Set Persson-skrift - Marxistarkiv

22
ledarna så har vi egentligen sagt märkliga saker. Exempelvis 1943, jag citerar från vår kongress. När jag
säger att kongressen har sagt så eller så, gör jag oss alla kollektivt ansvariga för vad som är anfört av
inledare och som kongressen har godtagit, eller som vi har godtagit. Så här säges det:
”Men svagheten är att våra röstframgångar tills vidare är demonstrativa uttryck för en opinion mot de
fackliga ledningarna, vilka ofta ta” sig uttrycket att man vill byta ut vissa socialdemokrater och reformister
mot andra mera klassmedvetna och radikala personer i de fackliga institutionerna, styrelsen osv.”
Om det är en svaghet att byta ut vissa socialdemokrater och reformister mot mer klassmedvetna och
radikala personer och om revolt mot stadgar som berövar de fackligt organiserade arbetarna beslutanderätten
över vad de själva önskar offra och utstå i lönekamp, om det inte är att tillråda, och om utbytet av
ledare mot radikala ledare är en svaghet, vad återstår då för de fackligt organiserade arbetarna ifråga om
att utveckla sin styrka. Det skulle väl vara utvecklandet av en viss själsstyrka inför lönestopp och påtvingade
avtal. Jag tror på grund av vad jag sagt att vi bör ta vår inställning till frågan om den fackliga
demokratin, sådan den är inskränkt genom stadgebestämmelser, till omprövning. Vi bör ge fackföreningsmedlemmarna
uppgiften att återerövra bestämmanderätten i stridsfrågor och frågor om vad som skall
godkännas i avtal, det är en uppgift som skulle verka stimulerande och som skulle framstå också som
genomförbar och där vi också skulle kunna vinna socialdemokratiska arbetare som medkämpar.”
(Partistyrelsemöte 28-30 oktober 1950)
Det organisatoriska förfallet
Studierna togs aldrig upp på ett organiserat sätt efter världskriget. Trots att mycket sades från ledningens
sida om studiernas vikt, organiserades aldrig några studier, 1944 var 5% av medlemmarna
engagerade i studier – mycket mer blev det aldrig heller. Till bilden hör att många av studiecirklarna
begränsade sig till kommunalkunskap eller något dylikt. Detta var så mycket mer tragiskt då man
samtidigt massrekryterade medlemmar till partiet. 1940 hade man drygt 11.000 medlemmar och
1948 50.000. Försummelsen med skolningen av medlemmarna i marxismen-leninismen gjorde
demokratin i partiet till en död bokstav och var helt förödande för det politiska livet i
organisationen.
Motsättningarna under 1946-47. Kritiken tar sig klarare former
I juni 1946 kom en stridsfråga upp som berör förhållandet till socialdemokratin. Det gällde socialdemokraternas
skatteförslag. SKP kunde här uppnå att skatteberedningens förslag ( = sossarnas),
skulle få en avslutande skrivning om att SKP stött det. G. H. Hermansson satt med i beredningen
och de borgerliga skulle reservera sig. Frågan stod i arbetsutskottet om man skulle falla för det av
Ernst Wigforss utlagda lockbetet.
Här valde arbetsutskottet att stödja SAP-ledningens förslag, som trots en del marginella förbättringar
innebar ett hårt skattetryck på folket. Detta är ett exempel på hur man sökte enighet med
SAP-ledningen genom eftergifter och inte genom kamp. Set Persson och ett par andra röstade emot
en sådan politik.
På 13:e kongressen 1946 gick en av Linderots trogna, Gunnar Öhman till hårt angrepp mot de som
kritiserade utslag av den högeropportunistiska linjen. Han kallade dessa för ”panikmakare”. Om
dem sade han vidare:
”Ofta hänvisar dessa kamrater till att massorna reagerar mot partiets linje, men i regel har de förväxlat
massan med några enskilda, som inte företräder den verkliga massopinionen utan endast sina egna kanske
kverulantiska ståndpunkter. ”
Nu var det så – och det visste Öhman mycket väl om – att vad de oppositionella eller tveksamma
hänvisade till, var reaktionen hos partiets egna medlemmar och de mest medvetna arbetarna.
Partiorganisationerna hade nämligen inför kongressen rapporterat om reaktionen på SKP:s linje. I
detta sammanhang hade många organisationer talat om att det var svårt att få många medlemmar
och radikala arbetare att acceptera den nya kursen.