Annika öppnar fönstret mot framtiden 18 16 12 11 - Holmen

i naturen
tExt oCH Foto: eDVIN NIlSSON
Björnfilmning
med förhinder
Sommaren 1961 stiftade jag bekantskap med den legendariske
vildmarksfilmaren Per-Åke Blidegård, som tillsammans med den lika
legendariske TV-producenten Erik Forsgren, var i Sarek och Padjelanta
för att spela in en film för SVT. De såg mig som både Sarek- och
rovdjurskunnig och ville att jag skulle hjälpa dem med att komma
i kontakt med framför allt de stora rovdjuren.
Domänverket som på den tiden ansvarade
för skötseln av nationalparkerna var även
min arbetsgivare och när de var välvilliga
till projektet var det ett lätt beslut för mig. Därmed
började ett mycket givande samarbete med
Per-Åke, inte endast vid denna inspelning. Under
många år därefter kamperade vi ihop vid flera av
TV-Luleås vildmarksproduktioner.
Som ett resultat av vårt samarbete visades till
exempel för första gången i svensk TV, inspelningar
av björn och järv i sina naturliga miljöer
i Sverige. Jag blev mycket inspirerad av samarbetet
med Per-Åke och började fundera på att själv filma
när tillfälle gavs – vilket inte dröjde så länge.
ett år efter den första filminspelningen, blev
jag uppringd av en jägmästare på ett angränsande
revir. Han berättade att han tillsammans med
kronojägare Robert Grundström just kommit hem
från ett björnmöte de varit med om vid en björndödad
älgtjur. Det lät mycket intressant. Robert
beskrev det som, att det av spåren att döma varit
en giganternas kamp. Självklart måste jag själv
till platsen för att filma, björnen skulle ju kanske
komma tillbaka.
Älgtjuren, en niotaggare, hade av spåren att
döma, först attackerats på en skogsbilväg cirka
200 meter från den plats där den slutligen stupade.
Hela sträckan från bilvägen ner till kadavret hade
älgtjuren stapplat, bredbent och tungt med björnen
bitvis släpande bredvid sig.
Av spåren att döma hade björnen hållit sig fast
i älgen med tänder och framfötternas klor medan
han försökt bromsa eller slita omkull älgen genom
att spjärna med bakfötterna i marken.
Det var i en sådan här uråldrig
tall vi tillbringade en lång, kall
och mycket obekväm natt vid
älgkadavret.
korta sträckor fanns inga björnspår alls vid
sidan av älgspåren, vilket vi tydde till att björnen
tagit sig upp på älgens rygg och ridit på denne
kortare sträckor. En dödsritt som man bara kan
drömma om att någon gång få vara åsyna vittne
till. Kring platsen där älgen slutligen stupat var det
mycket blod, älghår, björnspår och flera nedbrutna
småträd.
Det hade verkligen varit en giganternas kamp.
Här kanske det fanns en möjlighet att filma björn.
När jag frågade Robert om han ville vara med och
vakta vid älgkadavret kommande natt, var han
genast med på noterna.
Så snart vi kommit tillbaka till Jokkmokk kontaktade
jag Per-Åke i Luleå och bad honom sända
upp en filmkamera. När jag väl fått den, for Robert
och jag tillbaka till älgslaktsplatsen.
Redan vid vårt första besök hade vi sett ut en
lämplig tall cirka trettio meter från älgkroppen,
där vi bestämt oss för att invänta björnbesöket
som vi hoppades på. Cirka fem meter ovanför
marken fanns några grova kvistar där vi bedömde
att vi skulle klara av att sitta och vakta. Det var
inte för att vi var björnrädda som vi ville komma
upp ovan marken, utan för att få bättre insyn
över den risiga och tuviga marken, samt kanske
viktigast, för att minska vittringen från oss själva
så mycket som möjligt.
För att vi inte skulle ramla ner om vi slumrade
till under natten, knöt vi fast oss med rep. Det var
sen höst och långa mörka nätter, varför det blev
en lång och mycket obekväm väntan. Vid halv
femtiden hade det dock blivit så pass ljust att
vi skulle kunna se om något djur var vid åteln.
Däremot var det fortfarande för mörkt för att
filma. Så ledbrutna som vi var och så jobbigt som
det var att hålla sig kvar i trädet, hade vi inga
problem med att hålla oss vakna. Problemet var
istället att den jobbiga sittställningen gjorde att
det började värka i hela kroppen.
allt var tyst och stilla. Just när jag konstaterade
att ljuset nödtorftigt räckte för filmning, hörde vid
ljudet av en bil som närmade sig på skogsvägen.
Måtte den fara förbi, tänkte jag. Men inte! Precis
ovanför den plats där älgkroppen låg stannade
bilen och ut kom tre personer. En medelålders man,
en rundnätt kvinna samt en tonårspojke.
Sakta, sakta och kanske lite smårädda avancerade
de ner mot älgkadavret. Jag blev enormt
besviken, varför skulle de komma just nu när det
började bli som mest spännande. Men jag hade
ingen ensamrätt till platsen så det var bara att finna
sig i läget. Vad kunde jag göra? Även om jag inte
hade anledning att vara arg på dem, kunde jag till
slut inte behärska mig utan gav utlopp åt all min
besvikelse i ett vrål som skulle ha gjort vilken
björn som helst avundsjuk.
Reaktionen hos de tre personerna skrämde
mig nästan. Full fart tillbaka mot bilen, pojken
först, därefter den äldre mannen och sist kvinnan
som av allt att döma hade det mycket jobbigt.
Det var motlut och mjuk mossa och jag blev rädd
att någon skulle få hjärtinfarkt. Men de kom
lyckligen till bilen, full fart in och därefter rivstart
från den skrämmande platsen.
en tid senare fick jag höra av bekanta till dem
som skrämdes, att de varit med om en förfärlig
händelse vid älgkadavret och blivit jagade av en
vrålande björn.
Passerade hallon och en frisk sorbet gör rabarberpajen till en elegant dessert.
Rabarberpaj
med italiensk maräng
Det är sommar. Grillsäsongen står i sin fullaste blom och ingen vare sig
längtar efter eller förväntar sig avancerad matlagning. Men varför inte
överraska dina gäster med en supergod rabarberpaj efter grillmaten.
Rabarberpaj ingår väl i standardrepertoaren
hos den som är så där lite lagom kompetent
i köket. Jo, jag vet, men kanske inte i den
skepnad jag föreslår denna gång. Italiensk maräng
skiljer sig från traditionell maräng genom att den
är krämig och bara ska få färg på ytan i ugnen eller
med hjälp av en brännare. Och så är den så god!
Att avsluta en måltid med något sötaktigt lär
vara något som vi lärt av fransmännen. Den som
besökt detta charmiga land vet att man där inte ser
en måltid som fullkomlig om den inte består av fyra
komponenter. Förrätten är ofta grön, därpå huvudrätt
med kött eller fisk följd av den närmast obligatoriska
osten. Avslutningen är alltid söt, ibland bara
frukt men hellre något ”tillagat”, creme caramel eller
en tarte med säsongens bär – inte olik den rabarberpaj
vi ska åstadkomma denna gång.
kostoraklet Fredrik Pauluns förklaring till det
sötsug de flesta människor känner efter en måltid
är att det har med blodsockerfall att göra. Äter man
snabba kolhydrater sjunker halten av glukos i blodet.
Kroppen reagerar och vi känner ett behov av att korrigera
blodsockerhalten – genom att äta något sött.
Förklaringen låter rimlig, men jag nöjer mig med
att konstatera att en söt dessert efter en god måltid
utan tvekan bidrar till att höja välbefinnandet.
Rabarbern ser vi idag som något ursvenskt. Men
faktum är att det var först på 1800-talet som vi
på allvar började använda den. De första rabarberstjälkarna
av denna, ursprungligen ostasiatiska
medicinalväxt, stack upp ur den svenska myllan på
1600-talet. Men det var få som åt den. Inte förrän
välståndsökningen gjorde att svenskarna fick råd att
använda socker upptäckte man på allvar rabarberns
kvaliteter.
För det kan vi ju vara överens om, att utan socker
är rabarber näst intill oätlig på grund av sin bittra
syrlighet. Inte minst också på grund av mängden
oxalsyra. Denna gör att små barn och personer med
anlag för njursten bara bör njuta små mängder av
de läckra stjälkarna.
Slutligen, förklaringen till uttrycket ”lägga rabarber
på”, i meningen att någon ”snott eller lagt beslag på”
något tillhörigt någon annan. Det lär vara en folklig
felcitering av det byråkratiska ”lägga embargo på”.
Nog nu med rabarberfilosoferande och över till
tillagningen av denna rabarberpaj som har sina rötter
i Italien – också det ett matland av rang.
Trevlig sommar!
skog och
mat
24 SKOG & VIRKE NR 2 · 2010
SKOG & VIRKE NR 2 · 2010 25
Foto: Lars Klingström
Gör så här:
Stig Holm
Det här behövs för 4 personer:
Smuldeg/PAjdeg
4 dl vetemjöl
1 dl strösocker
1 ½ tesked bakpulver
100 g smör
1 ägg
Fyllning:
4–5 rabarberstjälkar
2 msk strösocker
2 msk potatismjöl
100 g mandelmassa
1 klick smör till formen
itAlienSk mAräng
1 ¼ dl strösocker
½ dl vatten
1 msk strösocker
3 äggvitor
1 tsk citronsaft
1 dl flagad sötmandel
Italiensk maräng
1. Koka socker och vatten.
2. Låt sockerlagen svalna något.
3. Tillsätt äggvitorna, ytterligare 1 msk
socker samt citronsaft. Vispa med elvisp
på maximal effekt i 3 minuter. Sänk
effekten och fortsätt vispa tills marängen
svalnat.
Paj och fyllning
1. Sätt ugnen på 200 grader.
2. Mixa mjöl, socker och bakpulver.
3. Tillsätt smör, skuret i bitar, samt ägget
och kör snabbt ihop en deg.
4. Forma degen fyrkantig i plastpåse och
låt den ligga i kylen någon timme.
5. Skala och ansa rabarberstjälkarna.
Skär dem i centimeterbreda bitar.
6. Blanda ihop rabarbern med potatismjölet
(för att det inte skall bli så blött).
7. Smörj en eldfast form med smör. Hyvla
degen med osthyvel och täck formens
botten. Spara en tredjedel av degen.
8. Lägg i rabarbern, sockra och täck med
hyvlad mandelmassa. Hyvla sedan över
resterande pajdeg.
9. Grädda pajen i cirka 20 minuter och
låt svalna.
10. Stryk eller spritsa ut marängen. Strössla
över flagad mandel och ge den färg under
grillelementet i ugnen några sekunder.