Dessa frågor ställdes också på flera håll på årets arkitekturbiennal i Venedig, inte minst av aktivisterna i det franska arkitekturkollektivet Exyzt. Gruppens bidrag (också beskrivet av Nina Gunne i Arkitektens septembernummer) var vad de kallade en ”Metavilla”, en tillfällig, överskridande urban gemenskap som under den tid biennalen pågick utvecklade sig som en deltagande offentlighet, ett rum för ifrågasättande av platstagandets grunder. Främst handlade det om en handfast kritik av arkitekturen och stadsplaneringen som en fråga om formell ordning och tektonisk hållbarhet genom en rumslig och kulturell utvidgning av arkitekturen i riktning mot ett bredare, kommunikativt de- och reformerande. Grundprincipen var det oavslutade, inkluderande och öppna; besökarna skulle känna sig omedelbart deltagande, förvandlade från subjekt som underkastas en arkitektonisk form till aktörer i ett pågående rumsligt, socialt och kulturellt mellanhavande. Installationens titel, Metavilla, kan också utläsas Mets-ta vie-là!: på svenska snarast ”Satsa ditt liv där!”, vig ditt liv åt den föränderliga och förändrande interaktionen med andra. Exyzt bildades 2002 av en grupp studenter vid l’Ecole d’Architecture de Paris La Villette, och beskriver sig själv som ”en interdisciplinär plattform för rumsligt skapande”. Deras första aktion, den uttryckligt platstagande ”Architecture du Rab” (’det överblivnas arkitektur’, eller ’en spillarkitektur’), var på samma sätt som Christiania ett iscensatt, kollektivt beslagtagande av ett urbant mellanrum. De deltagande arkitekterna, konstnärerna, filmarna med flera konfronterade här under fem intensiva veckor människor från omkringliggande områden i vad som skulle kunna betecknas som en byggnadsställningsbaserad jam session. Gruppens inspiration hämtas från spontana, subkulturella och självorganiserande gemenskaper, resande teatersällskap, frizoner eller fristäder. ”Det behövs mindre regler, mer kultur, mer laissez-faire i staden”, säger en av initiativtagarna i en intervju. ”Människor har byggt och levt tillsammans sedan tidernas begynnelse, så låt oss bara lita på att det funkar.” Det Exyzt ger uttryck för är samma vilja att omdefiniera arkitekturen som Superstudio gav uttryck för trettiofem år sen; viljan att bryta arkitekturens karaktär av formaliserat platstagande till förmån för arkitekturen som ett mellanmänskligt gränssnitt eller en storyboard under utveckling. Här öppnar sig dock den viktiga distinktion som är både Akays, exyzt:s och Christianias – skillnaden mellan offentligheten som ett passivt skådespel eller ”event” till vilket vi kan erbjudas tillträde, och en offentlighet som faktiskt ger oss en verklig möjlighet att tillsammans med andra utveckla ett samhälleligt savoir-vivre, som tillåter oss inte bara att ta plats, men att lära känna oss själva. Om denna omdefiniering är möjlig återstår att se. Att den upplevs som viktig, inte minst bland dagens unga, står ganska klart. Platstagandet har utvecklats till ett cyniskt pyramidspel, där de rumsliga insatserna bara ökar och där en kvart i meta-urbaniteten utgör en alltmer ihålig vinst. I det sammanhanget kan en mångfald sub-arkitektoniska taktiker, avvikande fristäder, talande spill-platser och temporära byggen innebära en kreativ osäkring av ett alltmer inmutat offentligt rum. Maria Hellström Anmärkning: Texten är en bearbetning av föredragen vid Chalmers Arkitektur den 26 sep 2006 och Göteborgs Universitet, Centrum för kulturstudier, den 15 nov 2006. Det franska arkitekturkollektivet Exyzt. 0 ARKITEKT<strong>EN</strong> december 2006 Foto: Nina Gunne
ARKITEKT<strong>EN</strong> december 2006