DELAKTIGA I KRISTUS - Sakasti

skan ny. Den nyskapade människan gör nya gärningar i helgelse, ”av sin natur”
och av tacksamhet till Gud, inte för att förtjäna rättfärdiggörelse.
58 Wesley hänvisar till Jesu ord ”Var fullkomliga så som er fader i himlen är
fullkomlig” (Matt 5:48) och konstaterar att Herren inte kan befalla sådant som
han inte gör möjligt. Wesley konstaterar ändå dessutom att ”kristen fullkomlighet”
inte är en absolut fullkomlighet, som man inte kunde avfalla ifrån eller
från vilken inte tillväxt skulle kunna ske. Han avser snarast att ”det dubbla
kärleksbudet” förverkligas i den kristna människans levnadsattityd. Nya testamentet
talar om ”fullkomlig kärlek” som ett tillstånd som är möjligt att uppnå
(1 Joh 4:16-19). Men synden förblir ändå i den kristna människan ända till
slutet (1 Joh 1:7-9). Kyrkosamfunden kan också i denna sak lära av varandra:
när lutheranerna betonar synden får det inte kväva strävan efter en hel och bestående
kärlek till Gud och medmänniskan; Wesleys begrepp ”fullkomlig kärlek”
igen får inte skapa en föreställning om ett tillstånd på jorden, där den
kristna människan inte längre behöver se sig som fortgående syndig.
59 Metodistkyrkans världsråd betonar i sitt utlåtande om Gemensamma deklarationen
om rättfärdiggörelsen att ”hoppet att övervinna synden aldrig bör leda
till ett förnekande eller underskattande av faran att avfalla eller tas i besittning
av synden”. I detta sammanhang citeras Johannes första brev, kapitel 1, verserna
6-9: ”Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret,
ljuger vi och handlar inte efter sanningen Men om vi vandrar i ljuset, liksom
han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra och blodet från Jesus,
hans son, renar oss från all synd. Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss
själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast
och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.”
12
2.7 Frälsningsvisshet
60 Ett väsentligt drag i den metodistiska teologin är läran om frälsningsvissheten.
Den teologiska utgångspunkten för den är snarast Romarbrevets 8:e kapitel,
enligt vilket Guds barn har fått Guds Ande. ”Anden själv vittnar tillsammans
med vår ande att vi är Guds barn” (Rom 8:16). Den troendes ande förenar sig
med den heliga Andens vittnesbörd och övertygar henne om frälsningen.
61 Metodismen betonar mer än lutherdomen den subjektiva upplevelsen, men
grunden för trosupplevelsen är objektiva fakta om föremålet för tron. Wesley
presenterar fyra sanningskriterier; bland dem finns, efter Bibeln som är primär,
förutom förståelsen och traditionen, även upplevelsen. Då metodismen sägs
vara ”upplevelseteologi”, avser den inte i första hand att betona känsloupplevelsen,
utan poängterar den inre vissheten. ”Frälsningsvissheten” har heller
ingenting att göra med predestination. Som bäst är den ”jubel över frälsningen”
som i den metodistiska gudstjänsten uppenbarar sig som glädje över att
uppleva ”den närvarande frälsningen”.
62 I luthersk teologi närmar man sig inte frågan om frälsningsvissheten ur den
individuella trosupplevelsens perspektiv, utan utgående från Kristi säkra löften.
Tonvikten ligger på att Kristi försoningsverk är tillräckligt och att evange-
12
Methodist Statement on the Joint Declaration on the Doctrine of Justification, 4.4 d.
17