20101203-B - Ystads Allehanda

More documents

Recommendations

Info

• B4 ºNöje & Kultur Jag kände aldrig Kalle personligen men kom honom ändå nära. Det var trångt i hans värld, han tog alltid all plats men skapade också närhet. Han var en magisk man som snarare förtrollade än dompterade. BOK Raka rör – historien om Kal P dal Peter Dahlqvist och Jeanette V Rosengren (Kira förlag) ººFörsta gången jag hörde talas om Kal P Dal var när han gjort något slags framträdande på Granbacken i Arlöv. Jag bodde på Kirseberg i utkanten av Malmö och det var inte tillrådligt för oss ”backapågar” att ge oss ut till Arlöv och konfrontera arlövsraggarna. Men vi hörde att han, den där Kalle, var en rocker – och raggare. Snacket gick alltså redan då i slutet av 1960-talet. Sedan skulle det dröja några år innan vi stötte på varandra igen. Då var det i Lund. Jag lirade med ett band och vi hade en spelning på AF i Lund. Innan vi gick på kom det fram en piggögd liten man som på otroligt bred skånska frågade om han fick dra någon låt i pausen. Det fick han. Det var ett misstag. Kalle tog över hela showen, fick publiken med sig och det var rena katastrofen att komma tillbaka efter honom. Det var många band som fick lära sig den läxan och det hände att Kalle gick upp i varv så till den milda grad att han mer eller mindre fick släpas av scenen av det ordinarie bandet. Redan innan han bildade sitt första band var han en kultfigur i Lund. Han kom ofta in på vårt stamlokus Spisen och han hade alltid med sig sin pärm med texter som han påstod att han skrivit själv men det var mest översättningar av kända rocklåtar. Han dominerade, skroderade och höll låda och det var väl inte alla som uppskattade hans närvaro. Särskilt inte en del av proggarna. Han sågs lite som en tokstolle. Han hälsade också på hemma hos oss i vårt kollektiv där han gärna misshandlade de gitarrer som råkade stå framme. En god vän, som spelade klassiskt och hade en fin nylonsträngad gitarr, blev förtvivlad när han kom hem och fann Kalle i soffan rålirande med plektrum på gitarren. Vid de tillfällen upplevde jag också vilken cirkushäst han var. Kom han släntrande och det inte var så många hemma då kunde han sitta lugnt och stilla och snacka över en kopp kaffe (”jag går bara på Zoegas Skånerost numera...”) och då visade han sin underfundiga, väldigt mjuka sida. Smårolig, klok och cool. FREDAG 3 DECEMBER 2010 · YSTADS ALLEHANDA Kalle rockade röven Men så kom det hem ett gäng som varit på Spisen och festat och då vände Kalle blixtsnabbt och blev underhållare, sprallegubbe och dominerade hela huset. En sann showman – fanns det bara en publik, oavsett hur liten den var – så drog han igång. Sedan bildade han ett band, tog över scenerna av egen kraft och de spelningar jag såg med honom i Lund var alla något annat och betydligt mer än bara musikkonserter – rena kultmöten. Sista gången jag pratade med Kalle var i pausen under en spelning på AF då jag tog honom i axeln och frågade skämtsamt om jag fick gå upp och dra några låtar. Men han var bra stirrig och kände inte igen mig och försvann med sitt klassiska, breda flin. Resten av sagan om Kal P Dal – ”Fanns det bara en publik, oavsett hur liten den var – så drog han igång.”
• FREDAG 3 DECEMBER 2010 · YSTADS ALLEHANDA B5 ºNöje & Kultur av oss alla ”stinsapågen” från Arlöv som bodde mellan bommarna – är svensk rockhistoria. Fråga vem som helst i Skåne om de vet vem Kalle Pedal är och svaret bli ja. Nu har det kommit en tjock och fullmatad bok om hans liv. Den är skriven och sammanställd av Peter Dahlqvist och Jeanette V Rosengren och täcker hans liv i detalj från då han föddes i Arlöv en januaridag 1949 till hans alldeles för tidiga död, också i januari, 1985. Boken om Kalle, ”Raka rör”, är en bibel för oss som fortfarande lyssnar på sången om ”Jonnie”, med blanka ögon, och som minns den som osannolik allsång och som gärna sätter på ”Blåa Sko´” framåt natten när festen börjar urarta. Vi får hela rocksagan men det fina med boken är att vi också får en bild av människan Karl Sven-Göran Ljungren (som han egentligen hette) genom intervjuer med nära och kära, gamla rockpolare och bandmedlemmar och andra som kommit i hans väg. Det är inte alltid smickrande, Kalle var en komplicerad person och han gjorde inte alltid det rätta. Han balanserade ofta på en knivsegg och snålade stundtals inte med varken sprit eller droger. Men det går ju inte att låta bli att älska en människa som hade som sin stora ambition här i livet att rocka röven av oss alla. Och det gjorde han ju. Eller som han själv skulle ha kommenterat saken: ”De é lynt...”. Robert Dahlström robert.dahlstrom@ystadsallehanda.se Kal P Dal. Han gav alltid allt på scen. Det var han skyldig publiken menade han. BILD: OKÄND FAKTA a Kal P Dal ■ Namn: Karl Sven-Göran Ljunggren (Kal P Dal) ■ Familj: Mamma May-Britt och pappa Gösta Ljunggren, systern Bitte Ljunggren. Gift med Agnes, och de fick två barn tillsammans; Carl-Christian och Nelly (som föddes åtta månader efter Kalles bortgång 1985) ■ Yrke: Musiker, FN-soldat, terapeut och psykvårdare ■ Skivor: ”Till Mossan!” (1977), ”Gräd ente Fassan!” (1978), ”Rock É Nock” (1979), ”Svarta Fåret” (1980), ”Ente Nu Igen” (1983) och ”Blåa Sko´” (1993 samlingsplatta) ■ Kuriosa: Kallades för Kalle Pedal eftersom han körde omkring på en moped med pedaler. ■ KRÖNIKA En barndom kantad av våld Minns ni den? Känslan? Den där bubblande förväntan, ett kittlande virvarr av glädje och rädsla, som sprang som lätta elstötar genom kroppen. Den pirrande känslan av att man var på väg att göra något hemligt, lite förbjudet. Ja...hrmm... jag försöker inte ge bilden av något sexuellt här, så håll i hatten. Nej, jag tänker på de där dagarna när man som barn serverade någon halvdan lögn till föräldrarna, drog på sig jackan och smög hem till kompisarna för att se läskig film. Explosiva pangpang-rullar, blodiga kung fu-filmer eller, ännu hellre, hårresande skräck. I min lilla värld i Blentarp hette kompisen Henke. Han hade kontakter. En äldre kusin, som utan skrupler försåg oss med material av det mest blodisande slag. Där såg jag ”Hajen”, och badade inte mycket den sommaren. Där såg jag ”Commando”, och insåg att det var kommandosoldat jag skulle bli. Där såg jag ”Motorsågsmassakern”, och utvecklade en bestående rädsla för stora män med motorsågar i händerna och människohud över ansiktet. Det var ett sätt att både utmana föräldrarnas restriktioner och undersöka mina egna gränser, samtidigt som jag fick se mycket häftig film. En självstudie i mod och ett högoktanigt bränsle för fantasin, kryddat med lite hälso- KRÖNIKA 3 NOVEMBER EMIL SANDGREN noje@ystadsallehanda.se Y samt grupptryck. Ett par gånger blev det förstås för mycket. Då kunde det bli lite kinkigt med sömnen. Men det var det värt. De där dagarna med skräckblandad förväntan i magen och garanterat barnförbjuden film i videon tillhör definitivt kategorin ”guldkantade barndomsminnen”. Därför är det med djup fascination jag återser Studio S debatt om videovåld från december 1980. Det var före min tid, och det extremt höga tonläget förvånar. Det historiska debattprogrammet har precis släppts i en jubileums-box, ”Videovåldet”, som även innehåller några av filmerna som väckte ramaskri den gången. Som ”Motorsågsmassakern”. Filmerna är rent julklappsguld för alla med blodtörstig filmsmak. Och själva debatten, den är nog det mest hårresande i hela boxen. 1980 var videospelarna en ny värld, och en del av uthyrarnas utbud slog ned som en bomb i stugorna när Studio S kallade till debatt. I studion satt politiker, föräldrar, barnläkare och lärare och eldade upp varandra till en moralpanik av orkanstyrka, medan programledaren Göran Elwin visade råa klipp ur några av de värsta filmerna. Elwin själv kallade, i sann, journalistiskt objektiv anda, filmerna för skräp och elände. Ord som ”instrument för barnmisshandel” och ”ärr i själen” snurrade i studion, medan barnen hölls fram som värnlösa offer som måste skyddas mot denna farsot till varje pris. Och innan debatten var slut hade det ivrats för både nya lagar, restriktioner i yttrandefriheten, bojkott av distributörer och förbud mot själva apparaten, videobandspelaren. Ja, jösses. I ett Filmkrönikan-inslag från 2002 konstaterar Ann Katrin Agebäck på Våldsskildringsrådet att ”nästan alla som var mest upprörda, var de som visste minst. Som sällan hade sett de här filmerna”. Någonstans tror jag att den kommentaren har bäring även för den mer nutida debatten om tv-spelsvåld, som fått en del moralpredikanter att gå upp i falsett. Och att okunnighet kan leda till rädslor är ju inget nytt fenomen. När jag får barn tänker jag inte förse dem med en massa skräck och våld. Jag tänker sätta gränser, vara lagom restriktiv. Men jag kommer också att le inombords när de ljuger för mig och sen smyger iväg till kompisarna för att se skräckfilm. Och om det blir för läskigt, så ska jag trösta dem med orden mina föräldrar sa till mig: ”Det är inte på riktigt”. ■ Debatten i Studio S går att se på SVT Play.
Page 1 and 2: • B Fredag FREDAG 3 DECEMBER Del
Page 3: • FREDAG 3 DECEMBER 2010 · YSTAD
Page 7 and 8: • FREDAG 3 DECEMBER 2010 · YSTAD
Page 11 and 12: •
Page 13 and 14: Restauranger, Kultur & N öjen DIN

20101203-B - Ystads Allehanda

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?