vilket budgetförslag som kommer att levereras från majoriteten till 

fullmäktige i höst må vi väl ändå återkomma till i höst. Spekulationer kan ju 

Maria Wallhager ägna sig åt, men det är bara fakta som kommer att gälla, och det 

är det budgetförslag som presenteras. 

Jag ser fram emot en diskussion med Folkpartiets företrädare i november om på 

vilket sätt Folkpartiet ämnar finansiera både ett ökat skattetillskott till SLkoncernen 

och sänkta kollektivtrafiktaxor. Det ska bli mig ett sant nöje.



Landstingsrådet Wallhager (fp): Självklart, Ingela Nylund Watz, kan vi ägna 

oss åt spekulationer. Men det är precis det som är felet med det här ärendet. Det 

innehåller alldeles för mycket spekulationer. Ändå ska vi fatta beslut om vilken 

planeringsmöjlighet som SL ska ha de kommande åren. Det här är faktiskt ingen 

verksamhet som man kan styra från dag till dag. Vi behöver långsiktigt hållbara 

förutsättningar för att kunna driva kollektivtrafiken på ett bra sätt i Stockholm. 

Är det någonting som jag skulle vilja att du tog tag i för att just gå över från 

spekulationer till fakta så är det att du pratar med din regering så att vi får bra 

förutsättningar i det här länet utifrån skatteutjämningen. 


Landstingsrådet Nylund Watz (s): Ordförande, landstingsfullmäktige! Jag 

ska leverera ett mycke tydligt sakligt besked inför planeringsdirektiven. Alla 

verksamheter har fått planeringsdirektiv. Nu ämnar vi också lämna direktiv för 

SL. Ingen verksamhet i landstinget kan med säkerhet veta att exakt detta 

planeringsdirektiv kommer att gälla som slutligt budgetförslag, ity vi vet alldeles 

för lite om omvärldens och våra egna förutsättningar i nuläget jämfört med när vi 

ska anta budgeten. Det är ett tillstånd som Maria Wallhager ändå måste acceptera. 


Michael Stjernström (kd): Herr ordförande, fullmäktige! Det har varit en 

ganska långdragen och jobbig process, tycker jag som ledamot i SL som har sett 

dialogen mellan våra tjänstemän på SL och landstingsstyrelsens förvaltning. Det 

har faktiskt varit en ganska infekterad dialog tidvis. Man har haft olika synpunkter 

på redovisningssystem, avskrivningar, ränteprognoser och så vidare, som om man 

från landstingskontorets sida visste exakt hur räntan skulle utvecklas framöver. 

Jag tycker att det var en ganska låg nivå på den här dialogen och debatten. Det är 

trist att inte två förvaltningar ska kunna kommunicera på ett bra sätt och ha en 

saklig ton. Jag tycker att det är bedrövligt. 

Den här diskussionen har utmynnat i ett förslag från tjänstemännen där man vill 

dra tillbaka de trafikutökningar som styrelsen hade planerat inför hösten och 

beslutat om för bara ett par månader sedan. Man vill liksom skruva åt tumskruvarna 

ganska rejält. 

Det förslag som nu läggs fram av landstingsstyrelsen är något bättre. Där säger 

man att de trafikutökningar som styrelsen har beslutat ska få gälla. Och man ska 

få ersättning för avtalet med Tågia. Men alla andra saker som kan tänkas dyka 

upp, myndighetskrav, bussar eller annat som dyker upp, finns det inga marginaler 

alls för i den här budgeten. 

Jag är rädd för att det här kommer att se helt annorlunda ut i höst. Det kommer att 

krävas mer pengar till SL. Jag är faktiskt rädd för att man kommer att göra samma 

misstag som man gjorde under 80-talet inom SL. Man sköt på nödvändiga 

investeringar och underhåll. Det får man bittert äta upp senare. Det straffar sig i 

längden att inte göra nödvändiga investeringar och underhåll i tid.


Vi kristdemokrater lade fram en egen budget för 2004. Där påpekade vi just att vi 

var oroliga för investeringsramen och hade en liten justering av den. Vi var också 

oroliga för underhållsåtgärderna, att man så fort det är kristid drar ned dem till ett 

minimum. Vi hade också med ett förslag om en studentrabatt på SL som vi tycker 

är mer angelägen än någonsin när taxorna nu har höjts. Det blir en inte alltför 

vågad gissning att vi kristdemokrater kommer att lägga fram en egen budget även 

för 2005 som vi kommer att visa upp i höst. Därför deltar inte vi i dagens beslut 

om budgetdirektiven. 


Gertrud Brorsson (mp): Ordförande, ledamöter! Jag ska för Miljöpartiets 

del yrka bifall till landstingsstyrelsens förslag till beslut. Nu har vi fått ett budgetdirektiv 

som faktiskt ändå ger en inriktning och en ansats, till skillnad mot vad 

Maria Wallhager menar. Det är ett direktiv som säger att vi ska satsa på tillgänglighet. 

Vi ska satsa på kollektivtrafik. Naturligtvis är det det verkliga budgetarbetet 

som ska sätta i gång under hösten som ska visa vad vi behöver. Är det så att vi 

behöver mer pengar får vi ta upp den diskussionen under budgetförhandlingarna. 

Men såvitt jag ser har en del i oppositionen redan klarat av den biten. Vi tar det 

arbetet under hösten. 

Det har aldrig varit tal om att trängselavgifterna skulle tas med i budgeten för den 

ordinarie trafiken. Det är en särskild fråga som vi inte ens ska ta upp i diskussionen 

om budgetarbetet i landstinget. Nu är det viktigt att satsa på ett bra utbud och 

en bra tillgänglighet. Det är ju det som påverkar hur vi får in pengar till kollektivtrafiken. 

Det är enkelt att se att ett bra utbud ger en bättre efterfrågan. Det är det vi 

måste satsa på. Det har varit en dålig tid. Nu gäller det att vi försöker göra det 

bästa av det här så att det blir en bra kollektivtrafik. 

Bifall till landstingsstyrelsens förslag! 


Landstingsrådet Berger Kettner (s): Folkpartiet är ett idéburet parti, och det 

har jag mycket stor respekt för. Det är bra att ha politiska visioner. Jag tillhör 

också ett idéburet parti. Det är viktigt att ha stora idéer. Vi socialdemokrater och 

vi som nu tillsammans bildar majoritet hade också stora visioner. Vi har det nu 

och vi hade det också förra mandatperioden, när trafiken fungerade dåligt och 

folkpartisterna i SL-styrelsen knappt yttrade sig. Däremot stödde man en politik 

som just innebar det Maria har varit uppe och talat om: en hel del eftersatt, höja 

taxan när det fungerar som sämst, skrämma bort människor från trafiken. Vi 

socialdemokrater samlade våra idéer om hur man kunde göra saker bättre i en 

skrift som heter Byt spår. Vi håller på med det, idogt. 

Däremot innebär inte att ha visioner, Maria, att man nödvändigtvis måste byta 

dem och svänga 180 grader som Folkpartiet gör i fråga efter fråga – invandrarpolitiken, 

alkoholpolitiken och nu också SL – för att det ska märkas. Det är nog 

mer en fråga om att dra till sig uppmärksamhet. Men jag tror att det i längden 

varken väcker tilltro hos medborgarna eller innebär någonting bra för verksamheten. 

Och när det gäller att tala om att ha långsiktiga planeringsförutsättningar 

och stå för det man vill tycker jag att man ska fundera på om det är det som 

Folkpartiets politik präglas av.


Sedan är det faktiskt viktigt, även om man har stora idéer och vill väcka uppmärksamhet, 

att man håller sig till sanningen. Kampanjen mot plankningen kostar inte 

200 miljoner. Det vet du också, Maria. Den kostar 2 miljoner. Det var fel med en 

hundrapotens. Det har du fått höra vid ett otal tillfällen, så sent som av presidiet i 

går och du har också fått ett mejl om det i dag. 

Det är inte sant att det blir mindre trafik i SL med det här förslaget. Det är inte 

heller sant, som du brukar vara ute och skrämmas med, att vi planerar att lägga 

ned Nockebybanan. Jag har just fått brev från 450–500 jätteledsna pensionärer 

som tror att du talar sanning. När jag fick förklara för dem hur det låg till var de 

inte så glada. Det är bra att du känner starkt, Maria, men man måste hålla sig till 

sanningen. 

Men är det inte ett bättre förslag som Folkpartiet lägger fram? På nästan alla 

punkter vet ju du, Maria, att du har tagit upp saker som vi alla är överens om, 

redan håller på och genomför och som Folkpartiet oftast inte har föreslagit. 

Men det är några punkter där vi inte är överens. Ni har mycket mer pengar till 

trafiken. Ni har inte redovisat hur ni ska få fram dem. Du säger att ni omfördelar. 

Men ni har inte redovisat från vad. Varifrån ska ni ta pengarna, många hundra 

miljoner? Eller är det som vanligt så att ni gärna betalar saker men inte har något 

att betala med? Ni skriver gärna på beställningen men tänker göra som under förra 

mandatperioden. Jag vill påminna alla lyssnare och er som sitter här i salen om att 

det här landstinget var ytterst nära konkurs när vi tog över. Då hade vi kunnat 

tycka att det skulle finnas jättemycket pengar till trafik och sjukvård, men det 

hade inte blivit något. 

Trons makt är stor, Maria, det är jag den första att skriva under på. Det är oerhört 

viktigt att ha en stark tro. Men den kan inte bära hur långt som helst. Inom alla 

områden är det viktigt att man förenar, som det står i Bibeln, tro och gärningar. Så 

länge du fortsätter att säga saker som inte stämmer, att påstå att saker som alla i 

SL-styrelsen är överens om är folkpartiförslag och bara era och att lägga ut pengar 

som du inte äger är du faktiskt inte trovärdig. Kd är det borgerliga parti som jag 

tycker har den mest seriösa trafikpolitiken. Jag har stor respekt för att ni tycker att 

det här har gått fort. Jag är väldigt ledsen för att det finns så mycket att reda ut i 

SL. Jag känner att det väldigt mycket har att göra med något vi har tagit över. 

Men jag ska inte tjata så mycket om det. 

Däremot vill jag lugna Michael med att om du läser förslaget väldigt noggrant så 

kommer du att se att det finns pengar till de ökade myndighetskraven i 

landstinget. Vi har alltså avsatt de pengarna. Det finns också tydliga skrivningar 

om att om det uppstår andra problem, precis som Ingela varit inne på, när det 

gäller priser och annat som är utom SL:s kontroll, måste vi återkomma till det när 

vi antar budgeten. Det här är ett planeringsdirektiv. Det är fascinerande, om jag 

får återgå till Maria, att se hur du å ena sidan kan klaga över att det är för slarvigt 

och att vi borde ha väntat med det och å andra sidan klaga över att vi är beredda 

att ändra det ifall grundläggande förutsättningar i omvärlden förändras. 

Men det är klart att om man är van att leda landstinget så att man på ett enda år 

fördubblar ett underskott från 2 till 4 miljarder, därför att man över huvud taget 

inte befattar sig med den ekonomiska utvecklingen, kan man tycka att det här är 

hafsigt.


Jag tror att de flesta människor tycker att det är ansvarsfullt och ordning-samt att 

rätta kartan efter verkligheten. Men det verkar vara något som Folkpartiet över 

huvud taget har oerhört svårt för. Vi andra försöker inte bara prata om 

verkligheten utan också leva i den. 


Landstingsrådet Wallhager (fp): Nog befattar jag mig med verkligheten, 

Anna. Jag kanske inte har lika stark tro på någon där uppe som du har, men jag 

kan väl tro på andra saker. 

Det är de facto så att du, trots att du vet att det är fel, har höjt kontantpriset, vilket 

har inneburit att SL har förlorat massor med pengar i stället för att som de främsta 

trafikexperterna i detta län faktiskt säger: Sänk priset på kontantkuponger för att 

kunna öka intäkterna! Du säger själv att du inte tycker om öppna spärrlinjer därför 

att vi förlorar pengar på det i SL. Ändå går du med på att ha öppna spärrlinjer. 

Vi vet att vi har ett antal stora utmaningar framför oss i SL. Vi har precis fått en 

dom när det gäller bulleråtgärder i Danderyd. Vi har ingen aning om vad det 

kommer att innebära ekonomiskt. Vi har ett antal säkerhetsföreskrifter som 

troligtvis kommer att träda i kraft nästa år, 2005, som vi inte heller vet vad de 

kommer att innebära ekonomiskt. Dessutom finns ett antal andra osäkra faktorer. 

Då säger Gertrud Brorsson: Vi kan väl gå tillbaka till Ingela Nylund Watz i höst 

och fråga efter mer pengar. Men ni har ju inga mer pengar! 

Ni säger att ni ska satsa på trafiken och tillgängligheten, och så införs trängselavgifter. 

Det finns inge rim och reson i det ni gör. Var med och ta en verklighetsförankrad 

debatt, förstå att SL inte kan skötas från dag till dag. SL behöver 

långsiktiga planeringsdirektiv som håller mer än några månader i taget. Även om 

jag också har respekt för att verkligheten, din verklighet, förändras, måste vi som 

sitter i SL-styrelsen jobba för att SL ska få möjlighet till långsiktig planering. Det 

går inte att förändra den verksamheten från den ena dagen till den andra. Ta bort 

höjningen för kontantkupongerna! Stäng spärrarna! Då kanske vi får in några 

kronor till som vi kan använda till utökad trafik eller till att byta spår, underhålla 

och reparera. Det behövs om kollektivtrafiken inte ska rasa. 


Landstingsrådet Berger Kettner (s): Maria! Du vet faktiskt inte vad som rör 

sig i mitt huvud, och eftersom du själv brukar vara så noggrann med det du kallar 

för härskartekniker tycker jag att du ska tänka på det. Jag tycker inte att det är fel 

och vet inte att det är fel att höja kontantpriset. Det är en subjektiv åsikt som inte 

de flesta trafikexperter delar, som du hävdar, utan en av alla dem vi har frågat, den 

du har skaffat dig. Det är faktiskt så att det finns väldigt delade meningar om det 

här, och ur några aspekter tycker jag mig veta att det är rätt att höja priset på 

kontantkuponger, bland annat utifrån det som vi hittills har varit överens om i SLstyrelsen 

och med alla tjänstemän, att vi vill ha en viss skillnad mellan kuponger 

och månadsbiljetterna, därför att vi vill generera fler månadsbiljetter. Vi vill inte 

ha så mycket kontanthantering. Det har vi väldigt starka arbetsmiljöskäl för. Det 

tycker jag faktiskt är viktigt. Det är viktigt med trafikpersonalens arbetsmiljö.


När det gäller Slussenförsöket tycker jag, uppenbarligen till skillnad från dig, att 

det är viktigt att ta reda på hur verkligheten är. Därför är jag och Gertrud, liksom 

de andra i majoriteten, beredda att göra ett försök när det gäller en sak som vi inte 

är överens om hur den fungerar för att få reda på mer om hur det är. Vi vill ha 

underbyggda fakta, inte bara en massa åsikter. 

Det är inte så att det troligen kommer att införas en mängd myndighetskrav under 

2005. Det kan göra det, men det är troligt att det inte sker. Och det vet du också, 

Maria. Men vi får väl se hur verkligheten utvecklar sig. Några av oss har inte stora 

ideologiska skygglappar utan vi är beredda att se vardagen som den är. Du är 

hemskt välkommen dit. Jag känner dig sedan tidigare som en person som var 

mycket mer benägen att göra det. 


Åke Askensten (mp): Ordförande, ledamöter! Jag kan säga att vi från 

Miljöpartiets sida är väldigt glada över de här budgetdirektiven. Jag tror att vi är 

en av de mest kräsna grupperna när det gäller kollektivtrafik. Mest kräsen i hela 

landet är nog vår landstingsgrupp. De är mycket intresserade av kollektivtrafiken 

och var väldigt oroliga innan de här budgetdirektiven kom, innan vi kom fram till 

den här gemensamma satsningen i koalitionen. Nu är alla glada. Det tar jag som 

ett bra tecken på att vi också får en bra budget för SL. Det är utomordentligt 

viktigt. 

Sedan kan man hålla med Maria Wallhager om att det återstår att se vad 

direktiven blir för 2006 och 2007. Men det blir ju en senare fråga, som vi får ta i 

november. Då kommer också detaljerna om 2005, om man nu kan kalla dem 

detaljer. Det kommer att bli avsevärda förbättringar alldeles uppenbarligen. Det är 

inte bara detaljer. Den stora poängen med detta tycker jag är att det som 

landstingsfullmäktige har beslutat när det gäller kollektivtrafiken kommer att 

genomföras på en mycket viktig punkt, nämligen att SL:s och kollektivtrafikens 

andel av det totala resandet kommer att öka. 



Hans- Erik Malmros (m): Herr ordförande, landstingsfullmäktige! I det 

senaste valet vann inte, men tillsammans fick tre partier i det här landstingsfullmäktige 

flest mandat. Därför är det lite intressant att granska vad ni sade före valet 

för att få mandaten av era väljare. 

Före valet var det tre saker ni lovade. Ni skulle utöka trafiken, ni skulle utöka 

investeringarna och det skulle inte komma några taxehöjningar den närmaste 

tiden. Det var lite oklart vad den närmaste tiden var. 

Vad har ni då gjort? Jo, ni har minskat trafiken. Det har till och med Åke 

Askensten varit uppe i talarstolen och protesterat mot. Ni har minskat investeringarna, 

och ni har rekordhöjt taxorna. Svek, svek och åter svek. Det är det man har 

gjort. Och vi ser effekterna av att flirta med fuskåkarna, öppna spärrlinjerna och se 

till att man öppnar bakdörrarna på bussarna.


Två av partierna i koalitionen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, uppmanar rätt ut 

att man ska fuska. Så har vi fått en sämre trafik, rekordhöga priser. Vi har fått 

minskade intäkter och färre resenärer. Det är effekten efter två år med den nya 

politiken. Helt fel väg! 

Det vill jag vända. Med en rättvis SL-taxa tror jag att man både kan få fler 

resenärer och ökade intäkter. Får vi ökade intäkter har vi råd med en bättre trafik 

och inte som i dag en sämre trafik. Därför gäller det att vända dagens negativa 

utveckling. Jag tror inte att vårt tjafsande fram och tillbaka om budgetdirektiv här 

i dag kommer att lösa detta. Det är en helt ny politik som krävs. 

Vi moderater kommer inte att delta i beslutet utan hänvisar till vårt 

ställningstagande den 11 maj. 


Landstingsrådet Wallhager (fp): Anna Berger Kettner säger att det är jag som 

skaffar fram tjänstemännen eller experterna. Det låter ju trovärdigt, eller hur? 

Det är de facto så att de experter som jag hänvisar till, som säger att SL skulle 

vinna, få in mer pengar och därmed också få in fler trafikanter, är de experter som 

Trafik-Sverige mest brukar förlita sig på, även om inte Anna Berger Kettner gör 

det. 

Du säger också att du vet att det var rätt att höja kontantpriset därför att du vill ha 

fler som köper månadsbiljetter. Det är en väldigt konstig ekvation. Det innebär att 

vi får färre trafikanter som köper till kontantpriset. Du gynnar alltså dem som 

redan är trafikanter i dag, men missgynnar dem som kanske vill bli trafikanter i 

morgon. När du säger att Slussens verklighet ser annorlunda ut än den bild som 

jag beskriver här så handlar det om att du underkänner dina egna tjänstemän. Det 

är faktiskt deras utredning som jag har förlitat mig på. 

Det har skett snabba förändringar. Det här ärendet har gått väldigt snabbt. Därför 

ska jag också yrka på en justering utifrån Folkpartiets förslag till direktiv. 

4 294 000 000 är den summa som Folkpartiet yrkar att SL ska få som planeringsdirektiv. 

Jag måste än en gång säga att SL kan man inte hantera på det sätt som man 

hanterar viss annan verksamhet här i landstinget. Det måste fram långsiktiga 

planeringsunderlag och riktiga, hållbara planeringsunderlag som gör att SL:s 

verksamhet kan fortsätta att rulla på det sätt som vi faktiskt alla vill att den ska 

göra. Det är ju inte för inte, precis som Malmros säger, vi har lägre intäkter, färre 

trafikanter och mindre andel nöjda resande i dag än vi har haft tidigare. Det finns 

ett skäl till det, och det är en allvarlig signal som vi måste ta på största allvar. 


Kerstin Pettersson (v): Ordförande, ledamöter! Jag tänker börja med att 

yrka bifall till landstingsstyrelsens förslag till budgetdirektiv för SL. Dessutom 

tycker jag att det är bra att det äntligen har kommit ett direktiv som gör att man nu 

kan börja planera för verksamheten, trots det partier i oppositionen säger.


Dessutom tycker jag att det är väldigt lätt för oppositionspartierna att stå i 

talarstolen och kritisera utan att man ser vilka fel man själv gjorde föregående 

mandatperiod. Vad är det vi har gjort som lett till att det inte fungerar i dag? Vad 

är det vi har gjort för att verksamheten ska se ut som den gör i dag? 


Landstingsrådet Berger Kettner (s): Nej, Maria, det där med trafikexperterna 

låter inte så trovärdigt. När vi antog själva taxebeslutet hänvisade du faktiskt 

till trafikexperter som du inte ville tala om vilka de var. Det var så då i alla fall. 

Du kanske har kommit ut ur garderoben sedan dess. 

Jag är helt överens med dig om att vi behöver långsiktighet, inte bara i SL utan i 

hela landstingsekonomin. Det är därför det är viktigt att ha en majoritet som inte 

bara säger hoppsan, blev det två miljarder dyrare än vi trodde, och inte gör 

någonting åt det. 

Det är därför det är väldigt viktigt att försöka få ordning på planeringen. Och vi 

befinner oss nu i en väldigt beklaglig situation. Över huvud taget är det väl så att 

vi i SL-styrelsen har haft en väldigt jobbig period sedan vi tillträdde; du är ju 

också ny där. Men vi har rett ut en del tillsammans, och vi ska fortsätta och ta oss 

igenom för att få ordning på torpet eller på bussen, på tåget eller vad vi nu pratar 

om. 

Det jag kan konstatera när jag lyssnar på oppositionen är att jag hör kristdemokrater 

som är beredda att ta ansvar och har en ganska realistisk syn på trafiken. 

Sedan hör jag moderater som vill dra ifrån hundratals miljoner från trafiken och 

säger att det ska lösa sig med någon ny taxelösning. Sedan hör jag dig säga att du 

vill lägga till hundratals miljoner, nu några hundra mindre än det står i papperen, 

men i alla fall. Och jag förstår faktiskt inte: Pratar ni inte med varandra i oppositionen? 

Hur ska ni kunna vara ett regeringsalternativ? Vi måste försöka få ordning 

på torpet. Det är precis det som är poängen, Maria. Men vi har rätt mycket att ta 

oss igenom. 

§ 202 Överenskommelse med staten om särskilt ekonomiskt stöd 


Landstingsrådet Nylund Watz (s): Ordförande, fullmäktigeledamöter! Som 

alla väl känner till pågår det ett omfattande arbete med att omstrukturera verksamheterna, 

i synnerhet inom hälso- och sjukvården. Det är ju ett nödvändigt led för 

att komma till rätta med obalanserna i landstingets ekonomi, som blev allra mest 

akuta det sista året under den förra mandatperioden när landstinget gjorde ett 

samlat underskott på över 4 miljarder. 

Samtidigt är det, och det har vi debatterat många gånger, ett struktureringsarbete 

som vi gör här i landstinget och som pågår på liknande sätt på många andra håll i 

landet. Det är en framåtsyftande omstrukturering för att modernisera vården och 

anpassa vår organisation så att den både kan tillgodose patienternas vårdbehov 

och omhändertagande likaväl som medborgarnas helt legitima krav på effektivitet 

och rättvist användande av våra gemensamma skattemedel. Det sistnämnda, och 

det har jag sagt många gånger förut, tjänar man särskilt på att understryka 

eftersom det under många år var satt på undantag i det här landstinget.


Nu är det så att staten redan före jul aviserade ett visst intresse för att stödja det 

pågående arbetet med att sanera landstingets ekonomi genom ett stort och 

omfattande omstruktureringsarbete. De här diskussionerna har förts under 

vårvintern. Det förslag till överenskommelse som nu finns med staten, som står på 

fullmäktiges dagordning, innebär att landstinget beviljas ett bidrag på 400 

miljoner kronor, inte som någon allmän allmosa för att vi har bekymmer med 

ekonomin utan just för att stötta det pågående omstruktureringsarbetet så att de 

omställningskostnader som detta innebär ska klaras. 

Landstinget ställs inför några villkor, för det första att uppnå ettårsbalans enligt 

god redovisningssed senast 2005. Innebörden av detta är att landstingets kostnader 

och intäkter ska gå ihop senast 2005. Återställande av 2003 års underskott ingår 

inte som villkor i avtalet, vilket något oppositionsparti felaktigt uppfattat det som. 

För det andra ska bruttokostnadsnivån i vårt landsting bringas ned med 1,7 

miljarder kronor, det vill säga helt identiskt med det beting som landstingsfullmäktige 

självt, långt före ingången av uppgörelsen med staten, satt sig före att 

klara genom budgeten för 2004 och 2005 och planeringsförutsättningarna för 

tiden därutöver. Under förutsättning att den totala kostnadsreduktionen uppnås 

kan vi naturligtvis, utan inblandning av staten, genomföra detta genom andra 

åtgärder än de vi har aviserat i våra budgetar. Det har staten inga synpunkter på. 

Bidraget utbetalas i två poster – 200 miljoner kronor det första året, 2004, och 200 

miljoner kronor det andra året, när vi har lyckats redovisa att detta är uppnått. 

Ordförande! Omställningsarbetet har hittills fungerat väl och helt enligt planeringen. 

Det tar sig uttryck i att verksamheten nu prognostiserar nollresultat i stort sett 

över hela linjen, vilket är enormt glädjande för fullmäktige, som har fastställt 

budgeten för innevarande år. I några verksamheter till och med överträffar man 

budgeten. Kostnadsutvecklingen i hälso- och sjukvården har bringats ned 

dramatiskt och uppgick under årets första kvartal till endast 0,7 procent. De 

närmast föregående åren har haft en helt annan ökningstakt – ungefär tio gånger 

högre. 

Jag vill därför – ödmjukt men ändå med ganska stor visshet – påstå att det mesta 

talar för att 2004 års budget kommer att hållas och att ett balanserat resultat kan 

uppnås. Ödmjukhet håller alltid längst, så jag ska naturligtvis säga att osvuret är 

bäst. Innan böckerna slutgiltigt är stängda och årsresultatet är fastställt kan man 

inte vara bergsäker på något, men alla underströmmar i ekonomin och de prognoser 

som hittills har redovisats pekar på att landstingets ekonomi har stabiliserats 

markant och att kostnadsutvecklingen faktiskt är på väg att bemästras. 

Ordförande! Jag vill påstå att landstingsfullmäktige, genom de modiga beslut som 

vi själva har tagit, är på god väg mot en ekonomi i balans. Förslaget till avtal med 

staten innebär ett välkommet ekonomiskt stöd för att klara det omstruktureringsarbete 

som krävs just för att klara den ekonomi som så länge har varit så förödd. 

Bifall till landstingsstyrelsens förslag!



Landstingsrådet Wennerholm (m): Ordförande, landstingsledamöter! Det är 

ju bra att finanslandstingsrådet är ödmjuk. Det tror jag att det finns alla förutsättningar 

att vara i den här diskussionen om landstingets ekonomi men även om 

medborgarnas ekonomiska situation här i länet. 

Det är klart, Ingela Nylund Watz, att myntet alltid har två sidor. Du talar om 

skatteutjämningen, du talar om besparingar, och helt plötsligt gör du det här till en 

smet när du också kommer in på att du utvecklar den moderna hälso- och sjukvården 

för invånarna i Stockholms län. Jag tror inte att besparingar och skatteutjämning 

är de bästa medlen för att skapa den nya, moderna sjukvården. Möjligen är 

det så, att du måste acceptera skatteutjämningen som den ser ut i dag och genomföra 

besparingar för att du ska leva upp till de krav du har på dig. Men att det 

nödvändigtvis också leder till utveckling av en modern hälso- och sjukvård är ju 

inte alls sant! 

Landstinget begärde 865 miljoner i bidrag från regeringen. Vi kan väl konstatera 

att det bidde en tumme. Vi ska godkänna ett avtal som innebär att vi får en del 

pengar. Det är klart att ingen i det läge som Stockholms läns landsting befinner 

sig i kan säga nej till dem. Det vore dumt att säga nej till dem. Men i relation till 

att skatteutjämningen i dag och i framtiden – som den ser ut även med det nya 

förslaget till hur systemet ska reformeras – kommer att innebära att vi ska lägga ut 

fem sex miljarder i utjämningsskatt varje år, är det beslut vi i dag fattar om avtalet 

av det slaget att glädjen fastnar i halsen. Det påverkar egentligen inte i någon 

högre grad den ekonomiska situation som vi i landstinget befinner oss i eller den 

ekonomiska situation som medborgarna befinner sig i när de ska betala 

landstingsskatten. 

Jag förmodar att regeringen kände att man var tvungen att ge dig, Ingela, och 

ledningen i Stockholms läns landsting någonting, och det har man ju gjort. Det jag 

inte förstår är varför detta någonting – som är långtifrån tillräckligt, både som 

bidrag till omstruktureringen och som en reformering av utjämningssystemet – 

gör att ni blir så tysta. Varför är ni så tysta? Varför har ni kapitulerat inför 

regeringen, inför utredningen som jobbar med skatteutjämningen, och accepterar 

en utjämningsskatt som innebär att det alltjämt ska betalas 20 miljarder ur våra 

skattebetalares fickor till andra regioner i landet? Vad är det för rättvisa och moral 

i att en ensamstående tvåbarnsmor i Stockholmsregionen betalar till rika direktörer 

i Västra Götaland och Skåne? Vad är det för rättvisa i ett sådant system, Ingela? 

Varför är du så tyst? Varför protesterar du inte? Är du nöjd med resultatet både 

när det gäller skatteutjämningen och det här bidraget? 

För att få sina pengar ska Ingela nu leva upp till Lövdéns krav. Det är ju inte så att 

vi får pengarna utan att göra bruttobesparingar på 1,7 miljarder. De ska förverkligas. 

Sanningen är att det är ett problem att vi har fått ett kameralt synsätt på 

styrningen och utvecklingen av Stockholms läns landsting och sjukvårdens 

förändringar. Det är bara de kamerala kolumnerna och kravet från Lövdén och 

regeringen som avgör vad du vill göra för att förändra hälso- och sjukvården i 

Stockholms län, och det tycker jag är väldigt allvarligt. 

Sedan är frågan: Kommer Stockholms läns landstings ekonomiska politik över 

huvud taget att kunna påverkas och styras från den här salen, eller kommer den att 

styras från Rosenbad, med sanktionering av att man anslår pengar i riksdagsbeslut, 

som i det här ärendet? Vad blir nästa steg? Om det blir ett regimskifte här i


salen om två år, vilket det förmodligen blir, eftersom vi skiftar majoritet vid varje 

val – kommer Lövdén då, om han, vilket Gud förbjude, skulle sitta kvar, att ändra 

politik och ställa nya krav för att stoppa, hindra och förbjuda en utveckling av 

hälso- och sjukvårdspolitiken som han inte gillar? 

Jag tycker det här är oroande, och jag tycker inte att du, Ingela, borde vara så tyst 

utan protestera. Jag tror att du, till skillnad från mig, gärna skulle vilja ha den här 

politiska nivån och församlingen kvar. Ska den ha någon mening bör den ju också 

reellt kunna fatta beslut som är av avgörande betydelse för invånare här i länet, 

både när det gäller skattenivån och när det gäller innehållet i sjukvårdsservicen till 

medborgarna. 

Vi tar ett beslut här i dag, men det gäller ju kanske-pengar, eftersom du ska leva 

upp till besparingskravet. Om jag förstår det rätt är det nu kommundelegationens, 

det vill säga kommunakutens, regler som gäller. Tidigare är det både landsting 

och kommuner som inte har uppfyllt kraven på besparingar och som då inte heller 

har fått några pengar. Det är alltså klart att du lever lite farligt när det gäller 

diskussionen huruvida det ska gå i hamn eller ej. Jag förstår därför att du vill vara 

ödmjuk. 

Vi har ju inte sett allt av besparingseffekterna ännu. Kanske lyckas det, som du i 

dag sade. Men det du då inte talar om, Ingela, är myntets baksida. Vad innebär det 

i form av vårdköer, i form av mindre tillgänglighet i vården? Ska patienternas 

behov sättas åt sidan för att du ska uppfylla krav från kommunministern, som då i 

realiteten styr över oss här i Stockholms läns landsting? Är det ransoneringar vi 

kommer att få se? Är det så att du och Göran Persson ska skapa köer i vården – 

köer, köer, köer – för att du ska kunna leverera dina besparingar till din 

regeringen? 

Vi här i Stockholms läns landsting har nu landets i särklass högsta landstingsskatt. 

Men det har inte blivit mer vård för pengarna – snarare mindre vård för pengarna 

till högre skatt. I stället tror jag att vi kommer att få se växande köer – det är vad 

vi har sett i de landsting där dina partikamrater styr och dit våra skattepengar nu 

går, dit pengarna från vår ensamstående mamma med två barn går. Det vi i 

realiteten gör att vi finansierar den misslyckade sjukvårdspolitiken i hela landet. 

Därför är det dags att vi får en stor debatt om hur svensk hälso- och sjukvård ska 

utvecklas och hur den ska se ut i framtiden. Annars kommer det aldrig att bli 

någon förändring av utjämningssystemet. Det kommer i evinnerlig tid så länge vi 

har en socialdemokratisk regeringen att krävas 20 miljarder av skattebetalarna här 

i regionen för att pytsas ut till välbeställda människor i Västra Götaland och 

Skåne. Jag förstår inte varför du är nöjd, Ingela, och varför du är så tyst. Det 

tycker jag du ska svara på. 

Herr ordförande! Jag yrka bifall till det gemensamma förslaget från Moderata 

samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna, som innebär att vi 

tar ytterligare en förhandlingsrunda med regeringen. 


Landstingsrådet Rydberg (fp): Herr ordförande och landstingsledamöter! Det 

här ärendet handlar i förlängningen om huruvida vi ska acceptera att fortsätta att 

betala 22 miljarder till andra landsting den här mandatperioden eller om vi ska 

acceptera den s-ledda majoritetens och statens krav på att spara mer på


sjukvården. Det här avtalet innebär att om vi kan spara 1 miljard i år och betalar 

5,4 miljarder till andra landsting – till den tomteverksamhet som regeringen 

bedriver med våra pengar – kan vi få ta emot 200 miljoner. Det innebär att vi får 

tillbaka 9 promille av de 22 miljarderna den 1 januari 2005. Och så ska vi spara 

minst 700 miljoner kronor nästa år, betala ytterligare 5,4 miljarder för att få 

ytterligare 9 promille av de 22 miljarderna den 1 januari 2006. Ingen kan väl påstå 

att det är någon särskilt god affär! 

Det känns som ett skammens avtal där vi i Stockholm och Stockholmsregionen 

förväntas stå med mössan i handen och bocka och niga för maktens män i 

Rosenbad. Att man ska behöva höra de socialdemokratiska företrädarna ösa 

lovord över den här regeringen, som först plundrar Stockholmslandstinget på över 

22 miljarder den här mandatperioden och sedan i godhet lämnar 9 promille av 

detta i återbäring under två kommande år! Det är ett skammens avtal som man 

hyllar. De här pengarna får vi ju bara om vi har lyckats att kraftigt skära ned 

sjukvården, och det saknas ett par miljarder för att nå det målet. Som vanligt när 

det är socialistisk majoritet i landstinget är det patienter och personal som ska bära 

den tyngsta bördan! 

Ingela Nylund Watz antydde i sitt inlägg att det inte ingick i avtalet att återställa 

balansen – där hade vi nog missuppfattat någonting. Då får jag väl bara påminna 

om att Folkpartiet på förra fullmäktigemötet yrkade att vi skulle skriva in i 

budgetdirektiven att vi ansåg att synnerliga skäl förelåg att inte återställa balansen 

och uppfylla balanskravet. Det avslog Socialdemokraterna, vilket innebär att det 

är ett rejält underskott, om ni ska återställa det underskott som ni själva hade i 

budgeten för förra året – det är bara att konstatera. 

Det är lite spännande att höra att nysvenskan har sin mest bländande företrädare 

här i salen. Ingela Nylund Watz talar om att det behövs omstrukturering för att 

modernisera vården. Det betyder: Det behövs nedskärningar av sjukvården. Vi får 

höra att det ska vara ett rättvist användande av våra skattemedel. Det betyder att 

våra pengar ska ut i landet. Det är okej att 15 procent av våra pengar ska ut i 

landet! Vi får också höra att staten uttalar intresse av att stödja omstruktureringen 

i landstingets ekonomi. Det betyder: Staten vill fortsätta att montera ned 

sjukvården i Stockholmsregionen genom att lägga rabarber på en hel del av våra 

pengar. 

Ingela Nylund Watz talar om det goda resultatet av framställningen till regeringen. 

Sanningen är ju att ni varken har lyckats få till stånd en vettig ändring av 

skatteutjämningen eller få det bidrag som ni har begärt i er framställan. Den 

proposition som finns om skatteutjämningen ligger nu på riksdagens bord. Den är 

ännu inte klubbad –det ska tydligen inte ske förrän i september. När man läser 

lagtexten i propositionen kan man konstatera att Annika Billström i Stadshuset 

och Ingela Nylund Watz, som försökte föra fram synpunkter i Socialdemokraternas 

partistyrelse, inte har fått med en tillstymmelse av det de önskade. 

Av propositionstexten framgår att det inte finns några som helst direktiv om hur 

man ska försöka lindra utjämningsskatten för Stockholmsregionen. Om regionens 

utveckling när det gäller jobb och tillväxt trots allt skulle bli bättre blir det ändå 

bara värre för vårt landsting. Vi vill inte ha allmosor i nåd, utan vi vill att 

Stockholmsregionen ska behandlas på ett bra sätt och att regeringen ska sluta 

behandla landstinget som en slagpåse.


Vi i Folkpartiet tycker att man ska fortsätta att förhandla med regeringen om ett 

utvecklingspaket där skatteutjämningen är en del. En annan är att vi får vår andel 

av investeringar till bland annat vägar och kollektivtrafik. 

Vi blir alltmer övertygade om att regeringen har en plan mot stockholmarna. Vi 

kallar den moment 22 eller moment 22 miljarder. Om tillväxten och skatteintäkterna 

ökar mer i Stockholm ska stockholmarna betala mer till övriga landet. Om 

tillväxten och skatteintäkterna ökar mer i andra regioner ska Stockholm ändå 

betala. Med grumliga socialistiska motiv vill majoriteten att stockholmarna och 

Stockholmsregionen ska utarmas, och vi förstår inte varför. Sverige behöver en ny 

regering som ser Stockholm som en tillgång och inte som en belastning. Vi kan 

faktiskt vara dragbil för hela resten av Sveriges kommuner och landsting om det 

går bra för oss. Stockholm och Sverige behöver nya makthavare som inte skäms 

för och gör allt för att försvåra utvecklingen i sin huvudstadsregion. 

Det här avtalet borde inte godkännas – det är inte tillräckligt. Det borde omförhandlas. 

Jag yrkar för Folkpartiets del och i likhet med Christer Wennerholm 

bifall till det trepartiförslag som fanns i landstingsstyrelsen från de tre borgerliga 

partierna och som innebär att man återupptar förhandlingarna med regeringen i 

enlighet med vårt förslag. 


Landstingsrådet Nyman (kd): Ordförande, värderade ledamöter! Det här är ett 

spännande ärende. Jag tycker att det är intressant att läsa på s. 9 vad som är skälen 

för regeringens beslut att ge det här bidraget. ”Regeringen bedömer att 

Stockholms läns landsting har svårigheter att nå balanskravet utan statligt stöd.” 

Det är skälet för uppgörelsen. Jag tror att vi har lätt att instämma i det. 

Det intressanta är att regeringen inte bedömer att det långtgående utjämningssystem 

som vi har och får skulle kunna bidra till att det är svårigheter att nå balans i 

Stockholms läns landsting. Man bedömer inte heller att de stora indragningar som 

har präglat regeringens politik gentemot kommuner och landsting de senaste två 

mandatperioderna har bidragit till att det är knepigt att få ihop det i den här 

sektorn. 

Det som händer nu är att man erbjuder plåster för en dödlig åkomma. Blir det inte 

en radikal förändring av utjämningssystemet kommer problemen att kvarstå. Jag 

är alldeles övertygad om att det här landstinget före ingången av nästa mandatperiod 

kommer att befinna sig i utomordentligt stora svårigheter. 

Jag tror att många av oss minns vad som hände här i landstinget med utgångspunkt 

från midsommarveckan 1996. Det gick ganska bra att klara 1996 och 1997, 

då visserligen utan statligt bidrag. Men utjämningssystemet då märktes nästan inte 

jämfört med dagens storlek på indragningarna. Vad hände då 1998? Jo, landstinget 

gick det året ut med ett förhållandevis stort underskott, efter dåtida försök att 

modernisera sjukvården. Det är precis samma argumentation: Man moderniserar 

när man omstrukturerar, det vill säga skär ned i utomordentligt stor omfattning. 

Och fortsättningsvis gör man det dess värre med mycket kortsiktiga beskrivningar, 

om några beskrivningar alls, eller med ett kortsiktigt mål att uppnå balans. Det 

har kommit att bli en kvartalsekonomi som snarare trasar sönder ekonomin än ger 

oss möjlighet att klara det här på lång sikt.


Jag vet inte om jag har varit alldeles för optimistisk, men jag hade hoppats att det 

skulle finnas en djupare analys bakom den här uppgörelsen med regeringen, en 

uppgörelse som naturligtvis inte är till fyllest till någon del. Därför, herr 

ordförande, yrkar jag bifall till den gemensamma borgerliga reservationen i 

landstingsstyrelsen också i dag. 

Nu kan majoriteten naturligtvis, i varje fall i någon mån, säga att vi nu snart är i 

ekonomisk balans. Man gör det med viss ödmjukhet, men man yvs ändå över det. 

Då ska man naturligtvis analysera noga vad det egentligen är som har hänt genom 

det som ser ut att ha hänt eller snarare det som i majoritetens texter beskrivs ha 

hänt. Skattehöjningen för 2003 på 1:30 gjorde tillsammans med en del andra saker 

att landstinget hade drygt 6 miljarder mer att röra sig med än året innan. Sjukvården 

fick ett tillskott för 2003 som jag tror saknar historisk jämförelse, i varje fall i 

modern tid. Så höjdes skatten med ytterligare 65 öre för i år, och man spär på 

intäkterna. 

I år, säger man, har man en mycket låg kostnadsökningstakt. Det är klart att om 

man rekordhöjer kostnadsökningstakten år 1 så går det att vara lite mer balanserad 

år 2, möjligen också år 3, som är nästa år. Men jag känner en utomordentligt stark 

oro för vårdens innehåll och möjligheter att klara sitt uppdrag 2006 utan att man 

behöver gå ur det året med ett stort ekonomiskt underskott igen. Jag tror att det 

kan bli det, eftersom det inte finns någon långsiktighet i regeringens agerande 

gentemot vårt landsting heller, vare sig i det här avtalet eller i den politik som förs 

när det gäller relationer till kommuner och landsting eller när det gäller 

utjämningssystemet. Det har ordats en del om det här i dag, och jag känner igen 

frågan sedan några tidigare fullmäktigemöten. Vi har debatterat den ganska 

ingående, och jag tror att ståndpunkterna i respektive parti är hyggligt väl kända. 

Jag ska inte gå djupare in på det. Det finns säkert anledning att återkomma till det 

i ett meningsutbyte inför budgetresonemangen i höst. 

När man agerar arbetsmarknadsmässigt i en lågkonjunktur är det ett annat mönster 

och ett annat beteende hos medarbetarna än det är i en högkonjunktur. Det 

behöver jag inte heller orda så mycket mer om, men jag tror att det måste finnas 

med i bilden och i beskrivningen av situationen när vi söker oss fram till vad som 

är orsak och vad som är verkan i det här sammanhanget. 

Jag tycker allmänt sett – det präglar också regeringens politik, som jag ser det – 

att det är alltför mycket fokus på de allra sista miljonerna eller miljarderna i 

kommunernas och landstingens budgetar. I stället borde man fokusera på de 98– 

99 procenten av innehållet och försöka bearbeta det på ett sätt som ger långsiktiga 

effekter, inte effekter till nästa kvartalsrapport utan i åratal framöver, åtminstone 

två tre år. Det görs inte. Jag har inte heller kunnat upptäcka att det finns någon 

egentlig vilja hos den nuvarande majoriteten här i landstinget att åstadkomma ett 

samtal över parti- och blockgränser där vi börjar analysera situationen på djupet: 

Vilka behov ska tillgodoses? Och så vidare. Jag hade inbillat mig, i varje fall för 

något år sedan, att det skulle finnas ett intresse från regeringen att initiera ett 

sådant samtal, eftersom situationen är så bekymmersam i samtliga landsting. 

En del landsting säger att de är undantag från den här regeln och att det beror på 

att de har höjt skatten ännu mer – det gör att man för tillfället har en hygglig 

ekonomisk situation. Men bekymren när det gäller vårdsidan tycker jag är större. 

Här har det deklarerats gång på gång att ni har tagit på er det dubbla uppdraget 

från väljarna att klara både ekonomin och vården.


Jag tycker att mycket tyder på att ni just nu bara står på det ekonomiska benet och 

att det andra håller på att förlamas därför att det inte används. 

Vi har uppvaktat regeringen, och det fanns i början av mandatperioden en tydlig 

gemensam ambition, tycker jag, att försöka få ett bättre utjämningssystem än det 

vi har fått. Nu finns propositionen, som vi vet, och jag tror att det bara blir värre! 

Möjligen blir det en kort svacka. Det sägs av dem som har räknat på det här att vår 

avgift kommer att reduceras med 8 miljoner nästa år, men sedan är vi raskt 

tillbaka på dagens nivåer och andelar av våra intäkter. 

Resultatet av de förhandlingar som har pågått under vårvintern imponerar naturligtvis 

inte. Man nådde knappt hälften av det uppsatta målet. Man ska naturligtvis 

ta och ge, men det förvånar mig något att man har givit så mycket till regeringen 

och inte fullföljt ambitionen eller varit ännu tuffare. Möjligen finns det något 

annat med som inte är med i dagens ärende, men det ska vi inte spekulera i. 

Nej, gott folk och värderade fullmäktigeledamöter! Jag tycker att vi ska satsa på 

det borgerliga förslaget att återuppta förhandlingarna med regeringen och se till att 

det blir ett bättre avtal. Så bråttom är det inte att vi måste fatta beslutet i dag. De 

här pengarna ska inte betalas ut förrän i januari nästa år, om nu landstinget lyckas 

med det åtagande som gäller för 2004. Det finns alltså tid att förhandla. Jag tror 

att det också finns tid att fördjupa samtalet med regeringen och komma fram till 

ett mycket bättre avtal. 

Omstrukturering är ordet för dagen. Det var ordet för gårdagen, och det var ordet 

1996. Det löste inte problemen, tror jag vi kan säga. Vi kan faktiskt bygga de 

ståndpunkterna på vetenskapliga uppföljningar som gjordes av de åtgärder som då 

beslutades. 

Det är nödvändigt att sanera landstingets ekonomi, men det gäller att välja rätt 

utgångspunkt. Att de här åtgärderna är framåtsyftande låter sig sägas, men vi ser 

väldigt få tecken på det. Staten har ett intresse av att stödja omstrukturering, säger 

man. Det är ett spännande uttryck, men vad det står för vet ingen. Vi har under 

ganska lång tid haft ett ganska frånvarande Socialdepartement när det gäller att 

visa ett nationellt intresse för att komma till rätta med vårdens både struktur och 

ekonomiska problem. 

Det pekar mot nollresultat i år, sades det här. Må så vara. Men det är många 

patienter och närstående som enligt vad jag vet inte tror på nollresultatet för sin 

egen del och för sin egen behandlings del. Det finns några valstugor borta vid 

Åhléns. Där träffar man många av stockholmarna och även folk utifrån landet. I 

går träffade jag där en person som för ett par veckor sedan hade fått en preliminär 

diagnos hos sin husläkare. Diagnosen resulterade i en remiss till neurolog, därför 

att man befarar en allvarlig åkomma. När remissen når sjukhusspecialisten som 

ska fördjupa diagnosarbetet och kanske ge behandling är beskedet: Vi tror att du 

kan vara välkommen till oss om sex–tolv månader! 

Om vårdgarantin hade varit kvar hade beskedet varit: Du ska kunna räkna med att 

vi så snart som möjligt ser till att du får rätt diagnos, och när den är ställd kommer 

du att ha behandlingen inom högst tre månader. Den vårdgarantin finns inte. Var 

finns vårdgarantiambitionerna hos majoriteten? Det ska ju komma något nytt den 

1 januari, men ska ni fullfölja uppdraget och klara det dubbla uppdrag som ni 

säger er ha fått av väljarna gäller det att ge svar på de här frågorna också.


Jag möter numera mer oro än tillförsikt hos många medborgare, såväl friska som 

sjuka. Därför finns det all anledning att återuppta förhandlingar med regeringen. 

Jag är ganska övertygad om att det finns en ambition, ett intresse och ett 

engagemang hos oss i oppositionen att medverka i de förhandlingarna. Jag tror att 

förhandlingarna borde kunna ske också på politisk nivå. Finns det ett genuint 

intresse från den nuvarande regeringen att diskutera vårdens verklighet, vårdens 

framtid och vårdens behov av viss omstrukturering och vissa förändringar skulle 

man tacka ja till en sådan propå. Vi är ju hänvisade till att majoriteten bestämmer 

om vi ska återuppta förhandlingarna eller inte, men vi har ett sådant förslag i dag, 

och det finns alltså möjlighet att ta positiv ställning till det. Tack för ordet! 


Måns Almqvist (v): Ordförande och fullmäktige! Från Vänsterpartiet vill vi 

yrka bifall till landstingsstyrelsens förslag. Jag tycker att överenskommelsen om 

400 miljoner kronor är glädjande. 

Det är knappast överraskande att reaktionen från de borgerliga är att man är 

missnöjd med den här överenskommelsen. De har ju byggt upp hela sin retorik 

och hela sin propaganda på att allting är övriga landets fel och att det inte finns 

någonting som vi kan göra åt våra ekonomiska problem här i landstinget. Det har 

man sagt hela tiden. Det är omöjligt att göra någonting åt det ekonomiska moras 

de borgerliga lämnade efter sig. Vi har bevisat att det är möjligt. De har hela tiden 

motsatt sig och kritiserat de förändringar vi har gjort och de åtgärder vi har satt in. 

De har ideligen visat sura miner när vi har fått nya prognoser på att vi kommer att 

uppnå ett nollresultat. Naturligtvis gör de citronsura inlägg när vi nu har nått en 

överenskommelse som kommer att ge landstinget 400 miljoner kronor. Det visar 

bara att vi har helt olika synsätt när det gäller den ekonomiska verkligheten. 

Moderaterna säger till exempel att Ingela smetar ihop saker när hon pratar om 

både ekonomin och sjukvårdens utveckling. För den här majoriteten är det tydligt 

och klart att man måste se de sakerna samtidigt. Man kan inte utveckla sjukvården 

utan att ha kontroll över ekonomin. Det är inte att smeta ihop det, utan det är att 

ge förutsättningar att utveckla sjukvården att också se till de ekonomiska 

förutsättningarna. 

Moderaterna gav också andra exempel på det här när de sade att baksidan av 

myntet är att när vi får de här pengarna så måste vi uppfylla vissa krav; de ser det 

som baksidan av myntet att vi måste få ordning på ekonomin för att få de 400 

miljonerna. För majoriteten är det ingen baksida – syftet med vår ekonomiska 

politik är ju att vi ska skapa en stabil ekonomisk grund för landstinget. Det är inte 

baksida av myntet, utan det är själva ambitionen med vår politik. Den har hela 

tiden kritiserats av er borgerliga, men den börjar i alla fall att ge resultat. Vi visar 

att det är möjligt. 

Ni gör ett jättenummer av skatteutjämningssystemet. Alla borgerliga inlägg har 

till hälften handlat om skatteutjämningssystemet. Man kan ju hålla på varje 

fullmäktigemöte och föra fram räkneexempel utifrån en tänkt budget och en tänkt 

utveckling och visa hur mycket som betalas härifrån till vård, skola och omsorg i 

övriga delar av Sverige. Varje fullmäktige är era inlägg fyllda av det. För att föra 

in något nytt tänkte jag ta ett annat räkneexempel som har att göra med någonting 

som är ganska aktuellt.


40 procent av skatteinkomsterna för staten kommer från den här regionen. Hur 

mycket tror ni att Stockholmsregionen betalar till det gigantiska EU-utjämningssystemet? 

Det är i alla fall mer än dubbelt så mycket som vi betalar till övriga 

landsting varje år. De pengarna går inte till vård, skola och omsorg, utan de går till 

största delen till jordbruksstöd och andra tvivelaktiga projekt och en enorm EUbyråkrati. 

Ni har aldrig med ett ord kritiserat det faktum att dubbelt så mycket 

som vi betalar till vård, skola och omsorg i övriga landet betalar vi till EU:s 

utjämningssystem. Det har ni inga synpunkter på, va? 

(Landstingsrådet Rydberg: Vi får inte!) 

(Landstingsrådet Nyman: Vi ska inte!) 

Ordföranden: Jag vill be er allihop att i de kommande inläggen ge den fråga 

som dagens ärende handlar om ökad tyngd. Undvik att fara ut i världen till EU 

och fokusera i stället på själva frågeställningen! 


Landstingsrådet Wennerholm (m): Herr ordförande, fullmäktigeledamöter! 

Det var väl en skönmålning vi hörde nyss. Men det är ju intressant att du i alla fall 

har kommit så långt i din analys att du förstår att jag är beredd att ta av statsskattepengar 

och betala till utjämningen. Det är precis det som vi moderater föreslår. Vi 

vill att det ska bli en statlig angelägenhet och att det inte ska vara pengar som tas 

från en ensamstående mamma med två barn som betalar landstingsskatt. För den 

vill ju hon ha pengar till sjukvård och kollektivtrafik. Men det är okej för mig att 

riksdagen fattar beslut om ett utjämningssystem, om riksdagen tar detta av 

skattemedel som riksdagen tar in! Det är just det som är finessen. Grattis till att 

det har gått upp för dig! 

Det är väl jättetjusigt att få tillbaka 400 miljoner i den här uppgörelsen, när man 

först har dragit in 20 miljarder under en mandatperiod. Vilket förhandlingsresultat, 

vilken framgång! 


Landstingsrådet Cedrenius (mp): Herr ordförande, fullmäktige! Jag ska 

försöka hålla mig till ärendet. Det handlar om att Stockholms läns landsting ska 

godkänna en överenskommelse att få 400 miljoner. Jag tycker att det är bra att vi 

får de 400 miljoner kronorna och yrkar alltså bifall till landstingsstyrelsens 

förslag. 

Sedan kan jag inte låta bli att också kommentera lite grann av den debatt som har 

förts här. De flesta av oss har ju hört alla argumenten från den borgerliga sidan 

tidigare. De återkommer. De är inte ens förnyade i debatten, utan de kommer 

tillbaka. Vad som genomsyrar det hela är en viss typ av missunnsamhet: Surt sa 

räven. Vi i den här majoriteten har lyckats återställa en hel del av det som ni 

raserade förra mandatperioden. Detta är också en förutsättning för att vi ska kunna 

fortsätta arbetet framåt. Vi fortsätter till exempel den omstrukturering av vården 

som majoriteten den förra mandatperioden tog initiativ till. Den fortsätter vi nu, 

och vi skapar också förutsättningar för att kunna fortsätta den.


I stället för att kommentera de lite griniga inläggen om skatteutjämningen – vi vet 

ju alla var alla partier står i den frågan – tycker jag att det är viktigt att dra fram 

vad Stig Nyman och kd har sagt här. Stig har i alla fall framfört en konstruktiv oro 

för hur det kommer att se ut år 2006. Det är det inlägg som jag värderar som 

positivt av det som har sagt från den borgerliga kanten tidigare i dag. Jag tycker 

att det är viktigt att vi svarar på sådana passningar, om jag får uttrycka det på det 

viset. Det visar trots allt att ni är beredda att fortsätta på den väg som ni slog in på 

förra mandatperioden när det gäller strukturen. 

Utifrån de inlägg som har gjorts av framför allt Birgitta och Christer känner jag 

mig trygg att vi icke kommer att byta majoritet i detta landsting efter nästa val. 

Klarar man inte av en argumentation i fullmäktige på ett annat sätt än vad ni 

återigen har visat att ni gör och med era partiers ståndpunkter när det gäller den 

konstruktiva debatten kommer det inte att bli något majoritetsskifte. Jag har sagt 

detta tidigare också, men jag är nu ännu mer övertygad om det. Med ett sådant 

politiskt program och en sådan enighet som ni uppvisar kommer ni inte att ha en 

chans! 


Landstingsrådet Wennerholm (m): Jag tycker om att slå vad med folk ibland 

och att satsa pengar på det. Men, Bengt Cedrenius, det vad som du är beredd att 

slå med mig är ju inte ens schyst. Det vore ju faktiskt oärligt av mig att slå vad 

med dig om huruvida ni ska bli omvalda eller ej. Fortsätt i den här takten, så är det 

inte en fråga som någon vadslagningsbyrå kommer att ta speciellt mycket pengar 

för att låta folk satsa på. Framför allt kommer man inte att kunna vinna särskilt 

stora pengar på det. 

Det är intressant att se, Bengt, att du är nöjd med att bli behandlad enligt 

kommunakutens regler. Det är väl jättebra. Du är alltså beredd att fortsätta att 

skicka iväg 20-talet miljarder varje mandatperiod framöver för att under några år 

få en liten lindring på 400 miljoner. Gör det! 

Det är intressant att se vad pengarna går till. Jag har nöjet att läsa Metro och City 

ibland. Jag såg en mycket intressant annons i Metro för ett tag sedan – man fick 

reda på hur mycket man kan tjäna på att flytta till Västmanland. Inte nog med att 

man kan tjäna på att flytta dit. Det är bara att gratulera oss själva och invånarna i 

vår region. Vi har bidragit med 100 miljoner till att möjliggöra den annonsen från 

landstinget där. Det är väl jättebra! Jag tror att det hade varit bättre om de 

pengarna hade funnits här för att ge bra sjukvård och bra kollektivtrafik till 

invånarna. 

Varför är ni så tysta? Varför är ni så nöjda? Jag kan inte riktigt förstå det. Det läge 

ni kommer att befinna er i när de här pengarna väl har betalats ut och den verkliga 

omstruktureringen och utbyggnaden av den moderna hälso- och sjukvården ska 

ske här i regionen är, som vi har varit inne på tidigare i debatten, något helt annat 

än att spara pengar tillfälligt för att få budgeten i balans. När det väl är gjort ska vi 

genomföra en utbyggnad till en sjukvård som klarar av att möta människors behov 

under 10–15 år framåt i tiden och även fortsättningsvis betala utjämningsskatter 

på 20 miljarder under mandatperioderna.


Jag förstår inte varför ni är så tysta, när vi har en statsmakt som säger till oss: Gör 

som vi säger! Annars använder vi lagstiftning. Gör som vi säger! Annars stoppar 

vi verksamhet – stoppar, hindrar och förbjuder utvecklingen av sjukvården på ett 

modernt sätt. Gör som vi säger, så får ni lite bidrag! Gör ni inte som vi säger, eller 

råkar väljarna här i regionen tillsätta en felaktig politisk majoritet, som inte gör 

som regeringen säger, kan vi ju alltid försämra och göra utjämningssystemet ännu 

mer svårhanterligt för Stockholms läns landsting. 

Birgitta Rydberg talade tidigare om plundring – det ligger mycket i det. Jag hade 

förmånen att vara i Visby i fredags. I Visby skedde för länge, länge sedan en 

brandskattning – det känner alla till från skolan och historien. Jag hade förmånen 

att möta en av ministrarna i vår regering i en debatt. Hans förtjusning över att på 

sin skånska dialekt berätta hur eländigt det har varit i vårt landsting – utan att i 

sammanhanget ens fundera över skatteutjämningen och dess konsekvenser – ger 

vid handen att Birgitta Rydberg har rätt när hon pratar om plundring. Det är 

faktiskt så att våra landstingsskattebetalares plånböcker och portmonnäer plundras 

av Persson och hans regering, och pengarna skickas till direktörer i andra delar av 

landet – i Skåne och Västra Götaland. 

Ordföranden: Jag vill bara tala om för den föregående talaren och för Bengt 

Cedrenius att i landstingssalen är ett antal saker förbjudna. Dit hör förtäring och 

vadslagning, så försök nu att hålla dig till ämnet, Bengt Cedrenius. 

(Landstingsrådet Wennerholm (m): Herr ordförande! Jag avstod ju från att 

vadslå!) 

Ja, men man vet aldrig vart det leder i den här församlingen. 


Landstingsrådet Cedrenius (mp): Jag har hört Christer Wennerholm stå i 

talarstolen och ironisera över en majoritet som för en ansvarsfull ekonomisk 

politik. Jag har däremot inte hört honom ironisera över sina partikamrater ute i 

landet, som vill ha den skatteutjämning som Christer Wennerholm angriper. Och 

jag har inte hört Christer Wennerholm ironisera över att Moderata samlingspartiet 

i sin skuggbudget inte klarar av att finansiera den skatteutjämning som Christer 

Wennerholm säger ska vara statligt finansierad. 

Det är klart, Christer, att du inte vill slå vad. Jag håller med dig: Det finns nog 

ingen vadhållningsbyrå som skulle ge några pengar tillbaka på att ni kommer 

tillbaka. 



tänker inte delta i någon allmänpolitisk debatt om vare sig Europa eller riksdagens 

framtida behandling av den ena eller den andra lagstiftningen. Jag tänker försöka 

återföra det här ärendet till vad det egentligen handlar om, och därmed indirekt 

bemöta framför allt Christer Wennerholms och Birgitta Rydbergs retoriska försök 

att påskina att 400 miljoner är ett magert resultat jämfört med de över 20 miljarder 

som vi betalar i skatteutjämning.


Bakgrunden är följande. Landstingsstyrelsen gav mig ett uppdrag för ett antal 

månader sedan att påbörja förhandlingar med staten om ekonomiskt stöd utifrån 

min bedömning, som också fanns angiven i ärendet, att det kommande 

omstruktureringsarbetet i landstinget skulle innebära omställningskostnader. Det 

gillade inte minoriteten i landstingsstyrelsen utan hade redan då ett annat förslag, 

nämligen att vi skulle påbörja förhandlingar med staten om skatteutjämningssystemet. 

Det blev dock inte landstingsstyrelsens beslut, utan jag har förhandlat med 

staten utifrån de förutsättningar som landstingsstyrelsen gav mig, och det är det 

ärendet vi har att behandla här i dag. – Jag säger detta bara för att vi ska kunna 

föra bort det där retoriska knepet. 

Jag tycker att det är bra att Christer Wennerholm inledningsvis faktiskt erkände att 

de här 400 miljonerna är välkomna. Jag respekterar att Christer Wennerholm 

tycker att man borde föra en ytterligare fördjupad diskussion med regeringen om 

skatteutjämningssystemet. Men, Christer Wennerholm och Birgitta Rydberg, som 

är mycket mer erfarna kommun- och landstingspolitiker än vad jag är, ni vet 

precis lika väl som jag att regeringen, som nyligen levererat en lagrådsremiss och 

en proposition om skatteutjämningen inte sätter sig i enskilda förhandlingar med 

ett enskilt landsting eller en enskild kommun om denna fråga. Däremot har jag 

fullföljt landstingsstyrelsens uppdrag att diskutera om staten var beredd att bidra 

till vårt omställningsarbete. Det är staten, och det är det avtalet som vi nu ska ta 

ställning till. 

Sedan kan man ha synpunkten att det kanske borde ha varit 600 miljoner eller 700 

miljoner eller alla de 865 miljonerna. Nu blev det inte så, utan det vi har fått är 

400 miljoner, och det är väl gott och väl, även om jag kunde önska att det skulle 

ha varit betydligt mer. 

Jag tycker att tonläget i den här fullmäktigeförsamlingen som vanligt är väldigt 

intressant. Vi har svårt att hålla oss till sakfrågan, och diskussionen glider gärna 

iväg så att det är på gränsen till personangrepp och förlöjligande. Jag skulle därför 

vilja uppehålla mig särskilt vid Birgitta Rydberg en liten stund. 

Mot bakgrund av det retoriska försöket att blanda ihop mitt uppdrag med helt 

andra frågor påstår Birgitta Rydberg att det är en skammens dag när vi nu i och 

med det här avtalet får stöd av staten för att se till att åtgärder som vi vidtar i 

samband med strukturförändringarna, som framför allt berör personalen, faktiskt 

kan genomföras på ett sätt som innebär att personalen behandlas på ett schyst och 

rättvist sätt. Jag tycker att det är en intressant beskrivning av vad det är vi försöker 

åstadkomma och får lite hjälp till, nämligen att ge framför allt den personal som 

blir berörd schysta spelregler i det omställningsarbete som pågår. Jag ska komma 

ihåg detta särskilt. 

Jag tycker också att det är väldigt intressant att Birgitta Rydberg tar till vokabulären 

”skammens dag” i ett läge där vi för första gången på mycket lång tid har fått 

stöd av staten på det här sättet, särskilt mot bakgrund av att Birgitta Rydberg för 

några år sedan i den här lokalen tillhörde de historiskt få ledamöter av landstingsstyrelsen 

som inte beviljades ansvarsfrihet för sitt sätt att sköta landstingets 

ekonomi. Att tala om ”skammens dag” tycker jag är att ta till mycket stora ord. 

Varför sitter vi med det här avtalet, Birgitta Rydberg? Jo, därför att ni lämnade 10 

miljarder kronor efter er i skuld. Om inte det skulle få Birgitta Rydberg att rodna 

något och sänka tonläget vore jag mycket förvånad.


Jag kan gärna bära, Birgitta Rydberg, att det är tråkigt att regeringen inte ville ge 

oss mer än 400 miljoner till omställningsåtgärder, vilket faktiskt var det vi 

begärde hjälp för. Men hur du kan bära att du medvetet försatte landstinget i den 

här ekonomiska situationen har jag väldigt svårt att förstå. 



Landstingsrådet Rydberg (fp): Hur kan jag bära att det här landstinget har 

ekonomiska problem, frågade Ingela Nylund Watz. Hur kan du bära att ditt parti 

är orsak till att vi ska betala 22 miljarder kronor den här mandatperioden; förra 

mandatperioden betalade vi 11 miljarder kronor. Det är ju ditt parti som har 

genomfört ett utjämningssystem som mjölkar Stockholmsregionen – det är inte 

jag som har genomfört det. 

Sedan tycker Ingela Nylund Watz att det är så konstigt att vi har synpunkter på 

landstingsstyrelsens uppdrag. Hon antyder att det är någon annan än hon själv 

som har gett henne uppdraget. Sanningen är att du själv har begärt att få ett 

uppdrag att förhandla om omställning, men du har inte velat lyssna på oss när vi 

har tyckt att det vore rimligt att man för samtal med regeringen också om 

skatteutjämningen. Vi har faktiskt rätt att vara missnöjda, för du har inte lyssnat 

på oss! 

Så säger du att regeringen ändå inte sätter sig i förhandlingar. Nej, det är klart som 

sjutton att de inte sätter sig i förhandlingar när ni inte ens begär att få föra samtal 

om det här från Stockholms läns landsting! 

Du tycker att det är ett intressant tonläge, får vi höra här. Men vi tycker faktiskt att 

det är ett skammens avtal när vi får 0,9 promille i återbäring på det vi betalar in i 

skatteutjämningen. Många stockholmare har betydligt högre återbäring på sina 

medmerakort på Konsum eller hos bensinmacksbjörnen på Prem. Vargen i 

Rosenbad ger bara några få promille per år. Det är nog dags att byta regering, 

både i Stockholmslandstinget och på nationell nivå, om vi ska få rimliga villkor 

för sjukvården. 

Du talar om att det är för personalens skull man genomför strukturförändringar, 

att det är för personalens skull det här avtalet är bra. Är det bra för personalen att 

den blir av med jobben? Det är ju 1 900 personer som personalen i vården ska 

minskas med. Är det bra det? 



vill gärna klargöra att vi må strida om vad som är äpplen och päron i den 

ekonomiska politiken, både i landstinget och nationellt, och det får vi naturligtvis 

göra på olika arenor. Skillnaden mellan mig och dig, Birgitta Rydberg, är att jag 

var beredd att acceptera svensk lagstiftning oavsett om den var plågsam för 

landstinget eller inte. Det reflekterade du över huvud taget inte över att göra. Det 

gjorde att landstingsfullmäktige inte beviljade dig ansvarsfrihet.



Curt Linderoth (m): Ordförande, landstingsledamöter! Vi har i dag att 

behandla en överenskommelse mellan landstinget och regeringen om ett bidrag på 

400 miljoner kronor under två år för omstruktureringskostnader, det vill säga för 

nedbantning av sjukvården, som någon har sagt. För en stor del av befolkningen 

förefaller det kanske som om 400 miljoner kronor är fantastiskt mycket, och 20 

eller 22 miljarder är kolossalt mycket. Men vad det betyder att inte ha lyckats få 

mer än dessa futtiga 400 miljoner på två år är att en stor del av våra skattebetalare 

ska betala den högsta landstingsskatt som vi har i Sverige. Jag tänker särskilt på 

vad Christer G. Wennerholm sade i sina två inlägg om småbarnsmamman som 

kanske har 15 000 kronor i månadslön och som ska betala de två extra kronor som 

har kommit till under året och under fjolåret. Det betyder 3 000 kronor per år. 

Riksförsäkringsverket har nyligen berättat för oss att med de 40-talister som går i 

pension kommer vi att ha 1,3 miljoner pensionärer med en pension lägre än 

10 000 kronor i månaden. Proportionsvis innebär det att vi i Stockholms läns 

landsting kommer att ha 200 000 sådana pensionärer, fattigpensionärer. Om de 

har ca 9 000 i månaden betyder de två senaste årens skattehöjning för att betala de 

22 miljarderna i skatteutjämning att de ska betala vardera ca 2 000 kronor per år 

bland annat till rika i andra landsting utöver de 10 000 per år av deras landstingsskatt 

som går till sjukvården och trafiken. 

Jag tror inte att jag gör ett citronsurt inlägg, Måns Almqvist, när jag försöker 

kämpa för pensionärerna, framför allt för fattigpensionärerna. Vår statsminister 

talar väldigt ofta om rättvisa. Man kan då fråga sig om det är rättvist att dessa 

människor i Stockholms län ska betala dessa extra pengar som går till en del rika 

landsting. 

Sedan sade Ingela Nylund Watz att regeringen inte sätter sig i förhandlingar med 

ett enda landsting om den här frågan. Men varför inte, eftersom det egentligen är 

det enda landsting som betalar utjämningsskatt? De andra tar emot sådan skatt i 

enlighet med riksdagens lagbeslut. När det är så många som är lågavlönade eller 

har låg pension vore det väl inte orimligt att en regering som kämpar för rättvisa 

skulle vilja sätta sig i förhandlingar med ett sådant landsting. 

Jag yrkar att den förenade oppositionens förslag till beslut bifalls. 


L e n n a r t R o h d i n (fp): Herr ordförande! Jag ska avstå från att ge mig in i 

någon EU-debatt. Jag tycker att partistyrelseledamoten Måns Almqvists okunnighet 

talar för sig själv. 

Däremot sade Måns Almqvist att oppositionen påstår att resten av landet bär 

skulden för skatteutjämningssystemet. Nej, det påstår vi inte alls. Det är den röda 

majoriteten här i landstinget och i riksdagen som bär den skulden. Jag kan inte 

förstå varför en lågavlönad skattebetalare i högskattekommunen Norrtälje, som får 

skatteutjämningsbidrag som kommun därför att situationen är som den är i 

Norrtälje, med uppemot 2 kronor högre landstingsskatt ska subventionera vården 

för direktörer i lågskattekommunen Vellinge i Skåne. Det är det som det här 

skatteutjämningssystemet på landstingsnivå innebär. Och som sagt: skulden vilar 

inte på resten av landet utan på dem som har fattat beslutet.


Det skulle i och för sig också vara intressant och även inbjudande att ta upp en 

mer ideologisk debatt när man hör Kalle Marx arvtagare presentera nollresultat 

som det övergripande målet för politiken och för landstingets verksamhet. Måns 

Almqvist sade att skatteutjämningssystemet går till vård, skola och omsorg i 

resten av landet. Ja, jag hoppas ju åtminstone att de pengar vi betalar med 

landstingsskatten inte går åt till att ordna skola i resten av landet utan att det är det 

kommunala utjämningssystemet som bidrar till det. 

Varför är jag bekymrad över det här? Jo, därför att det ibland när man hör 

majoritetens företrädare – särskilt de socialdemokratiska, som inte vill diskutera 

skatteutjämningssystemets effekter – framstår som om det här skatteutjämningssystemet 

vore något slags naturlag. Men så är det inte. Det är fråga om politiska 

beslut som fattas av era partivänner i riksdagen. Men det är faktiskt så att det här 

landstinget påverkar detta. Jag företräder ett parti där vi är överens – inte bara här 

i landstinget utan i hela partiet – om hur skatteutjämningssystemet borde se ut. 

Våra företrädare från hela landet i riksdagen har samma uppfattning. 

Problemet, särskilt med Socialdemokraterna, är ju att de här i Stockholm inser att 

det här skatteutjämningssystemet slår väldigt fel men att de inte har sina partivänner 

i resten av landet med sig. Och varför har man inte det? Jo, därför att man har 

stått i en talarstol i den här salen och hamrat in att Stockholms problem inte beror 

på att man betalar 22 miljarder i skatteutjämningsbidrag utan på att det har varit 

ett ekonomiskt vanstyre. 

(O r d f ö r a n d e n: Får jag bara be dig att nu återgå till det som är ämnet för den 

här debatten. Du har hitintills inte berört det som är dagens ärende. Jag har all 

respekt för att man gärna vill diskutera inkomst- och kostnadsutjämningen, men 

om det blir det enda innehållet i ett inlägg vill jag nog återföra dig till 

ordningen.) 

Jag var efter att ha lyssnat på dagens debatt på väg att komma fram till en slutsats. 

Jag hade inte planerat att gå upp i den här debatten, men jag har lyssnat på 

majoritetens företrädare, och varje inlägg har handlat om det ekonomiska 

vanstyret i det här landstinget. Jag kan referera till en tidigare majoritetsföreträdare 

i talarstolen i dag och försäkra att fortsätter man att framhålla att en annan 

politik i det här landstinget bara är ekonomiskt vanstyre, finns det inte en chans 

för er att få era partivänner att ändra uppfattning i riksdagen. Så länge den 

debatten och den retoriken om det ekonomiska vanstyret fortsätter i den här salen 

kommer vi att fortsätta att sitta med det här skatteutjämningssystemet. 


Landstingsrådet W e n n e r h o l m (m): Ordförande, fullmäktige! Ingela talade 

om att begära mandat och om vilka mandat hon har fått av landstingsstyrelsen. Du 

har ju större möjligheter att påverka innehållet i de förhandlingsmandat som du 

skulle vilja ha än vad jag, Birgitta Rydberg och Stig Nyman har, eftersom du leder 

en majoritetskoalition i det här landstinget, om än bara med en rösts övervikt, 

men det räcker ju. Du kan få det mandat du vill ha. Man kan då konstatera, Ingela, 

att även om du nu får pengar för omställningskostnader i två år, under förutsättning 

att du levererar en icke obetydlig besparing, också i två år, är det ändå så att 

du i relation till hur mycket pengar som vi betalar i utjämningssystemet – 20–22 

miljarder jämfört med 400 miljoner – kanske ändå begärt och fått fel 

förhandlingsmandat, och dessutom vid fel tidpunkt.


Du har ju då inte lyckats påverka dina egna partikamrater, din socialdemokratiska 

riksdagsgrupp eller regeringen. Det tycks, som någon sade tidigare, vara fråga om 

en demokratisk naturlag – regering och riksdag fattar de beslut som den 

inneboende kraften driver fram. Men så är det ju inte. Du och jag och alla andra 

medborgare kan i en demokrati bedriva opinionsbildning och påverka för att få 

beslut som vi tycker vore bättre än de förslag till beslut som läggs fram. 

Jag kan avslutningsvis inte undgå att konstatera att jag tycker att det i den stora 

frågan om de stora pengarna är väldigt tyst. Det är ett accepterande och ett 

kapitulerande. De kan inte vara så att 400 miljoner rättfärdigar denna tystnad i 

relation till de 20 miljarderna. Det känner den enskilde väljaren i sin plånbok. Han 

vet vad det vill säga att betala 1:95 mer i landstingsskatt än att betala 1:95 mindre. 

Det kommer givetvis också på valdagen att bli ett resultat av detta. Jag tycker att 

det är ett misslyckande och att du är för tyst. 400 miljoner må vara 400 miljoner, 

men vad gör vi åt de 22 miljarderna? 


Landstingsrådet N y m a n (kd): Herr ordförande! Jag har av praktiskt taget alla 

inlägg förstått att det inte är alldeles enkelt att hålla sig till ärendet. Ingela Nylund 

Watz sade i sitt förra inlägg att vi glider ifrån sakfrågan och att vi riskerar att göra 

personangrepp. Avslutningen på hennes inlägg, där hon pekade på att Birgitta inte 

fick ansvarsfrihet, var ett utomordentligt tydligt exempel på det. Också jag tillhör 

den lilla krets som håller ut efter att inte ha fått det. 

Men om vi nu håller oss till sakfrågan och försöker avsluta hanteringen av ärendet 

på det sättet har jag ett par frågor direkt om den avtalstext som föreslås bli 

godkänd. På s. 7 står det: 

”Uppnås ekonomisk balans med en lägre bruttokostnadssänkning än vad som 

överenskommits utgår bidrag i proportion till bruttokostnadssänkningen.” 

Jag måste fråga: Innebär det att bidraget då blir mindre än 400 miljoner? 

Lite längre ned talas det om en treprocentsgräns. Är det ett kostnadsökningstak, 

eller vad menas egentligen? Jag tycker inte att det är tillräcklig klartext om detta. 

Det vore skönt att få det klarlagt, även om vi har ett helt annat yrkande än vad 

majoriteten har på den här punkten. 

Bidraget från staten ska användas till att klara omstruktureringskostnaderna, och 

planen handlar om 2004 och 2005. Ingela Nylund Watz, som är föredragande i 

ärendet, säger att hela syftet med detta är att vi ska ge personalen möjlighet att 

sluta i landstinget på schysta villkor. Jag ställde väl inte frågan så tydligt i mitt 

första inlägg, men jag undrar naturligtvis mycket över vad som händer 2005, det 

vill säga efter det att den här bidragsperioden är slut. 

Om ni nu säger att den frågan är för tidigt ställd, vilket jag skulle kunna ana att ni 

vill säga i nästa inlägg, är detta det yttersta beviset på att detta är en utomordentligt 

kortsiktig uppgörelse med regeringen. Det finns inga planer, inga visioner och 

inga idéer om hur hälso- och sjukvården ska hanteras framöver, varken hos 

regeringen eller i det här landstingets majoritet.


Har inte den frågan tagits upp, så att man funderat över konsekvenserna efter den 

här bidragsperioden, är det precis så som jag befarar, nämligen att vi går in i 2006 

med utomordentligt stora bekymmer, precis som det här landstinget gjorde 1998. 

Perioden 1996–1998 är mycket väl dokumenterad. Den har vetenskapligen följts 

upp, så den finns dokument på det. Det är möjligt att vi får återkomma till och 

fördjupa oss i det här när vi möts här omkring budgeten. Jag kunde ana att det 

också skulle kunna vara en kommentar från majoriteten, men jag tycker att det hör 

hemma i det här ärendet sakligt sett. 

Jag kan vidare spekulera i att den här majoriteten naturligtvis inte vill något hellre 

än att klara sitt uppdrag utan samtal med oppositionen och utan ordentlig 

konstruktiv debatt med oppositionen. Man vill klara det här betinget helt på egen 

hand för att kunna gå till val på att man fixade vården och ekonomin. Man kan då 

fortsätta att skylla på att allt elände och anledningen till att vi sitter här, som 

Ingela sade i sitt förra inlägg, är den 10-miljardersskuld som den förra majoriteten 

åstadkom – utan att göra någon som helst analys av vad de bakomliggande 

orsakerna till det var. 

Öppnar ni inte hos respektive grupperingar för ett sådant samtal för ni en utomordentligt 

prestigefylld debatt, och ert sätt att leda landstinget kommer att vara 

prestigefyllt. Det gör att också de konstruktiva inläggen och förslagen från 

oppositionen kommer att förbigås, och det är det som jag oroar mig för. Oron 

ligger i att den omstruktureringsperiod som har inletts tämligen kraftfullt, även om 

vi ännu inte har sett så mycket resultat, kommer att kunna leda till ökade problem 

framöver. Jag ser att siktet inte är ställt längre än möjligen till årsredovisningen 

för 2005. Då hjälper det inte att ni har fått bidrag från staten för att ordna schysta 

avgångsvederlag för personalen. 

Jag går återigen tillbaka till en tämligen likartad situation för nu sju, åtta eller nio 

år sedan. Också då erbjöd man personalen schysta villkor för avgång. Då fanns 

det en sysselsättningsgaranti, men jag har ännu inte efter alla år mött någon 

medarbetare som då fick glädje av eller möjlighet att nyttja sysselsättningsgarantin 

den gången. Nu handlar det om att det som man har längtat efter när man gick 

in i eller fortbildade sig för sitt vårdyrke varit schysta avgångsvillkor. 

Jag har många gånger undrat, och jag räknar inte med något svar i dag – möjligen 

kan ni fundera på det till i höst när vi ska ta budgetbesluten och bestämma budget 

för 2005 och planering för 2006 och 2007; då måste det komma in lite mer av 

långsiktighet i detta: Var finns era förebilder när det gäller att utveckla vården 

under en balanserad ekonomi, och hur ser era visioner ut? Just nu ser de väldigt 

kortsiktiga ut. Det handlar om att uppfylla villkoren för att de 400 miljonerna eller 

lite mindre, beroende på hur väl man lyckas, enligt regeringen kommer att kunna 

utbetalas. Jag ser framför allt fram emot svar på om det blir mindre bidrag, om ni 

inte lyckas på det sätt som är beskrivet i förarbetet. 


Landstingsrådet N y l u n d W a t z (s): Ordförande, fullmäktige! Jag ska lämna 

tydliga svar på de två sakfrågor som Stig Nyman ställde. 

1. Självfallet blir det en bidragsreduktion om vi inte uppnår hela det beting som vi 

har föresatt oss att avtala om.


2. Statens uppräkningsfaktor är 3 procent, det vill säga kostnadsökningstakten 

accepteras till 3 procent. 


M å n s A l m q v i s t (v): Ordförande, ledamöter! Vi kanske snart är vid slutet 

av den här debatten, som jag tycker har varit intressant. Väldigt få av de borgerliga 

talarna har velat prata om dagens ämne, och jag tror att det har att göra med 

att reaktionen är missnöje när vi har nått denna överenskommelse med staten, 

precis som när våra nya siffror pekar mot att vi kommer att nå ett nollresultat. 

Man vill inte att landstinget ska lyckas, och man för en kampanj på temat att vi 

inte har några möjligheter att lösa de här problemen på egen hand. Det är då 

naturligtvis inte roligt att se när den här majoriteten lyckas. 

Ett inlägg som skilde ut sig och gick in på sakfrågorna var Stig Nymans sista 

anförande. Du lyfte där också fram frågan vad som händer efter omställningsbidraget. 

Syftet med det bidraget är just att hjälpa till under en omställning för att 

sänka landstingets kostnader på längre sikt. Syftet med ett omställningsbidrag är 

ju inte att bidra till någon drift på längre sikt. Det ligger i sakens natur. Målet för 

de här omställningarna är att sänka landstingets kostnader långsiktigt. Det är i 

varje fall mitt personliga svar på frågan. 

Jag yrkar bifall till landstingsstyrelsens förslag. 

§ 204 Kommunikationspolicy för Stockholms läns landsting samt riktlinjer 

för intern kommunikation, webbplatser och pressarbete 


Landstingsrådet W e n n e r h o l m (m): Ordförande, fullmäktigeledamöter! Jag 

vill bara kort peka på det särskilda uttalande som finns med i ärendet från 

Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna, så att det inte faller i glömska. 

Det handlar om arbetsfördelningen mellan oss politiker och tjänstemän i den här 

organisationen. Jag tycker att det kan vara väl värt att ha den tanken och den 

diskussionen med i den fortsatta hanteringen av den kommunikationspolicy som 

vi nu ska fatta beslut om. 


Landstingsrådet N y m a n (kd): Jag tror inte att ordföranden ska behöva känna 

sig bekymrad över att det här blir en utdragen debatt, men jag vill få noterat till 

protokollet att också det uttalande som de tre partierna i opposition gjorde i 

landstingsstyrelsen bör ligga med i dagens protokoll. Jag tycker för övrigt att det 

är angeläget att den här policyn nu beslutas och sätts i sjön. Sedan ska vi bara ro, 

och i det sammanhanget tror jag att det är väl värt att uppmärksamma de 

meningar som finns i det särskilda uttalandet.


§ 206 Bordlagd motion 2002:16 av Sten Erson-Wester och Jan Stefansson 

(kd) om att utreda samverkan mellan olika trafikformer i 

landsbygdstrafiken 


Landstingsrådet N y m a n (kd): Herr ordförande! Det här är en bordlagd motion, 

och bordläggningen skedde efter ett meningsutbyte från de båda talarstolarna här i 

salen. Jag tycker att det var väldigt klokt av majoriteten att inse att vi borde ta ett 

varv till. När motionen nu kommer tillbaka är förslaget till beslut av den karaktären 

att mina partivänner som har undertecknat motionen är inte bara tämligen 

nöjda utan mycket nöjda med hanteringen. Andan och meningen i motionen och 

dess motiv har tillgodosetts av föredragande landstingsråd, och därmed har också 

landstingsstyrelsens majoritet instämt i detta. 


Landstingsrådet B e r g e r K e t t n e r (s): Det här är väl i så fall en riktig 

solskenshistoria. Det är inte bara motionärerna som är väldigt nöjda – det är också 

vi i majoriteten. Vi är ju väldigt överens. Jag sade tidigare att vi tycker att kd i 

många fall har en väldigt ansvarsfull kollektivtrafikpolitik, som vi för det mesta 

också känner mycket stor samhörighet med. Sedan gäller det opposition och 

majoritet, och det ska man ha respekt för. Samhörigheten bygger på att det ofta 

kommer förslag som vi tycker är bra. Däremot är det viktigt att man kan hitta 

lösningar som visar att vi är överens och inte skapar konflikter som inte finns, 

även om det finns ett politiskt spel. Jag tycker att vi tillsammans har hanterat det 

här väldigt bra. 

Det viktigaste är förstås resultatet, inte att vi är glada och klappar varandra på 

ryggen och säger att vi är förståndiga. Det gäller att det blir bra för dem som vill 

använda kollektivtrafiken och behöver använda den. Jag tror att det här kan bli 

någonting bra, inte bara för glesbygdstrafiken på land och för dem som har friska 

ben utan också för dem som använder färdtjänsten och dem som använder båt när 

de reser i glesbygdstrafiken. Det känns som en bra lösning, och jag hoppas att den 

ska gagna resenärerna. 


C a m i l l a S t r a n d m a n (mp): Ordförande! Det är en viktig motion, och ni 

har redan fått ett svar som vi alla är nöjda med, men jag kan inte underlåta att 

begagna tillfället att koppla det här lite grann till det arbete som har gjorts inom 

olika skärgårdsföreningar och som sedan Värmdö kommun tog tag i i form av ett 

EU-projekt som hette Bastrafik i Värmdö skärgård och som just är avslutat. 

Just de frågor som motionärerna tar upp har behandlats på verkligt basplan ute på 

möten kring köksbord och i skärgårdsföreningar. Man har då särskilt tryckt på 

anknytningen mellan båtar och bussar och frågorna om behovsstyrd trafik. Det har 

varit ett väldigt brett upplagt arbete, som kanske har relaterats lite konstigt i 

pressen. Man har där bara talat om varför inte Vaxholmsbolaget har varit med och 

om liknande saker. Fokus har legat på att man ska få fram alla goda idéer, sådana 

som motionärerna har lyft fram och många andra. Det har gällt samverkan mellan 

trafikslag, möjligheterna att ha behovsstyrd trafik på sjön och kopplingar mellan 

färdtjänsten, Vaxholmsbolaget och mötande bilar och bussar.


Anledningen till att jag begärde ordet var framför allt att jag ville puffa för en 

fortsättning av det här arbetet. Det är i Värmdö kommun nu avslutat, och vi 

kommer att lägga upp en kommunal strategi för de här frågorna som vi räknar 

med att framåt hösten kommunicera med Vaxholmsbolaget och SL. Skärgårdsföreningarna 

har genom SIKO erbjudit sig att fortsätta arbetet i de andra ostliga 

kommunerna, och man kommer att ansöka om nya EU-pengar som förhoppningsvis 

beviljas för att göra samma arbete åtminstone i Norrtälje men kanske också i 

Österåker och möjligen i Haninge. Jag vill bara peka på att det här arbetet kanske 

lite grann har kommit att hamna i dålig dager, som att man försöker att sidsteppa 

SLL:s, Vaxholmsbolagets och SL:s arbete, men det är inte alls det som är 

meningen utan det gäller att utifrån ett underifrånperspektiv vända på alla stenar 

och plocka fram goda idéer, som sedan förhoppningsvis kan bli underlag för 

kommande trafikbeslut i våra salar. 


J a n S t e f a n s s o n (kd): Ordförande, ledamöter och åhörare! Det känns lite 

ovant att vi är så överens som vi är, men det är faktiskt väldigt skoj att det kan bli 

så. När vi började resan med den här motionen var vi inte riktigt där, men jag tror 

att den debatt som vi förde förra gången som den här motionen var uppe till 

behandling lade mycket till rätta. Det var en debatt som fokuserade på saker och 

ting som det också i dag, även om vi är överens, behöver fokuseras på. Just för 

sakens skull är jag väldigt glad över att vi är överens. Ett stort tack till alla som 

biträder detta. 

§ 207 Motion 1999:24 av Bengt Cedrenius m fl (mp) om bättre utnyttjande 

av landstingets konstsamlingar 


Landstingsrådet C e d r e n i u s (mp): Herr ordförande, fullmäktige! Återigen 

står en nöjd motionär här i talarstolen, trots eller kanske ska jag säga tack vare 

nästan fem års väntan på att få svar på motionen. Verkligheten har helt enkelt 

kommit i kapp motionärerna, och det pågår ett sådant arbete som vi eftersträvade 

med vår motion. Jag är alltså nöjd med svaret. Tack för det! 



M a r i a n n e W a t z (m): Ordförande, ledamöter! Tiden har som sagt gått 

sedan motionerna om landstingets konstinnehav och landstingets konstsamlingar 

väcktes, men det gör ingenting, för ingen tid har gått förlorad. 

De förslag till åtgärder som framförs i Miljöpartiets motion från oktober 1999 och 

i Vänsterpartiets motion från november 1999 var genomförda redan när motionerna 

lades. Exempel på det är en katalog över landstingets konstsamlingar, genomförande 

av utåtriktade aktiviteter och slutande av depositionsavtal. Detta är sådant 

som fanns redan när motionerna väcktes. De förslag som inte var genomförda var 

kanske helt orealistiska med tanke på konstnämndens primära uppdrag och resurstilldelning. 

Det gäller till exempel tema- och vandringsutställningar, som ju är en 

ren museiuppgift, både enormt kostnadskrävande och personalkrävande.


Det som sägs i landstingsstyrelsens förslag till beslut nu år 2004 – bland annat att 

syftet med den konst som köps in är att berika miljöer för patienter och för 

personal – har även framförts av kulturnämnden och konstnämnden år 2001, det 

vill säga under den förra majoriteten. Landstingets konstnämnd innehar sedan 

många år tillbaka uppdraget att köpa in konst för att utsmycka landstingets 

lokaler. För att hantera ett uppdrag behövs förstås resurser. 

Landstingsstyrelsen säger i sitt motionssvar till Bengt Cedrenius att det för 

närvarande inte är aktuellt att tillskjuta nya resurser för att använda konstverken 

på ett mera aktivt sätt. Det är helt givet, och det instämmer vi i, men hur blir det 

då med de gamla resurserna? Som ersättare i landstingets konstnämnd kan jag 

konstatera att det nu inte heller finns anslag till inköp av lös konst för att berika 

våra sjukhusmiljöer. Vi har alla under flera mandatperioder varit överens om att 

den primära uppgiften för konstnämnden just är att berika våra sjukhusmiljöer, 

och för detta har vi 0 kronor i anslag. 


Landstingsrådet N y l u n d W a t z (s): Ordförande, landstingsfullmäktige! Jag 

yrkar naturligtvis bifall till landstingsstyrelsens förslag, men jag tänker också 

passa på att lämna ett klargörande som jag tyvärr måste lämna i samband med en 

fråga som dyker upp från en ledamot och som handlar just om denna lösa konst. 

Det är inte så att landstinget numera inte har resurser för att köpa lös konst. Det 

har däremot från och med detta år skett en förändring av processen för hur detta 

ska gå till. Inköp av lös konst ska nämligen beaktas i samband med investeringsarbetet 

i landstinget. Tidigare har det inom koncernen funnits ett anslag som så att 

säga har kunnat avropas av kulturnämnden när det har varit aktuellt att träffa 

uppgörelser, men den ordningen är alltså ändrad. 

§ 208 Motion 1999:33 av Herta Fischer och Jan Wattsgård (v) om 

landstingets konstinnehav 


J a n W a t t s g å r d (v): Ordförande, fullmäktige! Låt mig först säga att jag 

tycker att det är rätt otillfredsställande att det tar fem år att besvara en motion. 

Den väcktes 1999, och kulturnämnden och konstnämnden lämnade ett gemensamt 

svar 2001. Den kunde alltså ha behandlats redan 2001 under den förra majoriteten. 

Motionen består av två delar. Låt mig först ta upp den del som behandlar vad man 

ska göra med konst som finns i en byggnad som säljs eller där verksamheten byter 

huvudman. Vi har numera funnit en väldigt bra modell för detta. Vi har dispositionsavtal 

med de entreprenörer som sköter vården. Vi har slutit en lång rad 

sådana avtal, och detta fungerar mycket bra. Jag ser alltså ingen anledning att 

förändra policyn i det avseendet. 

Den andra delen handlade i likhet med herr Bengt Cedrenius motion om att göra 

konsten mer tillgänglig. Det framfördes ett förslag om en utställning på 

Liljevalchs, där Stockholms stad hade haft en liknande utställning. Det har på den 

punkten lämnats ett bra svar. Mycket har hunnit hända, och vi har nu ett nytt läge.


Vi har andra ekonomiska förutsättningar, och det pekas i svaret på olika åtgärder 

som har vidtagits under en lång rad av år. Det har tryckts alldeles utmärkta 

konstguider. Skyltning av konstverken fortsätter, och det har genomförts visningar 

på de stora sjukhusen. 

Jag tycker inte att vi ska släppa tanken på en särskild utställning, men jag tror inte 

att det är något som vi kan prioritera i nuvarande läge. Jag är i likhet med vad 

Bengt Cedrenius var med sitt svar nöjd med det svar som jag har fått, och jag 

yrkar bifall till landstingsstyrelsens förslag. 

§ 209 Motion 2003:45 av Anita Hagelbeck och Mats Larsson (fp) om 

representation från regionala beredningarna i hälso- och sjukvårdsutskottet 


A n i t a H a g e l b e c k (fp): Ordförande, ledamöter! Tack för svaret på 

motionen. Jag tycker att man på många punkter kan invända mot svaret. Till att 

börja med framhålls att landstingsstyrelsen ska ”utöva en samlad ledning och 

styrning”. Det här är inte något nytt. Det har väl alltid varit så, men ledning och 

styrning kan utövas på olika sätt. 

Det står också att patienterna ska ”garanteras större grad av lika rättigheter 

oberoende av i vilken del av länet man är bosatt”. Jag anser att det här kravet inte 

blir uppfyllt eftersom ledamöter i de geografiska beredningarna har olika 

förutsättningar att påverka besluten i hälso- och sjukvårdsutskottet. Det var av den 

anledningen som motionen väcktes. Sedan dess har en del förändringar skett. 

Bland annat är ordföranden i sydöstra sjukvårdsberedningen Kenneth Sjökvist 

numera ersättare i hälso- och sjukvårdsutskottet, vilket vi tycker är mycket bra 

eftersom vi nu får en helt annan information än tidigare. 

Det anförs vidare: ”De geografiska beredningarnas uppgift är att som beredande 

organ företräda det lokala befolkningsperspektivet i utvecklingen av närsjukvården. 

I fokus bör finnas den löpande dialogen med befolkningen om hur närsjukvården 

inom området fungerar och hur den bör utvecklas.” Det här försvåras 

naturligtvis om det inte finns någon representant för en geografisk beredning i 

hälso- och sjukvårdsutskottet. 

Det framgår också av svaret att det är en envägskommunikation. Kommunikationen 

ska gå uppåt från de geografiska beredningarna, men det är ju lika viktigt att 

kommunikationen går åt det andra hållet, så att vi i de geografiska sjukvårdsberedningarna 

vet vilka beslut som fattas i HSU. Det finns ju alltid protokoll, men 

protokollen säger inte alltid allt om den diskussion som förs i HSU, som ofta kan 

vara betydligt viktigare. 

Det framhålls också att kommunen ska vara en samarbetspart. Tyvärr har den 

nuvarande organisationen medfört att en del kommuner inte vill vara med i 

samverkansgrupperna eftersom de inte anser att den geografiska beredningen har 

en beslutsfattande funktion. Då väljer man att inte sätta sig i möten med de 

geografiska beredningarna. 

Det står i svaret också: ”Tanken med den nya organisationen är inte att varje 

geografisk beredning skall vara företrädd i hälso- och sjukvårdsutskottet.” Ja, det 

förstod jag, och det var därför som jag väckte den här motionen.


Det framhålls också: ”Det synes ej heller nödvändigt för att möjliggöra att 

beredningarnas synpunkter kan vara väl kända – – –.” Men vi fick ett strålande 

exempel på hur nödvändigt det är när vi fick en sammanfattning av de olika 

beredningarnas budgetförslag. Jag tror inte att det var någon beredning som kände 

igen de förslag som de hade avgett. 

Det behövs en verbal kommunikation för att sjukvårdsberedningarna ska fungera 

optimalt. Också tiden för budgetprocessen förändras. Det är svårt att hänga med. 

Får man inte den direkta informationen vet man inte när de nya förändringarna 

ska komma. Man tar sedan upp kommunallagens bestämmelser, som skulle 

omöjliggöra en representation från de olika sjukvårdsberedningarna. Men det är 

inte så att vi i motionen eftersträvar en beslutande representant utan det ska vara 

en person som kan sitta med på mötena. Jag tror inte att det skulle gå emot 

kommunallagens intentioner att ha en sådan adjungerad representant. 

Jag yrkar bifall till motionen. 


M a t s L a r s s o n (fp): Ordförande! Jag tackar för svaret på vår motion om de 

geografiska sjukvårdsberedningarnas representation i HSU. 

Ett yrkande om avslag på motionens förslag till beslut var tyvärr att vänta från den 

maktfullkomliga landstingsstyrelsemajoriteten. Det hör liksom till spelets regler. 

Som ordföranden förstår är jag inte nöjd. Jag vädjar i stället till fullmäktiges 

ledamöter att stödja Folkpartiets reservation i landstingsstyrelsen. Ett beslut enligt 

vår reservation gör att vi så småningom kan komma ett steg närmare ett 

demokratiskt landsting. 

Att ni moderater och kristdemokrater tänker ett varv till och stöder vår reservation 

i stället för er egen skulle hedra er. I er reservation kastar ni er över hela landstingets 

organisation med kostnader, beslutsmandat, vårdavtal och allt möjligt. Det är 

inte det som motionen handlar om. För detta krävs en helt annan motion, men 

skriv gärna den. 

Upprinnelsen till Anitas och min motion var att folkpartigruppen i geografisk 

beredning sydost fann att vår socialdemokratiske beredningsordförande Kenneth 

Sjökvist i våra ögon föreföll vara en sällsynt kompetent person bland 

socialdemokrater. Det kanske kommer att ligga honom i fatet att vi tycker det, 

men vi kunde inte förstå varför han inte fanns med i HSU. 

Om man sedan tänker ett steg ytterligare, såsom vi gjorde, och anlägger ett demokratiskt 

perspektiv på frågan, inses lätt att någonting är fel. Varför ska inte alla 

delar av länet finnas representerade och garanteras samma insyn där sjukvårdsfrågor 

behandlas? I HSU finns en stor del av makten koncentrerad, som i princip 

fördelar allt knappare sjukvårdsresurser till länets olika delar. 

Visserligen har beredningarna möjlighet att sända skrivelser med yttranden och 

förslag till HSU. Jag anser det dock odemokratiskt att inte alla beredningar är 

företrädda, och då helst med sin ordförande, i det organ där dessa skrivelser med 

mera behandlas i slutna rum.


Inom Folkpartiet är vi vana vid att i alla lägen slåss för de svaga. I det här 

samman-hanget är det befolkningen i de områden som har geografiska beredningar 

vars ordförande inte finns med i HSU som vi strider för. Som det nu är kan 

beredningsordförandena få ta del av de handlingar som skickas ut inför HSUsammanträden, 

men även ett socialdemokratiskt finanslandstingsråd inser nog att 

det inte alls är samma sak som att sitta med vid det bord där handlingarna 

behandlas. 

Om nu finanslandstingsrådet har svårigheter med kommunallagen, proportionella 

val etcetera, vilket antyds av hennes motionssvar, finns det utmärkta möjligheter 

att redan nu adjungera de personer som saknas, utan att de ens behöver vara med i 

landstingsstyrelsen. Det kan antagligen HSU självt bestämma. Jag tror nämligen 

att det inte har någon avgörande betydelse på vilket sätt beredningsordföranden är 

knuten till HSU. Det viktiga är att ordföranden får vara med på sammanträden, 

göra sin stämma hörd samt föra sin mening till protokollet. Yttranderätten och 

protokollsanteckningsmöjligheten måste antagligen beslutas av fullmäktige. 

Om man från majoritetens sida vill ge en bild av att demokrati råder borde 

motionen bifallas. Nu verkar så inte vara fallet. Ingela Nylund Watz bör emellertid 

tydliggöra – det brukar hon ju vara bra på – för länets invånare och för 

fullmäktige varför hon inte vill ge denna bild av den mångmiljardorganisation hon 

basar över. Varken beredning nord, syd, sydväst eller norra Stockholm har sin 

ordförande i HSU. Beredning nord är helt utan representation. Det tycker jag är 

skamligt. 

Det är inte förvånande att Moderaterna är negativa till att ytterligare några 

personer ska vara representerade i HSU. Moderaterna vill ju lägga ned hela 

landstinget. Men ni är väl ändå demokrater? Även inom Folkpartiet kan vi ha 

synpunkter på den politiska organisationen i landstinget. Här vill vi nu bara på ett 

enkelt sätt göra organisationen mindre odemokratisk. Eftersom besluten är 

länsövergripande bör hela länet finnas representerat. Så är det inte nu. 

Folkpartiet vill inte att bara några få politiker och tjänstemän ska styra den koloss 

som Stockholms läns landsting utgör. Demokrati måste få kosta. Däremot har vi 

ingenting emot att det sköts rationellt. 

Till sist vill jag göra klart att jag inte har någonting emot att till HSU snarast 

adjungera de beredningsordförande som inte redan finns där. Det är inget yrkande, 

för det behövs inte. Det går att göra ändå. 

Ordförande! Däremot yrkar jag alltså bifall till Folkpartiets reservation i 

landstingsstyrelsen. Vi vill ha personsamband mellan HSU och de geografiska 

sjukvårdsberedningarna. Jag vill inte låta mig förledas av att Kenneth Sjökvist 

sedan en kort tid tillbaka är invald i landstingsstyrelsen och i HSU. 


Landstingsrådet N y l u n d W a t z (s): Ordförande, fullmäktige! I den här 

motionen framförs ett väldigt precist krav. Som vi från majoriteten har sagt i 

svaret på motionen gör vi den bedömningen att det precisa kravet i motionen inte 

är förenligt med kommunallagen, och därför vill vi också avslå den. Jag tror också 

att Folkpartiets partigrupp i landstingsstyrelsen har sett detta som skäl för att inte 

biträda de reservationer som finns från tidigare skede i beredningen av ärendet.


Jag vill understryka att ärendet inte alls handlar om organisationen i sig utan om 

ett förhållande inom organisationen. I det här läget tycker jag att det är väldigt 

viktigt att betona att man nog kan ha många synpunkter på den organisation som 

vi har. Inte minst vid det förra fullmäktigemötet hade vi åtminstone en liten stunds 

debatt om de geografiska beredningarna, och det var på många sätt en bra debatt. 

Vi kommer kanske också att få någon ytterligare sådan, även om jag inte tycker 

att det passar i det här sammanhanget. Men det är en fråga för sig, och där är vi 

överens om att det här ska utredas. Det påbörjas en sådan utredning här i höst 

kring detta. 

Men fram till dess står det naturligtvis alla partier fritt att själva internt hantera på 

vilket sätt man vill informera varandra mellan olika nivåer i landstinget. 



M a r i e L j u n g b e r g S c h ö t t (m): Ordförande, landstingsledamöter! Det 

är en intressant motion som några folkpartister har väckt, och jag tycker att den 

belyser ett väldigt viktigt problem, nämligen vad som egentligen är meningen med 

de geografiska beredningarna och vad de ska leda till. Vi har en ganska stor 

landstingsstyrelse. Den har såvitt jag vet aldrig någonsin tidigare varit så stor. Det 

sitter många ledamöter i hälso- och sjukvårdsutskottet. Under det finns det 

geografiska och medicinska beredningar med väldigt många politiker. 

I dag finns det i landstinget om jag har räknat rätt 270 politiska uppdrag. Det är 

nästan dubbelt så dyrt för sjukvårdsadministrationen som det var i det gamla 

systemet. Visst måste demokrati få kosta. Det låter jättefint, men inte får den kosta 

hur mycket som helst och inte så mycket att vi inte har pengar till vård för de 

patienter som vi har att administrera, för då blir hela systemet väldigt underligt. 

Det märkliga med hela den här politiska apparaten är att den ändå inte fungerar. 

Det är inte riktigt klart var besluten fattas, om det är politiker eller tjänstemän som 

fattar dem, om de fattas i HSU och hur mycket beredningarna har att säga till om. 

Det är oklart hur kopplingarna mellan beredningarna och hälso- och sjukvårdsutskottet 

ser ut, och det är ännu mera oklart hur beredningarnas roll i förhållande till 

kommunen och till vården ser ut. 

Jag tycker att motionärerna så här långt har alldeles rätt. Man har också rätt i att 

något måste göras för att förbättra den här situationen. Vi moderater är alldeles 

övertygade om att lösningen är färre politiker, tydligare uppdrag, klarare beslutsgångar, 

lägre kostnader för organisationen och mer pengar till vården. Lösningen 

är inte fler politiska uppdrag och inte fler politiker som sitter på olika nivåer utan 

att egentligen ha någonting att uträtta. Det leder bara till ökade kostnader och mer 

byråkrati, och det gagnar inte vården. 

Mitt förslag är i stället att man bryter upp de geografiska beredningarna, för i 

beredningarna finns det inga pengar till vård. I beredningarna finns det ingen 

beslutanderätt, och ingen är egentligen särskilt intresserad av att diskutera med 

beredningarna från kranskommuner eller från våra stadsdelsnämnder i Stockholm. 

Vad vi behöver är en ny fungerande politisk organisation för sjukvården, inte fler 

politiker vars enda uppdrag är att byta information med varandra.



Landstingsrådet N y l u n d W a t z (s): Ordförande, landstingsfullmäktige! Det 

var intressant att höra Marie Ljungberg Schötts förslag, men jag var nog mera 

intresserad av att höra vilket yrkande Moderata samlingspartiet tänker ställa i 

fullmäktige med anledning av ärendet. 


Landstingsrådet N y m a n (kd): Ordförande! Jag ser att intresset för organisationsfrågan 

inte är så utbrett i dag som det var för en månad sedan, då vi 

diskuterade en interpellation i ett näraliggande ämne. Det som har förvånat mig i 

svaret från majoriteten på den här motionen är att man så att säga dömer ut den 

organisation som vi hade tidigare. Jag tycker att det kan finnas skäl att påminna 

om hur den kom till, nämligen i en mycket bred politisk uppgörelse, där alla 

partier var involverade långt innan den sattes i sjön. 

Själv inbjöds jag till överläggningarna om detta direkt efter valet 1998. Alla 

partier utom Vänstern var överens om att det skulle organiseras på detta sätt, och 

såvitt jag förstod av de resonemang som vi förde under de fyra åren var alla 

ganska nöjda med det sättet att arbeta, inte bara därför att det fanns beslutsfattare 

på central nivå i de olika sjukvårdsstyrelserna, som också hade plats i hälso- och 

sjukvårdsnämnden på den tiden, utan därför att vi i en god samverkan kunde 

fungera bra och effektivt. Det uppskattades inte minst från kommuner och 

intresseorganisationer att man mötte beslutsfattare och inte bara några som hade 

till uppdrag att bereda ärenden. 

Men med nuvarande ordning är vi från kristdemokratiskt håll tveksamma till att 

man skulle kunna få till det så att alla beredningar hade en tillfredsställande 

representation i hälso- och sjukvårdsutskottet. Det är inte alls säkert att man skulle 

nå vare sig de syften som vägledde oss hösten 1998 eller som vägleder den 

nuvarande majoriteten i den organisation som man har nu. Det är alldeles uppenbart 

att man har stärkt förutsättningarna för landstingsstyrelsen att utöva en 

samlad ledning för landstinget när man har avlövat i stort alla andra organ utom 

möjligen SL i den här nya organisationen. 

Det är klart att om man koncentrerar makten till landstingsstyrelsen, ökar inflytandet. 

Det är inte ens politik – det är matematik – och ganska exakt blir det på det 

sättet. 

Det som också är intressant att kunna iaktta i svaret på den här motionen är att 

häromsistens då vi fick ta del av revisorernas betygsättning av arbetet i beredningarna 

var de alldeles för unga till åren för att över huvud taget kunna betygsättas. 

Nu fungerar de alldeles utomordentligt och i enlighet med de syften som finns. 

Det är möjligt att majoriteten har funnit den ideala organisationen, att den kan så 

att säga förklara både framstegen och tillkortakommandena på en gång. Det är 

möjligt att det är en organisation som tillgodoser alla krav. 

Om man ska prata om demokrati och inflytande är det naturligtvis så att ett 

politiskt organ ska ha ett reellt inflytande på processerna och att det därförmåste 

ha beslutskraft.


Mitt intryck är att de nuvarande beredningarna under hälso- och sjukvårdsutskottet 

inte har den beslutskraft som rimligen bör tillmätas dem för att man ska kunna 

säga att umgänget med befolkningen och med kommunföreträdare och intressenter 

som handikapporganisationer, patientorganisationer och så vidare ska fungera 

väl. 

I grunden är vi mycket kritiska till den nuvarande organisationen – det är ingen 

nyhet jag avslöjar när jag säger det. Vad jag gärna vill säga är att den här 

organisationen har tillkommit utan sedvanligt samråd mellan grupperingarna i 

landstinget, mellan majoritet och opposition, vilket ju har varit praxis i varje fall 

under de mandatperioder som jag har erfarenhet från under 1990-talet. Det kan 

vara ett av skälen till att vi fick en organisation som jag inte tror kommer att vara i 

ordentlig funktion ens under en hel mandatperiod, även om de första ett och ett 

halvt åren har visat tydliga brister. 

Herr ordförande! Jag har inget annat yrkande än det som vi lade i landstingsstyrelsen, 

nämligen att anse motionen besvarad med den text som ingick i vår 

reservation, vilket jag härmed erinrar om och yrkar bifall till. 


O l o v L i n d q v i s t (fp): Herr ordförande! Jag ska försöka att inte dra i gång 

en två och en halv timmars debatt, som jag gjorde förra gången jag nämnde ordet 

geografisk beredning, utan jag hoppas att debatten snart är avklarad. Men det 

finns lite synpunkter som jag skulle vilja ge. 

Under förra mandatperioden hade vi sjukvårdsstyrelser, där man i presidierna såg 

till att såg till att de var representerade i hälso- och sjukvårdsutskottet. Ändå 

byggde det på frivillighet, det var mer eller mindre outtalat att så skulle vara, utan 

man bara gjorde den typen av nomineringar, till skillnad från SL:s regionstyrelsers 

presidier, som ännu mera uttalat ska vara representerade i huvudstyrelsen. Där har 

vi en nyansskillnad mellan de gamla sjukvårdsstyrelserna och SL-styrelserna. 

När den här motionen lades fanns det funderingar i gruppen på hur att-satsen 

skulle vara. Det är väl inte alldeles glasklart att det blev den bästa att-satsen, utan i 

landstingsstyrelsen har vi sett att det fortfarande ska gälla frivillighet att nominera 

vilka personer man vill. Därvidlag har vi i gruppen kommit fram till att anse 

motionen besvarad. 

§ 210 Motion 2002:8 av Lena-Maj Anding m fl (mp) om äldre personal inom 

landstinget 


L e n a - M a j A n d i n g (mp): Ordförande! I september 2002 väckte jag den 

här motionen tillsammans med några av mina partikamrater. Vi ansåg att personal 

i vården som är över 60 skulle kunna få en anpassning med lite bättre arbetsförhållanden, 

så att man kunde vara kvar i vården så länge som möjligt. Likaså kunde 

man tänka sig att utveckla mentorskap, så att de på det viset också kunde få 

möjlighet att överföra viktig tyst, erfarenhetsbaserad kunskap till andra 

medarbetare innan de lämnade vården vid 65. Den individuella anpassningen av 

tjänstgöringsförhållandena är viktig, eftersom vi har väldigt många i vården som 

är äldre.


Landstingskontoret har svarat på motionen, och det konstateras att andelen 

anställda över 60 år för närvarande är 7,5 procent och att det därför är en viktig 

motion som lyfter frågan. 

Likaså har man från landstingskontorets sida svarat att mentorprogram bör ske 

utifrån de förutsättningar som gäller för respektive förvaltning och bolag och att 

det till exempel finns mentorprogram inom några sjukvårdsverksamheter, bland 

annat i syfte att ta till vara äldre medarbetares kompetens och underlätta 

kunskapsöverföring till mindre erfarna kolleger. 

Det är väldigt roligt att det här finns, och jag hoppas att vi kan fortsätta att stödja 

det. 

Jag har fått ett bra svar ifrån landstingsrådet Lars Dahlberg, som jag känner mig 

rätt nöjd med. I första att-satsen föreslås beslutas att uppdra åt landstingsstyrelsens 

förvaltning att närmare utreda konsekvenserna av att erbjuda äldre medarbetare 

arbetstidsförkortning med viss kompensation för lönebortfall, och man nämner att 

äldre medarbetare är en viktig resurs och att man skulle kunna tänka sig att 

erbjuda äldre medarbetare arbetstidsförkortning, men att man måste titta lite 

närmare på det för att se hur man skulle kunna genomföra detta. 

Tack för svaret på motionen! 


Landstingsrådet D a h l b e r g (s): Ordförande, fullmäktige! Tack, Lena-Maj, för 

ditt positiva mottagande! Jag går upp mest för att understryka det motionärerna tar 

upp. 

Det här är två områden där det måste hända något, det är oerhört viktigt. Just nu 

håller vi på att se över de pågående arbetstidsförsök som rullar i olika delar av 

verksamheterna, och vi avser att under hösten återkomma med lite tydligare 

gemensamma direktiv kring hur arbetstidsfrågorna ska utvecklas vidare. Det är 

också viktigt att då se över konsekvenserna av ett sådant agerande. 

Mentorprogram tar framför allt sikte på gruppen 55 plus, som vi avser att jobba 

vidare med. 

Jag vill understryka det jag inledde med: Det måste hända något på båda de här 

områdena. Där är motionärerna och jag helt överens. 

§ 211 Motion 2003:44 av Birgitta Rydberg m fl (fp) om ökad tid för 

patientarbete för sjuksköterskor och läkare 


M a r g a r e t h a H e r t h e l i u s (fp): Vi är flera som står bakom denna 

motion. Först vill jag tacka Lars Dahlberg för svaret. 

Sedan vill jag säga att jag känner stor respekt för Lars önskan att inte gå in och 

peta i detaljer. Det tycker jag är ett bra förhållningssätt, generellt.


Men ibland tror jag att man måste vara lite extra tydlig, framför allt när det 

handlar om en så viktig sak som själva kärnverksamheten. Det räcker inte alla 

gånger att bara rekommendera och tala om att man tycker att man ska göra si och 

så, utan man måste vara än mer tydlig. Ibland måste man satsa för att få tillbaka. 

Det finns en tendens att ösa ut enkäter och frågor, inte minst i den här församlingen 

kommer vi ju med frågor till verksamheten som ska bearbetas. 

I det här läget, när det handlar om hur man använder arbetstiden och hur tiden 

fördelas på olika uppgifter, tror jag att det just i den typen av frågor kan vara av 

vikt att man från den yttersta ledningen är tydlig. 

Inte sällan är det så, att om medarbetare blir medvetna om hur de faktiskt använder 

sin tid så kan bara det leda till förändringar. Det är inte bara inom sjukvården 

det ser ut så, att mycket av tiden går till administration och annat än just kärnverksamhet. 

Vi ser det inom polisen, vi ser det inom skolan och vi ser det inom många 

andra organisationer och institutioner. 

När vi ser tillbaka på de rationaliseringar som har gjorts, där många yrkeskategorier 

har försvunnit, fanns det nog en stark tilltro hos oss alla att våra datorer 

skulle hjälpa till och vara oss behjälpliga. Men ack vad vi bedrog oss! Datakrångel 

och olika system har gjort att de inte alltid är den hjälp som vi skulle ha utan 

kanske till och med stjälper i vissa situationer. 

Det finns i dag en ängslan att göra fel, att man alltid kan ställas till svars för 

varenda sak man har gjort, och väldigt mycket tid går åt till dokumentation för 

”om ifall att” det skulle bli anmälningar. 

När det gäller våra datasystem tror jag att adekvata datajournalsystem i vilka flera 

kan gå in skulle kunna vara till godo för verksamheten och skulle kunna underlätta. 

Det räcker alltså inte bara med rekommendationer, som jag sade, utan vid vissa 

tillfällen måste man vara väldigt tydlig. För enskilda chefer kan det vara ett 

oerhört stöd att man från politiskt håll är tydlig i detta. För de chefer som vill 

förändra strukturer, de chefer som mera effektivt vill använda sina lokaler och 

förändra de system, kan ett sådant här tillrättaläggande vara av vikt. 

Att den vårdpersonal – jag tänker då framför allt på läkare och sjuksköterskor – 

som har valt sitt arbete för att man vill vårda, möta och hjälpa människor ska 

tvingas till en massa annan hantering, inte minst att vårda apparater, tycker jag är 

att bidra till den cynism som vi ser på olika ställen i samhället. 

Jag vill med detta yrka bifall till reservationen från m, kd och fp i landstingsstyrelsen. 


Landstingsrådet N y m a n (kd): Herr ordförande! Jag vill också yrka bifall till 

den gemensamma reservationen i landstingsstyrelsen, som egentligen också borde 

vara landstingsstyrelsens svar på motionen. Man säger ju att det finns en mängd 

studier och så vidare, men sedan använder man det som skäl för att anse motionen 

besvarad – med att inte tillräckligt är gjort! På ett mer övergripande plan finns det


förstås anledning för landstinget att uppmuntra den typen av arbete som man 

hänvisar till. Ja men då så! Då är det bara att bifalla det förslag som de tre 

oppositionspartierna har lagt i landstingsstyrelsen. Det innebär nämligen en 

uppmuntran i den riktning som anges i motiven för att anse motionen besvarad 

med att inte göra mer än det som precis antyds med några få rader. 

Det är en utomordentligt angelägen motion, och jag är alldeles övertygad om att 

om landstingsfullmäktige i dag skulle bifalla reservationen från Moderaterna, 

Folkpartiet och Kristdemokraterna i landstingsstyrelsen så skulle det hälsas med 

stor tillfredsställelse ute på fältet. Det finns en utomordentlig frustration hos 

många medarbetare för allt krav på dokumentation och annat, och vi skulle få i 

gång ett arbete som jag tror skulle kunna bidra till precis det som är avsikten med 

motionen men som också exemplifieras från Nacka kommun, som finns med i vår 

reservationstext. När man tittar lite närmare på det här finner man snart anledning 

att ändra beteende och når precis det som vi är ute efter, nämligen mera patienttid. 

Det tror jag naturligtvis att också Lars Dahlberg och hans kolleger i majoriteten är 

utomordentligt angelägna om. Men det är alltid viktigt att vara tydlig och konkret 

och vidta åtgärder. 

Om vi tittar närmare på de att-satser vi föreslår, är de rekommendationer tills man 

har kommit fram till ett resultat som ger syn för sägen innan man går vidare med 

åtgärderna. 

Jag tycker ni bör ompröva er hållning. Vi har ju tidigare i dag haft uppe en motion 

som vi bordlade för någon månad sedan, och sedan kom vi överens och fick en 

utomordentlig gemensam total uppslutning bakom detta. Med lite rådrum här, om 

vi håller i gång debatten en stund, så tror jag att ni säkert kan komma på bättre 

tankar och yrka bifall till oppositionens förslag i det här avseendet. Tänk så bra 

det skulle bli då! 


B o L a g e r k v i s t (fp): Herr ordförande, ärade landstingsledamöter! 

Margaretha Herthelius är väldigt vänlig mot Lars Dahlberg och hans utlåtande 

över motionen. Jag är inte lika positiv – jag tycker det tyder på en väldig 

passivitet. 

Dahlberg skriver i svaret: ”Den rationalisering som skall ske i sjukvården bör i 

huvudsak ske lokalt, där kännedom om verksamheternas specifika förutsättningar 

finns.” Detta strider mot alla former av rationaliseringsarbete som jag känner till. 

Man låter experter inom ett annat område utreda och komma med förslag om hur 

man ska förändra annan verksamhet. Det här är ju inte en medicinsk fråga utan en 

fråga om flöden och om produktion i ordets verkliga bemärkelse. Då är det klart 

att man behöver ta in människor som kan detta. 

Jag tror det är viktigt att man som ledare inte går in och styr i detalj, men väl visar 

och ger direktiv om hur verksamheten bör förändras. Låt mig ge några exempel. 

Ett mycket tydligt exempel är den suboptimering som sker genom det ersättningssystem 

vi använder. Det enda man egentligen kan spara på är nämligen externa 

kostnader, som lokaler. Detta har lett till att man på nästan alla ställen har avskaffat 

alla undersökningsrum, vilket i sin tur innebär att patienter ska klä av sig och


på sig inne hos doktorn. Vid en normal mottagning i dag kan man väl säga att tre 

äldre patienter per dag gör detta, och den tid jag har fått mig angiven är mellan 15 

och 20 minuter per patient. Det skulle betyda en timme per läkare och dag! Inte 

konstigt att kraven om färre patienter per läkare kommer upp, när vi styr 

verksamheten på detta sätt! 

Det här är någonting som jag tror det är svårt för enskilda läkare och sköterskor 

ute på en mottagning att peka på och medverka till en förändring, utan det är en 

strategisk fråga, en fråga för ledningen. 

Jag tycker alltså att Lars Dahlberg borde ta tag i frågan på ett bättre sätt, för det 

skulle gagna hela sjukvården. Här finns en väldig besparingspotential. 

Jag yrkar bifall till oppositionens förslag. 


Landstingsrådet W e n n e r h o l m (m): Herr ordförande, fullmäktigeledamöter! 

Jag vill också yrka bifall till det gemensamma förslaget i reservationen från 

Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna. 

Mycket är ju redan sagt, men jag vill betona att jag också tror det är nödvändigt 

att vi klarar av att lösgöra den viktiga vårdpersonalen för direkta kontakter med 

patienter i mycket större utsträckning. Jag tror nämligen aldrig vi kommer att 

klara av att möta det efterfrågetryck som finns mot vården från patienterna genom 

att framgent anställa mer och mer personal och utvidga verksamheten, utan det 

gäller också att se till att vi faktiskt får bästa användning för den kompetenta 

personal som finns inom vården. 

Flera har varit inne på att en väg är att se till att man får möjlighet att bestämma så 

mycket som möjligt själv på det lokala planet. Ska det vara möjligt, kan det inte 

vara för mycket administration och för mycket pålagor och frågor som kommer 

uppifrån hela tiden, för då riskerar ju den arbetstid som blir över för att göra det 

viktigaste jobbet, som ändå måste vara mötet med patienterna, att bli mindre och 

mindre. Det är ingen önskvärd utveckling. 

Jag tycker som föregående talare, att landstingsrådet väl kan ta och kika en gång 

till på vårt förslag för att se till att vi får fler möten mellan patienter och sjuksköterskor, 

läkare och annan personal, inte bara färre och färre. Då kommer vi aldrig 

att klara den viktiga tillgänglighetsfrågan, som kommer att vara avgörande för om 

vi kan utveckla sjukvården. Vi pratar om 3 S, och vi sitter nu i det läget att ni har 

slagit samman till KUS, där ju vården ska möta upp på ett helt annat sätt i 

närsjukvård och liknande. Men då måste de människor som jobbar där också få 

möjlighet att verkligen möta patienterna, inte svara på massor med enkäter och 

sköta administration. 

Bifall till oppositionsförslaget!



L e n a - M a j A n d i n g (mp): Ordförande, landstingsledamöter! Jag tycker 

den här motionen är lite tråkigt formulerad. Den plockar fram patientarbetet, men 

själva patientperspektivet i motionen saknas. Därför får den också det svar som 

den får. Det finns alltså inte särskilt mycket av patientperspektivet i svaret heller, 

eftersom motionen inte tar upp det mer än den gör. Den inriktar sig på administration 

och arbetsuppgifter, i stället för att inrikta sig just på att sätta patienten i fokus 

i hälso- och sjukvårdsarbetet. 

Stockholms läns landsting har en värdegrund, som hela landstinget har ställt sig 

bakom. Det är ett policydokument med väldigt tydliga riktlinjer till alla personer 

som arbetar i vården. 

Patienten i fokus har vi slagit fast att man ska ha i hälso- och sjukvården. Det 

handlar om hur man prioriterar sin tid. Ansvaret finns hos ledningen på varje 

arbetsplats, som jag ser det. 

Det är inte så lätt, det där med patienttid. Jag har i en debatt till och med hört 

Läkarförbundets ordförande uttala att man tycker att det är viktigare att man i 

läkarutbildningen får mer kunskap om administration och ekonomi än till exempel 

kunskaper om behandlingsmetoder inom TM/KAM eller traditionell medicin 

respektive komplementär/alternativ medicin. Gör man den bedömningen från 

läkarhåll inom förbundet, så är det ju lite svårt att komma åt hur man prioriterar 

sin tid. 

Men det är viktigt att debatten förs, för tid i vården behövs för människor som 

söker vård. Det har effekt på människors hälsa, det har man gjort studier på. 

Människor behöver tid i vården, och det kan faktiskt påverka hälsan. 

Jag ser det här som ett medel för att nå målet en bättre hälsa för personer som 

söker vård och behandling, och det handlar också om hur man prioriterar den tid 

man har för patientarbetet i vården. Låter man det gå några minuter till, blir det 

säkert bättre kvalitet i vården, och då kan vi få en bättre hälsa och minska 

kostnader. 

Motionen har fler aspekter. Jag tycker att vi ska lyfta frågan igen kring 

patientperspektivet mera. 


M a r g a r e t h a H e r t h e l i u s (fp): Lena-Maj, jag förstår ingenting! 

Vi har sagt att vi vill att vårdpersonal ska ha mer tid för patienten – och det 

återkom du till, så småningom. Det var det motionen handlade om. 

En förklaring till det man har sagt om att läkare vill ha mer kunskap om 

administration och ekonomi i sin utbildning kan faktiskt vara att man vill kunna 

rationalisera bättre, för att minimera den tiden. Jag vågar påstå att det är så. Har 

man inte kunskaperna, så tar det längre tid att ta sig igenom.


Jag sade att jag hade respekt för Lars Dahlbergs sätt att inte vilja peta i detaljer, 

men i det här läget tror jag att man måste vara tydlig och tala om att man måste 

titta på hur man använder tiden. I den bransch där jag själv är verksam, i skolan, 

har vi gjort sådana undersökningar, och det har gett väldigt goda effekter. Det har 

blivit mer elevtid för pedagoger och mindre administration. 


B o L a g e r k v i s t (fp): Herr ordförande, landstingsledamöter! Jag måste be 

Lena-Maj Anding om ursäkt för att motionen är tråkigt formulerad, eftersom jag 

är en av motionärerna. Naturligtvis borde vi ha kunnat skriva den trevligare. 

Däremot har jag svårt att förstå att patientperspektivet saknas. Som Margaretha 

säger, det vi eftersträvar är ju mer tid mellan patient och läkare eller sjuksköterska. 

Jag förstår inte hur man kan ha ett bättre patientperspektiv. Möjligen kunde vi 

ha broderat ut det lite om andra fördelar i detta, och det var väl för att vi inte 

gjorde det tillräckligt som du tyckte det var tråkigt. Men som du själv säger på 

slutet, det är ju det här som är det viktiga. 

Jag tycker att du ändå bör fråga dig varför Läkarförbundets ordförande i det här 

fallet sade som han gjorde. Frågan kanske också bör ställas till Socialstyrelsen. 


Landstingsrådet D a h l b e r g (s): Ordförande, fullmäktige! Det är många goda 

viljor i det här ärendet, och det tycker jag är väldigt bra. Jag tror också att det 

säger en del om vad det handlar om: vi är alla överens om att den administrativa 

tyngden för vårdpersonalen måste minska och patienttiden öka. Och det är inte 

bara vi som är här som är överens om det, utan det är man också överens om ute i 

verksamheterna. 

Så det är inget kontroversiellt, utan det handlar mera om samspelet mellan den 

centrala rollen och den lokala, tycker jag. Jag vill därför gärna ta fasta på det 

Margaretha sade i sitt första inlägg. Jag tror det är viktigt att fundera över det: Hur 

ska vi agera här, och hur ska man agera lokalt? 

Då tycker jag att det vi ska ägna oss åt är att försöka ge utvecklingsstöd. Det kan 

vi göra genom att ta kloka beslut som är stödjande – inte genom att ta över 

utvecklingsansvar, för det ska ligga lokalt. Vi ska samspela, men vi ska inte vara 

ingripande i det lokala ansvaret. 

Samtidigt ska man understryka att det är ett delat ansvar för den administrativa 

tyngden. Motionen tar fasta på att det är lokalt man har problemet, men det är inte 

bara lokalt, utan det är även en effekt av att vi centralt lägger på administrativ 

tyngd på de lokala verksamheterna. Ska man åstadkomma något här, måste det 

finnas ett sådant samspel, inte bara lokalt ansvarstagande utan även centralt. 

Det är också viktigt att understryka att det här inte är något nytt problem, utan 

detta har pågått under en längre tid. De undersökningar som finns understryker 

snarare att det är ännu viktigare att ta itu med det här än vad det kanske har varit 

tidigare. Det är också någonting som motionen tar upp, att man bör undersöka 

detta ytterligare. Vi tycker att det redan finns ett underlag, och nu är det viktigare 

att gå vidare och verkligen ta itu med problemen.


Stödet i det här arbetet kan naturligtvis bli tydligare från oss centralt, men jag är 

ganska hoppfull – inte minst för att vi har en stor enighet kring de här frågorna. 

Men vi har också ett antal projekt, så det är inte så att ingenting händer. 

Det som är i uppstartsfasen nu är dels tillgänglighetsprojektet, där Stig finns med i 

styrgruppen och där jag hoppas att vi ska kunna samarbeta väl i vår gemensamma 

ambition att minska det administrativa arbetet och öka patienttiden. Vi har ett 

tjänstemannastyrt projekt som just startas upp, som handlar om produktivitetsfrågor, 

där vi ska titta på nyckeltal och annat och borra vidare i förutsättningarna 

och kriterierna för att följa utvecklingen och tydliggöra vad som behöver göras för 

att komma åt den här typen av problem. 

Vi har ju också de stora organisationsförändringarna. När jag har samtalat med 

Mikael Ohrling på SLSO har jag blivit övertygad om att han är oerhört klar över 

det här problemet och har en hög ambitionsnivå när det gäller att minska den 

administrativa tyngden ute i vården i sitt omställningsarbete. Det är precis samma 

sak med Cecilia Schelin Seidegård på Karolinska: en mycket hög ambition. Det 

syns också i de beslut hon tar, att det här finns med hela tiden. 

Vi har hela IT-området. Fullmäktige har fattat beslut om en IT-strategi, och jag 

tror att bara vi kan backa upp det arbetet på ett bra sätt så kommer vi att märka att 

IT-stödet kan avlasta mer administrativt än vad det har gjort hittills. 

Så jag är hoppfull. Låt oss gemensamt stödja det pågående arbetet och hjälpas åt i 

olika projekt att påminna om att ambitionen att minska administrationen hela 

tiden måste finnas med! 


B o L a g e r k v i s t (fp): Herr ordförande, landstingsfullmäktigeledamöter! 

Lars Dahlberg talar klokt, kan det tyckas i förstone. Men i åminnelse av andra 

beslut i den här församlingen, som sammanslagningen av Karolinska och 

Huddinge, har jag svårt att förstå vilken linje majoriteten företräder. Är det så att 

samspelet och utvecklingen ska ske på lokal nivå och man här från majoritetens 

sida ska stötta dem i detta, eller är det så att man ska peka med hela handen, som 

man åtminstone gjorde i den frågan, och gjorde det snabbt – eller är det kanske så 

att man ska hitta en medelväg, som de flesta andra församlingar gör, nämligen att 

visa ut den strategiska färdriktningen, talar om åt vilket håll man ska gå och 

hjälper till att hitta strukturerna? 

Jag tycker det verkar som om herr Dahlberg väljer råd efter tillfälle. I ena fallet 

ska man göra på ena sättet, men i det här fallet är det bäst att låta den lokala 

organisationen sköta sig själv. 


Landstingsrådet D a h l b e r g (s): Ja, Bo Lagerkvist, det är precis det jag menar. 

I beslutet kring Karolinska sjukhuset och sammanslagningen med Huddinge 

universitetssjukhus angav vi en tydlig färdriktning i ett övergripande beslut, men 

vi lade oss inte i hur de skulle genomföra det utan det lade vi på de verksamhetsansvariga. 

Det är på de två sjukhusen man har jobbat vidare, och det är sjukhusledningen 

som har jobbat vidare med hur arbetet ska genomföras.


Det har inte vi pekat ut i något beslut här i fullmäktige, utan det ligger där det hör 

hemma. Sedan ska vi stödja det, och vi ska också sätta upp mål för vad man ska 

uppnå med arbetet. Men kompetensen finns där ute, och det ska vi vara glada för. 


Landstingsrådet N y m a n (kd): Lars Dahlberg säger att det är bra att vi är 

överens i den här frågan. Men vi är ju inte överens om hur rekommendationen ska 

gå till. 

I dag tycker du att det är alltför ingripande att uttala en rekommendation att gå i 

den riktning du tycker att verksamheten ska gå lokalt. I ett annat ärende vi hade i 

personalberedningen för någon månad sedan var det alltför ingripande att gå 

direkt på sak och besluta om åtgärder – då var det i stället rekommendationen som 

gällde. 

Jag tror, Lars Dahlberg, att det vore av oerhört stort värde om vi kunde vara så 

överens att vi enade oss om de att-satser som vi har föreslagit från de tre 

oppositionspartierna. 

Det här är en fråga där jag tror att det är bra om rekommendationen är likartad till 

alla verksamheter på en gång och där man inte ska förvänta sig att alla initiativ tas 

lokalt. I det här fallet går vi från oppositionen kanske lite på tvärs med vad vi 

brukar stå för, och ni går på tvärs med vad ni brukar stå för – därför borde 

kompromissviljan vara mer uttalad. 

Än en gång rekommenderar jag er att rösta på oppositionsförslaget, värderade 

ledamöter av fullmäktige! 

§ 212 Bordlagd fråga av Maria Wallhager (fp) om en kommunal samordningsgrupp 

för att fatta beslut inom SL 


Landstingsrådet B e r g e r K e t t n e r (s): Det känns bra att i den här debatten 

kunna lugna Maria Wallhager, för mitt svar är ett självklart nej – inte ska det ske 

något sådant, och jag förstår inte heller hur du har kunnat uppfatta det så. 

Du har frågat om jag anser att det är rimligt att representanter för Stockholms stad 

ska styra viktiga beslut i SL:s styrelse. Det är självklart att Stockholms stad inte 

kan gå in och styra beslut som ligger inom Stockholms läns landstings ansvarsområde. 

Stockholms läns landsting kan inte heller styra beslut som ska fattas i 

Stockholms stad eller i andra kommuner eller landsting i Sverige, det kommunala 

självstyret är väldigt tydligt uttryckt i grundlagen. 

Därför är svaret på den fråga som du har formulerat nej, självklart. 

Samordningsgruppen ska nämligen inte ta över några som helst beslut eller 

beslutsfunktioner.


Däremot är det så – vilket kan verka besynnerligt – att vi samarbetar i majoriteten, 

här i landstinget. Vi tycker också att det kan finnas poänger, särskilt i den här 

frågan, som du själv brukar påpeka är komplicerad och där det finns mycket som 

kan gå fel. Då kan det vara viktigt att ha ett mer formaliserat samråd mellan de två 

politiska nivåerna. 

Så ser jag det. En politisk samordningsgrupp bildas, där vi har representanter från 

majoriteten i landstinget och Stockholms stad. Det är en naturlig följd av att vi har 

en stor gemensam fråga, som kräver att SL medverkar för att skapa en bra trafik. 

Det är mitt syfte med att samarbeta – och det hoppas jag att du inte har något 

emot! 


Landstingsrådet W a l l h a g e r (fp): Nej, Anna Berger Kettner, samarbete för 

bra lösningar har jag aldrig varit emot, inte ens när det kommer från 

Socialdemokraterna. 

Bakgrunden till min fråga är ett pressmeddelande som skickades ut i slutet på 

april från de tre styrande partierna i Stockholms Stadshus, då man hade kommit 

överens om en 26-punktslista där en punkt lyder: ”En samordningsgrupp med 

representanter från majoriteten i Stockholms stad och landsting bildas för att styra 

frågor som berör försöket med satsningar inom SL att stärka SL:s ordinarie trafik, 

att anpassa SL:s infrastruktur och biljettsystem och övriga förbättringar för 

kollektivtrafikresenärerna.” Det är svårt att tolka den överenskommelsen mellan 

de styrande partierna på något annat sätt än att man just ska styra frågor som har 

direkt implikation på oss i SL-styrelsen. 

Därför är jag tacksam att du, Anna, säger att så kommer det minsann inte att bli. 

Samtidigt kan jag läsa ytterligare i pressmeddelandet att man tänker sig att landstinget 

och staden ska analysera gemensamma tillfälliga infartsparkeringar. Säkert 

har vi alla läst i Svenskan i nu helgen: ”Parkera gratis med SL-kort”. Då är det 

klart att man kan få en annan uppfattning om vem det är som styr i SL, eftersom 

frågan aldrig har varit uppe i SL-styrelsen. 

Vidare står det i pressmeddelandet att biogasfärjor på Stockholms vattenvägar ska 

introduceras. Det trodde jag också var en fråga som hörde hemma i det här huset! 

Det står också att en utredning med syfte att starta spårvägslinjer mellan 

Djurgården och Centralen ska införas. Det är väl också ett beslut som hör hemma 

i det här huset? 


Landstingsrådet B e r g e r K e t t n e r (s): Det kan naturligtvis vara jobbigt när 

man är i opposition, det kommer jag tydligt ihåg. Om vi i majoriteten kommer 

överens om hur vi vill ha det så är risken stor att det beslutet också kommer att 

genomföras i SL, eftersom det är vi som har majoritet. På det sättet kan man väl 

använda ordet ”styra”.


Sedan tycker jag att du märker ord lite väl mycket för att vara en person som dels 

har råkat säga fel med en hundrapotens i ett fullmäktigeanförande i dag, dels i 

sista inlägget om budgetdirektiven fick lov att tala om att du för resten inte hade 

200 miljoner som stod i ärendet – det hade ju varit bra att inleda debatten med att 

berätta vilka ramar ni faktiskt ägde eftersom det väl var det den debatten 

egentligen borde ha handlat om. 

Det där som stod i Svenska Dagbladet senast påverkade inte besluten i SLstyrelsen. 

Jag har inte hört om det där, vi har tyvärr inte kommit i gång med 

samrådsgruppen än. Vad du efterfrågar är väl egentligen att den ska snabbas på. 

Som jag har förstått det är det ingen som inbillar sig att SL ska vara med och 

betala för de där parkeringarna. Om någon vill ge våra resenärer en bonus är vi 

förstås glada för det. 


Landstingsrådet W a l l h a g e r (fp): Nu handlade inte frågan om huruvida SL 

skulle betala eller inte eller vilka som skulle få bonus utan om vem som tar 

beslutet. 

Är det som du säger, att ni har majoritet och därför tar vilka beslut ni vill, innebär 

det faktiskt att du lyfter bort besluten från SL-styrelsen. Det kan inte tolkas på 

något annat sätt. 

När det handlar om de 200 miljonerna har vi kvar dem i Folkpartiets budget. Det 

var ni som ändrade direktiven inför senaste landstingsstyrelsen, vilket gjorde att vi 

inte hann ändra i våra papper. 

Det är ändå fascinerande att höra gång på gång, i både denna och tidigare debatter, 

att det är andra som egentligen styr än de som är valda i det här huset. Lövdén styr 

över hur vi fördelar vår sjukvårdsbudget, och Billström verkar styra över hur vi i 

SL-styrelsen ska arbeta. 


Landstingsrådet B e r g e r K e t t n e r (s): Det är tråkigt, Maria, om det är så i 

Folkpartiet att det alltid är Jan Björklund som bestämmer när du och han ska 

komma överens. Så är det dock inte i Socialdemokraterna mellan mig och Annika 

Billström. Vi brukar försöka komma överens. 

Sedan är det inte så att det tas något beslutsansvar ifrån SL-styrelsen. Det fungerar 

inte på något annat sätt än att jag tydligt minns att det fanns majoritetsmöten före 

mötena i SL-styrelsen förra mandatperioden. Det jag försökte antyda var bara att 

om majoriteten har ett förslag som den stöder så brukar det gå igenom. 

Som du vet är jag mycket för att man ska samarbeta. Det var också skälet till att 

jag i början av perioden försökte komma överens med oppositionen om att vi 

skulle försöka lämna förslag till varandra i förväg, men det gick inte att komma 

överens om, och det var ju synd.


Jag kan inte riktigt förstå hur det vi ändrar när vi lägger till pengar till SL innebär 

att ni får minska era anslag från 4 400 miljoner till 4 200 miljoner. Möjligtvis är 

det något som jag inte hänger med i där. 

Vi ska inte flytta några beslut från SL-styrelsen. Stockholms stad kommer inte att 

bestämma i SL. Men vi ska träffas och samordna oss, och jag tänker inte förbjuda 

att någon ger extra bonus till den som har SL-kort. Jag tycker inte att det är 

förkastligt – det är trevligt om folk tycker det är bra att köpa SL-biljetter. 


Landstingsrådet W a l l h a g e r (fp): Vi kanske ska försöka hålla oss till saken. 

Nu handlade det om demokrati och vilka beslut som ska fattas i SL-styrelsen och 

inte någon annanstans. 

Jag tror vi kan vara ganska eniga om, både i den här salen och framför allt i 

Folkpartiet, att Jan Björklund har inget inflytande i den här salen – punkt, slut. 

Den här frågan handlar om var besluten fattas. Kommer du överens med din 

majoritet i Stadshuset om att införa biogasfärjor, om att införa spårvägslinjer eller 

om hur ni ska genomföra trängselavgiftsförsöket, så innebär det de facto att de 

besluten inte kommer att tas i SL-styrelsen utan kommer att vara fattade av er 

innan och vi kommer att vara överkörda i den beslutsprocessen i SL-styrelsen. 

Du frångår den demokrati som jag trodde du värnade högt! 


Landstingsrådet B e r g e r K e t t n e r (s): Det är sorgligt, Maria. Jag har 

erfarenhet av dig från andra forum som en väldigt samarbetsinriktad person, men 

du bevisar gång efter gång att du är beredd att offra det för andra värden, att ta 

billiga poäng och så där. 

Du behöver inte oroa dig för att någon annan ska bestämma, i Stockholms läns 

landsting eller SL, än de som är valda dit. Men nu har demokratin haft det utslaget 

att vi fick majoritet. 

Jag tycker att det är bra att vi försöker samarbeta och samordna besluten i så hög 

grad som möjligt i detta komplicerade ärende. 

Som sagt, om det var ett olyckligt ordval att använda ordet ”styra” i ett pressmeddelande 

– som ju inte heller enligt de demokratiska ordningarna har någon absolut 

funktion – så tycker jag att du kan tänka efter bara på dagens felsägningar och 

halvsanningar, Maria, och fundera på om du just nu är rätt person att kasta gurka i 

växthus!

§ 214 Fråga av Stig Nyman (kd) om brännskadevården 



Landstingsrådet N y l u n d W a t z (s): Ordförande, landstingsledamöter! Stig 

Nyman har ställt följande fråga till mig: ”Innebär invigningen av den nya brännskadeavdelningen 

att verksamheten nu är tryggad för fortsatt verksamhet inom 

Karolinska Universitetssjukhuset?” Som svar vill jag anföra följande. 

Diskussionerna med Uppsala läns landsting är inte avslutade. Om samtalen leder 

till en överenskommelse som också innebär att något annat högspecialiserat 

område koncentreras till vårt landsting, så skulle brännskadevården kunna övergå 

till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Intensivvårdsplatserna vid brännskadeavdelningen 

vid Karolinska Universitetssjukhuset kan då utan alltför omvälvande 

förändringar nyttjas för annan intensivvårdsverksamhet. För närvarande finns 

dock ingen överenskommelse med Uppsala läns landsting. 

Ett genuint problem som landstinget måste ta på allvar är att så kallad rikssjukvård, 

dit specialavdelningar för svåra brännskador räknas, är för splittrad i dag och 

att koncentration behövs av kvalitets- och kostnadseffektivitetsskäl, liksom ur 

FoU-synpunkt. Det finns starka röster som förordar en ökad nationell styrning av 

rikssjukvården. 

För egen del finner jag det angeläget att landstingen genom överenskommelser 

kan klara behovet av koncentration för vård av rikskaraktär. På så sätt kan alltför 

långtgående statlig inblandning undvikas. 

Det finns sedan gammalt en rekommendation från Socialstyrelsen om att Sverige 

endast bör ha två riksenheter för brännskadevård, Uppsala och Linköping. Av det 

skälet finns det enligt min mening anledning att fortsätta samtalen med Uppsala. 

Därmed anser jag frågan besvarad. 


Landstingsrådet N y m a n (kd): Fru ordförande! Tack för svaret, som jag 

dessutom fick skriftligt för någon timme sedan. 

Det var många som var inbjudna till invigningen. Jag nappade på tillfället och 

åkte dit, naturligtvis, eftersom jag som bekant har engagerat mig i den här frågan 

tidigare. Jag förstår nu av det här svaret att förhandlingarna pågår. Det var inte det 

intryck som ledningen för sjukhus och klinik hade, i varje fall inte vid invigningstillfället. 

Nu må det vara hur det vill med detta. 

Jag har fått ett klart och tydligt svar, som jag upplever som alldeles ärligt och 

uppriktigt och jag behöver inte ana några ugglor i mossen. 

Då vill jag i stället veta: Vad finns det för medicinska vårdskäl att fortsätta förhandlingarna 

med Akademiska i Uppsala, när vi nu har den förmodligen allra 

främsta tänkbara resurs för just den här vården, nyligen etablerad och nyligen 

invigd? Det talades tidigare om att man skulle koncentrera handkirurgin till 

Stockholm, men det är ju flera inblandade i den också.


När vi nu har denna utomordentligt fina resurs och höga kompetens och åtnjuter 

stor respekt i patientleden och hos räddningstjänst, borde vi snarare byta fokus, 

avbryta förhandlingarna med Uppsala och öppna förhandlingar med andra. En av 

de här två – om det nu behövs bara två, det är jag osäker på men det är sedan 

gammalt en rekommendation från Socialstyrelsen; å andra sidan händer det så 

oerhört mycket inom svensk sjukvård att vi inte ska lita på gamla resonemang, 

utan inled resone-mang, erbjud tjänsterna och se till att rikssjukvården har ett 

centrum i Stockholm vad gäller brännskadevård! 


Landstingsrådet N y l u n d W a t z (s): Jag kan inte bringa mera ljus över det 

här svaret än vad jag redan har gjort. Min ambition är att slutföra en diskussion 

med Uppsala Akademiska sjukhus och Uppsalalandstinget snarast möjligt. Det har 

funnits ett genuint intresse från båda landstingen att utöka samverkan kring den 

högspecialiserade vården, och vi har tagit fasta på brännskadevården. 

Jag hoppas inom kort kunna lämna besked till landstingsfullmäktige ifall vi når 

framgång i det arbetet eller inte. 


Landstingsrådet N y m a n (kd): Fru ordförande! Jag minns inte om det var i den 

här frågan eller någon annan som vi hade ett meningsutbyte i vintras, då jag 

efterlyste lite visioner och lite kraft och beslutsamhet från majoriteten i olika 

frågor. 

Det här är ju ett gyllene tillfälle, när vi nu har den här resursen och då vi har varit 

överens om satsningen på den. Vi var det i hälso- och sjukvårdsnämnden när det 

fanns en sådan, och vi var det genom besluten som togs i övrigt om den här 

investeringen. Då tycker jag att man ska förvalta detta på bästa tänkbara sätt. 

Därför har jag valt den här inriktningen, och jag vill gärna uppmuntra till att vi 

samlar ihop oss och erbjuder rikssjukvård vad gäller brännskadesidan. 

Satsa nu på Karolinska, som ska bli om inte hela världens så i alla fall ett centrum 

för högspecialiserad vård, framgångsrik forskning och vårdutveckling. Visa lite 

kraft i det i stället! 

Jag känner en viss oro, för jag anar att det kan vara på det sättet att för att Uppsala 

skulle kunna åta sig detta behövs det ytterligare investeringar. Deras brännskadeavdelning 

är inte i det skick som motsvarar de rimliga förväntningar man kan ha 

på denna vård de närmaste åren. 


Landstingsrådet N y l u n d W a t z (s): Låt oss se vad verkligheten utvisar, om 

Stig Nymans misstankar är verklighet eller inte. Under alla omständigheter känner 

jag mig ganska övertygad om att när vi – om vi – kommer till en mera konkret 

slutpunkt i diskussionerna om brännskadevården, att det, med tanke på de 

diskussioner som förs nationellt om rikssjukvården, också kommer att finnas 

andra intressenter som är intresserade av att delta i den diskussionen. 

Så låt oss se framtiden an med tillförsikt!


För egen del är jag precis lika angelägen som du, Stig Nyman, om att Karolinska 

Universitetssjukhuset ska bli ett naturligt fäste för mycket av det som i dag betraktas 

som rikssjukvård. Därom är vi eniga. Om sedan brännskadorna ska höra dit 

eller inte återstår att se. 


Landstingsrådet N y m a n (kd): Jag var med om att ta beslutet om investeringen 

i hälso- och sjukvårdsnämnden, och det är klart att man månar om de kloka beslut 

man har tagit initiativ till och genomfört, så visst finns det lite prestige i frågan 

från min sida också. 

Men jag tycker att du ger uttryck för den där bristen på beslutsamhet och visionärt 

agerande när du säger: Vi ska väl se vad verkligheten utvisar. Jag trodde att vi var 

valda av folket att påverka verkligheten! Vad ska annars våra beslut nyttja, om 

inte att påverka verkligheten som vi vill se den påverkad? 

I det här fallet är min utgångspunkt och min inriktning alldeles solklar. Jag 

behöver inte argumentera mera. Jag tackar för meningsutbytet. 

§ 215 Fråga av Karin Ekdahl Wästberg (fp) om konstnämndens budget 


Landstingsrådet N y l u n d W a t z (s): Ordförande! Jag har fått en fråga av 

Karin Ekdahl Wästberg (fp): Kommer konstnämndens pengar att överföras före 

midsommar i år? För fullmäktige vill jag då anhängiggöra att det rör det som 

kallas ”lös” konst, till skillnad från de fasta konstinstallationerna på våra 

inrättningar. 

Som svar vill jag anföra följande. 

Nej. Ordningen för inköp av lös konst vid nybyggnation och ombyggnation 

förändrades i och med beslut om budget för 2004. All konstnärlig utsmyckning 

sker från och med nu inom ramen för investeringsbudgeten. Följaktligen avsattes 

ej medel centralt i landstinget för inköp av lös konst på det sätt som var fallet 

tidigare. 

I den nya ordningen kommer kostnaden för inköp av lösa konstföremål att hanteras 

på samma sätt som inköp av fast konst, vilket innebär att kostnaden budgeteras 

som en andel av investeringsbudgeten per objekt. 

Närmare anvisningar för detta har lämnats av landstingsdirektören till Locum AB, 

och det åligger konstnämnden att snarast förändra sitt arbetssätt vad gäller 

anskaffning av lös konst. Kulturnämndens förvaltning uppmärksammades särskilt 

på den nya ordningen redan den 12 januari i år. 

Några förändringar i de procentsatser som gällt i landstinget sedan år 1971 har 

inte gjorts. Syftet med förändringen nu är att tydliggöra kopplingen mellan konstinköp 

och investeringar, så som grundtanken var i 1971 års beslut. Övriga principer 

angivna i 1971 års beslut är också oförändrade. Konstnämnden ska även 

fortsättningsvis arbeta med konstnärlig utsmyckning av byggnadsprojekt 

tillsammans med Locum AB och hyresvärden.


Därmed anser jag frågan besvarad. 


K a r i n E k d a h l W ä s t b e r g fp): Fru ordförande! Tack för svaret, Ingela 

Nylund Watz. 

Jag kan konstatera tre saker i det här svaret, för det första att majoriteten genomför 

ytterligare besparingar inom konst- och kulturlivet på mellan 4 och 5 miljoner 

kronor. För det andra konstaterar jag, mot bakgrund av utvecklingen det senaste 

halvåret, att varken landstingsrådets partivänner, majoritetskolleger eller för den 

delen kulturförvaltningen har känt till den här så kallade nya ordningen. För det 

tredje konstaterar jag att kultur- och konstnämnden ska beställa och äga den lösa 

konsten, medan Locum ska betala, eller stå för fiolerna, om man får uttrycka sig 

så i kultursammanhang. 

Jag undrar om detta är en bra arbetsordning. 


Landstingsrådet N y l u n d W a t z (s): Ordförande, fullmäktige! Det har inte 

skett någon besparing. Det är alldeles korrekt, i den meningen att det tidigare 

centralt budgeterade anslag på 5 miljoner kronor som fanns, som alltid har varit 

centralt placerat och aldrig legat i kulturnämnden, inte längre existerar i och med 

nyordningen. Däremot finns det ingenting som talar för att vi inte ska arbeta med 

lös konst, det är bara det att det ska finansieras på annat sätt och betraktas som en 

del av investeringskostnaderna per objekt, som tidigare. Någon förändring av 

procentsatser har inte skett. 

Ingen har känt till det, säger Karin. Det är heller inte sant. Kulturförvaltningen 

uppmärksammades särskilt på detta, och det står också i det svar som jag har 

levererat, den 12 januari i år. 

I övrigt är det viktigt att notera – det antyds lite grann i frågan att det här har varit 

konstnämndens pengar, men så är inte fallet. 


K a r i n E k d a h l W ä s t b e r g (fp): Efter vissa efterfrågningar kring hur 

informationen har gått till under det här halvåret har jag fått information om att 

den information som kom den 12 januari snarare gick till så att en tjänsteman 

ringde upp en medarbetare på kulturförvaltningen och sade: Vi tänker inte betala 

er faktura, för pengarna finns inte. Så har man i sex månader hållit på att 

efterforska om det här anslaget kommer att finnas, om det är en sinkadus att det 

inte fanns med i budgeten eller hur det nu var. De diskussionerna tror jag att 

landstingsrådet är väl medveten om. 

Det andra är att när jag har talat med Locum i dag på förmiddagen sade de: Vi har 

inga medel för lös konst budgeterade för det här året. Det har heller inte 

landstingskontoret. 

Min fråga är då: Till vem ska förvaltningschefen skicka sin faktura på ungefär 1,2 

miljoner kronor för inköp av lös konst för innevarande år?



Landstingsrådet N y l u n d W a t z (s): Jag är naturligtvis den första att beklaga 

om det är så att det har skett informationsmissar i samband med att den här 

förändringen har genomförts. 

Självklart ska en faktura betalas som är ställd till landstinget. Exakt på vilket sätt 

detta ska ske så att det blir korrekt kan jag dock inte svara på i dag. Men 

konstnämnden kan känna sig alldeles trygg att den ska betalas. 


K a r i n E k d a h l W ä s t b e r g (fp): Min sista fundering är om det är en del 

av den nya arbetsordningen, att beslut fattas först, och information och arbetsgrupper 

om hur man ska arbeta kommer sedan – och de som ska jobba med 

frågorna är inte ens informerade om att det är en nyordning. 

Jag tycker det är väldigt beklagligt – och jag är glad för att du beklagar att 

informationen har varit bristfällig. Det är faktiskt bara förnamnet! 

Det är bra att vi antog en kommunikationsplan i förmiddags, för den behövs 

sannerligen! 

§ 216 Fråga av Anita Hagelbeck (fp) om BUP:s förebyggande arbete 


Landstingsrådet Sevefjord (v): Ordförande, fullmäktigeledamöter! Jag har 

fått en enkel fråga från Anita Hagelbeck, Folkpartiet, om BUP:s förebyggande 

arbete. Frågan lyder: Avser du att ta psykologernas yrkeserfarenhet på allvar och 

följa deras rekommendation om en fortsatt sammanhållen verksamhet? 

Bakgrunden är att det pågår en översyn av hela området barn- och ungdomspsykiatri, 

den så kallade BUP 2005 som jag förmodar att många av er känner till. 

Frågan bygger på en skrivelse som vi har fått från den grupp psykologer som i dag 

jobbar inom mödrahälsovården och barnahälsovården därför att de känner en viss 

oro inför den organisatoriska förändringen. Det är en förändring som inte är 

fastlagd ännu, det förs en diskussion. Det är i den diskussionen de har trätt fram 

och skrivit ett brev – till alla politiska partier, tror jag. 

Personal på mitt kansli har också haft ett möte med representanter för de här 

psykologerna. Tyvärr var jag i sista stund tvingad att lämna återbud till mötet, 

men det var andra från mitt kansli som träffade dem. 

I den här skrivelsen lägger de fram två förslag. Det bygger på rädslan för att den 

arbetsgrupp som bygger upp psykologverksamheten som ligger under barn- och 

ungdomspsykiatrin ska splittras upp och därmed att deras arbete ska försvagas och 

försämras. Och därför lägger de två förslag i den här skrivelsen. Det ena förslaget 

är att psykologverksamheten vid mödrahälsovården och barnahälsovården 

organiseras som en egen, eller sammanhållen, verksamhet inom BUP, det andra är 

att man har en sammanhållen verksamhet som förs från BUP till primärvården.


Jag utgår ifrån att när man nu i diskussion om hur BUP 2005 ska bli ser seriöst på 

de här två förslagen och diskuterar dem med den här gruppen psykologer inom 

BUP. Det förekommer också en annan diskussion inom BUP som delvis bygger 

på tidigare rapporter, från förra mandatperioden, och som och handlade om hur 

man ska samordna organisationen för att man ska kunna stödja barn och ungdomar 

med psykiska problem. Man föreslår att man ska utveckla lokala spädbarns- 

och småbarnsteam. Det är den diskussionen som förs och som i så fall skulle 

innebära att psykologenheten kommer att delas upp i mindre enheter och att man 

bildar en så kallad subspecialitet som handlar om störningar och utveckling hos 

små barn och att de här psykologerna skulle ingå i det samarbetet. 

Vad som till slut kommer att hända vet jag inte, jag har inte alls tagit ställning 

själv utan gör precis som alla ni andra, jag följer utvecklingen, träffar människor 

och besöker BUP-enheter för att vi så småningom till hösten och inför budgetbeslutet 

för år 2005 ska fatta ett klokt beslut när det gäller just barn- och ungdomspsykiatrin. 

Med detta anser jag mig ha besvarat frågan. 


Anita Hagelbeck (fp): Fru ordförande! Tack försvaret! Vad som sker nu i 

utredningen om BUP 2005 är på många sätt oroande. Detta är oerhört viktigt, och 

jag vet också att du, Birgitta, är intresserad av barnpsykiatri och barns framtid. Jag 

hoppas därför att du följer den här frågan och att du kan ta ställning på ett sätt som 

gör att barns behov tillgodoses på bästa sätt. 

Det finns en risk för att den här gruppen av psykologer som arbetar inom mödra- 

och barnahälsovården inom BUP splittras och att en eller att par personer kommer 

att flyttas ut på olika BUP-mottagningar, vilket skulle vara mycket olycklig. Den 

här verksamheten handlar om att förebygga psykiska svårigheter, det handlar om 

att barn ska få en god relation till sin mamma. Det handlar också om att gravida 

och mödrar kan komma och få hjälp och stöd eftersom inte alla mammor tar till 

sig sin graviditet och kan heller inte ta till sig sitt barn efter förlossningen. En del 

behöver hjälp och stöd för att kunna göra det, och det är mycket viktigt för 

barnens fortsatta utveckling att det här sker. 

Den här verksamheten har pågått i mer än tjugo år. Den är bevittnat mycket framgångsrik. 

Man arbetar förebyggande och risken är nu, med det förslaget som 

ligger, att sökande med akuta psykiska problem kommer att ta så stora resurser i 

anspråk att det förebyggande arbetet minskar eller helt försvinner. Till BUPmottagningarna 

är det för närvarande så många som söker att personalen inte 

kommer att få tid för den förebyggande vården. 


Landstingsrådet Sevefjord (v): Jag tror att vi är väldigt överens om att det 

här är en verksamhet som är väl värd att försvara och bevara. Hur verksamheten 

ska organiseras exakt, om den ska behållas som hittills, som den varit de senaste 

tjugo åren, eller om organisationen ska förändras är en fråga som jag inte kan ta 

ställning till.


Jag är helt överens med dig om att det inte får bli en förändring som innebär att 

det förebyggande arbetet sätts på undantag, för det arbetet är oerhört viktigt. Det 

är riktigt det som du säger, att det är viktigt att man har kompetens ute i mödrahälsovården 

för att ta hand om till exempel gravida kvinnor som har svårigheter, 

som känner sig pressade, som mår dåligt i sin roll och som också snabbt kan få 

den hjälp de behöver när de har fött sitt barn och av något skäl mår psykiskt 

dåligt. Den här gruppen psykologer spelar en viktig roll och gör en oerhört viktig 

insats inom barn- och ungdomspsykiatrin. Om detta är vi helt överens. 

Däremot har jag inte klart för mig hur deras arbete ska organiseras på bästa sätt nu 

när BUP:s hela organisation förändras. Det jag har gjort här i dag är i alla fall att 

skicka ut signalen att jag anser att de två förslag som den här gruppen har 

framlagt, i det brev som du också har fått, ska diskuteras med gruppen i avsikt att 

ta reda på om detta kan vara en framkomlig väg. Det är nämligen oerhört viktigt 

att vi inte hamnar i en situation där den här organisationsförändringen leder till att 

vi få en grupp, det vill säga den här psykologgruppen, som känner sig satt på 

undantag och att deras kompetens inte tas på allvar. 


Anita Hagelbeck (fp): Det är bra att du säger att man ska organisera det här 

på bästa sätt, och det är definitivt dåligt att organisera det så att man splittrar 

gruppen så att det kommer att finnas en eller två psykologer på ute på BUPmottagningarna. 

Risken är, som jag sa, att det förebyggande arbetet försvinner. 

Blivande mammor och små barn identifierar sig inte med barnpsykiatrin och 

därför så kommer de inte söka dit. 

Jag menar alltså att en mamma som har sin första graviditet inte uppfattar barnpsykiatrin 

som det ställe som hon ska söka till för sina behov. Den kompetens 

som finns – och som är mycket stor inom den här gruppen – kommer att splittras 

och fortbildningen kommer att försvåras. Frågan är därför: vill landstinget ha kvar 

den här förebyggande vården, i så fall är det bästa sättet att låta de här enheterna 

behållas sådana som de är. 


Landstingsrådet Sevefjord (v): Ja, vi är helt eniga om att det förebyggande 

arbetet är oerhört viktigt. Det är möjligt att du är än mer insatt i den här frågan än 

vad jag är eftersom du är så bestämd i din uppfattning om att man inte ska genomföra 

någon förändring när det gäller just psykologgruppen. Jag har inte tillräcklig 

kunskap för att i dag säga att man ska behålla verksamheten och gruppen 

oförändrad eller att man ska genomföra vissa förändringar. 

Så som diskussionen nu förs har jag förstått att den handlar om att man i så fall 

skulle dela upp den här psykologgruppen i mindre grupper där tre fyra psykologer 

plus annan personal inom barn- och ungdomspsykiatrin skulle samarbeta med just 

den målgrupp som vi har pratat om. Jag är, som sagt var, inte för dagen mogen att 

ta ställning till hurdan organisationen ska vara slutligen, men vi har hela hösten på 

oss. Sommaren ska vi delvis vara lediga, hoppas jag.



Anita Hagelbeck (fp): Jag tackar för ditt svar! Det är viktigt att ta hänsyn 

till inte bara den här gruppen i samband med omstruktureringen med anledning av 

BUP 2005. Man måste inse att BUP inte består av fyrkanter och trianglar – det är 

människor, det är små barn det handlar om. Det är viktigt att ta ansvar för deras 

framtid. 


Landstingsrådet Sevefjord (v): Jag instämmer med föregående talare. 

§ 217 Fråga av Margaretha Åkerberg (kd) om den ökande 

alkoholkonsumtionen 


Landstingsrådet Sevefjord (v): Jag har fått en fråga från Margareta 

Åkerberg, Kristdemokraterna, om alkoholkonsumtionen mot bakgrund av den 

ökade alkoholkonsumtionen i samhället, inte minst i storstäderna, med alla dess 

negativa konsekvenser. 

Frågan lyder: Anser du att Stockholms läns landsting vidtar tillräckliga åtgärder 

för att möta problematiken som följer med den kraftigt ökande alkoholkonsumtionen? 

Som svar vill jag säga följande. 

Nej, det är faktiskt inte så, och därför ska vi i den folkhälsopolicy som landstinget 

utarbetar betona just alkoholförebyggande åtgärder. Det är oerhört viktigt. För 

även om vi gör en hel del i landstinget redan i dag så är det arbetet otillräckligt 

med tanke på den utveckling som pågår. 

Det här alkoholförebyggande arbetet måste bedrivas i samarbete med andra 

aktörer såsom kommuner, Polis, länsstyrelsen, olika frivilligorganisationer och så 

vidare, det är oerhört viktigt. Detta är en fråga som vi måste jobba med under 

hösten när vi börjar med att arbeta med folkhälsopolicyn, och alla landstingets 

partier ska delta aktivt i det arbetet. Det finns ingen anledning för oss att säga att 

vi inte gör någonting, för vi gör faktiskt väldigt mycket i landstinget också. 

Vi har en specialiserad missbruksvård som jag betecknar som ganska bra, ibland 

mycket bra. Den har lyckats utveckla ett bra samarbete med kommunerna runt om 

i länet, inte på alla ställen, men på många. Vi har Maria Ungdom och Minimariorna 

som vi utvecklar för att nå just ungdomarna och vara där ungdomarna finns och 

bor. Vi har det så kallade Stadprojektet som arbetar förebyggande bland annat 

genom projektet Krogsanering, som ni säkert har hört talas om. Vi har distriktssköterskor 

som arbetar med förebyggande åtgärder när det gäller både alkohol och 

droger. 

Vi har också nyligen utarbetat ett regionalt vårdprogram rörande alkoholproblem 

om hur vi ska arbeta med frågan i ett bredare perspektiv. Det programmet presenterade 

vi vid en stor konferens i den här salen för en tid sen, med 250 deltagare 

från landstinget och kommunerna. Vi gör alltså mycket, men det är otillräckligt 

mot den bakgrund vi har i samhället. Så är det.



Margareta Åkerberg (kd): Tack för det svaret! Jag har försökt lyssna till 

det samtidigt som jag gick fram till podiet. Vi kan ju alla vara överens om att det 

finns en oro över den utveckling som pågår och att vi inte bara kan låta den fortgå 

utan att vi vidtar åtgärder. 

Landstinget har landstinget sagt att det ska vidtas en del åtgärder. Jag har dock 

inte hört talas om någon tidsplan, och det vill jag fråga dig om. Man kanske riktar 

in sig på vissa grupper i det här arbetet. Vi i vår grupp skulle vilja betona de 

gravida kvinnorna och ungdomarna. Och du nämnde Minimariorna, och de gör ett 

fantastiskt arbete och behöver allt stöd som de kan få, för de är överbelastade. Det 

låter ju tragiskt, men det är faktiskt sant. 

Jag vill veta om du kan tänka dig att inrikta arbetet mot särskilda grupper och 

hurdan tidsplanen är för de här insatserna. 


Landstingsrådet Sevefjord (v): Jag har svårt att säga något om tidsplanen. 

Den hänger samman med den folkhälsopolicy som vi ska utveckla och i det 

arbetet bör ju de här grupperna vara viktiga. 

Jag har faktiskt inte klart för mig om jag har sagt när folkhälsopolicyn ska vara 

klar, men det arbetat ska ju inte dras i långbänk, utan är ett arbete som ska 

påbörjas nu och som ska vara klart ganska snart, så att vi kan använda oss av de 

beslut som vi gemensamt fattar här. 

Gravida kvinnor är en oerhört viktig grupp, självklart är det så, men i synnerhet är 

det ungdomar och de unga ungdomarna som är viktiga att nå med arbetet. Vi vet 

ju att alkohol kommer in ungdomarnas festliv alldeles för tidigt. Redan i dag har 

vi exempel på Maria Ungdom där man får in framför allt unga tjejer redlöst 

berusade – ibland har de också varit utsatta för sexuella övergrepp fastän de bara 

är tio–tolv år. Självfallet måste vi göra mycket för att förhindra att detta fortsätter, 

men vi klarar inte av att göra det själva. Vi kan bara göra en liten del. 

Jag tror att samhället i stort måste delta mycket mer aktivt. I detta folkhälsopolicyarbete 

är det oerhört viktigt att vi samarbetar med andra aktörer, framför allt med 

kommunerna eftersom vi nog inte klarar av att göra allt själva i landstinget. Jag 

håller med dig helt om det du säger om de två riskgrupper som du betonar. 


Margareta Åkerberg (kd): Instämmer också i att det är ett samarbete som 

krävs och det ska omfatta såväl kommun och landsting som frivilligorganisationer 

och föräldragrupper, alla grupper där det finns kunskap, för det finns det. Det 

finns mängder av kunskap om de här frågorna och den måste man ta till vara. 

Det man nu väntar på är bara något slags start, ett besked om att detta är högprioriterat. 

Jag tror inte att man behöver ändra så särskilt mycket. Det är inga nya 

vägar att arbeta på, det är bara att prioritera dem på dagordningen och säga att det 

nu är detta som gäller. Alla Minimarior känner ett stöd i det här arbetet, för de gör 

ett otroligt arbete.



Landstingsrådet Sevefjord (v): Jag hävdar att vi redan har satt i gång arbetet, 

just genom det regionala vårdprogrammet, med frågorna om hur vi ska hantera 

alkoholproblem inom Stockholms läns landsting. Det finns nu riktlinjer för hur vi 

ska jobba över hela landstinget, både här i Stockholms stad och ute i alla andra 

kommuner. Man kan väl ändå säga att det är ett startskott, för vi tar ett sammanhållande 

och ett kraftigare tag när det gäller just alkoholfrågorna – men det är 

otillräckligt, precis som jag sa i inledningen. 


Margareta Åkerberg (kd): Jag nöjer mig med det. Vi kommer naturligtvis 

att bevaka det här arbetet, och vi i Kristdemokraterna har också väckt en motion i 

frågan. Tack så mycket! 


Landstingsrådet Sevefjord (v): Det är jag övertygad om, för jag ju sett att 

Kristdemokraterna är oerhört aktiva i den här frågan. Jag tror att ni också har 

väckt en motion i dag som handlar om just alkoholfrågorna. Vi kommer säkert att 

återkomma till detta. Tack ska du ha! 

§ 218 Fråga av Charlotte Broberg (m) om antalet vårdplatser i sommar 


Landstingsrådet Ros (s): Ordförande, fullmäktige! Charlotte Broberg har ställt 

följande fråga till mig: kommer det att finnas tillräckligt med vårdplatser i 

sommar? Som svar vill jag anföra följande. 

Personalförsörjningen under sommarens semestermånader vållar alltid huvudbry, 

men för att skapa en buffert att använda om trycket på sjukhusen blir svårbemästrat 

beställer Beställarkontor Vård i år liksom tidigare år extra platsresurser hos ett 

antal privata vårdproducenter. I år kommer ett större antal platser än vanligt av 

detta slag att vara tillgängliga. Samtidigt är personaltillgången bättre än tidigare 

år. Det finns mer kompetent personal att tillgå och det är lättare att ta in vikarier. 

Mot bakgrunden av de åtgärder som nu vidtas tror och hoppas jag att vården under 

den kommande sommaren kan fungera utan större störningar. Därmed anser jag 

frågan besvarad. 


Charlotte Broberg (m): Fru ordförande! Tack för svaret! Jag blir ju ändå 

något förvånad av uppgiften att personalläget i år är betydligt bättre än tidigare år. 

Jag har nämligen fått uppgift om att personalstyrkan inom vissa sjukvårdsområden 

ska dras ned med 20–30 procent jämfört med samma period förra året. Hur 

situationen då kan vara bättre är något som jag inte riktigt förstår. 

Du säger vidare att det finns mer kompetent personal att tillgå än tidigare år, men 

varför har då Huddinge sjukhus och Södersjukhuset planerat in ickespecialicerade 

läkare i jourtjänsten, alltså AT-läkare?


Socialstyrelsen finner det anmärkningsvärt att man över huvud taget använder 

AT-läkare inom specialistvården. Hur kan man få en kvalitativ vård när 

kompetent personal saknas? 

Socialstyrelsen uttrycker också oro över vården under sommarperioden för 

blivande mammor. De påpekar att antalet neonatalplatser inte räcker till för de 

minsta och sköraste som sannolikt är mest utsatta patienterna; detta kan bli 

aktuellt på Astrid Lindgrens barnsjukhus. 

Behoven av transporter mellan sjukhusen ökar, vilket också innebär risker för 

dessa små och mycket ömtåliga barn. Är det inte de minsta och mest ömtåliga vi 

måste värna mest om? 

Även inom den vanliga förlossningsvården är läget kärvt, vilket kan vara nog så 

oroande, inte minst för alla mammor som ska nedkomma under sommaren. Kan 

blivande mammor vara säkra på att de får föda på Stockholms sjukhus i sommar 

eller ska de tvingas föda på vägen mellan olika sjukhus? Framför allt vill jag veta 

hur personalsituationen kan vara bättre i år när sjukvårdsområdena ska minska 

personalstyrkan med 20–30 procent jämfört med sommarsituationen förra året? 


Landstingsrådet Ros (s): Först ska jag tala om personaltillgången. Det gäller ju 

att jämföra med läget förra sommaren och se hur det blir under hela året om vi 

vidtar åtgärder och hur läget är beträffande rekryteringen inför sommaren. 

Det är klart att det i vissa lägen kan handla om att viss personal saknar kompetens. 

Jag kan inte gå i god för att all personal har kompetens, men att situationen är 

bättre i år, att det är lättare att rekrytera kompetent personal som vikarier i år, det 

kan jag gå i god för, för det är ett faktum. 

Att det sedan är fullt tillräckligt, att det inte kommer att finnas någon personal 

någonstans som inte har full kompetens, det kan jag inte garantera. 

Förlossningsvården är en fråga som har diskuterats ganska ofta i den här salen, 

och mammorna kan känna trygghet i sommar för förlossningen. Beträffande 

neonatalvården som också har diskuterats och som har haft en del bekymmer, men 

situationen inom neonatalvården är bättre i år än förra sommaren. Jag kan dock 

inte till 100 procent garantera att vi inte måste söka samarbete med andra 

landsting på samma sätt som man har gjort under ett flertal somrar, sedan lång tid 

tillbaka – inte minst under den period då du var i majoritet; då kunde man ju inte 

ens garantera mammorna förlossning i Stockholm. Situationen är nu god. 


Charlotte Broberg (m): Det låter ju som om det på vissa punkter är bra, 

åtminstone om jag ska tro på det du säger. Samtidigt så tycker jag att det låter 

väldigt bekymmersamt när sommarplanering innebär att det är 20–30 procent 

mindre personal inom vissa sjukvårdsområden. 

Det är alltså 20–30 procent mindre personal inom vissa sjukvårdsområden denna 

sommar än det var förra sommaren – hur kan då personalsituationen vara bättre? 

Det förstår jag inte riktigt.



Landstingsrådet Ros (s): Jag kan inte ge dig mer än det svaret. Om inte du 

förstår det som är fakta då vet jag inte mer hur jag ska förklara det här. 

Sen är det så här att sommaren, vilket jag också inledningsvis sade, alltid skapar 

en viss huvudbry med planeringen och en viss otrygghet både för medborgare och 

oss politiker, inte minst för oss eftersom vi också måste kunna ge vår ordinarie 

personal sommarledigt. Det kräver god planering. Det som man nu har gjort är att 

man gjort ett antal tilläggsbeställningar för att klara framför allt geriatriken och 

rehabiliteringen, och inom de områdena har oron varit stor. Man har gjort 

tilläggsbeställningar sedan ett antal år tillbaka, men i år gör man ytterligare några 

tilläggsbeställningar. Det finns också något som jag väl kan kalla för bakjour för 

att kunna göra ytterligare beställningar om det skulle behövas. 

Så med den redovisning av de åtgärder som vi har vidtagit känner i alla fall jag 

att jag, även om jag inte säger att jag är till hundraprocentigt trygg när jag går på 

sommarlov, har tillförsikt inför personalsituationen i sommar. Det ska fungera. 


Charlotte Broberg (m): Jag känner mig verkligen inte trygg med de här 

svaren, det måste jag säga. Du tycker inte att jag förstår. Jag undrar hur många 

som förstår att personalsituationen verkar väldigt bra och skulle vara bättre än 

förra året när det de facto finns 20-30 procent mindre personalstyrka inom vissa 

sjukvårdsområden. 

Nej, jag tror inte att Stockholmarna är särskilt lugnare av att sjukvårdslandstingsrådet 

tror och hoppas. Hon tror kanske att det ska fungera utan större störningar. 

Det låter inte som att man kan känna sig särskilt trygg om man behöver sjukvård i 

Stockholm den här sommaren. Nej, jag tror att det var helt rätt av Göran Persson 

att se till att han fick sin operation gjord innan det blev dags för semestertider på 

Stockholms sjukhus. 


Landstingsrådet Ros (s): Ordförande, fullmäktige! Den där sista kommentaren 

kändes ju ganska överflödig, måste jag säga. Jag ska inte ge mig in på att 

diskutera några enskilda ärenden här. 

När jag försöker ge en så ärlig bild som möjligt så ska naturligtvis Moderaterna 

göra politik av det och säga att ingenting kommer att fungera och att alla 

medborgare ska känna sig otrygga. Jag tycker inte att man behöver ha den bilden. 

Men jag tänker inte heller stå här i talarstolen och garantera att vården kommer att 

fungera till hundra procent i sommar, för sommaren är alltid bekymmersam. Det 

har den alltid varit eftersom vi ger en stor del av vår ordinarie personal semester, 

vilket jag tycker är rimligt. Jag bedömer att de åtgärder som har vidtagits är 

tillräckliga för att vi ska kunna känna tillförsikt!

§ 219 Fråga av Åke Holmström (kd) om uppsalahelikoptern 



Landstingsrådet Ros (s): Ordförande, fullmäktige! Åke Holmström har ställt en 

fråga om Uppsalahelikoptern. En fråga som numera har blivit en följetong i vårt 

landsting och finns med på dagordningen varenda sammanträde. Frågan lyder: är 

det rimligt att för de ökade sjukvårdsinsatserna i skärgården i sommar förlita sig 

på en helikopter som varken kan användas i hårt väder eller i mörker? 

Först vill jag säga att det går inte att svara ja eller nej på den frågan eftersom vi 

inte förlitar oss på Uppsalahelikoptern – vi har en egen helikopter. Som svar vill 

jag anföra följande. 

Till att börja med vill jag säga att bedömningen är att den ordinarie så kallade 

åretrunt-helikoptern kommer att klara uppdraget på egen hand. Vid behov finns 

dock även möjlighet att kalla in helikoptern i Uppsala som extra resurs. 

Vidare är det viktigt att påpeka att alla helikoptrar får problem att flyga vid hårt 

väder och dålig sikt. För detta behöver naturligtvis finnas en beredskap. Såväl 

piloten i Stockholm som piloten i Uppsala fattar beslut inför varje uppdrag och 

efter kontakt med SMHI om vädret tillåter flygning. Därmed anser jag frågan 

besvarad. 


Åke Holmström (kd): Ordförande, ledamöter, åhörare och Inger Ros! Jag 

får inledningsvis tacka för det skriftliga svaret, men jag tycker att det är 

ofullständigt. Vad jag vill framhålla i den här frågan är följande. 

Den tekniska utrustningen i Uppsalahelikoptern motsvarar inte den tekniska 

utrustningen i vår egen helikopter eller i den helikopter som vi hade förra 

sommaren som extrahelikopter. Den är alltså tekniskt sett sämre utrustad, enligt 

den uppfattning jag har fått av mina sagesmän. 

Detta innebär att om det inträffar en olycka med mer än två skadade så kommer 

resurserna inte att räcka till. Jag har ett litet exempel som belyser detta. I lördags 

för en vecka sedan exploderade en båt vid Karlslund i Haninge kommun. I den 

båten befann sig två äldre människor. Den ena personen, en kvinna, åkte ut i havet 

med dubbla benbrott, den andre personen var en man som tvingades hoppa i havet 

med ganska allvarliga brännskador. När båten sedan skulle dras från bensinstationen 

och ut på fritt vatten för att där släckas så antändes ytterligare två stycken 

båtar. Vid tillfället fanns ganska mycket folk ute vid Karlslund eftersom det är 

båtutrustningstider. 

Om den olyckan hade varit lite större så hade den helikopter som Stockholms läns 

landsting har inte räckt till några villkors vis. I så fall hade vi genast haft en större 

olycka. Uppsalahelikopterns begränsningar vad gäller nyttjande under dåligt 

väder, dimma, lite blåst eller mörker är omfattande; dessutom har den andra 

uppdrag under 80–90 procent av tiden.



Landstingsrådet Ros (s): Ja, jag tycker att det finns skäl att ha fakta i den här 

debatten, Åke. För det första är jag varken pilot eller tekniker. Jag tänker inte ge 

mig på någon diskussion om den tekniska utrustningen på en helikopter, men jag 

måste naturligtvis lita till professionen och lita till de piloter som kör Uppsalahelikoptern 

och att de klarar de uppdrag som vi har tecknat avtal om att de ska sköta. 

Beträffande olyckan ska jag inte gå in på detaljer, men det är klart att man hade 

kunnat ringa till Uppsalahelikoptern om det hade behövts. 

Vidare hade vår helikopter 224 helikopteruppdrag i genomsnitt per månad år 

2002. De första fem månaderna i år har helikoptern fått 116 uppdrag i genomsnitt 

per månad, vilket också tyder på att det är ett riktigt beslut vi har fattat. 

Dessutom känns det också helt oseriöst, vilket mycket av den här diskussionen 

tyvärr har varit, att säga att mörker skulle vara ett hinder. Vi har haft en sommarhelikopter 

själva, och nu anlitar vi Uppsalahelikoptern mellan den 15 maj och den 

31 augusti, mellan kl. 07 och 19. Mig veterligt är det inte speciellt många veckor 

under den tiden som det är mörker. Vi befinner oss mitt i sommaren. 


Åke Holmström (kd): Vi kan då bara konstatera att det var märkligt att vi 

hade en extra helikopter förra sommaren när det nu var så få uppdrag för den 

ordinarie helikoptern. Det verkar ganska orimligt att vi ska ha det på det sättet. 

Vidare hävdar jag fortfarande att vår egen helikopter är bättre utrustad för den här 

typen av verksamhet än vad Uppsalahelikoptern är. Och därför tycker jag att det 

är otillfredsställande att vi hyr in en helikopter som saknar förutsättningar för att 

klara sitt uppdrag. Tack så mycket! 


Landstingsrådet Ros (s): Den bilden får stå för dig liksom den kunskapen, var du 

nu har fått den ifrån. Jag har en annan bild. 

Det sista jag vill göra i det här inlägget, sen tänker jag avsluta den här debatten 

om helikoptern, är att säga att man har skickat en skrivelse om det här beslutet till 

Socialstyrelsen. I går kom Socialstyrelsens svar på den skrivelsen till berörda och 

också för kännedom till oss i landstinget. Där står tre saker, du kan få hela svaret 

senare. Det står att det inte ingår i Socialstyrelsens tillsynsuppdrag att lägga 

synpunkter på vilken leverantör av ambulanshelikoptertjänst som landstinget 

väljer att teckna avtal med så länge patientsäkerheten inte äventyras. 

Det står också beträffande diskussionen om den är försedd med hjul eller medar 

att det råder det delade meningar om vilket som är att föredra vid besvärliga 

markförhållanden. 

Vidare står det att Socialstyrelsen inte utifrån tillgängliga uppgifter finner att 

nuvarande aktuell planering avseende ambulanstransport med helikopter i 

Stockholms läns landsting uppenbarligen åsidosätter eller försämrar patientsäkerheten.



Åke Holmström (kd): Inger Ros, det är nog bra det där som Socialstyrelsen 

skriver om. Likafullt så är det väl så i dagens läge att det är majoriteten som har 

ansvar för att de avtal som tecknas och att de uppfyller de krav som man rimligen 

har att ställa i en sån här fråga. 

Med detta ber jag att få tack för det skriftliga svaret och det svar du också har gett 

muntligt. Tack! 


Landstingsrådet Ros (s): Majoriteten tar ansvar för de beslut som fattas, det 

tycker jag att vi har gjort. Att vi dessutom får en tillstyrkan från Socialstyrelsen 

känns faktiskt väldigt bra. 

§ 220 Motion 2003:50 av Stig Nyman (kd) om arbetstidsförkortning för äldre 

medarbetare 


Landstingsrådet Nyman (kd): Herr ordförande! Det har ju varit en lång rad 

motionärer uppe i talarstolen i dag som har varit nöjda med svaren. Och det får jag 

väl förklara mig vara också med svaret över den här motionen. 

I praktiken kan jag inte utröna om det föreligger någon skillnad mellan den i 

motionen formulerade förslagsatt-satsen och den som majoriteten har presterat. 

Men det må så vara. Jag uppfattar att syftet med motionen i varje fall är uppnått, 

och då förklarar jag mig nöjd med detta. 

Däremot har jag funderat en del över varför majoriteten har tagit så lätt på 

hanteringen av den här motionen och motionen under punkten 12 som har helt 

andra att-satser, även om de ligger i samma riktning. Så vitt jag har kunnat se har 

de fått exakt samma svar i motivtexten. 

Att det blir samma att-sats är en sak, men att motivationen är alldeles likadan är 

något som förvånar mig en aning. Jag kan förstå att det är många motioner som 

ska besvaras och jag antar att det är mycket att göra. Därför är det lika bra att 

trycka på den där kopieringsknappen så att man får samma svar fast det var lite 

olika inriktningar. 

För att återgå till själva sakfrågan som var föremål för min motion så är det 

oerhört angeläget att den utredning som ska tillsättas studerar konsekvenserna av 

att erbjuda äldre medarbetare arbetstidsförkortning med viss kompensation för 

lönebortfall och att det sker skyndsamt. Jag tror att landstingets medarbetare, som 

ju skulle få en schysst och korrekt behandling i en tidigare fråga vi diskuterade 

tidigare i dag, och jag tror att vi alla är angelägna om att de får en schysst 

behandling, i synnerhet i tider med så stora förändringar och omvälvningar som 

landstinget just nu genomgår. Därför är det angeläget att påskynda utvecklingen 

av den här frågan.


Jag tror att många av de lite äldre medarbetarna gärna medverkar i detta arbete 

med tips och idéer om hur man skulle kunna finna en bra väg fram till en lösning i 

enlighet med motionen och i enlighet med motionssvaret. Det är naturligtvis 

angeläget, precis som det står i svaret, att man hittar en lösning som är ekonomiskt 

rimlig för den enskilde. Jag tror att den enskilde själv kan bestämma om det är 

rimligt eller inte, eftersom det här blir en frivillig hantering när det nu kommer att 

finnas en modell att välja. 

Därför är min enda kommentar till hanteringen av både den här motionen, liksom 

den från Lena-Maj med flera som behandlades tidigare, att den här utredningen 

kommer i gång omedelbums och att vi har någonting att erbjuda under senhösten. 

Jag tror att de ekonomiska förhållandena rörande en sådan här förändring är 

ganska väl kända. Det behövs inte någon särskilt fördjupad diskussion eller 

utredning. Jag tror att det går att komma framåt ganska snabbt till en god lösning, 

så att landstinget har något att erbjuda kanske redan framåt årsskiftet. Jag tror 

också att det skulle vara till gagn för planeringen av de förändringar som förestår 

inom hälso- och sjukvården. Tack för ordet! 


Håkan Jörnehed (v): Ordförande, landstingsledamöter! Den här motionen 

har behandlats i personalberedningen och jag vill därför hänvisa till v- och mpledamöternas 

särskilda uttalande. Det går ut på att vi tycker att svaret från 

landstingsdirektören har ett rätt litet, smalt perspektiv på arbetstidsförkortningen. 

Vi skulle vilja att man breddar den. 

Nu när jag hoppas att man breddar den här synen vill jag också påpeka att arbetstidförkortningen 

också ingår i 12-punktersprogammet. Regeringen kommer att ge 

ett uppdrag om att göra ett nationellt försök med arbetstidsförkortning, och det 

kan landstinget följa. Också vi i Stockholms läns landsting kan inhämta goda 

kunskaper i frågan på det sättet. 

Jag vill inte gå in på någon lång debatt om varför vi i Vänsterpartiet tycker att 

arbetstidsförkortningen är en så bra framtidsfråga. Jag säger bara att jag yrkar 

bifall till landstingsstyrelsens hemställan. 

§ 221 Motion 2001:36 av Johan Sjölander (s) om att återinföra generell rätt 

till ledsagare i färdtjänsten 


Johan Sjölander (s): Herr ordförande, fullmäktige! Jag ska på intet sätt 

inleda någon lång diskussion, men det råkar vara på det sätt att det här var den 

första motion jag skrev till landstingsfullmäktige och också den första fråga jag 

alltså helhjärtat engagerade mig i som färdtjänstpolitiker. 

När vi nu så att säga sluter boken på det politiska planet så jag vill kommentera 

det förhållandet att vi nu så att säga lämnar den politiska frågan bakom oss och 

går vidare med praktiken. Jag tänker alltså inte ge mig in i någon polemik eller 

åtminstone inte inleda någon sådan om historieskrivning, om historia och politik, 

utan nöja mig med att konstatera att det i dag i salen verkar finnas en fullständig 

uppslutning bakom den praktik som den här reformen innebär.


Jag vill naturligtvis tacka trafiklandstingsrådet för svaret på motionen. Jag vill 

också uttrycka min stora glädje och tillfredsställelse med att den här motionen nu 

är behandlad och att det, för de färdtjänstresenärer för vilka detta har varit ett stort 

problem, nu är löst och fungerar bra. Tack så mycket! 


Landstingsrådet Berger Kettner (s): Även om det är något mindre 

förvånande att jag och Johan är överens, så är jag ändå lika glad, måste jag säga, 

över det. Jag yrkar bifall till landstingsstyrelsens förslag! 


Boris von Uexküll (m): Herr ordförande! Jag vill bara säga att jag är lika 

nöjd, jag, över att vi alla är strålande överens om att det är bra att det är som det är 

nu. Vi i Moderaterna var ledsna över att tjänstemännen var så entydigt klara med 

att det inte var juridiskt möjligt att införa det här systemet med medresenärer 

under förra mandatperioden, men vi är glada att det nu är ändrat. 


Ulla Dahl (mp): Vi i Miljöpartiet tycker också förstås att det är bra att vi har 

löst den här frågan ganska bra hittills – man kan ta med medresenär även om det 

är till viss kostnad. Bättre vore förstås att ha det generellt, men vi vet ju hurdan 

landstingets budget är. 

Vi är viktigt att kunna anamma många av utredningsförslagen som skulle kunna 

förbättra för de handikappade, och det blir ju förändringar om ett år ungefär. Ett 

förslag berör just rätten till medresenär i samband med färdtjänst inte bara under 

färden eftersom det ju finns mycket kring som just färden handlar om. För 

framtiden kommer det att vara avgörande att man verkligen löser de här 

problemen med färdtjänsten för att vi verkligen ska kunna få släkt, vänner och 

frivilliga krafter att ställa upp inom omsorgen om de äldre, för det kommer vi att 

behöva. 


Lars B Strand (fp): Tack, herr ordförande! Jag vill bara också för 

Folkpartiets del markera att vi är fullständigt överens om att den här rätten till 

ledsagare ska finnas. 

§ 222 Motion 2002:15 av Sten Erson-Wester och Jan Stefansson (kd) om att 

SL-upplysningen får dygnet-runt-öppet 


Sten Erson- Wester (kd): Ordförande, ledamöter, åhörare! Detta ärende 

gällde en motion av Janne Stefansson och mig om att SL-upplysningen skulle få 

dygnetruntöppet. Då kan man ju fråga sig varför vi vill detta? Jag tycker att det 

finns två viktiga skäl, dels är det ju en tillgänglighetsfråga att SL ska kunna finnas 

tillgängligt för dig och mig dygnet runt. Och med dig och mig menar jag just alla 

det vill säga alla olika grupper då som inte kan tänkas använda sig av den 

röststyrda tjänsten.


Den röststyrda tjänsten har ju fått väldigt bra genomslag, den är en stor succé. 

Detta framgår tydligt och tjänsten används dygnet runt. Problemet är att man 

måste veta vad hållplatsen heter som man ska åka från. Man kan inte heller ställa 

allmänna frågor som kräver en mänsklig röst. Så fort man ställer en fråga som inte 

passar datorn blir det konstigt men tjänsten är bra. 

Och det är också en fråga om att höja SL:s servicenivå för att människor ska 

kunna känna att det är ett reellt alternativ att välja SL:s trafik före bil eller taxi 

efter klockan 21. Det nödnumret som nämns är naturligtvis väldigt, väldigt bra, 

det är alldeles utmärkt att man ska kunna ringa om man blir inlåst, frånåkt eller 

om förarna själva har någon viktig fråga som de vill dryfta att det finns en 

tillgänglighet där. Men som jag ser det handlar detta om två olika saker, dels om 

att man via nödnumret ska komma fram snabbt, naturligtvis, dels att man kan 

komma fram till nummerupplysningen och tala med en människa även om man 

där kanske kan få vänta något. 

Det är fullt möjligt att detta är en ekonomisk fråga, och det står ju inte i motionen 

att det skulle vara uteslutet. Självfallet kan det ju övervägas att finansiera den här 

nattöppna eller kvällsöppna tjänsten med någon form av avgift som man gör på 

andra håll. Man betalar några kronor just för kvälls- och nattservicen. Det skulle 

ju kunna vara en variant. 

För ett antal grupper – turister och äldre till exempel – fungerar inte den röststyrda 

tjänsten så bra. Några andra grupper inom handikappområdet skulle också kunna 

vara betjänta av den här tjänsten. Utvecklingen i samhället går i riktning mot 

tillgänglighet dygnet runt inom offentlig förvaltning, och även privata stora 

företag har detta som policy. Som ett led i SL:s arbete för att höja SL:s attraktivitet 

tycker jag nog att man skulle kunna använda sig mer av denna teknik. 

Det finns vissa positiva inslag. Landstingsstyrelsen skriver till exempel att om de 

praktiska omständigheterna medger detta finns det anledning att påskynda 

investeringar som förbättrar informationen till resenärerna. 

Detta är så kryptiskt skrivet att jag har inte uppfattat att man menar att man är 

beredd att införa en dygnetruntupplysning. SL skriver också i sitt yttrande att det i 

arbetet ingår att utveckla såväl automattjänsterna som den bemannade servicen. 

Jag skulle egentligen vilja veta mer vad som ligger i detta uttalande. Jag vet inte 

om trafiklandstingsrådet möjligtvis kan kommentera detta närmare. Det skulle 

vara intressant att veta vad som ligger i detta. 

Jag hoppas naturligtvis att det ligger ett övervägande om att införa dygnetruntöppet. 

Vi ska ha tillgänglighet för alla grupper och det är en policyfråga. Man ska 

kunna känna att SL finns till för dig och mig dygnet runt och att SL är din trygga 

partner när du behöver den. Så skulle det ju kunna heta. Jag yrkar alltså bifall till 

motionen i enlighet då med vår reservation i landstingsstyrelsen! 


Landstingsrådet Berger Kettner (s): Jag vet inte om ordföranden eller ni 

andra ledamöter eller ni som eventuellt lyssnar kommer ihåg den gamla fina 

sången ”Vad gör de i banken efter tre?” Det är inte så länge sedan många serviceinrättningar 

hade väldigt begränsade telefontider, och vi kan ju tänka på sjukvården 

där vi ibland har telefontider i en halvtimme eller så.


Min doktor, som är en utmärkt person och ger mig utmärkt service, har telefontid 

en halvtimme om dagen i fyra dagar i veckan. 

Det finns något slags avvägning mellan pris och funktion som man ändå måste ta 

med i beräkningen. Det finns många bra saker som jag skulle tänka mig att göra 

om jag hade hur mycket pengar som helst – det måste jag erkänna –, men man 

måste väga pris mot funktion. Att föreslå allt möjligt bra utan att fundera på vad 

det kostar är naturligtvis en lyx som oppositionen ska få ägna sig åt. 

Sten Erson-Wester använde sig också av denna frihet väldigt flitigt just i början av 

oppositionsperioden och lämnade in många intressanta och bra motioner. Det var 

intressant och bra. Min uppgift är emellertid numera att väga kostnaderna för 

sådana här förslag på guldvåg. 

Sedan är det ändå så, Sten, att jag vill påminna Sten – och Jan, i den mån han hör 

detta – att vi inte föreslår att motionen ska avslås. Ett bifall till motionen skulle 

faktiskt inte innebära att vi till exempel öppnade möjlighet för det som du berörde 

i ditt anförande i dag och som inte nämns med ett ord i motionen, nämligen att 

man kunde diskutera finansiering och så vidare. Jag vill inte gå in på det för jag är 

lite trögtänkt, jag behöver lite mer tid än tre minuter på mig att bestämma mig för 

om det är en bra idé eller inte. 

Om vi skulle bifalla motionen då skulle vi – vilket vi pratade vi om förra gången 

vi debatterade en motion, du och jag – gå med på att ge SL i uppdrag att genomföra 

dygnetruntöppen service utan vidare, och det går inte. Det skulle inte 

Kristdemokraterna heller kunna göra rakt av, som man säger, med de 

budgetramar som finns. 

Däremot är det självklart på det viset att det här förslaget ska tas med, och jag 

hoppas att du kan lita på det. Jag har inte alls för avsikt att vara kryptisk, utan jag 

håller med dig om att det är två olika saker. Vi verkar nu kunna få ett förslag så att 

jouren ska kunna starta snarast och vi ska fundera på frågan om trafikupplysning. 

Men det är också så att det faktiskt finns en del timmar på dygnet då det går 

väldigt lite SL-trafik, och vi ska väl ändå tillsammans ta ansvar som medborgare 

för samhällets resurser och då kunna tänka oss att frågor om trafiken som inte är 

av jourkaraktär – om man inte ha blivit inlåst eller sitter i nöd någonstans – inte 

behöver kunna besvaras dygnet runt. 

Om det till det här journumret ringer en upprörd och uppgiven förälder vars 

tonårsbarn har blivit kvarglömt eller har missat sista bussen någonstans så tror jag 

att man kan få hjälp att ta reda på om det finns något alternativt sätt att resa, men 

vanliga frågor om trafik kanske man inte måste ställa halv tre på lördagsnatten, 

eller i alla fall inte halv tre på tisdagsnatten, utan vi får diskutera utökad personlig 

service i trafikupplysningen och vad det skulle kunna kosta. 

Vidare måste man ju alltid fundera på vad skulle de pengarna i stället kunna 

användas till. Vi ska alltså ta med de här tankarna i utvecklingsarbetet. Vi ska 

fundera på hur man skulle kunna finansiera det, men om jag ska vara ärlig så 

måste jag ju säga att just dygnetruntöppet i trafikupplysningen nog inte ligger allra 

högst upp på min prioriteringslista ännu av de sju förslag som du lämnade in 

motioner om vid samma fullmäktigemöte.



Sten Erson- Wester (kd): Tack för din kommentar, Anna. Det var faktiskt 

så, för att korrigera dig, att det var tio motioner som jag väckte och inte sju. Det 

var ju roligt att höra också att du tycker att många av dem var vettiga. 

Du nämnde att du skulle fundera på frågan om finansieringen. Jag förstod ju att du 

skulle säga att det är en budgetfråga. Självklart är man alltid är lite friare i 

opposition att lägga förslag som kostar pengar, men det va också för att vara mer 

seriös som jag kom med idén om att hitta en finansiering från resenären själv på 

natten, då den detta skulle kunna vara en komplementtjänst för dem som är ute 

och roas sig. Och det finns ju en mängd grupper, framför allt de som inte kan 

använda den röststyrda tjänsten eller som har väldigt svårt att använda den, som vi 

måste tänka på särskilt. 

De som kan använda den röststyrda tjänsten, de använder naturligtvis den, och 

den har ju blivit en succé även på kvällar och nätter, vilket ju visar att det är 

jättebra med tillgänglighet till SL vid de tidpunkterna. Många kanske väljer SL 

framför andra färdmedel och vi kan få fler att åka med SL på kvällarna och det i 

sig kanske också kan bidra till en tryggare kollektivtrafik. 

Tidigare hittade vi en väldigt bra lösning beträffande en annan motion om 

landsbygdtrafiken. Du talade tidigare om finansieringsmöjligheter och så vidare. 

Vi skulle ju kunna utreda de frågorna närmare och återkomma med alternativ. Om 

vi är överens om att dygnetruntöppet är målet, så är jag öppen för att hitta en 

sådan lösning. 


Landstingsrådet Berger Kettner (s): Vi föreslår att landstingsfullmäktige 

ska anse motionen besvarad, inte att den ska avslås. 

Den sista meningen eller sista stycket säger att arbete pågår inom SL för att finna 

kostnadseffektiva lösningar i syfte att förbättra den personliga upplysningen vid 

tider på dygnet då SL:s kundtjänst inte är bemannad. Ett första steg blir en sådan 

här jour, men ingenting utesluter att vi kan gå vidare om vi kan hitta bra sätt att 

hantera den här frågan på och om vi känner att det finns ett reellt behov. 

Jag tycker också att det är viktigt att komma ihåg att vi i SL:s styrelse nu har lagt, 

och i budgeten faktiskt också kommer att återkomma till, flera olika arbeten som 

handlar om att bland annat öka personalen i närheten till resenärer just på de tider 

när det är stängt i den bättre och utvecklade servicefunktionen på tunnelbane- och 

pendeltåg. 

Vi kommer också att via den nya biljett- och informationsteknik som kommer att 

finnas tillgänglig ge förarna ett mycket större och bättre understöd i sitt arbete än 

vad de har i dag att kunna svara på frågor. Det är en nästan outhärdlig situation för 

dem som jobbar i frontlinjen att inte kunna svara på våra resenärers frågor. Det är 

inte så att de inte vill eller är okunniga – de har helt enkelt inte tillgång till väldigt 

aktuell information.


Detta kommer ju att förändras de närmaste åren, och då kommer man att kunna få 

bättre svar på frågorna bara man får tag i någon som jobbar i trafiken som är i 

tjänst än vad du får i dag. Den som sitter i spärren, den som sitter i bussen 

kommer att kunna svara och har verktyg att få fram mer kunskap och hjälpa dig 

på ett helt annat sätt än vad de har i dag. 

Detta vill jag utveckla i samråd, i samförstånd med dem som arbetar i trafiken, för 

det får inte heller bli för stressigt för dem. Det är inte säkert att det är en centraliserad 

dygnetrunttjänst eller utökat öppen kundtjänst som är det bästa stödet på 

småtimmarna. Det kanske är en förbättrad stödfunktion till våra entreprenörers 

anställda. Jag vill söka mig fram på olika vägar, och det tycker jag inte är kritiskt 

uttryckt i svaret. Jag tycker det här svaret är ganska positivt hållet. Motionen är 

besvarad. Jag yrkar bifall till landstingsstyrelsens förslag! Jag tycker att Jan och 

Sten ändå ska kunna vara hyfsat nöjda med det. 


Sten Erson- Wester (kd): Ja, Anna, det är bra att du har en positiv 

approach till detta, men jag känner ändå att inte kommer hela vägen fram, så jag 

är naturligtvis inte helt nöjd i och med att jag vet att tillgänglighet och just 

enkelhet är viktiga begrepp. 

Det står även i landstingsstyrelsens text att informationen måste bli mer tillgänglig, 

begriplig och användarvänlig, och vi har ju diskuterat frågan om telefonnummer 

tidigare många gånger. Vi har sagt att det vore önskvärt med ett telefonnummer 

som man vet att man alltid kommer fram till SL. Detta är något som jag vill 

hänföra till just det som är begripligt. Detta ligger ändå lite i linje med det som du 

säger. Det var därför som jag tänkte eller hoppades på att vi skulle kunna mötas på 

den punkten. 

När det gäller de anställda så är det ju självklart att personalen är en mycket viktig 

pusselbit. I dag finns det ju brister på sina håll beträffande de anställdas möjligheter 

att informera trafikanterna. Därför är det ju väldigt bra att det pågår ett arbete i 

syfte att bygga bort de bristerna så att de som är ute i SL-trafiken verkligen kan ge 

bra upplysningar till trafikanterna. 

Jag uppfattar detta som olika pusselbitar, och just den här upplysningen var en 

pusselbit liksom finansieringen som jag nämnde att jag är beredd att diskutera 

någon form av delaktighet från resenärernas sida. 


Landstingsrådet Berger Kettner (s): Jag får väl denna gången leva med att 

du inte blir riktigt nöjd. Och Janne kanske inte heller är riktigt nöjd. 

Det är väl ändå vackert så om det är oppositionen som inte är riktigt nöjd. Annars 

kunde man kanske bli lite orolig. Inte heller Johan fick bifall på sin motion. 

Jag tror att det som förenar oss som är politiskt aktiva är viljan att förändra 

världen – i stort och i smått. När man funderar över om man är nöjd eller inte så 

tycker jag att man ändå ibland också ska fundera på om det är det formalistiska 

man ska fästa sig vid, alltså att motion så kallade bifallas, eller om man ska fästa 

sig vid att vi verkar ägna oss åt att försöka lösa det problem som motionen handlar


om. Man kanske inte löser problemet på exakt det sätt som att-satsen i motionen 

föreslår, men ändå på något sätt. 

Jag tycker det är vackert så. Bifall till landstingsstyrelsens hemställan! 


Åke Holmström (kd): Ordförande, ledamöter, åhörare! Jag får nog meddela 

att jag är nog inte helt nöjd jag heller, Anna Berger Kettner, men du sa något som 

var väldigt positivt, nämligen att vi ska använda oss utav personalen och det nya 

kommunikationssystemet. Jag tror att det kan vara ett sätt att komma till rätta med 

den här typen av problematik under lågtrafik och nätter. Det förutsätter dock att 

det befäl som sitter på ledningscentralen har tillräckligt underlag i form av datorer 

och andra hjälpmedel för att kunna hjälpa resenärerna och att viljan finns att 

hjälpa förarna att lämna ut informationen. 

Den idé som du framförde biträder jag fullt ut, och jag tackar för ditt förslag! 

§ 223 Motion 2001:16 av Saime Bilici och Susanna Brolin (v) om att 

landstinget skall utöka sitt arbete för att minska rökningen, i synnerhet 

bland de grupper där rökning är vanligast 


Saime Bilici (v): Ordförande, ledamöter! Jag är glad över att vi alla är eniga 

om att rökning är ett allvarligt hälsoproblem och att landstingsstyrelsen yrkar 

bifall till motionen. 

Att motverka rökning är en prioriterad uppgift för landstingets hälso- och 

sjukvård. Men trots de förebyggande insatser som primärvården gör i dag måste 

arbetet effektiviseras ytterligare, då det inte fungerar i praktiken. Varför? 

Rökare som grupp har ändrat karaktär. Förr var det fler män än kvinnor som rökte, 

och rökning var i mångas ögon en symbol som signalerade ekonomisk självständighet, 

vuxenhet, fest och trevliga, intellektuella människor med hög status. Då 

kanske upplysning om rökningens skadeverkningar räckte. 

Nu är det fler kvinnor som röker, det är fler låginkomsttagare än höginkomsttagare, 

och rökningen signalerar snarare låg- än högstatus. Rökning är i dag en 

klassfråga. Det är inte status som de stora grupperna rökare i Sverige söker i dag, 

utan det är andra behov som rökningen tillgodoser. 

Nu behövs andra metoder än folkupplysning. Nu använder stora grupper av 

befolkningen cigaretter som ett lugnande medel. Statistiken säger att sammanboende 

och trygg ekonomi ökar chansen att lyckas sluta röka. 

Det är dags att förstå att rökningen är en drog att jämställa med många andra 

droger och att hjälp till rökare som vill sluta röka måste börja utformas med en 

större helhetssyn på personens behov och problem. Vi måste utgå från varje 

individs behov av att röka. Det är problemen som ligger bakom rökningen som 

måste angripas.


Jag tror också att den situation där man tar upp rökningen har betydelse. Jag tror 

att personalen inom sjukvården kan spela en stor roll för att få rökarna att sluta 

röka. Jag anser att vårdpersonalen i större utsträckning än nu måste fråga 

patienterna om deras rökvanor och de bakomliggande faktorerna. Därefter bör 

hjälp med kontinuerlig uppföljning erbjudas. 

Jag skulle vilja skicka med till utredningen lite tankar och önskemål från mig själv 

som rökare om behandlingsmetoder. 

Nya grepp i primärvårdens förebyggande arbete skulle kunna vara att personalen 

tillsammans med patienterna planerar när och hur det kan vara lämpligt att sluta 

röka, att patienten blir erbjuden stöd och eventuellt också sjukskrivning under den 

första veckan, då abstinensreaktionerna kan vara nog så starka, att primärvården 

överväger att erbjuda patienten olika alternativ – som nikotinplåster, det nya 

läkemedlet Zyban eller andra läkemedel med lugnande effekt – då patienten 

bedöms behöva stöd för att inte falla tillbaka i rökning, kontinuerlig uppföljning, 

anteckningar om rökvanor i sjukjournaler, anteckningar om uppföljningssamtal 

samt erbjudanden om stödsamtal i samband med risk för återfall. 

De förslagen kostar pengar, men som framgår av motionen lägger landstinget 

väldigt lite pengar på att förebygga att människor börjar röka och också ganska 

lite pengar på att få rökarna att sluta röka. Däremot kostar sjukvården av dem som 

har fått lungcancer väldigt mycket. Jag menar inte att vi ska minska den sjukvården, 

men kunde vi föra över lite mer pengar från vården till förebyggande insatser 

skulle landstinget på sikt tjäna in dessa pengar många gånger om. 

När vi skrev motionen hade jag slutat röka med hjälp av mina egna metoder. 

Under den tid som jag har låtit bli att röka har jag kunnat påverka 20 personer, 19 

personer i Stockholm samt min mamma i mitt hemland. Tyvärr är det endast min 

mamma som inte har återfallit, antagligen därför att hon främst har rökt därför att 

cigaretterna har utgjort en högstatussymbol, en symbol som hon väljer att avvara. 

De 19 kvinnorna i Stockholm har alla återfallit. Alla tillhör socioekonomiskt 

utsatta grupper. De är invandrare. En del av dem har haft svårt att anpassa sig i 

Sverige. Några har suttit i fängelse i sitt hemland. Andra är svenska, arbetslösa 

kvinnor. De har dålig ekonomi och känner sig stressade. De har familjeproblem. 2 

av de 19 klarade inte att tackla viktökningsproblemet. 

Ett annat problem som jag finner oroväckande är att rökningen sträcker sig ner i 

allt lägre åldrar. Nu rör det sig inte längre om 13–14-åringar, utan det handlar om 

8-åringar! Jag tror inte att de metoder som Centrum för Tobaksprevention har 

utvecklat är lika attraktiva för dessa yngre barn som de är för äldre rökare. Hälso- 

och sjukvården bör därför omgående stärka samarbetet med skolhälsovården för 

att tillgripa åtgärder. 

Jag yrkar bifall till motionen. 


Sonia Lunnergård (kd): Ordförande, fullmäktigeledamöter! Jag får börja 

med att yrka bifall till landstingsstyrelsens förslag till beslut.


Motionen handlar om att landstinget ska utöka sina insatser på det tobakspreventiva 

området. Jag vill att det också ska handla om ökade insatser när det gäller 

snusets skadeverkningar. 

När jag åkte in till mötet i dag föll mina ögon på en av socialdemokraternas EUaffischer. 

”Välfärd är ingen handelsvara”, stod det. Det budskapet fick liksom en 

helt annan innebörd för mig, nu när regeringen i dagarna vill att snuset – denna 

starkt beroendeframkallande handelsvara – ska spridas i hela EU. Jag kände att det 

är ett hån mot hela folkhälsoarbetet. För att belysa det vill jag servera lite hårddata 

om snuset. 

Under 1920-talet var det mest så kallad arbetarklass och bönder som lade in en 

prilla. 7 000 ton gick det åt per år. Sedan tog cigarettrökningen över, och det blev 

mest gamla gubbar som snusade. I dag har snuset fått en renässans. Vi är uppe i en 

konsumtion av 187 miljoner dosor per år, och nu ser snusaren annorlunda ut. 

Nästan var tredje man mellan 25 och 34 år är fast i beroendet. Var femte snusare 

är kvinna. Var fjärde kille i 9:an snusar, och 10 000-tals ungdomar debuterar varje 

år. Ofarligt, säger tobakstillverkaren. 

Snus är också riskfylld rökersättning vid graviditet. Det är ingen bra ersättning för 

cigaretter när rökande kvinnor blir gravida. Det finns en befolkningsstudie som 

har gjorts i samarbete mellan forskare i USA och forskare på Karolinska. Den 

visar att snus sänker födelsevikten, ökar risken för tidig förlossning minst lika 

mycket som rökning och ökar risken för havandeskapsförgiftning. 

I Tobaksfakta berättade man i februari 2003 om forskarnas rön, sedan en del av 

materialet hade presenterats vid en läkarkonferens i San Francisco. Studien är den 

första där effekterna av att använda svenskt snus under graviditeten har undersökts. 

Riskerna med att röka under graviditeten är sedan länge väl kända. 

(Andre vice ordföranden: Motionen handlar om rökning, så du bör inte 

breda ut dig alltför mycket om snus, även om man kan säga att det har med 

folkhälsan att göra.) 

Det handlar om det tobakspreventiva arbetet, som ska utökas. Jag har skrivit en 

motion om att öka informationsinsatserna när det gäller snusets skadeverkningar, 

och jag förväntar mig naturligtvis att den ska få ett lika positivt bemötande som 

den här motionen om att minska rökningen. 


Teresia Ekekihl (mp): Ordförande, ledamöter! Först vill jag säga att 

motionen är bra. Det verkar som om det är svårare att bli av med rökningen i dag 

än förut. Som exempel kan jag nämna mig själv. Jag har slutat att röka flera 

gånger. Det är inte svårt att sluta, utan det svåra är att inte börja igen. Men nu har 

jag slutat för gott, för tre år sedan. Det var inte lätt. 

Personligen tycker jag att det viktigaste är att man inte börja röka. Vi här i salen 

har alla ett ansvar för att motverka att ungdomar börjar röka, precis som Sonia 

Lunnergård tog upp.


Vi vet att ungefär hälften av alla dödsfall i Sverige orsakas av hjärt- och kärlsjukdomar, 

hos både kvinnor och män. Vi vet också att rökning orsakar störningar 

i immunsystemet. Många vill sluta röka, men mår man dåligt är det ännu svårare, 

och i det avseendet är kvinnorna överrepresenterade. Här är det viktigt att se det 

hela holistiskt. Hur mår människor egentligen? Det kan man fråga sig. 

Sedan vill jag helt kort säga att det finns cigaretter som är gift- och nikotinfria, om 

folk nu vill ha känslan av att röka. Det tycker jag är ett bra alternativ. Inom den 

alternativa medicinen finns det också olika alternativ, som akupunktur. Om någon 

vill veta mer om detta kan de fråga mig senare. 

Lite kort om snus: Även snusandet ökar. Men det finns nikotinfria alternativ också 

till snus. 

Det är viktigt att arbeta för att minska rökningen och även snusandet. Miljöpartiet 

vill att landstingsfullmäktige ska bifalla motionen, som jag personligen tycker är 

mycket bra. 


Cecilia Carpelan (fp): Ordförande, fullmäktige! Saime Bilici och Susanna 

Brolin har skrivit en motion som naturligtvis ska bifallas, och det är också vad 

som föreslås. Bifallet är den första signalen om att majoriteten kanske avser att 

göra något konkret så att fler med vårdens hjälp ska klara av att sluta röka. 

Men det som föreslås är ändå bara en utredning, om man läser motionen noga. 

Den handlar om hur vårdens insatser ska öka, särskilt för vissa grupper med hög 

andel rökare. Det är i och för sig mycket bra, men jag vill ändå hävda att det redan 

i dag finns mycket kunskap som väntar på att användas ute i vården. 

Jag kan trösta ett otåligt fullmäktige med att säga att det kommer vassare förslag 

som ska minska rökningen och därtill stärka patientens rätt. Det är förstås en 

folkpartimotion som jag talar om. I den föreslås en vårdgaranti för rökavvänjning. 

Jag är förstås nyfiken på hur Birgitta Sevefjord och övriga i majoriteten kommer 

att ställa sig till ett sådant förslag, så jag undrar om du har något förhandsbesked 

att ge. Kommer du att stödja en motion om en vårdgaranti för rökavvänjning? 

Jag vill också yrka bifall till motionen, i likhet med de andra. 


Birgitta Henricsson (v): Ordförande, ledamöter! Jag tycker självfallet att 

motionen är mycket bra. Det sägs att de som arbetar i vården ska ge goda råd till 

de patienter som behöver rökavvänjning i olika former och att det finns många bra 

förslag på hur man gör det. 

Men tyvärr finns det bland den personal som jobbar i vården många rökare. Det 

verkar lite konstigt om en läkare, sjuksyster eller undersköterska talar med en 

patient och säger ”Så ska du göra, och tänk på farorna” och sedan går ut och tar ett 

bloss, röker en cigg. Det blir inte så trovärdigt. 

Vi som sitter här är landstingspolitiker och kallar oss ibland sjukvårdspolitiker. 

Hur mycket sjukvård kan vi? Det undrar jag ibland som jobbar i sjukvården.


Om vi som landstingspolitiker vill vara trovärdiga när det gäller att se till att folk 

inte börjar röka och att folk som röker får bra hjälp med att sluta röka, då kanske 

man borde satsa på att de som jobbar i vården – den personal som vi har ansvar 

för – erbjuds ett rökfritt alternativ, att de får allt stöd som över huvud taget finns 

för att kunna sluta röka. Som det står på ett ställe: Alla rökare vill sluta röka. Det 

tror jag faktiskt på. 

Det har talats om biverkningar. Jag kan lägga till KOL, strupcancer och 

cirkulationsrubbningar, förutom det som redan har nämnts. 

Södersjukhuset är rökfritt inomhus sedan den 3 maj, vilket säkert alla känner till. 

Norrtälje sjukhus är också rökfritt. Vi kanske skulle arbeta vidare med den här 

frågan i ett större perspektiv och se till att alla sjukhus som vi har ansvar för blir 

rökfria. 

Jag kan tillägga att rökning tyvärr inte är en privat rättighet. 500 meter runt 

rökaren drabbas omgivningen. Det är ett faktum. 

Till slut vill jag säga att vi kanske skulle kunna jobba tillsammans i landstinget 

och att även våra landstingspolitiker skulle kunna erbjudas rökfrihet – de som vill 

sluta röka, vilket tydligen är alla. Då skulle man i framtiden kunna komma fram 

till ett perspektiv som jag inte tror är en utopi: Stockholms läns landsting är ett 

rökfritt landsting, och det ska gälla både vår personal och vi själva som politiker. 

Självfallet stödjer jag Saimes motion. 


Lena- Maj Anding (mp): Ordförande, landstingsledamöter! Jag vill lägga till 

en aspekt som hittills inte har kommit upp i debatten och som känns viktig att 

tillföra ärendet, eftersom vi ändå kommer att besluta att bifalla motionen och 

motionens att-sats är ”att utreda hur landstingets insatser – gärna tillsammans med 

frivilliga organisationer – skall kunna utökas inom det tobakspreventiva arbetet, i 

synnerhet bland de grupper där rökningen är mest utbredd”. 

Vi går mot rökfria offentliga miljöer 2005. Det är ett förslag som kommer att 

läggas i riksdagen, och jag hoppas att det går igenom. Men i och med att jag är 

ansvarig för tandvårdsfrågor har jag hört att Folkhälsoinstitutet har dragit igång en 

kampanj för att just se över tandhygienisternas roll i det tobaksförebyggande 

arbetet. Medicinsk programberedning 3 har ställt sig bakom att man ska försöka 

beskriva det i landstinget. 

Då passar det väl alldeles utmärkt att man också tar med tandhygienisterna roll i 

det här förebyggandet arbetet. Det var bara det jag ville tillföra. 


Landstingsrådet Sevefjord (v): Det är många som har klivit fram och sagt att 

motionen är bra, så då är det väl lysande att vi har föreslagit bifall till den. Den 

har varit liggande länge, sedan förra mandatperioden år 2001. Då kunde man inte 

förmå sig att komma fram till en beslut om hur man skulle hantera motionen. Det 

är alltså bra att det i dag råder en bred enighet över de olika politiska gränserna 

här i landstinget.


Cecilia Carpelan ställde en fråga till mig. Jag har bläddrat frenetiskt i de papper 

som jag fick i dag, om jag redan i dag kunde säga något om enhetlig avgift för 

rökavvänjning. Det är ju en motion om det som ni lägger i dag. Jag kan tyvärr inte 

göra det i dag, men jag ska studera motionen seriöst och också se till att den inte 

blir liggande lika många år som motionen om rökavvänjning utan kommer upp så 

snart som möjligt. 


Torbjörn Rosdahl (m): Ordförande, ledamöter! Jag märker att jag är en 

gammal man. Jag jobbade på Danderyds sjukhus när det hette Nordöstra 

förvaltningsområdet. På den tiden fanns det en psykiatriker som var hypnotisör, 

Ture Arvidsson, som fortfarande heter så. Han hypnotiserade patienter i alla 

möjliga sammanhang men bland annat på en rökavvänjningsklinik som hette 

Nertrappningen eller något sådant. Den avvecklades – jag tror att det var under en 

socialdemokratisk majoritet, med Ola Rask – därför att man ansåg att rökning inte 

var någon psykisk sjukdom utan att detta var något som man borde kunna klara av 

själv. 

Det jag har hört nu är att flera missbrukare har berättat om sitt missbruk och att 

det är så härligt att vara giftfri. Det tycker jag är bra, för det ingår kanske lite i 

terapin att stå här i talarstolen och vittna. Men jag tycker inte att det är de erfarenheterna 

som vi ska ta med oss ut i primärvården eller i det uppdrag som ges 

genom den här motionen. 

Under våren har jag vid ganska många tillfällen varit ute i primärvården och pratat 

med personalen. Det åläggs dem det ena efter det andra från sjukhusens sida, som 

ska bli mer och mer specialiserade – därför ska de i primärvården klara av mer 

och mer. Om de nu dessutom ska lära folk att själva sluta röka och göra det till 

någon vetenskap tror jag inte att det blir lyckat. 

Det som skiljer från Ture Arvidsson och hans hypnotisering är att det nu finns 

nikotintuggummin och nikotinplåster som man kan köpa, och vi har också ett 

annat samhällsklimat. Vi har ett Europa där Irland var land nummer 1 att förbjuda 

rökning, och där Norge var land nummer 2. Jag var där i förra helgen. Det var helt 

smärtfritt. Det var rökfritt på restaurangerna, och norrmännen tyckte att det var 

mycket bra. De tyckte också att det var bra att ha ett år på sig för att hinna bli helt 

rökfria innan de friar 100-årsjubileum. Det var väl mindre roligt för en svensk. 

Jag vill egentligen säga: Nu när vi strax klubbar beslutet tycker jag att det är bra 

att man utreder och vill förstärka. Vi ska inte som politiker tvinga på andra en 

massa direktiv, utan låt verksamheterna själva komma fram till vad som kan vara 

bra för dem. 

Jag tror att de ute i primärvården då själva kommer fram till att det kan handla om 

enkla stödsamtal: Kom igång med rökavvänjning, gå till apoteket och köp ett 

nikotintuggummi och kom tillbaka om en vecka, så ska jag prata med dig så 

kommer det nog att orda sig. Vi gör det inte så märkvärdigt. Det handlar inte om 

någon sjukdom att vara rökare. Men man blir förstås mycket friskare när man inte 

röker. 

Låt verksamheterna klara detta! Jag stödjer förslaget att utreda och vill inte att vi 

hänger på några direktiv.



Cecilia Carpelan (fp): Först till Birgitta Sevefjord: Det var inte den motion 

som vi lade i dag som jag avsåg utan en motion som lades för några månader 

sedan och handlade om en vårdgaranti för rökavvänjning. 

Jag var inne på att det redan finns mycket kunskap. Nyligen gick Centrum för 

Tobaksprevention ut med ett pressmeddelande där man talade om att man nu 

startar en mycket stor utbildningssatsning för Folkhälsoinstitutets statliga pengar, 

som har tillfallit landstinget. De ska användas brett, för att utbilda personalen i hur 

man med enkla metoder kan motivera till rökstopp. En del ska också få mer 

utbildning för att bli regelrätta rökavvänjare. 

Det konstiga var att när pressmeddelandet kom kommenterades det inte alls från 

politiskt håll. I pressmeddelandet står det däremot att man efterlyser ett politiskt 

stöd. Det står mycket tydligt att för att arbetet ska bli framgångsrikt behövs det 

tydliga signaler från den styrande majoriteten om att uppdraget att minska 

rökningen bland länets invånare och även bland landstingets personal är mycket 

viktigt. 

Det är alltså min fråga till dig. Jag efterlyser lite mer politiska signaler och 

konkreta insatser redan nu. Det är en utredning som föreslås. Men vi har inte tid 

att vänta utan ska använda den kunskap som finns. 

§ 224 Motion 2003:37 av Lars B Strand (fp) om att utreda vård för 

kroppsbyggare 


Lars B. Strand (fp): Herr ordförande, fullmäktige! Den här motionen handlar 

om yngre män som har ett sådant överdrivet och missriktat intresse för sin kropp 

att de missbrukar läkemedel och andra preparat. Av landstingsdirektörens 

tjänsteutlåtande att döma har den här motionen lyckats pricka in ett aktuellt och 

verkligt problem. Av yttrandet att döma är det mer utrett än vad jag kände till. 

Folkpartiledamöterna i landstingsstyrelsen har föreslagit att fullmäktige tar 

ytterligare ett steg och beslutar att landstinget ska utveckla ett vårdprogram för 

kroppsbyggare som missbrukar läkemedel och andra preparat. Men majoriteten 

tycker att motionen ska anses besvarad. 

Eftersom vi nyligen har bifallit en motion vill jag fråga Birgitta Sevefjord om 

skillnaden i förslaget till beslut beror på att Saime Bilici och Susanna Brolin är 

vänsterpartister, vilket jag inte är, eller om det beror på att Birgitta Sevefjord 

tycker att tobak är farligare än anabola steroider. 

Jag yrkar bifall till Folkpartiets reservation i landstingsstyrelsen. 


Landstingsrådet Sevefjord (v): Nej, det handlar inte om att Saime Bilici är 

vänsterpartist eller att jag anser att rökning är farligare än missbruk av anabola 

steroider. Skälet till att vi föreslår att motionen ska anses besvarad – observera att 

det inte gäller avslag – är att vi tycker att landstinget egentligen har kommit ett 

steg längre än det motionären föreslår.


Det finns redan, precis som du säger, ett arbete som pågår inom landstinget – mer 

än vad du kände till när du skrev motionen – som berör frågan om dopningspreparat 

och missbruk av dem. Det handlar inte längre bara om idrottsmän som 

missbrukar dopningspreparat i syfte att nå bättre resultat i sitt idrottsutövande, 

utan de flesta som använder sig av anabola steroider och andra dopningspreparat 

rör sig utanför idrotten och gör det av andra skäl. De vill bygga kroppar som är 

stora och vackra enligt det nya skönhetsideal som vi har i västvärlden i dag. Det 

finns också andra skäl till att man missbrukar dessa droger. 

Skälet till att vi vill anse motionen besvarad är att jag tycker att vi har kommit ett 

steg längre. Jag skulle vilja säga – vilket man också gör i det långa svaret från 

hälso- och sjukvårdsutskottet, tjänsteutlåtandet från den 17 februari – att vi 

egentligen har kommit så långt i vår kartläggning att vi inser att vi skulle behöva 

utveckla särskilda enheter som arbetar med de människor som har dopningsproblem. 

Vad vi ännu inte har kommit fram till är vilka behandlingsmetoder som finns och 

hur man ska göra. Det finns alltså väldigt lite att gå efter för att veta hur man ska 

utveckla den typ av vård som jag är helt överens om dig måste komma. 

I din motion vill du att vi ska ta fram ett underlag för att se om behovet finns. Jag 

säger: Underlaget finns redan. Behovet finns redan. Vi vet att vi måste göra något 

åt den här gruppen. Men vi vet ännu inte hur vi ska göra och vilka behandlingsmetoder 

som vi ska använda. Själv är jag i dag inne på att detta kanske ska ligga 

under beroendevården, så att det är där man ska utveckla enheter som behandlar 

de här patienterna. 

Jag får faktiskt telefonsamtal från förtvivlade människor som har missbrukare av 

anabola steroider och andra dopningspreparat i sin närhet och som är förtvivlade 

över den personlighetsförändring som personerna genomgår. 

Behovet finns. Det är av det skälet vi säger att motionen är besvarad. Vi vill gå ett 

steg längre. Vi har nått gränsen där vi säger att vi måste göra någonting, måste 

upprätta en enhet. Problemet är för det första att vi inte riktigt vet vilka metoder 

det ska vara, eftersom de är outvecklade, och för det andra finns det naturligtvis 

också ett finansiellt problem. 

Men detta är en oerhört viktig fråga. Jag tänker bevaka den och också se till att 

något konkret görs. 

§ 225 Motion 2003:54 av Birgitta Rydberg m fl (fp) om gemensamma 

vårdenheter inom missbrukarvården 


Cecilia Carpelan (fp): Ordförande, landstingsfullmäktige! Jag vill på 

motionärernas vägnar tacka för svaret på motionen. 

Alkoholkonsumtionen och drogmissbruket ökar kraftigt i Sverige och allra mest i 

Stockholms län. Landstingets och kommunernas insatser mot missbruket måste 

helt enkelt öka och bli mer effektivt.


En bra och beprövad metod är att landsting och kommun samarbetar mer. Det är 

därför vi föreslår att landstinget och Stockholms stad ska förhandla med den 

tydliga avsikten att inrätta en gemensam vårdenhet för missbrukare som ska 

motivera till fortsatt vård. 

Men i vanlig ordning får vi ganska luddiga svar från majoriteten. Jag funderar lite 

på om den luddigheten möjligtvis kan bero på att ni planerar en verksamhet där 

missbrukare ska kunna byta till sig rena sprutor. I så fall är det allvarligt, för det är 

inte vad vi i Folkpartiet vill. Vi vill skapa en positiv vårdmiljö och en vård som är 

evidensbaserad och som med sådana metoder kan hjälpa till att lösa väldigt 

komplexa problem. 

Sprutbyten hindrar inte hiv. Det är ett stickspår om man vill förbättra missbrukarvården. 

Det handlar om att erbjuda vård i stället. 

Med en gemensam vårdenhet kan man bättre hjälpa den tunga missbrukaren, som 

ofta är blandmissbrukare med psykiatrisk problematik. Här behövs det samordningsinsatser 

för att få ihop det med socialtjänstens insatser. 

Nya regler för Subutex och Metadon träder i kraft i augusti. Det ökar kravet på 

rehabilitering och samordnade insatser även för Subutex. Taket för antalet 

missbrukare som behandlas med Metadon försvinner, och det öppnar möjligheten 

att med gemensamma krafter erbjuda en bättre evidensbaserad sjukvård. 

Det behövs också uppsökande verksamhet. Vi kan mycket väl tänka oss att bygga 

vidare på Hållpunkt Maria, men vår motion handlar egentligen inte om de hemlösa 

utan om dem som är tunga missbrukare men har någonstans att bo. Däremot 

kan man naturligtvis bygga vidare på den utmärkta verksamhet som bedrivs på 

Hållpunkt Maria. Vi har också nämnt den som ett exempel i vår motion. 

Det behövs goda samverkanspartner för att ett erbjudande till missbrukare ska 

skapa både kontakt och förtroende, och det behövs också smidiga vägar till den 

somatiska vården. 

Till sist tycker vi att det är oerhört viktigt att man använder sig av SBU:s 

kunskapsunderlag om de evidensbaserade metoder som finns för att kunna nå 

framgång. 

Med det yrkar jag bifall till det gemensamma förslaget från Folkpartiet, 

Moderaterna och Kristdemokraterna i landstingsstyrelsen. 


Marie Ljungberg Schött (m): Ordförande, landstingsledamöter! Den här 

motionen och den borgerliga reservationen syftar till att få fler vårdplatser för 

missbrukare i Stockholms län. Då blir man lite förvånad när man läser svaret, där 

det står att man har börjat ta ett steg i rätt riktning genom ett uppdrag om att 

genomföra en inventering av befintliga vårdplatser och fastslå former för hur en 

samfinansiering av dessa platser kan ske.


Det är väl i och för sig inget fel med det, men det är ju ingen utbyggnad. Det blir 

inga fler platser av det, åtminstone inte i det här läget. Möjligen är det ett sätt att 

spara pengar, och det är väl okej så långt. Men det behövs i allra högsta grad fler 

vårdplatser, och de behövs nu. 

Jag är övertygad om att majoriteten vet att platserna behövs nu och inte – som ni 

skriver i ert svar – att det förmodligen behövs platser och i så fall kanske i nästa 

steg. Det låter lite cyniskt. Platserna behövs nu! 

Det pratas mycket i både motionen och svaret om Hållpunkt Maria. Då tänkte jag 

påminna om att när Hållpunkt Maria startades var det utifrån ett faktiskt behov. 

Det handlade om hemlösa, och det handlade om missbrukare – ibland i kombination 

med psykisk sjukdom. De for illa, och de kände sig inte välkomna i den 

vanliga, traditionella vården. 

De här patienterna – det måste man komma ihåg – har ofta med sig ett misstroende 

i bagaget. Det är ett misstroende mot samhället, mot polisen, mot socialsekreterare, 

mot psykiatrin och ibland mot hela vårdapparaten. Det var därför vi 

försökte bygga upp något som var på deras villkor, där det gick att bryta det 

misstroendet och bygga upp ett förtroende, ett förtroende som byggde på att man 

kunde komma dit utan några stora krav och få en basal sjukvård. 

Man skulle inte vara tvungen att vare sig vara riktigt nykter eller underkasta sig 

annan vård. Däremot fanns det – och finns fortfarande, hoppas jag – ett uppdrag 

till Hållpunkt Maria att försöka motivera dem som kommer dit till att ta emot mer 

vård och motivera patienterna till att försöka börja ett nytt, värdigare liv. Många 

har gjort det. 

Vi lyssnade med de patienter som gick till Hållpunkt Maria och med personalen 

där, som berättade för oss vad de helst av allt önskade av oss, efter detta med 

basal sjukvård. Det var inte – som man skulle kunna tro – fria sprutor, lättare att 

missbruka, mer pengar eller något sådant, utan vad de efterfrågade var två rätt 

konkreta saker. Det var dels basal fotvård för att över huvud taget kunna gå, dels 

basal tandvård för att kunna le och för att kunna tugga. Det var lite förvånande, för 

det var inte det vi hade trott. 

Då såg vi till att det blev så. Vi utökade Hållpunkt Maria med det. Så ser det 

också ut fortfarande, och det är hemskt bra. 

De som hjälps där får faktiskt ett helt annat förtroende för vården och för samhället, 

och många patienter har därmed motiverats och motiveras fortfarande till 

att ta emot mer vård. Men då behövs just det som efterfrågas i motionen. Då 

behövs det ytterligare vårdalternativ, gärna drivna av någon hjälporganisation. 

De ideella organisationer som finns har ett ganska högt förtroende i missbrukarkretsar. 

Där känner de inget misstroende. Det är ingen myndighet som lägger sig i 

och snokar på samma sätt som myndigheter annars kan göra eller uppfattas göra. 

Därför tycker jag att man behöver bygga ut verksamheten, så att den här vården 

finns. Därför är motionen bra, och därför vill jag yrka bifall till den reservation 

som lades i landstingsstyrelsen av Moderaterna, Folkpartiet och 

Kristdemokraterna.



Landstingsrådet Sevefjord (v): I motionen om gemensamma vårdenheter 

inom missbrukarvården vill man att landstinget tillsammans med Stockholms stad 

startar och driver en vårdenhet för missbrukare i syfte att förbättra motivationen 

till fortsatt vård. 

Vi har föreslagit att motionen ska anses besvarad. Det gör vi mot bakgrund av att 

vi tycker att det redan pågår väldigt mycket arbete i den riktningen och att vi 

faktiskt har utvecklat det arbete som var väldigt bra som drogs igång på 

Hållpunkten. 

Det arbete som ni gjorde under förra mandatperioden när det gäller Hållpunkten 

tycker jag var lysande bra. Vi har försökt utveckla och förstärka det arbetet genom 

att till exempel tillföra psykiatrisk kompetens. Sedan finns det en diskussion om 

huruvida man också ska knyta socialsekreterare närmare till Hållpunkten eller 

inte. Det är inte klart, och det finns olika åsikter om huruvida det är bra eller inte – 

jag håller med dig, Maria, och förstod vad din gest här i salen betydde. 

Vårt svar har ingenting att göra med att vi skulle ha något slags dold agenda om 

rena sprutor, att vi skulle planera någon sådan verksamhet. Nej, den diskussionen 

förs över huvud taget inte. Jag vet att vi har olika åsikter om sprutbyte och rena 

sprutor och att du och jag, Cecilia, har olika åsikter. Men det har ingenting med 

den här frågan att göra. 

Den frågan diskuteras faktiskt ännu inte, utan det är en fråga som vi först ska 

diskutera ordentligt i majoriteten. Om vi så småningom beslutar oss för ett sådant 

arbete hoppas jag att vi kan göra det med ett bredare politiskt stöd. Jag känner inte 

att det är den fråga som står högst på min dagordning när det gäller 

missbruksfrågorna. 

Som redan har sagts bedriver vi ett omfattande arbete och fortsätter det lysande 

goda arbete som inleddes på Hållpunkten. Vi fortsätter det genom att vi vill utöka 

antalet vårdplatser på till exempel Ersta. Det ärendet hade vi uppe i HSU förra 

gången. De borgerliga partierna föreslog att vi skulle bordlägga ärendet, men vi 

sade att det är lika bra att fatta beslut, eftersom det är så angeläget. Vi ville gå 

vidare med att inrätta ytterligare vårdplatser. 

I går var jag på ett möte i Stadshuset. Där diskuterade vi just hur vi tillsammans 

ska kunna inte bara identifiera de vårdplatser som finns utan också hitta möjligheter 

att öppna nya vårdplatser. Vi har också ett ärende på nästa HSU-sammanträde 

där vi föreslår att vi samfinansierar de vårdplatserna tillsammans med 

kommunen, det vill säga att vi betalar 50 procent och att kommunen betalar 50 

procent. Veckan efter, kring den 21 juni, kommer motsvarande ärende upp i 

Stockholms kommunfullmäktige. 

Jag tycker faktiskt att det händer en massa spännande saker när det gäller 

samarbetet kring de människor som behöver vår hjälp och vårt stöd på olika sätt. 

En annan sak som händer och som jag tycker är spännande och också hör ihop 

med ärendet är att vi nyligen redovisade en Fokusrapport om behandling av 

personer med komplexa vårdbehov på grund av psykiska störningar och missbruk. 

Det gjorde vi i den här salen, och det var 200 personer närvarande när rapporten 

presenterades.


I den Fokusrapporten lyfter man fram just vikten av att inrätta lokala samverkansteam 

mellan kommun och landsting, med gemensamma lokaler för arbetet kring 

de här personerna och där det kommer att finnas beroendevård, psykiatri och 

socialtjänst samlat – om det fungerar med socialtjänsten. 

Sedan föreslår man också att vi ska inrätta specialiserade team, där frivård, rättspsykiatri, 

öppenvård och socialtjänst samarbetar, för de svåra och tunga fall som 

vi lite slarvigt brukar kalla dubbeldiagnoser. 

Vad jag ser är att det händer oerhört mycket på det här området och att vi faktiskt 

fördjupar och utvecklar samarbetet inte bara med kommuner utan också med 

frivilligorganisationer och stiftelser som Ersta och frivården, kriminalvården, 

polisen och så vidare. Det är ett jätteviktigt område, och jag tycker att vi har 

kommit en lång bit på väg och att vi håller på att ytterligare förstärka och utveckla 

det samarbetet. 

Med detta vill jag yrka att landstingsstyrelsens förslag till beslut att anse motionen 

besvarad också blir fullmäktiges beslut. 


Pia Lidwall (kd): Ordförande, ledamöter! Nu börjar jag förstå ditt svar, 

Birgitta Sevefjord, efter det du har sagt i talarstolen just nu. Annars tyckte jag nog 

att svaret på motionen kändes lite diffust. 

Motionen handlar egentligen om missbrukare. Men svaret handlar om hemlösa. I 

vad mån det är precis samma sak kan man ju fundera på. Jag tyckte att ni lät lite 

mer positiva än vad ni kanske skulle ha gjort. 

Visst kommer det att bedrivas en hel del bra arbete genom hemlöshetsvården. Där 

är vi från Kristdemokraterna mycket positiva, även om det på en del håll och inom 

beredningen inte var så vid de senaste sammanträdena. Men vi är mycket positiva 

till den utveckling som sker. 

Man ska också komma ihåg att vård bland hemlösa inte har funnits så rasande 

länge. Det var ganska trångt i portgången när man skulle lansera vårdcentralen för 

hemlösa under förra mandatperioden, och nu är vi många som är tillskyndare av 

den vårdcentralen, som också har utökats. 

När det gäller motionen tyckte jag att du bringade lite mer klarhet i vad ni gör när 

det gäller missbrukare och slutenvårdsplatser. Du får gärna komma tillbaka till 

talarstolen och bekräfta att så är fallet, för i annat fall bör du kanske korrigera dig. 

Det är naturligtvis mycket angeläget att det händer saker på det här området för 

missbrukare. Jag tycker att jag varje vecka läser att missbruket går längre ner i 

åldrarna och att det når fler och fler grupper. Det är inget tal om att det om några 

år kommer att behövas kraftfulla åtgärder för att dessa människor ska kunna få bra 

vård och rätt vård. 

Då hoppas jag verkligen att ni tar tillfället i akt och använder frivilligorganisationer 

och andra som arbetar med detta, så att arbetet blir brett och väl förankrat. 

Om jag ska tolka dig rätt händer det väldigt mycket mer saker än vad som anges i 

ditt svar på motionen.


Jag vill yrka bifall till vår reservation. 


Landstingsrådet Sevefjord (v): Det är riktigt att det händer mycket mer än vad 

som står i svaret på motionen. När jag läser svaret kritiskt kan jag säga att det inte 

är världens bästa svar – jag kan hålla med om det. 

En annan sak som vi arbetar med nu och diskuterar hur vi ska hantera och som 

handlar om just missbrukarvården är de kvinnor som vi vet befinner sig längst ner 

på stegen och inte får den hjälp och det stöd som de behöver ha. 

Därför diskuterar vi just nu om vi kan utveckla särskilda modeller och åtgärder 

som riktar sig just till de missbrukande kvinnorna, som i dag många gånger är 

undanskuffade, eftersom det är andra som kräver mycket mer utrymme. 

Men jag kan hålla med om att det var ett ganska torftigt svar. 

§ 228 Bordlagd interpellation 2004:26 av Andres Käärik (fp) om vård på lika 

villkor för kvinnor och män i Stockholms läns landsting 


Andres Käärik (fp): Ordförande, fullmäktige! Jag tackar för interpellationssvaret, 

som jag inte direkt tänkte polemisera mot. Det var en hederlig genomgång 

av ett antal saker som görs. 

Den rapport som jag tar upp i interpellationen är på många sätt allvarlig läsning. 

Den handlar om att sjukvården i grunden inte har tänkt igenom sitt uppdrag fullt 

ut. Man har på ett sätt som inte riktigt är värdigt vår tid inte förstått att det finns 

skillnader mellan kvinnor och män som vården hittills inte har klarat av att 

hantera. 

De exempel som anges är ingen rolig läsning. Det finns några exempel angivna i 

interpellationen också. Män med hjärtinfarkt eller kärlkramp har 50 procents 

högre chans att få en hjärtoperation. Om mannen dessutom har högre status har 

han ytterligare större chans att bli opererad, påstås det. Kvinnor får vänta mycket 

längre på gråstarrsoperation än män. Män får dyrare och nyare läkemedel än 

kvinnor. Det kan handla om viktiga folksjukdomar som magsår, depression och 

blodfetter. Det finns mycket mer – jag tänkte inte räkna upp allt. 

Det man kan läsa ut av interpellationssvaret är att det görs ett antal punktinsatser 

som pekar i rätt riktning. Det finns inga politiska skillnader i den frågan. Man kan 

dock göra reflexionen att om det är ett grundläggande strukturfel i tänket, i filosofin 

som präglar mycket av sjukvården, då kanske det inte räcker med enstaka 

punktinsatser, utan då måste man fundera på en annan typ av infallsvinkel. 

Man kan inte med enstaka detaljstyrningar i rapportering av den ena eller den 

andra typen eller genom sammanträden i något programutskott klara ett sådant 

problem, utan man måste jobba på ett helt annat sätt med värderingsfrågor.


Då kan man efterlysa de värdedokument som borde ligga till grund för ett sådant 

arbete. Dem har vi varit politiskt överens om. Den etiska plattformen för sjukvården 

har vi varit överens om i landstinget, och där ingår som en grundsten att man 

måste arbeta med den synen på människor att man inte får diskriminera i den 

mening som den här skillnaden i sjukvårdens utförande innebär, diskriminera 

mellan män och kvinnor på ett felaktigt sätt. 

Det etiska dokumentet borde vara ett mycket verksamt medel för att åstadkomma 

den typ av värderingsdiskussioner som måste till om vi ska klara grundproblemet i 

sjukvårdens sätt att angripa sitt uppdrag. 

Det nämns inte i interpellationssvaret, och jag tycker mig på många sätt ha fått 

bilden att den etiska plattformen inte har den tyngd i det praktiska arbetet som den 

faktiskt borde ha. 

Det borde också ingå ett mått som kan vara verksamt när det gäller att genomföra 

en etisk plattform. Det är inte fråga om någon enstaka kurs, något rapportdokument, 

någon utställning eller så utan det är helt enkelt att personalen får tid att 

reflektera över de problem som den etiska plattformen tar upp och pekar ut, och 

det här är ju verkligen ett av dem. Möjligheter till detta måste finnas inbyggda i 

själva sjukvårdsarbetet. Detta har vi från Folkpartiets sida tagit upp i en del andra 

sammanhang som jag inte har nämnt i interpellationen, men det är ändå ett verksamt 

medel. I den meningen har jag inga invändningar mot de exempel som ges 

här, men jag tycker att verkstadens sortiment är ganska begränsat och att det borde 

komma till väldigt mycket mera när det gäller att hantera värderingsfrågor. Detta 

finns inte utpekat i interpellationssvaret. Jag är helt säker på att det inte är något 

som Birgitta Sevefjord är emot, men det vore ändå intressant att höra hur hon ser 

på möjligheterna att inom ramen för arbetet med den etiska plattformen angripa 

det problem som tas upp i interpellationen. 


Landstingsrådet S e v e f j o r d (v): När det gäller den etiska plattformen, som 

du pratar om, försökte vi få in ett genusperspektiv i den när vi diskuterade den 

under den förra mandatperioden. Jag tycker inte att vi lyckades till fullo, men det 

betyder inte att den inte är ett viktigt instrument. Jag har i mitt interpellationssvar 

försökt besvara din interpellation, och den handlar ju inte om etisk plattform eller 

så utan du redovisar att det nu kommer fram mer och mer av resultat och rapporter 

som visar på att vården för män och kvinnor är ojämlik. Man ser nu att män och 

kvinnor har olika behov, reagerar olika på mediciner, får skilda symtom på samma 

sjukdomar och så vidare. Vi ökar kunskapen, speciellt inom sjukvården, när det 

gäller män och kvinnor och hur de ska behandlas inom sjukvården för att man ska 

uppnå bästa möjliga resultat. 

Ett sådant område är hjärtsjukvården, där det nu kommer fler och fler rapporter 

och studier som visar att män och kvinnor har olika symtom till exempel vid 

hjärtinfarkt. Man kan i och för sig säga att det är tragiskt att det ska dröja så länge 

innan vi inser att män och kvinnor är olika biologiskt och att vi också medicinskt 

reagerar olika, men det är ju ändå fantastiskt att alla de här studierna nu kommer. I 

förlängningen kommer det, när vi tar till oss den kunskapen, att betyda att vården 

för män och kvinnor kommer att bli mycket bättre än vad den är i dag.


Vi har uppgifter från patientnämnden som visar att kvinnor i större utsträckning 

än män är kritiska mot den omvårdnad som man får inom hälso- och sjukvården. 

Det finns en rad exempel på att det finns stora sådana skillnader. Det var precis 

det som du lyfte fram i din interpellation, och jag försökte besvara den fråga som 

du ställde: ”Har du vidtagit några åtgärder för att sjukvården ska ges på lika 

villkor för kvinnor och män i Stockholms läns landsting?” Jag redovisade då att 

den strategi som vi använder oss av i majoriteten är att satsa på kunskap och 

utbildning av personal och chefer och av oss själva för att vi ska se vården och 

dess utveckling med genusglasögonen på. Det är ganska svårt. Det är lätt att säga 

att vi vill ha en jämställd vård, men det är alltid svårare att genomföra i praktiken. 

Ett inslag i den strategi som vi har är utbildning och seminarier av olika slag. Vi 

har genomfört ett omfattande utbildningsprogram för alla högre tjänstemän inom 

sjukvården och Stockholms läns landsting. De politiska partierna har inbjudits till 

utbildningsdagar. Vi har till exempel till nästa vecka bjudit in revisorerna till en 

heldagsutbildning i jämställdhet och om hur de som revisorer ska kunna granska 

våra rapporter i ett jämställdhetsperspektiv. Det är den strategi som vi har valt. 

Dessutom lyfter vi fram vikten av den metod som vi tror är oerhört nödvändig att 

använda, nämligen att alltid se till att man har könsuppdelad statistik. 

Detta är mitt sätt att försöka besvara din fråga, men det är klart att man kan säga 

mycket mer än vad som står i mitt svar. 


A n d r e s K ä ä r i k (fp): Ordförande och Birgitta! Jag har inte några 

invändningar innebärande att det skulle vara fel på de åtgärder som vidtas, men 

när jag i interpellationen frågar efter åtgärder får jag ändå en ganska kort och 

begränsad lista. Det handlar om en utställning, en sorts redovisning från 

sjukhusen, någonting i det medicinska programarbetet och vad man har jobbat 

med i ALLF-avtalet. Punkt! Man kan naturligtvis säga att det pågår en 

kunskapsutveckling och strukturförändringar, men jag får inte ut något konkret av 

det. Det är många ord, men när verkstaden ska redovisas blir det inte så många 

punkter. 

I det sammanhanget vill jag i största välmening och inte i polemik mot dig peka 

på att om man ska jobba med det här är det inte den typ av detaljåtgärder som 

redovisas här som får effekt. De når inte ut till de tusentals och tiotusentals 

anställda i sjukvården som måste ha med detta i sin vardag. Det måste finnas en 

annan typ av infallsvinkel där man jobbar med värderingsfrågor – de fanns inte 

med – och arbetar mycket med personalens vidareutbildning. I grundutbildningen 

kan det säkert redan finnas med ett sådant här perspektiv, men de som kommer ut 

från grundutbildningen är ändå relativt få jämfört med dem som redan jobbar i 

vården. 

Dessutom gäller det, som också antyds i svaret, att förändra befintliga strukturer, 

och då gäller det verkligen få en bredd på arbetet, inte att satsa på den politiska 

detaljstyrningen uppifrån utan att få i gång ett sådant värderingsarbete nere på 

golvet som var själva grundtanken med den etiska plattformen. Dess huvudsakliga 

uppgift var inte att nå landstingsfullmäktige, revisorer och sådana utan det skulle 

verkligen tränga ut. Det skulle skapas utrymme och möjligheter för den vanliga 

sjukvårdspersonalen att jobba vidare med detta.


När plattformen utarbetades var väldigt många i sjukvården långt ned i organisationen 

mycket engagerade, och de tyckte att det var ett synnerligen värdefullt 

arbete, som också gav väldigt mycket av nya infallsvinklar på deras vardagsarbete. 

Den känslan och den energin måste man följa upp. Detta är inte den första 

debatt om sjukvården de senaste åren där intrycket blir att den etiska plattformen 

har tonats ned i engagemang, energi och betydelse. 

Det vore intressant att höra hur du tänker få bättre fart på det här arbetet, där också 

vidareutbildning av personal måste vara en mycket verksam del. 


Landstingsrådet S e v e f j o r d (v): Jag tycker att det är jätteroligt att du har 

ställt den här interpellationen om jämställdhet i vården. Det visar att det som vi 

försöker göra har nått ut. Den här majoriteten försöker lyfta fram jämställdhetsfrågorna. 

Sedan kan vi ju ha lite olika åsikter om hur man ska gå till väga. 

Jag som har jobbat med jämställdhetsfrågor i 30 år vet hur fruktansvärt svårt det 

är. Det är lätt att säga att vi är positiva, men det är svårare att genomföra något i 

praktiken. Jag tror efter att ha jobbat med de här frågorna i 30 år att det, precis 

som du säger, väldigt mycket handlar om att man måste jobba med sig själv och 

sina egna värderingar liksom med kunskapsutveckling och kunskapsinhämtning. 

Den etiska plattformen står ju på intet vis i motsättning till det här arbetet, även 

om jag inte har kopplat ihop det på det sätt som du tycker ska ske. Det kan vi 

naturligtvis göra, för det pågår ju kontinuerligt seminarier kring den etiska 

plattformen. Det arbetet är alltså verkligen inte avslutat utan det ska pågå också 

under den här mandatperioden och framöver, och jämställdhet och synen på män 

och kvinnor är en del av de här värderingsfrågorna. 

Det arbete som vi utför innebär inte någon detaljstyrning uppifrån. Du pratar till 

exempel om den utställning som går runt på de olika sjukhusen och som heter 

Hälsa, arbete, kön. För något år sedan fick ni boken över hela utställningen, där 

det bland annat redovisas en rad exempel på hur ojämlik vården är. Den har nu 

vandrat runt på de olika sjukhusen. Den har varit på Danderyds sjukhus, på SöS, 

på KS och så vidare, och i samband med utställningen har det anordnats en mängd 

seminarier. På Danderyd hade man en hel vecka fylld av seminarier och 

diskussioner på arbetsplatser. Jag har också varit på Karolinska institutet, och vi 

har bestämt oss för att vi till hösten ska ha ett seminarium om genus i vården. 

Det pågår alltså en massa aktiviteter. Du har kanske inte riktigt upptäckt det, men 

det är inte så att vi uppifrån säger att man ska göra si eller så utan det handlar om 

att man faktiskt ute på arbetsplatserna ska diskutera detta. Vi har tyckt att den här 

utställningen har varit ett utmärkt instrument för att initiera diskussioner ute på 

arbetsplatserna, och jag tycker faktiskt att vi har nått vårt mål. När den till 

exempel var på KS hade man en hel vecka fylld med seminarier av olika slag, 

med inbjudna gäster och även seminarier i kafferum där personalen träffades och 

diskuterade utifrån den här utställningen. 

Jag tycker nog alltså att vi försöker se till att det rör på sig underifrån. Vi jobbar 

också med en certifierad utbildning i jämställdhet, på samma sätt som vi i 

Stockholms läns landsting certifierar miljön. Det ska vi faktiskt förhoppningsvis 

också göra tillsammans med EU.


Vi hoppas få loss ett antal miljoner för att genomföra en sådan här utbildning. Om 

vi får de 6 miljoner kronor från EU som vi hoppas på – ni vet att det är ganska 

byråkratiskt och svårt att få loss pengar – har vi tänkt att det inledningsvis ska 

genomföras en utbildning av 400 personer inom Stockholms läns landsting som 

ska certifieras i jämställdhet. 

Det pågår också oerhört mycket i den grundutbildning som bedrivs på Karolinska 

institutet. Vi har till exempel tyckt att det är oerhört viktigt att man tidigt i 

utbildningen lyfter in jämställdhetsfrågor. 

Även om mitt svar inte speglar allt som vi gör är det inte ovanifrån påtryckt hur 

det ska vara utan vi försöker stimulera underifrån. Jag tror att det är endast så som 

vi kan nå fram till en jämställd och jämlik vård. 


P i a L i d w a l l (kd): Ordförande, ledamöter! Jag tycker att den här interpellationen 

är intressant, för Birgitta Sevefjord listar nu precis som Andres Käärik 

säger ett antal saker som sker. När jag läste om det tänkte jag att det väl är gott 

och väl, men någonstans saknar jag steget innan. Ni har lite varit inne på att det 

naturligtvis handlar om värderingsfrågor. Om man anser att män och kvinnor har 

lika stort värde handlar det om värderingar. 

Då är det ju så att även om jag kanske inte får en så jättebra vård, om jag behöver 

det, strävar jag efter att min dotter ska få det när hon behöver vården. Det här 

kommer att ta väldigt lång tid, och vi måste börja fundera på vad som är steget 

innan. Hur kommer det sig att man i mötet mellan en läkare och en patient inte når 

varandra? 

Det finns forskning som tyder på att kvinnor riskerar att missgynnas genom att 

deras sätt att beskriva och uppleva ohälsa har svårare att vinna acceptans i en snäv 

biomedicinsk förståelse av hälsa respektive ohälsa. Det finns alltså brister i 

språket mellan oss människor som gör att vi inte hittar varandra. 

Jag har också sett att forskare i Nederländerna har studerat det här. Om vi inte har 

forskning i Sverige måste vi ta reda på om det finns några som har gjort det här på 

ett bättre sätt. Det finns studier där en läkare låter patienterna delta i samtal. 

Kvinnor pratar ofta runt någonting och går inte direkt på. Kanske finns det här 

någon sorts svar på frågan. Om kvinnor får delta i samtalet upplever de att de får 

en bättre vård och söker inte läkare lika ofta. 

Min fråga till dig, Birgitta Sevefjord, är om det i det EU-projekt som du nu pratat 

om och som jag inte kände till finns någon typ av studie som visar på hur vi 

kommunicerar med varandra. På något sätt har vi inte fått till det här. 

Andres gjorde ett antal olika uppräkningar av tillfällen när män får bättre vård än 

kvinnor. Jag behöver inte upprepa dem, men kan det vara i kommunikationen som 

det brister? Vad anser du, Birgitta Sevefjord?



Landstingsrådet S e v e f j o r d (v): Ja, det finns en mängd studier som visar på 

att män och kvinnor har delvis olika språk, att vi uttrycker oss på olika sätt och att 

det ibland skapar missförstånd. Du beskrev ju ganska illustrativt hur det kan ske i 

ett möte mellan en patient och läkaren. Om vi får loss de här pengarna och ska 

genomföra det här samarbetet med EU är det underliggande i samarbetet att man 

just inom EU har bedrivit en forskning som väldigt mycket lyft fram den här 

typen av motsättningar eller olikheter mellan män och kvinnor. Det finns väldigt 

mycket kunskap samlad. Problemet är inte att vi inte har kunskap utan att det 

finns en oförmåga dels att ta till sig all den här kunskapen, dels att strukturera all 

den kunskap som finns. 

Det som jag tror inspirerade Andres Käärik till den här interpellationen var väl 

Socialstyrelsens rapport om könsperspektiv på hälso- och sjukvård, Jämställd 

vård? Om ni inte har tagit till er den, rekommenderar jag er faktiskt att plocka ned 

den från nätet och läsa den, för där finns oerhört mycket spännande som vi kan ta 

till oss oavsett vilken politisk uppfattning vi har i den här frågan. 

När det gäller just forskning och utveckling tycker jag att det är något av en fjäder 

i hatten inte bara för majoriteten utan för hela Stockholms läns landsting att vi i 

ALLF-avtalet har skrivit in att det ska finnas genusperspektiv i forskningen. Du, 

Pia, har ju varit väldigt aktiv bakom den formuleringen. På många områden har vi 

kommit väldigt långt, men det återstår väldigt mycket att göra. Jag ser verkligen 

fram emot flera interpellationer och debatter i den här frågan, för det behövs. Det 

är ett svårt område, men om vi allihop jobbar på och försöker så gott vi kan tror 

jag att Stockholms läns landsting kommer att vara mer jämställt inför nästa val än 

vad det var inför det förra valet. 


A n d r e s K ä ä r i k (fp): Jag vill trots allt tacka för debatten men ändå 

konstatera att det är viktigt att man drar rätt slutsatser av den här typen av 

undersökningar. Det finns självklara legitima politiska uppdrag i sjukvården, 

exempelvis att bevaka kvalitet. Det ska inte göras saker där kvaliteten brister på 

grund av att man inte har förstått de medicinska skillnaderna mellan män och 

kvinnor. Det är en viktig värderingsfråga, och där finns det ett generellt politiskt 

uppdrag. Det borde vara så att den typen av värderingsstyrning skulle vara en 

mycket viktig del av landstingets verksamhet, uppdrag och arbetsinsats. 

Eftersom dygnet bara har 24 timmar och vi alla har begränsat med energi att lägga 

ned på landstingsuppdrag, måste man välja, och då kan man inte samtidigt säga att 

landstinget ska ta på sig detaljstyrning i alla andra sammanhang. Gör man det 

prioriterar man automatiskt ned den här typen av värderingsfrågor, och jag tycker 

att det har varit väldigt tydligt under den här mandatperioden att man inte har 

jobbat med värderingsfrågor, med de breda uppläggen, utan man har velat 

detaljstyra så mycket som möjligt. Då räcker inte energin till vare sig hos de 

styrande eller hos de mottagare som ska få signaler för att man ska få igenom 

signalen. 

Det finns ingen anledning att kritisera någon brist på intresse för de här frågorna 

från majoriteten. Jag tror att alla partier är engagerade i detta arbete, men man 

måste också fundera på hur mycket man klarar av och var man lägger prioriteringarna.


Jag är inte säker på att vi är helt överens om vad landstinget ska orka hinna med. 

Det är ingen tillfällighet att om man detaljstyr allt uppifrån i övrigt, så hinner man 

inte med att förankra viktiga värderingsfrågor, för mottagarna ser inte skillnad på 

stort och smått när de överöses av centrala direktiv, blanketter och 

rapportskyldigheter som man inte alltid förstår poängen med. 


Landstingsrådet S e v e f j o r d (v): Men här handlar det inte om direktiv och 

rapportblanketter utan här handlar det om att vi vill lyfta fram en rättvisefråga. Vi 

vill lyfta fram jämställdhetsfrågan, dels därför att det naturligtvis handlar om 

rättvisa mellan könen, dels därför att det är vår fasta övertygelse att om vi har 

jämställdhet i fokus, kommer vi också att kunna utveckla en kvalitativt bättre 

hälso- och sjukvård för män och kvinnor. Det handlar inte om någon detaljstyrning, 

om det nu kan ha uppfattats på det sättet, utan det handlar för min del 

snarare om att jag försöker sätta i gång en process. Sedan ska den processen vara 

självgenererande ute i verksamheten, för annars kommer vi aldrig att nå 

någonstans. 

Om jag försvinner som landstingsråd efter nästa val, kommer folk att glömma de 

här frågorna om jag ska stå här uppe och detaljstyra denna verksamhet. Det 

handlar ju om att få människor, både patienter och de som jobbar i verksamheten, 

att själva ta till sig det här budskapet och sätta i gång en diskussion och en process 

i verksamheten för att vi ska få en kvalitativt bättre hälso- och sjukvård för män 

och kvinnor och för flickor och pojkar. 

§ 229 Bordlagd interpellation 2004:30 av Lennart Rohdin (fp) om införande 

av betyg på vårdinrättning 


L e n n a r t R o h d i n (fp): Fru ordförande! Jag tackar Anders Lönnberg för 

svaret. Man får naturligtvis vara ganska nöjd – har man ställt tre frågor och fått 

två klockrena instämmanden, är det en ganska bra utdelning när man sitter i 

opposition. Jag fick svaret ja på frågan om det bör finnas ett offentligt system för 

kvalitetsredovisning av olika vårdinrättningar i Stockholms läns landsting, och 

likaså ja på frågan om Anders Lönnberg kommer att verka för att ett sådant 

system införs i Stockholms läns landsting. 

Det här är ju bra och viktigt eftersom det dels handlar om kvalitetssäkring i 

vården, dels som jag menar också ett väldigt viktigt villkor för att skapa 

förutsättningar för verklig valfrihet i vården för den myndige patienten. Av och 

till kan vi ju i medierna både läsa och höra rapporter om hur det står till på olika 

sjukhus, om dödlighetsfrekvensen vid olika behandlingar och dylikt. Det är 

ganska hemsnickrade statistiska redovisningar, som inte är särskilt tillförlitliga. 

Jag tycker egentligen att det är ganska besynnerligt att det inom en så viktig 

verksamhet som sjukvården inte redan finns ett tillgängligt tillförlitligt system på 

det här området. 

När det sedan gäller min tredje fråga, som kanske ändå var den viktigaste i 

sammanhanget, nämligen vilket tidsschema som gäller för ett sådant införande i 

Stockholms län, redogörs det i den första halvan av svaret för de steg som har 

påbörjats inom landstinget.


Det är ju bra, och jag har ingen anledning att ha några synpunkter på det. Den 

fråga jag ställde gäller lite grann vad det finns för ambitionsnivå i det här arbetet, 

inte minst när det gäller tidsperspektivet. När kommer den myndige patienten i 

Stockholms län att kunna använda sig av ett sådant här kvalitetsredovisningssystem 

här i länet? Finns det en chans att det kan vara färdigt till den 17 september 

2006, till exempel? 

I den andra halvan av svaret, som kanske inte är riktigt lika allvarligt menad, 

hänvisas det till att det här är ett arbete som kanske egentligen borde utföras på 

nationell nivå eller, som Anders Lönnberg skriver, ännu hellre omfatta hela EU. 

Jag förstår i och för sig inte varför Anders tar språnget direkt över det nordiska 

samarbetet, som ju har varit etablerat mycket tidigare på det sociala området och 

där vi har en fri rörlighet sedan ett halvt sekel tillbaka. Men à la bonheure – jag 

hoppas att den här hänvisningen till EU ändå inte i första hand är ett sätt att lite 

grann tona ned betydelsen av det arbete som måste ske inom vårt eget län. Jag vet 

att Anders är en stor EU-entusiast och vill att EU ska syssla både med försvar och 

annat, men jag tycker att det här är en uppgift som vi med gott samvete kan ägna 

oss åt att klara inom vårt eget landsting. Det handlar ju i alla fall om drygt en 

femtedel av Sveriges befolkning. 

Den fråga som kvarstår till Anders är alltså: Vilket är tidsperspektivet och vilken 

är ambitionsnivån när det gäller att komma fram till ett system som den myndige 

medborgaren–patienten i Stockholms läns landsting kan använda sig av? 


A n d e r s L ö n n b e r g (s): Fru ordförande! Ja, den som vore synsk hade det 

mycket lättare i livet, och jag tror dessvärre, Lennart, om man ska ha mer rimliga 

tidsperspektiv på det här, att vi i bästa fall gör ett system som kommer att vara vid 

ganska god vigör när du och jag behöver vården. Man kan alltså därvidlag 

möjligen anse det här arbetet nu som inlägg i egen sak. 

Men varför är det då på det sättet? Det finns faktiskt 66 kvalitetsregister i Sverige. 

De har hittills varit hemliga. De har under hela 80-talet omgärdats av en stor 

integritetsdebatt som gick ut på att folk behandlades lättare om det var absolut 

förbjudet att meddela medicinsk information till patienten. Vetenskapen har 

numera kommit till en annan ståndpunkt, nämligen att den medicinska säkerheten 

sannolikt ökar om man har mer medicinsk kunskap om patienten i informationen. 

Vi vet alla om att Läkarförbundet länge har varit motståndare till denna informationsgivning, 

och det har varit ett stort problem. I år har det skett en omsvängning 

hos Läkarförbundet i synen på kvalitetsregistrens öppenhet. Däremot finns det 

fortfarande ingen omsvängning i synen på hur medicinsk information ska kunna 

föras ned i systemet, vilket också är en förutsättning för att det här ska fungera. 

Därför tror jag dessvärre att det kommer att ta tid. 

Jag minns särskilt väl att den som på 80- och 90-talen mest ville förbjuda 

mätning av sådant här var Birgit Friggebo, som sade att det var emot all typ av 

integritet att öppna register där det finns medicinska fakta. 

Varför jag vidare hänvisar till EU är ganska enkelt. Det är nämligen så att det 

sitter en grupp ledd av ministrarna som går ut på att börja ett samarbete om 

högspecialiserad vård.


Ska man införa valfrihet till sjukhus i hela Europa och inte bara i Sverige, måste 

den här informationen och sätten att mäta vara jämförbara i hela Europa. Annars 

vet vi varken vad vi efterfrågar eller vad vi ger för utbud till patienterna i Europa. 

Av det skälet är det väldigt viktigt. 

Jag kan ändå glädja dig med att det första förmodligen kommer redan till 

sommaren. Egentligen finns redan ett område, och det gäller hjärtsjukvård, där vi 

har ett nationellt system och där alla 78 enheter som bedriver hjärtsjukvård i 

Sverige är klassificerade. Norrtälje har till exempel 4 stjärnor och Danderyd 5 

stjärnor, vilket en del patienter har använt som underlag för sina val. 

Jag tror att vi kommer att se att Socialstyrelsen redan till sommaren eller senast 

till hösten kommer att öppna ett antal ytterligare sådana här kvalitetsregister med 

betygsättningar gjorda på olika områden. Men det är väldigt viktigt att det görs 

seriöst och noggrant, för om det blir felaktiga uppgifter, vilket det var i början för 

ungefär tio år sedan i hjärtsjukvården när man började jämföra i den, ställer det till 

väldigt stor skada. Vi måste alltså veta att det är kvalitetssäkrat och att det är 

riktiga uppgifter som sprids där. Därför kommer det här att ta en viss tid. 

Av precis samma skäl kan inte vi bestämma tempot i egen takt. Det är ointressant 

om vi hittar på ett system som bara gäller i Stockholm men inte har någon bäring 

på eller jämförbarhet med landstingen i övrigt eller Europa i övrigt. 

Ständigt ska vi alltså kämpa framåt på de här vägarna, men jag tror att det 

kommer att ta en viss tid. Jag tror att ett heltäckande system ligger någonstans fem 

till sju år bort i tiden. 


M a r g a r e t a Å k e r b e r g (kd): Fru ordförande! Jag vill bara göra ett inlägg 

i den här debatten. Anders Lönnberg säger att det här kan ta fem till sju år. Men 

det finns landsting som redan har skrivit avtal och som har nationella och internationella 

system att jobba med. Det finns alltså jämförbara kvalitetssäkringar, så 

det här behöver inte ta lång tid. Jag kan berätta var landsting och andra har ingått 

avtal. 

Det har inom öppenvården skett våren 1999 med Lundby sjukhus. Så har också 

skett med Svenska Citykliniken och Läkargruppen. Under 2002 har man träffat 

avtal mellan landsting, sjukhus, enskilda kliniker och vårdcentraler, där man följer 

upp patientupplevelserna. Det är ändå det som är kvaliteten, det som vi vill få 

fram för att finna förbättringsmöjligheterna. Det spelar viss roll att det medicinska 

underlaget är jämförbart, men det är ändå patienternas upplevelser som är de 

viktiga och som kan ge förbättringskvaliteterna. 

Den här metoden har jag själv arbetat med, och jag vet att den har stor validitet. 

Man uppnår en väldigt hög svarsfrekvens eftersom patienten inte behöver svara på 

frågor av typen ”blev du väl bemött”, som har ett ganska ringa värde. De svar som 

man vill uppnå är på frågor av typen ”var kan vi förbättra oss”. Det genomförs 

också kontinuerliga kvalitetsgranskningar i det här systemet. Det är ett jämförbart 

material eftersom det balanseras mot både nationella och internationella databaser. 

Det är alltså ett helt säkert system.


Jag vill bara som ett inlägg i den här debatten säga att det här inte behöver ta lång 

tid. Kliv i stället på det tåg som nu rullar genom Sverige och i många landsting! 

Det är bättre att vi försöker vara med från början än att vi ska styra om när olika 

metoder har prövats inom olika landsting och vårdinrättningar. Låt oss inte hamna 

i samma eländiga situation som när det gäller dokumentationen i landstingen, där 

man inte kan få information från olika landsting. Här kan vi få positiv information 

i utvecklingen, och det är väl det som vi vill uppnå. 


L e n n a r t R o h d i n (fp): Fru ordförande! Jag tycker att båda de senaste 

inläggen har varit intressanta när det gäller kunskapsuppbyggnaden här. Av 

förklarliga skäl har jag själv aldrig haft någon insyn i de här sekretessbelagda 

handlingarna. 

Jag blev först möjligen lite orolig när jag hörde om Anders Lönnbergs tidsperspektiv. 

Det lät som om vi skulle få vänta väldigt länge. Sedan verkade det som att 

Anders Lönnberg var bekymrad över vår gemensamma hälsa redan på fem till sju 

års sikt. Då kan jag bara hänvisa till en tidigare debatt här om olika typer av 

droger och så vidare. Det finns sätt att förskjuta det där tidsperspektivet om man 

så önskar. 

Jag har som sagt inte haft insyn i hur de här handlingarna ser ut och i de system 

som har funnits, men såvitt jag har förstått har de ändå inte tagit sikte på att skapa 

information som är tillgänglig och användbar för patienterna. De har haft helt 

andra syften, i och för sig fullt rimliga, och det kan möjligen också ha haft någon 

betydelse för viljan att offentliggöra hela eller delar av det här systemet. Men jag 

menar att det är viktigt att vi som företrädare för huvudmannen för en betydande 

del av sjukvården i Sverige och även som företrädare för medborgarna– 

patienterna ser till att det perspektivet kommer in. Det viktiga är ju att det som ska 

offentliggöras är användbart för patienterna. 

Från min utgångspunkt är det ju ändå så att det här är en väldigt viktig information 

för den myndige patient som vill kunna göra ett eget val hur man vill utforma 

det här. Därför hoppas jag ju att vi inte bara sitter och inväntar vad som görs på 

andra håll – även om det naturligtvis är jättebra att det görs – utan ser till att de 

perspektiv som vi har anledning att företräda när det gäller användbarhet för 

patienten och liknande kommer in från början. Det gör att redovisningen inte 

nödvändigtvis behöver se ut på samma sätt och vara lika omfattande som den som 

kanske funnits hittills, men den är viktig. 

Om du, Anders, lovar att vi har tagit ett rejält steg på vägen i det avseendet till den 

17 september 2006, får väl vi ordna det här med valfriheten, som gör att patienten 

också kan använda sig av det här systemet. 


Landstingsrådet W e n n e r h o l m (m): Fru ordförande, landstingsledamöter! Vi 

diskuterar nu en intressant fråga och en intressant interpellation om kvalitetssäkring 

och om rankning av den kvalitet som de olika vårdgivande funktionerna i vårt 

landsting och andra vårdgivare kan ge till medborgarna. Jag tycker att det är 

väldigt positivt att höra om detta i dessa tider när vi snart ska gå till ett EU-parlamentsval.


Anders Lönnberg säger i sitt svar följande, som det kan vara bra att även få höra 

från talarstolen: ”Det är viktigt att utveckla det här också i ett europeiskt 

perspektiv.” 

Jag tycker att det är angeläget att se till att vi, precis som Anders sade, får rätten 

till ett vårdval som gäller inte bara inom vårt landsting eller inom Sveriges gränser 

utan i hela Europa. Jag skulle på sikt även gärna se att vi fick en vårdgaranti, som 

möjliggör att om vi inte klarar att leva upp till de förväntningar som medborgarna 

kan ställa på oss, skulle vi kunna få vården utförd också med hjälp av en garanti i 

hela Europa. Då är det naturligt, precis som du har svarat, att kvalitetssäkringen 

också sträcker sig över ett internationellt perspektiv, i första hand ett Europaperspektiv. 

Vi har här varit inne på frågan hur lång tid det här kommer att ta. Jag skulle vilja 

säga: ju förr dess bättre. I många sammanhang har vi ju genom åren diskuterat och 

diskuterar fortfarande sjukvårdens ekonomi, vad sjukvården får kosta, men vi är 

väldigt dåliga på att mäta resultatet av den givna vården. Om man nu har din och 

min och alla andra debattörers hittills framförda gemensamma uppfattning att 

medborgarna ska kunna välja mer, handlar det inte bara om att för oss som 

uppdragsgivare mäta kvaliteten utan det gäller också att skapa system som 

möjliggör för vanliga medborgare, speciellt i det läget att man kanske behöver 

sjukvårdens hjälp, att kunna göra en värdering och bedömning av var man helst 

skulle vilja få sin vård. 

Det finns några som nu föregår med bra exempel. Det har nämnts att det är på väg 

att kvalitetsregister ska öppnas upp, och det är jättebra. Det finns privata vårdgivare 

till exempel i Capio som mäter kvaliteten oberoende av inom vilket land 

man är aktör. Deras patienter kan alltså jämföra kvaliteten i Sverige med den som 

finns i Storbritannien, Norge och Frankrike. Det är väl jättebra. Men jag tror ju, 

precis som några av er tidigare också har sagt, att det här ytterst handlar om – 

även om vi kanske kan påbörja processen här i Stockholms läns landsting – att det 

blir system och funktioner som täcker både nationellt och europeiskt och som är 

jämförbara. 

Avslutningsvis, fru ordförande, kommer morgondagens patienter precis som 

utnyttjarna av tjänster över huvud taget i samhället att ställa mycket högre krav. 

Kan vi inte leva upp till dem kommer medborgarna givetvis inte att sitta stillatigande 

och se på. Jag tycker att vi här har en väldigt stor utmaning och uppgift. 

Där, Anders Lönnberg, tycker jag att även om några av oss nu är närmare att 

utnyttja vården än vi var för några år sedan, kan vi enas om att vi ändå har så pass 

mycket kraft kvar att vi kan öka takten i arbetet med att få fram de här kvalitetsmätningssystemen. 

Vi har gjort ett försök från Moderaterna, och Folkpartiet har 

väckt interpellationen. Moderaterna väckte för något fullmäktigemöte sedan en 

motion som kan göra att vi kan hjälpas åt med att driva på den här frågan. Jag ser 

väldigt positivt på ditt svar och din attityd i den här frågan. 


A n d e r s L ö n n b e r g (s): Ja, Lennart, det är möjligt att jag överdrev 

tidsperspektivet här, eller snarare underdrev det vad gäller när vi skulle börja må 

dåligt, men ibland får man liksom nära-döden-upplevelser i själva landstingssammanhanget. 

Kanske slog det över lite grann här.


Jag hoppas att du kommer att hålla dig helt frisk i fem till sju år och därefter ha 

stor nytta av de register som då kommer att finnas till hands. 

Till Margareta Åkerberg skulle jag bara vilja säga att den typen av patientundersökningar 

har vi haft här i många år och varit fullständigt överens om. Från och 

med nästa års budget ställer vi också krav på att de ska göras på samma sätt, så att 

de också blir jämförbara. Vi har haft dem så länge att vi numera har kunnat 

utstudera skillnader i sättet att mäta, och just för att få jämförbarhet ställer vi krav 

på att de ska utformas på speciella sätt. Jag tror att år 2003 alla enheter utom en 

gjorde en sådan mätning. All offentlig vård har balanserade styrkort genom 

primärvården och så vidare. Den typen av patientupplevelser har vi alltså noterat 

länge inom landstinget, och det behövs inga nya system. Tvärtom behövs det en 

kalibrering av de system som vi redan har i den mån de inte är jämförbara. 

Men vad det också handlar om är att vi måste ha medicinska data på plats. Vi får i 

den här salen ofta debatter som handlar om budget och hur resurser ska fördelas 

utan att vi egentligen har underlag för den debatten. Fritt skapande är visserligen 

en gåva, men det bör kanske ibland om möjligt undvikas när det gäller budgetar. 

Vi skulle få en betydligt säkrare och mer meningsfull debatt om vi hade ett 

vederhäftigt medicinskt underlag för de prioriteringar vi vill göra i vården och för 

att veta vad vården faktiskt producerar och presterar. 

Patientupplevelser är väldigt viktiga – jag underskattar inte sådana – men det är 

absolut inte tillräckligt att bedriva någon fördelningspolitik eller någon medicinsk 

prioriteringspolitik på ett sådant underlag. Bara för att anknyta till en debatt 

tidigare i dag vill jag säga att man kan ha många upplevelser till exempel med 

snus, alkohol och rökning som inte alls leder till de slutsatser som den här 

församlingen normalt sett är villig att acceptera. 

Vi behöver alltså de här undersökningarna som ett underlag för prioriteringar för 

vårt arbete med resursfördelningen i vården. De behövs definitivt också för 

medborgarna som underlag för de valfrihetsreformer som har genomförts, och vi 

behöver dem för prioriteringsdiskussioner om vilken vård som är viktigare än 

annan. 

Sedan är det alltid en ovanlig upplevelse att vara helt överens med Christer 

Wennerholm, men det är kanske de små nöjena i livet som förlänger detsamma, 

och nu inför en sommar när solen ska stå högt på skyn får man väl glädjas åt 

denna lilla minut av mycket enkel men dock välkommen glädje. Låt oss se till att 

svenska vårdkvalitetssystem blir så bra och så tydliga som möjligt för alla. 


M a r g a r e t a C e d e r f e l t (m): Fru ordförande, ledamöter! Det är ofta roligt 

att höra Anders Lönnberg yttra sig från talarstolen. När jag lyssnade till det första 

inlägget uppfattade jag det som att kvalitetsregister och kvalitetsmätningar ligger 

långt fram i tiden – de är väldigt avlägsna, inget som vi som politiker kan försöka 

pådriva och absolut inte från majoritetens sida. Det ska ske mer regelrätt, och det 

ska bli ett system. Men när jag nu hörde Anders Lönnberg yttra sig från 

talarstolen en andra gång var det tvärtom fråga om lovord. Precis som Christer 

Wennerholm sade var det viktigt med ett kvalitetssystem.


Om Anders Lönnberg går upp en tredje gång får vi här kanske höra att det faktiskt 

kommer att vara så att majoriteten i Stockholms läns landsting äntligen kommer 

att börja arbeta för ett mer systematiskt kvalitetsarbete och även gå i spetsen för 

detta. Stockholms läns landsting har nämligen ett ansvar för att också driva 

frågorna i sin egenskap av att vara det största landstinget. Det omfattar en stor 

grupp människor och en stor del av verksamheten. 

För att se tillbaka på hälso- och sjukvårdens historia vill jag peka på att det 

tidigare har talats om att hälso- och sjukvården ska vila på vetenskap och 

beprövad erfarenhet. Nu gäller att det ska vara en evidensbaserad hälso- och 

sjukvård. Diskussionen har nått fram till att det också ska vara styrning via avtalen 

med hälso- och sjukvården och att kvalitetsfrågorna ska skrivas in i avtalen. Men 

om detta arbete verkligen ska vara meningsfullt måste det ju också finnas system 

som gör det möjligt att inte bara skriva in kvalitetsfrågorna i avtalen slumpmässigt 

utan också att kunna jämföra huruvida sjukhusen och vårdcentralerna lever upp 

till kvalitetskraven. Annars är det ganska meningslöst. 

Flera tidigare talare har framfört att resultaten av kvalitetsfrågorna, som är så 

viktiga att de skrivs in i avtalen, inte stannar inom landstingets organisation utan 

kommuniceras med medborgarna, inte bara internt till oss politiker inom hälso- 

och sjukvården, så att medborgarna kan söka den information som var och en av 

dem kan vara intresserad av, via Internet, via till exempel Vårdguiden eller något 

annat forum. Det är oerhört angelägna frågor, för det här handlar både om 

ägarstyrning och om förtroendet för hälso- och sjukvården. Därför tror jag att det 

inte är någon slump att det pågår ett arbete hos många av de privata vårdföretagen, 

som har förstått att det är oerhört angeläget att driva kvalitetsfrågorna för att också 

vara trovärdiga i sitt arbete. 

Av den anledningen kan ju inte landstingsdrivna verksamheter vara sämre. Eller 

är det så att den socialdemokratiska majoriteten omedvetet arbetar för att avveckla 

den landstingsdrivna vården genom att inte föra upp kvalitetsfrågorna tillräckligt 

högt på agendan? Det är inte mig emot, men det är kanske inte er avsikt. 

Frågan är alltså angelägen. Vänta inte utan börja driva den nu innan det blir olika 

öar av varierande kvalitetssystem som inte är kompatibla med varandra och där 

det inte finns möjligheter att jämföra! Det pågår redan åtskilliga nationella och 

internationella arbeten kring kvalitetsfrågor, men försök att driva samma fråga! 

Jag tror att det finns mycket att vinna på detta, inte minst ur kvalitetsaspekten men 

även ur ekonomisk synvinkel, som är nog så viktig. 


A n d e r s L ö n n b e r g (s): Margareta Cederfelt! Du och jag brukar inte 

kommunicera så särskilt rakt. Jag vet inte om du varit inne i landstingssalen när vi 

har fört sådana här diskussioner, men jag har i stort sett sagt samma sak hela 

tiden. Låt mig peka på de saker som vi har gjort under den korta period om två år 

som vi hittills har varit här. 

Vi har tagit upp och drivit på diskussionen med Socialstyrelsen. Det vet Christer 

G. Wennerholm om, jag vet om det, men du vet inte om det. Vi har också tagit 

upp de beslutade måldokumenten, som innehåller just de här mätformlerna.


Vi tog i ägarutskottet allra senast ytterligare ett steg för att inte bara få produktionsmått 

utan också kvalitetsmått. Du var själv med om beslutet – om du minns 

det eller inte vet jag inte. Jag kan i varje fall inte leda det i bevis av den här 

diskussionen. 

Vi har haft beskrivningar av primärvården som ska göras på likadant sätt och som 

är antagna. Vi har gjort de patientenkäter som är beslutade. Vi har tagit alla dessa 

beslut som du beskriver och några till. Vi driver den här frågan rätt hårt; vi pratar 

bara inte om det. Men vi gör det också mot det nationella intresset och inte bara i 

den här salen utan försöker konkret beskriva vad det är för typ av mått som vi 

behöver för att bedriva vår verksamhet och vilka mått som enkannerligen våra 

patienter behöver för att kunna göra vettiga val. 

Jag tycker inte några av dessa frågor är stridsfrågor. 

Att prata med dig känns ibland som en Lars Norén-pjäs. Vi för var sin monolog i 

en nordisk natt, du där borta och jag här, och det spelar liksom ingen roll vad man 

säger, för det kommer ändå någon form av klagomål. Du har just hört från din 

ledning att vi är politiskt överens om att driva innehållet i den här frågan. Gör ett 

positivt inlägg på detta tema, så ska jag krama din hand! 


M a r g a r e t a C e d e r f e l t (m): Anders Lönnberg! Jag kan inte se att min 

uppgift här är att hålla med dig och att biträda allting, däremot att driva frågan om 

utveckling. Än så länge har du inte i den här debatten uttalat någonting i stil med 

vad jag har läst i Sting om vad du har sagt tidigare. Jag ska inte upprepa det utan 

hålla en seriös nivå här. Det är riktigt att vi har haft den här frågan uppe i ägarutskottet, 

men det har inte varit någon som helst diskussion om att föra den vidare 

på nationell nivå, om hur viktigt det är att driva frågan dithän och även om att 

kommunicera med medborgarna. Det är precis den här frågan som medborgarna 

söker svar på och är oerhört angelägna om. 

Om du kan beskriva lite mer om hur ni ser på den bilden ska jag inte krama dig, 

men jag kan säga att det skulle vara väldigt positivt om du faktiskt gjorde en 

sådan beskrivning. 


A n d e r s L ö n n b e r g (s): Den här sommaren får man nöja sig med glädjen 

över att vara överens med Christer. Nästa sommar kanske man får en kram av 

Margareta Cederfelt. Vem vet? Livet är fullt av under. 

För att belägga detta har jag bland annat deltagit i ett arbete tillsammans med 

Svenskt Näringsliv, Vårdarbetsgivarna och en hel del andra för att ställa krav på 

och göra en beskrivning av vilka kvalitetssystem man har i andra länder. Detta har 

följts av massmedierna, en källa som ni frekvent brukar använda som underlag för 

debatterna här, dock inte i det här fallet, har jag förstått. De har deltagit aktivt. Vi 

har alla de beslut som du nu återigen inte kom ihåg men som finns med i budget, i 

budgetuppföljning, i det eviga tjatandet på vartenda ägarutskottsmöte om att också 

få redovisningar inte bara av kostnader utan också av vad man utför för 

produktion och med tillhörande kvalitetsbeskrivning av vad man åstadkommer för 

de pengar som avsätts.


Men till nästa sommar hoppas jag, Margareta, att du kommer att ha både måtten 

och kramarna hemma. 


M a r g a r e t a C e d e r f e l t (m): Jag säger bara en sak: Verkställ! 


Landstingsrådet N y m a n (kd): Den här frågan är av den karaktären att vem som 

helst borde kunna gå upp och göra ett klokt inlägg. Jag känner mig tämligen 

övertygad om att alldeles för få i den här salen har ens ett hyggligt grepp om vad 

som faktiskt pågår i kvalitetsutvecklingsarbetet. Det gäller diskussioner, arbete 

omkring detta och även mätsystem. 

Jag kan berätta för er att för ganska precis en månad sedan, alltså veckan efter 

senaste fullmäktigesammanträdet, deltog några av oss i en kvalitetsutvecklingskonferens 

i Köpenhamn arrangerad av British Medical Journal och IHI i Boston. 

På torsdagen i den veckan utmärkte sig Stockholms läns landsting på det sättet att 

det kvalitetsredovisningssystem som vi har i gång faktiskt fick pris för bästa 

poster, alltså för bästa sätt att pedagogiskt redogöra för vad vi faktiskt håller på 

med. På den konferensen fick man inte redovisa någonting annat än det som 

faktiskt är genomfört. 

Jag kan i det här läget naturligtvis inte heller underlåta att tala om att en del av de 

här kvalitetsprojekten drogs i gång för några år sedan bland annat på initiativ av 

den dåvarande hälso- och sjukvårdsnämnden. Då är också det sagt. 

Jag är alldeles övertygad om att de här frågorna kräver mer uppmärksamhet. Jag 

har tidigare i andra ämnen nämnt att det skulle vara angeläget att vi fick ett tema 

någon eller ett par timmar i fullmäktige, där vi kunde redogöra för saker och ting 

som faktiskt pågår och på det sättet höja kunskapen om ett utomordentligt viktigt 

arbete, som inte undanhålls oss men som på grund av sättet att arbeta med det inte 

får den offentlighet eller ens den information i den här salen som är nödvändig för 

att vi ska kunna genomföra goda debatter och meningsutbyten. 

Jag är tacksam för att Lennart ställde den fråga som gav oss möjlighet att resonera 

i de här termerna, och jag ser fram emot ett initiativ, kanske från oss gruppledare i 

något samtal med presidiet att någon gång kunna få till stånd någon temadiskussion. 

Jag tycker att detta är ett aktuellt och angeläget ämne att få ta upp och testa 

inriktningen på. 


Landstingsrådet R o s (s): Ordförande, fullmäktige! Eftersom Anders Lönnberg 

inte hade något inlägg kvar men alla har rätt att delta i debatten vill jag ta tillfället 

i akt att säga att jag tyckte att Stig gjorde ett intressant inlägg. Det arbete i HSN 

som startade på din tid kan du gärna få en eloge för. Det är mycket i det arbetet 

som är bra. Jag hoppas kunna få en eloge för det fortsatta arbetet med kvalitetsutveckling 

i samverkan med ägarutskottet och andra. Det är i november inplanerat 

en hel kvalitetsdag, som det ska gå ut information om, för diskussion om de här 

frågorna.


Vi tar gärna med oss synpunkter på i vilket sammanhang det ska genomföras: om 

det ska vara i fullmäktige, i allmänna utskottet eller någon annanstans. Det blir en 

redovisning av det totala kvalitetsarbetet som vi ska återkomma till. Jag tror att vi 

alla är överens om att vi behöver kunskap om de här frågorna. 


M a r g a r e t h a H e r t h e l i u s (fp): Jag kan inte låta bli att ta tillfället i akt 

nu när Inger Ros inbjuder. Jag hoppas att denna inbjudan kommer att vara så 

utformad att även de som är fritidspolitiker och har andra arbeten att sköta har 

möjlighet att delta. Det finns de som inte har så höga inkomster att de kan göra det 

på sin fritid. Jag har tidigare tagit upp den frågan, och jag vet att den är angelägen. 

Jag talar inte i egen sak, men jag var en gång i den belägenheten att jag fick välja 

mina uppdrag med tanke på vad jag hade råd till, och så får det inte vara. 

§ 230 Interpellation 2004:37 av Margaretha Åkerberg (kd) om utökade 

möjligheter att ta med cyklar på pendeltågen 


M a r g a r e t h a Å k e r b e r g (kd): Fru ordförande! Jag tackar för det 

skriftliga svar som jag har fått från landstingsrådet Berger Kettner. Upprinnelsen 

till den här interpellationen är att jag själv är en ivrig och frekvent cyklist och 

ibland behöver använda pendeltåget därför att jag inte har möjlighet att cykla hela 

sträckan. De begränsningar som finns har stört mig oerhört mycket. Jag har en 

oregelbunden arbetstid och kan ibland behöva påbörja min cykelresa på pendeltåget 

på en tid när jag inte får det, men när jag ska hem på kvällen eller sent på 

natten är det jättebra med cykeln. 

Någon vän av ordning säger kanske att det ju finns infartsparkeringar för cyklar. 

Det känner jag till, men där blir man väldigt lätt av med sin cykel. Jag har blivit 

av med tre cyklar, och ställer därför numera inte min cykel på en sådan här 

infartsparkering. 

Bara en liten upplysning: Jag har av Christina Lyngå fått ett väldigt fint kort från 

Huddinge kommun där motivet är massor av cyklar som står parkerade. Kortet var 

från 50-talet, och på den tiden stod cykeln oftast kvar när man skulle använda den 

på kvällen, men det gör den inte i dag. 

Jag vet att det finns tågvagnar som är särskilt utrustade för att ta hand om cyklar, 

men jag vet inte hur många de är. I andra cykeltäta länder har man möjliggjort för 

passagerare att ta med sig cyklar på kommunikationsmedel. Jag kan inte förstå 

varför det skulle vara så väldigt svårt att i ett land som vårt möjliggöra detta. Det 

skulle vara behändigt med en särskild sådan här vagn, inte bara för välbefinnandet 

eller för framkomligheten med cykeln. Ni känner säkert till de så kallade syskonbarnvagnarna, 

som är väldigt breda och tar stor plats. De moderna pendeltågsvagnarna 

har väldigt smala dörröppningar, så det är knappt att de stora syskonvagnarna 

går in.


Ska det dessutom in en trafikant från Arlanda eller Centralstationen med bagage, 

blir det ytterst trångt. Stora hundar tar också plats. Det finns många områden där 

en särskild pendeltågsvagn skulle vara av stort värde för många, inte bara oss 

cyklister. 

I svaret anger landstingsrådet att det kanske kommer att bli bättre när 

Mälartunneln öppnas. Ja, vad fint! Det är i och för sig beslutat att den ska byggas, 

med planerad byggstart 2005 om jag inte är helt fel ute, men hur lång tid tar det att 

bygga den – fem, sju, elva år? 

(Landstingsrådet B e r g e r K e t t n e r (s): Den är klar till 2011.) 

Bra – då är det bara sju år kvar! Det känns lite nedstämmande att ha det 

tidsperspektivet, kan jag tycka, men jag vet ju också vilken trängd ekonomisk 

situation SL har. 

I och med många faktorer som är beslutade i kommunen, trängselskatter och annat 

kommer troligen cyklandet att öka markant, och det kommer att bli problem. Folk 

kommer att ta med cyklarna ändå – vilket redan händer i dag. 

Anna, du svarar att cyklar kan blockera dörrarna. Det är ju ingenting som någon 

önskar, att det blir svårigheter vid en eventuell utrymning. 

De andra argumenten har jag lite svårare att ta till mig. Att en cykel av misstag 

kan hamna på spåren känns inte som ett seriöst argument, inte heller att 

medtrafikanter kan bli nedsmutsade av en cykel. Det finns annat som smutsar ned 

mycket mer på tåget. 

Situationen är alltså den, om det fortfarande är så, att vi ska vänta till 2011 för att 

få se en eventuell ljusning – det står nämligen ”kanske”, så ingenting är sagt om 

en eventuell öppning. 

Jag skulle vilja höra fler röster från majoriteten. 


Landstingsrådet B e r g e r K e t t n e r (s): Jag har möjligtvis varit extremt 

otydlig i mitt svar. I så fall ber jag om ursäkt. Det har ingenting med vagnar att 

göra, och det står i svaret att de nya vagnarna har möjlighet att ta cyklar. Det har 

inte heller något med SL:s ekonomi att göra. Det har med antalet tågvagnar att 

göra, och det är min bestämda uppfattning – även om jag verkligen gillar cykling 

– att vi ska prioritera passagerare framför cyklar. 

Att man lätt skulle kunna få sina kläder förstörda i en fullpackad pendeltågsvagn 

där det också finns en cykel med cykelkedjan exponerad tycker jag inte alls är 

något konstigt argument. 

Det är inte alls meningen att börja så här negativt, men jag kände att det blev en 

väldigt låst och deprimerande diskussion. Det här med Mälartunneln handlar bara 

om att det ska bli bättre med plats på tågen, så fullt som det är nu. Jag minns inte 

att ni var särskilt positiva till cyklar under förra mandatperioden, av precis samma 

förståeliga skäl, nämligen att det är fullt.


Pendeltågen är en ibland besvärande succé, de bär dubbelt så många passagerare 

som man trodde när vi i fullständig enighet byggde och utvecklade systemet. Det 

finns inget partiskiljande i detta att vi inte har klarat av att få fram mer kapacitet 

de senaste 30 åren. 

Om vi får mer plats därför att vi får fler tåglägen eller när de större, rymligare 

vagnarna kommer, som i och för sig skulle kunna härbärgera cyklar om vi hade 

fler tåglägen, så bedömer jag att det begränsade antalet tåglägen vi i bästa fall kan 

kapa åt oss de närmaste tio åren ska gå till passagerare. Det måste vara det som är 

prioriterat. 

Jag har en väldig respekt för problemet att lämna sin cykel på en cykelparkering. 

Då får vi kanske diskutera hur vi kan göra dem bättre. Det tror jag är en mycket 

mer framkomlig väg. 

Det är inte mitt fel att det är trångt på pendeltågen. Det är inte ditt eller den förra 

majoritetens fel heller. Det är ett problem vi har tillsammans, och i det här läget 

skulle jag föreslå att vi försöker rymma fler passagerare i första hand. 


U r b a n R y a d a l (s): Ordförande, landstingsledamöter! Det efterlystes ju 

synpunkter från andra i majoriteten, och jag kan väl tillhöra ”de andra”. 

Frågan om att ta med cykel på pendeltåg, Saltsjöbanan, bussar och så vidare är en 

evig följetong som återkommer mandatperiod efter mandatperiod. Det är svårt att 

lösa den. Möjligheten att ta med cyklar på Saltsjöbanan var ändå ett framsteg – 

tidigare var det bara möjligt på pendeltågen. 

Det är väl så att den tekniska utvecklingen inte klarar av det gamla hederliga 

kommunikationsmedlet velociped. Med den trängsel som vi har i dag på pendeltågen 

– glädjande på ett sätt, men en trängsel som vi försöker avhjälpa – så är det 

inte så lätt med cyklar. 

Jag cyklar själv ganska mycket, också under lördagar och söndagar ute i våra 

kranskommuner. Jag tar gärna pendeltåget ut en bit. Men trots att det då är 

lågtrafiktid känner jag på något sätt att jag besvärar mina medtrafikanter när jag i 

en relativt trång vestibul ska placera min cykel. Även om den är ny och fin, och 

ofta välputsad, är det alltid en risk att någon blir nedsmutsad eller känner sig 

besvärad – och det besvärar mig också. 

Jag tycker att trafiklandstingsrådet har givit en förklaring av läget och vilken 

prioritering man vill göra. Det är nog så att vi får ta de där tiderna, som är lite 

smala, då det är tomt på tågen, när vi ska göra våra resor. Att i rusningstid kunna 

medföra cykeln som en del av de trafikmedel som för oss från dörr till dörr tror 

jag blir väldigt svårt att uppnå. 


M a r g a r e t h a Å k e r b e r g (kd): Ja, det var en röst ifrån den övriga 

majoriteten, men det var fel röst. Ta det inte personligt, men jag är intresserad av 

om det finns andra i majoriteten som har synpunkter på det här.


Att det inte är en ekonomisk fråga kan jag inte förstå – det är klart att det är. Det 

handlar ju om utbyggnad av stationer, det handlar om utbyggnad av antalet vagnar 

per station så att vi kan härbärgera alla trafikanter. Trängselskatterna som införs är 

ju era partiers idé, och en följd blir att många fler kommer att åka med kommunala 

färdmedel. Det är ju inte så att de kommunala trafikmedlen utökas, i varje fall 

är det svårt att se nu. I så fall blir det många fler som åker, och då måste man möta 

behovet där det är. 

Det är ingen polemik från min sida, jag ser bara ett problem och tycker att man 

ska uppmuntra till att transportera sig per cykel. Det finns många värden i det, och 

det är miljömässigt positivt. Därför trodde jag att någon från Miljöpartiet möjligen 

hade någon tanke kring det här. 

Jag menar naturligtvis inte att man ska prioritera cykel framför passagerare. 

Cykeln kommer ju inte av sig självt, utan den har en passagerare med sig och det 

är självklart att både passageraren och cykeln hänger med – det är liksom ingen 

som skickar en ensam cykel med tåget till en mottagare på en annan station. 

Jag tänker följa den här frågan och inte ge mig. Att debatten har varat under lång 

tid kände jag faktiskt inte till. Det ska jag ta reda på, för i så fall har ju absolut 

ingenting hänt om jag förstår det rätt. 


K e r s t i n P e t t e r s s o n (v): Ordförande! Margaretha Åkerberg efterlyste 

fler röster från majoriteten. Själv cyklar jag inte så mycket, för jag har nära till 

arbetet och bor mitt i centrum i Södertälje. Däremot åker jag pendeltåg, och jag 

åker mellan klockan 6 och klockan 9. Jag har väldigt svårt att förstå hur man 

skulle kunna få in en cykel på pendeltåget under den tiden. Det går inte att sätta in 

fler vagnar till Södertälje till exempel, för då räcker inte perrongerna till. Hur ska 

folk kunna gå av mitt ute på spåret? Där har vi en trafikfara. 

Jag håller med dig om att cykla är bra, och det är hälsobefrämjande. Men man får 

ändå – förutom de sex timmar då det är förbjudet – föra med sig cykel på 

pendeltåg. Jag håller med dig om att om man börjar jobba klockan 7 på Huddinge 

sjukhus är det svårt att ta med sig cykeln för att kunna cykla den sista biten. Jag 

tycker ändå att det är så stor del av dygnet under övriga tider som man får ta med 

cykeln på pendeltåget, och man måste ha vissa begränsningar när det är som mest 

folk. 

Ska man ha en vagn där man kan ta med cyklar, tvillingsulky, bagage eller stora 

hundar, reducerar man antalet platser för andra resenärer. 

Du säger att det inte är risk för att smutsa ned sig eller göra illa sig. I så fall tror 

jag att du aldrig har stått i en trång pendeltågsvagn bredvid en cykel! 


U l l a D a h l (mp): Javisst, Margaretha Åkerberg, visst gillar vi cyklar, även 

om jag är innerstadsbo och inte använder den så ofta i innerstaden. Just för att 

kunna komma ut ur staden skulle man ju gärna vilja ta den med för att ha det lite 

roligare i andra änden av tågresan.


Vi skulle verkligen vilja ha mer kollektivtrafik. Men i dagens läge är det rätt så 

trångt, och hos oss är det i första hand barnvagnar det gäller att få plats med. De 

blir fler och fler, och det är ju glädjande i sig. Cyklarna får man antingen saka 

eller ta med på andra tider, det är nog det enda. Jag tycker att det är sorgligt i sig, 

men vi försöker också vara med och hitta alternativ. Vi får nog tänka vidare på det 

här tillsammans. Det är väl ingen av oss som inte gillar cyklar egentligen? 


M a r g a r e t h a Å k e r b e r g (kd): Jag förstår att man inte släpper av några 

passagerare ute på spåret – det är väl ingen människa som kan drömma om det. 

Vad jag sade tidigare var att det faktiskt handlar om en ekonomisk fråga, att 

förlänga perrongerna för att därigenom kunna ha fler tågvagnar per sätt. 

Möjligen kan man också med nuvarande perronglängd ha tätare trafik – men det 

är också en ekonomisk fråga. 


Landstingsrådet B e r g e r K e t t n e r (s): Det går inte att köra längre vagnsätt, 

för vi har inte nog med vagnar. Den situationen har vi alla tillsammans försatt oss 

i. Det tar ett tag att beställa sådana – nästan lika länge som att bygga en tunnel. 

Det går inte att rakt av bygga ut perrongerna. Det tar också en viss tid. 

Problemet är vagnbrist. Margaretha, jag förstår att du väldigt gärna vill att det ska 

handla om ekonomi, men det gör det inte. Det gjorde det inte heller under den 

förra majoriteten. Just det här handlar om utrymmesbrist. 

Trängselskatterna kommer inte att innebära någon förändring. Dessvärre kommer 

inte den stora utbyggnaden av kollektivtrafik som sker år 2005 med 200 bussar, 

lika mycket som hela Malmös stadstrafik, att räcka till något annat än att behålla 

status quo, om inte vi har räknat alldeles fel. Det vill säga, det kommer inte att bli 

trängre på pendeltågen och tunnelbanorna, men det blir inte heller rymligare. 

Det är bara en fråga om utrymme, inte om bristande vilja och inte om ekonomi. Så 

är det. Att köra fler tåg går inte, för vi har inte plats på spåren. Därav hänvisningen 

till Mälartunneln. 

§ 231 Interpellation 2004:31 av Birgitta Rydberg (fp) om försöksverksamhet 

med husläkarverksamhet enligt Protosmodellen 


Landstingsrådet R y d b e r g (fp): Ordförande, landstingsledamöter! Jag måste 

säga att jag beklagar att den politiska majoriteten inte vågar prova nya grepp. 

Protos kanske inte alla i församlingen vet vad det är för någonting, men det är ett 

förslag som Läkarförbundet, Distriktsläkarföreningen och Svensk förening för 

allmänmedicin har utarbetat kring ett familjeläkarsystem med tydligt uppdrag, ett 

tydligt åtagande och listning. Det är en balanserad uppdelning mellan fast 

ersättning och rörlig ersättning.


Många med mig upplevde att det kanske fanns hopp, när Lars Engqvist, som 

annars verkar rätt trött, plötsligt svängde om och på Distriktsläkarföreningens 

årsmöte för en dryg månad sedan uttalade sig positivt. Han sade att han tyckte 

Protos var mycket intressant och att vi borde prova det här i några svenska 

landsting. Han hoppades på det. Sedan gjorde Dagens Medicin en snabbenkät till 

de svenska landstingsstyrelsernas ordförande, där många s-kamrater sade nej – 

dock inte Stockholmslandstinget, vilket jag ändå tolkade som att det kanske finns 

hopp här. Nu får man nog tolka svaret som att det ändå är nej här också. 

Det som Sverige har misslyckats med i sin sjukvård är att skapa en lättillgänglig 

och trygg primärvård. Det är väldigt bra att vi har våra kunniga distriktssköterskor 

i svensk primärvård, för det har man inte i andra länder. Vi ska vara rädda om 

dem och behålla och utveckla deras möjligheter att driva självständiga verksamheter. 

Men jag tror att både fler distriktssköterskor och nya ersättningsmodeller 

för distriktssköterskornas verksamhet är inget hinder för att prova modeller som 

liknar familjeläkarsystem eller husläkarsystem av den modell som Protosförslaget 

innebär. Där har man en modell med fri etablering, med listning, där man som 

patient väljer läkare och ett fastlagt åtagande för vårdgivaren. 

Jag tycker faktiskt, Inger, att det är feltänkt när du säger att det innebär svårigheter 

att styra dit behoven är som störst. I själva verket är det ju där behoven är som 

störst och där det är flest vakanser som det borde vara mest attraktivt att få fri 

etablering, åtminstone om man har ett avgränsat uppdrag, så man inte blir 

överrumplad av en alldeles för stor arbetsbelastning. Det är ju det som har skrämt 

bort en del läkare från tunga områden. Det finns faktiskt fler kapiteringsersättningar 

än det finns människor som man kan lista på sig med det maxantal patienter vi 

anger per läkare. 

Vi har facit nära oss. Det finns skäl att titta närmare på Norge och se hur man där 

har gjort och vad det har fått för effekter. Det är två och ett halvt år sedan de 

införde sin fastlegeordning, en modell som i stort liknar Protos. De gick från 700 

vakanta läkartjänster till nu under 100 vakanser. Till och med i stora delar av norr, 

även om det har varit trögast där, börjar det arta sig liksom i glesbygder vid 

kusten. Allt detta på drygt två år – och alla verkar vara nöjda där! Det är intressant. 

Patienterna är nöjda, kommunerna är väldigt nöjda, Kommunernes sentralforbund 

är mycket nöjda. Staten, som betalar, är också nöjd, både departementet 

och Stortinget med undantag av Fremskrittspartiet; det må så vara. 

Det intressanta, sett från hela sjukvårdssystemet, är att för varje patient finns det 

en adress för ansvar. Tänk efter och sug på detta: någon som faktiskt har ansvar! 

Det är inte helt ointressant för dem som skrivs ut från sjukhus att det finns en 

adress för ansvar. Det är inte helt ointressant för dem som förr belägrade sjukhusakuterna 

i Norge i brist på egen husläkare att det finns en adress för ansvar: de har 

en egen fastlege. Tillgängligheten i Norge har ökat dramatiskt. 

Inger, det vore intressant att höra hur du ser att man skulle kunna skapa ett attraktivt 

uppdrag för husläkarna om man inte har något att komma med som husläkarna 

själva uppfattar som intressant. Det var det som skedde i Norge, man var ense 

med läkarförbundet om en modell och förankrade den väl med dem innan man 

sjösatte den. Protos är förankrat i Läkarförbundet och bland de specialsakkunniga 

här i vårt landsting också.


Det finns tillräckligt många examinerade allmänläkare i Sverige, 6 000 – precis så 

många som skulle behövas för att uppnå det nationella beslutet om att alla ska ha 

rätt till en egen husläkare. Men hur ska man locka dem till att vara verksamma i 

primärvården, och väldigt gärna här i Stockholms primärvård? Du har en chans att 

göra något, Inger, för du har läkarkåren med dig och inte emot dig. Vore det inte 

frestande att prova Protos och de norska erfarenheterna i någon del av länet, till 

exempel i den södra länsdelen? 


Landstingsrådet R o s (s): Ordförande, fullmäktige, Birgitta Rydberg! Jo, visst är 

det intressant att utveckla primärvården, och visst är det intressant att göra det i 

samarbete med personalen – därom råder det ingen tvekan. Jag tycker inte att det 

här svaret handlar om att vi inte vågar pröva någonting nytt. Men det är synd att 

inte du vågar se problemen. 

Som svaret antyder finns det ett antal saker i Protos som är på väg fram i vårt 

landsting, där jag har nära relationer med Läkarförbundet, Distriktsläkarföreningen 

och andra som ser det som goda attraktiviteter i sitt uppdrag att vi diskuterar 

forskning och utveckling i hälso- och sjukvård och närsjukvård, att vi diskuterar 

närsjukvårdskonceptet och att vi nu är på väg fram med ett ärende till nästa vecka 

om ett nytt ersättningssystem. Det ska bli intressant att se om vi då vågar vara 

överens om en viktig del i det som ingår i Protosförslaget. Jag har absolut 

ingenting emot att det finns en adress för ansvar, det tycker jag att hela systemet 

bygger på. 

Det som är bekymren, och det som du inte berör det allra minsta, är egentligen två 

saker. Jag tycker att Protosförslaget har diskuterats alldeles för lite med övriga 

personalgrupper. Vi har diskuterat i Läkarforum, men jag har i alla fall ingen 

aning om hur det tas emot av övriga personalgrupper, som är oerhört viktiga för 

att hela primärvården och närsjukvården ska fungera. Det är en viktig bit, som jag 

skriver i mitt svar och som jag också anger är en viktig fortsättning för diskussion 

med övriga personalgrupper. Jag är inte beredd att genomföra ett förslag till fullo 

som enbart bygger på läkarkåren. 

Den andra biten, som du inte heller berör, är den fria etableringen. Jag är oerhört 

kritisk till fri etablering. Du säger att det inte borde vara svårt att vara positiv till 

det eftersom vi genom det här förslaget kan styra dit behoven finns, men så enkelt 

är det ju inte. När en fri etablering har etablerat sig så är den etablerad, och då har 

vi som huvudmän inga möjligheter att flytta verksamheten. Vi vet att behoven 

förändras efter tid och att resurser behöver flyttas. Det är ett bekymmer. 

Vi jobbar i dag i Stockholms läns landsting ganska aktivt med att få de läkare som 

går på nationella taxan att träffa samverkansavtal med Stockholms läns landsting, 

just för att vi ska kunna styra dit där vården behövs och där behoven är störst. 

Men när man då för diskussioner med de läkarna, säger de: Det är inget problem 

om vi är kvar i stan, för patienterna är så välkomna till oss. Men i min värld ska 

vården finnas där patienterna finns, och då tycker jag att det här är en viktig bit att 

fortsätta diskutera. 

Något som man från läkarhåll också säger i Protosförslaget är att fri etablering är 

en förutsättning för att förslaget ska fungera. Man kan möjligen acceptera att 

diskutera den frågan under en försöksverksamhet.


Avslutningsvis tycker jag ändå att det är lite intressant att den organisation som 

har jobbat väldigt mycket med utveckling av primärvården, nämligen Fammi, inte 

heller har tagit ställning till Protosförslaget. 


Landstingsrådet R y d b e r g (fp): Skälet till att Fammi inte har tagit ställning 

var att styrelsen inte ville låta vd säga vad han tyckte, och därför fick han gå. 

Sanningen är att styrelsen inte ville att vd skulle tycka saker själv, utan det ville 

styrelsen ägna sig åt. 

Jag tycker ändå det är lite bekymmersamt att du fortfarande inte har något grepp 

om vad personalen i landstinget tycker. Du har varit landstingsråd i nästan två år 

men har ingen koll på vad personalen tycker. 

Vårt problem är att vi har brist på läkare. Det problemet måste du vara lika 

medveten om som vi andra. Vi saknar i storleksordningen 350 allmänläkare som 

verkar som husläkare – inte på nationella taxan. 

Av ditt inlägg misstänker jag att du inte riktigt har förstått innebörden i ett 

listningssystem med fri etablering. Du talar om att fri etablering är ett problem 

och att läkarna sätter sig på fel ställe, men då tror jag att du blandar ihop med 

läkare på nationella taxan, som får etablera sig var som helst. Men i ett husläkarsystem 

kan du inte driva verksamhet om du inte har några patienter som listar sig 

hos dig. Är det så att det finns vakanser på sydsidan, så är det där det finns ledigt 

utrymme att etablera sig, inte på Östermalm, för där kommer det att finnas 

tillräckligt med patienter ändå. 

Min fråga till dig handlade om huruvida du kunde tänka dig att vi skulle ha en 

försöksverksamhet i någon del av länet. Om man är väldigt orolig för att det 

skulle bli för lite läkare i södra länsdelen, skulle man kunna avgränsa ett försök 

som man startar snabbare i södra länsdelen för att med förtur försörja de områden 

där vi vet att de socioekonomiska faktorerna spelar en viktig roll också när det 

gäller sjukvårdsbehoven. Då skulle man verkligen kunna styra dit behoven är som 

störst. 

Sedan kommer du i ditt inlägg in på att vi ska diskutera närsjukvårdskonceptet. 

Det är det jag tycker är lite olyckligt, att man använder närsjukvårdskonceptet 

som en facit som ska lösa alla problem utan att definiera vad som ingår i närsjukvården. 

Kärnan i närsjukvården är flera husläkare och flera distriktssköterskor, det 

är den absolut viktigaste ingrediensen att utöka dessa personalgrupper och att de 

sedan jobbar i nätverk med andra vårdgivare. Om vi inte får fler husläkare och 

distriktssköterskor, får vi inte en närsjukvård värd namnet! 

Det är just därför vi måste hitta modeller med ersättningssystem som gör att det 

blir fler av de här två kategorierna. Folkpartiets modell är att ha ett ersättningssystem 

som liknar Protosmodellen för läkarna, men vi skulle gärna se att man gör 

en motsvarande modell för distriktssköterskorna, där man också värdesätter deras 

möjlighet att verka mera fristående med vissa arbetsuppgifter, samtidigt som de 

ska samverka med sina husläkare naturligtvis.


Vi tror att det vore en utmärkt kombination för det här landstinget med både en 

Protosliknande modell och en egen distriktssköterskemodell som vi själva 

konstruerar. Då tror vi att man skulle kunna flytta väldigt mycket mera vård från 

våra stora sjukhus till närsjukvården. Då blir närsjukvårdskonceptet någonting 

med ett reellt innehåll. 

Jag vet inte hur mycket du läser Läkartidningen, men jag såg alldeles nu i dagarna 

en artikel där man i en studie från Östergötland och Jönköping jämförde vårdcentraler 

med hög läkartäthet, där det var lätt att komma till, med hur inläggningarna 

på akutsjukhusen såg ut. Sambandet var linjärt! Jag tror att det sambandet skulle 

vara linjärt här i Stockholm också – men det förutsätter att vi bygger ut husläkare 

och distriktssköterskor. Protosmodellen och en särskild distriktssköterskemodell 

är ett medel att åstadkomma detta. 

Jag tycker det är synd att du inte vågar pröva detta, inte ens i södra länsdelen. 


A n d e r s L ö n n b e r g (s): Fru ordförande! Jag ska börja med att säga precis 

vad jag tycker och tänker, Birgitta. Jag tycker Protos innehåller mycket löften, 

men det innehåller också en hel del problem, och jag blir mer och mer osäker på 

vad som är rätt ersättningsmodell. Protos är ju i huvudsak en ersättningsmodell 

framåt i tiden. Jag ska förklara varför jag inte längre tycker att det är lika 

självklart som det har varit. 

De senaste veckorna har jag varit och tittat på Västmanland en hel del, som var 

något av familjeläkeriets Mecka och som har stått modell för nationella handlingsplanen 

och så vidare. De senaste veckorna har det där uppstått en del turbulens, 

om man kan uttrycka sig så. Det är nämligen vad som händer när man ska göra 

om saker i sjukvården. 

Det visade sig att det skedde en kartellbildning mellan läkare som hade avtal. De 

sade: Ni får välja mellan att upphandla alla oss elva eller också ingen. Man ville 

frånta landstinget rätten att titta på varje vårdcentral för sig och göra varje 

upphandling för sig. 

Jag är väldigt rädd för att den här modellen bara innebär att man har ett enda 

tillfälle att säga ja till en läkare: när han är nyutbildad, därefter ska han ha fri 

dragningsrätt på det allmännas pengar fram till pension vid 70 års ålder – 40 år 

utan några möjligheter till omprioriteringar, utan några möjligheter till diskussioner, 

och så vidare. De delarna av Protos är verkligen inte utredda i botten, och de 

lämpor som måste vara förenade med den här typen av ersättningsmodeller för 

omprövning är inte heller tillräckligt tydligt utklarade i den här modellen. 

De frågor man måste ställa sig är till exempel: Vilka ersättningssystem kan man 

förena med Protosmodellen? Kan man ha delat mellan kapitation och prestationsersättning? 

Då gäller inte riktigt det du säger, då kan man ju ha mycket färre 

patienter men bara snurra dem mycket oftare. Innebär en sådan ersättningsmodell 

att möjligheten till prestationsersättning tas bort på sikt?


Frågan om kartellbildning är över huvud taget inte berörd i Läkarförbundets skrift, 

och det är kanske inte så konstigt. Det är därför det också brukar finnas med 

arbetsgivarparter i förhandlingar – parter på arbetsmarknaden brukar sällan vara 

sanningssägare som står för objektiva modeller som man bara kan hoppa på. 

Det verkar också med den anslutningsmodellen vara omöjligt för ett landsting att 

påverka vårdens utveckling. Intresset i Västmanland att ställa krav på hur vården 

ska utvecklas framåt i tiden verkar inte finnas. Eftersom man har en självständig 

anslutningsrätt som ger pengar så länge patienterna är nöjda kan man helt enkelt 

strunta i vårdutvecklingen. Det är inte tillräckligt tydligt utrett hur det ska förhålla 

sig. 

Det måste alltså finnas ett antal kompletterande regler som möjliggör för det 

politiska organet att ställa krav på utveckling av vården, annars blir en sådan här 

modell väldigt farlig. 

Det finns heller inte någon modell för hur man ska få bort dåliga läkare – inte bara 

oacceptabla läkare, som av etiska skäl ska skiljas från yrket. En del läkare kanske 

inte är särskilt bra men kan ändå få patienttillfredsställelse fast de har medicinskt 

dåliga resultat. Hur ska man hantera sådana situationer? Det finns inte klarlagt 

här. 

Relationen mellan primärvård och specialistvård och förhållningssätten till övrig 

närsjukvård i form av geriatrik och öppenpsykiatri är verkligen inte klarlagt. En 

del av läkarna uppfattar det här som ett inlägg i att primärvårdsläkarna ska vara 

dem överställda. Den arbetsmiljö som skapas om det uppfattas så på ett brett sätt 

gör inte vår uppgift att leverera en trygg hälso- och sjukvård lättare på något sätt. 

Protosmodellen tar inte avstamp i de nya diskussioner som förs inom hälso- och 

sjukvården, där man mer utgår från patienten och sedan ser flöden och mera pratar 

om närsjukvård, elektiv vård och akut vård, utan den adresserar fortfarande den 

äldre frågan om primärvård kontra specialistvård och slutenvård. Därför vet vi 

inte hur flödena ska kunna organiseras framåt. 

Av det skälet vet jag ännu inte om Protos är det sista förslaget på den gamla 

primärvårdstanken eller början till något nytt i närsjukvårdstanken. 


Landstingsrådet R o s (s): Ordförande, fullmäktige! Birgitta, det känns skönt att 

du är bekymrad å mina vägnar, men jag tror faktiskt att jag har förstått delarna i 

det här förslaget även om inte du tror att jag har gjort det. 

Självklart är jag ute och träffar mycket personal och vet vad personalen tycker. 

Vad jag säger är att Protos har diskuterats i Läkarförbundet, inte med övriga 

personalförbund, fackförbund eller personalgrupper. Jag tycker att det är en 

oerhört viktig förutsättning att de finns med i en dialog, om vi ska kunna utveckla 

närsjukvård, primärvård eller vad det nu kommer att heta i framtiden. 

Visst behöver vi fler läkare i primärvården – så är det, och det tror jag vi är 

tämligen överens om. Med tanke på det du sade om nationella taxan kan jag ju 

bolla tillbaka till dig frågan om du verkligen har läst hela förslaget.


Under Fri etablering står det att allmänläkare som i dag har etablering med rätt till 

ersättning enligt lag om läkarvårdsersättning – taxan – ska ha obegränsade möjligheter 

att låta denna etablering vara vilande för att kunna etablera sig som familjeläkare 

i det nya systemet. Det innebär att läkarna har full frihet att både finnas 

med för att etablera sig där behoven finns, men också att ha kvar sin etablering. I 

min värld kommer vi inte att kunna utveckla en bra primärvård och en bra närsjukvård 

med att bara sätta in nya pengar, utan vi måste omfördela resurser och då 

är vi faktiskt beroende av att de läkare som går på nationella taxan är beredda att 

samarbeta med oss i landstinget för att vi ska kunna föra ut resurser till våra 

ytterområden. Den skrivningen i Protosförslaget tycker jag inte gagnar det syftet, 

så det är ytterligare ett skäl. 

Birgitta, jag kan känna att vi har pratat om de här frågorna tillsammans, både här i 

salen och vid sidan av landstingssalen, både du och jag, du och jag och Anders, du 

och jag och Maria och flera. Jag hade hoppats att vi någonstans skulle kunna hitta 

några trådar där vi kunde förenas i en utveckling av den här så viktiga frågan. 

Men om du anklagar mig för att inte våga tänka nytt, tycker jag det finns skäl att 

säga till dig att du håller fast vid det gamla. Det är ju några saker som du inte vill 

rucka på över huvud taget. 

Sedan tycker jag det var lite trist att du inte nämnde någonting om hur du ser på 

det förslag som är på väg fram om ett nytt ersättningssystem. 


Landstingsrådet R y d b e r g (fp): Att jag inte kommenterar det förslag som är 

på väg fram till HSU beror på att jag inte har hunnit lusläsa det. Jag vet att det 

ligger en del prestationsersättningar i detta, som jag tycker är en riktig utveckling, 

men jag vill läsa det ordentligt innan jag kommenterar det i talarstolen. 

Inger, du säger att det är ett problem i Protos att läkarna får ha kvar sin gamla 

etablering på nationella taxan om de har haft en. Ja, men så är det ju i dag också 

med de husläkare som har varit inne när vi hade husläkaråtagandet. 

Om vi får in dem i ett husläkaråtagande med ansvar för individer på lista har vi 

gjort en vinst – vi betalar dem ju redan i dag, och om vi dessutom kan styra upp så 

att de gör det åtagande som vi vill att de ska göra så är det en vinst utan någon 

ökad kostnad. Dessutom är de ju inte så många, och många av dem är nära 

pensionsåldern. Det är ett utdöende släkte, så jag tycker inte problemet är särskilt 

stort. 

När vi lyssnar på Anders och hör den obotfärdiges förhinder får vi förklaringen 

till varför det inte finns tillräckligt många nya husläkare som vågar sig fram ur 

buskarna. Du menar att det är ett problem att vi inte kan påverka dem och att de 

struntar i vårdutvecklingen, och det är svårt att få bort dåliga läkare. Är det så att 

det här är ett stort problem. Jag tycker inte att vi har haft det problemet hittills. 

Visst finns det dåliga läkare. De finns även i offentlig regi, och det är kanske ett 

större problem eftersom det är betydligt fler där som vi kanske borde göra 

någonting åt på grund av deras prestationer eller deras bemötande. Den stora 

gruppen läkare är ändå mycket välfungerande, både i mötet med patienter och rent 

kvalitativt.


Naturligtvis måste vi skriva vårdavtal där vi reglerar vissa saker när det gäller 

utvecklingen, men det bedömer jag att vi ska göra på ett konkurrensneutralt sätt 

även i en Protosmodell där etableringen ändå för med sig vissa krav. Ersättningen 

kan också ha en målrelaterad del, vilket ju också planeras här i Stockholm. Det 

tycker jag är ett bra sätt, för vi vet att även små målrelaterade delar har ganska god 

effekt. 

Det som har skett i Västmanland visar vad som händer om man i stället vill 

upphandla enligt lagen om offentlig upphandling. Då är det väl bättre att ha ett 

annat system? Jag tycker att England, Danmark och Norge har en del att lära ut till 

oss. 


A n d e r s L ö n n b e r g (s): Birgitta Rydberg säger: den obotfärdiges problem. 

Det kan också vara den oreflekterades problem. 

För mig är det viktigt att svara på ganska enkla frågor. Ska man jobba med 

offentliga sektorns pengar, så ska man underställa sig offentliga sektorns krav. Att 

ge någon människa en 40-årig fri dragningsrätt på samhällets pengar utan att 

kunna ställa motkrav är för mig orimligt. 

För det andra: Vad jag vet drabbas både privatläkare och offentliga läkare i 

ungefär samma utsträckning som befolkningen i övrigt av psykisk sjukdom, 

alkoholism och många andra problem, och det finns ingen statisk tidpunkt då man 

kan säga: Det är inga problem här, det är lika mycket i offentlig sektor. Det är ett 

generellt problem för vården. Hur ska vi hantera människor som inte fyller de 

krav vi har? Om vi avstår från möjligheten att ställa krav för de här pengarna, har 

vi bara gett dem en lång pensionsersättning, när de har rätt att behandla på vilket 

sätt de vill. 

För det tredje: Kunskapsutvecklingen inom hälso- och sjukvård har aldrig varit så 

snabb som nu. Jag vill tvinga alla som jobbar med offentlig sektors pengar att vara 

med i kunskapsutvecklingen. Det finns inga krav i dag i Protosmodellen som är 

tillräckligt förtroendeingivande för att se till att man tvingas att följa med i den 

kvalitetsutvecklingen eller samarbeta med övriga vårdformer, att lägga ned 

tillräckligt med pengar på vidareutbildning i stället för pensionsförsäkringar eller 

någonting annat som jag vill ställa krav på med de här pengarna. 

Politik för mig är en ständig väg till ständiga förbättringar – det är ingen engångsföreteelse 

vart 40:e år! 


A n d r e s K ä ä r i k (fp): Ordförande! Jag hade inte från början tänkt att begära 

ordet, men när man har hört ett par av de upphetsade och aggressiva utskåpningar 

av allmänläkarkåren som Anders Lönnberg ägnar sig åt i talarstolen blir man 

faktiskt förtvivlad. 

Läget är ju det – vilket Anders borde vara medveten om – att det finns ett mycket 

stort antal allmänläkare som har valt att jobba någon annanstans än i primärvården. 

Skulle det vara så att de som har full examen i allmänmedicin verkligen 

jobbade med det de har examen för, skulle det inte finnas någon läkarbrist i 

primärvården, vare sig i det här landstinget eller i resten av landet.


Men av någon anledning har stundtals nästan hälften av dem som har specialistexamen 

i allmänmedicin valt att lämna den offentligt drivna och finansierade 

primärvården – och när man hör Anders Lönnbergs utskåpning anar man möjligen 

varför. Jag blir väldigt, väldigt bekymrad för primärvårdens framtid i det här 

länet, med den typen av attityd. 

Om vi tar bort 90 procent av det Anders sade som var av den typen och håller oss 

till det där det faktiskt fanns någonting att fundera över, säger han att Protos har 

jobbats fram av en part. Precis! Och då är det inte mer än rimligt att den som ska 

finansiera det hela ställer motkrav och kompletterar med det som inte finns med 

där. Det är klart att det är en partsinlaga i den meningen. Nu undrar Vän av 

ordning: Var finns då landstingsmajoritetens motbud? Utanför den här talarstolen 

och den retorik vi hörde nyss, var finns det motbud som vore självklart till den 

part som vi måste ha med oss för att det ska bli fler läkare, som inte bara kan bestå 

av utskåpningar och invektiv? Det finns inte! Man har inte brytt sig om att sätta 

sig in i Protosförslaget, och man använder argument som det är närmast pinsamt 

att höra från en landstingsmajoritet. 

Inger Ros resonemang om att man inte kan styra resurser är rent pinsamt. Det är ju 

själva grunden för alla listningssystem, inklusive det som du själv förmodligen 

tänker föreslå om en vecka, att resurserna finns exakt där politikerna har bestämt 

och där människorna bor, ingen annanstans. Det är det som skiljer ett listningsförfarande, 

som är grunden i Protos, från alla andra ersättningssystem i sjukvården, 

att man verkligen har dem där. Men detta använder Inger Ros som argument 

mot! Det är verkligen att snurra till det för sig. Då inser man att så kan det inte 

vara, det är klart att hon har förstått det här. Varför använder hon då den typen av 

argument? Det måste vara den obotfärdiges förhinder. 

Hela denna beskrivning av eländet om man jobbar ihop med läkarna som Anders 

Lönnberg ägnar sig åt faller nästan på sin egen orimlighet om man bara funderar 

en sekund längre än vad Anders Lönnberg bekvämade sig med. Det norska 

systemet, som faktiskt är i stora delar identiskt med det som diskuteras i Protossammanhang, 

är genomfört av en socialdemokratisk regering. Tror någon som nu 

har hört Anders Lönnberg här, att en socialdemokratisk regering i Norge skulle 

genomföra det eländessystem som Anders Lönnberg beskrev alldeles nyss och att 

det dessutom skulle uppfattas som en stor succé, inte bara av läkarna och inte bara 

av den socialdemokratiska regeringen utan av hela den norska befolkningen? Då 

borde han hejda sig: är det verkligen sant, det jag står här och säger? Det är inte en 

egenskap som Anders Lönnberg har använt tillräckligt ofta, men det vore 

intressant om du någon gång gjorde det. 

Kom igen med motbudet! Det här är ju inte interpellation i den aggressiva 

igelkottsstil som de två socialdemokraterna har visat upp i talarstolen. Det är ett 

förslag: sätt i gång och jobba! 

Det är klart att jag också blir lite som en igelkott, när man har lagt upp debatten på 

det sättet från majoriteten. Men låt oss skala bort taggarna. Kom med motbudet, så 

att man kan nå den samsyn mellan dem som håller i pengarna och dem som ska 

göra jobbet som är själva grunden till att man lyckades i Norge. Det är just därför 

ni har misslyckats så kapitalt hittills. Ni har inte åstadkommit en enda ny husläkare, 

och det måste ju bero på någonting. Detta borde leda till lite självreflexion 

från majoritetens sida.



A n d e r s L ö n n b e r g (s): Andres, jag vet inte att jag har använt några 

invektiv – det brukar väl betyda svärord eller något ditåt. Jag känner inte igen att 

jag har sagt någonting sådant, inte heller att jag har betett mig som en igelkott – 

även om det är ett rätt sött djur, uppskattat av folket och så där. 

Det där med eftertanken känner jag igen från dina inlägg; de brukar ju vara väldigt 

eftertänksamt hållna. Att tänka till en sekund längre är per definition längre än en 

sekund kortare. 

Vad i övrigt har du tillfört frågan just nu? 

Jag sade mycket tydligt, öppet och ärligt, och utan några frustrerande utfall mot 

allmänläkare eller någonting annat, att jag tycker den här frågan är svår. Jag 

tycker att de frågor som jag har ställt lämnar inte de förslag som vi hittills har sett 

tillräckliga svar på för att veta om svaret är ja eller nej. Och det var det den här 

debatten handlade om: är vi beredda att i dag sätta i gång med försök med Protos? 

Du får inte glömma bort vad frågan handlar om. 

På båda frågorna, huruvida vi tycker om Protos och om vi i dag är beredda att 

göra ett försök, svarar vi: Nej, inte just nu. Om vi tycker om det? Jag vet inte. 

Men det kanske är för veligt – eller är det ett invektiv? – att säga så. Jag har åtta 

tio frågor som är oerhört viktiga för vårdens utveckling, som över huvud taget inte 

tas upp i Protosmodellen. Protosmodellen har tagit som utgångspunkt att göra den 

politiska delen överflödig, utan man ska själv, separat, i ett livslångt kontrakt få 

jobba med det allmännas medel. Jag är alltid orolig för sådana beslut, för varje 

sådant beslut är i diskonterat värde någonstans mellan 40 och 60 miljoner kronor 

för varje enskild läkare. 

Det är därför jag ställer frågor. Jag har inga svar. Jag hoppas att du har några, även 

om jag inte kan leda det i bevis just i dag. 


Landstingsrådet R o s (s): Ordförande, fullmäktige! Det känns väldigt intressant 

att bli anklagad för att vara aggressiv, det är inte så ofta. Kanske ska man ta det 

som positivt, att man kan visa känslor? Det är lite tråkigt om vi nu ska anklagas 

för att vara aggressiva bara för att vi inte har riktigt lika åsikter i alla frågor, men 

det är uppenbarligen så jag upplevs när jag inte tycker samma som Andres Käärik 

och Birgitta Rydberg. 

Först vill jag koppla tillbaka till det Anders Lönnberg var inne på och vad mitt 

svar faktiskt antyder. Jag säger flera saker i mitt svar: det finns saker i rapporten 

som är intressanta, saker som utvecklas i vårt landsting som till vissa delar 

stämmer överens med Protosrapporten – men jag säger också att jag inte är beredd 

att i dag säga att vi ska gå in i en försöksverksamhet, därför att det finns saker som 

det är frågetecken kring. 

Käärik, du må tycka att det är pinsamt, men mig veterligt har jag inte nämnt ordet 

listning i den här talarstolen, utan jag pratade om den fria etableringen. Det är den 

jag tycker är svår, och det är ett av våra motkrav i en fortsatt diskussion. Däremot 

har jag inte hört något motkrav från dig för att vi ska kunna utveckla det här.


Det känns också lite tråkigt, för jag tycker debatten ska vara sanningsenlig, när du 

säger att det inte har kommit till en enda ny husläkare. Det är ju inte sant, för det 

har faktiskt kommit till ett antal nya husläkare. Det är bara att gå tillbaka och läsa 

årsredovisningen för förra året. Och det är fasta läkare, inte vikarier och inte 

hyrläkare. Sedan stämmer det att det inte är tillräckligt, vi behöver fler – men det 

är inte sant att det inte har kommit till några nya läkare. 

Precis som Birgitta tror jag att vi har mycket att lära från andra länder, som du har 

räknat upp: Danmark, England och så vidare. Danmark är intressant i den nu 

pågående diskussionen i vårt landsting. I Danmark har man ett utpräglat remisskrav 

för att få det här att fungera. 


A n d r e s K ä ä r i k (fp): Majoriteten ser ett antal problem – kan man inte 

sammanfatta de två socialdemokraternas inlägg på det sättet? Då vill jag påminna 

om en sak. Vem var det som hade makten i det här landstinget just nu? Vem är det 

då som ska lösa de här problemen? 

Om det nu är så att det finns ett förslag från dem man verkligen vill rekrytera till 

primärvården, till de vakanta tjänsterna och till de många nya tjänsterna, men man 

säger att det finns vissa brister och man vet inte riktigt hur man ska följa upp och 

så finns det ett antal saker som man skulle behöva komplettera med – så undrar 

Vän av ordning: Har då de som har ansvaret vidtagit några åtgärder för att 

komplettera med de lösningar eller med de krav som naturligtvis är en självklarhet 

när man jobbar med en skattefinansierad verksamhet? Nej, det har vi inte sett 

skymten av. Vi har hört ett antal problemorienterade inlägg, för att vara lite 

försiktig med orden, här i dag. När får vi se ett motbud eller ett komplement, så att 

man kan komma vidare i diskussionen? 

Detta är inte vilken fråga som helst. Någon kanske kan tycka att det finns många 

förslag, men så är det inte. 

Norge hade precis samma problem som det här landstinget och det här landet har 

brottats med i årtionden: många vakanser och allmänläkare som flyr sitt yrke. På 

mycket kort tid ändrade man totalt klimatet i den norska primärvården. En bland 

flera nyckelfaktorer var att man lyckades komma överens med dem som man ville 

rekrytera, där man hade den stora bristen, nämligen allmänläkarna. Det var inte så 

att det var läkarna som dikterade, och det var inte heller så att det var politikerna 

som dikterade på det sätt som Anders Lönnberg gärna skulle vilja göra, utan man 

var tvungen att komma överens, för där förstod man att enda sättet att skapa ett 

långsiktigt hållbart system var att de två parter som finns kommer överens, de som 

ska göra jobbet och de som ska finansiera det. 

Då krävs det att majoriteten i det här landstinget aktiverar sig på det här området 

och förstår att i Protos finns det någonting som man måste lägga ett komplement, 

motförslag eller kalla det vad ni vill till. Men detta har inte hänt. Vad vi får höra 

är den obotfärdiges förhinder, alla problem och ett antal belägg för att man inte 

ens har förstått vad förslaget handlar om. 

Det bekräftade Inger Ros återigen när hon nu stod i talarstolen och sade att det 

inte handlar om listning utan att hon hade invändningar mot fri etablering. Men fri 

etablering under listningsersättningar är vad Protos handlar om, och där finns inte 

någon tillstymmelse till det problem som du försöker måla upp som ett av de två


stora problemen i förslaget. Det är eliminerat, det har aldrig funnits – ändå ställer 

du dig i talarstolen för att återigen bevisa att du inte har förstått innebörden av fri 

etablering under listningsersättning. Varför gör du det? Det är ju inte ett sätt att 

föra en dialog med motparten. Det är inte ett sätt att göra husläkaryrket attraktivt i 

det här landstinget. Det är inte ett sätt att fylla vakanserna. 

Det som den socialdemokratiska regeringen i Norge vågade möts här av långa 

utläggningar om alla problem. Jag är alldeles övertygad om att politikerna där 

visste om precis alla de problem som har räknats upp här, men man sade sig: Det 

måste vi lösa! Och så gjorde man det, i samarbete med dem som skulle göra 

jobbet – men här radar man bara upp invändningarna och gör inget hantverk för 

att komma till rätta med dem. 

Då är det inte så konstigt att man inte har någon utveckling, att vi inte ser någon 

rekryteringsvåg in i primärvården, att man fortfarande jobbar med alla de 

vakanser som har varit det stora problemet under så många år i det här landstinget 

och som kommer att fortsätta att vara det, att döma av den här debatten. Jag 

beklagar det. 

Jag är faktiskt övertygad om att det fortfarande finns bitar i det här som, om ni 

börjar anstränga er lite, kan utgöra en gemensam bas för att åstadkomma en bred 

grundsyn som kan vara gemensam och hålla över det maktskifte som snart 

kommer. 


J u a n C a r l o s C e b r i á n (s): Ordförande, fullmäktige! Jag satt och läste ett 

dokument som jag har fått i min hand i dag, Uppföljning av husläkarmottagningar 

i söderort 2004. Den är väldigt aktuell och färsk. Samtidigt hörde jag att Andres 

nämnde ”vakanta tjänster” inte mindre än fem gånger. Då tänkte jag att det är 

möjligt att de finns, men jag vet inte var. 

I söderort har vi 21 vårdcentraler. Under rubriken Bemanning just nu sägs: 

Samtliga husläkarmottagningar som besvarat enkäten uppger att de är 

fullbemannade utom en, som har tillkommit nyligen. Har bemanningen varit stabil 

under året? På den frågan svarar samtliga att den har varit god. 

Så var försiktig innan du uttalar att det finns många vakanta tjänster! 

§ 232 Interpellation 2004:32 av Stig Nyman (kd) om vårdplatssituationen 

sommartid 


Landstingsrådet N y m a n (kd): Herr ordförande! Jag tackar för svaret på de 

angelägna frågorna. 

Frågan om sommarsituationen har ju varit uppe i en så kallad enkel frågedebatt 

tidigare i dag, och den var ju också aktuell vid förra sammanträdet. Jag ska berätta 

för er i fullmäktige liksom för Inger Ros att vid den tidpunkt då jag skrev de här 

frågorna var beskedet att man inte skulle handla upp eller beställa några extra 

platser. Då begrep inte jag hur det skulle gå till, och det kändes väldigt angeläget 

att få ställa de här fyra frågorna.


Du säger i ditt svar, Inger Ros: ”Personalförsörjningen under sommarens 

semestermånader vållar alltid huvudbry.” Ja, det vet jag! Jag har varit med några 

somrar och brottats med de här frågorna. Jag har också varit med under början av 

förra mandatperioden, då det handlade om en mycket mer bekymmersam 

sommarsituation än vad jag tror att vi hade haft i det här landstinget på mången 

god dag, eftersom vi åren innan hade varit med om ganska kraftiga personalnedskärningar. 

Det gällde inte minst de mest angelägna verksamhetsområdena, som 

är mest bekymmersamma på sommaren, och det är de som är inriktade på de allra 

yngsta – nyföddhetsvården och förlossningsvården – och vården och omsorgen 

om de äldre. 

Efter hand har situationen blivit bättre, det är otvetydigt på det sättet. Läget var 

det att ni gav oss beskedet på våra frågor att det inte kommer att göras några 

beställningar av extra platser utan att landstinget ska klara detta självt på 

befintliga resurser – efter kraftiga neddragningar. Då förstår ni motivet till att jag 

ställde frågan. 

Allt eftersom jag har fått information om att man förbereder sig med att beställa 

vårdplatser – till och med fler platser än någonsin tidigare – för att klara sommarsituationen 

kan man reflektera över att det är för väl att det finns några privata 

vårdgivare som kan erbjuda de här vårdplatserna. 

Det är mot den bakgrunden att det i dag finns möjlighet att upphandla i stor 

omfattning för att klara den landstingsanställda vårdpersonalens sommarsemestrar 

på ett hyggligt sätt som jag ställde den andra frågan som jag anser inte är besvarad 

över huvud taget, det gäller vårdplatssituationen nästa år, inför sommaren 2005. 

Om jag har förstått era ambitioner rätt, är målet att klara en miljard i kostnadssänkningar 

i år och ett sparbeting på 700 miljoner nästa år. Relativt sett är 700 

miljoner nästa år en väl så stor inbesparing i antal människor och berörda som 

årets neddragning. Detta är motivet till fråga nr 2 som jag anser att du inte har 

besvarat. Det är klart att en tredjedel av personalen måste vara borta under 

sommarperioden, men den tredjedel av den personal som är kvar nästa år är i 

relativa termer en större tredjedels bortfall i relation till patientbehoven, till 

vårdbehoven, än vad tredjedelen är i år. Frågan är alltså utomordentligt seriöst 

ställd och har precis den bakgrund som jag säger. Hur i all världen ska detta gå 

till? 

Om jag har nu har förstått det hela korrekt så är beställningen av vårdplatser från 

privata vårdproducenter i stort sett maximalt utnyttjad i sommar. Varken du eller 

jag känner till det, så jag ställer inte krav på svar, men jag undrar ändå hur många 

av dem som är kvar i verksamheten om ett år om den här neddragningsverksamheten 

fortsätter och besparingsmålen behålls och ska följas upp? 

Den tredje frågan om grannlandstingen kan vi hoppa över, för det var väl ett 

ganska väntat svar på den frågan. När det gäller nyföddhetsvården och framför allt 

förlossningsvården så, det vet vi alla i den här salen, att det har skett en kraftfull 

uppbyggnad av förlossningsvården i landstinget vilket gör att vi nu kan se framåt 

med ganska stor tillförsikt.


Den fjärde frågan är ställd mot bakgrund av att det inte skulle beställas några 

platser. Om politikerna anser att det inte ska beställas platser för att klara 

sommaren så ska man också ta det praktiska ansvaret och finnas där som stöd för 

sjukhusledningar och andra den dag då vårdplatserna inte finns där. 


Landstingsrådet Ros (s): Ordförande, fullmäktige och Stig! Jag tycker att ditt 

inlägg i stort visade att du i mångt och mycket är nöjd med det svar du har fått, 

och det är ju bra. Det är självklart att detta är en angelägen fråga, och jag kan 

också förstå att de här frågorna väcktes i en situation då vi diskuterade hur vi 

skulle klara sommaren. Det tycker jag inte är konstigt. Och jag tänkte väl att du 

skulle känna igen det här med huvudbry, för det är en ganska besvärlig fråga. Det 

kan vi inte komma ifrån. 

Och det du egentligen tycker att du inte har fått svar på är andra frågan. Motivet 

till att jag inte har svarat mer än som jag har gjort är att jag ju inte riktigt kan 

svara mer än så. Självklart har vi ett ansvar för att planera sommaren 2005, men 

det exakta resultatet av de besparingskrav som nu är lagda känner vi ju faktiskt 

inte till ännu varken du eller jag eller någon annan. Vi vet inte vilken personal det 

handlar om eller vilka områden det handlar om. Det är angeläget att vi nu noga 

följer den här frågan och i tid planerar sommaren 2005. Mer svar än så kan jag 

inte ge dig nu. Vi får återkomma till den här frågan när vi ser hurdan situationen 

är längre fram, när besparingsförslagen och de förslagen för att hålla budgeten 

kommer från verksamheterna. 


Landstingsrådet Nyman (kd): Herr ordförande. Jag beklagar livligt att det inte 

går att få svar –även om sommaren 2005 förefaller ligga långt bort. I en tidigare 

debatt i dag påtalade jag risken med det kortsiktiga i i stort sett allt som sker just 

nu inom hälso- och sjukvårdsområdet. Det bör nämligen, i ett läge då det finns en 

planering, då man har överenskommit med regeringen om hur det ska vara för att 

de 400 miljonerna ska falla ut i två omgångar, rimligen finnas en plan för och 

kunskap om hurdan vårdplatssituationen ska vara om ett år. 

Ditt inlägg här, Inger, gör mig mycket bekymrad inte bara inför situationen nästa 

sommar, utan även för tiden fram till nästa sommar eftersom jag inte vet om det 

går att få fram besked eller inte eller om ni inte vet. Det är en berättigad oro jag 

känner, uppenbarligen, eftersom det inte finns kunskap om hurdant läget kommer 

att vara de närmaste månaderna eller det närmaste året. Det är precis den risken 

som jag har velat framhålla när jag har påvisat risken för att man inte längre 

tänker i termer av konsekvenser såvitt gäller det vårdplatsreduktionen. 

Ytterst handlar det egentligen om att i oerhört stort omfattning reducera antalet 

medarbetare. Det är i stort sett 2 miljarder kronor som ska sparas på två år. Några 

av er var ju med 1996–98 och vet, eller borde veta – det är dessutom vetenskapligt 

belagt – att det inte går att spara så mycket pengar på så kort tid. De 3 

miljarder som skulle sparas den gången, på tre år, blev, om man ser det generöst, 

möjligen 400 miljoner, säger revisorerna. Vad det sedan kostade i uppbyggnad för 

att klara vårdens alldeles akuta situation de närmaste åren efter är det ingen som 

har satt något mått på. Det är mot den här bakgrunden jag har ställt frågan.


Jag ska genast säga att jag är något överraskad av svaret. Jag trodde att det skulle 

finnas mer att ge besked om på punkt 2, om hurdan vårdplatssituationen är om ett 

år, eftersom ni har ett besparingsprogram. Förra gången hette det utvecklingsprogram, 

nu heter det omstruktureringsprogram – vi har pratat om det tidigare i dag 

och vid tidigare sammanträden med fullmäktige också. 

Om inte förr, Inger Ros, så räknar jag med att det finns exakta besked på de här 

områdena när vi kommer fram i oktober november och ska diskutera budgeten. 

Därför att det är oroande att majoriteten i dag inte ens kan ha en uppfattning om 

hur det ungefär ser ut, för det är nämligen så jag tolkar ditt svar. 

Det är möjlighet att jag hänger upp mig på detaljer, men i slutet på det skriftliga 

svaret i fråga 1 säger du att du, mot bakgrund av de åtgärder som nu vidtas, tror 

att vården under den kommande sommaren kan fungera utan större störningar. Vet 

du, jag har varit frestad en lång stund att fråga hur de mindre störningarna ser ut. 

Förstå mig rätt och ta det här seriöst. Det är alltså så att många patienter – lika 

många som inför förra sommaren – som i dagarna får besked om att det inte blir 

någon operation i sommar, inte någon behandling i sommar. Den tid som 

människor får vänta för att få en diagnos, kommer att skjutas upp med hänvisning 

till att vi inte har vårdplatser, underförstått att vi inte har tillräckligt med vårdpersonal, 

men det sägs inte tydligt nog, tycker jag. 

Jag kan misstänka att ni inte riktigt har grepp om situationen, men det tycker jag 

att man kan begära att en majoritet ska ha, alldeles oavsett hur den är sammansatt. 

Och det är detta som inger den här oron. Jag har ändå respekt för det du säger och 

jag tar till mig det du säger. Men, som sagt, om vi inte har beskeden här om fyra 

fem månader när vi ska in i budgetdiskussionen om hurdant det mer exakt 

kommer att vara, då tror jag att ni som majoritet kommer att gå en utomordentligt 

bekymmersam sommartid tillmötes nästa år. I år förefaller situationen vara någorlunda 

under kontroll, som sagt, men vi ska vara utomordentligt tacksamma över 

att det finns så många privata vårdgivare kvar som har så pass många vårdplatser 

att erbjuda. I annat fall hade den här sommaren blivit omskriven inte bara i 

gratistidningarna, tror jag. 


Landstingsrådet Ros (s): Ordförande, fullmäktige! Jo, jag har ett rätt bra grepp 

om situationen, även om jag inte kan ge dig alla detaljer. Självklart kan jag inte 

det, eftersom det hela tiden händer saker. 

För att börja med citatet ”utan större störningar”, så tror inte jag att det kan finnas 

en sommar där tre fjärdedelar av vår ordinarie personal ska ges möjlighet till 

semester och vi inte får tillräckligt med vikarier kan fungera utan störningar. Jag 

tror att det kommer att inträffa störningar, och så har det alltid varit. Därför har jag 

skrivit ”större störningar”, vilket betyder att vi faktiskt kan ta hand om akut och 

svårt sjuka, för det tror jag att vården kommer att klara. Mindre störningar tror jag 

att vi alltid får räkna med under sommaren. Så tror jag faktiskt att det även var på 

din tid – du nickar jakande. 

Jag känner ändå tillförsikt och trygghet det här året. Beträffande planerade 

operationer är läget inte nytt, man gör inte planerade operationer under sommarmånaderna. 

Så har det varit sedan lång tid tillbaka.


Man planerar för den akuta vården, så de planerade operationerna har ställts in 

många år tidigare också, inte bara i år. Jag hoppas ändå att man inte har lagt in 

planerade operationer så att patienter blir besvikna, för då får man faktiskt vidta 

åtgärder. 

Så till situationen år 2005. Jag kan lova dig, Stig, att jag självfallet kommer att 

följa den här frågan så att vi klarar sommarsituationen 2005, men jag håller inte 

riktigt med dig om att vi har en kortsiktig planering eftersom det händer väldigt 

mycket nu. En sak är besparingarna. En del av besparingarna visar att allt inte är 

pengar, att det faktiskt går att effektivisera och förändra i vården utan att det att 

det får alltför stora konsekvenser för patienterna. 

Vi har en 3S- och närsjukvårdsutredning som det ska fattas beslut om här i 

fullmäktigesalen innan det här året är och slut, och också en budget. Självfallet 

måste situationen ha klarnat då. Men vi måste ju också se helhetsperspektivet – 

hur många platser som man behöver under sommaren eftersom det händer andra 

saker också i vården. 

En rapport som jag fick säger att kommunerna till exempel tidigare än förr tar 

hem utskrivningsklara patienter, och det arbetet påbörjade under din tid och visar 

alltså en positiv utveckling. Detta har gjort att situationen på geriatrik och annat 

har lättat. Kan den utvecklingen fortsätta, så är det en viktig pusselbit. 

Hur lyckas vi i de beslut vi har tagit beträffande hemsjukvård och hemrehabilitering 

och andra frågor inom det området, så att människor kanske inte behöver åka 

till sjukhuset? Det finns en rad faktorer vars resultat behöver summeras. Jag kan 

lova dig att jag kommer att ta itu med den här situationen tidigt i höst, så att vi 

inte hamnar i den situation som vi hamnade i inför den här sommaren. Den har nu, 

tack och lov, lösts på ett bra sätt. 


Landstingsrådet Nyman (kd): Herr ordförande! Vi ska alldeles strax avrunda 

debatten. För att upplysa fullmäktige om den här debatten som inte är alldeles 

enkel att gripa så talar vi om sommarsituationen hit och dit, med i faktiska tal 

handlar det om att det förra veckan var 87 vårdplatser färre än motsvarande vecka 

förra året. Den här veckan är det 80 färre platser är motsvarande vecka förra året. 

Det blir riktigt hyggligt i midsommarveckan. Det är bara åtta platser färre än i 

fjol. Men sedan blir det högsommar och så blir det bekymmer. 

Det är nämligen uppemot 250 färre vårdplatser i landstingets olika verksamheter, 

inklusive S:t Görans sjukhus, som är med på den här förteckningen. S:t Görans är 

å andra sidan det sjukhus som har fler vårdplatser under många av sommarveckorna 

jämfört med förra året. Allra bäst och jämnast över hela sommaren är antalet 

platser på Södertälje sjukhus, som genomgående har tre vårdplatser mer än under 

förra sommaren, men deras buffert för att ta emot patienter från de andra sjukhusen 

är borta. Det beror naturligtvis helt på ett tidigare beslut här i fullmäktige. 

Största bidragsgivare till neddragningen är det som numera ska förkortas till KS, 

båda enheterna. De har dragit ner oerhört långt den här sommaren. Under hela 

sommaren är det genomgående ungefär 80 färre vårdplatser inom geriatriken. Det 

kan, som Inger berörde, motsvaras av att kommunerna är bättre på att ta hem 

patienter, så att patienter inte i någon mening ligger kvar på kliniken i onödan.


Det finns dock en risk just under sommaren för att det ändå blir en backlash för de 

patienterna. Detta nämner jag för att ge en liten bakgrund till att det faktiskt finns 

en siffersammanställning som vi i ägarutskottet fick för ungefär en månad sedan, 

som ger underlag för de frågor som jag har ställt. 

§ 233 Interpellation 2004:33 av Cecilia Carpelan (fp) om en centralt belägen 

STI-mottagning för unga vuxna 


Cecilia Carpelan (fp): Herr ordförande och fullmäktige! Jag har alltså ställt 

en fråga till Birgitta Sevefjord om hon tycker att det behövs en centralt belägen 

STI-mottagning för unga vuxna och om hon vill jobba för att det blir en sådan. 

Bakgrunden är naturligtvis att antalet klamydiafall har ökat mycket kraftigt och att 

just gruppen unga vuxna – det vill säga personer mellan 20 och 30 år – är en 

mycket hårt drabbad åldersgrupp. 

Idén om en centralt belägen STI-mottagning är inte min, men den går ut på att 

erbjuda hög tillgänglighet. Det är det som är huvudsyftet med en sådan här 

mottagning. Den ska kunna vara öppen på kvällstid och ta emot många som 

kanske annars inte skulle söka sig till ungdomsmottagningar eller andra ställen där 

man kan testa sig. De skulle kanske helt enkelt inte ta sig dit. Men man tror att det 

skulle vara mycket mycket effektivt att ha en så geografiskt centralt belägen 

mottagning med generösa öppettider. 

Jag tackar för svaret, som ungefär säger ”ja, kanske kan det bli en sådan här 

mottagning”. Du skriver att ni i majoriteten har diskussioner om den här frågan. Å 

ena sidan tycks ni diskutera om det över huvud taget behövs en sådan här 

mottagning, å andra sidan säger du att det är landstingets ekonomi som ska få 

avgöra om det blir en mottagning eller inte. 

Med detta tycker jag att du ändå har sagt att du tycker att det ändå behövs en 

mottagning, att det finns ett behov. Jag blir därför lite konfunderad. Om jag skulle 

försöka tolka det du skriver så skulle jag kunna dra slutsatsen att ni inte är riktigt 

eniga i majoriteten i den här frågan. Du hänvisar till landstingets ekonomi och att 

en sådan här mottagning får ställas mot andra angelägna behov – så är det 

naturligtvis alltid. Jag hävdar att det här måste vara en oerhört kostnadseffektiv 

satsning. Det handlar inte bara om prevention och tidig behandling med syftet att 

förhindra smittspridning. Det handlar även om att förhindra komplikationer och 

att förhindra oönskade graviditeter. 


Landstingsrådet Sevefjord (v): Tack ordförande och tack Cecilia Carpelan för 

interpellationen! Jo, ibland kan det vara så att man tycker å ena sidan och å andra 

sidan. Och det kan vara svårt att exakt uttrycka vad man egentligen skulle vilja 

göra. 

Faktum är ju att vi är väldigt begränsade av ekonomin, och det handlar om att 

prioritera, precis som du säger. Det finns många behov inom de områden som jag 

har politiskt ansvar för och många områden som Inger kan se som hon har ansvar 

för som vi skulle behöva göra satsningar på.


Vi klarar inte av allt. Därför handlar det om att diskutera och att också komma 

överens om var satsningar ska göras och att ta ställning till hur vi ska bete oss för 

att ändå förbättra situationen på områden som vi inte har resurser att satsa väldigt 

mycket på. 

I grunden tror jag att vi behöver förstärka satsningarna i innerstaden, det håller jag 

med om, för det finns ett problem. Vi bygger ut ungdomsmottagningarna och 

förstärker dem, vilket är väldigt bra. Problemet med ungdomsmottagningarna är 

att de tar emot kvinnor och män upp till 23 och 24 års ålder, men detta handlar om 

män och kvinnor upp till 30 års ålder, som inte hör hemma någonstans och som 

skulle kunna behöva komma in i ett sådant här program och ha en lättillänglig 

mottagning, något som motsvarar ungdomsmottagningarna men som riktar sig till 

dem som är lite äldre. 

Vi diskuterar livligt, och det har vi faktiskt gjort ganska länge både internt i mitt 

parti och inom majoriteten, hur vi ska lösa de här frågorna. Det handlar inte om att 

det finns motsättningar inom majoriteten utan snarare om vad gör vi med den 

knappa ekonomi vi har. 

Det pågår ett ganska omfattande arbete där vi träffar olika representanter och 

diskuterar den här frågan. Det är nog precis som du säger, nämligen att det i ett 

längre perspektiv skulle vara väldigt kostnadseffektivt att göra en stor satsning. 

Jag har ju lärt mig av bland annat en rapport att klamydia förmodligen är 

bakgrunden till ungefär 50 procent av samtliga fall av infertila kvinnor. Det ligger 

en klamydiainfektion i botten på problemen, och det är förskräckligt om det är så. 

Du berörde också frågan om det ökade antalet aborter, så det är oerhört viktigt att 

göra en satsning. 

Vi diskuterar nu väldigt informellt, utan att ha fattat beslut, till exempel med de 

olika Sesam-mottagningarna. Skulle vi kunna göra någonting, kanske en central 

satsning tillsammans med Sesam-mottagningarna till exempel? Skulle vi kunna 

göra en central satsning i innerstaden? Det är ett alternativ som vi diskuterar. 

Ett annat alternativ som vi diskuterar är om Klara hiv-mottagning kan ges ett 

utökat uppdrag för att vi ska få in den här gruppen lite äldre män och kvinnor. 

Visst är det så att jag i grunden tror att vi behöver förstärka verksamheten för den 

här gruppen, men självklart lägger ekonomin hinder i vägen, och det är inte så lätt. 

Finge jag önska så skulle jag önska många saker, men jag kan inte göra det, utan 

jag har det ekonomiska ansvaret för hela landstingets hälso- och sjukvård. Det 

handlar alltså inte bara om den här verksamheten, men detta är ett prioriterat 

område. 

Jag vet inte om jag uttryckt mig något klarare nu än i svaret, jag börjar känna mig 

trött. Jag ska dessutom också påpeka att vi har ett skrivfel i interpellationssvaret. 

RSFU har ingen ungdomsmottagning; det ska stå Stockholms skolors ungdomsmottagning 

i stället.



Bo Johansson (fp): Ordförande! Jag ska inte tala så värst länge. 

Jag vill bara understryka det som Cecilia säger att idén om en centralt belägen 

STI-mottagning har vi fått från verksamheten, både vårdmottagningar som har 

hand om denna målgrupp och från landstingets egna verksamheter som har hand 

om forskningen. Jag tycker att en sådan här mottagning är särskilt viktig just 

utifrån de preventiva insatser den kan göra i form av att nå denna målgrupp på ett, 

tror jag, helt annat sätt än vad de mottagningar som finns nu gör. 

Jag tycker det känns väldigt bra, Birgitta, det du säger om att detta är ett prioriterat 

område, och jag tolkar det på så sätt att du ändå förordar inrättandet av en sådan 

här mottagning. Samtidigt säger du att det är ekonomin som får avgöra om den 

kan inrättas. Då skulle jag vilja fråga när vi i så fall kan få se om det blir någonting. 


Håkan Jörnehed (v): Ordförande, fullmäktigeledamöter! Precis som det står 

i interpellationens svar, har vi innerstaden i våra budgetdirektiv sagt att man ska 

undersöka behovet av en sådan här central könsmottagning. Detta direktiv var vi 

överens om mellan alla partier i vår beredning. Precis som ni har sagt här måste vi 

göra något åt det ökade antalet sjukdomsfall i könssjukdomar, och det är ju 

klamydia som framför allt ökar lavinartat. Birgitta sade det och jag har också läst i 

en rapport att av de många kvinnor som lider att infertilitet i dag är det 50 procent 

som kan hänföras till en tidigare klamydiainfektion. 

Skulle vi studera denna fråga rent ekonomiskt i det långa loppet, skulle landstinget 

göra en ekonomiskt vinst med att sänka antalet fall av klamydia. Kvinnor blir 

infertila av klamydia, det behövs provrörsbefruktning, barnen föds oftast för tidigt 

och de behöver neonatalvårdens resurser. Om vi skulle kunna sänka antalet fall av 

klamydia så skulle det självklar vara en ekonomisk vinning, men framför allt 

skulle vi minska det mänskliga lidandet. Så något bör absolut göras. 

En centralt belägen könsmottagning kan vara en hjälp på vägen. Något som 

bekymrar mig är att den här gruppen unga vuxna är den stora gruppen med 

könssjukdomar, det är den grupp som är uppvuxen när vi bedrev de stora 

kondomkampanjerna på 1980-talet, vi hade kondomerior. Jag vet inte om ni 

kommer ihåg detta. Man skulle gå in i olika affärer och köpa kondomer som 

smakade smultron och allt möjligt. 

Vi har ju nått den här gruppen med många kampanjer, och ändå är det i den här 

gruppen som vi har de här problemen. 

Jag har förstått av professionen att en sådan här mottagning bör ligga väldigt 

centralt eftersom minsta motståndets lag göra att man avstår från att skydda sig 

eller gå till en sådan här mottagning och testa sig. Det ska vara precis som en 

ungdomsmottagning med generösa öppettider och vara lätt att komma till. 

Inrättandet av en sådan här mottagning, förstår jag, stöds av smittskyddsläkaren 

här i landstinget och av alla de här Sesam-enheterna.


Det finns också problem med primärvården som inte alltid tar klamydiatest. Om 

de upptäcker klamydia så har de kanske ibland svårt med smittspårningen, så det 

kan också vara ett problem. Därför vore det bättre även av dessa skäl att ha en 

central könsmottagning, och vi tycker att det borde finnas i vårt vårdutbud. 

Då har vi frågan om hur det ska finansieras. Om man inte har några pengar så är 

det lite svårt att försöka få något till stånd, så varje liten krona måste vägas och 

prioriteras hårt. Precis som Birgitta sade har jag också varit med i de här 

informella diskussionerna. Birgitta berörde en del av diskussionerna som handlar 

om att låta Sesam-enheterna ha var sin dag på en central könsmottagning eller låta 

Klara hiv-mottagning sköta verksamheten, men i så fall måste vi byta namn. Det 

är en annan idé som jag har undersökt. 

Jag förstår att staten kommer att ändra reglerna för sina hiv-pengar, det kommer 

man fatta beslut om i höst. Tilldelningen av hiv-pengar kommer att bli mer 

restriktiv samtidigt som vi antagligen kommer att få mer hiv-pengar till just den 

här regionen. Begränsningarna är att dessa pengar inte får ingå i reguljär 

verksamhet. 

En oerhört preliminär tanke är att fundera över om vi skulle kunna bedriva den här 

verksamheten i något slags projektform och hänföra verksamheten till hivaktiviteter, 

och kanske kan vi säga att hiv kan bli mer spritt i och med EUutvidgningen 

så att vi kan befara att hiv ökar ännu mer i den här regionen. 

Det skulle kunna vara en bra idé, eftersom vi i innerstaden inte kan finansiera 

verksamheten själva. Det här skulle vara en sak för hela länet. Jag skulle vilja be 

alla som sitter i beredningarna att lägga detta i sina budgetdirektiv till hösten, så 

att vi får tryck i den här frågan om att vi behöver en sådan här mottagning i vårt 

vårdutbud. Då blir det nog lite fart på det här. 


Pia Lidwall (kd): Ordförande, ledamöter! Tänk, att få höra så mycket 

positivt om min motion! Det är ju fantastiskt! 

Om jag ska tolka er på vänsterkanten korrekt så har vi ju redan nått målet med den 

här mottagningen för unga vuxna. Ni radar upp ett antal goda argument för att det 

bara ska fattas ett aktivt beslut. Frågan är alltså egentligen om ni orkar se det här 

på lång sikt eller om ni är väldigt förblindade av att fatta beslut på kort sikt. 

Det här är ekonomiskt bärkraftigt, det lovar jag. Jag tänker ibland på den 

folkhälsorapport som presenterades och som framför allt visar att unga kvinnor 

mår så psykiskt dåligt i Stockholm. Det här vore väl någonting fantastiskt att 

kunna erbjuda dem! Om ni fortfarande är lite tveksamma, så ska ni göra en 

konsekvensbeskrivning. Då ser ni säkert att det kommer att hamna på plussidan. 

I mänskligt lidande kommer ni att vinna om ni satsar på en sådan här mottagning 

för unga vuxna. Det som interpellationen handlar om är ju en sorts könsmottagning, 

men framför allt betonar jag de psykosociala bekymren. Om ni skissar på ett 

uppdrag, så glöm för all del inte bort att livet inte bara består av kropp och utan 

också av andra bekymmer, själsliga bekymmer. Jag tror att det skulle ges ett 

bredare uppdrag.


Jag är ändå ganska glad för att den här interpellationen har blivit så positivt 

mottagen. Nu handlar det bara om att ni ska bestämma er. Tack för det, och se 

detta på lång sikt! 


Cecilia Carpelan (fp): När jag nu har lyssnat på Birgitta och Håkan kan jag 

säga att jag tror att ni grejar det här. Ni verkar så innovativa, så jag tror att det 

kommer att gå. Lycka till! 


Landstingsrådet Sevefjord (v): Tack ska du ha! 

§ 235 Interpellation 2004:35 av Margaretha Herthelius (fp) om att utöka 

landstingets medarbetarenkät med frågor om mobbning, kränkande 

behandling och sexuella trakasserier 


Margareta Herthelius (fp): Jag blev väldigt glad när jag läste slutet av 

svaret på min interpellation. I början blev jag lite orolig, för jag kände igen texten. 

När det gäller de här allvarliga och svåra frågorna om mobbning och kränkande 

behandling och sexuella trakasserier tycks alla vara väldigt eniga om att det är 

viktiga och allvarliga frågor, men när jag i personalberedningen tog upp frågan 

fick jag svaret att man kanske inte skulle gå in och peta. Verksamheterna skulle 

själva klara av detta. 

Nu har Lars Dahlberg gett ett svar efter att ha tänkt efter, och det gläder mig. 

Utveckling som kommer av att människor tänker lite längre gör mig alltid lycklig. 

När han talar om att man ska ha en enkät som gäller hela landstinget och där de 

här frågorna bör beaktas, då känns det som en stor seger, inte bara för mig, utan 

också de många som har hört av sig till mig. Jag har både skriftligen och 

muntligen fått tack från medarbetare som känner att det är viktigt att de här 

frågorna blir behandlade ordentligt. Det talas väldigt ofta i pressen i dag om hur 

barn mobbar och hur barn mobbas – men den allra allvarligaste mobbningen och 

de allra mest kränkande behandlingarna och de sexuella trakasserierna sker av och 

mellan vuxna. Jag ser fram emot att vi ska följa det här dokumentet och även följa 

upp resultaten. Jag tackar ännu en gång varmt för svaret! 


Landstingsrådet Dahlberg (s): Ordförande, fullmäktige! Margareta, du följer 

ju ett mönster att ta upp frågor som jag gärna väljer att se som lite mer ingripande 

och detaljresonerande, medan jag tycker att vi ska jobba mer övergripande i 

fullmäktige. 

Medarbetarenkätens har en stomme med frågeställningar som verksamheterna 

sedan kan komplettera. Det är den diskussionen vi har fört tidigare. Det här 

utrymmet att komplettera har jag varit tveksam till att inteckna genom att utöka 

stommen.


En viktigt framgångsfaktor för medarbetarenkäten har varit att det faktiskt går att 

anpassa den till de lokala förutsättningarna. Det har gjort att vi i år har räknat med 

att 80 procent av alla medarbetare deltar i den här enkäten. 

Man ska vara väldigt varsam med det här, för att det är svårt att etablera den här 

typen av verktyg, men den typ av frågor som du berör är oerhört angelägna. Vi 

ska tveklöst se till att pröva det här utrymmet för att fortsättningsvis få en bättre 

bild av hur utbredda de problemen är, för det vet vi alldeles för lite om. Det har du 

alldeles rätt i. 


Aram Eli Khoury (kd): Ordförande, ledamöter. Interpellanten betonade 

viktiga och allvarliga frågor som lätt tenderar att hamna i skymundan i debatter 

om kronor och ören, omorganisering och omstruktureringsarbete. 

Mobbning, kränkande behandling och sexuella trakasserier som drabbar ett flertal 

av landstingets medarbetare gör en, för många anställda redan hård och tung 

arbetssituation än jobbigare, och särskilt drabbade är ju kvinnorna. Som ett inlägg 

i den här debatten vill jag belysa ett annat viktigt område, nämligen våld eller hot 

om våld bland medarbetare, såväl inom SL som inom vård- och omsorgssektorn. 

I en färsk rapport från Arbetslivsinstitutet framgår bland annat att hälften av 

personalen inom vård och omsorg har blivit utsatta för våld eller hot om våld en 

eller flera gånger det senaste året. Det gäller verbalt våld, men våldshändelserna är 

många och varierande. Konsekvenserna är många och av varierande art – 

ekonomiska, hälsorelaterade, emotionella och arbetsrelaterade samt sociala. 

Våldshändelser påverkar inte bara arbetet utan även medarbetarnas fritid. En trygg 

och stimulerande arbetsmiljö är viktig, inte minst för landstingets medarbetare. I 

interpellationssvaret från Lars Dahlberg betonar han vikten av att begränsa 

mängden frågeområden för att motverka låg svarsfrekvens. Frågan är vad man vill 

mäta och vad man vill få ut av de här enkäterna. Jag tycker att dessa två frågeområden 

är relevanta och viktiga i sammanhanget. 

Vidare lovar Lars Dahlberg att i personalberedningen initiera medarbetarenkäten 

koncernövergripande för att underlätta möjliggöra uppföljning av arbetsmiljö- och 

hälsoområdet, vilket är väldigt positivt och välkommet. Jag hoppas därför att man 

tar hänsyn till dessa två frågeområden i arbetet med den nya enkäten. 


Margareta Herthelius (fp): Den här senare frågeställningen är naturligtvis 

utomordentligt allvarlig och berör många av landstingets områden, dock inte alla. 

När det gäller mobbning, kränkande behandling och sexuella trakasserier, tror jag 

inte att det finns någon arbetsplats där inte risken finns för att det ska uppträda. 

Jag vill då ändå skicka med till Lars att det viktiga är att när den här typen av 

frågor tas upp, att man blir varse att problemet finns på arbetsplatsen men inte så 

att det går att hitta den som är offer och vem som är förövare. Om man skulle göra 

så tror jag inte att vi kommer att få de svar som är riktiga, människor kommer i så 

fall inte att våga svara. Därför är att viktigt med det här övergripande perspektivet.


När det gäller våldstendenser, framför allt från dem som man är satt att ge någon 

form av vård, behöver man kanske inte vara lika försiktig på samma sätt. Det är 

kanske så att det ska finnas olika typer av enkäter. För mig handlar det framför allt 

om såvitt gäller den här typen av enkäter, att arbetsplatsen ska bli medveten om 

hurdan arbetsmiljön är, därför att det är på arbetsplatsen som man sedan också 

måste reda ut saker och ting. 


Ulla Dahl (mp): De här frågeställningarna är väldigt viktiga. Det är väldigt 

viktigt, tycker jag, att de här frågeställningarna kommer in överallt i de grundläggande 

frågeställningarna, så att de inte tillhör den del som man lägger till 

valfritt på olika enheter. Detta måste finnas med i det grundläggande utbudet av 

frågeställningar. 

Avslutning 

Ordföranden: Ärade fullmäktige ledamöter! Lite grand känns det som intåg i 

sommarhagen. Jag skulle vilja avsluta detta fullmäktige sammanträde med att läsa 

ett kort avsnitt av Dan Andersson som är en av mina favoritförfattare. Möjligen är 

budskapet i slutet någonting som jag ska återkomma till med några egna ord. 

Det jag ska läsa nu är hämtat ur Dan Anderssons postumt utgivna noveller, och 

det är ett kort stycke som heter Nålmakarens son. Jag ska inte läsa hela, bara ett 

par sidor. 

”Erik Axel Leonard, son till nålmakaren Bom i Örebro gick bara fem klasser på 

läroverk. Det lönade sig rakt inte att ha honom där längre, eftersom han visade, 

redan som gosse, större intresse för brännvin, flickor och fågelbon än något annat 

i världen. Brännvinet drack han, flickorna älskade han, och fågelbona plundrade 

han för att tillöka den äggsamling, som näst lagret av inköpta slidknivar, flintlåsbössor 

och näverskor, utgjorde hans största passion i denna värld. Det blev bara 

slarv med Axel, och eftersom han hade rika släktingar beslöts det att göra honom 

till köpman, och han var strutsvarvare bakom många olika specerihandelsdiskar i 

många år, men söp och samlade fågelägg så att han till sist blev omöjlig. Man 

tyckte därför det var bäst han fick en egen affär, kanske han då fick mera intresse 

av att vara ekonomisk. Två särskilda gånger satte man honom på benen med att 

bli sin egen, och bägge gångerna ramlade det kull. Han kunde sköta sig till våren 

kom, men då satte han en härlig majdag upp följande anslag på den stängda 

boddörren: 

ERIK AXEL BOM 

är i anseende till den ljuvliga våren bortgången att meta laxöring och samla fågelägg. 

Ärade kunder kan under tiden handla var fan som helst.” 

Jag gör inga jämförelser mellan detta tillmätta fullmäktige och alla dess fullmäktigeledamöter 

och Erik Axel Bom och i övrigt hans leverne. Däremot vill jag 

gärna säga till er allihop att Erik Axel Bom satte upp en alldeles förträfflig skylt. 

Jag hoppas att ni kan finna ett likartat tema när ni så småningom sätter upp 

skylten på era förhoppningsvis semesterstängda tjänsterumsdörrar.


Detta säger jag till alla och envar av er, alldeles oavsett vilken funktion ni har: att 

vara ledamot av fullmäktige i Stockholms läns landsting innebär faktiskt år av 

hårda anspänningar och mycket arbete, och man får faktiskt under hela året hålla 

sig väldigt styvt i kragen. Då har man rätt att ta sig en ordentlig vila under 

sommaren. Och då har man faktiskt rätt att säga åt folk att de under den tiden kan 

vända sig vart f-n som helst. 

En riktigt, riktigt god sommar önskar jag er allihop, så ses vi till hösten!

Förteckning över talare 

(siffrorna avser anförandets nummer) 


Landstingsrådet Nylund Watz (s) 6:1, 3, 5, 16, 25, 27, 32, 42, 46, 48, 71, 73, 75, 

77, 79, 81 

Landstingsrådet Wallhager (fp) 6:2, 4, 9, 13, 65, 67, 69 

Stjernström Michael (kd) 6:6 

Brorsson Gertrud (mp) 6:7 

Landstingsrådet Berger Kettner (s) 6:8, 10, 15, 37, 64, 66, 68, 70, 114, 119, 121, 

123, 164, 170 

Askensten Åke (mp) 6:11 

Malmros Hans-Erik (m) 6:12 

Pettersson Kerstin (v) 6:14, 167 

Landstingsrådet Wennerholm (m) 6:17, 21, 23, 30, 34, 56, 153 

Landstingsrådet Rydberg (fp) 6:18, 26, 171, 173, 176 

Landstingsrådet Nyman (kd) 6:19, 31, 35, 36, 49, 54, 63, 72, 74, 76, 111, 160, 

183, 185, 187 

Almqvist Måns (v) 6:20, 33 

Landstingsrådet Cedrenius (mp) 6:22, 24, 40 

Linderoth Curt (m) 6:28 

Rohdin Lennart 6:29, 149, 152 

Strandman Camilla (mp) 6:38 

Stefansson Jan (kd) 6:39 

Watz Marianne (m) 6:41 

Wattsgård Jan (v) 6:43 

Hagelbeck Anita (fp) 6:44, 84, 86, 88 

Larsson Mats (fp) 6:45 

Ljungberg Schött Marie (m) 6:47, 137 

Lindquist Olov (fp) 6:50 

Anding Lena-Maj (mp) 6:51, 57, 130 

Landstingsrådet Dahlberg (s) 6:52, 60, 62, 196 

Herthelius Margaretha (fp) 6:53, 58, 162, 195, 198 

Lagerquist Bo (fp) 6:55, 59, 61 

Ekdahl Wästberg Karin (fp) 6:78, 80, 82 

Landstingsrådet Sevefjord (v) 6:83, 85, 87, 89, 90, 92, 94, 96, 131, 135, 138, 140, 

142, 144, 146, 148, 189, 194 

Åkerberg Margareta (kd) 6:91, 93, 95, 151, 163, 166, 169 

Landstingsrådet Ros (s) 6:97, 99, 101, 103, 104, 106, 108, 110, 161, 172, 175, 

180, 184, 186 

Broberg Charlotte (m) 6:98, 100,102 

Holmström Åke (kd) 6:105, 107, 109, 124 

Jörnehed Håkan (v) 6:112, 191 

Sjölander Johan (s) 6:113 

von Uexküll Boris (m) 6:115 

Dahl Ulla (mp) 6:116, 168, 199 

Strand Lars B (fp) 6:117, 134 

Erson-Wester Sten (kd) 6:118, 120, 122 

Bilici Saime (v) 6:125 

Lunnergård Sonia (kd) 6:126 

Ekekihl Teresia (mp) 6:127 

Carpelan Cecilia (fp) 6:128, 133, 136, 188, 193 

Henricson Birgitta (v) 6:129 

Rosdahl Torbjörn (m) 6:132


Lidwall Pia (kd) 6:139, 145, 192 

Käärik Andres (fp) 6:141, 143, 147, 178, 181 

Lönnberg Anders (s) 6:150, 154, 156, 158, 174, 177, 179 

Cederfelt Margareta (m) 6:155, 157, 159 

Ryadal Urban (s) 6:165 

Cebrian Juan Carlos (s) 6:182 

Johansson Bo (fp) 6:190 

El Khoury Aram (kd) 6:197

Hela protokollet inkl anföranden - Stockholms läns landsting

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?