Ladda hem och läs här! - Auto Motor & Sport

PROVKÖRNING DODGE JOURNEY
46 17/2010
SISTA
RESAN?

Dodge Journey. För 25
år sedan räddade Dodge
Caravan hela Chrysler.
Är Dodge Journey den
nya räddaren?
Text: Fredrik Pettersson.
Foto: Samer Murad, Chrysler.
Varför bygger amerikanerna så dåliga bilar?
Med undantag för Corvette och Chrysler
Voyager har det inte direkt gödslats med
prima amerikanska bilar i Europa den senaste
tiden. Det går ju uselt till och med i hemlandet.
Den inhemska krisen kan till stor del skyllas
på de svängande oljepriserna. Som förr. En bit
in på 1974 tillverkades det muskelbilar. Sedan
köpte Chrysler Simca och satte sin badge på lilla
ekonomibilen Simca Horizon. Välkomna, Chrysler
Horizon och Dodge Omni i slutet av 70-talet.
Men det dröjde inte länge förrän Shelby satte
tänderna i Dodge Omni och producerade Omni
GLH, Goes Like Hell. Sedan kom GLHS, Goes
Like Hell and then Some. Humorn har det aldrig
varit fel på.
Dagens kris slår ännu hårdare, men strax
innan spottade Chrysler, med Dodge i spetsen,
ur sig en armada av småbilar. Egenproducerade
i Nordamerika och med alldeles för hög prislapp.
Amerikanska bilar byggda i Amerika blir alltid
för dyra, konstigt nog. De nya Smådodgarna
är i gengäld byggda extra rappligt och billigt för
att kunna hålla en något sånär låg prisnivå. Men
resultatet är ändå prislappar som känns i överkant,
speciellt i jämförelse med europeiska och
asiatiska konkurrenter.
Med all krispanik och pappighet i bakhuvudet
blir första kontakten med Dodge Journey en
förbluffande positiv tillställning. Wow, de börjar
lära sig (fastän de byggt bilar i 100 år). Bilen har
en rejäl närvaro, designen är pampig och lyckad.
En läcker crossover mellan mpv och suv. Utan
suvens klumpighet och utan mpv:ns osexighet.
Folk jag senare möter blir imponerade – och
intresserade.
Dörren känns rejäl och jag fi nner mig snabbt
till rätta i den sköna förarfåtöljen. Instrumentbrädan
osar muskelbil i stuket och passningen
är fi n. Brädan känns gedigen. Detta är fjärran
sprödplasten i Caliber. Man får inte skärsår av
gjutskäggen heller.
Motorn kickar igång med ett brak, det är
VW:s gamla pumpdysemaskin som numera
tjänstgör här (samt i diverse Mitsubishi-bilar).
Denna dieselmaskin på två liter och 140 hästar
samarbetar med en dubbelkopplingslåda. Europeiskt
så det räcker!
17/2010
47

Dodge har hållt fanan högt (med vissa
undantag) sedan 50-talet, och den absoluta
toppen nåddes troligen med introduktionen
av Caravan (ovan).
Bröderna Dodge började som underleverantör åt
Ford men fi ck smak på egna bilar.
48 17/2010
Samspelet mellan motor och låda är toppenfi
nt. Just diesel och dubbelkoppling förefaller vara
den bästa kombinationen. Journey säljs också i
ett par bensinversioner: 2,4:an är en så kallad
”World Engine” och återfi nns även den i Mitsubishi.
För etanolentusiasten fi nns mysiga 2,7 V6.
När man glider iväg i denna dieselfamiljebuss
med det kaxiga Dodge-märket i ratten ekar payoffen
i huvudet ”Grab life by the horns” eller som
de också (sparsamt) använt: ”Sex and Dodge
and Rock’n’Roll”. Det hela får mig fundera på
vad Dodge egentligen är. Top-of-mind hos mig är
muskelbilserans Charger. På något vis förväntar
jag mig att alla andra Dodgar ska knyta an till just
den. Den kopplingen har jag svårt att se i första
ögonblicket, även om instrumentklustret är en
riktigt trevlig fl ört med det roliga som var fram till
oljekrisen. Sedan upptäcker jag den rejäla kardantunneln
mellan framstolarna. Den osar en del
muskelbil, ändå.
Som tagen ur Dick Tracy, det är bara kulsprutorna
som saknas.
Charger fi nns kvar som modellnamn och har
så gjort genom åren. Modellen efter ”General
Lee” är en framhjulsdriven rackare med 2,2-litersmotor.
I reklamen utlovas mycket god bränsleekonomi
samtidigt som man var snabbare än
både Firebird Trans Am och Camaro Z28 från
stillastående. Och de hade V8:or med bakhjulsdrift.
Vi snackar alltså riktigt trötta vagnar i början
av 80-talet – som känns ännu tröttare idag. Man
undrar varför GM inte orkade fräsa bort gjutskäggen
ur insugen …
Dodge Journey av idag rullar mycket bekvämt
– och tyst. Vägljudet är imponerande välisolerat,
bra jobbat! Dock knattrar dieseln på ogenerat där
framme, kanske en produkt av den i övrigt fi na
ljudisoleringen. Jag personligen föredrar i alla fall
alla andra ljud än det jobbigt penetrerande däckbullret.
Öronproppar är något som borde ingå i
standardutrustningen till vissa bilar.
Men inte till Journey – som alltså är en väl
Inte den dyraste veteranen direkt – många Dart
är transformerade pilsnerbilar idag.

Läcker Charger 1968, fånig Charger 1982, ball Charger igen anno idag. Varför skryter man med
2,2 liter i en så prestandaladdad produkt som Charger?
emottagen överraskning på denna punkt.
Av en händelse ska en tremanna ams-trupp
göra en endygns expressutfl ykt Stockholm–Falkenberg–Stockholm.
Ett riktigt eldprov för en bil
som heter resa. Ett prov som klaras galant. Karossen
isolerar som nämnts fi nt mot vägen, och den
sjusitsiga interiören kommer till användning. En
gubbe kan sitta på sista raden och sträcka ut
benen över det fällda ryggstödet på platsen framför.
Föraren har det också riktigt bra, som sagt.
Dock räcker inte riktigt längsutrymmet för
att en knappt 190 centimeter lång deltagare ska
kunna sitta på alla platser ”samtidigt”. Men, jag
får gott och väl plats i höjdled och i mina anteckningar
står det: ”Ej myggjagare längst bak.”
Fotutrymmet tillåter alltså endast vuxenskor av
sneakermodell. Huruvida rejäla vinterkängor får
plats låter jag vara osagt.
Mer från anteckningsblocket:
”Färddatorn visar en förbrukning på 8,0 l/100
En senare Dart med det 70-talstypiska kromade
underbettet baktill.
km efter en stunds farthållare i 115 km/h.” Helt
okej för en stor bil.
”Bra tryck i stereon.” Jänkarna misslyckas
sällan med högtalarna i sina bilar. Detta är de
bra på.
En lustig grej med stereon, den hängde sig
när jag åkte norrut längs 55:an efter Malmköping.
Och den ville inte starta igen förrän dagen efter.
Exakt samma sak, på samma ställe, hände i en
Voyager av senaste snitt (med likadan stereo) en
vecka senare. Något i etern runt Björndammen
stör alltså ut just Chryslerkoncernens radioapparater.
Liiite Arkiv X-känsla över det hela …
Den enda riktigt negativa egenskapen i Journey
var också föga förvånande: strålkastarna.
Jag har aldrig kört en amerikansk bil med vettiga
lampor och i Journey är de dessutom felkonstruerade:
Helljusbilden är för låg i förhållande till
halvljuset. Man har heller inte mycket hjälp av ljuset
på kurviga landsvägar. På testbilen gled vän-
ster strålkastare sakta nedåt medan man körde
och drog med sig helljuset till en blaffa tio meter
framför bilen. Varannan minut fi ck man vrida på
höjdinställningsratten och ”hämta upp” vänstra
ljuset. Ett fel på just detta exemplar, men ack så
typiskt när ljuset redan är så undermåligt.
Journey är på det stora hela ändå en riktigt
Två gånger på
en vecka hängde
sig stereon – på
samma ställe i
Sörmland.
Dodge Charger från 1997. En parentes. Viper kräver sin man och är förhållandevis dyr som
begagnad. En klassiker att minnas.
17/2010
49

a bil, men varför går det så dåligt för amerikanska
bilar i Europa? Vi går tillbaka till Caliber. Det är
en bil av rätt storlek och med eget stuk. Perfekt
för kräsna europeiska kunder. Men någonstans
gick det fel. Kanske bryr sig inte de potentiella
kunderna eftersom Chryslerkoncernen gjort bort
sig så många gånger tidigare med Neon, Stratus
och Sebring. Hemska bilar som knappt gick att
sälja trots kraftigt dumpade prislappar.
Inte ens GM lyckas. Visst, de har ju Opel,
men med Chevrolet-badgen har det varit trögare.
Minns någon Chevrolet Alero? Sett någon? Det
enda sättet att sälja Chevroletloggor är att klistra
dem på Daewoo-vagnar.
Cadillac BLS är ett annat blindspår och
numera vet vi att Dodgebilar ska säljas med Alfa
Romeo- eller Fiat-badge i Europa – och tvärtom i
USA. Vilka modeller som får vilket märke i nosen
är ännu lite oklart men kommer att bero på vilken
sida av Atlanten de ska säljas på.
Att de aldrig lär sig, jag blir illamående – på
riktigt. Mest skrämmande är att det är Fiatchefen
själv som står bakom de nya idéerna. Visserligen
har han många år på nordamerikansk mark
bakom sig, men ändå, vad säger karln?
Ett annat sätt att bli av med amerikanska bilar
i Europa är att sälja de bilar som är avsedda för
amerikaner. Det har ju i alla fall fungerat hyfsat
bra med exempelvis Chrysler 300 C, Dodge
Nitro, Ford Mustang och (troligen) nya Camaro.
Läckra bilar. Bilar som väcker habegär hos
kunderna. Visst är alla fyra egentligen för dyra på
den europeiska marknaden för vad de ger rent
egenskapsmässigt, men vad gör det när kunderna
älskar formerna och stuket? GM lär sig i
alla fall av Fords misstag att inte ta Mustang till
Europa – Camaron kommer hit, någon gång.
Och där är vi med Dodge Journey, i alla fall
till viss del. De reaktioner jag fått då jag kört
bilen har enbart varit positiva. Nu är det upp till
Dodge att få in kunderna i hallen.
Om man kollar antalet Journey hittills tagna
i trafi k i Sverige, befi nner sig hälften till salu på
Blocket. Mestadels osålda demobilar.
Fyndläge för den som vågar sticka ut.
50 17/2010
DODGE JOURNEY 2,0 CRD
Motor: R4, 1 968 cm 3 , 140 hk vid 4 000 r/min,
310 Nm vid 1 750–2 500 r/min.
Kaross: L/b/h 4 888/1 878/1 745 mm. Hjulbas
2 890 mm. Tj.vikt 1 875 kg. Bagage 472–1 461 l
Prestanda: Toppfart 182 km/h. Acc. 0–100 km/h
11,8 sek. Förbrukning 6,7 l/100 km.
Pris: 274 900:–. Aktuell nu.
KÄNSLA: På något sätt har man lyckats ge Journey
rätt känsla, utan att det känns påklistrat. Det
här är en familjebuss, men det verkar man inte
bry sig om. Det ska vara lite muskelbilskänsla i
grejerna!
FÖRNUFT: Sjusits, väldämpad vad gäller vägbullret,
fi n diesel från Volkswagen och dessutom
dubbelkopplingslåda. Det här är saker som gör
Journey till en seriös spelare i mpv-ligan.
HHHH
Journey är något så ovanligt som en riktigt fi n nutida Dodge.
Snygg, praktisk och med ”rätt” USA-vibbar.
Badge engineering när den är som allra sämst. En trött Simca Horizon med Dodge-emblem …
Dodge Caliber. Plastig och skramlig. En på många sätt usel bil. Billig, men ändå inte prisvärd.