Set Persson-skrift - Marxistarkiv

14
Ett stort hinder för enhetens uppnående var socialdemokratin, som i Sverige fortfarande hade starkt
stöd hos massorna. Partiets linje om enhet gentemot fascismen vann dock gehör på många ställen.
Detta försvårade för monopolkapitalet att genomföra de försök till stöd åt de tyska krigsansträngningarna
som förekom.
Detta föranledde också borgerlig och socialdemokratisk press att skärpa kampen mot partiet. Den
antikommunistiska propagandan intensifierades, förföljelser anordnades och många medlemmar
blev inspärrade i militärläger under kriget. Under de år som det såg ut som om Nazi-Tyskland
skulle vinna kriget var den antikommunistiska hetsen som störst. Den kommunistiska pressen var
belagd med transportförbud. Cirkulär utfärdades med förbud mot att välja kommunister till förtroendeuppdrag
i fackföreningarna. Partiet gick till kamp mot en svensk uppslutning till fascisternas
angrepp mot socialistiska Sovjetunionen. Man vann stor anslutning och de långt framskridna
planerna på att förbjuda partiet stäcktes då statsapparaten märkte att partiet lyckades mobilisera en
kraftig opinion i fackföreningarna och på andra ställen mot lagförslaget.
Sammanfattningsvis kan sägas att partiet, under perioden från SKP:s 8:e kongress 1929 till
Kominterns upplösning 1943, i huvudsak följde de riktlinjer som drogs upp på Kominterns
kongress. Dessa tillämpades på ett i huvudsak riktigt sätt och partiets inflytande och förtroende hos
massorna ökade. Misstag gjordes och brister fanns hos partiet. Det lyckades inte partiet att bryta det
socialdemokratiska partiets massbas. Skolningen av SKP:s kader och sympatisörer hade fortfarande
brister. Så var även fallet med den interna diskussionen om de allmänna riktlinjerna för partiets
verksamhet.
Under hela denna tid arbetade Set Persson aktivt i partiet. Under den första perioden arbetade han i
Hälsingland. Här spelade han en betydelsefull och ledande roll vid strejkkampen i Sandarne. Vid
mitten av 30-talet valdes han in i partiledningen och fick uppgifter i Stockholm, där han sedan var
verksam i partiet fram till 16:e partikongressen 1953 och därefter i SKA.
III. Sveriges Kommunistiska Parti på marsch åt höger
Förföljelserna under de första krigsåren gjorde att partiet var tvunget att fungera i en slags halvillegalitet.
I takt med Nazi-Tysklands motgångar och partiets kamp måste statsapparaten, den reformistiska
fackföreningsbyråkratin och de andra krafter, som hetsade mot partiet, göra reträtter. I omvandlingen
av partiet från en halvillegal organisation till en legal, lurade flera faror. Under de svåra
åren hade den inre diskussionen om partilinjen liksom studierna blivit lidande. När trycket släppte
på partiet åtgärdades inte detta utan bristerna kvarstod. Vidare låg det en fara i att när staten var
tvungen att acceptera partiets legalitet, partiet greps av illusioner om den borgerliga demokratin och
den reformistiska ledningens karaktär. Partiledningen gick inte fri från detta heller.
Komintern upplöstes 1943 under brinnande världskrig. SKP stod därmed utan sin ledning och utan
eget program.
Man samlade detta år en rikskonferens som beslöt om att tillsätta en programkommission, vars
arbete skulle vara klart till kongressen året därpå.
På konferensen slogs fast att man vidhöll enhetsfrontstaktiken. Men i den konkreta utformningen av
denna taktik ser man tecken på en förvanskning av enhetsfronten och förhållandet till socialdemokratin.
Ett exempel på detta är resonemangen kring 1:a maj: I denna fråga var linjen att söka åstadkomma
gemensamma demonstrationer med socialdemokratin. När detta misslyckades skulle kommunisterna
gå med i socialdemokratins tåg utan egna fanor och banderoller. Det uttalades ett generellt
förbud från partiledningens sida mot separata förmöten ( AU 18.2 1944)
I första maj-tågen invände ofta medlemmar mot att kommunister och deras sympatisörer skulle vara
med i firanden, som utnyttjades av socialdemokrater för att angripa SKP. På detta svarade partiets
sekreterare: