Annika öppnar fönstret mot framtiden 18 16 12 11 - Holmen

11 

Andrew 

efterlyser mer 

certifierat virke 

tidning för holmen skogs intressenter 

Annika öppnar 

fönstret mot 

framtiden 


snytbaggen 

nu ska den få sig 

en match 


Johan 

förverkligar sina 

skogsdrömmar 

4 

2 2010 


gunnar 

lotsar genom 

fagra dellenriket

ledaren 

Sören Petersson, VD i Holmen Skog 

Pengar växer inte på träd, men träd 

växer, vilket skapar själva grunden 

för det vi kallar välfärd. Långt ifrån 

alla människor har detta samband klart för 

sig. Det är nämligen inte bara den som äger 

en skog som har glädje av att den växer. 

Jag hävdar att vi alla på hela jorden 

lever av vad skog, land och hav kan ge, 

både bokstavligt i form av livsmedel men 

framförallt i form av olika råvaror. 

Träden och de gröna växterna är fantastiska 

solfångare som omvandlar solenergin 

till sådant vi kan äta – direkt eller via fiskar 

och djur – eller förädla till värdefulla produkter. 

Samtidigt genereras sysselsättning 

och inkomster. Som i sin tur skapar skatteunderlag 

och gör att samhället kan erbjuda 

sjukvård och utbildning, ja allt det som vi 

lägger in i begreppet välfärd. 

Ju bättre vi förmår ta vara på det som 

växer, ju större blir vår välfärd – nu och 

i framtiden. 

Sett ur det här perspektivet är det på 

intet sätt kontroversiellt att bruka skogen. 

innehåll 

4 Annika öppnar fönstret 

mot framtiden 

6 Svart på vitt om andelen 

skyddad skog 

8 Bortom oljan finns skogen 

10 Islossning för skogscertifiering 

i Sverige 

11 ”Marknaden vill ha certifierat” 

12 Ny fas i matchen mot 

plantskogens värsting 

14 Sveriges bortglömda bergslag 

ruvar på svar om skogsbruk 

och naturvård 

1 6 Johan Hedberg 

förverkligar sina drömmar 

1 8 Dellenriket – värt en omväg 

20 Stort intresse för sågverks- 

bygget vid Braviken 

22 Äppelodling på gammalt vis 

24 I naturen 

25 Skog och Mat 

26 Var det bättre förr? 

27 Farbror Hennings äventyr 

28 Smått och Kott 

Tillväxt 

ger välfärd 

Rubriken låter som ett politiskt slagord av den sort 

som media bombarderar oss med detta valår. Men 

jag har inga ambitioner att blanda mig i partiernas 

kampanjer inför det stundande valet. Den tillväxt jag 

avser är bokstavlig, nämligen den som sker i skogen. 

Tvärtom, det är uppenbart att vi ska utnyttja 

den så väl som möjligt. 

Att inte ta vara på vad skogen kan ge är 

som att låta en åker ligga i träda och istället 

leva på ett hopsamlat förråd av konserver. 

Nyckeln i hela detta resonemang är 

att skogen – liksom hela naturen – måste 

brukas på ett hållbart sätt. Allt annat är 

att såga av den gren vi sitter på. 

Här i Sverige har vi redan kommit 

långt med de skogliga hållbarhetsfrågorna. 

Internationella bedömare brukar ofta 

framhålla att det svenska skogsbruket 

är världsledande när det gäller både 

naturvård och hållbarhet. 

Men inget är så bra att det inte kan bli 

bättre. Därför ser jag med stort intresse 

fram mot vad det gigantiska skogsforskningsprogrammet 

Future Forests (beskrivet 

på nästa uppslag) kommer att ge i form av 

nya kunskaper. Målet är att ge vägledning 

om hur vi ska kunna bruka skogen så att 

den ger största möjliga totala nytta. Inte 

bara mycket virke, eller biologisk mång- 

Utgiven av: Holmen Skog AB, 891 80 Örnsköldsvik 

www.holmenskog.com 

Redaktion: Holmen Skog, 601 88 Norrköping 

Redaktör och ansvarig utgivare: 

Lars Klingström, lars.klingstrom@holmenskog.com 

011-23 61 90 

I redaktionen: 

Pia Jakobsson, pia.jakobsson@holmenskog.com 


Distribution: Lotta Gunnarsson, 

lotta.gunnarsson@holmenskog.com 

011-23 61 53. Fax: 011-23 61 70 

Produktion: Energi Reklambyrå AB, 

info@energireklambyra.se, 013-31 20 93 

Tryck: AB Danagårds Grafiska, Ödeshög 

Upplaga: 37 000 ex 

Omslaget: Annika Nordin, nybliven programchef 

för Framtidens skog – Sveriges största skogsforskningsprogram 

någonsin. Foto: Lars Klingström 

fald eller sociala värden – utan en 

hållbar helhet. Visionen är en natur 

i ekologisk balans som kontinuerligt 

levererar både nyttigheter och upp- 

levelser av de slag som människor 

behöver för att kunna leva bra liv. 

I den här tidningen ser vi också 

exempel på några av de initiativ som 

nu tas för att hitta hållbara alternativ 

till oljan. Volvo har till exempel redan 

räknat fram vilka biologiska drivmedel 

som ger bäst effekt ”per hektar”. 

Och detta är bara början. 

Håll med om att det är spännande 

med skog; att den har en så viktig roll 

i det hållbara samhälle vi nu ser växa 

fram. 

Huvudkontor: 

Holmen Skog AB, 

891 80 Örnsköldsvik 

0660-754 00 

Region Örnsköldsvik: 

Box 901, 891 20 Örnsköldsvik 

0660-754 00 

Region Iggesund: 

Box 15, 825 21 Iggesund 

0650-280 00 

Region Norrköping: 

601 88 Norrköping 


www.holmenskog.com 

Inrätta ett pris för 

god träkonstruktion 

Vi som är verksamma inom skogs- och träsektorn är ibland 

så övertygade om träets fördelar i byggandet att vi har svårt att 

sätta oss in i hur arkitekter och byggingenjörer tänker om trä. 

Ofta använder vi argument som är lätta att stämma in i men 

glömmer dem som verkligen skulle ge effekt. 

Arkitekter och byggingenjörer 

är två viktiga 

yrkesgrupper i byggbranschen. 

De har inflytande 

på träanvändning i byggandet – 

antingen i sina yrkesroller eller 

indirekt genom att de påverkar 

trender och värderingar. 

De studier som gjorts visar 

att båda dessa yrkesgrupper 

i grunden är positiva till trä. 

Man ser trä som ett naturligt, 

lätt och starkt material. 

Men det förekommer också 

en hel del missuppfattningar 

kring trä, och det är därför 

viktigt att branschen kan förmedla 

tydliga och sakliga fakta 

om materialets egenskaper och prestanda. 

Det är dock något av en paradox att både 

arkitekter och ingenjörer, trots sin positiva 

inställning till trä, ibland är tveksamma till att 

själva arbeta med, eller föreslå, trä i byggande. 

Det som skulle ändra attityden är erfarenheter. 

Goda erfarenheter av hur det är att arbeta med 

trä ökar chansen att nästa byggprojekt också är 

i trä. 

Det handlar också om att höja träets status. 

Att visa att ”trä” kan vara ett plus 

för den egna karriären. Och att det 

också är gynnsamt för såväl uppdragsgivare 

som dem som ska bo 

i husen om de byggs av trä. 

Det är en fråga om motivation 

och att veta var man ska börja – 

som inställningen till motion: Vi 

vet att det är en klok idé, men det 

är svårt att övervinna det första 

motståndet. Om vi däremot vet hur 

vi bäst kommer igång, eller har bra 

förebilder, blir det lättare. 

Träbranschen jobbar redan föredömligt 

med att informera om trä. 

Men man kan utan tvekan göra mer 

för att undanröja hindren och stärka 

de här yrkesgruppernas självkänsla 

när det gäller träbyggnation. 

Man måste också ta hänsyn till 

att arkitekter och ingenjörer har 

olika infallsvinklar på ämnet: Arkitekterna 

tänker visuellt och behöver 

övertygas om träets förmåga till 

uttryck. Konstruktörerna behöver 

fakta för att känna sig säkra på att 

konstruktionen ”funkar”. 

Det räcker alltså inte med 

att tala om träets många tekniska 

” 

Både arkitekter 

och ingenjörer 

är i grunden 

positiva till trä 

som byggnadsmaterial 

men 

är ändå tveksamma 

att själva 

arbeta med det. 

och miljömässiga fördelar. 

Hårda produktfakta är det 

enda som biter. Träindustrin 

kan snegla på bilindustrin och 

hur den med tekniska uttryck 

och nyckeltal beskriver en ny 

bilmodell. Branschen måste 

söka upp arkitekter och ingenjörer 

med produktinformation. 

Förvisso arbetar arkitekter 

och byggingenjörer i ett sammanhang 

där andra aktörer 

– främst byggherrar och entreprenörer 

– har stort inflytande. 

Och för att trä ska vinna insteg 

hos de stora byggarna krävs 

att dessa inser att trä är en 

metod som är likvärdig de 

traditionella byggmetoderna. 

Men de mest gedigna kunskaperna om 

träbyggande förmedlar man i arkitekt- och 

ingenjörsutbildningarna. Den osäkerhet som 

många unga byggingenjörer idag känner inför 

trä har en förklaring i att bara 3 poäng av totalt 

120 universitetspoäng i deras utbildning handlar 

om träbyggande. När man sedan kommer ut i 

en miljö som domineras av betong har man inte 

mycket att sätta emot. 

Träpriset 2008. Brunnberg&Forshed Arkitektkontormed 

arkitekten Kjell Forsberg tilldelades detta års träpris för 

bostadsområdet Östra Kvarnskogen i Sollentuna med 40 hus. 

gäst 

skribenten 

Anders Roos, professor i skogshushållning, 

Institutionen för skogens produkter, Sveriges 

Lantbruksuniversitet i Uppsala. 

Därför måste skogs- och träbranschen bidra till 

att ”trä” får ett större utrymme i utbildningarna. 

Med den positiva grundinställning till trä som 

båda grupperna har bör det inte vara en omöjlig 

uppgift. 

Ett steg är att i ökad grad utnyttja arkitekter 

och byggingenjörer med gediget kunnande i 

träbyggnad som får berätta om sin lärdomsresa. 

Hur de lärde sig att projektera och bygga i trä 

och om de utmaningar och glädjeämnen de ser 

i träbyggandet. 

Det finns fler knep att utnyttja. Sedan länge 

delar Skogsindustrierna vart fjärde år ut ett 

mycket uppskattat pris som premierar ”nydanande 

och estetiskt trähusbyggande”. Det borde 

vara läge att komplettera detta pris med ett som 

också premierar ”god träkonstruktion”. 

? 

Träkonstruktionspriset. Finns ännu inte men 

skulle kunna bli en inspiration för ingenjörer, kon- 

struktörer och byggherrar att lära sig mer om 

träets möjlig-heter som byggmaterial. 

SKOG & VIRKE NR 2 · 2010 3

Future Forests startade 2009 och är det största 

skogsforskningsprogrammet någonsin i Sverige. 

Det kommer att löpa över åtta år och sysselsätta ett 

20-tal forskare från huvudsakligen Umeå Universitet, 

SLU och Skogforsk på heltid. 

Initiativet till Future Forests togs av Holmens skogsvårdschef 

Erik Normark som såg behovet av ett forskningsprogram 

av detta slag. Hans tankar triggade sedan 

igång ett antal tongivande skogsforskare. 

Mistra satsar 60 miljoner kronor för programmets 

första fyra år. Därtill satsar skogsföretag och skogs- 

ägarföreningar, SLU, Umeå och Skogforsk, samman- 

lagt 95 miljoner kronor under samma tid. 

De totala anslagen från intressenterna kommer att 

uppgå till mer än 300 miljoner kronor (under förutsätt- 

ning att programmet får fortsätta). 

Annika Nordin, 42, är jägmästare och har disputerat 

i växtfysiologi. Hennes forskning har därefter varit 

inriktad på hur tillgången på kväve styr tillväxten i 

skogen. Sedan 2009 är hon professor i skoglig eko- 

fysiologi vid Umeå Plant Science Center vid SLU. 

Hon är gift och har två barn, 9 och 6 år gamla. 

Största skogsforskningsprogrammet igång 

Nytt ljus över 

framtidens skog 

– Vi vidgar perspektivet. Det handlar inte om bara virkesproduktion. 

Eller naturvård. Eller sociala värden – utan om att se helheten. 

Målet är att hantera skogen så att den ger störst total nytta. 

Det säger Annika Nordin, professor vid SLU och nybliven chef för det 

jättelika forskningsprogrammet Future Forests – Framtidens Skog. AV l a R S k l I N g S T R Ö M 

Future Forests representerar en helt ny typ 

av skogsforskning. 

– Istället för att forskarna enbart jobbar 

inom sina specialiserade fack för vi dem samman 

så att de får ett vidare perspektiv på”sina” frågor, 

fortsätter Annika Nordin. Så har vi aldrig tidigare 

tagit oss an skogsforskningen i Sverige. 

Bakgrunden till upplägget är naturligtvis den 

enorma komplexitet som präglar skogsfrågorna. 

Här står olika intressen mot varandra på ett sätt 

som inom nästan inget annat område i samhället. 

Skogen ska ge mycket virke, hysa en rik biologisk 

mångfald och dessutom ge människor upplevelser 

och rekreation. Bara för att nämna några av dess 

många sidor – och spänningsfält. 

– Det fokus på skogen som klimatförändringen 

medfört under senare år, understryker vikten 

av att vi nu angriper ämnet brett, säger Annika 

Nordin. Många ser skogen som en av lösningarna 

på klimatproblemet eftersom den både lagrar 

kol och kan ersätta klimatskadliga material och 

energislag. Redan ser vi hur ambitionerna att 

producera mer virke har ökat – vilket i sin tur går 

på tvärs med de höjda naturvårdsambitionerna. 

Debatten om skogsmiljön har hårdnat betydligt 

under senare år. 

Inom ramen för Future Forests har man därför 

samlat eliten av forskare inom en rad olika discipliner 

– även icke traditionellt skogliga. 

– De har valts ut för att representera något 

av ett tvärsnitt i samhället. Det viktiga är att 

forskarna byter sina respektive kunskaper med 

varandra inom ramen för projektet. Det skapar 

förutsättningar att nå lösningar som också tål 

att möta verkligheten. 

Annika Nordin konstaterar att en forskare 

oftast är en individualist som går på djupet inom 

sitt område. Därför har man under Future Forests 

första år lagt stor möda vid att mejsla ut samarbetsformerna. 

Syftet är att forskarna ska lära 

av varandra. Inte minst att de också ska trivas 

tillsammans. 

– Jag ser det som en stor ynnest att få ansvaret 

för detta viktiga forskningsprogram, säger hon. 

Framförallt därför att skogen rymmer så stora 

möjligheter. Biologisk produktion hör framtiden 

till och att som nu ta oss an ämnet på ett tvärvetenskapligt 

sätt ligger helt i linje med min personliga 

uppfattning om den här typen av forskning. 

Annika Nordin ser det inte som en slump att 

ett sådant här skogsforskningsprogram växer 

fram i Sverige. 

– Sverige är ett skogsland och vi har levt av 

vad skogen ger under mycket lång tid. Vi är också 

ett av världens mest naturälskande folk. Det sätt 

som vi brukar våra skogar på skiljer sig också 

från nästan alla andra länders. Det brukar ju 

också kallas den svenska modellen. Medan man 

på andra håll anlägger plantager som brukas 

intensivt och samtidigt avsätter andra arealer som 

reservat, gör vi i princip ”allt” på samma marker. 

Det ställer naturligtvis extra stora krav på att det 

är balans mellan de olika intressena. 

– Men samtidigt pekar alla de studier som 

gjorts under senare år på att svenskens intresse 

för att vistas i naturen minskar stadigt. Vi håller 

på – eller har redan blivit – ett folk som bor i 

städer och tätorter. Och för dem är det den nära 

naturen som är den viktiga. Det ställer krav på att 

tätortsnära skogar har kvaliteter som människor 

uppskattar och behöver. 

– Kanske är också vi i Sverige på väg in i ett tudelat 

skogsbruk, funderar hon. Virkesproduktion 

och naturvård på skilda arealer som i de flesta 

andra länder. Det är en av de många frågor som 

Future Forests kommer att tränga på djupet i. 

Hon konstaterar också att värderingarna om 

skog och naturvård ständigt förändras. Den syn 

vi har idag var annorlunda för femtio år sedan. 

Och om ytterligare femtio år kommer den med 

stor sannolikhet att ytterligare ha förändrats. 

Omvärlden förändras ständigt och därmed också 

synen på skogen och behovet av de råvaror och 

”ekotjänster” den ger. 

– Därför är en av ambitionerna med Future 

Forests att analysera dagens krav för att skapa 

ett så bra beslutsunderlag som möjligt för ett 

framtida hållbart brukande av skogen. Med det 

tvärvetenskapliga angreppssätt vi anlägger tror 

jag det finns goda möjligheter att lyckas, avslutar 

Annika Nordin. 

Forskning på 

bredden 

Future Forests är ett så kallat tvärvetenskapligt forskningspro- 

gram. Det innebär att det spänner över flera vetenskapsgrenar. 

Programmet ska leverera vetenskap av hög kvalitet och förmedla 

kunskaper som kan komma till praktisk användning i skogen. 

Mer virke. Redan idag är det möjligt att med 

kända metoder öka virkesproduktionen med 

i storleksordningen 25 procent. 

Genom förädlade skogsplantor, effektivare 

skogsbruksmetoder och inte minst genom 

det allt varmare klimatet kommer skogen i 

framtiden att kunna producera betydligt mer 

virke. Det är ingen utopi att virkesproduktionen 

i Sverige under andra halvan av detta 

sekel kommer att vara 50 procent högre än 

den är idag. 

Mer biologisk mångfald. De naturanpassade 

skogsbruksmetoder som nu tillämpas 

i Sverige är inte mer än 20 år gamla. Med 

stor sannolikhet går det att göra dem betydligt 

effektivare. 

Med det tidsperspektiv på femtio till 

hundra år som Framtidens skog är inriktat 

på är möjligheterna goda att nå resultat. 

Siktet är satt på att utveckla metoder som 

förenar framtidens högre virkesproduktion 

med bättre förutsättningar för skogarnas 

naturliga artmångfald. 

Mer ”sociala värden” i skogen. Det finns 

väl dokumenterade forskningsresultat om att 

människor mår bra av att vistas i skog och 

natur. Barn som har tillgång till ”natur” nära 

dagis och skolor utvecklar en bättre koncentrationsförmåga 

och motorik än barn som 

växer upp utan kontakt med naturen. 

Ett av målen i Future Forests är att identifiera 

skogens sociala värden för att kunna 

ta dem tillvara. Ett annat är att kunna bruka 

skogen effektivt utan att det behöver leda till 

konflikter mellan skogsbrukare och sociala 

intressen. 

4 SKOG & VIRKE NR 2 · 2010 


Svart på vitt om andelen skyddad skog i Sverige 

I åratal har miljöorganisationerna förmedlat bilden av att vi i Sverige 

är dåliga på att skydda skog jämfört med andra länder. Man lyfter 

fram att bara 1,5 procent av skogen nedan den fjällnära gränsen 

är skyddad. Men man kan med lika gott fog hävda att 25 procent 

av skogen är skyddad. Och då hamnar Sverige i världstoppen. 

AV caRl HeNRIk PalMéR 

Skillnaden mellan de båda siffrorna är 

kolossal – 1,5 procent eller 25 procent. På 

Sverigenivå handlar det om ett par miljoner 

hektar. Vad är då sanningen? 

Jo, faktum är att båda siffrorna är riktiga. Vilken 

man väljer att redovisa beror på vad man räknar in. 

Det hänger också samman med två grundläggande 

frågor: Vad är skog och vad är skydd? 

Se därför den här artikeln som ett resonemang 

kring siffror hämtade från Skogsstyrelsens officiella 

statistik. Förhoppningsvis kan det bidra till ökad 

klarhet om varför det förekommer så många – och 

helt olika – siffror i debatten om andelen skyddad 

skog i Sverige. 

Från 1,5 till 25 procent i fyra steg 

grundnivån. Den lägsta siffran – 1,5 procent – får 

vi om vi enbart räknar formellt skyddad, produktiv 

skog nedan den fjällnära gränsen. Det handlar 

alltså om skog som finns i naturreservat och nationalparker, 

åtnjuter biotopskydd eller är skyddad 

genom naturvårdsavtal. 

Med dessa snäva definitioner är 334 000 hektar 

skog skyddad i Sverige enligt Skogsstyrelsens statistik, 

och det blir bara 1,5 procent. 

Steg 1. Det kan knappast anses orimligt att också 

räkna med den formellt skyddade skogen ovanför 

gränsen för fjällnära skog. Dels är det ju skog, 

dels är den skyddad. Här finns det stora arealer, 

närmare bestämt 393 000 hektar produktiv skog. 

Då är vi uppe i totalt 727 000 hektar, vilket är 3,2 

procent skyddad produktiv skog. 

Steg 2. Siffran för skyddad skog på grundnivån 

gäller för 2008. Men nu är det 2010 och då bör vi 

förstås lägga till också de senaste båda årens ännu 

inte helt genomförda avsättningar, som är ganska 

stora. Det är framförallt ett antal affärer med de 

statliga skogsägarna Fastighetsverket och Sveaskog 

som påverkar statistiken. Det handlar om kanske 

200 000 hektar till som nu är på väg att skyddas 

som naturreservat. Då kommer vi upp till 927 000 

hektar – det är 4 procent av Sveriges produktiva 

skogsmark. 

Steg 3. Nu lägger vi till den frivilligt sparade 

skogen. Skogsbolag och privata skogsägare har 

förbundit sig att spara 1 167 000 hektar skog – 

frivilligt och utan ersättning. Det frivilliga sparandet 

sker framförallt inom ramen för de två stora 

certifieringssystemen FSC och PEFC. 

Lägger vi till den frivilligt sparade skogen kommer 

vi fram till att det är totalt 2 094 000 hektar 

produktiv skogsmark som undantas från skogsbruk. 

Andelen skyddad skog i Sverige är därmed 

runt 9 procent. 

Steg 4. För att kunna göra en rättvisande internationell 

jämförelse lägger vi nu också till de skogklädda 

impedimenten. I Sverige har vi traditionellt 

sagt att en mark måste kunna producera minst en 

kubikmeter virke per hektar i genomsnitt för att 

klassas som skog – det vill säga produktiv skog. 

Med den definitionen finns det ungefär 23,4 miljoner 

hektar skog i Sverige. 

Men internationellt klassas numera i princip 

all skogklädd mark som skog. Med den definitionen 

kommer vi upp till 28,4 miljoner hektar skog 

i Sverige. Mellanskillnaden, fem miljoner hektar, är 

skogklädda impediment. De är enligt skogsvårdslagen 

skyddade – skogsägaren får bara ta ut ”enstaka 

träd om det inte påverkar naturmiljöns karaktär”. 

Summering. Genom att lägga samman de formellt 

skyddade reservaten och de skogklädda impedimenten 

med de frivilligt skyddade skogarna kommer 

vi upp till en total areal skyddad skog på runt 

7 100 000 hektar. Det är 25 procent av all skog i 

Sverige enligt den internationella definitionen. 

Om man skulle vilja kan man addera ytterligare 

arealer. I samband med föryngringsavverkningar 

lämnas skyddszoner invid sjöar, vattendrag och 

myrar samt diverse olika sorters småbiotoper. Enligt 

Skogsstyrelsens statistik handlar det om sex procent 

av den avverkade volymen som skogsägarna av 

naturvårdsskäl inte tillgodogör sig. Holmen bedömer 

att ungefär fem procent av de avverkade arealerna 

på detta sätt lämnas orörda. Vi väljer dock att 

inte räkna med denna kategori här, men konstaterar 

att den verkliga siffran för skog som inte brukas är 

högre än de 25 procent vi nyss räknade oss fram till. 

Vilken siffra är då den mest korrekta – alla är ju 

enligt sina respektive definitioner sanna? Ja, då kommer 

vi till värderingar. Vill vi visa att det är en snedbalans 

mellan södra och norra Sverige, kan det finnas 

skäl att särredovisa andelen fjällnära skog. Men om 

vi ska jämföra oss med andra länder, bör nog den 

fjällnära skogen ändå vara med. För sannolikt har 

man också i många andra länder en hög andel ” 

avlägsen” skog i sin statistik för skyddade arealer. 

Vill man berätta ”hur det är i praktiken”, det 

vill säga hur stor areal som de facto inte brukas, 

ja då väljer man förstås den högsta siffran. 

Den andra knäckfrågan är hur vi ska se på de 

frivilligt sparade skogarna. Den som vill få staten 

att satsa mer pengar på skogsskydd tonar ner deras 

Från 1,5 till 25 procent i fyra steg 

Formellt skyddad, produktiv skog 

nedan gränsen för fjällnära skog. 

Nationalparker · Naturreservat 

Biotopskydd · Naturvårdsavtal 

Totalt 334 000 hektar 

grundnivån 

Bäst 

eller 

sämst 

i klassen 

Inklusive fjällnära skog. 

Det finns 393 000 hektar produktiv 

skog ovan den fjällnära gränsen. 


steg 1 

Inklusive beslutade men ännu 

inte genomförda avsättningar. 

Ytterligare cirka 200 000 hektar 


Inklusive frivilligt skyddade skogar. 

Huvudsakligen avsättningar som görs 

inom ramen för certifieringarna enligt 

FSC och PEFC. 

Totalt 2 094 000 hektar 

betydelse och ställer frågor som: ”Hur vet vi 

att de är långsiktigt skyddade, skogsägarna 

kanske ändrar sig en dag? Har skogsägarna verkligen 

sparat sina mest värdefulla skogar?” 

Men behöver vi vara så klentrogna? De stora 

skogsföretagen kan knappast gå ifrån sina åtaganden 

– på vare sig kort eller lång sikt. Då skulle de 

inte kunna se sina kunder i ögonen – och det är 

definitivt inte bra för företag som vill överleva på 

en marknad. Och det är en mycket tydlig trend 

idag att kundernas krav på certifierade produkter 

hela tiden ökar. 

Och vi behöver förmodligen heller inte känna 

någon oro för de privata skogsägarnas avsikter. 

Andelen utbor, det vill säga skogsägare som inte 

bor på sina fastigheter ökar stadigt. Allt färre är 

beroende av intäkterna från skogen – och värderar 

i ökad grad dess många andra värden, inte 

minst naturvärdena. 

Impedimenten då? Ja, de är ju relevanta när vi 

jämför oss med länder som definierar ”skog” som 

”trädbevuxen mark” oavsett om den ger mycket 

eller lite virke. Och impedimenten är naturligtvis 

också relevanta om de verkligen gynnar den biologiska 

mångfalden. Deras betydelse är i dag lite 

nedtonad av ekologerna, men gissningsvis skulle 

det bli ett ramaskri om vi skulle börja avverka 

impedimenten … 

Hur ligger vi då till internationellt? Ja, med den 

spännvidd som de svenska siffrorna har, så inser 

man att frågan i princip är omöjlig att besvara. 

För ingenting säger att spännvidden skulle vara 

mindre i andra länder. Hur har man definierat 

begreppet skog? Vad innebär skyddet? Hur har 

man hanterat sina skogar långt från industri och 

vägar? Och vad är det man vill skydda? 

I många länder, som till exempel Österrike och 

Schweiz, handlar det mer om att skogen ska ge 

skydd mot laviner. I andra länder skyddas skog 

för att förhindra att grundvattnet förstörs. 

Det förekommer uppgifter om att andelen 

skyddad skog i globalt perspektiv skulle vara tolv 

procent. Men mot bakgrund av de ovan skissade 

oklarheterna är det en siffra som måste tas med 

inte bara en nypa salt, utan en hel säck. Det finns 

ingen entydig internationell statistik på detta 

område. 

Den som finns spretar och är utomordentligt 

svårtolkad. Så frågan om hur vi ligger till internationellt 

får tyvärr lämnas obesvarad tills vidare. 

Inklusive skogklädda impediment. 

I andra länder finns bara en definition för 

skog som inbegriper också det vi kallar impediment. 

I enlighet med denna norm finns 

det 28,4 miljoner hektar skog i Sverige. 

Totalt 7 094 000 hektar 

steg 2 steg 3 steg 4 

1,5% 3,2% 

4% 

9% 

25% 


SKOG & VIRKE NR 2 · 2010 7 

Foto: Bo-Göran Backström

Bortom oljan 

finns skogen! 

Tekniken finns, företagen finns 

och investerarna börjar strömma 

till. Förgasning och annan bio- 

massateknik är på väg att slå 

igenom i stor skala. Det är ett 

tekniksprång av stora mått och 

ett första steg till en helt ny 

skogsindustri – eller ska vi kanske 

hellre kalla det bioindustri. 

AV aNDeRS THORéN 

Idéerna om bioraffinaderier och förgasning 

av svartlut har funnits i flera år men utvecklingen 

har inte riktigt tagit fart. Men plötsligt 

händer det. Den tidigare skepsisen i branschen 

till dessa nya företeelser är på väg att brytas. 

Utan tvekan är något av en islossning på gång. 

Inte bara i Sverige, utan också på flera andra 

håll i världen, börjar många projekt få vind i 

seglen och gå mot förverkligande. 

Anledningen 

är förstås den numera så 

välkända; att vi helt enkelt 

är tvungna att hitta hållbara 

alternativ till oljan. Dels för att 

den snart blir orimligt dyr att utvinna, 

dels för att den påverkar klimatet negativt. 

I Piteå bygger just nu Smurfit Kappa en pilotanläggning 

för att tillverka DME genom att förgasa 

brukets svartlut. Hundra ton ska tillverkas 

per dag och 14 Volvolastbilar kommer under 

verkliga förhållanden att testa och verifiera 

detta nya klimatsmarta bränsle. Det är i sammanhanget 

intressant att notera att Volvo 

Lastvagnar ser DME som ett huvudspår för 

framtiden. 

I samma stad bygger SunPine en anläggning för 

att tillverka biodiesel av tallolja. I Piteå gör också 

Energitekniskt Centrum försök med förgasning 

av träpulver. Målet är att kunna tillverka bränslen 

och drivmedel av förnybara råvaror. Det är inte 

konstigt att världens blickar riktas mot Piteå. 

Också i Göteborg händer spännande saker. 

Om två år ska Göteborgs Energi ta i drift en 

anläggning som producerar biogas av skogsavfall. 

Och i Värnamo testas vedförgasning för att 

framställa syntetisk diesel, DME och metanol. 

Men det projekt som överskuggar 

det mesta i Sverige, 

inom detta område, är den 

tremiljarderssatsning som 

förbereds i Örnsköldsvik. 

Att det tidigare nedläggningshotadesulfitmassabruket 

Domsjö Fabriker förvandlats 

till ett bioraffinaderi är 

i sig en industriell bragd. 

Nu väntar nästa steg, en fullstor 

anläggning för förgasning av 

biomassa. Slutprodukten blir både metanol 

(som kan blandas in i vanlig bensin) och DME. 

Energimyndigheten har beviljat 500 miljoner 

i investeringsstöd, vilket är en klar indikation 

på bärkraften i projektet. Starten planeras till 

oktober 2013 och anläggningen får kapacitet 

att producera 100 000 ton biodrivmedel per år. 

arlanda flygplats umgås med riktigt spektakulära 

planer. Nyligen presenterades en förstudie 

av ett bioraffinaderi tänkt att placeras i närheten 

av flygplatsen. Råvaran utgörs av biomassa från 

skogen. Studien visar att ”biojetbränslet” är 

konkurrenskraftigt redan vid ett oljepris på 70 

dollar per fat, alltså ungefär dagens nivå. Vid en 

produktion på 50 000 ton per år skulle Arlanda 

kunna ersätta så mycket fossilt flygbränsle att 

flygplatsen kan klassas som koldioxidneutral, 

vilket vore en världsnyhet. 

British Airways umgås med liknande, men 

betydligt större planer på att tillverka biojetbränsle 

vid London City Airport. 

I Finland går utvecklingen i samma spår som 

i Sverige och man ligger där till och med före. 

Till exempel har UPM-Kymmene presenterat en 

strategi som omfattar mångmiljardsatsningar på 

biodrivmedel. Det handlar om två förgasningsanläggningar 

på vardera 300 000 ton per år. 

Även Stora Enso är med i matchen. Tillsammans 

med oljebolaget Neste har man byggt en 

förgasningsanläggning för skogsråvara nära pappersbruket 

i Varkaus som ska tillverka biodiesel. 

Också i USa finns omfattande utbyggnadsplaner 

inom det här området. Just nu förbereder 

man inte mindre än 19 avancerade bioraffinaderiprojekt. 

Programmet omfattar såväl biobaserade 

fordonsbränslen, grön el som andra produkter 

från bio-raffinaderier. Restprodukter från såväl 

jordbruket som skogsbruket ska användas. 

kanadensarna siktar högt. I februari presenterade 

branschorganisationen FPCA en rapport, som 

drar upp riktlinjerna för hur den kanadensiska 

skogsnäringen ska resa sig ur recessionen och bli 

en ”tillväxtmotor” i bioekonomin. Planen är att 

producera bioenergi motsvarande behovet hos 

2,5 miljoner hushåll. 

Inte bara skogsbolag utan också oljebolag, 

energibolag, biltillverkare och kemiföretag är 

aktiva på den marknad som nu öppnas. Till 

exempel har det tyska kemi- och biobränsleföre- 

taget Choren under medverkan av Volkswagen 

och Daimler uppfört en storskalig demonstrationsanläggning 

för produktion av syntetisk 

diesel. 

Choren är också teknikleverantör till ett 

projekt i nordöstra Frankrike, som drivs av 

den statliga franska kärnkraftskommissionen. 

I den anläggningen ska andra generationens 

biobränslen framställas av restprodukter från 

jord- och skogsbruk. 

chemrec aB, som står för förgasningstekniken 

i Piteå och i Domsjöprojektet, har räknat ut att 

minst 25 procent av dagens diesel- och bensinkonsumtion 

kan ersättas om alla landets massabruk 

skulle satsa på svartlutförgasning. Utsläppen 

av fossil koldioxid minskar då med sex miljoner 

Biometanol – effektivt 

fordonsbränsle 

Metanol* kan användas som inblandning i 

bensin. Idag produceras metanol främst av 

naturgas eller stenkol och är då ett fossilt 

bränsle. Klimatvänlig ”biometanol” kan framställas 

genom förgasning av trä, svartlut eller 

annan biomassa. Fördelarna är främst: 

Hög energieffektivitet till låg kostnad 

Renare avgaser än för bensin, diesel 

och etanol 

Flexibilitet – metanol kan framställas 

av många olika typer av råvaror. 

Metanol är aggressivare än bensin, men 

bilar med vanliga insprutningsmotorer klarar 

utan problem inblandning av metanol i bensin 

med 10–15 procent. Att metanol är giftigt har 

tidigare hämmat metanolanvändningen som 

drivmedel. Idag är erfarenheterna emellertid 

mycket omfattande och metanolhantering 

innebär inga ökade säkerhetsrisker. 

* Tidigare framställdes metanol genom torrdestillering 

av trä och kallades då träsprit. 

Inom en inte allt för avlägsen framtid kan det bli helt naturligt att tanka ”skog” istället för fossil bensin eller diesel. 

ton. Detta är förstås bara ett räkneexempel, men det 

visar vilka potentialer som finns. De samhällsekonomiska 

aspekterna är också högintressanta. Enligt 

samma beräkningar skulle DME och/eller metanol 

kunna ersätta importerat fordonsbränsle till ett 

värde av tio miljarder kronor per år. 

Biodrivmedel 

DME (dimetyleter). Ett gasolliknande bränsle som kan 

framställas genom förgasning av till exempel skogsråvara 

eller svartlut. Avsett för modifierade dieselmotorer. 

Etanol (vanlig alkohol) kan användas som drivmedel 

på i princip samma sätt som bensin. 

Metanol (träsprit) kan användas i bensin eller dieselmotorer. 

Dess giftighet har fram till nu gjort fordonsindustrin 

tveksam till metanolen. 

0 2 000 4 000 6 000 8 000 10 000 12 000 


SKOG & VIRKE NR 2 · 2010 9 

RME av raps 

Etanol av vete 

Etanol av skog 

Syntetisk diesel av skog 

Syntetisk diesel av skog via svartlut 

Metanol av skog 

Metanol av skog via svartlut 

DME av skog via svartlut 

För dem som från åskådarplats följt de här diskussionerna 

– och inspirerats av visionerna – är 

den nya handlingsberedskapen väldigt efterlängtad. 

Arenan tycks nu verkligen vara krattad. Mycket 

talar för att det snart blir som det sägs i TV-reklamen: 

Plötsligt händer det. 

Biogas/syntetisk naturgas. Metangas som framställs 

från biomassa. Kan användas som fordonsgas 

eller som inblandning i fossil naturgas i naturgasnäten. 

RME (rapsdiesel) tillverkas av bland annat rapsolja 

och metanol. Används i dieselmotorer. 

Syntesgas erhålls vid förgasning av biomassa och 

är utgångspunkt för många olika biodrivmedel. 

Syntesgas framställs också av kol och naturgas. 

Syntetisk diesel framställs via syntesgas för 

vanliga dieselmotorer men ger lägre utbyte än DME 

och metanol. 

Så långt kan man köra på olika biobränslen 

Lastfordon, kilometer per hektar/år 

Källa: Volvo 

Foto: Lars Klingström

Islossning för 

skogscertifiering 

i Sverige 

Tolv år efter det att skogscertifiering 

infördes i Sverige ökar nu 

både behovet av certifierat virke 

och möjligheterna för privata 

skogsägare att certifiera sina 

skogar. Enklare regler, mindre 

administration och ökande insikter 

om certifieringens värden 

ligger bakom utvecklingen. 

AV laRS klINgSTRÖM 

Skogscertifiering sågs av många privata 

skogsägare med misstänksamma ögon när 

de stora bolagen, bland annat Holmen, fick 

sina första certifikat 1998. ”Varför skulle vi sköta 

våra skogar enligt vad en organisation med säte 

i Mexiko har bestämt”, var en vanlig åsikt. 

Men det var ju inte för att krångla till livet för 

skogsägarna som certifieringen infördes. Istället 

var det för att konsumenterna skulle kunna välja 

papper och träprodukter med ursprung i uthålligt 

brukade skogar. I många europeiska länder pågick 

vid den här tiden en tuff debatt som till stor del 

handlade, och fortfarande handlar, om att skogsbruk 

är detsamma som skövling av naturen. 

De första tankarna på ett certifieringssystem för 

skogsbruk föddes vid FNs stora miljökonferens 

i Rio 1992. De resulterade i att systemet Forest 

Stewardship Council (FSC) skapades. Dess bärande 

idé är att världens skogar ska brukas på ett sätt 

som är miljömässigt, socialt och ekonomiskt hållbart. 

Alltså att skogsbruk inte får föröda miljön, 

inte hota ursprungsbefolkningar och att det måste 

ske på ett ekonomiskt uthålligt sätt. 

Att de svenska skogsföretagen tidigt hoppade 

på certifieringståget hade sin upprinnelse i det 

tyska förlaget Springers aktiviteter under hösten 

1993. En spektakulär artikel i den inflytelserika 

tidningen Der Spiegel med rubriken ”Plünderer 

im Norden” satte bollen i rörelse. Någon månad 

senare gjorde Springer och tre andra stora 

förlag gemensam sak med Greenpeace och krävde 

”Kahlschlagfreies Papier” (kalhyggesfritt papper). 

Och inte bara för att hyggen var fula, utan för att 

skogsbruket ansågs hota skogslevande arter. 

Det förvandlade ”skogsmiljö” från en estetisk 

fråga som mest drivits av miljögrupper, till en 

fråga om biologisk mångfald med stora, internationella 

kunder som avsändare. 

Det stod snart klart för de nordiska skogsföretagen 

att de aldrig med egna resurser skulle kunna 

informera sig ur det dilemma som höll på att växa 

upp. För hur skulle man kunna lära kontinentala 

storstadsbor vad miljöanpassade skogsbruks- 

metoder var när dessa inte hade några referenser 

till ”skog” överhuvudtaget. 

Denna insikt var skogsföretagens drivkraft till 

att låta certifiera sina respektive skogsbruk enligt 

FSC. Skogscertifiering är alltså inget annat än ett 

sätt att kommunicera budskapen om miljöanpassat 

skogsbruk till breda grupper av konsumenter. 

FScs regelverk var främst anpassat till stora 

skogsägare, varför det mer småskogsägarvänliga 

systemet PEFC föddes efter några år. Till skillnad 

från i FSC har inte miljöorganisationerna något 

inflytande över standardens utformning i PEFC. 

I övrigt är kraven i båda systemen till sina väsentliga 

delar likvärdiga. 

Sedan ett antal år är flera av de stora skogsföretagen 

certifierade enligt både FSC och PEFC. 

Skogsägarrörelsen tog tidigt ställning för PEFC 

och erbjuder sedan länge sina medlemmar certifiering 

enligt detta system. Nu är dock PEFCs 

monopol inom skogsägarrörelsen brutet, sedan 

Södra också uppmuntrar till dubbelcertifiering. 

Det blir nu också enklare för mindre skogsägare 

att kunna certifiera sig. FSC införde den 1 juni nya 

regler för certifiering av mindre skogsfastigheter. 

De nya reglerna gäller skogsägare i Sverige som 

har mindre än 1 000 hektar skog. För de riktigt 

små – mindre än 50 och mindre än 20 hektar är 

reglerna ännu enklare. Bland annat är det nu färre 

krav på dokumentation och kartläggning samt 

om samråd. 

Extra betalt för 

certifierat virke 

i södra Sverige 

PEFC/05-31-52 

PEFC/05-31-52 

PEFC/05-31-52 

Med det nya sågverket i Braviken ökar 

Holmens behov av certifierat grantimmer 

mycket kraftigt. Vid Bravikens 

pappersbruk ökar samtidigt behovet av 

granmassaved på grund av att man där 

minskar inblandningen av returpapper. 

För att stimulera sydsvenska skogsägare 

att låta certifiera sina skogar 

har Holmen därför infört en premie 

på certifierade volymer. 

– Med det stadigt ökade behovet 

av certifierad råvara är det naturligt 

att vi också uppmuntrar dem som 

säljer virke till oss att låta certifiera 

sina skogar, kommenterar Jan Orke, 

marknadschef vid Holmen Skog 

i Norrköping. Certifieringarna administreras 

av Holmen, som till dags dato 

har 45 000 hektar privatägda skogar 

under sitt ”certifieringsparaply”. 

Skillnaderna mellan olika länder 

och produkter är stora, men 

signalerna är otvetydiga: Det blir 

allt mer en självklarhet att trävaror, 

tryckpapper och kartong ska vara 

certifierade enligt FSC eller PEFC. 

AV aNDeRS THORéN 

Storbritannien är ett av de länder där skogscertifiering 

verkligen är en marknadskraft 

att räkna med. På marknaden för trä- och 

byggnadsvaror slog FSC igenom redan för tio år 

sedan. Det var då som gör-det-självkedjan B&Q 

introducerade FSC-märkta produkter i nästan 

hela sitt sortiment, en satsning som fick många 

efterföljare. 

– Idag är det ett absolut krav från alla större 

trävaruköpare att deras leverantörer ska kunna 

erbjuda certifierade trävaror, säger andrew 

Nichols, chef för Holmen Timber Ltd. 

Storföretagens miljöpolicies är en minst lika 

stark drivkraft som konsumenternas miljömedvetenhet. 

Till exempel har en av Holmen Timbers 

största kunder, byggvarugrossisten Travis Perkins, 

satt som mål att öka andelen certifierade träprodukter 

från nuvarande 80 procent till 90 procent 

till år 2011. 

– Vi räknar med att sälja ännu mer certifierade 

produkter framöver. Det gäller också det kommande 

sortimentet från den nya sågen i Braviken. 

Våra kunder utgår från att vi ska kunna leverera 

certifierat granvirke, vilket vi naturligtvis kommer 

att göra, säger Andrew Nichols. 

Storbritannien är också en av de största marknaderna 

för miljöcertifierad kartong, såväl från Iggesunds 

Bruk i Sverige som från Holmens kartongbruk 

i Workington på den engelska västkusten. 

– En stor del av den kartong vi säljer här i UK 

och Irland används bland annat för konsumentnära 

produkter som förpackningar, gratulationskort och 

omslag till pocketböcker. Det är produkter som ofta 

är märkta med FSC- eller PEFC-logon, säger Matt 

campbell, försäljningschef för grafisk kartong vid 

Iggesund Paperboard i Storbritannien. 

Matt Campbell har förståelse för att mindre 

skogsägare i Sverige tycker det är onödigt att lägga 

tid och pengar på att få sin verksamhet certifierad, 

eftersom Sverige har så högra krav på sitt skogs- 

Det är i sådana här miljöer – jättelika byggmarknader och storstäder – i länder där människor 

inte har någon referens till ”skog” som certifieringarna gör sin stora nytta. 

”Marknaden vill ha certifierat” 

bruk. Men från marknadssynpunkt blir det mer 

och mer nödvändigt. 

– FSC och PEFC har blivit välkända ”varumärken” 

och britterna väljer gärna miljömärkta 

produkter för att känna att de tar ansvar för miljön. 

Därför är det viktigt för oss att kunna erbjuda 

produkter vars råvara kommer från ett miljöcertifierat 

skogsbruk, säger Matt Campbell. 

I Frankrike, liksom i flera andra länder på kontinenten, 

är marknadens krav på skogscertifiering 

inte lika tydliga som i Storbritannien. Men trenden 

är densamma – FSC är mest etablerat men PEFC 

vinner successivt terräng. Pocketboksförlagen har 

legat först i spåret, men även detaljhandeln har 

vuxit fram som stor köpare av certifierat papper 

för sina reklamutskick. 

– Till exempel använder dagligvarukedjan 

Carrefour nu enbart FSC- eller PEFC-certifierat 

tryckpapper för sina reklamutskick, alternativt 

papper som är tillverkat av hundra procent returpapper, 

säger christophe Irion försäljningschef 

på Holmen Paper i Frankrike. 

Han anser att certifieringstrenden är positiv för 

skogsnäringens image. Den franska allmänheten 

har nämligen förhållandevis svaga kunskaper 

om skogsbruket i olika länder och rapporter om 

skogsskövling och illegal avverkning på andra håll 

i världen smittar av sig på de 

svenska produkterna. Många 

fransmän är också allmänt 

skeptiska till pappersprodukter, 

eftersom man tror att tillverkningen 

leder till skogsförstörelse 

och allvarlig miljöpåverkan. 

– Det är en stor utmaning 

att förklara att Holmens 

skogsbruk är hållbart och 

att vår skogsindustri klarar 

högt ställda miljökrav. Att 

erbjuda skogscertifierade 

pappersprodukter är en viktig del i det arbetet, 

säger Christophe Irion. 

Skogscertifiering 

Certifiering innebär att någon garanterar att 

en produkt eller tjänst utförs enligt en angiven 

standard. För att vara trovärdig måste certifieringen 

utfärdas av en tredje part, det vill säga en 

opartisk organisation. Det finns flera certifieringssystem 

i världen, men de klart dominerande är 

FSC eller PEFC. 

Internationella certifieringsföretag kontrollerar 

i årliga revisioner att standardens krav uppfylls. 

Holmen, liksom också flera andra skogsföretag, 

kontrolleras av SSC, Svensk Skogscertifiering 

med verksamhet även i andra länder. 

Skogscertifiering i Sverige 

Drygt 10,4 miljoner hektar skog är idag certifierade 

enligt FSC. Motsvarande siffra för PEFC är 

7,9 miljoner hektar. 

Sverige är med dessa siffror det mest certifierade 

landet i världen. Cirka en fjärdedel av 

landets skogar är certifierade enligt antingen ett 

eller båda systemen. 

10 SKOG & VIRKE NR 2 · 2010 

SKOG & VIRKE NR 2 · 2010 11 

SA-Fm/COC-1309 FSC Trademark/Forest 

Stewardship Council A.C. 

Andrew Nichols, 

chef för Holmen 

Timber Ltd. 

Matt Campbell 

ansvarar för Holmens 

försäljning av grafisk 

kartong i England. 

Christophe Irion 

försäljningschef 

vid Holmen Paper 

i Frankrike. 

Foto: Lars Klingström

Ny fas i matchen 

mot plantskogens 

värsting 

AV laRS klINgSTRÖM 

I mer än ett halvt sekel har snytbaggarna 

varit ett jätteproblem 

för svenska skogsbrukare. 

Utan fungerande skydd kan så 

mycket som 80 procent av de 

nysatta plantorna dödas under 

de första åren. När den bortre 

horisonten för insekticider nu 

närmar sig sätts hoppet till 

mekaniska skydd och modi- 

fierad skogsskötsel. 

Så kan man skydda 

skogsplantor mot 

snytbaggar 

Det var när trakthyggesbruket återinfördes 

på 1950-talet som man samtidigt 

dukade borden för dessa, i alla andra 

avseenden tämligen oansenliga och fridsamma 

insekter. Sedan dess har skogsbrukarna förbannat 

snytbaggarna i årtionde efter årtionde. 

– Svenskt skogsbruk har provat det ena 

skyddet efter det andra under de gångna 

femtio åren. Alla har av olika skäl förkastats 

eller förbjudits. 

Det konstaterar Erik Normark, skogsvårdschef 

i Holmen och både luttrad och lite 

uppgiven över att det varit så svårt att få till 

ett fungerande snytbaggeskydd. 

Inget år utan en ny ”lösning” på problemet. 

Mekaniska skydd i form av plastkragar, plaststrumpor, 

klister och vax har testats, befun- 

Beläggningsskydd 

Conniflex är ett skydd som innebär att plantan 

förses med en skyddande beläggning av fina 

sandkorn. Snytbaggen orkar inte bita bort 

sandkornen och beläggningen är så töjbar att 

den inte hindrar plantan från att växa. Conniflex 

kräver betydande investeringar i lokaler och 

utrustning. 

nits lovande – men inte gett avsedd verkan. 

Dock ser det nu ut som beläggningsskyddet 

Conniflex verkligen kommer att hålla vad det 

lovar. Det finns också ett intressant barriärskydd 

på gång som Holmen nu tittar på med 

stort intresse. 

Problemet fram till nu har varit att utveckla 

mekaniska skydd som håller mer än en 

säsong. Väder och vind, inte minst också den 

omgivande vegetationen, bidrar till att sänka 

skyddens effekter till så låga nivåer att det inte 

varit värt pengarna att applicera dem. 

Det enda skydd som fungerat och som 

också använts vid så gott som alla plantskolor 

i Sverige, har varit kemiska preparat. Plantorna 

har behandlats med olika typer av så kallade 

Barriärskydd 

De som finns idag fungerar bra men är svåra, 

och därmed dyra, att applicera på plantorna. 

Skogforsk utvecklar just nu ett helt nytt koncept 

som innebär att skyddet enkelt kan appliceras 

i samband med planteringen till låg kostnad. 

Detta skydd kan vara tillgängligt under 2012 och 

ses av Holmen som ett framtida huvudalternativ. 

insekticider. De har haft god effekt, men eftersom 

ambitionen i Sverige är att bedriva ett giftfritt 

skogsbruk har de så småningom förbjudits. Efter 

ett antal förlängda dispenser är det visserligen 

fortfarande tillåtet att behandla plantor med 

insekticider. Men nu finns en bortre gräns för 

den senaste dispensen, vilket sätter press på 

skogsbruket att äntligen hitta en lösning. 

– Inom Holmen har vi tillsammans med Skogforsk 

genomfört en stor utredning som resulterat 

i en ny strategi för hur vi ska gå till väga, säger 

Erik Normark. Strategin skiljer sig för olika 

delar av landet. Snytbaggar är ett problem så 

gott som överallt, men det är utan tvekan störst 

i landets södra och mellersta delar. 

– Till stor del sätter vi förhoppningarna till 

Ökad kvalitet 

i återväxt- 

arbetet 

Vitala plantor placerade 

på optimala planteringspunkter 

ökar deras 

förmåga att stå emot 

snytbaggeangrepp. 

Skärmställning 

En skärmställning med 

cirka 150 kvarlämnade träd 

per hektar minskar risken 

för snytbaggeskador. 

Risken för stormskador 

och ökade avverkningskostnader 

är en betydande 

nackdel. 

En snytbagges 

liv och leverne 

12 SKOG & VIRKE NR 2 · 2010 

SKOG & VIRKE NR 2 · 2010 13 

Foto: Ulf Risberg/N – Naturfotograferna 

Sådd 

År 1 

Så snart lufttemperaturen nått 

över 18 grader på våren flyger snytbaggen 

iväg för att hitta en plats 

där den kan träffa en partner av det 

motsatta könet. 

Snytbaggarna söker sig till 

nyupptagna hyggen där det finns 

gott om nydöd ved. Där ägnar de 

hela sommaren åt att para sig med 

varandra. Honorna lägger förstås 

också ägg. De placeras nära 

stubbarnas rötter där larverna så 

småningom kan hitta sin föda. 

När hösten kommer kryper 

snytbaggarna ner i förnan där de 

övervintrar. Också larverna övervintrar 

i marken. 

de nya mekaniska skydd som nu är på väg. 

Vi satsar också på sedan länge väl beprövade 

skogsskötselmetoder som i olika grad bidrar till 

minskade snytbaggeskador. I konceptet ingår 

också att höja kvaliteten på återväxtarbetet 

ytterligare. Bland annat sätter vi fokus på 

markberedning och plantering. 

Den produktionsutredning som Holmen gjorde 

för några år sedan visade tydligt att båda dessa 

moment har mycket stor betydelse för hur plantorna 

etablerar sig. En vital planta som satts i en 

bra planteringspunkt växer snabbt ur de dimensioner 

(mindre än 10 mm tjock stam) som är 

mest attraktiva för snytbaggarna. De klarar därmed 

också bättre att stå emot angrepp. 

Av samma skäl kommer Holmen i södra 

Sverige att helt gå över till Starpot 120 – marknadens 

största täckrotsplanta. Likaledes kommer 

man där också att förse alla plantor med mekaniska 

barriärskydd samt öka andelen plantering 

under skärmträd. 

I landets mellersta och norra delar kommer 

plantor som sätts i de mest utsatta delarna också 

att förses med barriärskydd. 

– Vi kommer också att maximera andelen sådd 

av tall och contorta på torra och friska marker 

och räknar med att fröså cirka 45 procent av 

Sådda plantor har högt kådtryck 

som avhåller snytbaggar 

från att gnaga på dem. Ofta 

finns det också flera plantor i 

en sådd jämfört med en plantering 

vilket gör att tillräckligt 

många plantor klarar eventuella 

angrepp av snytbaggar. 

Hyggesvila 

År 2 och 3 

De larver som blivit till på 

våren kommer fram som färdiga 

snytbaggar på sensommaren 

året därpå. De som blivit till 

senare övervintrar ytterligare 

ett år som larver. 

Det är de nyfödda snytbaggarna 

som är problemet. 

De behöver snabbt hitta något 

att äta för att kunna flyga iväg till 

ett annat hygge för att para sig där. 

Har då skogsägaren hunnit sätta nya 

plantor i jorden så är det att erbjuda dem 

ett dukat bord. Den späda barken på 

de nysatta plantorna är smaskens för 

en nyfödd snytbagge. 

Låter man hygget vila i tre till 

fem år minskar risken för snytbaggeskador. 

I gengäld ökar 

konkurrensen från den övriga 

vegetationen mycket kraftigt 

vilket försvårar föryngringen. 

Inte minst tappar man upp till 

fem års virkesproduktion. 

årsytan. Sådda plantor har ett större kådtryck än 

planterade plantor och är därför bättre rustade att 

försvara sig mot snytbaggar. 

Men det finns också baksidor med de valda 

strategierna. Kostnaderna ökar genom ökad 

användning av mekaniska skydd och genom större 

och dyrare plantor. Dessutom innebär den ökade 

andelen sådd sannolikt fler omkulturer. 

– I perspektiv av vad vi i gengäld vinner är det 

hanterbara problem, avslutar Erik Normark. Utan 

fungerande snytbaggeskydd är det i princip omöjligt 

att plantera ny skog i stora delar av Sverige. 

Fakta/Snytbaggar 

Snytbaggen förekommer över hela landet. Den 

är allra vanligast i södra Sverige men finns rikligt 

också i landets mellersta delar. I norr är den inte 

lika vanlig men orsakar stora skador även där. 

Larverna lever av nyligen döda barrträdsrötter. 

Vuxna snytbaggar äter örter och ris. Späd 

barrträdsbark är favoritfödan. 

SLU bedömer att snytbaggarna varje år 

orsakar skogsbruket skador för flera hundra 

miljoner kronor. 

Större – eller 

mindre – plantor 

Plantans storlek har stor betydelse för dess 

förmåga att överleva snytbaggegnag. Stora 

plantor klarar snytbaggeangrepp bättre än 

små. Men det finns också indikationer på att 

så kallade miniplantor inte är attraktiva för 

snytbaggarna under den period som dessa 

är som mest glupska.

Kort om järn och järnframställning 

Rödjord, sjö- och myrmalm 

Det var vid vår tidräknings början som man upptäckte 

att det gick att utvinna järn ur rödjord och grus som 

togs upp från bottnen av myrar och sjöar. Järn lakas 

hela tiden ut ur berggrunden och sköljs ut i vattendrag 

och sjöar där det ansamlas. Järnet tillverkades genom 

att man smälte malmhaltig jord eller grus i enkla gropar 

med hjälp av ved och blåsbälgar. 

Sveriges bortglömda bergslag 

ruvar på svar om skogsbruk och naturvård 

Säg Bergslagen och de flesta tänker på ett stort och ganska 

odefinierat område nordväst om Mälaren. Men det finns också 

flera andra bergslagar, bland annat den en gång så betydande 

Hällestads bergslag i norra Östergötland. Idag är den nästan 

helt bortglömd men ruvar på svar på en del av de frågor om 

skogsbruk och naturvård som är så aktuella. 

TExT OcH FOTO laRS klINgSTRÖM 

TEcKNINGAR JaN-eRIc kaRlSTRÖM 

I 

Hällestadsskogarna har människor brutit 

malm och avverkat skog sedan tidig medeltid. 

Här finns traditioner och en dokumentation 

som i en så gott som obruten kedja sträcker 

sig åtminstone 800 år tillbaka. Här var det tätt 

mellan gruvhålen, här fanns det gott om hyttor. 

Vintertid låg rökarna från otaliga milor tät i hårt 

huggna skogar. 

Idag finns nästan inga spår kvar av detta. De 

forna gruvhålen är vattenfyllda och det krävs 

fackmannakunskaper för att se att här en gång 

var ett av Sveriges mest betydande områden för 

järnframställning. Skogen som var lika viktig 

som malmen för järnframställningen förädlas 

sedan länge i traktens sågverk och vid de stora 

pappersbruken i Braviken och Skärblacka. 

Få svenska skogar har en brukningshistoria 

som är längre eller mer väldokumenterad än 

den i norra Östergötlands bergslag. 

Några av dem som fascinerats av denna 

historia är amatörforskaren Jan-Eric Karlström 

och fotografen Bo-Göran Backström. 

– De här skogarna har utnyttjats mycket 

intensivt under många hundra år, säger Bo-Göran 

Backström. Ändå finns här områden med mycket 

höga naturvärden. Jag kan inte se annat än att 

det borde vara en intressant forskningsuppgift 

att inventera och dra slutsatser om hur dessa 

naturvärden kunnat bevaras eller utvecklas. 

– Den äldsta dokumentationen för bergsbruk 

här i norra Östergötland dateras till andra halvan 

av 1300-talet, säger Jan-Eric Karlström. Det var 

den mäktige Bo Jonsson Grip, som då ägde ett 

antal hyttor i Hällestad. Av de bevarade akterna 

kan man dra slutsatser om att bergsbruket i de 

här trakterna då redan pågått sedan 1200-talet 

och sannolikt ännu tidigare. 

Holmens skogsvårdschef, Erik Normark, ser 

möjligheter att dra lärdom av Hällestadsskogarnas 

långa brukningshistoria. Han menar att här 

Bergslag 

I områden där det fanns malm i berggrunden 

gick bönderna samman och bildade en bondebergslag. 

Det innebar att man gemensamt bröt 

malm och drev en hytta. Men varje bonde ägde 

själv sin egen malm, tillverkade eget träkol och 

fick också förtjänst av järnet i proportion till hur 

mycket råvaror han bidragit med. 

Lars Östlund, professor i 

skogshistoria, såg möjlig- 

heter att forska om det tidiga 

1800-talets kalhyggesbruk. 

kan finnas något av ett facit 

på det som idag är en så hett 

debatterad naturvårdsfråga 

i Sverige: Vad intensivt skogsbruk 

under lång tid får för konsekvenser 

för skogens biologiska mångfald. 

– Vi har idag ambitionen att de arter som hör 

skogarna naturligt till ska kunna fortleva i livskraftiga 

populationer. Därför både lämnar vi och 

skapar sådant som vi vet är viktigt för skogens 

mångfald av arter. Men medan planeringshorisonten 

för virkesproduktion är 60–100 år så ligger 

den för naturvård ibland ett halvt årtusende 

fram i tiden. Därför är det viktigt att titta bakåt 

och försöka dra lärdomar av historien. 

Holmen vill därför studera möjligheterna att 

lägga ut forskningsuppdrag i Hällestadsskogarna 

med denna inriktning och arrangerade därför 

en exkursion i området. Deltagare var de båda 

SLU-professorerna Lena Gustafsson, naturvårdsbiologi 

och Lars Östlund, skogshistoria samt 

– Visst vore det intressant att få igång 

naturvårdsforskning i de här skogarna, 

sade Lena Gustafsson, professor 

i naturvårdsbiologi vid SLU. 

Gert Magnusson, Riksantikvarieämbetet 

och specialist på 

järnhanteringens historia. 

Färden gick genom det gamla 

kärnområdet för bergshantering i 

Hällestadsskogarna. Av de forna hyttorna 

återstår idag bara mossklädda slagghögar. För 

ett otränat öga skulle det vara omöjligt att 

identifiera dessa tidiga och en gång så viktiga 

industriplatser. 

Vid Bagghyttan, som sannolikt lades ned redan 

vid början av 1500-talet, hittade Gert Magnusson 

omedelbart en ”osmund”, det vill säga en 

liten, knytnävsstor och rostig järnklump. 

– Osmund var den gängse handelsvaran för 

järn innan man så småningom övergick till stångjärn, 

berättade han. Alltså är det ingen tvekan om 

att man tidigt tillverkade järn här. 

Med möda kunde man också urskilja resterna 

av vad som en gång varit en damm i den lilla, idag 

mycket oansenliga bäcken invid hyttresterna. 

Hytta och masugn 

Namnen är synonyma och används för den 

anläggning där järnmalmen smältes. Processen 

gick starkt förenklat till så att malmen först hettades 

upp, för att ta bort föroreningar. Därefter 

fylldes masugnen med en blandning av malm, 

träkol och kalk. Sedan masugnen tänts blåste 

man in luft i botten med hjälp av stora bälgar. 

Av den höga värmen smälte malmen, järnet 

samlades i masugnens botten medan smält 

berg flöt som slagg i dess övre del. 

Allmänningsskogen i Hällestad var den som 

utsattes för den mest hårdhänta behandlingen, 

den var ju ”allas”. Idag föreslås den som 

reservat och att lämnas för fri utveckling. 

Det traditionella bondebergslaget i Hällestad 

fick på 1600-talet konkurrens av det mäktiga 

”Cronobruket Finspång” som trängde sig in som 

hälftenägare i böndernas gruvor. 

Nya gruvor togs upp och det behövdes stora 

mängder ved för tillmakningen i dem. Bruket i 

Finspång behövde också allt mer träkol, vilket 

ytterligare ökade trycket på böndernas allmänningsskogar 

i Hällestad. 

– De här skogarna var extremt hårt utnyttjade, 

säger Bo-Göran Backström. Därför är det intressant 

att notera att flera områden nu pekats ut som 

skyddsvärda på grund av sina biologiska kvaliteter. 

I inventeringsrapportera anges att merparten av 

de utpekade områdena måste lämnas för fri utveckling 

för att naturvärdena ska bibehållas 

och utvecklas. 

– Det är nu inte för att vi skulle vara av en annan 

uppfattning om de områdenas naturvärden som 

vi skulle vilja få igång forskning här, säger Erik 

Normark. Men det skulle kunna ge oss viktiga 

Holmens skogsvårdschef Erik Normark tror att 

skogarna i Hällestad kan innehålla något av ett 

facit på vad skogsbruk under lång tid får för 

effekter på naturen. 

kunskaper och perspektiv på dagens skogsbruk 

och dess strävan att förena hög virkesproduktion 

med bevarad biologisk mångfald. 

Lena Gustafsson, ser också dessa möjligheter. 

– Svaren till många av de frågor vi idag ställer 

om skogsbrukets effekter på skogsekosystemen 

finns i historien. Jag anser att det vore intressant 

att tränga på djupet i de här väldokumenterade 

skogarna. 

Även Lars Östlund anser att Hällestadsskogarna 

utan tvekan vore värda en fördjupad studie. 

– Sådana här gamla bruksskogar är intressanta 

också ur andra aspekter. Här bedrev man ju en 

tidig form av kalhyggesbruk redan under första 

halvan av 1800-talet. Det kan finnas möjligheter 

att här få en bättre bild av hur de såg ut och vilka 

långsiktiga konsekvenser det fått. Frågan är högaktuell 

i perspektiv av de ambitioner om så kallat 

kontinuitetsskogbruk som nu finns. 

Både lena gustafsson och lars Östlund är 

således positiva till att gå vidare med forskning 

Tackjärn och stångjärn 

Det järn som kom ut ur masugnen samlades 

upp och göts till tackor. Tackjärnet 

innehöll för mycket kolrester för att kunna 

smidas. Därför ”färskade” man det genom 

att först glödga det och sedan bearbeta 

det med en stor vattendriven hammare. 

Slutligen delade man ”järnkakan” i mindre 

bitar som smiddes samman till en cirka 

3,5 meter lång stång. Stångjärn var det 

gängse handelsmåttet under lång tid. 

14 SKOG & VIRKE NR 2 · 2010 

SKOG & VIRKE NR 2 · 2010 15 

Osmund 

En tidig form av handelsjärn. 

En osmund vägde cirka 350 

gram och tillverkades från 

början av myr- och sjömalm. 

Senare utgick man från 

tackjärn som efter färskning 

höggs i knytnävsstora 

bitar. I början av 1600-talet 

övergick man istället till att 

tillverka stångjärn. 

Bagghyttan. Här tillverkades järn från 

tidig medeltid till början av 1500-talet. 

Idag krävs tränade ögon för att se 

spåren av denna tidiga ”industri”. 

– Järnhanteringen i Hällestadsskogarna var om- 

fattande ända fram till 1800-talets början, konstaterade 

Gert Magnusson, Riksantikvarieämbetet. Men 

sedan hyttorna lagts ned var trycket på skogarna 

fortsatt hårt på grund av närheten till Finspång. 

i området. Men som vanligt i sådana här sam- 

manhang handlar det också om finansiering. 

– Konjunkturerna är kanske just nu inte de 

mest ideala för att dra igång sådana här forskningsprojekt, 

säger Erik Normark. Men från 

Holmens sida kommer vi att försöka hålla 

grytan kokande. Och de minnen som ruvar 

under mossan i Hällestadsskogarna klarar sig 

säkert i ytterligare några år innan ambitiösa 

forskare kan ta sig uppgiften an.

– Jag är nog lite av en skogsnörd. 

Jag gillar verkligen min skog och min 

natur. Det säger Johan Hedberg, 

skogsägare från Björksjön, inte långt 

från Sollefteå i Ångermanland. 

Med 4 500 hektar har han handlingsfrihet. 

Häromåret förverkligade han 

en dröm och brände 80 hektar 

skog på egen bekostnad. 

TExT OcH FOTO caRl HeNRIk PalMéR 

Vi tar det från början: Johans gård med tillhörande 

skog ligger längs Björkån, ett biflöde 

till Ångermanälven. Virkesförrådet är hela 

146 kubikmeter per hektar i genomsnitt. Det är 

mycket högt för att vara en så stor skogsfastighet. 

Mer vanligt är runt 100 kubikmeter per hektar – 

eller lägre. Medelåldern på skogen är också hög, 

78 år, och han vill ha en längre omloppstid än 

vad som idag ses som normalt. 

Johan är en ovanlig skogsägare också på ett 

annat sätt: han håller sig med ett eget maskinlag – 

en skördare och en skotare. 

– Det är inte för att spara pengar, säger han. 

Det blir nog till och med lite dyrare så här, men 

med egna maskiner kan jag styra arbetet och minimera 

skadorna på mark och skog. Mina maskinförare 

är jätteduktiga, tillsammans har de 60 års 

erfarenhet av skogsarbete. 

Maskinlaget arbetar mest med gallring och man 

kan snabbt flytta till bärigare skog om mycket regn 

eller tjällossning gör markerna mjuka. 

På våren, under savningen, går maskinerna 

på slutavverkning en kortare period, men sedan 

går de tillbaka till gallring igen. 

Han har levererat virke till Holmen, SCA och 

ett sågverk. Priserna vill han inte uttala sig om, 

men Holmen har den bästa kundvården och riktigt 

kunniga köpare, säger han uppskattande. 

– De är inte så fyrkantiga och så verkar de ha 

roligt på jobbet. 

Jag vet inte om han säger det av vänlighet mot 

intervjuaren, som är där på uppdrag av just Holmen, 

men han ser ut som han menar det. 

Man kan säga att Johan Hedberg förkroppsligar 

den svenska skogspolitiken, där skogsproduktion 

och naturvård är likställda mål. 

Skogsproduktionen är definitivt viktig för honom. 

Han har gödslat skogen – häromåret gick han över 

200 hektar. Han stubbehandlar konsekvent alla 

granar vid gallring. Och han har en del contortaföryngringar. 

Men naturvården är minst lika viktig – om inte 

viktigare. Han hade i flera år tittat på ett berg med 

gammal skog, det var runt 80 hektar stort. Han hade 

en vision. Han ville bränna skogen och se naturen ta 

över. För några år sedan slog han till. Han avverkade 

en tredjedel av virkesvolymen – och tände på resten 

en riktigt varm och torr dag i augusti 2006. 

– Det var ett riktigt pådrag, säger han och ler 

drömskt. Vi hade grävt brandgator runt hela området. 

Vi var tolv man på plats. Och en helikopter för 

säkerhets skull. Det var ett strålande skådespel. Det är 

otroliga naturkrafter man släpper loss. Men allt gick 

bra, och nu är en ny generation tallskog på väg upp – 

alldeles gratis! Dessutom kommer det upp en hel del 

asp och sälg inne bland brötena med döda träd. Där 

kommer älgen inte åt dem. 

För några år sedan var det dags att uppdatera 

skogsbruksplanen. Är man skogsnörd så gör man 

Johan – en skogsägare som 

förverkligar sina drömmar 

inte en vanlig plan – nej, då beställer man en laserskanning 

av skogen. 

Det är det nyaste nya inom skogsuppskattning. 

Man flyger över skogen med en laserkanon, som 

skickar ut laserpulser – det handlar om fem skott 

per kvadratmeter. Laserskotten studsar på mark 

och trädkronor och reflexerna registreras i flygplanet. 

Med avancerad IT-teknik kan man sedan 

i princip identifiera varje enskilt träd på hela 

skogsinnehavet – trädslag och höjd, och man 

kan även skatta volym och dimensioner. 

– Jag har bara haft planen några veckor och 

inte hunnit kolla allt än. Men det jag hittills sett 

är imponerande, säger han. Och det blev faktiskt 

billigare än en traditionell fältinventering. 

Men en riktig skogsnörd nöjer sig inte med det. 

Nej, Johan beställde samtidigt en egen natur- och 

kulturvärdesinventering. 

– Det var en av Sveriges absolut bästa inventerare 

som gick över min skog. Hans uppdrag var 

att spara ”allt som är kul”. 

– Inventeringen kostade en del, men nu har jag 

ett fantastiskt underlag för min framtida skogsskötsel, 

säger han och pekar entusiastiskt på en 

utskriven skogskarta. Alla de här vita prickarna 

är sådant som inventeraren tyckte var kul. 

– Det här är gamla sälgar med lunglav, pekar 

han. Här vet jag att det ligger mycket gamla lågor. 

Den här kan vara en gammal grund, det ligger ett 

torpställe där någonstans. Här är det fångstgropar 

och det här är kolbottnar. 

Via sin lilla handdator har Johan ”hela tiden” sitt skogsinnehav i fickan. Med 4 500 hektar skog håller han det 

egna avverkningslaget sysselsatt året om. Här tillsammans med skotarföraren Mikael Svensson. 

Han kan också gå in i datorn och klicka på 

alla prickarna. Då kommer det upp en beskrivning 

och ett åtgärdsförslag. I skördarens och 

skotarens datorer finns samma karta. Allt för 

att undvika misstag. 

Enligt inventerarens förslag är det ganska 

många bestånd som ska sparas. Johan vet inte 

riktigt hur stor areal det är. 

– Jag vet inte hur jag ska få fram den siffran 

ur skogsbruksplanen, säger han och ler. Jag kan 

inte den funktionen än. Men min skog är FSC- 

certifierad, så det är förstås minst fem procent. 

Men jag är säker på att det är mycket mer. 

Hans ambition är att följa planen och lämna 

ganska stora arealer för fri utveckling. 

– Jag är övertygad om att det lönar sig på sikt – 

även om jag inte riktigt vet hur. Är man nörd så 

är man, säger han och ler. 

– Det här är ett roligt område, säger han och 

pekar på ett skogsbestånd vid Björkåns utlopp. 

Det är en frodig mark med en bred, lövdominerad 

ravin som kantas av nipor. Det är gott om död 

ved. Idag är det naturvårdsavtal här. 

Men det är nu inte någon urskog, om någon 

trodde det. Här låg Norrlands första träsliperi. 

Det kom igång 1889 och var en riktig sedelpress. 

Men allt försvann med vårfloden 1919. Det hade 

varit en snörik vinter och så kom det slagregn på 

våren. Hela sliperiet, en ramsåg och en vattenkvarn 

rann ut i Ångermanälven. 

– På sikt hoppas jag kunna få tid att gå igenom 

alla gamla papper om skogen. För det här med 

historia blir roligare och roligare, säger han. 

Det är väl ett ålderstecken. 

– Med det historiska perspektivet förstår jag 

också vilken ynnest det är att få förvalta en liten 

bit av vår jord en liten stund – ja det handlar ju 

inte om mer än en halv livslängd för ett träd. 

Jag känner fortfarande stor tacksamhet för varje 

gång jag är ute i skogen. Och det är jag ofta. 

Johan Hedbergs 

skogsfastighet 

Det var Johans farmors morfar som byggde upp 

fastigheten. Han var norrman och kom till Sverige 

1865 för att lära sig sköta sågverk. Det gjorde han 

så bra att han slutade som ägare av Björkå AB, ett 

företag som hade 77 000 hektar skog, plus sågen 

i Lugnvik, plus Norrlands första träsliperi. 

Bolaget drevs i familjens regi fram till 1974, då 

skogen såldes till SCA. Familjen behöll Holms Säteri, 

Norrlands enda frälsegods, plus 4 000 hektar skog 

som skulle stötta jordbruket. Några år senare såldes 

jordbruket. Kvar i bolaget var herrgården och skogen. 

– Jag var den enda i släkten som var road av 

skogen. Sedan jag utbildat mig till skogstekniker 

anställdes jag som skogsförvaltare av familjebolaget 

1990, säger Johan. 

1995 gjorde man en delning. Bolaget hade då 

16 delägare, i huvudsak kusiner till Johan. Några 

släktingar tog över herrgården, några gick ur helt 

och Johan köpte skogen. 

– Jo, vi är fortfarande sams, säger han. Men det 

beror nog på att vi engagerade en duktig affärsjurist. 

Senare har han köpt ytterligare nästan 500 hektar 

till. Men de äger han privat – det andra är klassat 

som bolagsskog. 



Dellenriket 

– värt en omväg 

Få platser i Sverige är vackrare än bygderna runt 

Dellensjöarna i Hälsingland. Här finns ett överdåd av 

glittrande vatten, uråldriga jordbruksmarker och välhållna 

gårdar. Och allt omges av skogar som i blånande höjd- 

sträckningar ger relief till det välordnade kulturland- 

skapet. Dellenriket är definitivt värt en omväg. 

TExT OcH FOTO laRS klINgSTRÖM 

De flesta besökare brukar också falla platt för 

all grannlåt som naturen och idoga människor 

skapat i dessa bygder. Man kan också 

tacka den meteorit som slog ned här för så där 90 

miljoner år sedan och åstadkom det jättelika hål som 

nu är fyllt av de båda Dellensjöarnas vatten. 

Bättre förutsättningar för turism finns inte på 

många andra platser i landet. Ändå är området 

märkvärdigt befriat från det tingeltangel som 

annars brukar prägla de orter som utnämns till 

”turistmål”. En stilla vårkväll kan man vid sidan 

av de vackra vyerna njuta av en tystnad som bara 

bryts av de fredliga ljud som avslöjar att jorden 

brukas. Över det balsamiskt vackra näset mellan 

Sördellen och Norrdelen slingrar vägen i sina 

uråldriga kurvor befaren blott av dem som har förmånen 

att bo och leva här. Många tackar – andra 

förbannar – de svaga broar som hindrar Vägverket 

att skylta denna väg som ”turistväg”. 

en som insett detta landskaps odiskutabla värden 

är Hudiksvallsbon gunnar Dahlberg, tidigare 

Sundsvall 

Hudiksvall 

Söderhamn 

chef för Iggesundsbolagets skogliga verksamhet. 

Tillsammans med ett gäng likasinnade tog 

han för två år sedan initiativet till att skapa det 

som idag heter Ekomuseum Dellenriket. 

– Det är inte ett vanligt museum med fyra 

väggar, utan närmast ett halvt landskap. Vi vill ge 

människor chansen att lära sig mer om de bygder 

de reser igenom. Man får ut så mycket mer av en 

resa om man också får höra vad som döljer sig 

bakom det man ser. 

Den enkla och ganska suveräna idén med Ekomuseum 

Dellenriket är en trippel-CD med åtföljande 

karta som man använder som ciceron i sin bil. 

– Förra året var något av ett provår, men vi 

sålde ändå mer än 500 skivor. Responsen från 

användarna har övervägande varit mycket positiv. 

Följer man Dellenrikets anvisningar kan man 

göra ett 40-tal stopp under den 15 mil långa rundturen. 

Man börjar i Delsbo och slutar i Näsviken. 

Ska man ta del av allt behöver man två dagar, men 

då har man också fått en rejäl lektion i Dellenbyg- 

84 

Friggesund 

Hedvigsfors 

Delsbo 

Furuberg 

Moviken 

Norrdellen 

Sördellen 

84 

Näsviken 

dens natur- och kulturvärden. Inte minst har 

man lärt sig mer om dess spännande historia. 

– Vi har stor glädje av Dellenriket, säger Roland 

Norin Bjuråkers hembygdsförening och Ingemar 

Svensk i Friggesunds byalag. Det är ett sätt för oss 

att marknadsföra vår bygd och de många sevärdheter 

och upplevelser vi kan erbjuda. 

Bjuråkersbygden är präglad av skogs- och järnbruk. 

Att ta del av dess historia är fascinerande. 

Hur man startade gruvbrytning och byggde masugn 

i Österbo och stångjärnshammare i Hedvigsfors 

på 1740-talet. Och hur man snart fick lägga 

ned gruvan på grund av malmens dåliga kvalitet. 

Istället ”importerade” man malm från Roslagen. 

– Tänk dig vilken möda det måste ha kostat 

att transportera malm så långt på den tiden, säger 

Ingemar. Först på skutor till Hudiksvall. Därefter 

med hästforor upp till Norrdellen för vidare båttransport 

över sjön. Slutligen med hästforor igen 

den dryga milen upp till Österbo och Hedvigsfors. 

Ingemar Svensk i Friggesund 

är en av de många eldsjälar 

som håller Ekomuseum 

Dellenriket igång. Han har 

också fångat utsikten från 

Avholmsberget – ett måste för 

besökare i de här bygderna. 

Det är inte bara naturen i Dellenbygden som är 

vacker. De många välhållna gårdarna är en viktig 

del av skönhetsupplevelsen. 

Och sen skulle järnet så småningom gå samma väg 

tillbaka igen. Från gruvbrytning i Roslagen till dess 

järnet hade lastats på skutor i Hudiksvall hade det 

gått åtskilliga år. 

Idag är Hedvigsfors en slumrande idyll. Den 

gamla herrgården är upprustad och tjänar som konferensgård 

för Holmens verksamhet i Hälsingland. Av 

hammaren återstår bara fundamentet, men Hedvigsfors 

är en pärla i Dellenriket, väl värd att besöka på 

grund av sin historia och den charmiga miljön. 

Norr om Hedvigsfors vidtar de stora skogar som 

var en minst lika viktig orsak till järnverksamhetens 

lokalisering hit som själva malmfyndigheten. Anledningen 

till de senare så mödosamma transporterna av 

malm från Roslagen var ju att det trots allt var lättare 

att flytta malm än virke för träkolstillverkning. 

Den lilla ångaren Fortuna 

med hemmahamn i Moviken 

är äldst i Sverige. Sommar- 

tid går den i turisttrafik 

Vad inte Elsa Frank i Furuberg vet om livet 

i skogsbygderna är inte värt att veta. 

I dessa väldiga skogsbygder hade det på 1600- 

talet flyttat in finnar som svedjat marken och på 

så sätt skapat sig mark för både odling och kreatursbete. 

Med järnhanteringen blev senare skogens klena 

träd värdefulla som kolved. Och vid mitten av 

1800-talet började man också avverka träd i timmerdimensioner 

som flottades till sågverken nere vid 

kusten. I de glest befolkade skogsbygderna upp mot 

Medelpadsgränsen växte det upp skogsarbetarbyar 

lite här och var. Men det var samhällen som likt de 

i guldrushens Alaska hade en kort blomstringstid. 

När skogsarbetet började mekaniseras på 1960-talet 

var deras tid över. Idag håller dessa bygder på att 

återgå till sin forna enslighet. Många hus står tomma 

större delen av året, bebodda bara under några korta 

sommarveckor och så förstås under älgjakten. 

Gunnar Dahlberg, tidigare chef för 

Iggesunds skogliga verksamhet, tog 

initiativet till Ekomuseum Dellenriket. 

Movikens masugn är sällsynt välbevarad, 

liksom den övriga miljön på platsen. 

Hedvigsfors herrgård är en pärla. En gång huserade 

här amiralen Arvid Lindman som under en period var 

Sveriges statsminister. Idag bedriver Holmen representation 

för främst utländska kartongkunder här. 

Ekomuseum Dellenriket 

En intresseförening bestående av ett 30-tal 

lokala föreningar och byalag är huvudman för 

Ekomuseum Dellenriket. 

Den trippel-CD som är museets stomme 

informerar om ett 40-tal intressanta platser 

under den 15 mil långa rutten. 

Information om försäljningsställen och 

mycket annat finns på www.dellenriket.se 

Men i Furuberg inte långt från Hassela, som är 

den nordligaste punkten i Dellenrikets rundtur är 

Elsa Frank en livgivande motor i byn. 

Furuberg är från början också ett finnhemman, 

där Iggesundsbolaget så sent som i slutet av 

1940-talet anlade ett litet skogsarbetarsamhälle med 

bra bostadshus och en liten skola. Elsa är fjärde generationen 

i trakten och har ställt i ordning en liten 

utställning i den forna skolan. Hon är ett levande 

orakel om livet i dessa gamla finnbygder. Fortfarande 

händer det att hon får rycka in i sin tidigare roll 

som lärare vid skolan i Friggesund som en mycket 

uppskattad lärare i hembygdskunskap. 

– Visst är det trist att byn har avfolkats, säger hon. 

Men det är ju tidens gång. Här fanns ju just inget 

annat än skogen att livnära sig på. De som är bofasta 

nu har sina jobb i Hassela eller nere i Delsbo. 

– Men välkomna i sommar. Utställningen är 

öppen varje dag – liksom mitt lilla kafé. Och jag 

delar gärna med mig om det jag vet om livet i den 

här bygden. 



Produkter 

Bravikens Sågverk inriktas på konstruktionsvirke av gran. Det är en produkt 

med goda framtidsutsikter. Efterfrågan på konstruktionsvirke bedöms komma 

att öka, inte minst på grund av ambitionerna att minska användningen av andra, 

klimatnegativa byggnadsmaterial. 

En av sågverkets specialiteter blir virke i 6,0 meters längder, vilket förstås kräver 

att stockarna kapas i denna längd redan i skogen. Allt virke kommer att torkas till 

den fuktkvot som kunden beställer. Merparten av produktionen kommer att förädlas 

på plats genom att hållfasthetssorteras, hyvlas och kapas enligt önskemål. 

Skandinavien tillsammans med Storbritannien och USA blir de viktigaste 

marknaderna. 

Stort intresse 

för sågverks- 

bygget vid 

Braviken 

Nu har ”reseverksamheten” till 

Bravikens Sågverk kommit igång. 

Iförda glatt röda hjälmar besåg ett 

hundratal inbjudna skogsägare 

den gigantiska byggarbetsplatsen 

i början av juni. Många tog sig om 

hakan och undrade hur detta ska 

kunna vara ett fungerande sågverk 

om bara ett halvår. Men som 

projektledaren Arne Eriksson 

försäkrade: ”Allt går enligt plan.” 

AV l a R S k l I N g S T R Ö M 

FOTO SOFIa aNDeRSSON OcH laRS klINgSTRÖM 

Det är en häftig upplevelse att besöka Bravikens 

Sågverk idag. Begreppet myllrande 

aktivitet täcker bara en liten del av vad det 

handlar om. Överallt pågår aktiviteter. Allt berg 

är ännu inte bortsprängt och då och då ljuder varningssignaler 

och ett dovt muller avslöjar att ännu 

en bit av bergknallarna har pulveriserats. Samtidigt 

reser sig i svindlande tempo de gigantiska träbyggnaderna. 

Det som bara någon månad tidigare såg 

ut som ett grekiskt tempel med sina många nakna 

träpelare, har fått både paneler och tak. Och redan 

innan alla väggar och tak är på plats har monteringen 

av maskiner och utrustning påbörjats. 

– Jo, det är mycket som ska på plats just nu, 

säger Arne Eriksson. Men samtidigt är hela projektteamet 

väl sammansvetsat och alla har erfarenhet 

av liknande – men inte lika stora – projekt. 

Så allt fungerar mycket bra och vi räknar med att 

kunna provköra utrustningen under hösten och 

gå i produktion vid årsskiftet. 

Holmen Skog har mött ett enormt intresse från 

skogsägarna i området ända sedan planerna på ett 

fullstort sågverk i Braviken presenterades för ganska 

exakt tre år sedan. 

– Därför bestämde vi oss för att stilla en del 

av nyfikenheten kring den nya sågen redan nu, 

säger Jan Orke, marknadschef vid Holmen Skog i 

Norrköping. Av naturliga skäl blir det ju lite stökigt 

och obekvämt att komma och besöka sågen 

på det här stadiet. Men samtidigt är det 

Bravikengran 

Med Bravikens Sågverk blir Holmen den i särklass största 

köparen av samtliga gransortiment i denna del av landet. Förutom 

grantimmer och granmassaved handlar det också om skogsbränsle. 

Holmen Skog har därför etablerat det nya sortimentet Bravikengran. 

Det har getts ett mycket konkurrenskraftigt pris och goda 

betalningsvillkor samtidigt med ett brett urval av tjänster, bland annat 

plantor, röjning och skogsbruksplaner. 

Holmen garanterar att markberedning och plantering sker inom 

överenskommen tid och att det handlar om förädlade plantor av 

högsta kvalitet. 

Peter Bodefalk bor i Norrköping 

och har skog i Medevi. 

– En jättebra satsning – intressant 

och spännande att ta del av bygget 

på det här stadiet. 

– Mycket spännande besök, ansåg makarna 

Marita och PG Larsson från Stjärnorp. 

en upplevelse att få ta del av ett sådant här jättebygge 

på närhåll. 

Jan Orke beklagar att inte alla intresserade 

kunde beredas plats vid de visningar som arrangerades. 

– Men vi har ännu begränsad kapacitet att ta 

emot besökare. När sågverket väl startat kommer 

det att bli helt andra möjligheter. Vi räknar med 

en intensiv besöksverksamhet nästa vår. 

Biokombinatet Braviken 

Genom att lokalisera det nya sågverket i omedelbar 

anslutning till Bravikens pappersbruk utvecklas de båda 

enheterna till ett så kallat biokombinat. Det ger betydande 

logistiska fördelar att samla vedflödena till ett och samma 

ställe. Samtidigt vinner man miljöfördelar. 

Hela granen tas tillvara. Flis från sågverket utnyttjas i 

pappersbruket. Bark och sågspån genererar energi. 

I framtiden är möjligheterna goda att komplettera 

med andra verksamheter med gran som bas, till exempel 

pellets, fjärrvärme och elenergi. 

Bravikens sågverk 

Kapacitet vid starten 550 000 m3 trävaror 

Kapacitetsmål 750 000 m3 trävaror 

Råvarubehov vid starten 1 100 000 m3 fub/år 

Råvarubehov på sikt 1 500 000 m3 fub/år 

Antal anställda Cirka 110 

Investering Cirka en miljard kronor 

Produktionsstart Årsskiftet 2010/2011 

Redan innan alla väggar kommit 

på plats har installationen av 

utrustningen vid råsorteringen 

kommit en bra bit på väg. 

– Bra initiativ att bjuda in till besök redan på det här 

stadiet, ansåg Inga-Lill Kaiser (till höger) samt Ing- 

Gunn och Anders Johansson från Ljusfallshammar. 

Sågverksbygget går raskt och hela det gigantiska området är 

ett myller av aktiviteter. Här kommer råsorteringens fasad av 

massivträ på plats. 

Knut Posse, Sävsebo, Linköping 

tillsammans med Gunnar Engdahl, 

Holmen Skog. 

– Intressanta föredrag och roligt 

att se sågverket i uppbyggnadsskedet, 

tyckte Knut Posse. 

20 SKOG & VIRKE NR 2 · 2010 


Äppelodling 

på gammalt vis 

Runt sjön Åsnen i södra Småland 

odlar man fortfarande äpplen 

på samma sätt som vid början av 

1800-talet. Här samsas ängsbruk 

med äppelträd och man får på 

så sätt dubbel nytta av marken. 

Fotografen Lars-Olof Hallberg har 

dokumenterat dem som fram till nu 

hållit fast vid detta uråldriga brukande. 

LAV laRS klINgSTRÖM FOTO laRS-OlOF HallBeRg 

ars-Olof Hallberg är uppvuxen med äpplen. 

Varje höst skattade familjen äppelträden 

på sina läckerheter som försiktigt lades i 

korgsängar för vidare befordran upp till vinden. 

Där försågs de med skyddande täcken och sen 

hade man äpplen för resten av året. Ingen dag 

utan ett äpple i skolväskan. Och det bjöds ofta 

äppelkräm som mellanmål eller efterrätt. 

– I mina hemtrakter var det en självklarhet med 

egenodlade äpplen och jag tror att de flesta i min 

generation känner igen sig i min beskrivning. 

Men så småningom upptäckte han att detta 

självklara inte längre var så självklart. Allt färre 

tog hand om sina äpplen. De var jobbiga att 

plocka och krävde omsorg och kunnande för 

att förvara. Och på Konsum fanns det ju äpplen 

att köpa året om. 

”Inga äpplen är så goda 

som dem som odlats på 

detta kärleksfulla sätt.” 

– Under min livstid har Sverige genomgått en 

enorm förändring. Det sker smygande och man 

ser det inte förrän man fått perspektiv – och då är 

det ofta för sent. Eller i elfte timmen. Så var det 

med äppelodlingarna för min del. Jag noterade 

att många äppelträd försvann i trädgårdarna och 

i landskapet. 

Det var sedan lars-Olof insett denna förändring 

som han fick korn på äppelodlarna vid Åsnen, de 

som fortfarande höll de gamla traditionerna vid liv. 

– Här står äppelträden på ängar istället för i 

raka led på naken jord. ”Ängsfruktodling” är den 

officiella benämningen och det finns idag inte 

många som håller fast vid denna urgamla odlingsform. 

Utom här i trakten av Urshult. Men de blir 

färre för varje år som går. 

En ängsfruktodling sköts för att den både ska 

ge rikligt med hö, betesmark och gott om goda 

äpplen. När de här odlingarna anlades var det 

ingen i de här trakterna som hade råd att skaffa 

sig förädlade äppelträd. Istället utgick man från 

vildaplar som man ympade kvistar av välsmakande 

äppelsorter på. 

– Eftersom ju ängarna också betades av kor 

var det viktigt att ympa kvistarna över deras 

räckvidd. Kor är ju väldigt förtjusta i både äpplen 

och trädens späda kvistar. Därför ser ängsäppelträden 

annorlunda ut och det krävs alltid stege 

när man skördar frukten. 

annars skiljer sig inte principerna för hur 

äppelängarna sköts jämfört med traditionellt 

ängsbruk. Örter och gräs får växa upp och gå 

i blom under försommaren. I mitten av juli slår 

man ängen och låter sedan höet ligga och fröa 

Lars-Olof Hallberg 

har följt äppel- 

odlarna i Urshult 

i tjugo år. 

Per-Anders Almén är en av de få yngre odlarna 

som håller kvar de gamla traditionerna. 

– Förtjänsten är skral men man får i gengäld 

mycket annat igen, säger han. 

av sig någon vecka innan det räfsas samman 

och hässjas. Därefter är det dags att släppa in 

korna som betar det som kommer upp efter 

slåttern. 

– Det är oerhört viktigt för ängens örter att 

höet tas bort, säger Lars-Olof. Om det skulle 

lämnas tillför det så mycket näring att de 

karaktäristiska ängsörterna skulle försvinna. 

En förutsättning för ängsbruk är att marken 

är mager. Allt för mycket kväve slår ut örterna. 

Lars-Olof Hallberg började dokumentera 

äppelodlarna runt Åsnen för mer än tjugo år 

sedan. Han lärde känna ett antal småbönder 

som envist höll fast vid det traditionella sättet 

att dubbelbruka ängarna. Men de flesta var 

gamla och många har fallit ifrån under åren. 

Trots att Länsstyrelsen stimulerar odling 

enligt dessa principer har leden av odlare 

glesnat. Idag är många ängsäppelodlingar 

på väg att växa igen. 

Men det finns ett undantag, och han heter 

Per-Anders Almén och är uppväxt på gården 

Ellenäs där det ”alltid” funnits äppelträd på 

slåtterängarna. 

– Jag vill nog försöka fortsätta med äppelodlandet, 

säger han. Det är visserligen ofantligt 

mycket arbete, men man får också mycket 

tillbaka. Inte minst i form av gemenskap med 

den övriga familjen. 

När hans mamma Barbro dog försökte han 

sälja Ellenäsa udde, där ängen med äppelträden 

ligger, till Länsstyrelsen. Men de var inte 

intresserade så då blev det att han fortsatte. 

– Och idag är jag glad att det blev så. 

Förtjänsten är visserligen skral – och vissa år 

obefintlig – men man kan inte bara lägga ned 

det som funnits i släkten så länge, ända sedan 

morfars fars tid. 

– Det är jätteroligt att det åtminstone finns 

någon som vill fortsätta med detta traditionella 

odlande, säger Lars-Olof Hallberg. Inte 

minst för att vi då får en smakreferens till alla 

de intensivodlade äpplen som översvämmar 

butikerna. Inga äpplen är så goda som dem 

som odlats på detta kärleksfulla sätt och skördats 

vid precis rätt tidpunkt. 

Att ympa äppelträd 

Inte långt från de fruktade vattnen 

vid Goda Hoppsudden anlade 

holländarna en handelsstation 1652. 

Det finns många sätt att ympa nya kvistar på ett äppelträd och på så 

sätt förnya det. Barkympning som beskrivs här är en traditionell metod 

som i generationer tillämpats av odlarna i den här delen av Småland. 

Rätt utförd ger den alltid bra resultat. 

Du behöver: Kniv, sekatör, såg, bast, ympvax och 

förstås ympkvistar. 

1. Ympkvistarna tar man på vintern när man normalt 

beskär äppelträden. De ska vara raka och så där 

30 cm långa. Bunta ihop dem och förvara dem svalt 

i sandblandad jord tills det är dags att använda dem. 

2. Välj ut de grenar du vill förnya på ditt äppelträd. 

Såga av dem där de är så där cirka 5 cm tjocka. 

3. Gör ett cirka 5 cm långt snitt i barken nedåt 

från det avsågade stället. 

4. Skär till ympkvisten diagonalt. Snittytan ska 

vara lika lång som det uppskurna skäret i grenen. 

Äppelkungar 

Skog&Virke har tre ex av Lars-Olof Hallbergs 

bok Äppelkungar som vi lottar ut bland läsarna. 

Skicka in namn och adress till: 

lotta.gunnarsson@holmenskog.com 

eller per vykort till 

Holmen Skog, Lotta Gunnarsson, 

601 88 Norrköping. 

Ange ”Äppelkungar”. 

5. Lyft försiktigt upp barken på båda sidor om 

snittet i grenen och stick in ympkvisten. Låt några 

millimeter av snittytan sticka upp ovan sågskäret. 

6. Bind om bast och dra åt hårt. Täck noga med 

ympvax. Det får inte komma in någon luft i skäret, 

då torkar kvisten och dör. 

7. Klipp till sist av ympkvisten med sekatören 

till cirka 10 cm längd. Det ska vara minst tre ”ögon” 

kvar på den. 

Har man gjort de här momenten noggrant så 

kommer ympkvisten snart att ”tända”, som det 

heter i Urshult och börja växa på sin nya plats. 

22 SKOG & VIRKE NR 2 · 2010 


i naturen 

tExt oCH Foto: eDVIN NIlSSON 

Björnfilmning 

med förhinder 

Sommaren 1961 stiftade jag bekantskap med den legendariske 

vildmarksfilmaren Per-Åke Blidegård, som tillsammans med den lika 

legendariske TV-producenten Erik Forsgren, var i Sarek och Padjelanta 

för att spela in en film för SVT. De såg mig som både Sarek- och 

rovdjurskunnig och ville att jag skulle hjälpa dem med att komma 

i kontakt med framför allt de stora rovdjuren. 

Domänverket som på den tiden ansvarade 

för skötseln av nationalparkerna var även 

min arbetsgivare och när de var välvilliga 

till projektet var det ett lätt beslut för mig. Därmed 

började ett mycket givande samarbete med 

Per-Åke, inte endast vid denna inspelning. Under 

många år därefter kamperade vi ihop vid flera av 

TV-Luleås vildmarksproduktioner. 

Som ett resultat av vårt samarbete visades till 

exempel för första gången i svensk TV, inspelningar 

av björn och järv i sina naturliga miljöer 

i Sverige. Jag blev mycket inspirerad av samarbetet 

med Per-Åke och började fundera på att själv filma 

när tillfälle gavs – vilket inte dröjde så länge. 

ett år efter den första filminspelningen, blev 

jag uppringd av en jägmästare på ett angränsande 

revir. Han berättade att han tillsammans med 

kronojägare Robert Grundström just kommit hem 

från ett björnmöte de varit med om vid en björndödad 

älgtjur. Det lät mycket intressant. Robert 

beskrev det som, att det av spåren att döma varit 

en giganternas kamp. Självklart måste jag själv 

till platsen för att filma, björnen skulle ju kanske 

komma tillbaka. 

Älgtjuren, en niotaggare, hade av spåren att 

döma, först attackerats på en skogsbilväg cirka 

200 meter från den plats där den slutligen stupade. 

Hela sträckan från bilvägen ner till kadavret hade 

älgtjuren stapplat, bredbent och tungt med björnen 

bitvis släpande bredvid sig. 

Av spåren att döma hade björnen hållit sig fast 

i älgen med tänder och framfötternas klor medan 

han försökt bromsa eller slita omkull älgen genom 

att spjärna med bakfötterna i marken. 

Det var i en sådan här uråldrig 

tall vi tillbringade en lång, kall 

och mycket obekväm natt vid 

älgkadavret. 

korta sträckor fanns inga björnspår alls vid 

sidan av älgspåren, vilket vi tydde till att björnen 

tagit sig upp på älgens rygg och ridit på denne 

kortare sträckor. En dödsritt som man bara kan 

drömma om att någon gång få vara åsyna vittne 

till. Kring platsen där älgen slutligen stupat var det 

mycket blod, älghår, björnspår och flera nedbrutna 

småträd. 

Det hade verkligen varit en giganternas kamp. 

Här kanske det fanns en möjlighet att filma björn. 

När jag frågade Robert om han ville vara med och 

vakta vid älgkadavret kommande natt, var han 

genast med på noterna. 

Så snart vi kommit tillbaka till Jokkmokk kontaktade 

jag Per-Åke i Luleå och bad honom sända 

upp en filmkamera. När jag väl fått den, for Robert 

och jag tillbaka till älgslaktsplatsen. 

Redan vid vårt första besök hade vi sett ut en 

lämplig tall cirka trettio meter från älgkroppen, 

där vi bestämt oss för att invänta björnbesöket 

som vi hoppades på. Cirka fem meter ovanför 

marken fanns några grova kvistar där vi bedömde 

att vi skulle klara av att sitta och vakta. Det var 

inte för att vi var björnrädda som vi ville komma 

upp ovan marken, utan för att få bättre insyn 

över den risiga och tuviga marken, samt kanske 

viktigast, för att minska vittringen från oss själva 

så mycket som möjligt. 

För att vi inte skulle ramla ner om vi slumrade 

till under natten, knöt vi fast oss med rep. Det var 

sen höst och långa mörka nätter, varför det blev 

en lång och mycket obekväm väntan. Vid halv 

femtiden hade det dock blivit så pass ljust att 

vi skulle kunna se om något djur var vid åteln. 

Däremot var det fortfarande för mörkt för att 

filma. Så ledbrutna som vi var och så jobbigt som 

det var att hålla sig kvar i trädet, hade vi inga 

problem med att hålla oss vakna. Problemet var 

istället att den jobbiga sittställningen gjorde att 

det började värka i hela kroppen. 

allt var tyst och stilla. Just när jag konstaterade 

att ljuset nödtorftigt räckte för filmning, hörde vid 

ljudet av en bil som närmade sig på skogsvägen. 

Måtte den fara förbi, tänkte jag. Men inte! Precis 

ovanför den plats där älgkroppen låg stannade 

bilen och ut kom tre personer. En medelålders man, 

en rundnätt kvinna samt en tonårspojke. 

Sakta, sakta och kanske lite smårädda avancerade 

de ner mot älgkadavret. Jag blev enormt 

besviken, varför skulle de komma just nu när det 

började bli som mest spännande. Men jag hade 

ingen ensamrätt till platsen så det var bara att finna 

sig i läget. Vad kunde jag göra? Även om jag inte 

hade anledning att vara arg på dem, kunde jag till 

slut inte behärska mig utan gav utlopp åt all min 

besvikelse i ett vrål som skulle ha gjort vilken 

björn som helst avundsjuk. 

Reaktionen hos de tre personerna skrämde 

mig nästan. Full fart tillbaka mot bilen, pojken 

först, därefter den äldre mannen och sist kvinnan 

som av allt att döma hade det mycket jobbigt. 

Det var motlut och mjuk mossa och jag blev rädd 

att någon skulle få hjärtinfarkt. Men de kom 

lyckligen till bilen, full fart in och därefter rivstart 

från den skrämmande platsen. 

en tid senare fick jag höra av bekanta till dem 

som skrämdes, att de varit med om en förfärlig 

händelse vid älgkadavret och blivit jagade av en 

vrålande björn. 

Passerade hallon och en frisk sorbet gör rabarberpajen till en elegant dessert. 

Rabarberpaj 

med italiensk maräng 

Det är sommar. Grillsäsongen står i sin fullaste blom och ingen vare sig 

längtar efter eller förväntar sig avancerad matlagning. Men varför inte 

överraska dina gäster med en supergod rabarberpaj efter grillmaten. 

Rabarberpaj ingår väl i standardrepertoaren 

hos den som är så där lite lagom kompetent 

i köket. Jo, jag vet, men kanske inte i den 

skepnad jag föreslår denna gång. Italiensk maräng 

skiljer sig från traditionell maräng genom att den 

är krämig och bara ska få färg på ytan i ugnen eller 

med hjälp av en brännare. Och så är den så god! 

Att avsluta en måltid med något sötaktigt lär 

vara något som vi lärt av fransmännen. Den som 

besökt detta charmiga land vet att man där inte ser 

en måltid som fullkomlig om den inte består av fyra 

komponenter. Förrätten är ofta grön, därpå huvudrätt 

med kött eller fisk följd av den närmast obligatoriska 

osten. Avslutningen är alltid söt, ibland bara 

frukt men hellre något ”tillagat”, creme caramel eller 

en tarte med säsongens bär – inte olik den rabarberpaj 

vi ska åstadkomma denna gång. 

kostoraklet Fredrik Pauluns förklaring till det 

sötsug de flesta människor känner efter en måltid 

är att det har med blodsockerfall att göra. Äter man 

snabba kolhydrater sjunker halten av glukos i blodet. 

Kroppen reagerar och vi känner ett behov av att korrigera 

blodsockerhalten – genom att äta något sött. 

Förklaringen låter rimlig, men jag nöjer mig med 

att konstatera att en söt dessert efter en god måltid 

utan tvekan bidrar till att höja välbefinnandet. 

Rabarbern ser vi idag som något ursvenskt. Men 

faktum är att det var först på 1800-talet som vi 

på allvar började använda den. De första rabarberstjälkarna 

av denna, ursprungligen ostasiatiska 

medicinalväxt, stack upp ur den svenska myllan på 

1600-talet. Men det var få som åt den. Inte förrän 

välståndsökningen gjorde att svenskarna fick råd att 

använda socker upptäckte man på allvar rabarberns 

kvaliteter. 

För det kan vi ju vara överens om, att utan socker 

är rabarber näst intill oätlig på grund av sin bittra 

syrlighet. Inte minst också på grund av mängden 

oxalsyra. Denna gör att små barn och personer med 

anlag för njursten bara bör njuta små mängder av 

de läckra stjälkarna. 

Slutligen, förklaringen till uttrycket ”lägga rabarber 

på”, i meningen att någon ”snott eller lagt beslag på” 

något tillhörigt någon annan. Det lär vara en folklig 

felcitering av det byråkratiska ”lägga embargo på”. 

Nog nu med rabarberfilosoferande och över till 

tillagningen av denna rabarberpaj som har sina rötter 

i Italien – också det ett matland av rang. 

Trevlig sommar! 

skog och 

mat 

24 SKOG & VIRKE NR 2 · 2010 

SKOG & VIRKE NR 2 · 2010 25 

Foto: Lars Klingström 

Gör så här: 

Stig Holm 

Det här behövs för 4 personer: 

Smuldeg/PAjdeg 

4 dl vetemjöl 

1 dl strösocker 

1 ½ tesked bakpulver 

100 g smör 

1 ägg 

Fyllning: 

4–5 rabarberstjälkar 

2 msk strösocker 

2 msk potatismjöl 

100 g mandelmassa 

1 klick smör till formen 

itAlienSk mAräng 

1 ¼ dl strösocker 

½ dl vatten 

1 msk strösocker 

3 äggvitor 

1 tsk citronsaft 

1 dl flagad sötmandel 

Italiensk maräng 

1. Koka socker och vatten. 

2. Låt sockerlagen svalna något. 

3. Tillsätt äggvitorna, ytterligare 1 msk 

socker samt citronsaft. Vispa med elvisp 

på maximal effekt i 3 minuter. Sänk 

effekten och fortsätt vispa tills marängen 

svalnat. 

Paj och fyllning 

1. Sätt ugnen på 200 grader. 

2. Mixa mjöl, socker och bakpulver. 

3. Tillsätt smör, skuret i bitar, samt ägget 

och kör snabbt ihop en deg. 

4. Forma degen fyrkantig i plastpåse och 

låt den ligga i kylen någon timme. 

5. Skala och ansa rabarberstjälkarna. 

Skär dem i centimeterbreda bitar. 

6. Blanda ihop rabarbern med potatismjölet 

(för att det inte skall bli så blött). 

7. Smörj en eldfast form med smör. Hyvla 

degen med osthyvel och täck formens 

botten. Spara en tredjedel av degen. 

8. Lägg i rabarbern, sockra och täck med 

hyvlad mandelmassa. Hyvla sedan över 

resterande pajdeg. 

9. Grädda pajen i cirka 20 minuter och 

låt svalna. 

10. Stryk eller spritsa ut marängen. Strössla 

över flagad mandel och ge den färg under 

grillelementet i ugnen några sekunder.

Var det 

bättre 

förr? 

Ungskogen har kommit 

en bra bit på väg 

där jag var med om 

att sätta plant sommaren 

1945. Jämför 

stubben i förgrunden. 

Vem påstår att skog växer långsamt? 

Från värmlänningen Arne C Johansson kommer följande minnen från 

en skogsplantering 1945 och hur den skogen därefter har utvecklats. 

Imars 1943 härjade en svår storm i Värmland. 

Stora arealer skog totalfälldes. Jag minns 

stormdagen mycket väl. Under dagens sista 

lektionstimmar märkte vi att det blåste väldigt 

kraftigt. Men vi kunde inte då ana vad stormen 

ställt till med. Inte förrän vi på hemvägen skulle 

passera genom ett skogsområde såg vi vad som 

hänt. Inne i skogen möttes vi av en förödelse 

utan like. Träden låg huller om buller i stora 

brötar och runt omkring oss föll nya träd. Det 

var ett under att vi kom igenom skogen med 

livet i behåll. 

Ett av de områden, som totalförstördes kallades 

Gathaget och låg på Mölnbacka Trysils 

marker. Den stormfällda skogen upparbetades 

med hjälp av värnpliktiga av årsklass 1943 som 

kommenderades ut i skogsarbete för att klara 

landets försörjning av vedbränsle under rådande 

kristid. 

Två år senare planterades ny skog. Området 

låg inom den bördiga skogsmark i Värmland, 

som är påverkad av grönstenen Hyperit, varför 

gran är det naturliga trädslaget. Hygget sluttade 

svagt mot väster ner mot sjön Lusten, som är en 

del av Klarälven. Där Lusten gick ihop med älven 

låg en plats som hette Lustnäs, ett skiljeställe 

där allt flottgods på älven sorterades. 

Planteringen påbörjades i maj 1945. Den tillgick 

så att ett antal vuxna skogsarbetare hackade 

markberedningsfläckar med så kallade pikhackor. 

Jag minns dem allihop. Det intressanta var, att 

en del gick under förnamn medan andra under 

efternamn, men alla följt av gårdsnamnet. Där 

fanns Ernst i Rösberget, John i Borgvik, Fransson 

i Bygget, Lundell i Halmstad, Helge i Karsbol, 

Gösta i Arbetsbråten, Haglund i Jonsbol och 

Gustav i Bergsåsen. 

Sen svarade kvinnor och vi skolpojkar för 

själva planteringen. Vi namngavs på samma 

sätt; Hanna i Bernhus, Anna-Lisa i Uved, Arne 

i Nordsjötorp, Åke i Perstorp, Sune i Valsbyggningen, 

Tore på Övre Hammaren och Bernt i 

Åsen. Dessutom jobbade en yngling, som hette 

Göte i Jonsbol med att gräva fram och komplettera 

vissa planteringsgropar med fylljord där 

detta behövdes. 

Det var brukligt att vi skolpojkar fick ledigt 

från skolan en vecka varje vår för att delta i 

skogsplantering, så ock nu. Vi satte fyraåriga 

granplantor från bolagets egen plantskola i Mölnbacka. 

Arbetet började klockan sju på morgonen 

och pågick till halv sex på kvällen med sammanlagt 

en och en halv timmes raster, det vill säga en 

arbetsdag på nio timmar. Lönen för oss skolpojkar 

var 45 öre i timmen. 

På rasterna drogs det ofta fräckisar. ”Gubbarna” 

bidrog också med egna amorösa bedrifter i unga år. 

Vi skolpojkar spetsade öronen och sög i oss av allt 

detta, medan kvinnorna tittade bort och försökte se 

besvärade ut. Vi fick sålunda en viss sexualundervisning, 

om än inte så väl pedagogiskt utformad. 

I skolan var detta ämne fortfarande tabu. 

Stormhygget var på cirka tio hektar, varför 

planteringen tog rätt lång tid att fullgöra. Att det 

var i början av maj månad minns jag särskilt väl, 

ty den 8 maj fick vi besök på eftermiddagen av en 

yngling som hette Bror Olsson i Rosendal. Han 

kom hoppande på kryckor då han fått ena benet 

avsparkat vid en fotbollsmatch. Men det han 

hade en viktig nyhet med sig: ”Nu är kriget slut”. 

När jag kom hem på kvällen var det direktutsändning 

på radio från festligheterna på Kungsgatan 

i Stockholm, refererade av Gunnar Helén. 

Glädjen var stor över att kriget äntligen var slut. 

Att planteringen lyckades väl kunde jag 

konstatera de påföljande åren när jag ibland 

passerade förbi med Karlstadsbussen. 

Åren gick och jag flyttade från orten men 

besökte ibland mina föräldrar, som fortfarande 

bodde kvar i trakten. Genom åren kunde jag därför 

se hur skogen växte upp och så småningom 

kom upp i gallringsbar ålder. Efter att beståndet 

gallrats tre gånger kunde jag vid ett besök 1995 

mäta upp att träden nått en höjd på ca 25 meter 

och en brösthöjdsdiameter på ca 25 cm. 

Samma år träffades 1945-års konfirmander för 

att fira 50-årsjubileum. Jag påminde då mina 

kamrater om vår skogsplantering 50 år tidigare 

och berättade hur stora träden nu var. Det gav 

oss en referens till att vi faktiskt inte var så unga 

som vi ibland frestades att tro. När jag ytterligare 

några år senare kom förbi var beståndet slutavverkat. 

På platsen har nu en ny skog kommit en bra 

bit på väg (se bilden). 

Det sägs ofta att skogen växer långsamt och 

att en skogsman inte hinner skörda frukterna av 

sitt arbete, men här har jag fått uppleva tredje 

generationens skog på samma mark – trots att 

jag ännu inte känner mig urgammal. 

Har du minnen från förr? 

Skog&Virke välkomnar berättelser och bilder 

från livet i skogen förr. ”Var det bättre förr” 

är en högt uppskattad sida i tidningen. 

Publicerade bidrag honoreras. 

Sänd ditt bidrag till: 

Holmen Skog 

”Var det bättre förr” 

601 88 Norrköping 

Den här historien är ett hommage till 

gångna tiders deckarförfattare, som 

kunde skriva spännande berättelser 

utan att ta död på en enda människa. 

Farbror Henning, Artur Källström och Träsme’n 

fiskade kräftor på Patrons vatten i Solgaflon. 

Fångsten bjöd de ut till Patrons kokerska, 

som tacksamt tog emot, eftersom Patron ständigt 

klagade över att hans kräftvatten var utfiskade. Detta 

berodde på, att Farbror Henning och hans gelikar 

betade sina mjärdar med ekorre och snok, som är 

ett vida överlägset kräftbete jämfört med höns, som 

Patron begagnade sig av. Därför gick det med Patron 

och hans kräftmete som det står skrivet om lärjungarna 

och deras fiske i Genesarets sjö på Jesu tid: 

”Den natten fingo de intet.” (Johannes 21:3) 

En söndag slog Farbror Henning och hans gelikar 

till utanför Säteriet, vackert beläget vid Hemviken 

i Solgaflon. Patronsfamiljen hade tillsammans med 

mågen, som gästade Säteriet, avrest till högmässan 

i Kullhult per automobil och trampcykel. Patronsmågen 

vistades på Säteriet av hälsoskäl och hade 

blivit rekommenderad cykelturer och bastubad som 

ett verksamt medel för att underlätta återkomsten 

till en grym verklighet som affärsjurist. 

allTSå VaR PaTRONS kOkaRFRU eNSaM hemma 

och kusten klar. Farbror Henning bankade med portklappen. 

Kokarfrun öppnade. Med en bugning och 

ett leende överräckte Farbror Henning en unikabox 

fylld med kantareller, vilket resulterade i att han blev 

inbjuden på kaffe i herrgårdsköket. Likt en spelsjuk 

orrtupp kurtiserade han där kokarfrun i exakt arton 

minuter. Det var den tidsrymd Träsme’n och Alfred 

begärt för att sätta ut fiskeredskapen i viken utanför 

glasverandan. Allt gick efter beräkning. 

Vid detta fräcka fiske använde Farbror Henning 

och hans bägge kumpaner kräftmjärdar med flöten, 

som blev stående strax under vattenytan omöjliga 

att upptäcka annat än efter mörkrets inbrott belysta 

av en lyktas snåla sken, då vakarna tindrade nere 

i vattnet som stjärnorna i Orions bälte mot en 

sammetsmjuk augustihimmel. 

På eFTeRNaTTeN INHÖSTaDeS FåNgSTeN. Artur 

rodde. Farbror Henning lyste och Träsme’n tömde 

mjärdarna i en balja. Det snålblåste och dugg- 

regnade. Det kom en körare. Båten vickade till. 

Farbror Henning föll i vattnet. Lyktan slocknade. 

Farbror Henning försvann. 

Om än i pensionsåldern var han, som det står 

i hans avgångsbetyg från folkskolan: ”Icke simkunnig.” 

Träsme’n och Artur letade länge i vindriktningen, 

men ingen Farbror Henning siktades. Till sist måste 

de ge upp, genomvåta och huttrande. 

Då fick de se, att det lyste i Säteriets badstuga. 

De skyndade däråt och varsnade bakom en immig 

fönsterruta en flammande brasa i den öppna spisen. 

Framför brasan, nedsjunken i en länstol såg de 

en figur, som verkade bestå av en arm och två 

magra ben. En lättnadens suck! Figuren måste 

vara Farbror Henning. 

TRäSMe’N FÖRSÖkTe Ta SIg IN men fann dörren 

låst och haspen pålagd utifrån. Artur Källström, som 

dröjt sig kvar vid fönstret såg samtidigt figuren resa 

sig. Det var inte Farbror Henning. Det var en vålnad. 

Ett spöke! En exakt kopia av en medeltida målning 

i Kullhults kyrka. Målningen är välkänd av alla dem 

som bligande i taket uthärdat Kullhultkaplanens 

innanläsningar ur Arndts postilla. Den avbildar en 

mansperson, som är helt kritvit så när som på snoppen 

och det underliga är, att snoppen byter kulör 

efter kyrkoårets liturgiska färger. Så här års borde 

den alltså vara grön och det var den verkligen också. 

Alltså, hade en vålnad från Kullhults kyrka anlänt 

för att hämta den drunknade Farbror Hennings 

odödliga skäl till de himmelska ängderna. 

Farbror Henning var förlorad och myndigheterna 

måste underrättas. Artur och Träsme’n uppsökte 

Bottennapp 

Patron, som for upp ur himmelssängen iförd kulört 

nattskjorta. 

”Har ni underrättat änkan”, utropade Patron, 

”Jasså inte. Gör det då. Här måste draggas! Jag 

budar upp folk och tillkallar polisen. Väck Ella Flink. 

Be henne öppna telefonväxeln. Möt mig sedan vid 

båtplatsen. 

Rättar’n kom springande tillsammans med tre 

yrvakna statare. Från Flahult anlände Länsman i 

sällskap med Doktor Hoffman, som skulle skriva ut 

dödsattesten och strax efteråt hördes Fjärdingsman 

komma rasslande på osmord trampcykel. Något 

senare brummade Begravningsentreprenör Samuel 

W. Rosander in på arenan. Han var klädd i hög hatt 

och likbil. Träsm’en och Artur Källström betraktade 

honom med fasa. 

DRaggNINgeN INleDDeS, men just när hakarna 

skulle i vattnet hördes gälla röster i strandskogen. 

Det var Farbror Hennings hushållerska och Ella 

Flink som kom ilande. De hade tagit av sig förklä’na 

och viftade med dem som Smålands husarer en gång 

viftat med sina slitna fanor efter slaget vid Fraustadt 

år 1706. 

”Avbryt operationen”, skrek Ella Flink, 

”Delinkventen är återfunnen.” 

Herr Rosander reagerade yrkesmässigt: 

”Har han hunnit kallna”, frågade han. ”Den där”, 

fnös Ella Flink och menade Farbror Henning, 

”han kallnar inte.” 

”Var återfann damerna den drunknade”, 

sa Länsman, som tog befälet. 

”Hemma hos mig”, sa Ella Flink,”han låg breve 

mig i utdragssoffa, när jag vaknade.” 

”Och var vid liv?” sporde Länsman. 

”Jo dä vill jag lova”, sa Ella Flink, och rodnande 

ner i dekolletaget samtidigt som hon ängsligt sneglade 

på hushållerskan, för att se hur hon skulle ta 

emot en sådan upplysning. 

”Nå, om den saknade alltså var vid liv”, frågade 

Länsman”, kunde han i så fall redogöra för vad 

som hänt honom?” 

HUSHålleRSkaN OcH ella FlINk FRaMFÖRDe en 

berättelse, som innebar, att när Farbror Henning 

trattat i sjön, hade de vattenfyllda stövlarna dragit 

honom neråt, samtidigt som stoppvästen, impregnerad 

av många års kåda utifrån och svett inifrån blivit 

så vattentät, att den ställde Farbror Henning rakt 

upp och ner i böljorna som en klockboj och när han 

efter några sekunder ändå sjönk, gick han rakt i botten 

som ett spjut och när fötterna fick bottenkänning 

TExT JaN-eRIc kaRlSTRÖM 

TEcKNINGAR cHRISTeR SÖÖDeR 

Artur rodde. Farbror Henning 

lyste och Träsme’n tömde kräftmjärdarna 

i en balja. Det snålblåste och 

duggregnade. 

började stövlarna gå av sig själva medan stoppvästen 

fortfarande höll honom upprätt i vattnet och på så 

sätt hade han livs levande kommit i land. 

Hur han hamnat i Ella Flinks utdragssoffa, därtill 

fanns däremot ingen förklaring, såvida inte Österlandets 

stjärna väglett honom som den en gång lotsat 

de tre vise männen till stallets strå i Betlehem. 

PaTRON, läNSMaN OcH DOkTOR HOFFMaN såg misstroget 

på varandra, men Fjärdingsman, som var ung 

och alert kunde bekräfta uppgiften. Han hade säkrat 

bevis och upprättat avspärrning. På strandremsan 

ovan vattnet stod ett tydligt fotspår. Det kom utifrån 

sjön och försvann upp i strandskogen. Utredningen 

gick därmed in i skarpt läge. 

Länsman vände sig mot Fjärdingsman och sa: 

”Ta fingeravtryck på allt som den saknade har varit 

i beröring med.” 

”I Hellsikke heller”, fräste Ella Flink.” Här tas 

inga fingeravtryck på mina privata kroppsdelar. 

Aldrig i livet.” 

”Då tvingas vi tyvärr lägga ner förundersökningen”, 

sa Länsman, som såg en möjlighet att slippa 

ifrån alltihopa. 

”Nej för bövulen”, gastade Patron, ”ändra brottsrubriceringen. 

Stryk ’försök till anstiftan av eget 

självmord’ och skriv istället: Olovligt, olaga fiske.” 

PaTRON MUNTRaDe UPP alla NäRVaRaNDe: ”Nu 

bjuder jag på sillfrukost med nubbe på glasverandan”, 

sa han. ”Lite kallskuret och en omelett med 

kantarellstuvning kan också ordnas. Och efteråt blir 

det kaffeknorr! Men hämta först hit den misstänkte 

huvudmannen och låt oss sedan fortsätta förhöret.” 

”Det går inte”, sa Farbror Hennings hushållerska 

bestämt. ”Husbo’nn ligger spritt språngande naken 

i Ella Flinks utdragssoffa å’ han har inte en torr tråd 

å’ ta på sig.” 

”Då får Herr Rosander hämta honom med likbilen”, 

bestämde Patron. ”Ta hit honom i befintligt 

skick, med utdragssoffa, halmmadrass och allting.” 

Länsman, Fjärdingsman, Doktor Hoffman och 

Herr Rosander gjorde invändningar, men nu var 

Patron alldeles sjövild och euforistisk: ”Glädjens och 

fröjden Eder”, som det står i Evangeliet, utropade 

han, (Luk. 15:7) ”ty Eder lön skall bliva stor i 

himmelriket.”(Luk.6:23) 

Sedan fyllde han på: ”Det här är ju för bövulen 

första gången på åtta år som vi ertappat alla de här 

tre kanaljerna med tjuvfiske samtidigt, å’ tagit dom 

på bar gärning. 

Nu blir det fest i Kapernaum!” 

26 SKOG & VIRKE NR 2 · 2010 


kontrollera att adressen är rätt. Om inte, klipp ut denna del av tidningen inklusive adresslappen 

och fyll i talongen här invid med din rätta adress och sänd till: Holmen Skog, 60188 Norrköping. 

Du kan också meddela ändringar per fax, 011-23 61 70 eller per e-post: info@holmenskog.com 

Namn _________________________________________________________________________________ 

Adress ________________________________________________________________________________ 

Postnr/ort _____________________________________________________________________________ 

smått 

och kott 

Du har väl koll 

på stövsländorna? 

Världen är full av insekter som vi inte har en 

aning om. Till exempel stövsländorna, som 

enligt SLU är en mycket förbisedd art, eller 

rättare sagt arter för det finns inte mindre än 

2 700 totalt på jorden. 

Med fotografen Krister Halls unika bilder 

kommer vi i närkontakt med stövsländorna 

och en fantastisk mikrovärld av former, 

färger och beteenden. Materialet publiceras 

i Nationalnyckeln, ett omfattande bokverk 

som ges ut av ArtDatabanken SLU. Det är 

den tunnaste boken i serien, men kanske 

med det tyngsta innehållet hittills. 

Trots sin okändhet är det ganska lätt att 

hitta stövsländor. En vanlig metod är ”bankning”. 

Lägg ett ljust tygstycke under ett träd 

och banka på grenarna. Stövsländorna som 

betar på grenarna faller ner, och du kan 

samla in och undersöka dem närmare. 

Det kom ett brev … 

… i retur till Holmen Skog. Det såg ut att 

ha hamnat i käften på en pitbullterrier och 

befann sig i ett ömkligt tillstånd när det 

inslaget i plast kom tillbaka. 

Postverket kände också dåligt samvete 

för den behandling det låtit brevet utstå och 

undrade i ett vänligt följebrev: ”Om ni har 

några synpunkter på vår hantering går det 

bra att kontakta vår kundtjänst”. 

Vadå synpunkter? ”Fy Posten!” Eller: 

”Nej, det var inte så farligt”. Eller: ”Säj till 

posthunden att inte bita sönder våra brev 

i fortsättningen”. 

Tack och ajö … 

Efter 35 år i branschen och sedan 

starten 1988, ansvarig för Skog&Virke 

är det dags att tacka för mig. 

Jag lämnar företaget efter sommaren 

efter att ha fått vara med om en tid 

av stora förändringar i skogsbruket. 

Inte minst är synen på skogen en 

helt annan idag än den var då – för 

inte så särskilt länge sedan. 

Vid mitten av 1980-talet hade ”det moderna 

skogsbruket”, det som föddes under sena 

1940-talet börjat finna sina former. Tonårstiden 

var över, då det under den gängse samhällsparollen 

storskalighet, gjort både maskiner och hyggen 

monsterstora. Likt de flesta tonåringar hade det 

också upplevt sina första baksmällor. Med början 

under 1960-talet och i ökad omfattning under det 

påföljande årtiondet var konfrontationerna med 

allmänheten legio. Minns debatten om kalhyggen 

och hormoslyr, den senare toppad med aktivister 

fastkedjade vid besprutningsplanen. 

Under 1980-talet började skogsbruket förändras. 

Och förändringen kom faktiskt inifrån, inte till följd 

av yttre tryck. För likt alla som angrips slöt man leden. 

Men tack och lov fanns det skogsmän som själva 

insåg att det schablonmässiga skogsbruk som tillämpats 

under 30 år inte var det optimala. ”Ståndortsanpassning” 

blev ett ledord, det vill säga att man ska 

behandla varje enskild del av skogen efter sina egna 

förutsättningar. Det var då som dagens naturanpassade 

skogsbruk tog sina första stapplande steg. 

Och vi var många som prisade denna nya syn 

när det några år in på 1990-talet brakade loss igen. 

Den debatt som då startade fördes under slagordet 

”hotad biologisk mångfald”. Den nådde långt utanför 

landets gränser och påskyndade på så sätt den 

miljöcertifiering som kom vid årtiondets slut. 

Utan de tankar om ståndortsanpassning som redan 

börjat vinna gehör i skogsbruket, hade det ”stått 

med byxorna nere”. Men med ökade insikter om de 

biologiska sambanden gick det både att föra debatten 

– och på allvar förändra sättet att bruka skogen. 

Det påföljande decenniet blev ett race av 

höga naturvårdsambitioner. Fokus låg så totalt på 

naturvård att skogsbrukarna i princip glömde bort 

produktionsfrågorna. Och trots att det moderna 

skogsbruket nu började närma sig 50-årsdagen 

var baksmällornas tid inte över. De tidigare starkt 

stigande kurvorna för produktivitet hade planat ut. 

Och detta samtidigt som det framtida behovet av 

både virke och bioenergi förutsågs öka kraftigt. 

Detta ledde till att fokus breddades till att omfatta 

även virkesproduktion. Så här i mogen ålder 

hade nämligen skogsbruket äntligen insett att man 

inte kan koncentrera sig på en fråga i taget. Att det 

handlar om helheten. Och skogen står verkligen nu 

i fokus för samhällets intresse. Biologisk produktion, 

den som utgår från de eviga ”råvarorna” solljus, luft 

och vatten, är en av lösningarna på problemen med 

klimat och sinande ändliga råvarukällor. 

Därför är det mycket roligt för en avgående redaktör 

och informationschef att notera hur förutsättningarna 

för ett i alla avseenden hållbart skogsbruk idag 

är bättre än någonsin. 

Och detta säger jag trots att kritiken från miljöorganisationerna 

långt ifrån har tystnat. Men när 

man som jag, kunnat följa utvecklingen ”inifrån”, är 

det ingen tvekan: De naturvårdsåtgärder som för 30 

år sedan sågs som ”en eftergift till opinionen” är idag 

vardag. Certifieringarna enligt FSC och PEFC har 

haft stor betydelse. De har gjort att miljökraven hamnat 

där de ska vara – inte i media utan i de handfasta 

interna riktlinjer som skogarna sköts i enlighet med. 

Därmed inte sagt att diamanten är färdigslipad. 

Skogsekosystemen är liksom alla ekosystem oerhört 

komplexa. Och som vi vet tar det lång tid i skogen 

mellan orsak och verkan. Men med den positiva 

attityd till naturvård som jag dagligen möter hos 

mina arbetskamrater är jag full av tillförsikt: 

Skogsbruket kommer att ”greja” också de biolo- 

giska mångfaldsfrågorna. 

Tack och ajö, står det i rubriken. Efter ett år på 

övertid går jag nu i pension – och till egen verksamhet 

i skrivarbranschen. Så kanske är det mer rätt att 

säga ”på återseende”. Men tack alla ni som under 

åren hört av er med vänliga och uppskattande 

kommentarer över tidningen. Och tack alla ni trevliga 

skogsägare, forskare, specialister och kollegor 

som jag haft förmånen att få intervjua och samtala 

med genom åren. 

Förstås önskar jag också både skötebarnet 

Skog&Virke och min efterträdare Jeanette Tretten 

ett stort Lycka till. 

Lars Klingström

Annika öppnar fönstret mot framtiden 18 16 12 11 - Holmen

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?