3. Åbo generalguvernement inrättas

Enligt den rättslärde historikern och teologen Hugo Grotius (borgerl.
Huig van Groot), som i hög grad genom sina tankar i De jure belli ac pacis
(1625, 1704) formade sin samtids rättsuppfattning dikterade genom vad
han kallade krigets lag den krigförandes rättigheter och skyldigheter. Även
om han efterlyste ett mänskligt uppträdande i samband med krigföringen
och därvid påverkade den i humanare riktning, var han hård mot de besegrade
när han bedömde erövrarens rätt. Den som tog ett område i besittning
fick, enligt Grotius, också uppställa de regler vilka invånarna måste följa.
Stater kunde likaväl som individer förlora vad de ägde genom krigets lag
och t.o.m. en frivillig underkastelse innebar ingenting annat än uppgivandet
av det som annars kunde tas med våld. Erövraren hade därtill rätt att
göra de resursuttag han ville. 53 Det rör sig alltså inte om ett pacifistiskt
verk – ett sådant hade ej haft den genomslagskraft Grotius bok de facto
fick.
Ifråga om den förstörelse en erövrare gör i områden han ockuperar
nämner Grotius några fall i vilka han anser sådan berättigad. Ett dylikt är
då avväpning sker. Ett annat då man fråntar fienden det han i krigföringen
kan dra nytta av. I båda fallen bör berövandet ske med urskiljning. Att fritt
växande träd kan användas för belägringsändamål betyder inte att fruktträd
behöver fällas. Över huvud taget inser en förnuftigt tänkande befälhavare
det okloka i att förstöra det han senare själv kommer att förfoga över. Den
forngrekiske historieskrivaren Polybios kallade det tecken på rasande sinnen
(”animi rabiosi”) att spoliera vad som motståndaren inte hade direkt
nytta av såsom t.ex. konst eller tempel, framhåller Grotius. 54
Grotius utvecklade utom folkrättsteorin även sin version av naturrättsläran
som utgår ifrån de i den mänskliga naturen liggande oföränderliga
rättigheterna, t.ex. rätten till liv, frihet och egendom. De handlingar som
bygger på det mänskliga förnuftet är rätta och grunden för staten vilar på
samhällsfördraget som bör hållas – ”pacta sunt servanda”. 55
Den andra av 1600-talets stora tänkare som tilldrog sig tsar Peters intresse
var Samuel Pufendorf som en tid verkade som professor vid Lunds
universitet och hovets rikshistoriograf. Han ansåg att naturrätten krävde av
människan att hon strävade efter upprätthållandet av samhällsfreden. Pufendorfs
De officio Hominis et Civis (1673) blev på 1700-talet något av en
filosofins lärobok bl.a. för studerandena vid akademin i Åbo. Men inte nog
därmed: genom läsning av Pufendorfs verk fick blivande statstjänstemän
53 Grotius 1704 kap. VIII s. 117 – 121.
54 Ibidem kap. XII § I – III s. 170 – 173, § V – VI s. 175 – 176, det citerade uttrycket s. 175;
också den svenska arméns då gällande krigsartiklar förbjöd skändning av kyrkor, skolor
och sjukhus (Sarkamo 2005 s. 425).
55 Marc-Wogau 1984 s. 112, 218.
20