Annika öppnar fönstret mot framtiden 18 16 12 11 - Holmen

Kort om järn och järnframställning
Rödjord, sjö- och myrmalm
Det var vid vår tidräknings början som man upptäckte
att det gick att utvinna järn ur rödjord och grus som
togs upp från bottnen av myrar och sjöar. Järn lakas
hela tiden ut ur berggrunden och sköljs ut i vattendrag
och sjöar där det ansamlas. Järnet tillverkades genom
att man smälte malmhaltig jord eller grus i enkla gropar
med hjälp av ved och blåsbälgar.
Sveriges bortglömda bergslag
ruvar på svar om skogsbruk och naturvård
Säg Bergslagen och de flesta tänker på ett stort och ganska
odefinierat område nordväst om Mälaren. Men det finns också
flera andra bergslagar, bland annat den en gång så betydande
Hällestads bergslag i norra Östergötland. Idag är den nästan
helt bortglömd men ruvar på svar på en del av de frågor om
skogsbruk och naturvård som är så aktuella.
TExT OcH FOTO laRS klINgSTRÖM
TEcKNINGAR JaN-eRIc kaRlSTRÖM
I
Hällestadsskogarna har människor brutit
malm och avverkat skog sedan tidig medeltid.
Här finns traditioner och en dokumentation
som i en så gott som obruten kedja sträcker
sig åtminstone 800 år tillbaka. Här var det tätt
mellan gruvhålen, här fanns det gott om hyttor.
Vintertid låg rökarna från otaliga milor tät i hårt
huggna skogar.
Idag finns nästan inga spår kvar av detta. De
forna gruvhålen är vattenfyllda och det krävs
fackmannakunskaper för att se att här en gång
var ett av Sveriges mest betydande områden för
järnframställning. Skogen som var lika viktig
som malmen för järnframställningen förädlas
sedan länge i traktens sågverk och vid de stora
pappersbruken i Braviken och Skärblacka.
Få svenska skogar har en brukningshistoria
som är längre eller mer väldokumenterad än
den i norra Östergötlands bergslag.
Några av dem som fascinerats av denna
historia är amatörforskaren Jan-Eric Karlström
och fotografen Bo-Göran Backström.
– De här skogarna har utnyttjats mycket
intensivt under många hundra år, säger Bo-Göran
Backström. Ändå finns här områden med mycket
höga naturvärden. Jag kan inte se annat än att
det borde vara en intressant forskningsuppgift
att inventera och dra slutsatser om hur dessa
naturvärden kunnat bevaras eller utvecklas.
– Den äldsta dokumentationen för bergsbruk
här i norra Östergötland dateras till andra halvan
av 1300-talet, säger Jan-Eric Karlström. Det var
den mäktige Bo Jonsson Grip, som då ägde ett
antal hyttor i Hällestad. Av de bevarade akterna
kan man dra slutsatser om att bergsbruket i de
här trakterna då redan pågått sedan 1200-talet
och sannolikt ännu tidigare.
Holmens skogsvårdschef, Erik Normark, ser
möjligheter att dra lärdom av Hällestadsskogarnas
långa brukningshistoria. Han menar att här
Bergslag
I områden där det fanns malm i berggrunden
gick bönderna samman och bildade en bondebergslag.
Det innebar att man gemensamt bröt
malm och drev en hytta. Men varje bonde ägde
själv sin egen malm, tillverkade eget träkol och
fick också förtjänst av järnet i proportion till hur
mycket råvaror han bidragit med.
Lars Östlund, professor i
skogshistoria, såg möjlig-
heter att forska om det tidiga
1800-talets kalhyggesbruk.
kan finnas något av ett facit
på det som idag är en så hett
debatterad naturvårdsfråga
i Sverige: Vad intensivt skogsbruk
under lång tid får för konsekvenser
för skogens biologiska mångfald.
– Vi har idag ambitionen att de arter som hör
skogarna naturligt till ska kunna fortleva i livskraftiga
populationer. Därför både lämnar vi och
skapar sådant som vi vet är viktigt för skogens
mångfald av arter. Men medan planeringshorisonten
för virkesproduktion är 60–100 år så ligger
den för naturvård ibland ett halvt årtusende
fram i tiden. Därför är det viktigt att titta bakåt
och försöka dra lärdomar av historien.
Holmen vill därför studera möjligheterna att
lägga ut forskningsuppdrag i Hällestadsskogarna
med denna inriktning och arrangerade därför
en exkursion i området. Deltagare var de båda
SLU-professorerna Lena Gustafsson, naturvårdsbiologi
och Lars Östlund, skogshistoria samt
– Visst vore det intressant att få igång
naturvårdsforskning i de här skogarna,
sade Lena Gustafsson, professor
i naturvårdsbiologi vid SLU.
Gert Magnusson, Riksantikvarieämbetet
och specialist på
järnhanteringens historia.
Färden gick genom det gamla
kärnområdet för bergshantering i
Hällestadsskogarna. Av de forna hyttorna
återstår idag bara mossklädda slagghögar. För
ett otränat öga skulle det vara omöjligt att
identifiera dessa tidiga och en gång så viktiga
industriplatser.
Vid Bagghyttan, som sannolikt lades ned redan
vid början av 1500-talet, hittade Gert Magnusson
omedelbart en ”osmund”, det vill säga en
liten, knytnävsstor och rostig järnklump.
– Osmund var den gängse handelsvaran för
järn innan man så småningom övergick till stångjärn,
berättade han. Alltså är det ingen tvekan om
att man tidigt tillverkade järn här.
Med möda kunde man också urskilja resterna
av vad som en gång varit en damm i den lilla, idag
mycket oansenliga bäcken invid hyttresterna.
Hytta och masugn
Namnen är synonyma och används för den
anläggning där järnmalmen smältes. Processen
gick starkt förenklat till så att malmen först hettades
upp, för att ta bort föroreningar. Därefter
fylldes masugnen med en blandning av malm,
träkol och kalk. Sedan masugnen tänts blåste
man in luft i botten med hjälp av stora bälgar.
Av den höga värmen smälte malmen, järnet
samlades i masugnens botten medan smält
berg flöt som slagg i dess övre del.
Allmänningsskogen i Hällestad var den som
utsattes för den mest hårdhänta behandlingen,
den var ju ”allas”. Idag föreslås den som
reservat och att lämnas för fri utveckling.
Det traditionella bondebergslaget i Hällestad
fick på 1600-talet konkurrens av det mäktiga
”Cronobruket Finspång” som trängde sig in som
hälftenägare i böndernas gruvor.
Nya gruvor togs upp och det behövdes stora
mängder ved för tillmakningen i dem. Bruket i
Finspång behövde också allt mer träkol, vilket
ytterligare ökade trycket på böndernas allmänningsskogar
i Hällestad.
– De här skogarna var extremt hårt utnyttjade,
säger Bo-Göran Backström. Därför är det intressant
att notera att flera områden nu pekats ut som
skyddsvärda på grund av sina biologiska kvaliteter.
I inventeringsrapportera anges att merparten av
de utpekade områdena måste lämnas för fri utveckling
för att naturvärdena ska bibehållas
och utvecklas.
– Det är nu inte för att vi skulle vara av en annan
uppfattning om de områdenas naturvärden som
vi skulle vilja få igång forskning här, säger Erik
Normark. Men det skulle kunna ge oss viktiga
Holmens skogsvårdschef Erik Normark tror att
skogarna i Hällestad kan innehålla något av ett
facit på vad skogsbruk under lång tid får för
effekter på naturen.
kunskaper och perspektiv på dagens skogsbruk
och dess strävan att förena hög virkesproduktion
med bevarad biologisk mångfald.
Lena Gustafsson, ser också dessa möjligheter.
– Svaren till många av de frågor vi idag ställer
om skogsbrukets effekter på skogsekosystemen
finns i historien. Jag anser att det vore intressant
att tränga på djupet i de här väldokumenterade
skogarna.
Även Lars Östlund anser att Hällestadsskogarna
utan tvekan vore värda en fördjupad studie.
– Sådana här gamla bruksskogar är intressanta
också ur andra aspekter. Här bedrev man ju en
tidig form av kalhyggesbruk redan under första
halvan av 1800-talet. Det kan finnas möjligheter
att här få en bättre bild av hur de såg ut och vilka
långsiktiga konsekvenser det fått. Frågan är högaktuell
i perspektiv av de ambitioner om så kallat
kontinuitetsskogbruk som nu finns.
Både lena gustafsson och lars Östlund är
således positiva till att gå vidare med forskning
Tackjärn och stångjärn
Det järn som kom ut ur masugnen samlades
upp och göts till tackor. Tackjärnet
innehöll för mycket kolrester för att kunna
smidas. Därför ”färskade” man det genom
att först glödga det och sedan bearbeta
det med en stor vattendriven hammare.
Slutligen delade man ”järnkakan” i mindre
bitar som smiddes samman till en cirka
3,5 meter lång stång. Stångjärn var det
gängse handelsmåttet under lång tid.
14 SKOG & VIRKE NR 2 · 2010
SKOG & VIRKE NR 2 · 2010 15
Osmund
En tidig form av handelsjärn.
En osmund vägde cirka 350
gram och tillverkades från
början av myr- och sjömalm.
Senare utgick man från
tackjärn som efter färskning
höggs i knytnävsstora
bitar. I början av 1600-talet
övergick man istället till att
tillverka stångjärn.
Bagghyttan. Här tillverkades järn från
tidig medeltid till början av 1500-talet.
Idag krävs tränade ögon för att se
spåren av denna tidiga ”industri”.
– Järnhanteringen i Hällestadsskogarna var om-
fattande ända fram till 1800-talets början, konstaterade
Gert Magnusson, Riksantikvarieämbetet. Men
sedan hyttorna lagts ned var trycket på skogarna
fortsatt hårt på grund av närheten till Finspång.
i området. Men som vanligt i sådana här sam-
manhang handlar det också om finansiering.
– Konjunkturerna är kanske just nu inte de
mest ideala för att dra igång sådana här forskningsprojekt,
säger Erik Normark. Men från
Holmens sida kommer vi att försöka hålla
grytan kokande. Och de minnen som ruvar
under mossan i Hällestadsskogarna klarar sig
säkert i ytterligare några år innan ambitiösa
forskare kan ta sig uppgiften an.