Fritt fram när vandrings- hindren tas bort 22 18 8 6 - Holmen

Inlandets historia
har många bottnar
Norrland – mer än halva Sverige. Ett väldigt område,
vars inland var svårtillgängligt ända in i sen tid. Med
förhoppningar om att komma åt dess rikedomar har alla
kungar från Gustav Vasa och framåt gjort vad de kunnat
för att inlemma denna del av den skandinaviska halvön
i den svenska nationalstaten.
TExT & FOTO LARS KLINGSTRÖM
Man talar ofta i termer av ”Norrlands
kolonisering” och menar då för det
mesta vad som hänt sedan sen medeltid
och framförallt under 1700- och 1800-talen.
Men faktum är att nordligaste Sverige har en
minst lika gammal befolkningshistoria som
övriga delar av landet.
Och här finns ju också Sápmi, det samiska
landet, som täcker stora delar av nordkalotten.
Dock är det stora luckor i kunskaperna om den
samiska befolkningens ursprung. Forskarna är
överens om att de funnits här under flera tusen
år, men är inte lika säkra på när de utvecklade
sin speciella kultur.
Och för bara något år sedan kullkastades
teorierna om att Sverige befolkades söderifrån
av människor som följde den tillbakadragande
isranden. Man hittade då 11 000 år gamla lämningar
av boplatser i Kaunisvaara i Tornedalen.
Det var en arkeologisk sensation som medfört
att geologerna nu måste rita om sina kartor
över hur inlandsisen drog sig tillbaka.
Redan under medeltiden började de nationalstater
som då växte fram, att lystet titta på den
skandinaviska halvöns glest befolkade norra
del. Inte bara Sverige utan också den dåtida
stormakten Danmark och förstås Ryssland var
med i spelet.
Det var Gustav Vasa som på allvar tog tag i
den norrländska frågan. I ett brev daterat den 20
september 1542 slog han fast att: ”Sådana ägor
som obebyggda ligga, höra Gud, Oss och Sveriges
Chrona till och ingen annan.” En gång för alla
ville han införliva Norrland med det övriga riket.
Under hans regeringstid försvann också de så
kallade birkarlarnas privilegier för handeln med
samerna. Birkarlarna fungerade länge som ett
slags statsmaktens ombud och som betalade ersättning
till kronan i form av skinn för rätten att
bedriva handel. Istället avkrävdes samerna skatt
på samma sätt som andra undersåtar i konungariket
Sverige.
Det växte nu upp städer längs norrlandskusten.
Långsamt började också älvdalarna koloniseras.
Men de inre delarna av Norrland var fortfarande
närmast helt öde.
Under 1700-talet lockades människor med
erbjudande om flera års skattefrihet att söka sig
till dessa obefolkade delar av landet.
Denna utveckling förstärktes i början av
1800-talet då befolkningen i Sverige ökade och
det blev svårt för människor att försörja sig. Det
ledde till den stora utvandringen till USA, men
precis samma krafter gjorde att många istället
satsade på det norrländska inlandet.
Tidigare obefolkade lider och ådalar förvandlades
nu under obeskrivlig möda till jordbruksmark.
Myrarna skattades på starrgräs och
långsamt växte det här och var fram kultiverade
bygder. Det är nu som grunden läggs till de
många samhällena i Norrlands inre. En del av
dem utvecklades till metropoler medan andra
idag kämpar för sin överlevnad.
I slutet av 1800-talet kom så järnvägen.
Norra stambanan sågs som det slutliga steget att
införliva Sveriges norra delar med övriga landet.
Järnvägarna blev också under en period precis
den vitamininjektion som man hade hoppats på.
Ett pärlband av orter växte upp längs dem. Men
för många av dem, vars existens var helt kopplad
till järnvägen, var det en skör livslina.
Efter andra världskriget och framförallt under
1950- och 1960-talen skedde en enorm välståndsökning
i Sverige. Alla kurvor pekade uppåt. Industrierna
blomstrade och det var en ständig brist
på arbetskraft. Samtidigt mekaniserades skogsbruket
som varit en norrländsk motor i ett sekel.
De järnvägar som en gång byggts för att
befolka inlandet användes nu istället av dem som
sökte sig därifrån – till södra Sveriges industrier
Norrlands inland
och stora städer. Bort från nybyggarnas påvra
gårdar – som bara gav en knapp bärgning. Och
varför slita för något som möjligen gav föda för
dagen – men som aldrig skulle räcka till allt det
som började bli standard i Sverige – egen bil,
lagstadgad semester och allt annat som räknades
som välfärd.
De här årtiondena blev den stora utflyttningens
tid i Sverige. Inte bara i det norrländska inlandet
utan i princip i alla landsbygder försvann män-
niskorna där det saknades ett bärkraftigt näringsliv
– för att bara komma tillbaka som sommargäster
eller under älgjakten.
Den här utvecklingen pågår fortfarande.
I norra Sverige växer kustkommunerna, medan
många av dem som ligger bara några mil längre
in i landet kämpar med näsan i vattenytan.
Om man ser på denna utveckling i ett större
perspektiv så är den kanske inte så konstig. För
bara tvåhundra år sedan var många av de bygder
som nu avfolkas helt öde. Mycket håller nu på
att gå tillbaka till vad det var. På de mödosamt
brutna tegarna växer åter skog.
Var tid har sina förutsättningar – och i det
långa perspektivet var det en kort period som det
norrländska inlandet, liksom många andra bygder
med samma förutsättningar, kunde leva upp som
de gjorde.
Men allt återgår inte till det ursprungliga tillståndet.
Här och var finns orter som av olika skäl –
driftiga människor, mineralfyndigheter eller annat
– lever och blomstrar. Och även om skogen åter
breder ut sig är de flesta gårdstunen öppna och bostadshusen
välskötta. Under sina ledigheter njuter
nybyggarnas ättlingar av friden och den magnifika
naturen – och drömmer kanske om att någon gång
kunna återvända på riktigt. Kanske för att utveckla
landskapets slumrande potentialer och göra det
mer tillgängligt för stressade kontinentbor.
Nybygget vid Dåres
Länge hade landet legat tyst och mäktigt. Bortom de skogklädda åsarna skymtade
fjällens toppar. Någon gång hördes en ripkalles hårda skratt och från myrkanten några
trumpetstötar från ett tranpar. Men så en vårsommar helt nya ljud: Yxhugg, en vallflickas
lockrop, barnskratt. De första nybyggarna var på plats.
AV LARS KLINGSTRÖM
Det är inte berättelsens Dåres, men en typisk nybyggarkoja. Folk och fä samsades
om utrymmet i flera år innan man kunde uppföra bättre hus.
IHenning Hamiltons bok ”Eldpallens glöd”
finns en fin skildring av hur livet gestaltade sig
för en nybyggarfamilj. Den är nedtecknad av
folklivsforskaren Olof Petter Pettersson i Vilhelmina
som levde mellan 1859 och 1944. Här
får vi ta del av hur Gustaf och Ingrid Arvidsson
med tre av sina fyra barn tvingades lämna föräldrarnas
nybygge som inte kunde försörja dem
alla. Istället sökte de sig upp mot fjällen för att
själva bli nybyggare. Treåringen Nils lämnade de
hos föräldrarna för att bespara honom de hårda
villkor som de visste väntade dem.
Här återger vi en bit av den långa berättelsen.
När vi kommer in i handlingen har Gustaf med
Sara-Stina, 7, rott fem mil längs den stora sjön
Malgomaj. Ingrid och sönerna Arvid, 11, och
Jon-Gustaf, 10, har gått längs stranden med två
kor och tre får.
”Det tog dem två långa dagar upp till sjöändan.
Härifrån hade de att gå tre kilometer längs en
strid bäck upp till Stalonsjön.
Gustaf lade årorna inne i båten. Med Ingrids
hjälp fick han den vält över sig med årorna mot
axlarna. Så kunde han bära båten. Det var ett
vanligt sätt för fullvuxna nybyggare att flytta båtar
mellan sjöar.
Så öppnade sig skogen efter den mödosamma
vandringen. Framför dem låg Stalonsjön. På bägge
sidor var den omgiven av mjuka skogshöjder.
Norrut skymtade fjällen. Under åren som kom
De gjorde sig en enkel koja under en stor och tät
gran som de bodde i den första sommaren.
skulle sjön bli en välsignelse med sitt fiske. Och
nu kunde man ro igen. På land följde Ingrid med
boskapen. Vid andra sjöändan gick de uppför
sluttningen. Gustaf såg sig hela tiden omkring.
På en bit slät mark lade de ned sina bördor.
Här skulle nybygget vara. Dåres fick bli namnet,
lapparnas namn på platsen.
Läsa mer om
nybygget vid Dåres?
Vi har tre exemplar av ”Eldpallens glöd”
som vi lottar ut bland Skog&Virkes
läsare.
Skicka e-post eller vykort märkt med
”Eldpallens glöd” och med ditt namn till:
lotta.gunnarsson@holmenskog.com
eller
Holmen Skog
Stab Information
601 88 Norrköping
Henning Hamilton har haft en mängd
uppdrag och olika sysselsättningar inom
det svenska skogsbruket. Bland annat
var han under många år VD för Sveriges
Skogsvårdsförbund. Han är också för-
fattare till en rad böcker, många av dem
med skogshistoriskt tema.
Där sökte de upp en stor yvig gran. Gustaf och
pojkarna satte igång med att fälla, kvista och
dra fram en mängd småbjörkar. Dessa restes
sedan tätt mot storgranens grenverk. Det blev
snart som en kåta med hyggligt täta sidor.
Alla var nu trötta. Men innan de gick till vila
gick fadern och Arvid åter ner till sjön. Där lade
de ut nät i den ljusa majnatten. Ingrid hade under
tiden med Jon-Gustaf och lilla Sara-Stina gjort
en sväng i skogen och skurit björknäver som
sedan kunde användas till allehanda ändamål.
Så kom alla äntligen till ro under granen. De
kröp hungriga ihop på ett par gamla renhudar.
Det blev en bra natt utan frost.”
Vi får sedan följa arbetet vid den nya bosättningen.
Hur det brådskar att uppföra ett enkelt
hus, närmast ett skjul av stående granslanor –
utan fönster. Hur man tar hjälp nere ifrån byg-
den för att mura en eldstad för att kunna över-
leva den långa vintern. Och hur man när den
tiden kommer gör en avbalkning i huset och tar
in även kreaturen. Och om alla andra sysslor
som måste utföras de korta månader man har
på sig innan vintern slår till.
Boken lyfter fram detta ”det okända folket”,
de som befolkade de dittills öde skogsbygderna.
Och som så småningom vintrarna igenom slet
med yxa och timmersvans för knal ersättning
och skickade virket via bäckar och älvar ner
till kustens väntande sågverk.
14 SKOG & VIRKE NR 3 · 2010
SKOG & VIRKE NR 3 · 2010 15