Ladda hem och läs här! - Auto Motor & Sport

Läcker Charger 1968, fånig Charger 1982, ball Charger igen anno idag. Varför skryter man med
2,2 liter i en så prestandaladdad produkt som Charger?
emottagen överraskning på denna punkt.
Av en händelse ska en tremanna ams-trupp
göra en endygns expressutfl ykt Stockholm–Falkenberg–Stockholm.
Ett riktigt eldprov för en bil
som heter resa. Ett prov som klaras galant. Karossen
isolerar som nämnts fi nt mot vägen, och den
sjusitsiga interiören kommer till användning. En
gubbe kan sitta på sista raden och sträcka ut
benen över det fällda ryggstödet på platsen framför.
Föraren har det också riktigt bra, som sagt.
Dock räcker inte riktigt längsutrymmet för
att en knappt 190 centimeter lång deltagare ska
kunna sitta på alla platser ”samtidigt”. Men, jag
får gott och väl plats i höjdled och i mina anteckningar
står det: ”Ej myggjagare längst bak.”
Fotutrymmet tillåter alltså endast vuxenskor av
sneakermodell. Huruvida rejäla vinterkängor får
plats låter jag vara osagt.
Mer från anteckningsblocket:
”Färddatorn visar en förbrukning på 8,0 l/100
En senare Dart med det 70-talstypiska kromade
underbettet baktill.
km efter en stunds farthållare i 115 km/h.” Helt
okej för en stor bil.
”Bra tryck i stereon.” Jänkarna misslyckas
sällan med högtalarna i sina bilar. Detta är de
bra på.
En lustig grej med stereon, den hängde sig
när jag åkte norrut längs 55:an efter Malmköping.
Och den ville inte starta igen förrän dagen efter.
Exakt samma sak, på samma ställe, hände i en
Voyager av senaste snitt (med likadan stereo) en
vecka senare. Något i etern runt Björndammen
stör alltså ut just Chryslerkoncernens radioapparater.
Liiite Arkiv X-känsla över det hela …
Den enda riktigt negativa egenskapen i Journey
var också föga förvånande: strålkastarna.
Jag har aldrig kört en amerikansk bil med vettiga
lampor och i Journey är de dessutom felkonstruerade:
Helljusbilden är för låg i förhållande till
halvljuset. Man har heller inte mycket hjälp av ljuset
på kurviga landsvägar. På testbilen gled vän-
ster strålkastare sakta nedåt medan man körde
och drog med sig helljuset till en blaffa tio meter
framför bilen. Varannan minut fi ck man vrida på
höjdinställningsratten och ”hämta upp” vänstra
ljuset. Ett fel på just detta exemplar, men ack så
typiskt när ljuset redan är så undermåligt.
Journey är på det stora hela ändå en riktigt
Två gånger på
en vecka hängde
sig stereon – på
samma ställe i
Sörmland.
Dodge Charger från 1997. En parentes. Viper kräver sin man och är förhållandevis dyr som
begagnad. En klassiker att minnas.
17/2010
49