Set Persson-skrift - Marxistarkiv

24
På ett partistyrelsemöte i oktober 1948, som skulle värdera valnederlaget inledde Sven Linderot och
påstod att efterkrigstidens huvudlinje varit riktig – felet var bara att den inte hade genomförts
ordentligt under 1947-48. Han hävdade att uttalanden, som det att SKP skulle vara ”en vänlig
pådrivare” till socialdemokratin, var utslag av enskilda medlemmars misstag eller missförstånd. I
verkligheten var de konsekvenser av en felaktig linje.
Set Persson vände sig bestämt mot detta sätt att försöka komma förbi kärnfrågorna. Han
konstaterade att efter andra världskriget hade borgarklassen befäst sina positioner dag för dag.
”Det måste bero på oss. Vi och vårt parti har ej fyllt våra uppgifter. Nu förestår ett hårt och tålmodigt
arbete. Det vi fick gratis genom Röda arméns insatser är nu lika lätt förgånget som det var vunnet... Vi
måste skapa respekt för vår kamp. Jag skulle kunna räkna upp en rad exempel där under tal om att vi inte
velat verka överbjudande underlåtit att ställa ur arbetarsynpunkt berättigade krav, vilka i fråga om möjligheten
att genomföra, icke varit av större svårighetsgrad, än att det varit berättigat att kräva socialdemokraternas
stöd för dess genomförande. I dessa hänseenden bör vi skärpa kampen mot socialdemokraterna.
Vi måste skärpa kampen mot socialdemokratismen. Den måste avslöjas som det mest onda och ödesdigra
när det gäller proletariatets sak. Vi får ej försjunka i taktiska funderingar så att vi i vårt propagandistiska
arbete hjälper socialdemokratin att dölja socialdemokratismens brottslighet. Vårt eget tal om
kommunisterna som socialdemokraternas pådrivare måste tystna... Gunnar Öhman sade: Har vi inte för
länge hängt kvar vid ståndpunkter som på sin tid var riktiga. Jag tror inte frågan är tillräckligt självkritiskt
ställd. Redan när vi analyserade det politiska läget omedelbart efter kriget kom vi till oriktiga resultat,
exempelvis i frågan om chansen för en fredlig utveckling. Redan då lade vi grunden för våra missgrepp.
Också vid våra enhetssträvanden under och efter kriget gjorde vi missgrepp, som vi nu bör erkänna. Vi
gjorde eftergifter då som vi nu måste betala med att gå några steg tillbaka för att med ökat arbete och
säkerligen under stora offer på nytt kämpa oss fram.
Vi har förlorat tempo inte bara därför att vi för länge dröjt vid illusioner. Tempoförlusten orsakades också
av vår ursprungliga bedömning av borgarklassens möjligheter att med hjälp av socialdemokratin isolera
det kommunistiska partiet och hindra en utveckling mot socialismen.
(Partistyrelsemöte 23-24/10 1948)
Linderot försökte svänga sig och säga att det här med socialdemokratin inte var så viktigt och ville
att diskussionen om det som varit skulle avslutas snarast.
Partistyrelsen antog en resolution som skulle föreställa vara en självkritik, men den bär alltför
mycket prägeln av en kompromiss för att duga som en sådan. Den uppehåller sig vid de
organisatoriska bristerna (som förvisso fanns) och undviker kärnfrågorna. Visserligen talas det om
enskilda personers avsteg från marxismen-leninismen – men eftersom det inte nämns vilka
misstagen är, är uttalandet rätt meningslöst.
Kravet på självkritik reses på nytt. Oppositionen splittras
Partistyrelsens resolution kunde inte hjälpa partiet från vidare misstag. Därför blev de som såg felen
tvungna att fortsätta kampen. Frågan om självkritiken kom upp på partistyrelsemötet 1949. Denna
gång var det Nils Holmberg som tog upp vikten av en öppen självkritik. Motsättningen mellan vad
som nu sades om socialdemokratin och det som tidigare sagts var alltför stor, menade han.
Holmberg bemöttes på följande sätt av Fritiof Lager:
”Kamrat Holmbergs kritik har inte fört vår debatt ett tuppfjät framåt och har inte gjort någon nytta, om
inte möjligen för kamrat Nisse själv. ”
Set Persson anslöt sig till kravet om självkritik och krävde själv att en analys skulle utföras och ett
ställningstagande åstadkommas oro efterkrigstiden. Hagberg försökte komma ifrån frågan:
”nu måste vi dra ett streck över det förgångna.. .. ”
Partistyrelsen var delad i nästan två lika stora delar i frågan om självkritiken och synen på
efterkrigstaktiken.