Allas rätt till kommunikation fallbeskr TeKo Särtryck - Landstinget i ...

Tjugofem fallbeskrivningar och 

tre beskrivningar av gruppverksamheter 

för klienter med kommunikationssvårigheter 

Särtryck till rapporten: 

Allas rätt till kommunikation 

Förslag till riktlinjer för hur Vuxenhabiliteringen i Värmland 

ska möta behov hos klienter med kommunikationssvårigheter. 

Riktlinjerna är baserade på erfarenheter från kliniskt arbete med 25 klienter 

____________________________________ 

Vuxenhabiliteringen i Värmland 2009 

Slutrapport av projekt Team Kommunikation 

Anna Blomberg 

Rose-Marie Johansson 

Gunnel Karlsson

Inledning 

Under tre års tid, mellan åren 2006 och 2009, har det bedrivits ett internt utvecklingsprojekt 

på Vuxenhabiliteringen i Värmland. Projektet har haft namnet Team 

Kommunikation (TeKo). Syftet har varit att Vuxenhabiliteringen i Värmland skulle 

få fungerande rutiner för hur insatser ska ges till klienter med kommunikationssvårigheter 

och därigenom förbättra deras möjligheter till kommunikation och delaktighet. 

Målet med projektet har varit att Team Kommunikation skulle ha ett förslag 

till riktlinjer för hur Vuxenhabiliteringen i Värmland ska möta behov hos klienter 

med kommunikationssvårigheter. Mer om detta finns att läsa i ”Allas rätt till kommunikation 

– Förslag till riktlinjer för hur Vuxenhabiliteringen i Värmland 

ska möta behov hos klienter med kommunikationssvårigheter. Riktlinjerna är baserade 

på erfarenheter från kliniskt arbete med 25 klienter.”. 

Detta särtryck innehåller fallbeskrivningar av de 25 ärenden där TeKo har gett insatser. 

Även beskrivningar av tre olika gruppverksamheter ingår i särtrycket. Projektmedarbetarna 

har valt att redovisa fallbeskrivningar och gruppbeskrivningar 

med tanke på att detta sällan görs. Förhoppningen är att materialet ska ge inspiration 

till personer som arbetar med eller möter vuxna personer med olika typer av kommunikationssvårigheter. 

I de fall då projektmedarbetarna särskilt har velat lyfta fram 

lärdomar som gjorts under ärendens gång har dessa samlats under reflektion direkt 

efter aktuell fallbeskrivning. 

2

Innehållsförteckning 

Fallbeskrivningar, klienter 

Klient Problem/Behov Åtgärder i korthet Sida 

K1 Kommunicerar via tal som är mycket 

svåruppfattbart på grund av dysartri 

med nästan ingen röst. 

Direkta + indirekta insatser 

Utbildning i tolketik 

”Nätverk kring AKK” 

K2 Bedömd som mutist. Indirekta insatser 

Utbildning till personal 

K3 Grav dysartri, svårförståelig, använder 

inte sin kommunikationskarta re- 

gelbundet. 

K4 Artikulatoriska svårigheter, språkliga 

svårigheter. 

K5 Tar nästan inga kommunikativa initiativ, 

svarar verbalt men tyst och fåordigt. 

K6 Kommunicerar endast med enstaka 

ljud, ansiktsmimik och tonusväxlingar. 

K8 Afasi med mycket stora uttryckssvårigheter. 

K9 Grav dysartri, svårförståelig på grund 

av svag röst och extremt långsamt 

taltempo, använder inte sina kommunikationshjälpmedel 

regelbundet. 

Bilder som AKK 

Indirekta insatser 

Utbildning till personal 

Direkta insatser 

Råd om AKK 

Gruppträning 


Rådgivning till personal om aktiviteter 

som stimulerar till kommunika- 

tion 


Filmning av samspel samt analys 

AKK-sätt att användas i bland annat 

valsituationer 


Lågteknologisk AKK i form av kommunikationsbok 

Råd till personal 

Direkta insatser 

Hjälpmedelsöversyn (bokstavstavla 

med mera) 

K12 Grav dysartri, svårförståelig. Direkta insatser 

Högteknologiskt AKK-sätt 

K14 Kommunicerar med enstaka ord, och Indirekta insatser 

då bara med föräldrarna. För övrigt 

endast ja och nej. 


K17 Svårt att hitta ord, svårt att hålla trå- Indirekta insatser 

den i samtal. 

Råd till personal i form av samtalsstrategier, 

lågteknologiska AKK-sätt 

K18 Kommunicerar endast via kropps- Indirekta insatser 

språk, problem med språkförståelse. Sammanställning av aktuella tecken 

(som AKK) 

K19 Har troligen relativt god språkförmå- Direkta + indirekta insatser 

ga, men kan endast uttrycka sig ge- Införande av olika lågteknologiska 

nom ja/nej-signal och ansiktsmimik. AKK-sätt 

Utbildning till omgivning 

K20 Nedsatt språklig förmåga. Uttrycker Indirekta insatser 

sig endast med blick och enstaka 

ljud, vilket är oerhört svårtolkat för 

utomstående. 

Konsulter till individuellt team 

K21 Osäkerhet när det gäller språklig Indirekta insatser 

förmåga. Spanska som modersmål, Samverkan med skola och boende 

kan några få ord på svenska. vid val av AKK-sätt 

K24 Svårt att göra sig förstådd. Indirekta insatser 


Råd kring olika lågteknologiska 

AKK-sätt 

5 

9 

11 

13 

15 

17 

20 

24 

26 

28 

30 

32 

34 

41 

42 

45 

3

K25 Kommunicerar med enstaka ord, ljud 

och ansiktsmimik. Svårigheter att 

använda sin kommunikationskarta. 

K26 Inget tal. Har ja- och nejsignal som 

de närmaste kan tolka. Lärde sig 

Bliss med svårtolkad ögonpekning 

som barn. 

K27 Kommunicerar med enstaka, svårförståeliga 

ord. Omgivningen upplever 

att han förstår talat språk i viss mån. 

K28 Nedsatt tal- och språkförmåga. Omgivningen 

upplever att hon försäm- 

ras. 

K29 Talar enstaka ord med bristfälligt uttal. 

Använder TAKK. 


Gruppträning 



Gruppträning 



Införande av PECS 




Bilder som AKK 



Införande av lågteknologiskt AKK i 

form av kommunikationsbok 


K30 Kommunicerar med ljud, kroppsspråk 

och mimik. 

Konsulter till individuellt team 

K31 Svårförståeligt tal. Indirekta insatser 


Uppdatering av befintligt AKK-sätt 

(kommunikationsbok) 

K32 Uttrycker sig konkret med lång la- Indirekta insatser 

tens, tar få initiativ i kommunikation Hjälp vid kunskapsöverföring mellan 

med andra. 

daglig verksamhet, boende och anhörig 

K33 Upplever att han har svårigheter att Direkta insatser 

förstå och uttrycka sig i tal. 

Bedömning 

Gruppverksamheter 

Konversationsgrupp för tjejer med lindrig utvecklingsstörning och/eller autism 

Konversationsgrupp på daglig verksamhet 

GAKK-grupp 

Terminologi, förkortningar och begrepp 

Terminologi inom kommunikations- och AKK-området 

Förkortningar och begrepp 

Författarnas tack 

Referenser 

50 

57 

64 

69 

72 

76 

77 

81 

83 

84 

86 

88 

91 

92 

94 

95 

4

Fallbeskrivning K1 

Bakgrund 

Tjugoettårig kvinna som har ett omfattande rörelsehinder med mycket begränsad 

rörlighet, utvecklingsstörning och kraftig synnedsättning. Enligt omgivningen har 

K1 normal hörsel. K1 är rullstolsburen. Bor i egen lägenhet med assistans dygnet 

runt och är beroende av andra i alla livssituationer. Hon har dysartri som innebär 

svårigheter att artikulera och att koordinera andning, röst och tal. K1 påkallar uppmärksamhet 

genom att ”smacka”. K1 uttrycker sig med enstaka ord och korta meningar. 

Hon kommunicerar med närstående genom viskande tal (oftast endast markerad 

artikulation) som även av personer som känner henne väl ibland missuppfattas. 

Samtal med K1 består mestadels av frågor och hon svarar med ja och nej-signal: 

ja genom att öppna munnen och markera ett ja och nej genom att sticka ut tungspetsen. 

K1 har på BUH (Barn och Ungdomshabiliteringen) bedömts ha relativt god förståelse 

för vardagligt tal, uppfatta nyanser i språket och ha ett bra ordförråd. I perioder 

under uppväxten har K1 kommit i kontakt med/använt Bliss och Pictogram och i 

dessa sammanhang användes peklampa men detta ledde inte till någon fortsättning. 

Hon har också provat scannande samtalsapparat men detta ska inte ha fungerat då 

K1:s långsamma reaktion gjorde att scanning inte var något lyckat styrsätt. Har prövat 

en äldre modell av röstförstärkare men den lösningen gillade inte K1 då hon 

stördes av alla ”kringljud” som också förstärktes. K1 har prövat ett mycket avancerat 

styrsätt för datoranvändning. Inledningsvis användes datorn för enkla språkövningar 

och för träning av språkljud, men tanken var att utrustningen längre fram 

skulle användas för omgivningskontroll och kommunikationshjälpmedel men detta 

arbete fick på grund av stora tekniska problem avslutas. K1 har också under en tid i 

skolåldern som förflyttningshjälpmedel använt akka-platta (akka-platta är en platta 

på hjul som följer en slinga på golvet och kan styras med hjälp av en touchkontakt, 

och på plattan kan man placera både sitt- eller ståhjälpmedel) men användandet 

upphörde av okänd anledning. 

Kontakt med TeKo 

Innan rutinerna för projektet var helt klara aktualiserade hjälpmedelsservice (HMS) 

K1 via ArAKK (arbetsgrupp för AKK, en samverkan mellan hjälpmedelsservice, 

vuxenhabiliteringen och logopedenheten). Hjälpmedelsservice fick över ärendet 

från barnhjälpmedelscentralen (en del av Barn- och Ungdomshabiliteringen i Värmland) 

våren 2006. K1 hade vid tiden för aktualisering inget bra fungerande komplement 

till sitt svårförståeliga tal. Det fanns ett uttalat önskemål från föräldrarna att 

K1 skulle kunna kommunicera självständigt med främmande personer utan tolkhjälp 

av närstående. En arbetsterapeut och en logoped från vuxenhabiliteringen gick 

in i ärendet. När projekt TeKo startade i mars 2006 valde arbetsterapeuten och logopeden 

att föra över ärendet dit. Inledningsvis gjordes en kartläggning av K1:s erfarenheter 

av AKK och vilka tankar K1 och hennes föräldrar hade inför framtiden 

när det gällde kommunikationen. Föräldrarna var intresserade av att K1 skulle få 

hjälp att överbrygga de svårigheter som hennes omfattande rörelsehinder innebar 

och önskade bland annat att man försökte hitta ett lämpligt styrsätt. Styrsättet skulle 

K1 kunna använda för omgivningskontroll (tända och släcka lampor, slå av och på 

elektriska apparater med mera), för att styra akka-platta som hon åter ville prova, 

och eventuellt för att kunna spela spel på dator. 

5

En funktionell synundersökning gjordes på syncentralen hösten 2006. Då konstaterade 

man att K1 i princip bara hade användbar syn på höger öga och bästa synförmågan 

hade hon nedåt åt höger. Hon hade två par glasögon, ett par med korrektion 

+15 för att se på långt håll och ett par med +17 för avstånd på cirka 40 cm. Efter 

denna undersökning gjordes försök i samverkan med HMS att hitta ett lämpligt styrsätt. 

K1 fick under denna period på nytt prova akka-platta som förflyttningshjälpmedel. 

Hon provade också en modernare röstförstärkare och i kombination med att 

hon använde en ny korsett kunde hennes tal uppfattas klart bättre. K1 stördes dock 

fortfarande av förstärkta ”kringljud” av typen harklingar och suckar och återlämnade 

röstförstärkaren. Akka-plattan lämnades också tillbaka och familjen valde att avbryta 

letandet efter styrsätt. 

Under en tid fanns projektets medarbetare endast med som stödpersoner i det omfattande 

arbete som, i samverkan med flera verksamheter, gjordes för att få K1:s vuxenliv, 

med assistentgrupp i egen lägenhet, att fungera. TeKo genomförde under 

denna period en halv dags utbildning i tolkteknik till assistentgruppen. Under utbildningstillfället 

diskuterades tolkrollen och vikten av att inte lägga till egna värderingar 

till klientens yttranden betonades. 

Hösten 2008 framförde K1:s omgivning åter önskemål om insatser av TeKo för att 

förbättra K1:s kommunikation. K1:s föräldrar och personliga assistenter erbjöds då 

att delta i ”Nätverk kring AKK” (för närmare beskrivning av arbetssättet, se slutrapport) 

vilket man tackade ja till. Inbjudan hade även skickats till personal och anhöriga 

runt ytterligare tre klienter, vilka också tackade ja. K1:s nätverk kom att bestå 

av följande nyckelpersoner: föräldrarna och en assistent. I slutet av september 

2008 startade nätverksarbetet med två utbildningstillfällen à tre timmar i kommunikation 

och AKK. Förutom nyckelpersonerna deltog även ytterligare tre assistenter 

vid det första utbildningstillfället och en assistent vid det andra tillfället. Utbildningstillfälle 

ett innehöll information om vad kommunikation är, vad AKK är, vem 

som behöver AKK och hur man väljer AKK. Tillfälle två innehöll information om 

det normala samtalet respektive AKK-samtalet och exempel på strategier och 

hjälpmedel vid kommunikationssvårigheter. Båda tillfällena varvade teori, i form av 

föreläsningar och filmvisningar, med praktiska övningar. Därefter gjordes en kartläggning 

av K1:s kommunikation enligt modellen ”Gemensam problemlösning vid 

Alternativ och Kompletterande Kommunikation (AKK)” (Zachrisson, Rydeman & 

Björck-Åkesson, 2002), den reviderade versionen som finns beskriven i slutrapport. 

Med stöd av arbetsterapeut och logoped fick nyckelpersonerna formulera vilka resurser 

och problem de såg i K1:s kommunikation samt vilka förklaringar som kunde 

finnas till problemen, tabell 1. 

6

Tabell 1 

K1:s resurser och problem samt förklaring, mål och åtgärd formulerade av nyckelpersonerna 

runt K1, med stöd av arbetsterapeut och logoped. 

RESURSER PROBLEM FÖRKLAR- 

ING 

MÅL ÅTGÄRDER 

* Ljudar enstaka 

ord, ibland hela 

meningar 

* Använder tecken 

(egna) med 

tunga och munnen 

* Använder 

tungan för att 

visa riktning (höger, 

vänster, upp, 

ner) 

* Tydliga ja- och 

nejsignaler 

* Vill kommunicera, 

är motiverad 

* Förstår, har relativt 

god språkförståelse 

* God associationsförmåga 

* Kan läsa kortare 

ord - känner 

igen ordet? 

* Har ljud som 

signal, bland annat 

för att påkalla 

uppmärksamhet 

Ibland har omgivningen 

svårt 

att uppfatta vad 

K1 säger 

Begynnelsebokstav 

- svårt för 

K1 att veta när 

omgivningen frågar 

vilken bokstav 

ordet börjar 

på 

Utomstående 

personer har 

svårt att förstå 

K1 

K1 hinner inte 

alltid få fram vad 

hon vill säga - 

särskilt i en större 

grupp 

Svarar ibland för 

snabbt 

Beror på kroppsläge,sinnesstämning, 

trötthet med 

mera. 

Kunskapsbrist, 

outvecklad språklig 

medvetenhet 

Svårt att tolka 

K1:s signaler för 

utomstående, 

även ja och nej 

Omgivningen 

uppmärksammar 

inte henne eller 

väntar inte in 

henne 

K1 vill inte alltid 

visa att hon inte 

förstår. Vill vara 

duktig? Impulsiv? 

Omgivningen ska 

förstå vad K1 säger/menar 

Inte använda 

bokstäver som 

kommunikationshjälp 

Utomstående ska 

förstå K1:s signaler 

Att K1 i skolan 

ska kunna göra 

andra uppmärksamma 

på att hon 

har något att säga 

. 

Tillverka ett 

Reda ut-häfte 

Sluta fråga om 

begynnelsebokstav 

Tillverka kommunikationspass 

(ett introduktionskort 

och ett 

mer utförligt) 

Använda enmeddelandeapparat 

som uppmärksamhetssignal 

Som nästa steg träffade TeKo K1 och med hjälp av bilder fick hon ta del av resultatet 

av omgivningens kartläggning av hennes kommunikation. Därefter fick hon, med 

hjälp av samtalsmatta, delge sin syn på hur kommunikationen mellan henne och 

andra fungerar. Då framkom att K1 tyckte att inte heller närmsta omgivningen alltid 

förstod hennes tecken med tungan eller ja/nej-signal och att det blev en del missförstånd. 

En samspelssituation när K1 spelade spel med två av sina assistenter filmades för att 

användas vid en av nätverksträffarna. Nätverksarbetet med utbildning, fyra träffar 

och uppföljning sträckte sig över sju månader. Föräldrarna hade inte möjlighet att 

delta vid alla träffar. Detta gjorde att assistenten var ensam vid en av nätverksträffarna 

och på uppföljningstillfället. På två av de andra nätverksträffarna deltog bara 

en förälder. 

Som en första åtgärd kom K1:s omgivning fram till att hon skulle börja använda befintlig 

BIGmack (enmeddelandeapparat) med inspelat meddelande som uppmärksamhetssignal 

vid samlingar på särvux. Innan detta blev till en rutin slutade dock K1 

på särvux. 

7

Omgivningen önskade och fick stöd i att ta fram ett mindre kommunikationspass av 

typen introduktionskort. De tänkte till en början använda det vid läkarbesök och dylikt. 

Omgivningen fick också stöd i att börja ta fram ett reda ut-häfte för att få struktur 

på frågandet när de inte uppfattar K1:s tal. Tanken var att häftet skulle underlätta 

för omgivningen när de försöker komma fram till vad K1 säger. 

Vid uppföljningstillfället i april 2009 gjordes en utvärdering av arbetssättet ”Nätverk 

kring AKK”. Den visade att nyckelpersonerna runt de fyra olika klienterna var 

överlag positiva. Man ansåg att det var positivt att arbeta i ett nätverk eftersom man 

på så sätt kunde bolla idéer med varandra, ge input och ta upp erfarenheter. Vidare 

tyckte man att antalet träffar varit lagom, men att intervallet mellan träffarna kunde 

ha varit tätare. Att klienterna hade olika funktionsnedsättningar upplevde nyckelpersonerna 

som positivt och de tyckte det var spännande att få sätta sig in i hur andras 

vardag såg ut. Samtliga nätverk skulle kunna rekommendera nätverksarbetet till annan 

personal/andra anhöriga och man hade fått kunskaper som skulle kunna komma 

eller redan hade kommit andra klienter till godo. 

Eftersom samtliga nyckelpersoner bara deltagit vid en av nätverksträffarna bokades 

en träff in efter avslutad nätverksomgång då assistenten och en av föräldrarna deltog. 

Då framställdes ett tallriksunderlägg med bilder för att K1 skulle kunna välja 

till exempel kryddor och för att kunna ge kommentarer i samband med måltider. För 

att underlätta val gjordes också tre inplastade A4-sidor, med exempel på mat, frukt 

och grönsaker i ordning. Introduktionskortet som nyckelpersonerna framställt på 

nätverksträffarna hade ännu inte använts. Arbetet med reda ut-häftet var inte heller 

klart. Omgivningen valde att ta en paus i detta arbete och skulle höra av sig när de 

var redo att fortsätta. Eventuellt fortsatt arbete fick därför ske efter projekttidens 

slut. 

Reflektion 

Det här ärendet är det som pågått längst under projekttiden och det är ännu inte avslutat. 

Det känns otillfredsställande att klienten har varit aktuell så länge och ändå 

har man inte kommit längre. Samtidigt är det svårt att säga vad man skulle ha gjort 

annorlunda. Klienten och dennes familj fick för ganska många år sedan börja prova 

ett avancerat styrsätt för omgivningskontroll, elrullstol och dator. De hade stora förhoppningar 

kring denna avancerade teknik och projektmedarbetarna tror att när tekniken 

inte visade sig fungera så var det svårt för familjen att tänka om. I början av 

projektmedarbetarnas kontakt med klienten och dennes familj så hade de svårt att se 

andra AKK-lösningar som tänkbara alternativ till det de provat. För att hjälpa familjen 

att komma vidare erbjöds omgivningen att delta i ”Nätverk kring AKK”. De åtgärder 

som omgivningen skulle utföra under nätverksarbetet försenades och försvårades 

av att samtliga nyckelpersoner bara var samlade vid en träff. Vid nya omgångar 

av ”Nätverksarbete kring AKK” kommer projektmedarbetarna därför att betona 

att nyckelpersonerna runt varje klient bör utgöras av minst två personal förutom 

eventuella anhöriga. På så sätt underlättas utförande och implementering av åtgärder 

hos klienten och dennes omgivning. 

8


Bakgrund 

Fyrtiotreårig man som i tonåren fick diagnosen schizofreni och har vistats inom 

psykiatrin tills för cirka fem år sedan då diagnosen ändrades till autism. Han flyttade 

då till eget boende och fick personlig assistans dygnet runt. För tio år sedan slutade 

K2 gradvis att tala. Numera kommunicerar han mestadels genom mimik och 

kroppsspråk förutom något enstaka ord. Han uttrycker ja/nej med mimik/kroppsspråk 

eller handling. Omgivningens uppfattning är att han förstår det 

mesta. Det finns ingen misstanke om syn- eller hörselnedsättning. 


Innan rutinerna för projektet var helt klara så aktualiserades K2 till TeKo av en arbetsterapeut 

på vuxenhabiliteringen (tillika medarbetare i TeKo). Önskemålet var att 

en logoped skulle kopplas in i ärendet på grund av de stora svårigheter som fanns att 

kommunicera med K2 och assistenternas behov av råd kring detta. Innan Teko 

kopplades in i ärendet hade arbetsterapeuten gjort en enkel språkförståelsebedömning. 

K2 hade svårt att medverka vid bedömningen på grund av svårigheter med 

uppmärksamheten och kort uthållighet. Samtliga assistenter ombads därefter att var 

och en fylla i ett frågeformulär kring hans kommunikation. Frågeformuläret som 

användes bestod av tjugotalet frågor med vissa följdfrågor (ett urval från; ”Bedömning 

av kommunikativ förmåga hos personer med utvecklingsstörning” (Brodin & 

Thurfjell, 1995) samt några frågor från kartläggningsmaterialet i ”Se mig! Hör mig! 

Förstå mig!” (Winlund, 2004)). 

En logoped och en arbetsterapeut från TeKo träffade assistenterna och svaren på 

frågorna gicks igenom. Samtliga assistenter tyckte att kommunikationen med K2, 

trots hans stora svårigheter, fungerade ganska bra, men en viss frustration fanns 

över att K2:s möjlighet att själv uttrycka sig var så begränsad. Samtliga assistenter 

var övertygade om att K2 förstod det mesta. 

En utbildning genomfördes till assistentgruppen för att öka assistenternas kunskap 

om K2:s funktionsnedsättning och hur den inverkar på dennes kommunikationsförmåga. 

Kommunikation i allmänhet, AKK och hur man kan använda bilder både som 

kognitivt stöd och vid kommunikation, togs också upp. Utbildningen omfattade två 

tillfällen à tre timmar plus en uppföljning på två timmar. Assistenternas arbetsledare 

deltog vid ett utbildningstillfälle. Assistentgruppen var mycket nöjd med utbildningen. 

Efter utbildningstillfällena har arbetsterapeuten och logopeden träffat assistentgruppen 

och deras arbetsledare vid fem tillfällen utspridda över ett och halvt års tid. De 

har fått råd om hur de kan använda bilder både som kognitivt stöd och som språkförståelsestöd. 

Kommunen införskaffade en whiteboardtavla för att kunna sätta upp 

bilder på. För att K2 skulle veta vem som arbetade under dagen togs foton på assistenterna 

för att sätta upp på tavlan. Assistenterna tog även bilder med digitalkamera 

på olika miljöer och aktiviteter som skulle användas som schemabilder. Arbetsterapeuten 

i TeKo hjälpte sedan till att framställa bilderna. K2:s läsförmåga har inte 

kunnat testas men eftersom han under skoltiden kunde läsa kompletterades bilderna 

med text innan de plastades in. Assistenterna skulle visa bilden för respektive aktivitet 

när K2 skulle genomföra den. Bilder på maträtter togs fram av assistenterna för 

9

att K2 skulle kunna välja vad han ville äta till middag. Man började med detta på 

helger men K2 visade inget intresse för dessa bilder. Assistenterna uppmuntrades 

till att låta K2 göra val i så många olika situationer som möjligt. Även om han inte 

klart visade vad han föredrog så skulle assistenterna klä sitt beslut i ord, till exempel 

nu ser jag att du tittar på köttbullarna så därför blir det köttbullar till middag. På så 

sätt skulle man hjälpa K2 att förstå att hans flyktiga blick hade betydelse. 

I slutet av 2007 fick assistenterna fylla i samma frågeformulär som de ett och ett 

halvt år tidigare fyllt i. Vid uppföljningen i början av 2008 framkom att inga större 

förändringar skett. K2 hade nästan inget talat språk utan uttryckte sig med olika signaler 

som assistenterna dock hade blivit allt bättre på att tolka. Det hade varit svårt 

att få K2 intresserad av bilder. Assistenterna uppmuntrades till att använda bilderna 

ändå då bilderna fungerar som språkförståelsestöd. En förhoppning fanns om att K2 

i en framtid kanske själv kan använda bilderna för att uttrycka sig. Assistenterna 

fick även tips om att inte ställa så mycket frågor till K2 utan mer kommentera olika 

händelser. 

Vid ny uppföljning i maj 2008 beskrev assistenterna att K2 hade börjat säga några 

fler ord och fraser. På mötet framkom att en del av assistenterna inte använde bilderna 

i kommunikation med K2, men de åtog sig att försöka på nytt. Ny uppföljning 

planerades till hösten 2008 men blev inte av förrän i februari 2009 på grund av att 

man var tvungen att ändra ursprungligt datum och då hade svårt att få ihop en ny 

tid. Under träffen framkom att assistenterna inte använt bilderna enligt det sätt som 

TeKo föreslagit. De var positiva till att på egen hand utöka bildanvändningen. 

Under hela tiden har assistenterna fått råd och stöd i hur de kan utveckla K2:s ADLfärdigheter 

(ADL = aktiviteter i det dagliga livet) som också förbättrats hela tiden. 

Nästa uppföljningsträff planerades till februari 2010, så ärendet fortsatte efter projekttidens 

slut. 

Reflektion 

Parallellt med arbetet kring klientens kommunikation har arbete pågått med att utveckla 

hans ADL- och fritidsfärdigheter. Projektmedarbetarna tror att assistenterna 

har prioriterat att arbeta med klientens ADL- och fritidsfärdigheter framför hans 

kommunikation. Kanske var det arbetet lättare att ta till sig för assistenterna än råden 

kring hur man skulle få till en bättre kommunikation med klienten. Assistenterna 

har också haft olika uppfattning om nyttan med bilder i kommunikativt syfte och 

därför har inte bilder använts av alla assistenter. Projektmedarbetarna tror att man 

inte lyckades förklara på ett bra sätt hur kommunikationen med klienten skulle kunna 

förbättras med hjälp av bilder. Det var nog även svårt för assistenterna att förstå 

hur lång tid detta skulle ta, och när de inte märkte någon förbättring så tappade de 

intresset. När det gällde ADL-färdigheterna såg man snabbare förbättringar. Resultatet 

hade troligen kunnat bli bättre om projektmedarbetarna regelbundet hade gått 

in som kommunikationsmodeller i klientens hem. Då klienten bor långt bort (10 mil 

enkel resa) från vuxenhabiliteringens huvudkontor hade detta varit svårt att få till av 

praktiska skäl. 

10


Bakgrund 

Fyrtioåttaårig man som har en Cerebral Pares med spastisk tetraplegi och tonusväxling, 

svår dysartri och måttlig utvecklingsstörning. Enligt omgivningen har K3 god 

syn och hörsel. K3 är rullstolsburen. Bor i egen lägenhet med personlig assistans 

dagtid då han inte är på daglig verksamhet, och har möjlighet att larma personal nattetid. 

K3 har relativt god språklig förmåga. Han talar mycket och gärna men är på 

grund av sin dysartri svårförståelig för utomstående personer. K3 har en tendens till 

upprepningar av ord och uttryck i framförallt stressade situationer. Har en Blisskarta 

som komplement till sitt tal. K3 är beroende av att ha personer omkring sig som är 

vana att ”tolka” honom, både vad det gäller hans svårförståeliga tal och då han använder 

sin Blisskarta. K3 har tidigare, vid flera tillfällen under flera års tid, fått insatser 

från logoped och tal/hörselpedagog på vuxenhabiliteringen. Bland annat har 

han fått sin Blisskarta förnyad/kompletterad vid flera tillfällen och fått artikulationsträning 

i olika omgångar som inte haft någon långvarig effekt. Tidigare assistentgrupp 

har gått AKK-kurs på vuxenhabiliteringen. Den kunskapen har inte förmedlats 

vidare till nya assistenter. K3 har också provat flera olika kommunikationshjälpmedel 

men dessa har inte blivit en naturlig del av hans kommunikationssätt. 

K3 har bland annat provat datoriserat Blissprogram i stationär dator, samtalsapparat 

av typ Introtalker och Ordsvarare samt datorprogramvaran Clicker med Blisssymboler. 

I samband med introduktion av det sistnämnda fick dåvarande assistentgrupp 

utbildning i hur programvaran fungerade. 


K3 hänvisades till TeKo av det individuella teamet på vuxenhabiliteringen med önskemål 

om att öka kunskapen om kommunikation och AKK hos ny assistentgrupp. 

TeKo tog sig an ärendet och två logopeder gick in. Utifrån de insatser K3 och hans 

omgivning fått tidigare av vuxenhabiliteringen när det gällde kommunikation, erbjöd 

man utbildningsinsats till de personliga assistenterna och deras arbetsledare. 

Vid en första kontakt med arbetsledare under hösten 2006 då upplägget på utbildningen 

presenterades, framhölls att det var arbetsledaren som skulle ansvara för att 

ny personal blev informerad om K3:s kommunikationsförmåga och AKK-sätt. 

Två utbildningstillfällen à 3 timmar genomfördes i början av 2007. Då informerades 

om kommunikation och AKK i allmänhet. Logopederna gick igenom K3:s historik 

inom kommunikationsområdet med tidigare insatser och utfall av dessa och förklarade 

att K3 använde Blisskarta eftersom man tidigt valde Bliss utifrån K3:s relativt 

goda kognitiva förmåga. Vidare informerades om tvåspråkighetsproblematiken då 

K3 hör talad svenska från omgivningen men förväntas att själv uttrycka sig med 

hjälp av Bliss. Samtalspartnerns viktiga roll i ett samtal med en person med kommunikationssvårigheter 

framhölls; att det var av yttersta vikt att man som samtalspartner 

också använde/pekade på Blisskartan. Assistentgruppen fick genomföra en 

praktisk övning med bokstavstavla för att själva få prova på hur det kändes att vara 

AKK-användare. Förslag gavs på komplettering till K3:s nuvarande AKK i form av 

kommunikationspass och pärmen ”Att få vara den man är”. K3 tyckte mycket om 

att prata om sin skolgång, sin familj och tidigare vänner och händelser och vid sådana 

tillfällen skulle pärmen vara ett bra stöd för att bättre förstå honom. Dessa 

hjälpmedel visades och en kort genomgång av hur de används gavs. Gruppen fick i 

uppgift att fundera över om något av hjälpmedlen kunde vara aktuellt för K3. 

11

Efter första utbildningstillfället utsågs en kontaktperson i assistentgruppen som 

skulle se till att ”Blissdagbok” fördes. Tanken var att assistenterna skulle skriva ner 

i vilka situationer Blisskartan användes och hur det fungerade. I mellanperioden 

gjordes även en kortare telefonuppföljning med en av K3:s assistenter för att höra 

hur de tyckte att det gick att mer frekvent använda Blisskartan. Vid det andra utbildningstillfället 

visade det sig att Blissdagboken inte blivit ifylld. 

Under utbildningen framkom att assistenterna tyckte att K3:s Blisskarta var otymplig 

och att det var svårt att få plats med den på hans rullstolsbord, vilket försvårade 

och minskade användningen. En fundering gruppen hade var om det gick att tillverka 

en karta i mindre format. Mellan första och andra utbildningstillfället besökte logopederna 

K3 på hans dagliga verksamhet för att själva se hur Blisskartan användes 

och inhämta K3:s egna synpunkter på kartan. Personalen på daglig verksamhet tyckte 

att Blisskartan var ett bra hjälpmedel när de inte förstod vad K3 pratade om. De 

tyckte inte att kartan var otymplig. K3 själv var nöjd med sin karta och duktig på att 

hitta på kartan och bläddra mellan kartans olika sidor. Han ville inte byta ut sin karta. 

Efter tre månader, i maj 2007, var det dags för ett två timmar långt uppföljnings- 

och utvärderingstillfälle med assistenterna och deras arbetsledare. Avsikten med utbildningen 

hade varit att assistenterna skulle få ökad kunskap om normal kommunikationsutveckling, 

AKK, K3:s funktionshinder och hur det påverkade hans kommunikationsförmåga. 

Utbildningstillfällena skulle också ge möjlighet till diskussion 

om hur omgivningen bäst kunde stötta K3 i hans kommunikation. Vid utvärderingen, 

som fyra av fyra assistenter genomförde, framkom att assistenterna tyckte att avsikterna 

uppfyllts och att deras helhetsintryck av utbildningen var mycket bra. På 

uppföljningstillfället framförde assistenterna önskemål om att få en mall för att själva 

kunna ta fram ett kommunikationspass till K3, vilket de också fick. De var också 

intresserade av pärmen ”Att få vara den man är” och köpte senare ett exemplar. 

Man enades om att behålla K3:s Blisskarta i nuvarande form eftersom K3 hade lång 

erfarenhet och hittade bra på sin karta. Vid uppföljningen var assistentgrupp, arbetsledare 

och logopeder överens om att ärendet skulle avslutas. Om assistenterna behövde 

hjälp med tillverkning av kommunikationspass skulle de själva ta förnyad 

kontakt. 

12


Bakgrund 

Tjugotreårig kvinna med lindrig utvecklingsstörning och autism. Enligt omgivningen 

har K4 god syn och hörsel. Bor på gruppbostad. K4 uttrycker sig fåordigt, utelämnar 

vissa språkljud, förenklar konsonantförbindelser och har en avvikande satsmelodi. 

Detta sammantaget gör att hon är svår att förstå för utomstående. Trots sina 

svårigheter är K4 mycket kommunikativ och hon kan bli frustrerad då hon inte gör 

sig förstådd. 


K4 hänvisades till TeKo av det individuella teamet på vuxenhabiliteringen med frågeställningen: 

”Kan man hjälpa K4 att få en bättre kommunikation via talträning, 

AKK eller något annat sätt att kommunicera?”. TeKo tog sig an ärendet, och en arbetsterapeut 

och en logoped gick in. Logopeden och arbetsterapeuten träffade K4 

tillsammans med hennes kontaktpersonal i boendet vid ett tillfälle under hösten 

2006 för att påbörja kartläggning av K4:s kommunikationsförmåga. Det framkom 

att K4 använt Pictogram och tecken som AKK (TAKK) när hon var yngre, men hon 

var inte intresserade av att återuppta detta. Det framkom också att K4 haft mycket 

språk- och talträning under de sista åren på särgymnasiet, och att K4 gärna skulle 

vilja förbättra sitt tal. Under mötet bokstaverade K4 vid några tillfällen då hon inte 

gjorde sig förstådd. I vardagen hände det att K4 ibland skrev ner på papper då hon 

inte gjorde sig förstådd. 

För att få en helhetsbild avseende K4:s kommunikationsförmåga träffade arbetsterapeuten 

och logopeden kontaktpersonal på daglig verksamhet och anhörig vid ett 

tillfälle vardera under hösten 2006. Omgivningen ansåg att de förstod K4 relativt 

bra, och om de inte gjorde det gav de sig inte förrän de fått fram vad K4 ville ha 

sagt. De ansåg att talsvårigheterna utgjorde ett hinder för K4 i kontakten med nya 

människor varför de tyckte att ett kommunikationshjälpmedel i någon form vore 

bra. Anhörig var av åsikten att K4 behövde fler tjejer runt sig som hon kunde samtala 

med. 

I december 2006 träffade logopeden K4 tillsammans med en personal från boendet 

för att titta närmare på K4:s läs- och skrivförmåga. K4 klarade av att läsa och skriva 

enklare meningar utan större svårigheter. I diskussion med K4 och personal från boendet 

bestämdes att de skulle införskaffa ett litet anteckningsblock som K4 alltid 

skulle kunna ha med sig. Tanken var att hon då skulle kunna skriva ner vad hon 

menade om hon inte gjorde sig förstådd. Logopeden kontaktade personal på daglig 

verksamhet för att informera dem om detta. 

För att K4 skulle få möjlighet att samtala med andra jämnåriga tjejer och få möjlighet 

att utveckla sin kommunikation startade en logoped och en arbetsterapeut en 

samtalsgrupp för tjejer (för mer information, se ”Beskrivning av konversationsgrupp 

för tjejer med lindrig utvecklingsstörning och/eller autism” längre fram i detta särtryck). 

Gruppen pågick under två terminer 2007 och K4 deltog vid samtliga grupptillfällen. 

Det märktes en tydlig skillnad vad gällde K4:s uppträdande i gruppen efter 

ett antal gånger. Till en början var K4 ganska tyst men efterhand tog hon för sig allt 

mer. Det föreföll som att konversationsträning i grupp var en bra metod för att utveckla 

K4:s kommunikation. 

13

Under hösten 2007 träffade en arbetsterapeut och en logoped K4 tillsammans med 

kontaktpersonal i boendet och kontaktpersonal på daglig verksamhet för uppföljning. 

K4 uppgav då att hon tyckte att det fungerade bra att tala och personalen höll 

med. Det hände ibland att hon inte gjorde sig förstådd och då bokstaverade hon eller 

skrev ner vad hon menade. En förändring mot tidigare var att K4 inte längre blev så 

frustrerad om hon inte gjorde sig förstådd. K4 och personalen upplevde också att K4 

numera hade lättare att prata med andra och då även med personer hon inte kände så 

väl. Målen som fanns i habiliteringsplanen som upprättades i början av 2007, att K4 

lättare skulle kunna göra sig förstådd på daglig verksamhet och hemma i gruppbostaden 

samt att K4 skulle ta för sig mer i samtal med andra, var uppnådda. Man beslutade 

gemensamt att avsluta insatserna från TeKo, men att ytterligare en uppföljning 

skulle göras i slutet av 2008. 

I december 2008 träffade arbetsterapeuten och logopeden K4 tillsammans med en 

personal i boendet hemma hos K4. K4 tyckte då att det gick bra att göra sig förstådd. 

Hon berättade att hon helst ville göra sig förstådd med sitt tal istället för att 

skriva ner på papper. Personalen beskrev att K4 hade fått bättre självförtroende och 

att K4 numera uträttade ärenden på egen hand. TeKo avslutade därefter ärendet. 

14


Bakgrund 

Tjugofyraårig kvinna med Downs syndrom. Enligt omgivningen ser och hör K5 bra. 

Bor på gruppbostad och har daglig verksamhet fem dagar i veckan. K5 lärde sig 

TAKK (Tecken som AKK) i tidig ålder och utvecklade en god verbal kommunikation 

med bra ordförråd och bra uttal. Talet försämrades i samband med att hon bytte 

skola efter mellanstadiet. På högstadieskolan användes inte heller TAKK. K5 är 

numera fåordig och tar nästan inga egna kommunikativa initiativ. När man pratar 

med henne är det inte alltid hon svarar. Om hon svarar är talet svagt, och orden få 

och samtalspartnern måste anstränga sig för att uppfatta vad hon säger. Om man 

frågar om säger hon oftast ingenting. 


K5 hänvisades till TeKo av vuxenhabiliteringens mottagningsteam (som först bedömer 

om de personer som söker insats hör till vuxenhabiliteringens målgrupp och 

därefter fördelar ärendena) med önskemål från anhörig om att hon skulle bli mer 

självständig och få tillbaka ”pratet”. TeKo tog sig an ärendet och en arbetsterapeut 

och en logoped gick in. Arbetsterapeuten och logopeden åkte till K5:s hemkommun 

under hösten 2006 och träffade personal från gruppbostaden, personal från daglig 

verksamhet samt anhörig och tillika god man. Syftet med mötet var att ta reda på 

mer om hur K5 fungerade i olika miljöer med avseende på kommunikation. Det 

framkom då att K5 tyckte om att gå till badhuset, och var i den miljön mest kommunikativ. 

På mötet framkom också att det var personalen på daglig verksamhet 

som hade efterfrågat hjälp. Ett problem som personalen på daglig verksamhet upplevde 

var att K5 snabbt tröttnade på olika aktiviteter och att hon inte följde det bildschema 

som var uppsatt vid hennes arbetsplats. 

Arbetsterapeuten och logopeden var med under en dag på K5:s dagliga verksamhet 

för att träffa henne, se vad hon arbetade med och hur hon kommunicerade med 

mera. Därefter träffade man K5 hemma i hennes lägenhet tillsammans med personal 

från boendet. K5 svarade inte på tilltal när arbetsterapeuten och logopeden ställde 

frågor till henne. Tredje träffen med K5 skedde i badhuset tillsammans med en personal 

från boendet. Vid det tillfället var K5 betydligt gladare, och var mer kommunikativ 

än vad hon varit vid tidigare tillfällen. Situationen i badhuset filmades för att 

projektmedarbetarna i efterhand skulle kunna studera K5:s kommunikation och 

samspelsförmåga. 

Under våren 2007 träffade arbetsterapeuten och logopeden K5, personal på daglig 

verksamhet och deras chef för att gemensamt titta på filmen och diskutera vad man 

hittills kunnat se vid träffarna med K5. Under första delen av mötet var K5 inte 

med. Arbetsterapeuten och logopeden förmedlade då bland annat att K5:s grupp på 

daglig verksamhet inte var så positiv med avseende på kommunikativ miljö. Detta 

beroende på att deltagarna utförde de flesta av sina arbetsuppgifter enskilt och därmed 

fanns nästan inget utrymme för kommunikation mellan deltagarna. På mötet 

lämnades även frågeformuläret ”Bedömning av kommunikativ förmåga hos personer 

med utvecklingsstörning” (Brodin & Thurfjell, 1995) ut till personalen för att de 

skulle kunna fylla i varsitt exemplar. Anhörig/god man och boendepersonal fick 

formuläret skickat till sig. Logopeden sammanställde inkomna svar och på ett möte 

våren 2007 med personal från daglig verksamhet, deras chef, personal från boendet, 

15

deras chef och anhörig, gick man igenom svaren som var ganska samstämmiga, och 

förde diskussioner utifrån svaren. Många funderingar gällande K5:s diagnos och 

psykiska funktioner kom då upp, varför TeKo valde att koppla in en psykolog från 

vuxenhabiliteringen i ärendet. 

Psykologen var med på två träffar under hösten 2007 tillsammans med arbetsterapeuten 

och logopeden, personal på daglig verksamhet och deras chef, personal på 

boendet och deras chef samt anhörig/god man. Det fanns mycket hos K5 som tydde 

på att hon utöver Downs syndrom även hade autism. Att det är vanligt förekommande 

med den kombinationen av diagnoser var något som psykologen kunde bekräfta. 

Hon berättade också att det inte är ovanligt att de personerna tappar förmågor 

redan i tidig ålder och det gäller även inom kommunikationsområdet. Det skulle 

kunna vara en förklaring till varför omgivningen upplevde att K5 hade försämrats 

med avseende på kommunikation. På mötena diskuterade man kring olika åtgärder 

och aktiviteter som innehöll mer samspel och som kunde stimulera till kommunikation. 

Man skulle bland annat prova att låta K5 ha musikstunder med andra deltagare, 

och personalen skulle samtala med K5 kring fotografier man tagit på henne. Psykologen 

betonade också vikten av att låta K5 ibland vara en passiv deltagare i olika 

aktiviteter och inte ställa krav på att hon skulle medverka aktivt. 

Under våren 2008 träffade arbetsterapeuten och logopeden omgivningen vid ytterligare 

ett tillfälle, då utan psykologen. Personalen från både boendet och daglig verksamhet, 

deras chefer och anhörig/god man hade kommit fram till att det vore bra 

med gemensamma träffar och tänkte fortsätta med det på egen hand. Tillsammans 

kom man överens om att avsluta insatserna från TeKo. 

16


Bakgrund 

Tjugonioårig man med omfattande svårigheter efter traumatisk hjärnskada som han 

fick då han var 24 år. Han har tetraplegi samt omfattande kognitiva och kommunikativa 

svårigheter som innebär stort omvårdnadsbehov. Har enligt omgivningen god 

hörsel. Vad gäller syn är det osäkert hur han tolkar synintryck. Ger ögonkontakt och 

visar intresse för det som händer i omgivningen. K6 är rullstolsburen. Han bor i 

egen lägenhet med personlig assistans dygnet runt. K6 kommunicerar med mimik 

och kroppsspråk. Blinkning betyder ja och utebliven ja-signal tolkas som nej. Enligt 

assistenterna har K6 sju tolkningsbara signaler. Språkförståelsen är troligtvis kontextberoende 

och för att underlätta förståelse behöver man uttrycka sig konkret och i 

enkla satser. K6 har en slingstyrd elrullstol som han också använder som ett kommunikationshjälpmedel 

genom att åka bort från saker han inte vill ha/göra och till 

saker han vill ha/göra. 


K6 hänvisades till TeKo av det individuella teamet på vuxenhabiliteringen med önskemål 

om kartläggning av nuvarande kommunikationsförmåga och stöd i vidare utveckling 

av hans kommunikation samt handledning av hans assistentgrupp för att 

uppnå en god kommunikativ miljö och omvårdnad. TeKo tog sig an ärendet och två 

logopeder gick in. 

Under sommaren 2007 filmade, efter godkännande av god man, K6:s assistenter 

några samspelsituationer i vardagen. Uppgiften var att försöka fånga tillfällen som 

man av erfarenhet visste att K6 brukade gilla eller ogilla, samt tillfällen då K6 ställdes 

inför val. De två logopederna analyserade det inkomna materialet och under 

hösten 2007 träffade man arbetsledare och assistenter för att ge återkoppling och 

komma med råd. Man diskuterade också hur arbetet med att utveckla kommunikationen 

med K6 skulle kunna gå vidare. Gemensamt kom man fram till att fortsätta 

använda videoinspelningar i det kommande arbetet. Assistentgruppen utsåg tre assistenter 

som skulle fortsätta videofilma K6 i hans vardag. 

I januari 2008 träffades logopederna och de filmningsansvariga assistenterna för att 

planera hur den fortsatta filmningen skulle gå till. Man beslutade att assistenterna 

skulle fylla i ett protokoll vid varje filmningstillfälle med rubrikerna ”datum”, ”vilken 

kommunikationssituation har filmats?” och ”kommentarer, till exempel vad 

fungerade bra/mindre bra?”. Filmningen pågick under några veckors tid, och därefter 

analyserade logopederna det inkomna materialet. Ny träff hölls med de tre assistenterna 

i mars 2008 där återkoppling lämnades genom att man tillsammans tittade 

på och diskuterade samspelet i utvalda delar av inspelningarna. I samverkan bestämdes 

hur man skulle gå vidare med nya filmningar. Denna procedur upprepades 

tre gånger under våren 2008. 

Något som framkom genom filmerna, och som både logopeder och assistenter var 

överens om, var att K6 ibland hade svårigheter vid valsituationer som presenterades 

för honom enbart med talat språk. Assistenterna fick då rådet att prova med bilder 

som språkförståelsestöd. För att kunna framställa sådana bilder fick assistenterna 

låna en digitalkamera för att fotografera olika aktiviteter i K6:s vardag. Bilderna 

framställdes i A5-format, plastades in och försågs med kardborreband för att kunna 

17

presenteras på en dörrmatta. På senare filmer kunde man se att K6 hade lättare att 

göra val då han fick bildstöd till valalternativen. Ett resultat av diskussionerna kring 

inspelningarna blev att begränsa valsituationerna utifrån att det föreföll som K6 

ibland var ganska ointresserad och valen blev tröttande för honom. Vid sådana tillfällen 

uppmanades assistenterna att klart deklarera att de tog beslut åt honom och 

varför. Assistentgruppen som ansvarade för filmandet hade vid diskussionsträffarna 

mycket lätt att uppfatta olika aspekter av samspelssituationerna som att se sina egna 

roller och tog kontinuerligt till sig råd från logopederna. 

Under hösten 2008 träffade logopederna tillsammans med K6:s individuella team 

från vuxenhabiliteringen (bestående av sjukgymnast, arbetsterapeut och habiliteringsassistent) 

hela assistentgruppen, deras arbetsledare samt anhörig till K6. På 

mötet visades delar av det inspelade materialet och de riktlinjer man kommit fram 

till presenterades så att alla i personalgruppen skulle vara konsekventa i sitt samspel 

med K6. Man tog beslut att fotografera olika aktiviteter, platser och personer för att 

kunna använda bilderna på ett dagsschema. I början av 2009 kontaktade assistentgruppen 

TeKo för att få hjälp med framställning av ett tjugotal nya bilder till dagsschemat. 

I samverkan med tre av assistenterna tog en av logopederna fram PCSbilder 

och fotografier i A5-format som plastades in och försågs med kardborre. 

I mars 2009 höll logopederna ett inplanerat möte med hela assistentgruppen, deras 

arbetsledare, anhörig till K6 samt det individuella teamet från vuxenhabiliteringen. 

Assistentgruppen beskrev att K6 alltmer börjat använda sin slingstyrda elrullstol i 

kommunikativt syfte. När han till exempel åkte in i sovrummet och tittade på sängen 

tolkade assistenterna det som att han vill lägga sig, och när han stannade utanför 

kylskåpet tolkade de det som att han ville ha något därifrån. Personalen hade börjat 

använda schemat. Man satte upp cirka fyra bilder för förmiddagens aktiviteter och 

tog bort bilderna successivt när aktiviteten var utförd. När förmiddagens bilder var 

nedtagna satte man upp cirka fyra nya för eftermiddagen. Vissa dagar tittade K6 

noggrant på bilderna och andra dagar verkade han helt ointresserad. Assistenterna 

tyckte dock att det sammantaget fungerade bra. Tillsammans diskuterades hur man 

skulle gå vidare med arbetet kring K6:s kommunikation. Man kom överens om att 

assistenterna skulle lista kommunikativa signaler. För att underlätta det arbetet beslöts 

att alla skulle fylla i ett frågeformulär (Andén & Hellbom, 1985). Ny träff bestämdes 

till om två månader. 

I mellanperioden distribuerade logopederna frågeformuläret och sammanställde sedan 

de inkomna svaren. För de tre kommunikationsansvariga assistenterna hölls en 

demonstration av olika lågteknologiska AKK-sätt. Gruppen blev intresserade av en 

strukturerad frågeordning (av typen förenklat reda ut-häfte) att använda när K6 visade 

missnöje. Dessutom skulle de vilja ha en tavla med kroppsbilder (en på framsida 

av kroppen och en på baksidan av kroppen) och frågeordning (se utförligare beskrivning 

och bild i fallbeskrivning K19) för att underlätta lokalisering av smärta. 

Vid ytterligare en träff med de tre assistenterna tog en av logopederna fram fler 

schemabilder. Frågeordningen som skulle användas vid missnöje gjordes klar. PCSbilder 

på en fram- och en baksida av en manskropp togs fram för att använda tillsammans 

med frågeordning i samband med smärtlokalisering. 

I maj 2009 hölls ett uppföljningsmöte med hela assistentgruppen, deras nya arbetsledare, 

arbetsterapeut från det individuella teamet på vuxenhabiliteringen och de två 

logopederna. K6 hade på senaste tiden varken varit missnöjd eller haft ont så de nya 

AKK-sätten hade inte kommit till användning mer än en gång och då hade det fun- 

18

gerat bra. Logopederna gick igenom sammanställningen av assistentgruppens svar 

på frågorna kring kommunikation. Svaren var överlag samstämmiga. Man kunde av 

svaren utläsa flertalet signaler som assistenterna tolkade enhetligt. Diskussion fördes 

kring behovet av kommunikationspass av typen introduktionskort. Assistentgruppen 

ställde sig positiv till att på egen hand ta fram ett introduktionskort om god 

man samtyckte. En av logopederna kontaktade därför god man för att inhämta dennes 

synpunkter på kommunikationspass och han hade inte något att invända. Nästa 

uppföljningsträff var planerad till hösten 2009 så ärendet fortsatte efter projekttidens 

slut. 

19


Bakgrund 

Femtiosjuårig man med omfattande motoriska, kognitiva och kommunikativa svårigheter 

efter vänstersidig intracerebral blödning i basala ganglierna ett och ett halvt 

år tidigare. K8 är rullstolsburen. Han har afasi som innebär att han i princip saknar 

tal. Han uttrycker ja genom att nicka med huvudet och skakar på huvudet för nej. 

När han rycker på axlarna tolkas det som att det inte spelar någon roll. Förefaller ha 

relativt god språkförståelse. Följer enkla muntliga instruktioner. K8 har också nedsatt 

hörsel och högersidigt synfältsbortfall. Han är rullstolsburen och kör stolen med 

vänster arm/hand. Bor tillsammans med hustrun i eget hus med personlig assistans 

dygnet runt. 


Det individuella teamet på vuxenhabiliteringen hänvisade K8 till TeKo med frågeställningen: 

”Kan man hjälpa K8 att göra sig förstådd även utan att omgivningen 

ställer rätt ja- och nejfrågor?” TeKo tog sig an ärendet och två logopeder gick in. I 

mitten av november 2006 deltog en av logopederna på ett informationsmöte på vuxenhabiliteringen 

som det individuella teamet höll i. Med på mötet var också arbetsterapeut 

och sjukgymnast från kommunen, anhörig och assistentgrupp. Logopeden 

informerade då om hur TeKo arbetade och gav några generella råd kring hur man 

kan främja kommunikation. Det framkom att K8 hade en samtalsapparat hemma, 

men att den inte användes eftersom K8 enligt hustrun inte gillade det syntetiska talet. 

Logopeden lovade att ta kontakt med rehabingenjören på hjälpmedelsservice 

(HMS) för att höra vilka tankar man haft om kommunikationshjälpmedel. 

I slutet av november träffade samma logoped K8 vid ett besök i K8:s hemkommun. 

Tanken var att man skulle påbörja en kartläggning av K8:s kommunikation. Logopeden 

hade med sig ett dominospel för att testa räkneförmåga och afasitestet A-ning 

för att testa språkförståelse. Med hjälp av en bokstavstavla som även innehöll siffror 

var tanken att K8 skulle kunna peka på rätt svar. Rent motoriskt klarade K8 att peka 

på bokstavstavlan, men i övrigt fungerade inte testuppgifterna. Om detta berodde på 

att de var för svåra för K8 eller om han helt enkelt var för trött för att koncentrera 

sig, var oklart. 

Vid samtal med rehabingenjören på HMS framkom att K8 hade en samtalsapparat 

av typen GoTalk 20 med tjugo inspelningsbara meddelanden. Att man valt just denna 

apparat berodde på att den var tryckkänslig vilket var ett måste med tanke på 

K8:s nedsatta arm- och handfunktion, samt att K8 och hans omgivning velat ha plats 

för många meddelanden. Vid senaste uppföljningen hade apparaten mest använts 

som uppmärksamhetssignal. Några dagar senare kontaktade rehabingenjören TeKo 

och meddelade att K8 och hans omgivning önskade lämna tillbaka apparaten eftersom 

den inte användes. Man hade gjort upp om att avvakta med fortsatta insatser 

från HMS kring kommunikationshjälpmedel till dess att TeKo:s kartläggning av 

K8:s kommunikation var färdig. 

I slutet av januari 2007 gjorde logopederna ett hembesök hos K8 för att fortsätta 

kartläggningen kring K8:s kommunikation. K8 gav god kontakt under mötet och 

följde enkla instruktioner. Bildtolkningsförmåga och språkförståelse testades genom 

att man lade ut tre olika bildkort framför K8 och läste en tvåordssats av typen ”skri- 

20

ver brev”. K8 klarade då att peka på rätt bild vid samtliga försök. Däremot klarade 

han inte att med säkerhet peka ut begynnelsebokstav i för- och efternamn på en bokstavstavla. 

K8 fick själv läsa textkort bestående av välbekanta substantiv, ett per 

kort. Sedan skulle han peka ut den bild av tre som matchade ordet. K8 klarade två 

av fyra sådana uppgifter. Därefter gjordes samma sak med textkort som innehöll 

tvåordssatser, men detta klarade inte K8. Vid gemensam titt i dagens tidning fick 

K8 frågan om han tyckte att det var svårt att läsa, och han nickade då. Sammantaget 

kunde man konstatera att K8 hade kraftigt nedsatt läsförmåga. Det resulterade i rådet 

att läsa dagstidningen högt för K8, istället för att låta honom sitta med tidningen 

själv som man gjort tidigare. Under mötet berättade assistenterna och hustrun att K8 

var duktig på att ta initiativ till kommunikation för att tillgodose sina behov. Bland 

annat kunde han peka på vattenkranen om han var törstig eller slänga mössan om 

han inte ville gå ut. 

I mars gjorde logopederna ett nytt hembesök och då diskuterade man kring K8:s behov 

av AKK, och visade några olika AKK-sätt. K8, hans hustru och assistenter fick 

på mötet titta på olika kommunikationspass och kommunikationsböcker för att se 

om det var något som de kunde tänka sig. K8 visade intresse för kommunikationspass 

i form av introduktionskort och en av logopederna åtog sig att framställa ett sådant. 

K8 och hans omgivning var också positiva till att prova en kommunikationsbok, 

figur 1, och de fick låna ett exempel för att fundera ut vilka rubriker som var 

aktuella för K8 och vad de skulle innehålla. 

Figur 1. Kommunikationsbok av den typ Figur 2. Sida i kommunikationsboken 

K8 fick. för att rätta till missförstånd. Bilderna 

uppifrån och ner är: ja, nej, tid, plats, 

person, händelse, sak, vill. 

Vid nästa hembesök några veckor senare var även rehabingenjör från HMS med. K8 

fick då prova några enklare samtalsapparater, och en enmeddelandeapparat av typen 

BIGmack fungerade bäst. Assistenterna fick instruktion om hur man bytte meddelande 

och uppmanades att göra det ganska ofta. De fick förslag på i vilka situationer 

apparaten skulle kunna användas och verkade mest nappa på möjligheten att använda 

den som uppmärksamhetssignal. Vad gällde kommunikationsboken hade K8 med 

hjälp av hustrun och assistenter tagit fram fotografier på personer i omgivningen 

och på olika händelser. Logopederna tecknade ner vilken mat och dryck K8 gillade 

för att kunna ta fram PCS-bilder på detta. K8 och hans omgivning ville även ha med 

en sida med bilder på aktiviteter som K8 tyckte om att göra och en sida med bilder 

för att kunna rätta till missförstånd, figur 2. Man enades om att boken även skulle 

21

innehålla en karta över K8:s hemort. Assistenten som var med på mötet var mycket 

positiv till boken och trodde att den skulle underlätta i kommunikationen med K8. 

Ytterligare några veckor senare besökte logopederna på nytt K8 i hans hem för att 

introducera kommunikationsboken och introduktionskortet. Man informerade om 

vikten av att även omgivningen använde boken i kommunikation med K8 för att de 

därigenom skulle fungera som förebild. Omgivningen informerades också om hur 

de kunde använda introduktionskortet, till exempel som information till personer 

som besökte K8 för att underlätta deras kommunikation med honom. 

I april gjordes en telefonuppföljning med en av assistenterna. Assistenten tyckte inte 

att det gick att använda kommunikationsboken. Hon tyckte att det var svårt innan 

man hade lärt sig hur den fungerade och vant sig vid den. Assistenten visste inte om 

K8 och hans fru använde boken när de samtalade med varandra och hon visste inte 

heller om de andra assistenterna använde den. Hon upplevde att K8 inte var särskilt 

positivt inställd till boken. 

K8 hade under 2007 och fram till maj 2008 samtalskontakt med kurator på vuxenhabiliteringen. 

Efter telefonuppföljningen i april kontaktade därför kuratorn för att 

informera om kommunikationsboken och hur den skulle kunna användas i samtal. 

Därefter använde kuratorn den i samtal med K8. 

För att samtliga assistenter skulle få förstahandsinformation om de nya hjälpmedlen 

kontaktade en av logopederna assistenternas arbetsledare för att höra efter om möjlighet 

att delta på någon arbetsplatsträff. Arbetsledaren beskrev att man för tillfället 

hade mycket annat att ta itu med, bland annat att K8 föreföll deprimerad, varför man 

ville avvakta med information om kommunikation och AKK. En preliminär tid bokades 

in i juni, men denna avbokades senare av en av assistenterna. Mötet blev istället 

av i september. Assistenterna uppgav då att de förstod K8 bra utan kommunikationshjälpmedel. 

Logopederna försökte förklara att man kunde förstå basala behov 

med hjälp av K8:s kroppsspråk och gester, men att det var desto svårare att förstå en 

persons tankar och funderingar utan tillgång till hjälpmedel när talet inte fungerar. 

K8 hade själv ingen möjlighet att ta initiativ till kommunikation utan sina hjälpmedel 

och det försökte logopederna också förklara. Som omgivningen gjorde nu, ställde 

ja- och nejfrågor till K8, skedde kommunikationen helt på deras villkor. 

Ytterligare ett hembesök gjordes i mars 2008. K8 hade i slutet av hösten 2007 vistats 

på ett rehabiliteringscenter och då haft logopedkontakt. Där hade omgivningen 

fått råden att aktivt använda penna och papper i samtal med K8 samt att sjunga välbekanta 

sånger med honom eftersom det framkommit att han var mycket musikintresserad 

och själv spelat olika instrument. Inget av råden följdes, men assistenterna 

brukade lyssna mycket på radio tillsammans med K8. Kommunikationshjälpmedlen 

som K8 fått från TeKo och samtalsapparaten som han fått från HMS hade fortfarande 

inte använts i någon större utsträckning. 

TeKo avslutade ärendet under våren 2009 i enlighet med vuxenhabiliteringens rutin, 

då ingen kontakt förekommit under det senaste året. 

Reflektion 

Projektmedarbetarna anser att insatserna till K8 och hans omgivning inte har varit 

lyckade. I detta ärende har en del andra svårigheter överskuggat personalgruppens 

22

arbete med den kommunikativa omvårdnaden. Hade TeKo fått ärendet idag hade 

mycket gjorts annorlunda. Kontakt med arbetsledare hade tagits så snart som möjligt 

för att förankra kommunikationsarbetet. Om intresse inte funnits från arbetsledningen 

att stötta personalgruppen är det tveksamt om TeKo skulle ha gått in i ärendet 

eftersom det i huvudsak handlade om indirekta insatser. Med en intresserad arbetsledning 

skulle nästa steg ha varit utbildning till personalen i kommunikation och 

AKK, eventuellt i kombination med ”Nätverk kring AKK”. 

23


Bakgrund 

Tjugotreårig man med rörelsehinder efter hjärninflammationer. Har nedsatt hörsel 

på vänster öra. Nedsatt syn kompenseras med användning av glasögon. K9 är rullstolsburen. 

Bor i föräldrahem och läser in olika ämnen på Komvux för att få fullständiga 

gymnasiebetyg. K9 har grav dysartri och hans tal är svårförståeligt på 

grund av svag röst och extremt långsamt taltempo. Det långsamma taltempot i kombination 

med att K9 inte gör någon paus mellan orden, gör att lyssnaren lätt tappar 

tråden. K9 har lågteknologiska kommunikationshjälpmedel i form av bokstavstavlor 

och kommunikationspass, och högteknologiska kommunikationshjälpmedel i form 

av Flexiboard (styrsätt till dator i form av alternativt tangentbord) och fickminne. 

Bortsett från Flexiboard används inte hjälpmedlen kontinuerligt. 


K9 hänvisades till TeKo av en arbetsterapeut från det individuella teamet på vuxenhabiliteringen. 

I samband med att hon hade låtit K9 fylla i självskattningsinstrumentet 

”Min mening” (Baron, Kielhofner, Goldhammer & Wolenski, 1998) i april 2003 

hade det framkommit att en av de saker som betydde mest för K9 var att prata och 

göra sig förstådd med okända personer, och det var också det som han tyckte var 

viktigast att förbättra. När arbetsterapeuten lät K9 fylla i samma instrument 2006 

framkom att han fortfarande tyckte att det var en av de viktigaste sakerna för honom 

att förändra. TeKo tog sig an ärendet och en arbetsterapeut och en logoped gick in. 

Arbetsterapeuten och logopeden från TeKo träffade K9 på våren 2007, i samband 

med att han var på besök hos sjukgymnasten i det individuella teamet. De stämde då 

av de önskemål som stod på hänvisningen till TeKo. Önskemålen kvarstod. Det 

framkom också att K9:s kommunikationspass behövde ses över. Flera tider bokades 

in under våren 2007, men på grund av sjukdom hos både medarbetare i TeKo och 

K9 fick de avbokas. Nya tider för hösten 2007 bokades istället. 

Under två tillfällen träffade logopeden och arbetsterapeuten K9 i skolan. Då gjordes 

en kartläggning av hans nuvarande kommunikationssituation och hans kommunikativa 

behov med hjälp av den checklista som projektmedarbetarna sammanställt (se 

utförligare beskrivning i slutrapporten). Det framkom då att K9 hade svårt att uttrycka 

tankar och önskemål så att främmande personer förstod honom. 

En tredje träff tillsammans med K9 och hans mor, tillika god man, bokades in. Man 

tittade då över K9:s befintliga lågteknologiska kommunikationshjälpmedel och kom 

fram till att dessa behövde revideras. K9 och modern/god man ville själva arbeta 

med att revidera kommunikationspasset, medan arbetsterapeuten och logopeden 

skulle ta fram förslag på olika varianter av bokstavstavlor med avseende på storlek, 

färg, siffror och färdiga fraser. TeKo träffade K9 i skolan när detta var gjort och 

man kunde konstatera att ytterligare justeringar av bokstavstavlorna behövde göras. 

Logopeden gjorde justeringar och träffade sedan K9 på vuxenhabiliteringen under 

senhösten 2007 i samband med att K9 var på besök hos arbetsterapeuten i det individuella 

teamet. Man gick då igenom bokstavstavlorna igen men fortfarande var de 

inte helt optimala. Logopeden gjorde ytterligare förändringar på tavlorna som därefter 

skickades med post hem till K9. Uppföljning planerades till början av 2008. 

24

I början av 2008 drabbades K9 av en allvarlig infektion som gjorde att uppföljningen 

fick skjutas upp på obestämd framtid. Under sommaren 2008 hade K9 tillfrisknat 

så pass att han skulle träffa sjukgymnast och arbetsterapeut från det individuella 

teamet i vuxenhabiliteringens lokaler vid flera tillfällen under en vecka. Logopeden 

träffade då K9 en förmiddag för att följa upp hur det gått med de lågteknologiska 

kommunikationshjälpmedlen och för att ta reda på om nya kommunikativa behov 

tillkommit efter infektionen. K9 hade i samband med infektionen försämrats med 

avseende på rörelseförmåga, och hans tal hade blivit ännu långsammare. En personlig 

assistent var också med under mötet med K9. Hon och K9 berättade att all tid 

och kraft gick åt till fysisk träning, och att det nu inte fanns någon ork att arbeta 

med kommunikationen. Man hade heller inte använt eller färdigställt hjälpmedlen. I 

samförstånd bestämde K9, assistent och logoped att avsluta insatsen från TeKo. K9 

informerades om att han kunde ta förnyad kontakt om han längre fram önskade arbeta 

med sin kommunikation. 

25


Bakgrund 

Fyrtioårig man med Cerebral Pares och diplegi. K12 är rullstolsburen. Nedsatt hörsel 

på vänster öra vilket medför svårigheter i pratig miljö. Har med hjälp av glasögon 

fullgod syn. Har egen lägenhet men bor ofta hos sina föräldrar. Han har personlig 

assistans större delen av dygnet. Kör elrullstol med joystick och personbil 

som är anpassad så att han kan styra den med hjälp av vänster hand och reglage i 

nackstöd. Enligt omgivningen har han god språkförståelse. Har dysartri som varierar 

med dagsformen vilket gör att utomstående har mer eller mindre svårt att förstå honom. 

Assistenterna fungerar som tolkar när omgivningen inte förstår. K12 har en 

stationär dator i hemmet, en hos föräldrarna och en på sitt arbete. 


K12 hänvisades till TeKo av det individuella teamet på vuxenhabiliteringen med 

frågeställningen om det fanns något man kunde göra för K12 så att han blev mer 

självständig i sin kommunikation. TeKo tog sig an ärendet och en logoped och en 

arbetsterapeut gick in. Ett hembesök gjordes i februari 2007 för att ta reda på mer 

om K12:s nuvarande kommunikationssituation och för att höra vilka funderingar 

han själv hade kring sin kommunikation. Under besöket framkom att K12 skrev på 

dator med hjälp av Wivik (tangentbord på bildskärmen) och joystickmus. Han mailade 

självständigt, men för övrigt användes inte datorn i kommunikativt syfte. Det 

största problemet i kommunikationen med andra, var att utomstående personer hade 

svårt att uppfatta K12:s tal. Därför kunde det vara bra med ett kommunikationshjälpmedel 

som kunde fungera som ett komplement till hans tal. K12 var positiv till 

att besöka landstingets hjälpmedelsservice (HMS) för att se vilka möjligheter det 

fanns när det gällde bärbar dator som kommunikationshjälpmedel. 

Våren 2007 genomfördes ett besök på HMS. K12 var positiv till att prova en bärbar 

dator som hjälpmedel vid direkt kommunikation. Rehabingenjören på HMS, som 

arbetar med kommunikationshjälpmedel, visade några alternativ till Wivik eftersom 

K12 aldrig hade provat någon annan lösning. Målet med en bärbar dator som kommunikationshjälpmedel 

var att han skulle klara att kommunicera med utomstående 

på egen hand och därmed klara sig utan assistenter för tolkning. K12:s elrullstol 

saknade bord så man behövde lösa hur en bärbar dator skulle monteras på stolen. 

Vid uppföljning i augusti framkom att K12 under sommaren fått låna en bärbar dator 

med programvaran Communicator samt joystick (point it) och kontakt (micro 

light) för vänster musklick. K12 hade tillsammans med sina assistenter provat olika 

anpassningar i Communicator och det hade fungerat bra. När det gällde tangentbord 

i Communicator tyckte han bäst om dwell med autoklickfunktion. Joysticken och 

micro light-kontakten fungerade också bra. Hjälpmedelsservice fortsatte att arbeta 

med hur övriga klickfunktioner skulle lösas. I Communicator fanns möjlighet att 

skicka sms och använda Internet, vilket K12 tyckte var bra. Han tyckte även att omgivningskontroll 

för att sätta på och stänga av tv och stereo, tända och släcka lampor, 

samt öppna och stänga dörrar lät intressant men detta skulle man senare kunna 

komplettera med. Eftersom Communicator hade fungerat bra så bestämdes att denna 

programvara skulle läggas in i en bärbar dator av typen Light Rolltalk. Denna skulle 

sitta på en arm som fästes på elrullstolen. Eftersom K12 hade två elrullstolar, en på 

arbetet och en hemma, behövde båda förses med fästanordning för att K12 skulle 

26

kunna använda kommunikationshjälpmedlet oavsett vilken rullstol han använde. 

Hjälpmedlet skulle kunna användas vid olika aktiviteter såväl hemma som på arbetet 

och såväl inne som ute. Det bestämdes att rehabingenjören och hjälpmedelsteknikern 

skulle arbeta vidare med att få till praktiska lösningar vad gällde bord och 

fästanordningar till elrullstolen. Därefter skulle TeKo vara med när arbetet med anpassningar 

i programvaran började. 

I slutet av 2007 levererades Light Rolltalken, och den praktiska utprovningen gällande 

placering av dator och styrsätt på elrullstolen påbörjades i februari 2008. I juni 

2008 var det dags att lägga in anpassningar i Communicator men på grund av sjukdom 

hos både K12 och rehabingenjören påbörjades inte detta förrän i oktober. K12 

hade fram till oktober månad mest använt Light Rolltalken för att skicka och läsa 

sms. Detta gjorde han flera gånger i veckan. Hemma använde K12 inte datorn vid 

direktkommunikation eftersom familj och assistenter förstod hans tal. Han hade inte 

heller provat den så mycket utanför hemmet men trodde att den skulle vara bra att 

använda vid besök i affärer, museer med mera. Han hade en planerad utlandsresa 

senare på hösten och var positiv till att ta med datorn då för att till exempel själv 

kunna göra beställningar på restauranger med mera. Han var även intresserad av att 

utöka anpassningen med skärmtangentbord kopplad till engelsk ordlista och ville ha 

en sida med färdiga fraser. K12 tyckte att det tog lång tid att använda Light Rolltalken 

i samtal och var rädd för att samtalspartnern inte skulle förstå att de måste vänta 

på att han skrev klart sitt meddelande. Arbetsterapeuten och logopeden föreslog att 

man kunde tillverka ett kommunikationspass av typen introduktionskort med information 

om hur K12 kommunicerar och han var intresserad av att titta på hur ett sådant 

skulle kunna se ut. Det planerades att rehabingenjören skulle träffa K12 i 

hemmet för att hjälpa till med de nya anpassningarna han var intresserad av. Rehabingenjören 

skulle även börja titta på omgivningskontroll så att K12 kunde använda 

Light Rolltalken för att styra sin TV. 

I november framkom att K12 inte haft Light Rolltalken med utomlands då han inte 

var nöjd med fästanordningen på elrullstolen. Han ville avvakta med kommunikationspass 

och var inte heller intresserad av omgivningskontroll i Light Rolltalken då 

han tyckte att den lösning han hade sedan tidigare fungerade bra. K12 hade också 

själv laddat hem ett program till sin stationära dator där han kunde skicka och ta 

emot sms och detta var han nöjd med. K12 var intresserad av att prova Light Rolltalken 

ytterligare ett tag om han kunde få ett mindre smidigare bord alternativt att 

han kunde styra Light Rolltalken med elrullstolens joystick. Då K12 inte satt bra i 

sin nuvarande elrullstol som han hade i hemmet bestämdes att rehabingenjören skulle 

avvakta förestående elrullstolsutprovning för att se om det eventuellt blev en 

Permobil. I så fall skulle K12 eventuellt kunna styra Light Rolltalken via elrullstolens 

joystick. 

Sommaren 2009 blev det klart med att K12 inte skulle få en Permobil vilket gjorde 

att han inte skulle kunna använda samma styrsätt till både elrullstol och Light Rolltalken. 

Tekniker på hjälpmedelsservice skulle ordna ett mindre bord till elrullstolen 

där K12 kunde ha en joystick till kommunikationsutrustningen. Fortsatt arbete med 

att se över anpassningar i Communicator hanns inte med innan projekttidens slut. 

27


Bakgrund 

Tjugoåttaårig man med autism och utvecklingsstörning. Enligt omgivningen har 

K14 god syn och hörsel. K14 bor i föräldrahem och har daglig verksamhet fem dagar 

i veckan. Han kommunicerar med enstaka ord och nästan bara med föräldrarna. 

Svarar mest på ja- och nejfrågor med övrig omgivning. 


Hänvisades till TeKo av en kurator i det individuella teamet på vuxenhabiliteringen. 

Kuratorn tyckte att K14 var i behov av ett alternativt sätt att kommunicera så att han 

själv skulle kunna ta initiativ till kommunikation och framföra vad han ville, istället 

för att bara svara ja och nej på ledande frågor. TeKo tog sig an ärendet och en arbetsterapeut 

och en logoped gick in. Arbetsterapeuten och logopeden träffade K14:s 

föräldrar (modern var tillika god man) och personal från daglig verksamhet vid ett 

tillfälle för att påbörja en kartläggning av K14:s kommunikation med hjälp av formuläret 

”Bedömning av kommunikativ förmåga hos personer med utvecklingsstörning” 

(Brodin & Thurfjell, 1995). Kartläggning tillsammans med föräldrarna fortsatte 

vid ytterligare ett tillfälle. Personal från daglig verksamhet var ej närvarande 

på grund av sjukdom. Kartläggningen visade att K14 var mest kommunikativ hemma 

med föräldrarna och att de var bäst på att tolka hans kommunikativa signaler. 

Efter kartläggningen besökte logopeden K14 på hans dagliga verksamhet för att bekanta 

sig med honom. Ytterligare två besök genomfördes på daglig verksamhet, då 

tillsammans med arbetsterapeuten. Vid dessa träffar testades K14:s bildtolkningsförmåga 

med materialet ”Från sak till bild” (Nordström Turner, Ribba och Stridh, 

2000), utifrån den anpassning som gjorts i projektet (för närmare beskrivning, se 

slutrapport), samt läs- och skrivförmåga med bilder och textkort. Testningen videofilmades 

för att kunna analyseras i efterhand. K14 hade inga problem med att tolka 

bilder. Han klarade att läsa enklare meningar, men att skriva själv fungerade inte. 

Ytterligare en träff med föräldrar och personal från daglig verksamhet bokades in. 

TeKo redogjorde då för resultatet från testningen. Under mötet kom föräldrar och 

personal fram till ett problemområde som de ville jobba vidare med. Problemet uppstod 

i en speciell situation på daglig verksamhet, och målet var att K14 själv skulle 

kunna ta initiativ till kommunikation i denna situation. 

TeKo kontaktade enhetschef för daglig verksamhet för att få vara med på en arbetsplatsträff 

och informera om problemet och förslag på hur man kunde arbeta med 

det. På arbetsplatsträffen utsågs två personal som ansvariga att arbeta med problemet 

och man bokade in tid för telefonuppföljning efter fyra veckor och uppföljningsmöte 

på daglig verksamhet efter åtta veckor. 

Vid telefonuppföljningen framkom att personal på daglig verksamhet inte längre ansåg 

att det fanns något problem inom området och att de därför inte arbetat med det. 

De var heller inte intresserade av något uppföljningsmöte. 

Arbetsterapeuten bokade in ett avstämningsmöte med föräldrarna för att diskutera 

hur de ville gå vidare. På mötet kom man fram till att målet (att K14 själv skulle 

kunna ta initiativ till kommunikation i speciell situation på daglig verksamhet) inte 

28

var uppfyllt, men att det i dagsläget inte gick att arbeta vidare med problematiken då 

personalen på daglig verksamhet ej var intresserade. TeKo avslutade därför ärendet. 

Reflektion 

Efter kartläggning framkom att det problem som kuratorn på vuxenhabiliteringen 

hade sett, inte var lika tydligt för den närmaste omgivningen. Det problem som föräldrarna 

i sin tur tog upp, såg inte personalen på daglig verksamhet som något större 

problem. Det inverkade troligtvis negativt på personalens motivation till att arbeta 

med problemet. För att insatser inom kommunikationsområdet ska vara framgångsrika 

måste omgivningen vara överens om vad som är problemet. Detta är extra viktigt 

att ha i åtanke när önskemålet inte kommer från den närmaste omgivningen, 

utan från någon annan. 

29


Bakgrund 

Fyrtioårig man med Cerebral Pares, utvecklingsstörning på grund av corpus callosum 

agenesi och epilepsi. K17 har god hörsel men nedsatt syn, varför han använder 

glasögon. Bor på gruppbostad och har daglig verksamhet fem dagar i veckan. K17 

talar mycket och gärna men eftersom han har ordmobiliseringssvårigheter, vissa 

grammatiska svårigheter och svårigheter att hålla en röd tråd i samtalet blir han svår 

att förstå för utomstående. Personalen på gruppbostaden har som strategi att gå in 

och avbryta K17 när han fastnar i samtalet och då kommer han oftast vidare. Personalen 

upplever att de kränker honom när de gör så, och vill ha hjälp med hur de ska 

förhålla sig. 


K17 hänvisades till TeKo av arbetsterapeuten i det individuella teamet på vuxenhabiliteringen 

(tillika medarbetare i TeKo). Önskemålet var att TeKo skulle hjälpa till 

med att öka förståelsen i omgivningen för K17:s kommunikationsförmåga och ge 

samtalsstrategier till omgivningen. TeKo tog sig an ärendet och en logoped kompletterade 

befintlig arbetsterapeut. Arbetsterapeuten och logopeden träffade K17 vid 

två tillfällen. Syftet med träffarna var dels att logopeden, som inte tidigare träffat 

K17, skulle bilda sig en uppfattning om hur svårförståelig K17 var för en främmande 

person. Syftet var också att utröna om K17 kände sig kränkt när personalen avbröt 

honom. 

Vid första träffen närvarade en personal från gruppbostaden. När K17 kom av sig i 

samtalet gav personalen honom uppmaningar av typen ”en sak i taget” och ställde 

frågor av typen ”menar du…?”. K17 kunde genom denna hjälp från personalen 

komma vidare i samtalet. Vid frågan om han tyckte att det var jobbigt att bli avbruten 

blev svaret nej. K17 tyckte att personalens strategier, att till exempel skjuta in 

frågor, var bra och hjälpte honom vidare i samtal. 

Vid andra träffen var logopeden ensam med K17. Logopeden hade vid detta tillfälle 

vissa svårigheter att förstå K17 eftersom hon saknade bakgrundsinformation om 

hans dagliga verksamhet, fritidsaktiviteter, intressen, personer i hans omgivning 

med mera och hon kände inte heller till vilka samtalsämnen han brukade prata om. 

K17 tog då på eget initiativ fram föremål i omgivningen för att visa vad han pratade 

om. När K17 hade ett föremål framför sig hjälpte det honom att hålla tråden i samtalet. 

Efter de två träffarna deltog arbetsterapeuten och logopeden på en arbetsplatsträff 

på gruppbostaden där enhetschefen för boendet, personal från daglig verksamhet 

och K17:s föräldrar också närvarade. Personal och anhöriga informerades om vad 

man observerat under träffarna med K17. Personalen uppmuntrades att fortsätta 

med befintliga strategier för att hjälpa K17 att komma vidare i samtal. Föräldrarna 

lyfte frågan om talträning kunde vara något för K17. Logopeden gav svaret att hon 

inte trodde det eftersom K17 pratat på samma sätt under många års tid och att det är 

svårt att bryta invanda mönster. Även om K17 skulle kunna få till korrekta språkljud 

i en träningssituation var inte sannolikheten stor att han skulle använda de korrekta 

ljuden i spontantal. Personalen var nöjd med detta svar, men föräldrarna verkade 

inte lika nöjda. En demonstration gjordes av kommunikationspass och pärmen ”Att 

30

få vara den man är”, och omgivningen ställde sig positiv till dessa. Personalen och 

anhöriga skulle tillsammans med K17 ta fram ett kommunikationspass och bygga 

upp en pärm utifrån materialet ”Att få vara den man är”. TeKo avslutade därefter 

ärendet. 

Reflektion 

Personalgrupp och arbetsledare var mycket nöjda med informationen och de AKKmaterial 

de fick presenterade för sig. De upplevde att de blev bekräftade i sitt sätt att 

tänka när det gällde K17:s kommunikation. Projektmedarbetarna tror att informationen 

har gett ringar på vattnet genom att personalen började fundera på att framställa 

AKK-materialet till fler personer i gruppbostaden och på den dagliga verksamheten. 

När det gäller de anhöriga är det osäkert om de tog till sig informationen, eftersom 

de var inne på att talträning skulle vara bra för K17. 

31


Bakgrund 

Femtiotreårig kvinna med grav utvecklingsstörning och autism. Omgivningen upplever 

att K18 ser bra, men det finns osäkerhet kring hennes hörsel. K18 har nyligen 

flyttat från gruppbostad till egen lägenhet med personliga assistenter. Har assistans 

dygnet runt, förutom när hon deltar i daglig verksamhet. K18 saknar tal och kommunicerar 

endast genom kroppsspråk och några ljud. Det är oklart vilken språkförståelse 

K18 har. 


K18 hänvisades till TeKo av arbetsterapeuten i det individuella teamet (tillika 

medarbetare i TeKo). Önskemålet var att få hjälp med att få en samsyn på befintlig 

kommunikation samt få hjälp att bedöma hur kommunikationen mellan K18 och 

hennes omgivning bäst skulle ske för att K18 skulle kunna förstå andra och själv 

göra sig förstådd. 

TeKo tog sig an ärendet och en logoped kompletterade befintlig arbetsterapeut. Deras 

tanke var att AKK i någon form skulle vara bra, till exempel konkreta föremål 

eller bilder. Logopeden och arbetsterapeuten träffade K18 vid två tillfällen under 

våren 2007 på daglig verksamhet. Syftet med träffarna var att testa K18:s bildtolkningsförmåga 

med hjälp av materialet ”Från sak till bild” (Nordström Turner et al., 

2000), utifrån den anpassning som gjorts i projektet (se slutrapport för närmare beskrivning). 

Dessa tillfällen videofilmades för att kunna analyseras i efterhand. Testningen 

avbröts innan den gett något användbart resultat eftersom materialet inte 

passade för K18. 

Parallellt med testningen inleddes kontakt med de personliga assistenterna och deras 

chef, med personal från daglig verksamhet och deras chef samt med god man. På 

första mötet, i början av hösten 2007, fick samtliga information om syfte och mål 

med insatsen från TeKo. Arbetsterapeuten och logopeden höll också en genomgång 

av delar ur kartläggningsformuläret ”Se mig! Hör mig! Förstå mig!” (Winlund, 

2004) och lämnade sedan ut det till assistenterna, personalen på daglig verksamhet 

och god man. När samtliga fyllt i formuläret sammanställdes svaren av TeKo. 

Arbetsterapeuten och logopeden träffade assistenterna, personalen på daglig verksamhet, 

de båda cheferna samt god man vid ytterligare två tillfällen under senare delen 

av hösten. Då presenterades den omfattande sammanställningen av gruppens 

svar, som bland annat innehöll uppgifter om K18:s olika sinnesfunktioner, kvalitets- 

, kvantitets- och rumsuppfattning samt kommunikativa förmågor. Bland annat framkom 

att tecken som AKK hade använts till K18, framförallt på daglig verksamhet. 

Mötets deltagare var överens om att man skulle börja med att sammanställa vilka 

tecken som K18 var bekant med för att få en struktur på befintlig kommunikation. 

Assistenterna och personalen på daglig verksamhet fick i uppgift att skriva ner vilka 

tecken de använde med K18. TeKo sammanställde sedan ett häfte med bilder på 

dessa tecken för att alla i K18:s omgivning skulle kunna utföra dessa tecken och använda 

i kommunikation med K18. 

Under vintern 2007/2008 fick assistentgruppen handledning i pedagogiskt arbetssätt 

från annan vårdgivare än vuxenhabiliteringen. Detta gjorde att TeKo avvaktade med 

32

insatser för att undvika eventuellt dubbelarbete och motsägelsefulla budskap. I början 

av sommaren 2008 hölls ett avstämningsmöte tillsammans med personliga assistenter, 

personal från daglig verksamhet och handledaren i pedagogiskt arbetssätt. 

Det framkom då att handledningen till gruppen skulle fortsätta och att man inte önskade 

några fortsatta insatser från TeKo, varför ärendet avslutades. 

Reflektion 

I detta ärende lades mycket tid ner på en omfattande kartläggning men sedan gick 

man inte vidare med insatser i någon större utsträckning, eftersom personalen fick 

handledning i pedagogiskt arbetssätt från annan vårdgivare. Arbetsterapeuterna på 

vuxenhabiliteringen har god kunskap om pedagogiskt arbetssätt och hade eventuellt 

kunnat hjälpa till med detta. Problemet var att assistenternas chef förmodligen inte 

kände till detta. I kommande ärenden är det därför viktigt att ännu tydligare diskutera 

igenom med chef vad vuxenhabiliteringen kan hjälpa till med och vad chef och 

assistenter önskar hjälp med. På så sätt tydliggörs vuxenhabiliteringens uppdrag för 

båda parter. 

33


Bakgrund 

Tjugosjuårig kvinna med Cerebral Pares, spastisk tetraplegi med progressivitet och 

måttlig utvecklingsstörning. Enligt omgivningen har K19 god hörsel. Vad gäller syn 

har K19 begränsade ögonrörelser i sidled. Med hjälp av glasögon har hon relativt 

god syn. K19 är rullstolsburen. Bor i egen lägenhet med personlig assistans dygnet 

runt. Besväras av återkommande infektioner på olika ställen i kroppen, och har tät 

kontakt med sjukvården. Kommunicerar med ansiktsmimik, kroppsspråk och ljud. 

Har tydlig ja- och nejsignal; nickar på huvudet för ja och skakar på huvudet för nej. 

Använde för många år sedan pictobilder (i vilken utsträckning och i vilket syfte är 

oklart), men har sedan dess försämrats motoriskt och har inte längre något fungerande 

styrsätt. En hel del insatser inom kommunikationsområdet har gjorts (bland 

annat olika lågteknologiska lösningar) sedan K19 övergick från Barn- och ungdomshabilitering 

till Vuxenhabilitering, men det har varit svårt att komma vidare på 

grund av bristande förståelse i den närmaste omgivningen. 


K19 aktualiserades i TeKo av det individuella teamet på vuxenhabiliteringen med 

önskemål om att få prova ett ögonstyrt kommunikationssystem för att förbättra den 

expressiva kommunikationen. TeKo tog sig an ärendet och en logoped och en arbetsterapeut 

gick in. Logopeden följde med det individuella teamet runt K19, på ett 

hembesök under hösten 2007 för att ge förslag på upplägg av arbetet kring K19:s 

kommunikation. Vid detta tillfälle lämnades frågeformuläret ”Bedömning av kommunikativ 

förmåga hos personer med utvecklingsstörning” (Brodin & Thurfjell, 

1995) ut till anhörig och samtliga assistenter. En logoped och en arbetsterapeut sammanställde 

sedan formuläret och gick igenom resultatet med anhörig och assistentgrupp 

vid en ny träff. Av gruppens svar framkom att K19 inte klarade att ta initiativ 

till kommunikation om saker som inte var här och nu. Hon var i dagsläget beroende 

av att omgivningen ställde rätt frågor och försökte gissa vad K19 menade. Gruppen 

var dock överens om att en styrka var att K19 inte gav sig så lätt, utan om det var 

något viktigt krävde hon att omgivningen skulle försöka komma fram till vad hon 

menade. 

Parallellt med detta arbete fick K19 praktiskt prova ögonstyrningsutrustning från 

Tobii vid två tillfällen under hösten 2007, vilket skedde i samarbete med hjälpmedelsleverantören. 

Vid testtillfällena var det svårt att få till en god kalibrering av utrustningen, 

vilket troligtvis berodde på medicinska besvär i form av bland annat 

svullna ögon hos K19. Trots detta föreföll K19 vara mycket motiverad att använda 

utrustningen och verkade förstå vad det gick ut på. Hon klarade under testtillfällena 

av att göra val av olika slag, bland annat titta på olika bilder för att välja musik. På 

grund av svårigheterna med att få till en god kalibrering valde man att boka in ett 

tredje testtillfälle under våren 2008. Arbetsterapeuten och logopeden fortsatte under 

tiden kontakten med K19:s närmaste omgivning för att börja formulera resurser, 

problem, mål och åtgärder utifrån ”Gemensam problemlösning vid Alternativ och 

Kompletterande Kommunikation (AKK)” (Zachrisson et al., 2002), den reviderade 

versionen som finns beskriven i slutrapport, tabell 1. 

34

Tabell 1 

K19:s resurser och problem, samt förklaring, mål och åtgärd formulerade av personliga 

assistenter och anhörig, med stöd av arbetsterapeut och logoped. 


ING 

MÅL ÅTGÄRD 

K25 har tydliga 

signaler i form 

av: 

• Ansiktsmimik 

• Ljud 

• Ögonrörelser 

K25 har tydlig ja- 

och nejsignal. 

K25 har en stark 

vilja att kommunicera. 

Humor. 

Envis. 

K25 kan inte prata 

När K25 mår dåligt/har 

ont någonstans 

är det 

svårt att reda ut 

var det gör ont. 

Det är svårt att 

reda ut varför 

K25 är ledsen. 


reda ut varför 

K25 är glad. 


reda ut vad K25 

tänker på. 

Det uppstår 

ibland missförstånd 

i kommunikationen 

med 

K25. 

K25 har en funktionsnedsättning 

som gör att hon 

inte kan prata. 

K25 kan inte berätta 

var hon har 

ont och hon har 

även svårt att 

visa var det gör 

ont. 


varför hon 

är ledsen 


varför hon 

är glad 


vad hon 

tänker på 

Alla kan inte tolka 

K25:s kroppsspråk, 

signaler 

med mera. 

K25 har ett fungerandeAKKsätt 

som även 

fungerar för omgivningen. 

K25 förmedlar 

till anhörig o ordinarieassistenter 

var hon har 

ont. 



varför hon är 

ledsen. 



varför hon är 

glad. 



vad hon tän- 

ker på. 

Alla i omgivningen 

tolkar 

K25:s kroppsspråk, 

signaler 

med mera på ett 

adekvat sätt. 

Till en början: 

matta med fotografier 

och PCSbilder 

för att välja 

aktivitet, kläder, 

färger med 

mera 

Magnettavla med 

PCS-bild på 

kroppen och 

strukturerade frågor 

Eventuellt kommunikationspass, 

ej prioriterat i nuläget 

I början av 2008 träffade arbetsterapeuten och logopeden en av assistenterna för materialtillverkning. 

Assistenterna hade tagit kort på olika aktiviteter såsom lyssna på 

musik, lyssna på ljudbok, se på tv, läsa tidning, leka med katten, ringa till kompisar, 

träffa kompisar, gå på stan, gå på bio, pyssla och spela spel. Fotografierna togs fram 

i storleken 10 x 10 cm, laminerades och försågs med kardborre. Även PCS-bilder i 

samma storlek framtogs på samma sätt för att representera aktiviteter som var svåra 

att fotografera. Till bilderna skrev man ner en frågeordning för assistenterna att gå 

efter då de skulle ta reda på vad K19 ville göra. Med hjälp av bilderna, frågeordningen 

och en dörrmatta skulle man på ett överskådligt och enkelt sätt kunna komma 

fram till vad K19 ville göra, och genom att fästa bilderna på dörrmattan skulle 

det bli tydligt för både K19 och assistent vilket val hon gjort. Aktivitetsbilderna, frågeordningen 

och dörrmattan samlades i en pärm, figur 1 och 2. 

35

Figur 1. Innehållsförteckning i pärmen med 

aktivitetsbilder. 

Figur 2. Sida för att välja nöje i pärmen med 

aktivitetsbilder. 

Arbetsterapeuten och logopeden arbetade på egen hand vidare med att ta fram en 

bild på en kvinnokropp och en strukturerad frågeordning som omgivningen skulle 

kunna använda då de ville lokalisera var K19 kände smärta. Resultatet blev en stor 

magnettavla där man klistrade fast en PCS-bild på en kvinnokropp framifrån och en 

PCS-bild på en kvinnokropp bakifrån, båda i A4-format, samt frågeordningen. En 

bit magnetremsa försågs med röd tejp och delades i små bitar. Tanken var att genom 

att fråga och samtidigt peka på samma ställe på kroppsbilderna skulle K19 med 

hjälp av ja och nej kunna bekräfta var hon kände smärta. På samma ställe på bilden 

som där K19 hade smärta skulle man sätta en röd magnetbit för att tydliggöra både 

för assistent och för K19 att man lokaliserat smärtan. Ett hembesök planerades in 

för att introducera och demonstrera de två lågteknologiska AKK-sätten. 

36

Figur 3. Magnettavla med frågeordning och 

bild på kvinnokropp för att lokalisera smärta. 

Figur 4. Sidan ett av frågeordning för att lokalisera smärta. 

Samtidigt fortsatte testningen av den ögonstyrda kommunikationsutrustningen. Vid 

det tredje testtillfället, i början av april 2008, fick man slutligen till en god kalibrering. 

Detta var svårt, och för att kalibreringen skulle bli god var det viktigt att dataskärmen 

hade exakt rätt vinkling och att K19 fick exakt rätt position i förhållande 

till skärmen. Man konstaterade att för att ögonstyrning skulle fungera i vardagen 

krävdes att K19:s omgivning var motiverad och beredd på att det skulle krävas 

mycket arbete för att få till en lyckad utprovnings/inlärningsprocess. Man beslutade 

också att en sådan process skulle kunna bli aktuell först efter sommaren när personliga 

assistenter och personal på vuxenhabiliteringen och hjälpmedelsservice var tillbaka 

från sina semestrar. 

37

Hembesöket för introduktion och demonstration av de lågteknologiska AKK-sätten 

fick skjutas upp flera gånger på grund av sjukdom hos K19. I mitten av april 2008 

kunde besöket bli av. Mötet startade med en diskussion om ögonstyrd dator som 

kommunikationssystem för K19. Arbetsterapeuten och logopeden hade varit tveksamma 

en längre tid, då de inte tyckte att det fanns något självklart svar på frågan 

vad som skulle finnas i datorn. Nu tog de upp frågan med assistentgruppen och anhörig 

för att höra deras inställning. Omgivningen höll med om att styrsättet verkade 

passa för K19, men att det var svårt att veta vad hon skulle styra med datorn. Man 

enades om att arbeta vidare med lågteknologiska AKK-sätt tills vidare, och att det i 

framtiden eventuellt skulle kunna bli aktuellt att överföra lågteknologiska lösningar 

in i en dator. Därefter fortsatte mötet med en genomgång av hjälpmedlen och hur de 

var tänkta att användas. Assistenterna framförde redan då synpunkter på vilka aktivitetsbilder 

som saknades och en ny materialtillverkningsträff bokades in omgående. 

En uppföljning av användningen av de lågteknologiska AKK-sätten planerades 

att äga rum en månad senare. Innan mötet avslutades fick personliga assistenter och 

anhörig erbjudande om att delta i en grundläggande utbildning i kommunikation och 

AKK, vilket de senare tackade ja till. Syftet med en sådan utbildning var att öka assistenternas 

och anhörigs kunskaper om kommunikation och AKK, för att de skulle 

kunna förstå varför K19 var i behov av AKK. 

På uppföljningsmötet i maj 2008 framkom att olika assistenter använt hjälpmedlen 

olika mycket. Magnettavlan med kroppsbilder att använda för lokalisering av smärta 

hade inte använts alls eftersom K19 inte hade haft ont den senaste tiden. De assistenter 

som hade provat bildmaterialet för att K19 skulle kunna välja aktivitet var 

positiva. En assistent berättade att K19 vanligen brukade välja samma sorts aktiviteter 

när hon jobbade, men med hjälp av bildmaterialet hade K19 valt en aktivitet som 

de två aldrig gjort tillsammans tidigare. En annan assistent berättade att materialet 

kommit väl till pass när K19 haft en kompis på besök. Kompisen, som talar, blev av 

naturliga skäl lätt dominant i valet av aktivitet, men med hjälp av bildmaterialet 

kunde K19 bestämma vad de två skulle göra. Assistentgruppen berättade också att 

man höll på att introducera en ny assistent och att hon uttryckt sig positivt om aktivitetsbilderna, 

och trodde att de skulle komma till användning eftersom hon hade 

lite svårt att tolka K19:s kommunikationssignaler. 

I slutet av maj 2008 deltog assistentgruppen och anhörig tillsammans med personliga 

assistenter till en annan klient i en grundläggande utbildning i kommunikation 

och AKK vid två tillfällen à tre timmar. Utbildningstillfälle ett innehöll information 

om vad kommunikation är, vad AKK är, vem som behöver AKK och hur man väljer 

AKK. Tillfälle två innehöll information om det normala samtalet respektive AKKsamtalet 

och exempel på strategier och hjälpmedel vid kommunikationssvårigheter. 

Båda tillfällena varvade teori, i form av föreläsningar och filmvisningar, med praktiska 

övningar. Vid utvärderingen av utbildningen frågades om deltagarna tyckte att 

innehållet motsvarade det de behövde i sin vardag, och det tyckte de. Likaså ansåg 

de att nivån på innehållet varit lagom, varken för lätt eller för svårt. Deltagarna 

tyckte att det var bra att varva föreläsning med filmvisning och praktiska övningar 

och alla ansåg att de fått ökad kunskap om AKK. 

Ny uppföljning av de lågteknologiska AKK-sätten och planering framåt gjordes i 

mitten av juni 2008. K19 fick då själv tycka till om sina hjälpmedel genom att frågor 

ställdes till henne med hjälp av samtalsmatta. Magnettavlan med kroppsbild och 

frågeordning som var tänkt för att lokalisera var K19 kände smärta, hade fortfarande 

38

inte använts i någon större utsträckning. Vad gällde bildmaterialet för att själv kunna 

välja aktivitet, uppgav K19 att hon tyckte att hjälpmedlet användes lagom ofta 

(vilket var några gånger i veckan) och att hon kunde förmedla sin vilja till assistenterna 

med hjälp av bilderna. Hon uppgav också att hon saknade bilder inom andra 

områden där hon skulle vilja göra fler självständiga val. Det handlade bland annat 

om kläder, presenter och heminredning. Ytterligare ett förslag om hur man kunde gå 

vidare med arbetet kring K19:s kommunikation presenterades av arbetsterapeuten 

och logopeden. Förslaget var att K19 och hennes omgivning skulle börja skriva 

dagbok med bildstöd. Dagboken skulle då kunna fungera som ett visuellt stöd för 

K19 i samtal med andra för att kunna berätta om saker hon varit med om. K19, närvarande 

assistent och anhörig ville pröva detta. 

Ny träff för materialtillverkning planerades in och genomfördes relativt snart efteråt. 

K19 och en assistent kom till vuxenhabiliteringen och fick där stöd av logopeden 

med att ta fram nya bilder. Som en introduktion till arbetet med att börja skriva dagbok 

med bildstöd, bokades en förmiddag under sommaren 2008 in då arbetsterapeut, 

logoped och habiliteringsassistent från det individuella teamet träffade K19 

och en av hennes personliga assistenter i stadsparken. Där fick K19 med hjälp av 

samtalsmatta göra val kring var i parken hon ville gå och vad hon ville titta på. 

Förmiddagen dokumenterades med hjälp av digitalkamera. Samma eftermiddag 

kom K19 och hennes assistent till vuxenhabiliteringen för att tillsammans med logopeden 

framställa en dagboksanteckning med digitalfotona som stöd. K19 medverkade 

aktivt under träffen och valde vilka bilder som skulle vara med och godkände 

texten som skulle stå till bilderna. Dagboken tillverkades i dataprogrammet 

Communicate: In Print. 

I augusti 2008 kontaktade K19:s omgivning vuxenhabiliteringen för att de önskade 

få hjälp med att framställa bilder från semestern. En träff bokades in med logoped, 

K19 och personlig assistent där man tillsammans tillverkade en bilddagbok från semestern. 

K19 valde vilka fotografier som skulle finnas med och godkände texten till 

bilderna. Dagboken tillverkades precis som sist i dataprogrammet Communicate: In 

Print. 

Ny uppföljning av kommunikationshjälpmedlen planerades till hösten 2008. På 

grund av medicinska besvär hos K19 fick uppföljningen skjutas upp på obestämd 

framtid. När de medicinska besvären minskat behövde andra insatser från vuxenhabiliteringen 

prioriteras, varför det dröjde ända till juni 2009 innan uppföljningen 

blev av. Det framkom då att K19, anhörig och en av assistenterna var nöjda både 

med pärmen med bilder för att välja aktivitet och magnettavlan med kroppsbilder 

och frågeordning för lokalisering av smärta. Pärmen med aktivitetsbilder användes 

de dagar K19 var hemma (två vardagar/vecka och helger, övriga tre vardagar deltog 

K19 i daglig verksamhet), oavsett vilken assistent som arbetade. Ibland valde K19 

bara en aktivitet, och ibland placerade hon alla aktivitetskort under ”ja” på samtalsmattan. 

När det hände brukade assistenten som var med på mötet välja ut tre aktivitetsbilder 

och fråga K19 vad hon helst ville göra. K19 kunde då välja en aktivitet. 

Något som assistenterna upplevde som positivt med mattan och aktivitetsbilderna 

var att K19 numera inte alltid valde aktivitet kopplat till vilken assistent som arbetade. 

Vid fråga om K19 saknade några bilder svarade hon ja. Efter några gissningar 

kom man fram till att K19 menade att hon ville ha motsvarande system på daglig 

verksamhet för att kunna välja aktivitet där. Magnettavlan för smärtlokalisering 

hade anhörig använt nyligen. Anhörig hade då med hjälp av frågeordningen gått 

igenom hela kroppen utan att K19 bekräftade att det var rätt ställe. När de tog 

39

lodsockerprov visade det sig att värdet var för högt, och anhörig misstänkte att det 

var det som K19 kände av, och att hon därför inte bekräftade att det gjorde ont någonstans 

i kroppen. Genom att ändå använda sig av tavlan kunde de utesluta att det 

handlade om vanlig smärta. 

I slutet av juni 2009 genomfördes en träff på daglig verksamhet då logoped och habiliteringsassistent 

från det individuella teamet på vuxenhabiliteringen deltog. På 

träffen diskuterades hur en pärm med aktivitetsbilder skulle kunna användas där. 

K19 hade på träffen med sig pärmen med bilder som hon använde hemma, för att 

visa för sin kontaktpersonal på daglig verksamhet. Logopeden gav förslag på hur en 

liknande pärm skulle kunna användas där och i kombination med K19:s dagsschema. 

Kontaktpersonalen tog på sig att ta fram en pärm med bilder utifrån möjliga aktiviteter 

att välja på, med stöd av K19:s personliga assistenter. Eftersom K19:s omgivning 

inte kommit igång med att skriva bilddagbok, var det också något man diskuterade 

på mötet. Kontaktpersonalen var positiv till detta. På daglig verksamhet 

hade man tillgång till PCS-bilder, digitalkamera, dator och skrivare, så det skulle gå 

att få tag på lämpliga bilder att klistra in i dagboken. Det bestämdes att man skulle 

börja använda pärmen med aktivitetsbilder och bilddagboken efter sommaren, och 

ny uppföljning planerades in under hösten 2009, efter projektettidens slut. 

Reflektion 

Projektmedarbetarna tycker att man gjorde rätt som valde att börja med lågteknologiska 

kommunikationshjälpmedel, och inte gick på högteknologisk lösning som var 

önskemålet. Om det blir aktuellt med någon form av högteknologiska kommunikationshjälpmedel 

i framtiden, finns det då en grund att stå på. Genom att omgivningen 

vid några tillfällen fått se hur projektmedarbetarna använt de lågteknologiska 

hjälpmedlen tillsammans med K19, har de fått modeller för hur de själva kan göra. 

En hel del tid har lagts ner på att praktiskt arbeta med K19 genom exempelvis parkbesök 

med fotografering som följdes upp med dagboksskrivande med bilder. Projektmedarbetarna 

tror att fungera som modell är mycket värdefullt överlag och speciellt 

i just detta ärende där flera mindre lyckosamma insatser inom kommunikationsområdet 

gjorts under årens lopp. 

40


Bakgrund 

Tjugofyraårig kvinna med Retts syndrom stadium IV, utvecklingsstörning, autism, 

rörelsehinder som omfattar både övre och nedre extremiteter samt skolios. K20 är 

rullstolsburen. Normal hörsel och ingen påtaglig synsvaghet. Beroende av andra i 

alla livssituationer. Relativt god sittbalans. Bor hos sina föräldrar och har personliga 

assistenter. K20 har under uppväxten provat några olika enkla pratapparater men enligt 

familjen utan direkt framgång. Familjen har sporadiskt använt TAKK (tecken 

som AKK) som språkförståelsestöd. På förslag från det individuella teamet på vuxenhabiliteringen 

har en av assistenterna i samverkan med familjen tagit fram ett omfattande 

kommunikationspass. 


Efter att K20 deltagit i temavecka på Retts center i Östersund våren 2007 hänvisade 

det individuella teamet på vuxenhabiliteringen henne till TeKo med önskemålet att 

förbättra K20:s möjligheter till kommunikation och delaktighet utifrån det som 

framkommit under temaveckan. TeKo tog sig an ärendet och fungerade under ett 

halvår som konsulter till det individuella teamet. Projektets medarbetare fick ta del 

av filmdokumentation från Retts center och deras logopeds omfattande journalanteckningar. 

Utifrån detta gavs råd till individuella teamet hur de kunde stödja omgivningen 

i deras kommunikativa samspel med K20 och man framhöll vikten av att 

återuppta TAKK som språkförståelsestöd. Ett råd var att försöka göra dagen förutsägbar 

för K20 genom att använda tecken, bilder och föremål innan aktiviteter och 

händelser. Ett annat råd var att stimulera orsak - verkan genom att använda K20:s 

kontaktsökande blick som ”påknapp” och använda hennes bortvända blick som 

”avknapp” i samband med musik eller sångstund, vid lyssnande på bok eller liknande 

aktiviteter. K20 går regelbundet i musikterapi som hon tycker mycket om och i 

detta sammanhang används detta signalsystem. En person i individuella teamet utsågs 

till kontaktperson mellan teamet och TeKo. Enligt kontaktpersonen har bilder 

på olika aktiviteter framtagits för att användas i arbetet med att få struktur på dagen 

och tydliggöra för K20 vad som ska hända. K20:s mor och en assistent har gått 

teckenutbildning. Omgivningen har listat de tecken som de brukar använda och lagt 

som bilaga till kommunikationspasset samt försett det sjukgymnastiska aktivitetsprogrammet 

med instruerande tecken. 

TeKo har avslutat ärendet men det individuella teamet har framhållit att de eventuellt 

längre fram kommer att behöva ytterligare stöd av person med extra kompetens 

vad gäller AKK. 

41


Bakgrund 

Tjugoettårig man med autism, utvecklingsstörning och epilepsi. Det är oklart hur 

K21 ser. Förefaller ha god hörsel. K21 är flykting från ett spansktalande land och 

kom till Sverige när han var 18 år. Bor i egen lägenhet på en servicebostad. Läkare 

på barn- och ungdomshabiliteringen har tagit del av bedömning gjord utomlands 

och i den framkommer att han språkligt ligger på en treårings nivå. K21 kommunicerar 

med mimik, gester och kroppsspråk. Talar enstaka spanska ord och ibland fraser 

men mestadels är det fråga om ekotal. Han påkallar uppmärksamhet till exempel 

när han har ont någonstans genom att visa på kroppen. Han har svårt med att förklara 

vad han vill ha eller göra. Det är oklart hur mycket han förstår. Använder ibland 

pictobilder och digitala bilder som finns på hans schema för att kommunicera. K21 

lyssnar gärna på spansk musik och sjunger då med ibland. 



önskemål om att få råd om hur personalen runt K21 bäst kan träna hans kommunikation. 

TeKo tog sig an ärendet och en logoped och en arbetsterapeut gick in. Logopeden 

och arbetsterapeuten träffade K21 och två av hans assistenter på skolan för att 

etablera en kontakt med dem. I skolan använde K21 ett dagsschema med blandade 

bilder, framförallt picto- och digitala bilder. Han hade även ett portabelt schema 

som han hade med sig vid vistelser utanför skolan. 

I början av 2008 deltog logopeden och arbetsterapeuten på ett möte med K21:s mor, 

personal på boendet och i skolan, två LSS-handläggare ifrån kommunen, enhetschef, 

spansktalande tolk och arbetsterapeuten från det individuella teamet på vuxenhabiliteringen. 

Vid träffen upprättades en individuell plan enligt LSS. K21 bodde 

tillfälligt i annan bostad på grund av renoveringsarbete i hans ordinarie bostad men 

det planerades att han skulle flytta tillbaka till sin lägenhet om drygt en månad. Ny 

personal höll på att rekryteras vilket innebar att det skulle bli både bekant och ny 

personal för K21. Under mötet framkom att det var stor osäkerhet när det gällde 

K21:s kommunikativa förmåga. Läraren berättade att K21 ibland sade något ord på 

spanska men att detta var mycket otydligt även för den som var duktig på språket. 

K21:s mor brukade be honom att skriva om hon inte förstod honom och han kunde 

ibland skriva enstaka ord på spanska. Vid mötet bestämdes att TeKo skulle försöka 

kartlägga K21:s kommunikationsförmåga och utifrån detta ge information och stöd 

till K21:s omgivning. Ett frågeformulär ”Bedömning av kommunikativ förmåga hos 

personer med utvecklingsstörning” (Brodin & Thurfjell, 1995) skickades till skolpersonalen, 

bondepersonalen och till K21:s mor. K21:s mor behövde hjälp med ifyllandet 

av frågeformuläret varför tolk medverkade när logopeden och arbetsterapeuten 

gick igenom frågeformuläret med modern. Svaren från personal och anhörig 

sammanställdes sedan. Av gruppens svar framkom bland annat att K21 sällan tog 

eget initiativ till kommunikation. Han kunde påkalla uppmärksamhet om han ville 

något genom att använda gester och en del spanska ord. Han accepterade/avvisade 

erbjudanden genom att säga ja på svenska eller på spanska samt nej på spanska. Han 

utryckte olika känslor med hjälp av mimik och kroppsspråk. Han förstod ibland korta 

instruktioner på svenska men omgivningen upplevde att han inte förstod innebörden 

i vardagliga samtal. 

42

Ett möte genomfördes i slutet av maj där man försökte att testa K21:s förmåga att 

tolka bilder samt hans språkförståelse. Vid bedömningen av förmågan att tolka bilder 

användes materialet ”Från sak till bild” (Nordström Turner et al., 2000), utifrån 

den anpassning som gjorts i projektet (se slutrapport för närmare beskrivning). Testningen 

genomfördes på svenska. Vid testningen framkom att K21 kunde tolka alla 

bilder som fanns med i materialet. K21:s språkförståelse prövades genom att man 

gav honom uppmaningar att utföra enklare uppgifter (till exempel ”ge mig saxen” 

och ”lägg saxen i muggen”) samt genom att ställa enkla frågor (till exempel ”vad 

kan man skriva med?”). Han fick instruktionerna på svenska först men klarade inte 

det. Därför fick hans mor ge honom instruktionerna på spanska. Han förstod enkla 

uppmaningar på spanska men det var svårt för honom att förstå längre instruktioner. 

Sammanfattningsvis kunde man konstatera att K21:s språkförståelse var nedsatt, 

framförallt vad gällde talad svenska. Resultaten från testningstillfället redovisades 

för K21:s mor, boende- och skolpersonal vid en träff sommaren 2008. Vid samma 

tillfälle gicks även svaren igenom på frågeformuläret som omgivningen tidigare 

svarat på. Man gav då även rådet att använda bilder som språkförståelsestöd. 

I början av hösten träffade logopeden och arbetsterapeuten skolpersonal (en kommunikationspedagog, 

en person med pedagogiskt huvudansvar samt K21:s nya lärare) 

för att planera hur man skulle arbeta vidare med K21:s kommunikation. Man 

kom fram till att K21 skulle få prova en pärm försedd med bilder så att han själv 

skulle kunna efterfråga/kommentera olika saker i skolan. Kommunikationspedagogen 

skulle efter att ha tillfrågat skolpersonalen om förslag på olika kategorier tillverka 

en sådan pärm. Kommunikationspedagogen skulle även hjälpa skolpersonalen 

med att komma igång med användandet av pärmen. 

I början av 2009 träffade kommunikationspedagogen och arbetsterapeuten K21:s 

kontaktpersonal på boendet för att diskutera införandet av pärm med bilder för 

kommunikation till K21 i boendet. På skolan hade K21 fått en pärm med picto- och 

Widgit Rebusbilder, men det var oklart i vilken omfattning han använde den. Kontaktpersonalen 

var positiva till att prova en sådan pärm i boendet också. Kommunikationspedagogen 

skulle göra i ordning bilder med text och bild på olika saker och 

aktiviteter som man trodde K21 skulle vara motiverad till att efterfråga i boendet, 

bland annat olika frukter och hygienartiklar. Det var tänkt att boendepersonalen 

skulle introducera bilderna successivt för K21. Kontaktpersonalen fick information 

om PECS (the Picture Exchange Communication System) som är en metod för att 

lära sig att rikta och förstå kommunikation med hjälp av bilder. 

När kommunikationspedagogen gjorde den första uppföljningen av användandet av 

kommunikationspärmen i boendet önskade boendepersonalen att K21 fick fler bilder 

till pärmen. Kommunikationspedagogen ordnade med detta. 

Vid nästa uppföljning som kommunikationspedagogen gjorde i boendet togs några 

sidor och bilder bort i kommunikationspärmen eftersom K21 inte verkade ha förstått 

användningen. Man beslutade då att K21 bara skulle använda pärmen för att på bestämda 

tider få välja mellanmål och eftermiddagsaktivitet. Kontaktpersonalen skulle 

ha genomgång med sina kollegor så att alla hanterade pärmen lika. 

I slutet av april var det dags för ny uppföljning av användandet av kommunikationspärmen 

i boendet och då medverkade även logopeden och arbetsterapeuten. 

K21 använde pärmen två gånger i veckan för att göra val av frukt, dryck och ibland 

aktivitet. Personalen gick då in till K21 i hans lägenhet och han kunde spontant 

43

överlämna bild på det han ville ha/göra. Personalen planerade att utöka antalet bilder 

i pärmen och de skulle även utöka antalet tillfällen i veckan då K21 skulle använda 

pärmen för att göra val. Vid denna utvärdering berättade kommunikationspedagogen 

att i skolan användes inte kommunikationspärmen så ofta. Detta berodde 

på att K21 hade ett så strukturerat schema att det sällan fanns utrymme till valmöjligheter. 

På mötet framkom att K21 hade fått beviljad förlängd skolgång med en extra 

termin. En överenskommelse gjordes att vuxenhabiliteringen i samband med 

skolavslutning december 2009, skulle ta över ansvaret för det fortsatta arbetet med 

K21:s kommunikation. 

Nytt uppföljningsmöte med K21:s kontaktpersonal och kommunikationspedagogen 

planerades in till hösten 2009, efter projekttidens slut. 

44


Bakgrund 

Tjugoåttaårig man med Downs syndrom och ADHD. K24 bor hemma hos föräldrarna 

och har daglig verksamhet fem dagar i veckan. Han går på Särvux en timme i 

veckan där han får enklare uppgifter i räkning, läsning och skrivning. K24 har enligt 

föräldrarna fullgod hörsel men nedsatt syn. Han vill dock inte använda utprovade 

glasögon. Kommunicerar med tal men har uttalssvårigheter vilket gör honom svårförståelig. 

Har ett album med fotografier som han gärna har med sig och visar i olika 

sammanhang. K24 har fått mycket talträning under årens lopp. 


K24 hänvisades till TeKo av vuxenhabiliteringens mottagningsteam efter remiss 

från logopedenheten där logoped bedömt hans tal- och språkförmåga. Logopeden 

hade konstaterat att K24 hade språkljudsbrister men framförallt att han behövde träna 

samspel och eventuellt få tillgång till AKK som komplement till talet. TeKo tog 

sig an ärendet och en logoped och en arbetsterapeut gick in. 

I december 2007 besökte man K24 på hans dagliga verksamhet och kunde då konstatera 

att hans tal var relativt svårförståeligt. Arbetsterapeuten och logopeden använde 

sig av TAKK (Tecken som AKK) under mötet, och det var troligen därför 

som man fick en så bra kontakt med K24. Efteråt framkom nämligen att K24 inte 

brukade prata med främmande personer, men under mötet använde han spontant en 

hel del tecken och pekade på fotografier i sitt album. Det framkom också att K24:s 

omgivning så gott som aldrig använde tecken i kommunikationen med honom. 

Hänvisningen av K24 till TeKo sammanföll i tid med planeringen av det första nätverket 

kring AKK. K24:s omgivning inbjöds att delta och tackade ja. Inbjudan hade 

även skickats till personal och anhöriga runt ytterligare två klienter, vilka också 

tackade ja. K24:s nätverk kom att bestå av följande nyckelpersoner: båda föräldrarna 

och två personal från daglig verksamhet. I slutet av januari 2008 startade nätverksarbetet 

med två utbildningstillfällen à tre timmar i kommunikation och AKK. 

Utbildningstillfälle ett innehöll information om vad kommunikation är, vad AKK är, 

vem som behöver AKK och hur man väljer AKK. Tillfälle två innehöll information 

om det normala samtalet respektive AKK-samtalet och exempel på strategier och 

hjälpmedel vid kommunikationssvårigheter. Vid båda tillfällena varvades teori, i 

form av föreläsningar och filmvisningar, med praktiska övningar. 

Nästa steg i nätverksarbetet var kartläggning utifrån modellen ”Gemensam problemlösning 

vid Alternativ och Kompletterande Kommunikation (AKK)” (Zachrisson 

et al., 2002), den reviderade versionen som finns beskriven i slutrapport. Då 

träffades nyckelpersonerna, två logopeder och en arbetsterapeut i lokaler på K24:s 

dagliga verksamhet. Med stöd av logoped och arbetsterapeut fick nyckelpersonerna 

formulera vilka resurser och problem de såg i K24:s kommunikation samt vilka förklaringar 

som kunde finnas till problemen, tabell 1. Vid samma tillfälle filmades 

K24 tillsammans med en personal på daglig verksamhet i en samspelssituation. 

Samspelssituationen visades sedan under en av nätverksträffarna för att övriga nätverksdeltagare 

skulle få en bild av K24 och hur han kommunicerar. 

45

Tabell 1 




ING 


* Glad, humor 

* Söker uppmärksamhet 

(närkontakt) 

* Bra minne 

* Tydligt ja och 

nej 

* Anpassar sig 

efter miljön 

* Noggrann, ordentlig 

* God språkförståelse 

* Läser korta 

meningar/ord 

* Tar initiativ 

* Ger sig inte 

förrän han blir 

förstådd 

* Goda teckenkunskaper 

* Kan be om förtydligande 

när 

han inte förstår 

* Vet vad han 

vill 

* Intresserad av 

bilder 

Svårt att veta hur 

långt det är kvar 

tills något ska 

hända 

Pratar i munnen 

på andra när man 

är flera 

Gör sig inte alltid 

förstådd med sitt 

tal (framför allt 

med främmande 

personer) 

Osäker i grupp 

Överför inte information 

mellan 

hem och jobb 

Problem med 

tidsuppfattning 

Saknar strategi 

för att komma till 

tals 

Artikulatoriska 

svårigheter på 

grund av avvikande 

anatomi + 

omgivningen 

saknar teckenkunskap 

Orolig för att inte 

bli förstådd 

K24 gör stor 

skillnad mellan 

olika miljöer 

Vet hur långt det 

är kvar till något 

ska hända 

Pratar mindre i 

munnen på andra. 

Gör sig förstådd 

med sitt tal + 

komplement 

Mer säker när 

han är i grupp 

Berättar vad som 

hänt på jobbet/vad 

som hänt 

hemma. 

Kartläggning utifrån 

”Grepp om 

tiden” för att 

kunna ge förslag 

på tidshjälpmedel 

Träna turtagning 

på daglig verksamhet 

genom att 

spela spel i 

grupp. 

Dagbok med foton 

Ingå i olika grupper 

på daglig 

verksamhet 

Dagbok med foton 

På den första nätverksträffen, i början av mars 2008, arbetade nyckelpersonerna vidare 

med att formulera mål och åtgärder utifrån problemen man listat tidigare. Man 

ville prioritera att arbeta med problemen att K24 pratade i munnen på andra, att han 

inte alltid gjorde sig förstådd och att han inte överförde information mellan hemmet 

och daglig verksamhet. Till nästa nätverksträff skulle därför personalen på daglig 

verksamhet spela spel med K24 i mindre grupp för att träna turtagning. Föräldrarna 

och personalen skulle tillsammans ta fram en dagbok till K24, och hjälpa honom att 

ta fram bilder från hans digitalkamera för att klistra in i dagboken. 

På den andra nätverksträffen, i april, berättade nyckelpersonerna att de upplevde att 

K24 tog mer initiativ till kommunikation och att han ville prata mer numera. Man 

tyckte att det var svårt att komma igång med dagboksskrivande och arbetsterapeuten 

gav därför några tips. Nyckelpersonerna fick också tips på lämpliga spel för att träna 

turtagning. Det man planerat att göra till dagens träff (införa dagbok med foton och 

spela spel på daglig verksamhet) hade inte blivit av och skulle därför göras till den 

tredje nätverksträffen. Till dess skulle också arbetsterapeut och logoped ha besökt 

K24 på daglig verksamhet för att testa hans tidsuppfattning. 

Arbetsterapeuten bedömde K24:s tidsuppfattning med hjälp av materialet ”Grepp 

om tiden” (Danung & Åberg, 2001). K24 medverkade inte fullt ut vilket gjorde att 

resultatet blev osäkert. Efteråt diskuterades med personalen vilka problem de upp- 

46

levde när det gällde K24:s tidsuppfattning. Det framkom då att när K24 tog paus 

kunde han inte på egen hand komma vidare till nästa arbetsuppgift. Personalen var 

tvungna att gå och hämta honom eftersom han själv inte klarade att bedöma hur 

länge han hade haft paus. 

Den tredje nätverksträffen ägde rum i maj, men alla nyckelpersonerna lämnade återbud 

då annat hade kommit emellan. I mitten av juni var det dags för den fjärde nätverksträffen 

och då berättade nyckelpersonerna att de tyckte att det skett en positiv 

förändring av K24:s kommunikation. Omgivningen berättade att de hade blivit mer 

medvetna om sin egen roll för att få till en fungerande kommunikation. Genom att 

ge K24 mer tid hade han tagit fler och fler egna initiativ till kommunikation. På träffen 

informerade arbetsterapeuten nyckelpersonerna om olika tidshjälpmedel som 

hon tyckte att K24 kunde ha nytta av utifrån det problem personalen tagit upp. 

Under alla nätverksträffar och övriga möten där föräldrarna deltog, tog de upp frågan 

om man kunde genomföra talträning med K24 med hjälp av gomplatta. Detta 

var något som K24:s tandläkare nämnt för dem. Logopederna och arbetsterapeuten 

försökte flera gånger förklara sin syn på saken; nämligen att om man haft talträning 

under alla år men någon förändring inte kommit till stånd, kommer det inte att göra 

det nu heller när K24 snart är trettio år. Inlärda vanor, såsom att artikulera på ett 

visst sätt, är ingenting som är lätt att bryta för en person med goda kognitiva resurser, 

och framför allt inte för en person som inte har så stora resurser. Logopederna 

och arbetsterapeuten hade dessutom letat efter forskningsrön kring gomplatta och 

vuxna personer med Downs syndrom, men utan att hitta något. När frågan återigen 

dök upp på den fjärde nätverksträffen lovade arbetsterapeuten att kontakta berörd 

tandläkare för att diskutera med denne. Det visade sig då att tandläkaren inte hade 

några erfarenheter av gomplatta för artikulationsträning för vuxna med Downs syndrom, 

utan hade hört något om detta från Mun-H-center, ett nationellt orofacialt 

kunskapscenter. Vidare efterforskningar där gav inte heller någon information om 

vuxna personer med Downs syndrom och gomplatta. Allt detta förmedlades till de 

anhöriga och de tycktes nöja sig med denna information. 

Utvärdering av nätverksarbetet ägde rum i början av september. Den visade att 

nyckelpersonerna runt K25 föredragit att arbetet koncentrerats mer runt den egna 

klienten. Man ansåg också att klienterna i nätverket var för olika med avseende på 

funktionsnedsättningar, då de andra klienterna hade mer omfattande funktionsnedsättningar, 

både rörelsemässigt och kommunikationsmässigt. Antalet träffar var 

dock lagom många och intervallet med fem veckor mellan träffarna var också bra. 

Personalen ansåg att de fått kunskaper som skulle kunna komma andra klienter till 

nytta. Samtliga nätverk skulle kunna rekommendera nätverksarbetet till annan personal/andra 

anhöriga. 

Vid utvärderingstillfället önskade nyckelpersonerna att arbetet kring K24:s kommunikation 

skulle fortsätta, och man bestämde att en arbetsterapeut och en logoped 

skulle göra ett uppföljande besök på daglig verksamhet senare under hösten. Modern 

beskrev att hon upplevde att K24 hade svårt att plocka fram orden när han 

skulle berätta något. Hon tyckte att han alltid varit fåordig men börjat prata lite mer 

på sistone, och önskade därför tips på övningar som personalen på daglig verksamhet 

skulle kunna göra med K24 för att ytterligare utveckla hans berättarförmåga. 

Vad gällde dagboken hade man fortfarande inte kommit igång, vilket delvis berodde 

på att man haft inbrott på daglig verksamhet och fått datorerna stulna. Detta gjorde 

att man inte kunde framställa bilder från K24:s digitalkamera. 

47

Arbetsterapeut och logoped besökte daglig verksamhet i början av november. Personalen 

hade iordningställt en dagbok som de skulle börja använda tillsammans 

med K24. Mål enligt GAS formulerades, tabell 2. Arbetsterapeuten och logopeden 

tipsade också om att använda bildkort med aktiviteter (till exempel med en flicka 

som spelar boll) istället för bilder med endast ett föremål (till exempel boll) när de 

spelade olika spel. Vid till exempel spelet ”finns i sjön” skulle K24 behöva beskriva 

den bild han ville ha med mer än ett ord för att få tillgång till den. Uppföljning 

kring användandet av dagboken planerades till mars 2009. 

Tabell 2 

Mål formulerade enligt GAS (Goal Attainment Scaling) 

gällande användning av bilddagbok. 

MÅL 1 

GRAD AV 

UPPFYLLELSE 

BÄTTRE ÄN 

VÄNTAT (+1) 

VÄNTAT RESUL- 

TAT (0) 

SÄMRE ÄN VÄN- 

TAT (-1) 

Överföra information 

från jobbet till 

hemmet 

K24 använder dagboken 

spontant för att överföra 

information 

K24 använder dagboken 

på uppmaning för att 

överföra information 

K24 överför inte information 

mellan jobb och 

hem 

I slutet av januari kontaktade modern logopeden för att berätta att läraren på Särvux 

ställt sig positiv till att hjälpa K24 med hans kommunikationsutveckling, och att läraren 

önskade få kontakt med vuxenhabiliteringen. Arbetsterapeuten och logopeden 

besökte därför K24:s lärare på Särvux och hon beskrev att hon tyckte det var svårt 

att arbeta med K24 eftersom han ofta var tyst i skolan. Läraren kunde inte tecken, 

vilket annars hade kunnat ha en positiv inverkan på kommunikationen med K24. 

Logopeden och arbetsterapeuten informerade om hur man hade arbetat kring K24:s 

kommunikation hittills och hur man tänkt arbeta vidare så att läraren kunde göra på 

liknande sätt, bland annat att locka till flerordssatser istället för ettordssatser. 

På uppföljningsmötet på daglig verksamhet i mars berättade nyckelpersonerna att 

man kommit igång med användandet av bilddagbok. K24 ville inte skriva dagbok 

varje dag, utan bestämde själv vilka dagar det skulle göras. Han skrev själv i boken 

och klistrade ibland in pictobilder som komplement. Utvärdering av målet enligt 

GAS visade ett resultat på + 1; att K24 använde dagboken spontant för att överföra 

information. Varje gång han hade skrivit något på daglig verksamhet tog han själv 

fram dagboken när han kom hem och uppmanade modern att läsa. Nyckelpersonerna 

hade börjat fundera på om en kommunikationsbok kunde vara något för K24 och 

man bestämde att arbetsterapeuten och logopeden skulle skicka ett exempel som 

nyckelpersonerna kunde titta vidare på. Nytt uppföljningsmöte bokades in i april. 

48

Omgivningen var på mötet i april positiv till att förutom dagbok med foton, prova 

en kommunikationsbok som hjälpmedel för K24, figur 1. Man ägnade därför mötet 

åt att lista vilka områden som skulle finnas med i boken, och man bestämde att man 

skulle börja med några få områden. Därefter tillverkade logopeden och arbetsterapeuten 

ett första exemplar i dataprogramvaran Communicate: In Print, som skulle 

kunna kompletteras med fler områden längre fram. Kommunikationsboken överlämnades 

på ett nytt möte i maj 2009, och nyckelpersonerna fick samtidigt råd om 

hur de kunde gå tillväga för att introducera boken för K24. Personalen på daglig 

verksamhet kunde berätta att kommunen köpt in programvaran så att personalen 

själva skulle kunna ta fram material till K24 och till övriga deltagare på daglig verksamhet. 

Arbetet med att färdigställa kommunikationsboken planerades till efter 

sommaren, efter projekttidens slut. 

Figur 1. Kommunikationsbok av den 

typ K24 fick. 

49


Bakgrund 

Trettiosexårig kvinna med Cerebral Pares med tonusväxlingssyndrom och måttlig 

utvecklingsstörning. Har en mycket svår felställning i ryggen med kraftigt ökad lordos 

och en högerkonvex skolios. K25 är rullstolsburen. Ingen hörselnedsättning, ser 

bra med glasögon. Bor i egen lägenhet med personlig assistans dygnet runt, utom 

när hon deltar i daglig verksamhet. Kommunicerar med kroppsspråk, ljud och några 

få ord (till exempel ”hej”, ”ja” och ”nej”). Är van vid att använda Pictogram. Tidigare 

har K25 använt en stor kommunikationskarta med pictobilder och fotografier. 

Kartan är numera utbytt mot en pärm med flera mindre kommunikationskartor i A4format, 

som är indelade efter olika områden (till exempel hemma, daglig verksamhet, 

fritid, mat med mera), figur 1 och 2. K25 pekar på kartorna med hjälp av laserpeklampa. 

Omgivningen upplever att K25 förstår det mesta som sägs. 

Figur 1. K25:s kommunikationspärm. 

Pärmen innehåller kartor inom olika 

områden med pictobilder och fotografier. 


Figur 2. Karta för området ”fritid” i 

kommunikationspärmen. 

K25 hänvisades första gången till TeKo i november 2006 (då som K11) av det individuella 

teamet på vuxenhabiliteringen som hade varit i kontakt med anhörig till 

K25 som tillika är god man. Anhörig/god man önskade att man gjorde en översyn 

av K25:s nuvarande pictobilder för att hennes kommunikation skulle kunna utvecklas. 

Tidigare hade en arbetsterapeut från en grannkommun varit inne i ärendet och 

hjälpt till att utveckla pärmen med kommunikationskartor, men enligt anhörig/god 

man hade inte denna kontakt fungerat fullt ut. När referensgrupp TeKo kontaktade 

berörd arbetsterapeut visade det sig att hon skulle träffa K25:s assistentgrupp och 

följa upp arbetet med kommunikationen. Referensgruppen beslutade då att TeKo ej 

skulle gå in i ärendet, men att K25 skulle sättas upp på väntelista för gruppverksamhet 

ifall lämplig grupp startade. Man grundade det sistnämnda beslutet på vetskapen 

om att personer med kommunikationssvårigheter utvecklar sin kommunikation 

i samspel med jämlika kommunikationspartners. Sommaren 2007 startade 

TeKo med stöd av två habiliteringsassistenter en GAKK-grupp (för mer information, 

se ”Beskrivning av GAKK-grupp” i särtryck), och K25 var en av deltagarna. 

50

I oktober 2007 hänvisade det individuella teamet på nytt K25. Den här gånget var 

önskemålet indirekta insatser för att utveckla K25:s kommunikation. En relativt nyanställd 

arbetsterapeut i den egna kommunen (ej samma person som hjälpt till med 

kommunikationspärmen) med stor kunskap inom framförallt kognitionsområdet, 

hade framfört intresse av att vara delaktig i ett eventuellt indirekt arbete kring K25:s 

kommunikation. TeKo tog sig an ärendet och en arbetsterapeut och en logoped gick 

in. Eftersom TeKo vid denna tidpunkt höll på att planera det första nätverket kring 

AKK föll det sig naturligt att bjuda in K25:s omgivning till att delta i nätverksarbetet. 

Inbjudan hade även skickats till personal och anhöriga runt ytterligare två klienter, 

vilka tackade ja. Även omgivningen runt K25 tackade ja och K25:s nätverk kom 

att bestå av följande nyckelpersoner: två personliga assistenter, två personal på daglig 

verksamhet samt intresserad arbetsterapeut i kommunen. Anhörig/god man var 

också inbjuden men hade inte möjlighet att komma ifrån sitt arbete för att delta på 

nätverksträffarna. Då det under årens lopp hade varit en del meningsskiljaktigheter 

mellan anhörig/god man och personliga assistenter samt mellan anhörig/god man 

och det individuella teamet på vuxenhabiliteringen, kändes det viktigt att fortlöpande 

hålla kontakt med anhörig/god man genom nätverksprocessen för att fånga upp 

dennes synpunkter samt för att delge denne synpunkter från nyckelpersonerna. 

I slutet av januari 2008 startade nätverksarbetet med två utbildningstillfällen à tre 

timmar i kommunikation och AKK. Förutom nyckelpersonerna deltog även ytterligare 

två av K25:s personliga assistenter vid utbildningstillfällena. Utbildningstillfälle 

ett innehöll information om vad kommunikation är, vad AKK är, vem som behöver 

AKK och hur man väljer AKK. Tillfälle två innehöll information om det normala 

samtalet respektive AKK-samtalet och exempel på strategier och hjälpmedel vid 

kommunikationssvårigheter. Båda tillfällena varvades teori, i form av föreläsningar 

och filmvisningar, med praktiska övningar. 

Mellan utbildningstillfällena kontaktade logopeden anhörig/god man. Dennes åsikt 

var att pictobilderna i kommunikationspärmen varit desamma under lång tid, och 

önskade att det fanns möjlighet att lägga till och byta ut bilder. Innehållet i pärmen 

var enligt anhörig/god man tunt och torftigt och flera pictobilder saknades, bland 

annat på fikabröd och vissa känslor. Pärmens innehåll gjorde det också svårt för 

K25 att prata om sådant som inte var här och nu. Anhörig/god man ansåg också att 

pärmen var krånglig att använda och önskade att man tittade över pärmen och funderade 

över hur innehållet skulle kunna struktureras upp på ett bättre sätt. 

Nästa steg i nätverksarbetet var kartläggning enligt modellen ”Gemensam problemlösning 

vid Alternativ och Kompletterande Kommunikation (AKK)” (Zachrisson et 

al., 2002), den reviderade versionen som finns beskriven i slutrapport. Då träffades 

nyckelpersonerna, logopeden och arbetsterapeuten i vuxenhabiliteringens lokaler. 

Med stöd av logoped och arbetsterapeut fick nyckelpersonerna formulera vilka resurser 

och problem de såg i K25:s kommunikation samt vilka förklaringar som kunde 

finnas till problemen, tabell 1. 

På träffen förmedlade logopeden anhörig/god mans synpunkter. Nyckelpersonerna 

höll inte med om att pärmen var krånglig att använda utan tyckte tvärtom; att K25:s 

kommunikation aldrig fungerat så bra som den gjort efter det att den gamla kommunikationskartan 

tagits bort och ersatts med kommunikationspärmen. 

Inför den första nätverksträffen besökte logopeden och arbetsterapeuten K25 i hennes 

lägenhet för att filma henne tillsammans med en av hennes personliga assisten- 

51

ter i en samspelssituation. Samspelssituationen visades sedan under en av nätverksträffarna 

för att övriga nätverksdeltagare skulle få en bild av K25 och hur hon 

kommunicerar. 

Tabell 1 




ING 

MÅL ÅTGÄRD 

* Tydligt ja och 

nej 

* Tydligt kroppsspråk 

* Svarar på samspel 

* Får fram mycket 

tillsammans 

med mamma 

* Tar initiativ när 

hon är motiverad 

* Kan göra val 

* Intresserad 

av/vana av att 

använda bilder 

(Pictogram) 

* Blir nöjd/lugn 

av att man uppmärksammar 

henne och förklarar 

varför saker 

är som det är 

* Kommunikativ 

Svårt att förmedla 

att hon vill ha 

sin Pictogrampärm 

Svarar för snabbt 

på frågor 

Oklart vilka bilder 

K25 förstår 

Oklart vilken 

språkförståelse 

K25 har 

Svårt att veta vad 

det är som inte är 

bra (när K25 inte 

mår bra) 

Fastnar i kaffeprat 

hemma (säger 

”nönö” för 

kaffe och ”nönönö” 

för kaffe på 

stan) 

K25 reagerar negativt 

(säger nej, 

protesterar) vid 

miljöbyte. 

Kan inte själv ta 

fram sin pärm 

och har inget sätt 

att visa att hon 

vill ha pärmen. 

K25:s sätt att ge 

återkoppling? 

Kan inte kon- 

centrera sig? 

En del bilder används 

inte så 

ofta. 

Ojämn: förstår 

ibland mer än 

vad man tror, 

ibland mindre. 

Koncentrationssvårigheter?Begränsadeerfaren- 

heter. 

Vissa känslor för 

abstrakta? Svårt 

med känslor i 

Pictogram, PCS. 

Ett sätt att få 

uppmärksamhet? 

Uppmärksamhetssignal? 

Vill 

egentligen prata 

om något annat? 

Har svårt med 

vissa förändringar. 

Vet inte vart 

hon ska? 

K25 kan påvisa 

att hon vill ha sin 

kommunikationspärm. 

Fungerande 

kommunikationspärm. 

Att omgivningen 

får reda på vad 

det är som inte är 

bra 

K 25 får möjlighet 

att veta var 

hon ska och reagerar 

inte alltid 

negativt på miljöbyte. 

Ta kort på pärmen 

och fästa på 

rullstolsbordet så 

att K25 kan titta 

på det. 

Se över pärmen. 

Använda ett reda 

ut-häfte 

Bildstöd i form 

av pictobild på 

plats/miljö som 

fästs på rullstolsbord. 


med att formulera mål och åtgärder utifrån ovan beskrivna problem. Man ville 

prioritera att arbeta med problemen att K25 hade svårt att förmedla när hon ville ha 

sin kommunikationspärm, att det var oklart om K25 förstod alla pictobilder i pärmen 

eftersom en del bilder inte användes så ofta och att K25 ofta reagerade negativt 

på miljöbyte. Som en lösning på det första problemet beslutade man sig för att ta ett 

kort på K25:s kommunikationspärm och fästa kortet på hennes rullstolsbord. K25 

skulle då kunna titta på kortet när hon ville få tillgång till kommunikationspärmen. 

52

Personal på daglig verksamhet lovade att ansvara för att framställa ett sådant kort. 

För att åtgärda det andra problemet valde nyckelpersonerna att se över innehållet i 

pärmen. De skulle till nästa nätverksträff fundera över om det fanns pictobilder som 

sällan eller aldrig användes, och om de ansåg att det saknades bilder. För att åtgärda 

det tredje problemet beslöt man sig för att prova att börja använda bildstöd. Bildstödet 

skulle bestå av en pictobild på den plats/miljö K25 skulle till härnäst, och bilden 

skulle fästas på rullstolsbordet så att K25 alltid såg det. I samband med nätverksträffen 

framförde nyckelpersonerna också önskemål om att TeKo skulle filma en samspelssituation 

mellan K25 och anhörig/god man, då kommunikationen dem emellan 

verkade fungera särskilt bra. 

Efter att logopeden kontaktat anhörig/god man och fått okej, besökte arbetsterapeuten 

och logopeden på nytt K25 i hennes hem för att filma henne och anhörig/god 

man i en samspelssituation. Filmen visades sedan på ett möte på daglig verksamhet 

där förutom nyckelpersonerna även övrig personal på daglig verksamhet deltog. Efteråt 

diskuterade man kring filmen och hur man skulle kunna förbättra kommunikationstillfällena 

med K25. Man kom fram till att det som samtalspartner var viktigt 

att bläddra mellan de olika sidorna i kommunikationspärmen, och att det var viktigt 

att tänka på hur man ställde frågor till K25 för att lättare komma vidare i samtalet. 

På mötet enades man om att innan några förändringar gjordes i kommunikationspärmen 

skulle alla i personalgruppen vara överens om dessa. Man enades också om 

att både personliga assistenter och personal på daglig verksamhet skulle låta laserpeklampan 

sitta kvar på K25:s glasögon även när inte kommunikationspärmen användes 

för att hon skulle ha möjlighet att peka på personer och föremål i sin omgivning. 

På den andra nätverksträffen, i april, berättade personalen på daglig verksamhet att 

de tagit kort på kommunikationspärmen och satt fast på K25:s rullstolsbord, men att 

det var gjort helt nyligen så de kunde inte säga om K25 förstått att hon skulle titta 

där när hon ville ha tillgång till pärmen. Vad gällde pictobilder och eventuell uppdatering 

hade varken de eller de personliga assistenterna funderat klart. 

Under tredje nätverksträffen, i mitten av maj, formulerades mål enligt GAS gällande 

fotot på kommunikationspärmen och bildstöd för att minska oro vid miljöbyte, tabell 

2. Nyckelpersonerna funderade också på om ett reda ut-häfte kunde vara något 

att använda i kommunikationen med K25, och fick med sig ett exempel hem. K25 

skulle åka på semester under sommaren och assistenterna tillverkade en situationskarta 

med personer, platser, aktiviteter med mera som skulle kunna användas inför 

och under semestern. 

Den fjärde nätverksträffen var planerad till juni, men då flera av K25:s nyckelpersoner 

ej hade möjlighet att delta flyttades träffen för deras del och ägde istället rum i 

slutet av augusti. På grund av semestrar hade nyckelpersonerna inte haft möjlighet 

att arbeta med de satta GAS-målen och man enades om att boka in en uppföljningsträff 

i november 2008. Assistenterna önskade också få till en träff med logopeden 

och arbetsterapeuten tillsammans med anhörig/god man då denne framfört starka 

önskemål till assistenterna gällande uppdatering av pictobilder i kommunikationspärmen. 

Under nätverksträffen framförde de personliga assistenterna även K25:s 

behov av en digitalkamera för att kunna ta fotografier att använda i bilddagbok, 

kommunikationspärm, schema et cetera. 

53

Logopeden kontaktade anhörig/god man för att framföra assistenternas önskemål 

om inköp av digitalkamera samt gemensam träff för att diskutera innehåll i kommunikationspärmen. 

Anhörig/god man ställde sig tveksam till behov av digitalkamera 

då K25 hade en vanlig kamera, och var osäker på möjlighet att delta på ett gemensamt 

möte gällande innehåll i pärmen. Denne lovade dock att istället framföra 

skriftliga synpunkter. 

Tabell 2 

Mål formulerade enligt GAS (Goal Attainment Scaling) gällande 

foto på kommunikationspärm och bildstöd vid förflyttning. 

MÅL 1 

MÅL 2 

GRAD AV 

UPPFYLLELSE 

MYCKET BÄTTRE 

ÄN VÄNTAT (+2) 

BÄTTRE ÄN 

VÄNTAT (+1) 

VÄNTAT RESULTAT 

(0) 

SÄMRE ÄN VÄNTAT 

(-1) 

MYCKET SÄMRE ÄN 

VÄNTAT (-2) 

Efterfråga kommunikationspärmen 

K25 visar att hon vill ha sin 

kommunikationspärm tre 

gånger/dag eller oftare. 


kommunikationspärm två 

gånger/dag. 


kommunikationspärm en 

gång/dag genom att titta på 

fotot på rullstolsbordet. 


kommunikationspärm mindre 

än en gång/dag. 

K25 visar inte att hon vill ha 

sin kommunikationspärm. 

Bildstöd vid förflyttning 

K25 ges möjlighet att veta 

vart hon ska och visar förväntan 

inför vad som ska 

hända. 


vart hon ska och reagerar 

inte på miljöbyte. 


vart hon ska och reagerar 

inte alltid negativt på miljöbyte. 


vart hon ska men reagerar 

ändå negativt på miljöbyte. 

K25 ges inte möjlighet att 

veta vart hon ska och reagerar 

negativt på miljöbyte. 

Utvärdering av nätverksarbetet ägde rum i början av september. Nätverket runt K25 

var denna gång något reducerat, eftersom ingen av de personliga assistenterna hade 

möjlighet att delta. Utvärderingen av arbetssättet visade att nyckelpersonerna runt 

de tre olika klienterna som ingått i nätverksarbetet var överlag positiva. Man ansåg 

att det var positivt att arbeta i ett nätverk för att få möjlighet att ”komma någon 

vart” och att det var lagom många träffar. Vidare tyckte man att fem veckor mellan 

träffarna var bra eftersom man fick press på sig att komma igång med det man bestämde 

från träff till träff, och att man fått kunskaper som skulle kunna komma 

andra klienter till nytta. Samtliga tre nätverk skulle kunna rekommendera nätverksarbetet 

till annan personal/andra anhöriga. 

Den planerade uppföljningsträffen med K25:s nyckelpersoner i november blev uppskjuten 

på grund av sjukdom i assistentgruppen och ägde i stället rum i mitten av 

december 2008. På mötet beskrev personalen på daglig verksamhet att K25 nästan 

alltid uttryckte sig i tvåordssatser genom att kombinera två pictobilder på kommunikationskartorna 

i pärmen, och det hade de inte sett så mycket av tidigare. De per- 

54

sonliga assistenterna beskrev att K25 kombinerat två symboler på kartan länge 

hemma. Vad gällde målen enligt GAS hamnade resultatet på minus ett för båda målen. 

K25 tittade sällan på fotot av kommunikationspärmen på rullstolsbordet. Hon 

hade gjort det med ny personal vid något tillfälle på daglig verksamhet. Personalen 

hade börjat använda bildstöd vid förflyttning för att ge K25 möjlighet att veta vart 

hon skulle härnäst, men K25 sa fortfarande nej emellanåt vid miljöbyte. Man beslutade 

därför att fortsätta arbeta mot samma mål och göra en ny uppföljning i maj 

2009. 

På träffen i maj deltog inte anhörig/god man och denne hade heller inte lämnat några 

skriftliga synpunkter. Assistenterna ville ha råd kring hur de kunde tänka gällande 

sidan med matbilder i pärmen, om det skulle finnas bilder på varenda frukt och 

grönsak eller om bilderna skulle vara på mer övergripande nivå. De fick rådet att 

börja med ett mindre antal bilder och hålla sig på en mer övergripande nivå. Istället 

kunde de låta K25 vara med i affären och välja vilken frukt/grönsak hon ville ha 

med hjälp av sin laserpeklampa 

När arbetsterapeut och logoped skulle kalla ihop nyckelpersonerna till ny uppföljning, 

pågick andra insatser från psykolog på vuxenhabiliteringen. I K25:s assistentgrupp 

hade flera förändringar skett, då en assistent fått barn och två valt att sluta, 

varav den ena fungerat som nyckelperson i nätverksarbetet. Assistentgruppen valde 

att prioritera insats från psykolog i nuläget då de inte ansåg att det hänt så mycket 

kring K25:s kommunikation. Man enades om att skjuta på uppföljningen till hösten 

2009, efter projekttidens slut. 

Parallellt med de indirekta insatserna har K25 deltagit i GAKK-grupp på vuxenhabiliteringen. 

Gruppen startade på försök under sommaren 2007. Efter de fem dagarna 

konstaterade man att K25 varit glad vid grupptillfällena, men vissa dagar något 

trött. Hon klarade att använda de situationskartor hon och de andra deltagarna fått i 

gruppen. Hon hade haft vissa svårigheter till en början vid bingospel då hon verkade 

ha svårt att hitta bland och upptäcka pictobilderna på bingobrickan, men detta gick 

bättre vid de sista bingotillfällena. 

Under hösten 2007 hade gruppen ett uppehåll, men fortsatte igen med vissa förändringar 

under våren 2008. Gruppdeltagarna träffades vid nio tillfällen à två timmar. 

Träffarna ägde rum en gång varannan vecka. Logopeden och arbetsterapeuten som 

var gruppledare samt de två habiliteringsassistenter som var hjälpledare, ansåg att 

K25:s kommunikationsförmåga hade utvecklats under tiden gruppen pågått då K25 

ställde fler frågor till de andra gruppdeltagarna i slutet av terminen jämfört med i 

början. Vid utvärdering med samtalsmatta framkom att K25 tyckt att det varit roligt 

att vara med i gruppen, att det varit bra att få situationskartor, att antalet träffar var 

för få och att hon gärna ville fortsätta i gruppen. 

Hösten 2008 träffades gruppdeltagarna vid sex tillfällen och K25 deltog vid samtliga 

tillfällen. Gruppledarna och hjälpledarna, samma fyra som tidigare, konstaterade 

efter sista tillfället att K25 använde situationskartorna som hon fick i gruppen på ett 

adekvat sätt. Hon var delaktig i samtalen och svarade snabbt på frågor från de andra 

gruppdeltagarna med hjälp av ja/nej, kroppsspråk och mimik. Däremot tog det lång 

tid för henne att själv ställa frågor eller berätta något för de andra i gruppen. K25 

hade för det mesta samma personliga assistent med sig i gruppen, och denna blev 

bra på att själv peka på situationskartorna när hon pratade med K25. 

55

Under våren 2009 ägde GAKK-gruppen rum vid sju tillfällen och K25 deltog vid 

samtliga tillfällen. Precis som hösten innan klarade K25 att använda situationskartorna 

som hon fick vid grupptillfällena och hon var delaktig i samtalen och svarade 

snabbt när de andra deltagarna ställde frågor till henne. Hon behövde fortfarande 

lång tid på sig för att formulera frågor till de andra gruppdeltagarna och för att berätta 

saker för dem. Vid utvärdering med samtalsmatta uppgav K25 att hon tyckte 

det var roligt att vara med i gruppen och att det varit bra att få situationskartor. Hon 

visste inte vad hon tyckte om att träffa andra GAKK-användare men hon ville gärna 

vara med i gruppen om det skulle bli en fortsättning. 

56


Bakgrund 

Trettioettårig man med Cerbral Pares, tonusväxlingssyndrom och måttlig utvecklingsstörning. 

Har på senare tid fått ett lugnare spasticitetsmönster med lägre tonus 

och bättre huvudkontroll, men har fortfarande omfattande svårigheter när det gäller 

att styra sin kropp. K26 är rullstolsburen. Inga problem vad gäller hörsel, osäkerhet 

om K26 har synfältsinskränkning. Bor i egen lägenhet med personlig assistans dygnet 

runt. Kommunicerar genom att svara ja och nej på omgivningens frågor. Visar ja 

genom att blinka med ögonen och nej genom att vrida huvudet mot vänster axel. 

Hans ja och nej upplevs otydligt även när man vet hur han gör, och därför kan endast 

personer som känner K26 väl tolka hans svar. Har tidigare delvis kommunicerat 

med enstaka Bliss-symboler (både på kommunikationskartor och i stationär dator), 

men detta har upphört bland annat beroende på att man haft svårt att hitta ett 

lämpligt styrsätt. Omgivningen upplever att K26 förstår talat språk. Frustrationen 

blir stor både hos K26 och hos hans assistenter när de inte förstår honom. Han har 

ibland fått aggressionsutbrott och blivit i stort sett onåbar när omgivningen inte klarade 

av att tolka honom. 


K26 hänvisades till TeKo av det individuella teamet på vuxenhabiliteringen i november 

2007 med önskemål om hjälp att utveckla K26:s kommunikation så att både 

den närmsta omgivningen men även främmande personer kunde förstå honom. Det 

fanns även önskemål om att få hjälp med att hitta ett lämpligt styrsätt för att K26 

skulle kunna styra sin omgivning (till exempel elektriska apparater, tända och släcka 

lampor med mera). TeKo tog sig an ärendet och en arbetsterapeut och en logoped 

gick in. Eftersom TeKo vid denna tidpunkt höll på att planera det första nätverket 

kring AKK föll det sig naturligt att bjuda in K26:s omgivning till att delta i nätverksarbetet. 

Inbjudan hade även skickats till personal och anhöriga runt ytterligare 

två klienter, vilka tackade ja. Omgivningen runt K26 tackade också ja och K26:s 

nätverk kom att bestå av följande nyckelpersoner: tre personliga assistenter samt 

moder, tillika god man och personlig assistent. 

I slutet av januari 2008 startade nätverksarbetet med två utbildningstillfällen à tre 

timmar i kommunikation och AKK. Förutom nyckelpersonerna deltog även ytterligare 

två respektive tre av K25:s personliga assistenter vid utbildningstillfällena. Utbildningstillfälle 

ett innehöll information om vad kommunikation är, vad AKK är, 

vem som behöver AKK och hur man väljer AKK. Tillfälle två innehöll information 

om det normala samtalet respektive AKK-samtalet och exempel på strategier och 

hjälpmedel vid kommunikationssvårigheter. Båda tillfällena varvade teori, i form av 

föreläsningar och filmvisningar, med praktiska övningar. 

Nästa steg i nätverksarbetet var kartläggning enligt modellen ”Gemensam problemlösning 

vid Alternativ och Kompletterande Kommunikation (AKK)” (Zachrisson et 

al., 2002), den reviderade versionen som finns beskriven i slutrapport. Nyckelpersonerna 

fick då med stöd av logoped och arbetsterapeut formulera resurser och problem 

i kommunikationen med K26, samt börja titta på förklaring, mål och åtgärd, 

tabell 1. 

57

Inför den första nätverksträffen besökte logopeden och arbetsterapeuten K26 i hans 

lägenhet för att filma honom tillsammans med en av hans personliga assistenter i en 

samspelssituation. Samspelssituationen visades sedan under en av nätverksträffarna 

för att övriga nätverksdeltagare skulle få en bild av K26 och hur han kommunicerar. 


med att formulera mål och åtgärder utifrån problemen beskrivna i tabell 1. 

Nyckelpersonerna valde att börja arbeta med problemen ”många missförstånd” och 

” det kan bli otydligt vad som ska hända på dagarna/vem som ska jobba”. Som uppgift 

till nästa nätverksträff skulle de därför fotografera samtliga assistenter och fundera 

över vilka bilder som behövdes i övrigt för att iordningställa ett veckoschema. 

Nyckelpersonerna fick också se ett exempel på reda ut-häfte och de skulle till nästa 

träff börja spåna på hur ett reda ut-häfte till K26 skulle kunna se ut. 

Tabell 1 




ING 


Vet vad han vill 

– bestämd 

Tydlig ja- och 

nejsignal 

Visar tydligt med 

kroppsspråk vad 

han vill 

Använt Bliss i 

många år 

Tar initiativ till 

kommunikation 

Bra minne 

Social 

Humor 

God språkförståelse 

Musikalisk 

Många missförstånd 

Datorutrustning 

krånglar vilket 

gör att K26 blir 

frustrerad 

Bliss-symbolerna 

i datorn är inte 

uppdaterade 

Kan inte berätta 

hur han 

mår/känner sig 

Kan inte presentera 

sig själv 

Kan inte hälsa/säga 

hejdå 

Det kan bli otydligt 

vad som ska 

hända på dagarna/vem 

som ska 

arbeta 

Kan vara svårt att 

ställa rätt ja- och 

nejfrågor 

Svårt att uttrycka 

hur man mår genom 

att svara på 

ja- och nejfrågor. 

Svårt att presentera 

sig själv genom 

att svara på 


Svårt att hälsa/säga 

hejdå genom 

att svara på 


Saknar visuellt 

schema 

Antalet missförstånd 

har minskat 

K26 kan använda 

sin dator fullt ut. 

De symboler som 

K26 behöver/använder 

ska 

finnas i datorn. 

Kan tala om hur 

han mår/känner 

sig. 

Kan presentera 

sig själv när han 

träffar andra personer. 

Kan hälsa/säga 

hejdå själv. 

Det är tydligt för 

K26 vad som 

händer under dagen/veckan 

och 

vilka som arbetar. 

Kommunikationskarta 

med 

peklampa, reda 

ut-häfte 

Se över vilka 

symboler som 

finns, rensa och 

lägga till. 

Känslopärm, reda 

ut-häfte 

Kommunikationspass 

Samtalsapparat. 

Dags- och veckoschema 

med bilder 

på personal 

och aktiviteter 

På den andra nätverksträffen, i april, arbetade nyckelpersonerna praktiskt med att ta 

fram schemabilder. Man hade frågat K26 vilka bilder han helst ville ha och han 

hade valt PCS-bilder varför schemat kom att bestå av fotografier och PCS-bilder. 

58

Nyckelpersonerna hade också börjat titta på vilka symboler som skulle finnas med i 

ett reda ut-häfte, och för att få tips på hur de skulle kunna grupperas fick de med sig 

ett exempel hem att titta på till nästa träff. På träffen framförde de också önskemål 

om att låta K26 få prova en enklare samtalsapparat. Han hade nyligen via HMS provat 

en Alpha Talker med åtta inspelningsbara meddelanderutor som han skulle styra 

med hjälp av en ljuspekare. K26 hade haft svårt att träffa rätt med ljuspekaren varför 

apparaten inte hade fungerat tillfredsställande. En enklare apparat skulle K26 

kunna använda för att kunna säga hej och hejdå med. Nyckelpersonerna berättade 

också att K26 hade en laserpeklampa hemma som sällan användes eftersom den inte 

fungerade särskilt bra. De önskade att man kunde fixa så att den fungerade bättre eller 

ordna med en ny. Arbetsterapeuten lovade att kontakta distriktsarbetsterapeuten 

(DAT) i kommunen då hjälpmedelsansvaret för laserpeklampor ligger på kommunerna. 

Vad gällde enklare samtalsapparat skulle logopeden och arbetsterapeuten 

föra önskemålet vidare till kommunikationsansvarig rehabingenjör på HMS. 

På den tredje nätverksträffen, i maj 2008, berättade nyckelpersonerna att man börjat 

använda schema hemma hos K26. Mål som var kopplat till schemat formulerades 

enligt GAS, tabell 2. Nyckelpersonerna hade också bestämt hur reda ut-häftet skulle 

se ut. På träffen arbetade de praktiskt med att tillverka PCS-bilder som man skulle 

använda i valsituationer. 

Tabell 2 

Mål formulerade enligt GAS (Goal Attainment Scaling) gällande 

dagsschema. 

MÅL 1 

GRAD AV 

UPPFYLLELSE 

BÄTTRE ÄN 

VÄNTAT (+1) 


(0) 


(-1) 

Dagsschema 

K26 tittar själv efter vad som 

ska hända under dagen 

Assistenterna går tillsammans 

med K26 igenom 

schemat så att han kan se vad 

som ska hända under dagen 

Assistenterna använder inte 

dagsschema vilket gör att 

K26 inte kan se vad som ska 

hända under dagen 

Den fjärde nätverksträffen ägde rum i mitten på juni. Nyckelpersonerna arbetade då 

vidare med att ta fram fler bilder till schemat och valsituationer samt iordningställande 

av ett reda ut-häfte. De berättade också att rehabingenjören från HMS varit 

hemma hos K26 och fixat med hans dator, så nu fanns både Bliss-symboler och 

PCS-bilder inlagda. K26 hade också fått en huvudmus som han skulle prova att styra 

datorn med tillsammans med yttre kontakter för att bekräfta/göra val (musklick). 

59

Mellan den tredje och fjärde nätverksträffen, i slutet av maj, hade logopeden och rehabingenjören 

på HMS bokat in ett hembesök för att tillsammans gå vidare med 

önskemålet om enklare samtalsapparat. Besöket fick dock skjutas upp en månad på 

grund av att rehabingenjören blev sjuk. I slutet av juni lämnade rehabingenjören ut 

en AdVocate samtalsapparat med möjlighet att spela in två meddelanden; hej och 

hejdå. K26 skulle styra apparaten med hjälp av två yttre kontakter; en vid höger 

hand och en vid vänster fot. En tekniker från HMS skulle komma senare under 

sommaren och montera fästen till kontakterna på K26:s rullstol. 

Utvärdering av nätverksarbetet ägde rum i början av september. Utvärderingen av 

arbetssättet visade att nyckelpersonerna runt de tre olika klienterna var överlag positiva. 

Man ansåg att det var positivt att arbeta i ett nätverk eftersom man fick se och 

höra hur de andra nyckelpersonerna tänkte kring sina klienter. På så sätt kunde man 

lära sig av varandra, vilket inte hade skett annars. Vidare tyckte man att antalet träffar 

varit lagom och att fem veckor mellan träffarna gjorde att man hann göra det 

man bestämt på föregående träff utan att behöva stressa. Samtliga nätverk skulle 

kunna rekommendera nätverksarbetet till annan personal/andra anhöriga. Vid utvärderingstillfället 

följdes målet enligt GAS gällande dagsschema upp. Resultatet blev 

väntat (0): ”assistenterna går tillsammans med K26 igenom schemat så att han ser 

vad som ska hända under dagen”. 

I slutet av april, efter den andra nätverksträffen tog arbetsterapeuten en första kontakt 

med berörd DAT för att framföra att laserpeklampan inte fungerade tillfredsställande. 

Efter ett flertal turer där DAT försökt få tag på nytt batteri till den befintliga 

lampan men inte lyckats och beställt en ny lampa som inte fungerade, fick K26 

slutligen en ny fungerande lampa i november 2008. Eftersom K26 inte använder 

glasögon behövde man tillverka en alternativ fästanordning till lampan. Habiliteringsassistent 

från det individuella teamet på vuxenhabiliteringen tillsammans med 

arbetsterapeut och logoped tog sig an problemet och tillverkade en vinklad plastbit i 

ortosmaterial. Plastbiten försågs med kardborre, hård del, och var tänkt att fästas på 

ett pannband som försetts med kardborre, mjuk del. På plastbiten kunde sedan laserpeklampan 

klämmas fast (figur 1). Vinkeln på plastbiten förhindrade att lampan 

lyste för högt upp, vilket den hade gjort om den monterats direkt på pannbandet. Nu 

kunde K26 istället få lampan riktad neråt mot en kommunikationskarta. Följande 

mål formulerades kring användning av laserpeklampa: K26 använder laserpeklampan 

för att självständigt peka i olika aktiviteter i det dagliga livet. 

Figur 1. Laserpeklampa med alternativ fästanordning 

i form av en vinklad plastbit fastsatt på ett pannband. 

60

Uppföljning av samtalsapparaten var planerad till september 2008, men fick skjutas 

upp eftersom det dragit ut på tiden med montering av fästen på rullstolen till de yttre 

kontakterna. I oktober gjorde arbetsterapeut och logoped ett hembesök och träffade 

K26 samt två av hans personliga assistenter. Rehabingenjören skulle också ha varit 

med på mötet, men avbokade på grund av sjukdom. Det visade sig på träffen att 

man inte hade börjat använda samtalsapparaten. Assistenterna uppgav att de var 

osäkra på hur man kopplade in kontakterna. Arbetsterapeuten och logopeden visade 

hur man gjorde, och i samråd med assistenterna formulerades mål enligt GAS, tabell 

3. Ny uppföljning planerades till januari 2009. Dessförinnan önskade nyckelpersonerna 

runt K26 som deltagit i nätverksarbetet komma till vuxenhabiliteringen för att 

fortsätta arbetet med att ta fram olika lågteknologiska AKK-sätt till K26. Logopeden 

och arbetsterapeuten erbjöd tre tider under hösten, men nyckelpersonerna lämnade 

återbud till de två första och tackade nej till den tredje. Arbetet kring K26:s 

kommunikation stannade därför upp. 

Tabell 3 

Mål formulerade enligt GAS (Goal Attainment Scaling) 

gällande samtalsapparat. 

MÅL 2 

GRAD AV 

UPPFYLLELSE 

BÄTTRE ÄN 

VÄNTAT (+1) 


(0) 


(-1) 

Hälsa/säga hejdå med 

samtalsapparat 

K26 hälsar/säger hejdå med 

hjälp av samtalsapparaten när 

han är ute någonstans och 

möter någon. 

K26 hälsar/säger hejdå med 

hjälp av samtalsapparaten i 

hemmet, när någon kommer 

eller går. 

K26 använder inte samtalsapparaten 

för att hälsa/säga 

hejdå. 

Under mars månad 2009 ringde logopeden upp modern för att följa upp hur det gått 

med arbetet kring K26:s kommunikation och hur man ville gå vidare. Det framkom 

då att det för tillfället var turbulens i assistentgruppen och att en av nyckelpersonerna 

slutat som assistent hos K26. Detta hade också gjort att ingen haft energi att driva 

kommunikationsarbetet. Logoped och moder gjorde upp att nyckelpersonerna skulle 

höra av sig till vuxenhabiliteringen när det lugnat sig och de var redo för att återuppta 

arbetet. 

61

I maj kom modern och en av de personliga assistenterna som deltagit i nätverksarbetet 

till vuxenhabiliteringen för att följa upp vad som hänt sedan sist och för att tillverka 

mer material. Schemat användes och personalen gick igenom med K26 kvällen 

innan vad som skulle hända nästa dag. Reda ut-häftet var färdigt, men man hade 

inte provat att använda det. Det framkom att man inte längre upplevde att K26 blev 

arg när det uppstod missförstånd. Samtalsapparaten hade inte använts. Modern och 

assistenten beskrev att K26 tyckte att den var löjlig och därför inte ville använda 

den. Laserpeklampan däremot användes varje dag när K26 spelade spel, målade, 

valde olika saker/aktiviteter et cetera. Nyckelpersonerna hade fört diskussioner om 

att tillverka ett kommunikationspass, men modern beskrev att det var svårt att hitta 

en lagom nivå och inte göra passet vare sig för tunt eller för omfattande. Nyckelpersonerna 

skulle fortsätta att diskutera hur man ville ha det. Det framkom också att 

modern var bekymrad över att alla assistenter alltid skojade med K26 och ville få 

honom på gott humör. Om man fick K26 att skratta sågs det i assistentgruppen som 

ett kvitto på att man gjort ett bra jobb. Modern trodde dock att K26 inte alltid var 

glad, men att han bara visade att han var ledsen inför henne och övriga familjen. 

Hon skulle därför vilja att man tog fram känslobilder för att K26 med hjälp av dem 

skulle kunna berätta hur han kände sig. Hon skulle också ta upp i assistentgruppen 

att man kunde ha gjort ett minst lika bra jobb även om K26 varit ledsen under dagen. 

Förutom tillverkning av ett fyrtiotal bilder för att använda på schema och för 

att kunna göra val, tog man fram ett tiotal olika känslobilder i PCS med gubbar med 

olika ansiktsuttryck. Tillsammans bestämde man att arbetet skulle följas upp under 

hösten 2009, efter projekttidens slut. 

Parallellt med de indirekta insatserna har K26 deltagit i GAKK-grupp på vuxenhabiliteringen. 

Gruppen startade på försök under sommaren 2007. Efter de fem dagarna 

konstaterade man att K26 varit pigg och glad under grupptillfällena, och K26:s 

personliga assistenter som varit med i gruppen berättade att han även varit glad 

hemma mellan grupptillfällena vilket var relaterat till gruppen. 

Under hösten 2007 hade gruppen ett uppehåll, men fortsatte igen med vissa förändringar 

under våren 2008. Gruppledare var logopeden och arbetsterapeuten, och 

hjälpledare var två av vuxenhabiliteringens habiliteringsassistenter. Gruppdeltagarna 

träffades vid nio tillfällen à två timmar. Träffarna ägde rum en gång varannan 

vecka. Under grupptillfällena satt K26 mest tyst och lyssnade på de andra, men han 

ställde också några frågor. Vid utvärdering med hjälp av samtalsmatta framkom att 

K26 tyckt att det varit roligt att vara med i gruppen, att träffarna varit lagom långa 

och att det varit bra att få situationskartor. Han ville gärna fortsätta i gruppen. 

Under hösten 2008 träffades gruppdeltagarna vid sex tillfällen och K26 deltog vid 

samtliga tillfällen. Gruppledarna och hjälpledarna, samma fyra som tidigare, konstaterade 

efter sista tillfället att K26 var beroende av sina personliga assistenter för att 

kunna kommunicera med de andra i gruppen, och då framför allt för att kunna ta initiativ 

till kommunikation och ställa frågor. Delvis kunde man förklara detta med att 

K26 inte förrän vid de sista av höstens grupptillfällen haft något fungerande styrsätt, 

eftersom det var först då han fick sin nya laserpeklampa. 

Under våren 2009 ägde GAKK-gruppen rum vid sju tillfällen och K26 deltog vid 

sex tillfällen. Precis som hösten innan var K26 beroende av sina assistenter i kommunikationen, 

då de hjälpte honom att ta initiativ och formulera frågor till de andra 

deltagarna. Vid utvärdering med samtalsmatta uppgav K26 att han tyckte det var roligt 

att vara med i gruppen och att träffa andra GAKK-användare. Han tyckte också 

62

att det varit bra att få situationskartor, och att bilderna där var lagom stora men för 

många. Om gruppen skulle fortsätta ville K26 vara med. 

63


Bakgrund 

Tjugoåttaårig man med tuberös skleros, autism och utvecklingsstörning. Inga kända 

syn- eller hörselnedsättningar. Bor i egen lägenhet, i anslutning till en gruppbostad, 

med personlig assistans dagtid. Assistentgruppen har varit mycket stabil över tid 

och av K27:s tre ordinarie assistenter har två arbetat med honom i elva år och den 

tredje i åtta år. Omgivningen använder talat språk till K27 och de upplever att han 

har relativt god språkförståelse. K27 talar i meningar med enstaka ord och många 

gånger är orden svåra att förstå, framför allt för utomstående. Hans tal utgör sällan 

funktionell kommunikation, då han bland annat har svårigheter att rikta sitt budskap. 

K27 pratar ofta för sig själv; mycket, fort och högt om han är stressad, mindre 

och tystare om han är lugn. Assistenterna arbetar med K27 utifrån ett pedagogiskt 

arbetssätt och K27 har schema och några arbetsordningar med bilder; både fotografier 

och ritade svartvita bilder. K27 förknippar olika personer med olika aktiviteter, 

maträtter et cetera. Han är kravkänslig och kan lätt bli stressad. K27 har enligt assistenterna 

tidigare varit mer självständig i många aktiviteter med hjälp av schema 

och arbetsordningar, men nu behöver han ett nära fysiskt stöd från personalen för att 

klara av att utföra olika uppgifter. 


K27 hänvisades till TeKo av medarbetare på vuxenhabiliteringen som haft ett första 

kartläggningssamtal, vilket alltid görs när en person söker insats på vuxenhabiliteringen. 

Medarbetarna hade följande frågeställningar: ”Har K27 blivit beroende av 

ett nära stöd från personalen istället för att vara självständig med sitt schema?”, 

”Hur fungerar K27:s kommunikation egentligen, vad förstår han?” och ”Hur ska 

K27 kunna tala om vad han vill?”. Medarbetarna önskade att en noggrann bedömning 

skulle göras av K27:s kommunikation och tyckte att det vore lämpligt att en 

logoped tillsammans med arbetsterapeut, som hade kännedom om pedagogiskt arbetssätt, 

utförde bedömningen. TeKo tog sig an ärendet och en logoped kompletterade 

den arbetsterapeut (ej medarbetare i TeKo) som varit med under kartläggningssamtalet. 

I februari 2008 deltog logopeden och arbetsterapeuten på ett personalmöte tillsammans 

med de tre ordinarie assistenterna och deras arbetsledare. På mötet redogjordes 

för syfte och mål med insats och hur insatsens upplägg var tänkt att se ut. Logopeden 

gick igenom formuläret ”Bedömning av kommunikativ förmåga hos personer 

med utvecklingsstörning” (Brodin & Thurfjell, 1995) och lämnade sedan ett exemplar 

till varje assistent. Vid mötet inhämtades även information om K27:s nuvarande 

hjälpmedel och aktiviteter i vardagen. Det framkom att K27 hade två olika tavlor 

med tillhörande bilder; en för att välja maträtt och en för att välja aktivitet. Schema 

användes i form av bilder i en plånbok för halva dagen i taget. K27 behövde muntligt 

påminnas om att titta på/följa schemat. Ett veckoschema med bild på vilken personal 

som skulle arbeta och vilka aktiviteter som skulle ske satt uppsatt på en vägg i 

K27:s lägenhet. Ytterligare ett hjälpmedel som fanns uppsatt på väggen var en 

dygnsklocka som visade när K27 skulle gå upp, äta mat och gå och lägga sig men 

assistenterna beskrev att K27 inte visade något intresse för den och kunde heller inte 

se att varken han eller de hade någon användning av den. 

64

Arbetsterapeuten kontaktade K27:s föräldrar (fadern är även god man) för att informera 

dem om insatserna från vuxenhabiliteringen och fråga om de kunde tänka 

sig att fylla i formuläret ”Bedömning av kommunikativ förmåga”, vilket de gärna 

gjorde. Senare sammanställde logopeden assistenternas och föräldrarnas svar. Ur 

svaren kunde man utläsa att K27 klarade att acceptera eller avvisa ett erbjudande 

och att han kunde välja mellan två eller flera alternativ. Ibland kunde han ta initiativ 

till samspel och han klarade att uttrycka vissa behov, såsom törst, hunger och behov 

av att gå på toaletten, genom att antingen titta på det han ville ha/göra eller genom 

att gå dit. Assistenterna trodde inte att främmande personer skulle klara att tolka 

K27:s signaler. K27 kunde varken ge eller efterfråga information, och han kunde 

inte be om förtydligande om han själv inte förstod eller förtydliga om andra inte förstått 

honom. 

I slutet av februari besökte arbetsterapeuten och logopeden K27 i hemmet under tre 

halvdagar för att göra observationer, vilka också filmades för att kunna analyseras i 

efterhand. Vad som framkom tydligt under observationstillfällena var att K27 hade 

svårt att förstå muntlig information som inte var mycket konkret. Abstrakta uppmaningar 

som assistenterna använde, till exempel ”plocka fram resten”, ”bit ordentligt” 

och ”torka ordentligt”, var svåra för honom att förstå. Muntliga instruktioner över 

huvud taget föreföll stressande för K27 och fick honom att ”gå upp i varv”. Arbetsterapeuten 

konstaterade att K27 inte var självständig i att använda sitt schema och 

att han hade svårt att veta hur han skulle utföra olika aktiviteter och hur länge. Observationerna 

sammanfattades i en bedömning som kompletterades med åtgärdsförslag. 

Bland annat föreslogs att assistenterna skulle undvika muntliga instruktioner så 

långt det var möjligt. Däremot skulle de fortsätta med ”socialt prat” där de gärna 

kunde komplettera med bilder och ”ritprat”. K27 hade en digitalkamera som hans 

assistenter använde flitigt under dagen. Ett åtgärdsförslag var att assistenterna skulle 

använda alla foton de tagit under dagen och göra en dagbok med bilder tillsammans 

med K27. K27 och hans assistenter kunde i samband med dagboksskrivandet prata 

om vad som hänt under dagen. Detta skulle kunna hjälpa K27 att återberätta och att 

minnas. För att K27 lättare skulle kunna ta egna initiativ i kommunikation med 

andra, för att han skulle lära sig att rikta sin kommunikation och för att han skulle 

kunna begära föremål och aktiviteter föreslogs PECS (the Picture Exchange Communication 

System) som metod. Arbetsterapeuten hade också flera förslag på hur 

man kunde anpassa K27:s tydliggörande i form av ändringar i dagsplaneringen, 

samt att utforma fler arbetsordningar och visuella instruktioner. Bedömningen gicks 

igenom med personalgruppen och deras arbetsledare på ett möte i mitten av mars. 

Då presenterades även den sammanställning av frågeformulären kring kommunikation 

som logopeden gjort. Inga beslut togs på mötet utan assistenterna ville fundera 

på de föreslagna åtgärderna och diskutera vidare på ett nytt möte. Ett önskemål var 

att även föräldrarna, och framför allt fadern i egenskap av god man, skulle vara med 

i de diskussionerna. 

Ett nytt möte med två av assistenterna, deras arbetsledare och K27:s föräldrar hölls i 

april. Man tittade då gemensamt på filmen ”Jag vill ha blå läsk” (2004) som handlar 

om PECS och personer som använder PECS. Föräldrarna tyckte att PECS verkade 

vara en lämplig metod för att utveckla K27:s kommunikation. Assistenterna ville 

fortsätta diskutera med den assistent som inte var närvarande. Det framkom att de 

två assistenter som arbetat längst med K27 hade provat en egen variant av PECS 

med K27 för flera år sedan, men det hade inte fungerat. Vad gällde arbetsterapeutens 

förslag på förändringar av tydliggörande var det inget som assistenterna var intresserade 

av. 

65

I maj 2008 träffade arbetsterapeuten och logopeden återigen assistentgruppen och 

deras arbetsledare. Assistenterna hade då bestämt att de ville prova att arbeta med 

PECS. Tillsammans diskuterade man vad som skulle kunna fungera som attraktiva 

förstärkare. Assistenterna trodde att det kunde bli svårt att hitta bra förstärkare eftersom 

de beskrev att K27 snabbt tappade intresset för saker. I stunden kom de på vatten, 

godis och dataspel men de skulle fortsätta att fundera. Assistenterna fick med 

sig skriftliga instruktioner om hur man förbereder för PECS och hur man arbetar i 

den första fasen. Utifrån instruktionerna skulle assistenterna själva introducera 

PECS till K27. Uppföljningsmöte planerades till juni. 

På mötet i juni beskrev assistenterna att man börjat med PECS och använt sig av 

chips som förstärkare. K27 hade snabbt verkat förstå vad det hela gått ut på, nämligen 

att överlämna bilden framför honom för att få tillgång till förstärkaren, men vid 

de senaste tillfällena hade han verkat uttråkad. Diskussion fördes om att det kanske 

var förstärkaren chips K27 tröttnat på och inte PECS i sig. Assistenterna skulle 

framställa bilder på fler förstärkare, såväl mat som föremål och aktiviteter, och fortsätta 

arbetet med införandet av PECS. Skriftliga instruktioner om tillvägagångssätt i 

fas 2 och 3 i PECS postades senare till assistentgruppen. Ett uppföljningsmöte planerades 

in till september men fick ställas in på grund av sjukdom i assistentgruppen. 

Mötet blev istället av i slutet av oktober och assistenterna berättade då att K27 var 

ointresserad av att arbeta enligt metoden PECS och att de själva inte heller önskade 

fortsätta. Arbetsterapeutens och logopedens bedömning var att assistenterna inte 

hade gett PECS någon ärlig chans, bland annat med tanke på att de verkade ha använt 

sig av för få förstärkare och dessutom inte tillräckligt intressanta för K27. Eftersom 

fadern och tillika god man inte var med på mötet, beslutades att ett nytt möte 

med fortsatta diskussioner om eventuella insatser från logoped och arbetsterapeut 

skulle hållas och att föräldrarna skulle bjudas in. I början av december samlades 

därför två av assistenterna, deras arbetsledare och K27:s far. Logopeden och arbetsterapeuten 

sammanfattade kort vilka åtgärder man tidigare föreslagit. Återigen diskuterades 

kring behov av förändringar i tydliggörande. Assistenterna förstod förslagen, 

men ansåg inte att de behövdes. Vad gällde PECS uttryckte fadern att det han 

såg som det viktigaste, var att hjälpa K27 att utveckla hans kommunikation, och han 

önskade därför att man fortsatte med PECS. Logopeden och arbetsterapeuten erbjöd 

ett direkt praktiskt stöd om assistenterna ville fortsätta arbeta enligt metoden PECS. 

Då de sa ja till fortsatt arbete enligt PECS planerades en intensivträningsperiod in 

under fyra veckor där arbetsterapeut och logoped skulle arbeta med PECS tre till 

fyra gånger i veckan i K27:s hem. Mellan dessa tillfällen skulle såväl assistenter 

som föräldrarna när de hälsade på, arbeta enligt PECS med K27. Innan intensivträningsperioden 

startade skulle assistenterna lista ett tjugotal nya förstärkare samt tillverka 

bildkort med dessa på. 

För att hjälpa assistenterna att få idéer kring vilka förstärkare man skulle kunna erbjuda 

K27 i samband med PECS-träning, samlade arbetsterapeuten och logopeden 

ihop ett tjugotal olika tänkbara förstärkare. Dessa fotades och ett bildkort med varje 

föremål tillverkades. Föremål som valdes var bollar i olika storlek och material; olika 

musikinstrument såsom tamburin, maracas och keyboard; hopprep; viktmanschett; 

en bit fårskinn; massagepryl; en talande leksakspapegoja med mera. Assistenterna 

själva hade bland annat hittat några olika bollar, munspel, visselpipa, leksaksbil 

och jojo. I samband med att intensivträningsperioden inleddes gjordes också 

en bedömning av vilka förstärkare K27 visade intresse för. Intensivträningsperioden 

66

tillsammans med arbetsterapeut och logoped var tänkt att pågå under februari månad, 

men på grund av att K27:s lägenhet plötsligt blev aktuell för renovering, fick 

den fyra veckor långa perioden skjutas två veckor framåt. Antalet träningstillfällen 

blev tio stycken. 

Efter de sju första träningstillfällena hölls ett uppföljningsmöte tillsammans med två 

av assistenterna och deras arbetsledare. Arbetsterapeuten och logopeden hade då 

sett att K27 förstått att han behövde överlämna bild för att få tillgång till förstärkaren, 

men att det hade stor betydelse för resultatet var träningen ägde rum. Träningen 

fungerade allra bäst vid K27:s köksbord där man hade en väl avgränsad yta för träning. 

Vid soffbordet fungerade det inte alls, vilket troligtvis berodde på att K27 förknippade 

soffan med rast och vila. På golvet fungerade det ibland och ibland inte 

beroende på K27:s dagsform. Vissa gånger fastnade K27 i tvångsmässiga beteenden 

som att plocka upp dammkorn eller borsta bort hårstrån. PECS-träningen hade efter 

sju tillfällen med arbetsterapeut/logoped kommit till fas två där K27 skulle ta bilden 

framför honom, som nu satt fast på utsidan av en pärm, och överlämna till kommunikationspartnern. 

Arbetsterapeuten och logopeden kunde efter de sju första tillfällena 

inte bedöma hur långt K27:s kommunikation skulle kunna utvecklas med hjälp 

av PECS, och de ansåg det därför relevant att fortsätta träningen efter de tre tillfällen 

som kvarstod av intensivträningsperioden. Man beslutade att ansvaret då huvudsakligen 

skulle ligga på assistenterna, med stöttning från arbetsterapeut/logoped en 

gång i veckan i ytterligare sex veckor och därefter nytt uppföljningsmöte i april. 

Till uppföljningsmötet i slutet av april hade arbetsterapeuten och logopeden bedömt 

att K27 var intresserad av PECS-träningen och att det fanns många förstärkare som 

han kunde sysselsätta sig med långa stunder. Dit hörde bland annat bollar i olika 

former. Att begära vatten var också populärt, men däremot hade han knappt begärt 

ätbara saker över huvud taget. PECS-träningen hade visat sig fungera bra både inomhus 

och framförallt utomhus. Efter de sex veckorna hade man nått fas tre, vilket 

innebar ökat avstånd mellan K27 och kommunikationspartner. Träningen skedde 

med två bilder på olika förstärkare, båda fastsatta på utsidan av en pärm, så K27 

kunde välja vilken av dessa han ville ha. Assistenterna berättade att de hade genomfört 

träning i stort sett varje dag. Arbetsterapeuten och logopeden hade som förslag 

att man skulle fortsätta PECS-träningen och då öka antalet bilder på förstärkare som 

K27 skulle välja emellan. Fortfarande skulle man arbeta med avstånd mellan K27 

och kommunikationspartnern, men inte längre än att K27 kunde se kommunikationspartnern 

som han skulle lämna bild till. Till en början var tanken att K27 skulle 

se alla förstärkare han kunde begära. Därefter skulle förstärkarna inte finnas synliga 

för K27, utan han skulle med hjälp av pärmen med bilder på förstärkarna kunna välja 

vilken förstärkare han ville begära. Assistenterna tyckte att förslaget lät bra. Följande 

mål sattes upp med den fortsatta träningen: K27 har tillgång till sin pärm med 

bilder och kan ta ett eget initiativ och välja vad han vill göra genom att överlämna 

bild till sin assistent. Fortsatt träning planerades in under ytterligare sex veckor där 

assistenterna skulle vara huvudansvariga med stöttning från arbetsterapeut/logoped 

en gång i veckan. 

Redan på första PECS-träningstillfället efter mötet provade arbetsterapeuten att låta 

K27 få fri tillgång till alla bilder i sin pärm. Förstärkarna förvarades bredvid kommunikationspartnern, 

först synliga och därefter i kassar. Avståndet mellan K27 och 

kommunikationspartnern var som mest tjugo meter. Det hela visade sig fungera 

mycket bra, och arbetsterapeuten bedömde att K27 verkade uppskatta träningstillfället. 

Vid resterande fem träningstillfällen där logoped eller arbetsterapeut stöttade, 

67

fungerade det olika bra. Vid två tillfällen ville K27 inte genomföra någon träning, 

utan valde att ligga kvar i sin soffa. Vid några tillfällen fastnade K27 stundtals i att 

pilla med omgivande föremål inomhus, och löv och annat skräp utomhus. Sammantaget 

har PECS ändå visat sig vara en metod för kommunikation som fungerat bra 

med K27. Troligtvis kommer man inte att nå de sista faserna i PECS-metoden, med 

meningsbyggnad, attribut och att kommentera det man ser. Logopeden och två av 

assistenterna har fört diskussion om att försöka få in PECS mer naturligt i K27:s 

vardagliga aktiviteter, istället för att assistenterna lägger in separat PECS-träning på 

hans schema. Assistenterna ska prova detta under sommaren 2009. Nytt uppföljningsmöte 

är planerat under hösten 2009, och ärendet kommer att fortsätta efter projekttidens 

slut. 

Reflektion 

Att handleda personal en gång i månaden istället för att själv åka ut till klient och ge 

tips på hur man kan introducera olika typer av kommunikationshjälpmedel och 

kommunikationssätt, i det här fallet PECS, kan förefalla som ett tidsbesparande arbetssätt 

för personal på vuxenhabiliteringen. I det här ärendet visade det sig dock än 

en gång hur viktigt det är att fungera som modell för personalen för att de ska förstå 

hur man kan göra. Det tar förvisso mycket tid att åka hem till en klient en eller flera 

gånger i veckan och det kanske inte hade varit möjligt om klienten bott i en kommun 

långt bort. Samtidigt är det svårt att säga att man inte ska använda detta arbetssätt 

om det innebär en ökad möjlighet för klienten att bli mer delaktig genom att 

själv göra val och styra sin vardag på olika sätt. 

68


Bakgrund 

Trettioårig kvinna med utvecklingsstörning på grund av sällsynt sjukdom. Sjukdomen 

medför gradvis försämring av motoriska och kognitiva förmågor. Har inga besvär 

med hörseln. Använder glasögon. Använder gånghjälpmedel då hon inte sitter i 

rullstol. Bor i eget boende med personliga assistenter dygnet runt. Har daglig verksamhet 

några dagar i veckan. Kommunicerar med talat språk, men är svårförståelig 

framförallt för utomstående personer på grund av avvikande artikulation och stora 

språkliga brister. Förstår en del tecken (som AKK), men tecknar inte själv. 


Hänvisad till TeKo av arbetsterapeut i det individuella teamet på vuxenhabiliteringen 

som hade gett insatser till K28 under en tid. Arbetsterapeuten hade haft svårt att 

få med omgivningen i sina tankar kring bilder som kognitivt stöd/tydliggörande i 

vardagen då omgivningen inte ansåg att K28 var intresserad av bilder. Önskemålet 

från arbetsterapeuten i det individuella teamet var att TeKo skulle utföra en kartläggning 

av K28:s kommunikationsförmåga och eventuellt ge förslag till AKK för 

att i möjligaste mån vidmakthålla hennes möjligheter till kommunikation. TeKo tog 

sig an ärendet och en logoped och en arbetsterapeut gick in. 

Insatsen inleddes med kartläggning och utbildning i AKK till två av de personliga 

assistenterna och anhörig tillika god man. Kartläggningen påbörjades i K28:s hem i 

maj 2008. Hon var positiv och glad vid besöket och uttryckte sig med tal och gester 

men vände sig gärna till assistenten och sökte stöd. K28:s tal var svårförståeligt på 

grund av otydlig artikulation och ofullständiga satser med förenklad grammatik och 

utan förmåga att ta lyssnarens perspektiv. Därefter fortsatte kartläggningen vid en 

träff med K28:s omgivning utifrån modellen ”Gemensam problemlösning vid Alternativ 

och Kompletterande Kommunikation (AKK)” (Zachrisson et al., 2002), den 

reviderade versionen som finns beskriven i slutrapport, tabell 1. Personliga assistenter 

och anhörig/god man fick gemensamt lista resurser och problem i kommunikationen 

med K28, samt försöka hitta förklaringar till problemen. 

I slutet av maj 2008 deltog assistenterna och anhörig/god man tillsammans med personliga 

assistenter och anhörig/god man till en annan klient i en grundläggande utbildning 

i kommunikation och AKK vid två tillfällen à tre timmar. Samtliga assistenter 

var med på det första utbildningstillfället som innehöll information om vad 

kommunikation är, vad AKK är, vem som behöver AKK och hur man väljer AKK. 

Två assistenter och anhörig/god man var med på det andra utbildningstillfället som 

innehöll information om det normala samtalet respektive AKK-samtalet och exempel 

på strategier och hjälpmedel vid kommunikationssvårigheter. Båda tillfällena 

varvade teori, i form av föreläsningar och filmvisningar, med praktiska övningar. 

Vid utvärderingen av utbildningen frågades om deltagarna tyckte att innehållet motsvarade 

det de behövde i sin vardag, och det ansåg de. Likaså ansåg de att nivån på 

innehållet varken var för lätt eller för svårt, utan lagom. Deltagarna tyckte att det var 

bra att varva föreläsning med filmvisning och praktiska övningar och alla ansåg att 

de fått ökad kunskap om AKK. 

Ungefär vid denna tidpunkt planerade TeKo:s medarbetare att starta en omgång av 

”Nätverk kring AKK” och K28:s omgivning erbjöds delta och tackade ja. Inbjudan 

69

hade även skickats till personal och anhöriga runt ytterligare tre klienter, vilka tackade 

ja. Nätverket startade med två halvdagars grundläggande utbildning i kommunikation 

och AKK i september 2008 och då deltog en personal från daglig verksamhet 

och två personliga assistenter som inte kunnat vara med vid tidigare utbildningstillfällen. 

Tabell 1 

K28:s resurser och problem samt förklaring, mål och åtgärd formulerade av anhörig/god 

man och personliga assistenter, med stöd av arbetsterapeut och logoped. 


ING 

MÅL ÅTGÄRD 

* Ger sig inte 

förrän hon blir 

förstådd om det 

är något intressant/viktigt 

som 

har berört henne 

* Tydligt kroppsspråk 

* Kan visa när 

hon inte vill 

* Flexibel – man 

kan byta aktivitet 

utan problem 

* Frågar efter saker 

hon tycker 

om 

* Intresserad av 

fotografier 

* Har förmåga att 

härma 

* Lyhörd, känner 

in andra människor 

* Bra hörsel 

* Bekant med en 

del tecken 

* Positiv för det 

mesta 

Hittar inte orden Koncentrationssvårigheter,minnessvårigheter 

Tar kontakt och 

pratar ohämmat 

med främmande 

personer. 

Talet är svårtolkat, 

risk att omgivningen 

tolkar 

K28 olika 

Vet inte vad man 

pratar om/inte 

pratar om med 

främmande personer 

Svårt för K28 att 

producera vissa 

språkljud, omgivningen 

har 

olika kunskap om 

K28 

Försämring av tal Beror på sjuk- 

och språk domen 

Minnesproblem Beror på sjukdomen 

K28 har liten 

vana/inte så stort 

intresse av att 

använda bilder. 

Bilder har inte 

använts på ett 

strukturerat sätt. 

K28 hittar ord 

när hon förmedlar 

sig med om- 

givningen 

Pratar inte med 

främmande personer 

om vad 

som helst 

K28 gör sig förstådd 

när hon 

kommunicerar 

med sin omgivning 

K28 vet vad som 

ska hända under 

dagen, och kommer 

ihåg vad som 

har hänt 

K28 är intresserad 

av bilder, 

både tecknade 

och fotografier. 

På sikt eventuellt 

införa en kommunikationsbok 

Stoppkort 

På sikt eventuellt 

införa en kommunikationsbok 

Införa schema 

med bilder/fotografier 

Börja använda 

dagbok med bild- 

stöd 

Börja använda 

bilder i inköpssituation.Regelbundetfotografera 

vad som händer 

under dagen. 

Inför den första nätverksträffen besökte logopeden och arbetsterapeuten K28 på 

daglig verksamhet för att filma henne tillsammans med en av personalen i en samspelssituation. 

Samspelssituationen visades sedan under en av nätverksträffarna för 

att övriga nätverksdeltagare skulle få en bild av K28 och hur hon kommunicerar. 

Vid de fyra nätverksträffarna, som ägde rum under hösten 2008 och våren 2009, 

deltog som nyckelpersoner två personliga assistenter, en personal på daglig verksamhet 

samt anhörig/god man. De började med att fortsätta kartläggningen genom 

att diskutera förklaringar till problemen de tyckte att K28 hade och diskuterade också 

fram mål och åtgärder. Ett mål blev att försöka få henne intresserad av bilder. 

Mamman inhandlade en digitalkamera och mycket snabbt blev K28 intresserad av 

att titta på bilderna i kameran. Hon tyckte även om att titta på fotografierna via bild- 

70

spel i TV:n. Man gick vidare med att använda bilder på schema på daglig verksamhet 

och gjorde också bilder för att underlätta vid inköp av dagligvaror och i samband 

med köksarbete. 

I slutet av april var det dags att utvärdera nätverksarbetet. Utvärderingen av arbetssättet 

visade att nyckelpersonerna runt de fyra olika klienterna var överlag positiva. 

Man ansåg att antalet träffar och tiden mellan träffarna varit lagom. Att klienterna 

hade olika funktionsnedsättningar upplevde nyckelpersonerna som positivt och de 

tyckte att de fått många bra idéer under nätverksträffarna. Samtliga nätverk skulle 

kunna rekommendera nätverksarbetet till annan personal/andra anhöriga och man 

hade fått kunskaper som skulle kunna komma eller redan hade kommit andra klienter 

till godo. Vid utvärderingen av nätverksarbetet framkom också att man ville fortsätta 

arbeta med K28:s kommunikation och AKK. 

Arbetsterapeuten och logopeden besökte nyckelpersonerna på daglig verksamhet i 

maj 2009 för att planera det fortsatta arbetet. Omgivningen ville då att K28 skulle få 

prova en kommunikationsbok. Ett par sidor togs fram på prov och vid positivt utfall 

var tanken att en mer fullständig kommunikationsbok skulle kunna tas fram. Uppföljning 

planerades till hösten 2009, efter projekttidens slut. 

71


Bakgrund 

Tjugotvåårig kvinna med Downs syndrom. Inga kända syn- eller hörselnedsättningar. 

Bor i gruppbostad och har daglig verksamhet på ett café fem dagar i veckan. K29 

talar i meningar med enstaka ord och har bristfälligt uttal. Hon kan en hel del tecken 

och använder TAKK med några av boendepersonalen. Personalen anser att hon har 

relativt god språkförståelse. K29 har PCS-bilder på schema och använder bilder vid 

val av aktiviteter, vid inköp av dagligvaror samt i instruktioner i samband med städning 

och vid klädtvätt. 


K29 hänvisades till TeKo av medarbetare på vuxenhabiliteringen som hade haft ett 

första kartläggningssamtal, vilket man alltid har med nya klienter som söker insats 

på vuxenhabiliteringen. Önskemålet var att TeKo skulle hjälpa till att utveckla 

K29:s kommunikation så att hon kunde bli mer självständig. TeKo tog sig an ärendet, 

och tidpunkten sammanföll med att man höll på att planera för det andra nätverket 

kring AKK. En inbjudan skickades ut till den närmaste omgivningen och de 

var intresserade. Inbjudan hade även skickats till personal och anhöriga runt ytterligare 

tre klienter, vilka också tackade ja. K29:s nätverk kom att bestå av följande 

nyckelpersoner: två personal från gruppbostaden och två personal från daglig verksamhet. 

I slutet av september 2008 startade nätverksarbetet med två utbildningstillfällen, 

à tre timmar, i kommunikation och AKK. Förutom nyckelpersonerna deltog 

även ytterligare sex personal från gruppbostaden, deras chef och chef för daglig 

verksamhet vid båda utbildningstillfällena. Utbildningstillfälle ett innehöll information 

om vad kommunikation är, vad AKK är, vem som behöver AKK och hur man 

väljer AKK. Tillfälle två innehöll information om det normala samtalet respektive 

AKK-samtalet och exempel på strategier och hjälpmedel vid kommunikationssvårigheter. 

Vid båda tillfällena varvades teori, i form av föreläsningar och filmvisningar, 

med praktiska övningar. 




åkte arbetsterapeut och logoped från TeKo till K29:s hemkommun för att träffa 

nyckelpersonerna och deras respektive chef. Med stöd av logoped och arbetsterapeut 

fick nyckelpersonerna och cheferna formulera vilka resurser och problem de 

såg i K29:s kommunikation samt vilka förklaringar som kunde finnas till problemen, 

tabell 1. De hann även börja fundera över lämpliga mål och åtgärder. 

På den första nätverksträffen, i november 2008, började nyckelpersonerna fundera 

över ett lämpligt bildbaserat kommunikationshjälpmedel till K29 som hon kunde 

använda när hon inte gjorde sig förstådd med sitt tal. Efter att ha tittat på några olika 

exempel fastnade man för en kommunikationsbok med sidor inom olika områden; 

bland annat aktiviteter, platser, personer, saker, mat, dagar, kroppen med mera. 

Mellan den första och den andra nätverksträffen besökte en logoped och en arbetsterapeut 

K29 i hennes hem för att filma henne tillsammans med två av personalen i en 

samspelssituation. Samspelssituationen visades sedan under en av nätverksträffarna 

för att övriga nätverksdeltagare skulle få en bild av K29 och hur hon kommunicerar. 

72

Under hembesöket försökte man också ta reda på hur K29 tyckte att kommunikationen 

med andra fungerade med hjälp av samtalsmatta. K29 hade aldrig tidigare använt 

samtalsmatta och svarade i stort sett lika på alla frågor. Hon verkade inte ta 

ställning till frågorna varför resultatet blev osäkert. 

Tabell 1 




ING 


* Positiv 

* Lätt för att lära 

när man visar 

henne 

* Kommunikativ 

* Pratar i flerordssatser 

* Social 

* Bestämd 

* Duktig tecknare 

* Kan göra val – 

oftast med hjälp 

av bilder 

* Relativt god 


* Påkallar uppmärksamhetgenom 

att ropa 

* Känner igen en 

del ordbilder 

* Fullföljer det 

hon börjat med 

(på jobbet) 

* Använder 

schema med bilder 

Lyssnar inte alltid 

när boendepersonalenförsöker 

förmedla något 

Svårt att förstå 

vad K29 säger 

Ger sig när hon 

inte blir förstådd 

Tecknar inte i 

alla miljöer (till 

exempel ej på 

jobbet) 

Kan inte byta 

strategi självmant 

för att påkalla 

uppmärksamhet, 

Tar inte egna initiativ 

Trött 

Vill inte 

Fokuserad på något 

annat 

Talar otydligt 

(tappar ljud, förenklar 

ljud, saknar 

ljud som byts 

ut till annat ljud) 

Talar ibland 

snabbt 

Dåligt tålamod 

Kan inte förklara 

på annat sätt 

Förknippar tecken 

med vissa miljöer? 

Vill vara som de 

andra? 

Saknar erfarenhet? 

Har försökt att ta 

initiativ men inte 

blivit uppmärksammad? 

Bekväm 

Schemat är så 

strukturerat så 

det ger inte alltid 

utrymme att efterfråga 

saker 

Lyssnar aktivt på 

en gång 

Bild i schemat 

för pratstund om 

det är något speciellt 

personalen 

vill förmedla 

Sätta en bild på 

timstocken som 

visar vad som ska 

hända när lamporna 

slocknat, 

istället för att 

säga det 

Gör sig förstådd Bildbaserat komplement 

till talet 

Ger sig inte Bildbaserat komplement 

till talet 

Tecknar när hon 

inte gör sig förstådd, 

både 

hemma och på 

jobbet 

Tar egna initiativ 

i kommunikationen 

Omgivningen 

tecknar till K29 

Omgivningen 

uppmuntrar till 

att ta egna initiativ 

Den andra nätverksträffen hölls i början av december. Nyckelpersonerna påbörjade 

då arbetet med att tillverka en kommunikationsbok åt K29 i programvaran Communicate: 

In Print. De tog sig an uppgiften med stor entusiasm och ville gärna fortsätta 

arbetet innan nästa nätverksträff, varför en extra tid på vuxenhabiliteringen bokades 

in i mitten av december. I samband med den extra träffen formulerades följande 

73

mål: K29 gör sig bättre förstådd i boendet och på daglig verksamhet, och ger inte 

upp när hon inte blir förstådd. 

Arbetet med kommunikationsboken fortsatte under nätverksträff tre i slutet av januari. 

Nyckelpersonerna ville även denna gång fortsätta arbetet innan den fjärde nätverksträffen 

och ytterligare en extra träff bokades in på vuxenhabiliteringen. Råd 

gavs då till nyckelpersonerna om hur de kunde introducera kommunikationsboken 

för K29. Man pratade bland annat om att personalen själva skulle använda boken i 

samtal med K29 för att fungera som modeller, att boken skulle finnas tillgänglig i 

alla sammanhang, till exempel vid besök i affären för att kunna prata med expediterna, 

samt vikten av att som samtalspartner ställa öppna frågor för att K29 skulle 

behöva använda boken för att svara istället för att bara kunna svara ja eller nej. 

På den fjärde nätverksträffen i mars 2009 kunde personalen på boendet berätta att 

de introducerat boken för K29 genom att själva använda den tillsammans med henne. 

K29 hade visat stort intresse för boken, och framförallt sidan med personer där 

det fanns fotografier på personer i hennes omgivning. På fritidsaktiviteter, såsom 

ridning och bowling, hade boken varit med och det verkade som att K29 använt den 

även då. Vid några tillfällen hade K29 med hjälp av boken berättat för personalen 

på boendet vad hon hade gjort på jobbet, och det hade nästan aldrig hänt tidigare. 

När man hade börjat använda kommunikationsboken med K29 hade man upptäckt 

några små saker som behövde justeras i boken, så det gjorde nyckelpersonerna på 

den fjärde träffen. 

I slutet av april var det dags att utvärdera nätverksarbetet. Utvärderingen av arbetssättet 

visade att nyckelpersonerna runt de fyra olika klienterna var överlag positiva. 

Man ansåg att det var positivt att arbeta i ett nätverk eftersom man på så sätt fick inblick 

i de andras framsteg och problematik och det blev mycket utbyten och tänkvärda 

diskussioner. Vidare tyckte man att antalet träffar varit lagom, och likaså intervallet 

mellan träffarna. Att klienterna hade olika funktionsnedsättningar upplevde 

nyckelpersonerna som positivt och de tyckte det var spännande att få sätta sig in i 

hur andras vardag såg ut. Samtliga nätverk skulle kunna rekommendera nätverksarbetet 

till annan personal/andra anhöriga och man hade fått kunskaper som skulle 

kunna komma eller redan hade kommit andra klienter till godo. 

På utvärderingen fick nyckelpersonerna runt K29 redogöra för hur kommunikationen 

med henne fungerade efter införandet av kommunikationsboken. De beskrev att 

hon tecknade mindre hemma i boendet, men personalen försökte ändå använda 

tecken när de pratade med K29. Nyckelpersonerna upplevde att K29 pratade mer efter 

att hon hade fått tillgång till kommunikationsboken och att hon inte gav upp lika 

lätt om hon inte gjorde sig förstådd. Hon använde inte alltid boken med personer 

som kände henne väl och förstod hennes tal, men däremot med personer som hon 

inte var lika bekant med. K29 hade alltid med sig boken till jobbet och där använde 

hon den både med personal och med övriga deltagare. Nyckelpersonerna kunde 

också berätta att programvaran som användes vid tillverkningen av kommunikationsboken 

hade köpts in till flera verksamheter inom aktuell kommun så att de i 

fortsättningen på egen hand skulle kunna framställa material för kommunikativt och 

kognitivt stöd. Personalen beskrev också att de hade börjat sätta en bild på K29:s 

timstock på den aktivitet som skulle utföras när timstocken larmade. Dessutom satte 

de upp bild på K29 om hon skulle utföra aktiviteten själv och bild på K29 och personal 

om de skulle utföra aktiviteten tillsammans. Vad gällde fortsatta insatser ansåg 

nyckelpersonerna att man inte var i behov av stöttning kring K29:s kommunika- 

74

tion just nu, men däremot hade de en del funderingar kring tydliggörande och kognitiva 

hjälpmedel. Det bestämdes därför att kontakten med arbetsterapeut skulle 

fortsätta, medan TeKo avslutade ärendet. 

75


Bakgrund 

Fyrtiofemårig kvinna med grav utvecklingsstörning, spastisk tetraplegi och epilepsi. 

K30 är rullstolsburen. Bor i eget boende med personlig assistans dygnet runt. K30 

kommunicerar med ljud, kroppsspråk och mimik. Enligt omgivningen har hon viss 

språkförståelse utifrån situationen. K30 har en kraftig synnedsättning. Hörseln är 

enligt omgivningen god och hon är mycket ljudkänslig. Plötsliga ljud utlöser kraftig 

sträckspasticitet. Hon behöver mycket stimulans för att hålla sig vaken. 



önskemål om att få hjälp med att ge assistentgruppen ett gemensamt underlag för att 

kunna tolka K30:s signaler och motivera omgivningen att använda det kommunikationspass 

som fanns framtaget sedan tidigare. TeKo tog sig an ärendet och gick in 

som konsulter till det individuella teamet. 

Vid gemensam träff med TeKo och det individuella teamet under hösten 2008, bestämdes 

att som inledning skulle det individuella teamet be all personal att fylla i ett 

frågeformulär om hur de uppfattade K30:s kommunikation. Detta skulle följas av 

videofilmning av samspelssituationer mellan K30, hennes personal och eventuellt 

hennes mor/god man som har ett bra fungerande samspel med dottern. Det individuella 

teamet och TeKo skulle sedan gemensamt gå igenom filmat material så att 

det individuella teamet skulle kunna ge respons och råd till assistentgruppen. Ytterligare 

ett förslag var att omgivningen skulle få hjälp av det individuella teamet med 

att revidera befintligt kommunikationspass som i vissa delar blivit inaktuellt. Arbetsterapeuten 

i det individuella teamet blev kontaktperson mellan TeKo och teamet. 

Samtliga assistenter och modern/god man fyllde i frågeformuläret från ”Naturliga 

reaktioner och signaler” (Andén och Hellbom, 1985). En sammanställning gjordes 

som visade att personalen svarat mycket samstämmigt när det gällde hur de tolkade 

K30:s signaler. De delgavs resultatet och då beslutades att för närvarande fanns inget 

behov av att filma då man tolkade K30 på så likartat sätt. 

K30:s mor/god man uttryckte önskemål om att dottern skulle förberedas bättre på 

vad som skulle hända under dagarna. Omgivningen började därför koncentrera sig 

på rutiner och struktur för att bli enhetligare/tydligare i bemötandet av K30. De listade 

olika tänkbara föremål som skulle kunna användas som signaler för att underlätta 

förståelsen för K30. Att ta fram och sätta på haklappen en stund före måltid 

förstärkt av matdoft skulle kunna fungera som signal för måltid. Att ta fram den 

speciella selen tillsammans med duschstolens karakteristiska ljud trodde man kunde 

fungera som signal till att det var dags att duscha. Assistentgruppen fick också rådet 

att tänka på att inte vara stressade i arbetet med K30 och att vara konsekventa i sina 

rutiner. Vid uppföljning med det individuella teamet i juni 2009 framkom att de inte 

hade behov av fortsatt stöd från TeKo. 

76


Bakgrund 

Tjugoettårig man med Cerbral Pares, ataktisk diplegi och måttlig utvecklingsstörning. 

Har god hörsel, använder glasögon. Bor i föräldrahemmet. Har daglig verksamhet 

fem dagar i veckan, där arbetsuppgifterna består av diverse utomhussysslor 

samt en del sorteringsarbete och liknande inomhus. Talar men är svårförståelig på 

grund av mycket förenklat uttal med assimilationer, bakåtdragen artikulation och 

förenklade konsonantförbindelser. Har under skoltiden haft talträning med gomplatta 

tre gånger i veckan. Från skolan har man också arbetat med AKK, och K31 har 

fått en kommunikationsbok med bilder. 


K31 övergick från barn- och ungdomshabiliteringen (BUH) under våren 2008 till 

vuxenhabiliteringen. Logoped på BUH hade bedömt att K31 var i fortsatt behov av 

logopedinsats, och arbetet med K31:s kommunikation var även något som hans 

närmaste omgivning ville prioritera. K31 hänvisades därför till TeKo av det individuella 

teamet på vuxenhabiliteringen. TeKo tog sig an ärendet, och tidpunkten sammanföll 

med att man höll på att planera för det andra omgången av ”Nätverk kring 

AKK”. En inbjudan skickades ut till den närmaste omgivningen och de var intresserade. 

Inbjudan hade även skickats till personal och anhöriga runt ytterligare tre klienter, 

vilka också tackade ja. K31:s nätverk kom att bestå av följande nyckelpersoner: 

moder, två personal på daglig verksamhet samt arbetsterapeut från det individuella 

teamet på vuxenhabiliteringen. I slutet av september 2008 startade nätverksarbetet 

med två utbildningstillfällen à tre timmar i kommunikation och AKK. Förutom 

nyckelpersonerna deltog även chef för daglig verksamhet vid båda utbildningstillfällena, 

samt K31:s mormor och ytterligare en personal från daglig verksamhet 

vid det andra utbildningstillfället. Utbildningstillfälle ett innehöll information om 

vad kommunikation är, vad AKK är, vem som behöver AKK och hur man väljer 

AKK. Tillfälle två innehöll information om det normala samtalet respektive AKKsamtalet 

och exempel på strategier och hjälpmedel vid kommunikationssvårigheter. 

Vid båda tillfällena varvades teori, i form av föreläsningar och filmvisningar, med 

praktiska övningar. 




åkte arbetsterapeut och logoped från TeKo samt arbetsterapeut från det individuella 

teamet till K31:s hemkommun för att träffa de övriga nyckelpersonerna och chefen 

för daglig verksamhet. Med stöd av TeKo:s logoped och arbetsterapeut fick nyckelpersonerna 

och chefen formulera vilka resurser och problem de såg i K31:s kommunikation 

samt vilka förklaringar som kunde finnas till problemen, tabell 1. De 

hann även börja fundera över lämpliga mål och åtgärder. 

Inför den första nätverksträffen besökte logopeden och arbetsterapeuten från TeKo 

samt arbetsterapeuten från det individuella teamet K31 på hans dagliga verksamhet 

för att filma honom tillsammans med en av personalen i en samspelssituation. Samspelssituationen 

visades sedan under en av nätverksträffarna för att övriga nätverksdeltagare 

skulle få en bild av K31 och hur han kommunicerar. 

77

Tabell 1 




ING 


* Tar initiativ 

genom gester, 

blick med mera 

* Medveten om 

att han är svår att 

förstå 

* Använder 

kroppsspråk för 

att visa vad han 

vill 

* Svarar på frågor 

genom enstaka 

ord 

* Kan förklara 

vad han menar på 

andra sätt när han 

inte gör sig förstådd 

* Positiv 

* Talar i längre 

meningar med 

mamma 

* Använder 

mamma som tolk 

* Kan en del 

tecken 

* Har en kommunikationsbok 

med bilder som 

han använder 

ibland på dagcenter 

* Vill kommunicera 

* Relativt god 


Blir inte alltid 

förstådd 

Har svårt att prata 

i grupp 

”Lyssnar” inte 

(bland annat när 

han är ute och 

går i trafiken) 

Pratar för fort när 

han ska berätta 

något som är roligt 

K31 kan inte användakommunikationsbokenoptimalt 

Blir ibland bemött 

på en för låg 

nivå, som ett 

barn, och tappar 

då lusten att 

kommunicera 

Otydligt tal, pratar 

tyst 

Osäker på om 

han blir förstådd? 

Koncentrationssvårigheter 

Förstår inte vad 

som sägs? Vill 

göra på sitt sätt? 

Vill inte höra? 

Förstår inte vad 

som kan bli konsekvensen 

om 

man inte lyssnar? 

Fokuserad på sitt, 

koncentrations- 

svårigheter? 

Blir förstådd Kommunikationsbok 

som 

komplement till 

Vågar prata i 

grupp 

Blir ivrig Pratar långsammare 

Kommunikationsboken 

är 

inte uppdaterad 

Kunskapsbrist 

hos omgivningen 

talet 

Skapa kommunikationstillfällen 

i 

mindre grupper 

på daglig verk- 

samhet 

Lyssnar Omgivningen 

använder tecken 

och bilder för att 

förstärka viktiga 

ord 

Kommunikationsboken 

är så 

användbar som 

möjligt 

Omgivningen 

uppmuntrar till 

att ta det lugnt 

och ger tillräck- 

ligt med tid 

Uppdatera kommunikationsboken 

utifrån K31:s 

önskemål 

Blir väl bemött Kommunikationspass 

På den första nätverksträffen, i november 2008, började nyckelpersonerna fundera 

på vilka uppdateringar som behövde göras i K31:s kommunikationsbok för att den 

skulle bli mer användbar. Dels behövde sidan med personer uppdateras eftersom 

flera av personerna var personal och elever från skolan och som K31 inte längre 

hade kontakt med. Bilder på personal och övriga deltagare på daglig verksamhet 

saknades. På sidan med aktiviteter behövde man lägga till de sysslor som K31 utförde 

på daglig verksamhet. Man bestämde att till nästa träff skulle personalen på 

daglig verksamhet lista vilka bilder som behövdes utifrån sysslorna där, och de 

skulle även ta kort på sig själva och övriga arbetstagare. Modern skulle gå igenom 

boken tillsammans med K31 för att se om det fattades bilder på några närstående, 

och vilka personer från skolan som inte längre behövde finnas med på bild. 

Mellan den första och den andra nätverksträffen besökte en arbetsterapeut och en 

logoped från TeKo K31 på hans dagliga verksamhet för att ställa frågor till honom 

78

om hur han tyckte att det fungerade att kommunicera med andra. Med hjälp av samtalsmatta 

fick man fram att K31 inte tyckte att andra förstod vad han menade när 

han pratade, men att de förstod honom om han använde kommunikationsboken. Han 

visste inte om han förstod vad andra sa till honom. Han tyckte att det var roligt att 

prata med personer utanför den egna familjen, och han tyckte om att prata i grupp. 

Däremot kunde han inte vare sig förstå eller själv använda TAKK (Tecken som 

AKK). K31 ville att man uppdaterade hans kommunikationsbok. K31 fick också ta 

del av resultatet av omgivningens kartläggning av hans kommunikation med hjälp 

av bilder. 

I början av december hölls den andra nätverksträffen. Då arbetade nyckelpersonerna 

praktiskt i programvaran Communicate: In Print med att uppdatera boken med hjälp 

av de fotografier de tagit sedan sist. Skolan hade lagt upp boken med sidor inom 

olika områden. Dessa var en allmän förstasida med frågeord och känslor, två sidor 

med aktiviteter, en sida med platser, två sidor med matbilder, en sida med saker, två 

sidor med personer, två sidor med dagar och väder och slutligen en sida med bilder 

på olika kroppsdelar. Modern hade en idé om att det skulle bli enklare för K31 om 

man istället delade upp boken efter hemma, jobbet, fritiden et cetera, och att varje 

sådant område innehöll bilder på personer, platser och aktiviteter. Logopeden avrådde 

från detta utifrån att befintlig uppbyggnad erbjöd större möjligheter till språklig 

utveckling och eftersom K31 var duktig på att hitta i sin bok, verkade det mindre 

lyckat att göra om den och införa fler begränsningar. Nyckelpersonerna, inklusive 

modern, tog till sig argumenten. 

Under nätverksträff tre och nätverksträff fyra, i slutet av januari 2009 respektive i 

början av mars, fortsatte nyckelpersonerna arbetet med att uppdatera kommunikationsboken. 

Mellan träffarna hade logopeden och arbetsterapeuten i det individuella 

teamet tillsammans gjort uppdateringar i kommunikationsboken utifrån nyckelpersonernas 

önskemål. Detta beroende på att det hade varit en del krångel med programvaran 

under nätverksträffarna, vilket gjorde att mycket tid gick bort på träffarna. 

Efter den fjärde och sista nätverksträffen blev omgivningen färdig med uppdateringarna 

och man bestämde att personalen på daglig verksamhet och modern skulle 

introducera den omarbetade boken för K31. 

I slutet av april var det dags att utvärdera nätverksarbetet. Modern hade inte möjlighet 

att närvara vid detta tillfälle. Utvärderingen av arbetssättet visade att nyckelpersonerna 

runt de fyra olika klienterna var överlag positiva. Man ansåg att det var positivt 

att arbeta i ett nätverk eftersom man fick träffa andra nätverk och ta del av deras 

idéer. Vidare tyckte man att antalet träffar varit lagom, men att intervallet mellan 

träffarna kunde varit kortare, speciellt mellan de första träffarna. Att klienterna hade 

olika funktionsnedsättningar upplevde nyckelpersonerna som positivt och de tyckte 

det var spännande att få sätta sig in i hur andras vardag såg ut. Samtliga nätverk 

skulle kunna rekommendera nätverksarbetet till annan personal/andra anhöriga och 

man hade fått kunskaper som skulle kunna komma eller redan hade kommit andra 

klienter till godo. På utvärderingen fick nyckelpersonerna runt K31 redogöra för hur 

det hade gått med den uppdaterade kommunikationsboken. Personalen på daglig 

verksamhet beskrev att K31 pratade mer på jobbet nu än vad han gjort tidigare och 

att de förstod honom bättre eftersom de lärt känna honom. K31 använde inte kommunikationsboken 

på daglig verksamhet och personalen trodde inte att han gjorde 

det hemma heller. De tyckte ändå att boken var bra och såg att den kunde hjälpa 

K31 att göra sig förstådd med främmande personer, varför de skulle fortsätta att 

uppmuntra honom att använda den. Nyckelpersonerna kunde också berätta att pro- 

79

gramvaran som användes vid tillverkningen av kommunikationsboken hade köpts in 

till flera verksamheter inom aktuell kommun så att de i fortsättningen på egen hand 

skulle kunna framställa material för kommunikativt och kognitivt stöd. 

Vid utvärderingstillfället såg nyckelpersonerna inget behov av fortsatta insatser från 

TeKo kring K31:s kommunikation och därmed avslutades ärendet. 

80


Bakgrund 

Trettionioårig man med Asperger syndrom/högfungerande autism. Har god syn och 

hörsel. Bor i egen lägenhet på ett gruppboende inom kommunpsykiatrin. K32 har 

under sin uppväxt gått i vanlig skola men insjuknade i psykoser i tjugoårsåldern och 

har sedan dess haft vård och stöd i olika former. Deltar i daglig verksamhet fem dagar 

i veckan. Kommunicerar sparsamt med talat språk. Enligt omgivningen förstår 

K32 skrivet språk bättre än talat språk och kommunikationen fungerar bäst när K32 

svarar skriftligt på skrivna frågor som omgivningen ställt. Han tar sällan initiativ till 

kommunikation. 



önskemål om att utveckla K32:s kommunikation. En logoped och en arbetsterapeut 

träffade K32:s mor/tillika god man, två boendepersonal och en personal från daglig 

verksamhet för att ta reda på om det fanns förutsättningar i omgivningen för att 

kunna arbeta med K32:s kommunikation. Omgivningen var motiverad till att arbeta 

med detta och TeKo tog sig an ärendet. På mötet framkom också att man kommit 

betydligt längre på daglig verksamhet än i boendet, vad gällde att arbeta enligt pedagogiskt 

arbetssätt. 

I november 2008 besökte logopeden och arbetsterapeuten K32 på hans dagliga 

verksamhet. Detta för att få träffa honom, se vad han arbetade med och hur han 

kommunicerade i denna miljö. På daglig verksamhet använde sig K32 av skriftligt 

schema och instruktioner för att veta vilka arbetsuppgifter han skulle utföra under 

dagen och hur han skulle utföra dem. För att utvärdera vilka arbetsuppgifter han 

tyckte om fick K32 svara på skriftliga frågor av typen ”vad tycker du om…?”. Han 

svarade genom att välja ett av följande tre svarsalternativ: ledsen gubbe, neutral 

gubbe eller glad gubbe (smileys), vilket fungerade bra. 

I slutet av november träffade logopeden och arbetsterapeuten K32:s mor/god man, 

en personal från boendet och en personal från daglig verksamhet för att påbörja en 

kartläggning av K32:s nuvarande kommunikationssituation utifrån modellen 

”Gemensam problemlösning vid Alternativ och Kompletterande Kommunikation 

(AKK)” (Zachrisson et al., 2002), den reviderade versionen som finns beskriven i 

slutrapport. Med stöd av logoped och arbetsterapeut fick modern/god man och personalen 

formulera vilka resurser och problem de såg i K32:s kommunikation samt 

vilka förklaringar som kunde finnas till problemen. I mitten av december arbetade 

samma personer samt en person som var handledare åt boendepersonalen i pedagogiskt 

arbetssätt, vidare med att formulera mål och åtgärder utifrån problemen man 

listat tidigare. Man ville prioritera att arbeta med problemet att K32 ofta sade ”jag 

förstår inte” som svar vid uppmaningar och frågor. Till nästa träff i januari 2009 

skulle därför K32: s mor/god man och personalen ge honom skriftliga följdfrågor 

för att försöka reda ut vad han menade. 

På träffen i januari berättade personalen att K32 ytterst sällan sade "jag förstår inte", 

utan detta verkade han säga mest när han var hemma hos sin mor. Hos modern/god 

man hade han sagt det vid några tillfällen, men det var inte ofta förekommande. Då 

hade hon ställt muntliga följdfrågor till honom och hon hade fått muntliga svar med 

81

viss fördröjning. Personalen i boendet och på daglig verksamhet beskrev också att 

K32 gav fler verbala svar istället för skriftliga svar. Ett annat problem som man ville 

arbeta med var att K32 för det mesta hade svårt att uttrycka behov och tala om 

vad han ville. Till nästa träff i februari skulle personalen och K32:s mor/god man 

låta K32 välja mellan två eller flera alternativ i olika sammanhang. Detta som ett led 

i att få K32 att tala om vad han själv ville. När K32 uttryckte behov var det viktigt 

att omgivningen uppmärksammade detta och bekräftade honom. 

På träffen i februari deltog förutom logoped och arbetsterapeut i TeKo, K32:s 

mor/god man, en personal från daglig verksamhet, handledaren åt boendepersonalen 

samt en psykolog ifrån vuxenhabiliteringen. Psykologen deltog då K32:s mor framfört 

önskemål om att K32 skulle få en samtalskontakt. Modern trodde att K32 hade 

behov av att samtala om sina upplevelser i samband med att han blev sjuk i tjugoårsåldern. 

Mötets deltagare kom gemensamt fram till att samtalskontakt med psykolog 

inte var aktuellt i nuläget eftersom det på grund av K32:s bristande kommunikationsförmåga 

inte ens skulle gå att komma fram till om han själv kände behov av 

samtalskontakt. Vid mötet framkom att K32 ofta sade ”bestäm du” i valsituationer 

om man inte gav honom alternativ. Enligt personalen hade han börjat kunna uttrycka 

att han inte mådde bra vilket han inte gjort tidigare. Personalen beskrev att 

K32 sällan tog initiativ till samtal men kunde ibland ge kommentarer och komma 

med egna inlägg som rörde ämnet. Personalen och K32:s mor/god man uppmärksammades 

på att det var viktigt att man bekräftade K32 när han väl tog initiativ till 

kommunikation. K32 behövde lära sig att han kunde påverka sin situation genom att 

kommunicera. Vid träffen deltog inte någon personal ifrån boendet och det bestämdes 

att logopeden eller arbetsterapeuten skulle kontakta boendepersonalen som varit 

med på de tidigare träffarna för att höra efter hur hon ställde sig till att övrig boendepersonal 

informerades om arbetet som gjorts kring K32:s kommunikation. 

Aktuell boendepersonal kontaktades och hon var positiv till att övrig personal fick 

denna information. Hon hänvisade vidare till enhetschefen och i maj 2009 fick boendepersonalen, 

enhetschefen och en handläggare inom socialpsykiatrin information 

om hur man arbetat med K32:s kommunikation. De fick en sammanfattning av hur 

man bäst kommunicerar med K32. Personalen fick bland annat rådet att skriva frågor 

till K32 när de undrade över något och detta planerade de att börja med. De 

skulle även försöka att lägga in en kort pratstund dagligen tillsammans med K32. 

Vid mötet framkom att K32 hade börjat säga ifrån när det var något han inte ville 

göra, till exempel äta mat och besöka anhörig. 

Under en del av tiden som insatsen från TeKo pågick fick boendepersonalen stöd av 

handledaren i pedagogiskt arbetssätt med att ta fram skriftliga instruktioner för olika 

aktiviteter så att K32 kunde bli mer självständig. K32 fick även en timstock (tidshjälpmedel) 

förskriven av arbetsterapeuten som var tänkt att användas som komplement 

till skriftlig instruktion i samband med måltider i boendet och hos K32:s 

mor. 

Nytt uppföljningsmöte planerades till hösten 2009, efter projekttidens slut. 

82


Bakgrund 

Tjugofyraårig man med Asperger syndrom som anser att han av och till har svårigheter 

att förstå talat språk och även svårigheter att uttrycka sig i tal. Har god hörsel 

och ser bra med glasögon. Bor i egen lägenhet. K33 hade under uppväxten det jobbigt 

bland annat på grund av sjukdom i familjen och hade därför svårt att klara av 

skolarbetet. Han går nu på komvux för att få ett fullständigt gymnasiebetyg. 


K33 hänvisades till TeKo av en psykolog på vuxenhabiliteringen som träffat honom 

en tid och uppfattat hans språkliga förmågor som normala. Psykologen önskade 

hjälp med bedömning av språkförmåga för att om möjligt få ökad förståelse för den 

problematik som K33 beskrev. TeKo tog sig an ärendet och en logoped gick in. 

Logopeden träffade K33 tillsammans med psykologen i september 2008. Logopeden 

lade inte märke till något anmärkningsvärt i K33:s sätt att uttrycka sig eller hans 

språkuppfattning vid denna första kontakt med honom. Han beskrev sina upplevelser 

av att inte ”hänga med” när han såg på TV eller i samband med direktkontakt 

med personer. K33 hade funderat en hel del på vad det var för fel på honom. 

En informell testning av K33:s språkförståelse gjordes i oktober då logopeden träffade 

K33 enskilt. Han fick lyssna till tre upplästa texter varav två var faktatexter och 

en text av typen rolig historia. K33 kunde spontant redogöra för innehållet i berättelserna. 

Han hade heller inga svårigheter att svara på kompletterande frågor på innehållet 

i direkt anslutning till uppläsningen. Logopeden informerade K33 om att 

när det gällde dagens testning kunde inget onormalt iakttas. K33 uttryckte senare till 

psykologen att han hade haft en ovanligt bra dag då han träffade logopeden. 

I januari 2009 tittade psykolog och logoped tillsammans med K33 på en inspelad 

TV-debatt. Han fick då möjlighet att stoppa uppspelningen när han upplevde svårigheter 

med att följa med i debatten. Man diskuterade eventuella orsaker till de svårigheter 

han beskrev i samband med när han gjorde stopp i uppspelningen av programmet. 

Även efter programmets slut diskuterades eventuella orsaker till svårigheterna. 

Logopeden och psykologen framförde hypotesen att svårigheterna som han 

beskrev inte hade direkt språkliga orsaker utan kunde bero på koncentrationssvårigheter. 

K33 var lite skeptisk till denna förklaring till problemen. Han höll dock med 

om att hans koncentrationsförmåga kunde tänkas påverkas negativt i samband med 

att han tidvis var nedstämd. I dessa perioder var han också mindre aktiv. K33 vidhöll 

att han trodde att han var ”sjuk” på något sätt. 

K33 hade också önskemål om att arbeta med muntlig framställning för att kunna 

klara av att hålla ett kortare föredrag på skolan. Psykolog och logoped träffade K33 

tillsammans några gånger under februari och mars. Man arbetade då med att förbereda 

ett föredrag som K33 skulle hålla inför några av vuxenhabiliteringens anställda. 

Föredraget höll K33 i slutet av mars och han var nöjd efter att ha genomfört detta. 

En tid senare klarade han även att genomföra skolföredraget. 

Därefter avslutade TeKo ärendet men psykologen fortsatte kontakten med K33. 

83

Beskrivning av konversationsgrupp för tjejer med lindrig utvecklingsstörning 

och/eller autism 

Konversationsgruppen för tjejer med lindrig utvecklingsstörning och/eller autism 

kom till utifrån en av klienterna i projektet, K4. K4 uttryckte sig fåordigt, utelämnade 

vissa språkljud, förenklade konsonantförbindelser och hade en avvikande satsmelodi. 

Detta sammantaget gjorde att K4 var svår att förstå för utomstående. Trots sina 

svårigheter var K4 mycket kommunikativ och hon kunde bli frustrerad då hon inte 

gjorde sig förstådd. Utifrån tankarna om att en person behöver andra att kommunicera 

med för att kunna utveckla sin kommunikation, och att en person med kommunikationssvårigheter 

behöver tillgång till jämlika samtalspartners (Heister Trygg, 

2002), föreföll grupp vara lämplig metod för att utveckla K4:s kommunikation. Syftet 

med konversationsgruppen var att K4 skulle få möjlighet att samtala med andra 

tjejer; att K4 skulle få möjlighet att utveckla sin kommunikation, inte för att tala rätt 

utan för att bli förstådd; samt att K4 skulle få ökad motivation att använda kompletterande 

kommunikationssätt. 

Deltagarantalet i konversationsgruppen sattes till minst tre och max åtta tjejer. Diskussion 

med en kurator på vuxenhabiliteringen inleddes för att hitta andra tjejer som 

var lämpliga att ingå i gruppen. En lättläst inbjudan togs fram och skickades ut till 

fem tjejer med lindrig utvecklingsstörning och/eller autism. Samtliga hade kontakt 

med vuxenhabiliteringen. Då endast en av tjejerna anmält sig vid sista anmälningsdagen 

ringde en logoped runt till övriga inbjudna. Ytterligare två tackade ja, och en 

tjej tackade nej. En tjej ville gärna vara med men kunde inte komma på grund av sitt 

jobb. Med tre deltagare startade gruppen. Gruppledare var en arbetsterapeut och en 

logoped. Gruppen träffades sju förmiddagar i habiliteringens lokaler under våren 

2007. Varje grupptillfälle var en och en halv timme långt. Antalet deltagare vid varje 

tillfälle varierade från en till tre. En av deltagarna kom bara en gång. Två tillfällen 

var K4 ensam deltagare. 

Vid varje grupptillfälle planerade gruppdeltagarna och gruppledarna tillsammans 

vad man skulle göra nästa gång. Aktiviteter som gruppen gjorde tillsammans var att 

måla, göra manikyr, spela spel, göra collage och titta i tidningar. Kommunikationen 

som uppstod i gruppen kretsade runt den valda aktiviteten. Spontan kommunikation 

om andra samtalsämnen uppstod endast vid ett tillfälle. Gruppdeltagarna hade svårt 

att kommunicera med varandra. Den mesta kommunikation skedde mellan deltagare 

och gruppledare eller mellan deltagare och deltagare via gruppledare. 

Vid sista tillfället gjorde gruppdeltagare och gruppledare tillsammans en resumé av 

tidigare tillfällen. Deltagarna tyckte att allt varit bra. De var intresserade av en fortsättning 

om en sådan blev aktuell. När gruppledarna utvärderade gruppen konstaterade 

de att gruppen behövde byta inriktning från aktivitet till kommunikation. De 

började också att bättre förstå sin egen roll i gruppen. Eftersom K4 fortfarande var i 

behov att få hjälp att utveckla sin kommunikation och samtliga deltagare ville fortsätta 

planerades en ny grupp till hösten 2007. Samma fem tjejer som tidigare hade 

blivit inbjudna fick en ny inbjudan. Tiden hade ändrats till eftermiddagar i ett försök 

att få fler intresserade. Då ingen hade anmält sig vid sista anmälningsdagen ringde 

gruppledarna, samma som under våren, runt till samtliga inbjudna. De tre tjejerna 

som hade anmält sig till vårens träffar anmälde sig nu med. Ytterligare en tjej ville 

komma en gång och prova på. 

84

Guppen var inplanerad till åtta eftermiddagar under hösten 2007. Varje grupptillfälle 

var som tidigare en och en halv timme. Antalet deltagare vid varje tillfälle varierade 

från en till tre. En av tjejerna som var intresserad av att vara med i gruppen 

kom aldrig till någon träff. Gruppledarna hade inför höstens träffar enats om en ny 

strategi vad gällde innehållet. De försökte styra gruppen så lite som möjligt och 

istället låta deltagarna välja samtalsämne. Gruppledarna försökte också växla fokus 

från att under vårens träffar ha legat på aktivitet till att mer ligga på kommunikation. 

Till varje tillfälle fanns bildkort och kommunikationsspel tillgängliga, men dessa 

plockades enbart fram då deltagarna inte var så pratsamma. Kommunikationen i 

gruppen mellan deltagarna ökade något under hösten. Det visade sig att två av deltagarna 

kände varandra väl och brukade umgås på sin fritid, så de hade många gemensamma 

referenser att prata om. Detta gjorde dock att K4 blev lite utanför. I stort 

sett blev det samma kommunikationsmönster som under våren; att deltagarna pratade 

mest med gruppledarna. Även om gruppledarna försökte vara så tysta som möjligt, 

var det ibland svårt att inte försöka få igång ett samtal. 

Vid träff tre och fyra uteblev en av deltagarna utan att lämna återbud. Gruppledarna 

tog då telefonkontakt med henne och fick båda gångerna höra att hon ville fortsätta i 

gruppen och att hon skulle komma nästa gång. Vid den femte träffen uteblev två av 

deltagarna utan att ha lämnat återbud. När en av gruppledarna ringde upp den ena 

tjejen berättade hon att hon ville sluta i gruppen. Det blev då bara två gruppdeltagare 

kvar, och gruppen upphörde i förtid på grund av för få deltagare. 

Reflektion 

Det är inte helt ovanligt att personer med utvecklingsstörning och/eller autism har 

svårigheter att passa tider. Därför borde projektmedarbetarna ha kunnat förutse att 

inte alla deltagare skulle dyka upp vid alla grupptillfällen. Med tanke på detta borde 

ett större deltagarantal från start ha varit ett kriterium för att starta gruppen. På så 

sätt hade det varit mindre sårbart när någon eller några gruppdeltagare uteblev från 

grupptillfällen. 

85

Beskrivning av konversationsgrupp på daglig verksamhet 

En av projektets planerade aktiviteter var att genomföra gruppverksamheter för personer 

med kommunikationssvårigheter. Konversationsgruppen för personer med utvecklingsstörning 

och/eller autism fick avslutas i förtid. Detta berodde dels på att 

det var svårt att hitta tillräckligt många deltagare och dels på att de som var intresserade 

hade svårt att passa tider och därför inte alltid dök upp. TeKo:s medarbetare 

önskade få ytterligare erfarenhet av att leda samtalsgrupp och vände sig därför till 

personalen på en daglig verksamhet med förfrågan om de trodde att några av deras 

deltagare var intresserade av att vara med i en samtalsgrupp. Efter klartecken från 

personalen på den dagliga verksamheten fick deltagarna där ett erbjudande om att 

delta i en samtalsgrupp under hösten 2008. Planen var att det skulle bli en grupp på 

sex till åtta personer som skulle träffas på arbetsplatsen en timme per vecka och 

samtala om olika ämnen som deltagarna ville diskutera. Syftet med samtalsgruppen 

för deltagarna var att de skulle få möjlighet att utveckla sina samtalsfärdigheter. De 

skulle uppmärksammas på viktiga moment i ett bra samtal som turtagning, hålla sig 

till ämnet, ge återkoppling, reparera samtalssammanbrott och inte minst lyssna. 

Det visade sig att det var många som ville vara med och personalen på den dagliga 

verksamheten förordade att alla som anmält sig skulle få vara med och så blev det. 

På de åtta träffarna varierade deltagarantalet mellan sju och tio personer och två logopeder 

fungerade varje gång som samtalsledare. Deltagarna var på olika kognitiv 

nivå. Deras språkliga förmågor varierade stort. Några var mycket pratsamma och 

några var mestadels tysta men verkade lyssna. Några var mycket svårförståeliga på 

grund av svårigheter att hålla en röd tråd och ta lyssnarens perspektiv medan andra 

hade uttalssvårigheter. Överlag var deltagarna mycket toleranta mot olika ”talavvikelser” 

och när de tyckte att samtalsledarna inte verkade förstå så ”tolkade” de gärna. 

Vid träffarna användes tidshjälpmedel för att deltagarna skulle kunna se hur lång 

stund som var kvar av mötestiden. Deltagarna hade vid första tillfället svårt att 

komma på ämnen de ville diskutera. Vid de resterande tillfällena gav samtalsledarna 

ett antal förslag som deltagarna fick välja bland. När några förslag på ämnen gavs 

kom deltagarna även själva på några. Exempel på ämnen som diskuterades var: djur 

och framförallt hundar; jul-, nyårs- och födelsedagsfirande; kvinnogöra och mansgöra; 

godis och andra hälsorisker; samt motion. Ledarna försökte hålla sig passiva i 

diskussionerna men försiktigt uppmärksamma deltagarna när de avvek från vedertagna 

samtalsregler. Vid sjunde träffen tillfrågades deltagarna vad de tyckte var viktigt 

att tänka på för att vara en bra deltagare i en samtalsgrupp. De beskrev att det 

var viktigt att vara koncentrerad, att inte avbryta, att vänta på sin tur, att räcka upp 

handen när man vill säga något, att inte ha distraherande saker framför sig och att 

inte göra andra saker under grupptillfällena. 

Vid en informell utvärdering i samband med sista grupptillfället framkom att deltagarna 

var nöjda med gruppen. De flesta av deltagarna skulle vilja fortsätta i gruppen. 

86

Reflektion 

Projektmedarbetarna anser att ett bra arbetssätt för att utveckla kommunikationen 

hos personer med kommunikationssvårigheter, är att ge dem möjlighet att kommunicera 

i grupp med jämlika samtalspartners. 

87

Beskrivning av GAKK-grupp 

(GAKK = Grafisk Alternativ Kompletterande Kommunikation) 

Bland personal på vuxenhabiliteringen som arbetar med klienter som har stora rörelsehinder 

och omfattande kommunikationssvårigheter, hade det sedan många år 

tillbaka funnits funderingar kring hur man kunde ge de klienterna möjlighet att träffas 

för att kommunicera med varandra. Med detta som bakgrund genomförde projektets 

samtliga medarbetare tillsammans med två habiliteringsassistenter på vuxenhabiliteringen 

en kommunikationsgrupp sommaren 2007. Deltagare var fem 

GAKK-användare, varav en (K11) hänvisats till projektet. Ingen av deltagarna talade, 

men alla hade någon form av ja- och nejsignal. Syftet med gruppen var, förutom 

att deltagarna skulle ges möjlighet att träffa andra med liknande kommunikationssätt, 

också att öka projektmedarbetarnas kunskap om GAKK-kommunikation och få 

möjlighet att använda GAKK i praktiken. Ett annat syfte var att öka intresset för 

GAKK hos klienternas personal. 

Klienterna som deltog i gruppen hade i olika grad erfarenhet av Bliss och/eller Pictogram. 

Gruppen träffades under sammanlagt fem dagar. Fyra av dagarna träffades 

man i vuxenhabiliteringens lokaler och en dag besöktes Segerstads naturområde, ett 

naturområde anpassat för personer med funktionsnedsättning. Dagarnas innehåll 

planerades utifrån att deltagarna hade behov av regelbundna lägesändringar. Fokus 

låg hela tiden på kommunikation. Förutom deltagarnas egna kommunikationshjälpmedel 

användes situationskartor och bilder tillverkade utifrån planerade samtalsområden. 

Även samtalsapparater med ett meddelande användes. All medföljande 

personal erbjöds en kort information om TeKo-projektet, AKK och framförallt 

GAKK. I samband med sista grupptillfället fick klienterna göra en utvärdering med 

hjälp av samtalsmatta där två sjukgymnaster som ej deltagit i gruppverksamheten 

fungerade som samtalsledare. Klienternas medföljande personal gjorde också en utvärdering. 

Det samlade intrycket av GAKK-gruppen var att den varit mycket lyckad. 

Deltagarna tyckte bäst om att få träffa andra GAKK-användare, att samtala med 

varandra och ha musikstund. Att göra collage, göra saker utan sin assistent och åka 

på utflykt fick lägst betyg. De personliga assistenterna fick bland annat fylla i en 

VA-skala för att uppge om de blivit mera intresserade av GAKK. Medelvärdet av 

14 assistenters svar blev 75 av 100, där 0 stod för inte alls och 100 för definitivt. 

Syftena med GAKK-gruppen uppfylldes. 

Utifrån de erfarenheter projektets medarbetare fick när gruppverksamheten pågick, 

fanns funderingar kring en fortsättning för att ge deltagarna möjlighet att utveckla 

sin kommunikation och AKK-användning. För att ge deltagarna möjlighet till detta, 

behövdes en ökad fokusering på kommunikation. Gruppen fortsatte under våren 

2008 med syftet att gruppens deltagare skulle få möjlighet att utveckla sin kommunikation. 

Samma fem GAKK-användare som deltog i gruppen sommaren 2007, deltog 

i gruppen våren 2008. Förutom K11 hade även K26 hänvisats till projektet när 

gruppen startade. Huvudledare för gruppen var en logoped och en arbetsterapeut 

från TeKo, och hjälpledare var samma två habiliteringsassistenter som varit med i 

sommargruppen. Gruppen träffades vid nio tillfällen i habiliteringens lokaler och 

träffarna låg med två veckors mellanrum. Varje tillfälle varade en och en halv timme. 

Under första delen av träffarna satt deltagarna samlade runt ett bord och samtalade 

med hjälp av situationskartor kring ämnen som de själva hade valt med hjälp av 

88

samtalsmatta. Ämnen som togs upp var till exempel kompisar, bakning, musik och 

semesterminnen. Situationskartorna hade tillverkats inför varje träff av logopeden 

och arbetsterapeuten, och innehöll i huvudsak Bliss-symboler eller pictobilder. Vanligtvis 

har AKK-användare inte fått lära sig att ställa frågor som visar intresse för 

andra (Heister Trygg, 2002, 2009). Istället har de lärt sig sitt AKK genom att svara 

på frågor om sig själva. Detta har gjort att de oftast pratar om sig själva, vilket lätt 

uppfattas som negativt och självupptaget. Därför låg fokus under våren på att deltagarna 

skulle träna sig på att ställa frågor till de andra deltagarna. Till sin hjälp hade 

de enmeddelandeapparater, för att påkalla uppmärksamhet. En del av deltagarna 

hade inte fungerande styrsätt för att kunna peka på situationskartorna, vilket begränsade 

deras möjligheter att ställa frågor och svara på frågor. Under andra delen av 

träffarna tillgodosågs deltagarnas behov av lägesändring. Under tiden som deltagarna 

fick sträcka ut sig förekom det samtidigt någon aktivitet som var kopplat till dagens 

samtalsämne, till exempel högläsning eller filmvisning. 

Vid sista tillfället fick deltagarna utvärdera vårens grupptillfällen med hjälp av samtalsmatta. 

Det framkom då att deltagarna upplevt träffarna väldigt olika. Några tyckte 

att det varit roligt, och andra tyckte att det varit tråkigt. Fyra av deltagarna skulle 

vilja fortsätta i gruppen, medan en ville sluta. Flera av deltagarna hade förslag på 

förändringar om gruppen skulle fortsätta. Syftet med gruppen uppnåddes, även om 

gruppledarna ansåg att en fortsättning skulle kunna utveckla deltagarnas kommunikation 

ytterligare. 

En fortsättning på GAKK-gruppen, med nytt syfte, ägde rum under hösten 2008. 

Syftet var att prova att använda videoinspelningar som underlag för bedömning av 

en persons kommunikativa kompetens. Fyra av de fem tidigare deltagarna fortsatte i 

gruppen och ledarna var de samma som under våren. Gruppen träffades varannan 

vecka vid sex tillfällen à två timmar. Första delen av tiden fick deltagarna samtala 

två och två om aktuellt samtalsämne med hjälp av situationskartor. Därefter tillgodosågs 

deltagarnas behov av lägesändring. Sista delen av tiden samlades alla deltagare 

för att prata med varandra. Fokus låg dels på att ställa frågor till varandra och 

dels på att berätta saker för övriga deltagare. Som uppmärksamhetssignal användes 

enmeddelandeapparater. Två av deltagarna i gruppen hade välfungerande laserpeklampor, 

och under hösten fick även de två andra deltagarna tillgång till nya lampor. 

Den ena deltagaren som fått ny lampa klarade lättare av att peka på situationskartorna 

och blev därmed mer delaktig i samtalen. Den andre deltagaren som fått ny 

lampa hade svårt med huvudkontroll och behövde därför träna på att använda lampan 

som styrsätt. 

Det var bra att använda videoinspelningar som underlag för bedömning eftersom det 

är svårt att hinna med att se allt som händer direkt under samtalet. Genom att filma 

deltagarna när de samtalade två och två och även när de samtalade i grupp kunde 

man bland annat jämföra hur samspelet fungerade i olika kommunikationssituationer 

och hur deltagarna klarade att koncentrera sig beroende på antalet samtalspartners. 

Reflektion 

GAKK-gruppen har krävt mycket resurser, i form av tid och personal från vuxenhabiliteringen. 

Projektmedarbetarna hade inte klarat att leda gruppen utan de två habiliteringsassistenter 

som fungerat som hjälpledare. Den personliga kännedom som 

habiliteringsassistenterna haft om gruppdeltagarna har varit mycket värdefull och 

89

kommit till stor nytta framför allt när det gäller lägesändringar. Förutom att sex respektive 

fyra personal från vuxenhabiliteringen har deltagit vid grupptillfällena, har 

det gått åt mycket tid till förberedelser. Tre av de fem deltagarna hade tillgång till 

kommunikationshjälpmedel för att kunna uttrycka sig när GAKK-gruppen startade, 

men hjälpmedlen användes inte alltid. Två av deltagarna saknade helt hjälpmedel 

för kommunikation. Om alla deltagare hade haft tillgång till ett personligt grafiskt 

AKK-sätt, hade arbetsterapeuten och logopeden inte behövt tillverka situationskartor 

inför varje grupptillfälle. Tid har även gått åt till att förskriva laserpeklampor 

och anpassa fästanordningar till dessa, till de deltagare som inte haft tillgång till 

välfungerande sådana. 

Varje deltagare har haft med sig en eller två personliga assistenter under grupptillfällena. 

De personliga assistenterna har ansvarat för sin brukares omvårdnad i samband 

med grupptillfällena. Under de första terminerna fungerade gruppledarna som 

tolkar åt deltagarna i samtalen, medan assistenterna hade en mer tillbakadragen roll. 

De fanns hela tiden till hands ifall det behövdes mer bakgrundsinformation för att 

deltagaren skulle få fram sitt budskap i samtalet. De senaste terminerna har assistenterna 

fått ta ett större ansvar för att tolka sina brukare i samtalet. Deltagarna har behövt 

hjälp att starta och upprätthålla en konversation och till en början kunde gruppledarna 

ge olika förslag av typen ”Vill du fråga X vad han tycker om för musik?”, 

samtidigt som de själva pekade på aktuella symboler på situationskartan. De sista 

terminerna har de personliga assistenterna alltmer fått ge denna typ av hjälp. Förhoppningsvis 

kommer assistenternas kunskap, om hur man är en bra tolk i ett samtal 

och hur man kan ge samtalsstrategier åt sin brukare, klienterna till godo även i 

samtal på hemmaplan. 

Enligt Heister Trygg (2002) är samtalsträningens långsiktiga mål att uppnå optimal 

konversationsförmåga, optimalt språkanvändande, optimalt deltagande i socialt liv, 

optimal kommunikativ kompetens samt optimalt uppfyllande av kommunikativa 

behov. När det gäller GAKK-gruppen på vuxenhabiliteringen har mycket tid fått 

ägnats åt att lära deltagarna att rikta sin kommunikation genom att vända sig till den 

man kommunicerar med, att hitta adekvata symboler på kommunikationskartan, att 

använda sina hjälpmedel på ett optimalt sätt, att hitta strategier hur man tar ordet 

och att vänta in yttrande från någon annan. Det återstår mycket innan deltagarna nått 

de långsiktiga målen. Gruppledarna har ändå kunnat se framsteg i deltagarnas 

kommunikation, även om de varit små. GAKK-gruppen fyller en viktig funktion 

för att deltagarna ska ges möjlighet att kommunicera med jämlika samtalspartners 

och på så sätt fortsätta utveckla sin kommunikation. Möjligheten för GAKKanvändare 

att träffas och kommunicera med varandra är begränsad i Värmland eftersom 

dessa personer är spridda runt om i länet. Tre av deltagarna i gruppen har 

haft 10 mils resväg, enkel resa. Våren 2009 ingick GAKK-grupp som en del i vuxenhabiliteringens 

ordinarie utbud av grupp- och kursverksamhet. Förhoppningsvis 

kommer det vara så även i framtiden. 

90

Terminologi, förkortningar och begrepp 

Terminologi inom kommunikations- och AKK-området 

AKK – Alternativ Kompletterande Kommunikation 

AKK-användare – person som använder AKK 

Bilddagbok – dagbok med bilder att användas av en person som behöver bilder 

som språkförståelse- och/eller minnesstöd. 

Bliss – Bliss-symboler är abstrakta men logiskt uppbyggda symboler. Med Bliss 

finns möjlighet att bygga upp ett språk med grammatik och möjlighet att uttrycka 

sig i flerordssatser. Bliss-systemet skapades av Charles Bliss 1965. 

Blisskarta/-tavla – en uppsättning av individuella Bliss-symboler för kommunikation 

att användas generellt. Det finns även en standardtavla med en uppsättning av 

färdiga Bliss-symboler ur ett centralt ordförråd. 

Bokstavstavla – ett rutfält med bokstäver som kan vara i alfabetisk eller QWER- 

TY-följd (tangentbordsordning), eller så placeras de mest frekventa bokstäverna 

högst uppe i vänstra hörnet. 

GAKK – Grafisk Alternativ Kompletterande Kommunikation 

GAKK-användare – person som använder GAKK för att kommunicera 

Högteknologiskt (AKK-sätt eller kommunikationshjälpmedel) – baseras på 

elektronik och datorteknik 

Kommunikationsbok/-pärm – en bok/pärm som vanligtvis innehåller symbol- 

/bilduppsättningar inom olika områden (till exempel aktiviteter, maträtter, personer 

med mera) 

Kommunikationskarta/-tavla – en uppsättning av individuella symboler/bilder för 

kommunikation att användas generellt 

Kommunikationspass/introduktionskort – ett dokument som innehåller information 

om en persons kommunikation och eventuella AKK-sätt 

Laserpeklampa – ett hjälpmedel för att kunna peka som består av en lampa med laserljus. 

Används av personer som saknar motorisk förmåga för att kunna peka med 

hjälp av kroppen. 

Lågteknologiskt (AKK-sätt eller kommunikationshjälpmedel) – karaktäriseras 

av att vara enkelt utformade och inte innehålla elektronik 

PCS – Picture Communication Symbols, skapades av Mayer-Johnson 1995. Symboler 

som är avsedda att användas av personer som uttrycker sig på enkel språklig 

nivå med enstaka ord eller i enkla meningar. 

91

PECS – the Picture Exchange Communication System, skapat av Frost och Bondy 

2002. Metod för att stödja inlärning av riktad kommunikation. 

Pictogram – svartvita bilder som är starkt stiliserade där endast viktiga, informationsbärande 

detaljer finns med. Picogramsystemet skapades av Subhas Maharaj 

1980. 

Pärmen ”Att få vara den man är” – ett hjälpmedel för att på ett strukturerat sätt 

bygga upp en informationsbank om en person som har svårigheter att berätta om sig 

själv, sina livsminnen, erfarenheter och önskemål. Pärmen är framtagen av logoped 

Angeline Ljungkvist och arbetsterapeut Britt-Marie Hallberg, Örebro läns landsting. 

Reda ut-häfte – med hjälp av ett reda ut-häfte, som innehåller symboler inom olika 

områden (personer, platser, saker, aktiviteter med mera) kan omgivningen på ett 

välstrukturerat sätt ställa frågor, så att kommunikationen med personer som har 

kommunikationssvårigheter underlättas. 

Röstförstärkare – en apparat bestående av mikrofon och förstärkare avsedd som 

hjälpmedel för personer med svag röst. 

Samtalsapparat – ett hjälpmedel som med digitalt eller syntetiskt tal läser upp färdiga 

meddelanden 

Samtalsmatta – en visuell och bildbaserad metod som gör att människor med 

kommunikationssvårigheter kan kommunicera på ett effektivare sätt utvecklad av 

Murphy 1998. Metoden går ut på att man använder tre olika typer av bildsymboler 

(samtalsämnen, frågeställningar och visuell skala) samt en enkel dörrmatta att fästa 

de olika bilderna på. 

Scanning (avsökning) – användaren sätter i rörelse eller följer den markering, ljussignal 

eller ljudsignal och gör sitt val vid önskat meddelande eller önskad funktion. 

Situationskarta/-tavla – en uppsättning av individuella symboler/bilder för kommunikation 

att användas i en specifik situation 

TAKK – Tecken som AKK 

Yttre kontakter (manöverkontakter) – Manöverkontakter kan vara ett alternativ 

när man inte klarar att styra datorn med tangentbord eller mus. Två manöverkontakter 

kan till exempel ersätta mellanslag- och entertangent. 

Ögonstyrning – styrsätt till dator (istället för mus) som kan vara en möjlighet 

för personer med omfattande rörelsehinder. Kameror registrerar användarens blickriktning, 

varefter den punkt användaren tittar på aktiveras. 

Förkortningar och begrepp 

ArAKK – Arbetsgrupp AKK. Samverkansgrupp kring klienter med kommunikationssvårigheter 

där representanter från hjälpmedelsservice, vuxenhabiliteringen och 

logopedenheten (Landstinget i Värmland) ingår. 

92

BUH – Barn- och Ungdomshabiliteringen, Landstinget i Värmland. 

GAS – Goal Attainment Scaling, på svenska måluppfyllelseskala 

Habiliteringsplan – Alla klienter som har pågående insats på vuxenhabiliteringen 

ska ha en habiliteringsplan. Habiliteringsplanen skall tydliggöra överenskommelsen 

mellan vuxenhabiliteringen och den enskilde vad gäller mål och genomförande av 

habiliteringsinsatserna. 

HMS – hjälpmedelsservice (Landstinget i Värmland), länsövergripande funktion för 

vuxna personer i Värmland med ansvar för komplicerade hjälpmedel såsom eldrivna 

rullstolar och kommunikationshjälpmedel. 

Individuellt team – runt varje aktuell klient på vuxenhabiliteringen bildas ett individuellt 

team bestående av en eller flera professioner utifrån klientens behov. 

”Nätverk kring AKK” – ett arbetssätt som kan användas då man möter klienter 

med kommunikationssvårigheter som är i behov av AKK och där insatserna i huvudsak 

ska riktas till omgivningen. Arbetssättet innebär utbildning till omgivningen, 

kartläggning av klientens kommunikationsförmåga, planering av insatser och fyra 

nätverksträffar där arbetet med insatserna sker. Varje nätverksomgång samlas omgivningar 

till tre eller fyra klienter. 

TeKo – Team Kommunikation, vuxenhabiliteringen i Värmland. Ett kommunikationsteam 

som bedrivits i projektform under åren 2006-2009. 

93

Författarnas tack 

Tack till Micaela Sundin och Gunnar Lönngren som har tagit sig tid att läsa ett urval 

av fallbeskrivningarna. Era synpunkter och reflektioner har varit till stor nytta för 

oss. 

94

Referenser 

Andén, G. & Hellbom, A. (1985). Naturliga reaktioner och signaler – 

kommunikation för gravt förståndshandikappade. Stockholm: Handikappinstitutet. 

Baron, K., Kielhofner, G., Goldhammer, V. & Wolenski, J. (1998). Min Mening. 

Nacka: Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter. 

Brodin, J. & Thurfjell, F. (1995). Bedömning av kommunikativ förmåga hos personer 

med utvecklingsstörning. Institutionen för specialpedagogik, Lärarhögskolan, 

Stockholm. 

Danung, S. & Åberg, K. (2001). Grepp om tiden. Trollhättan: Trollreda resurscenter. 

Heister Trygg, B. & Andersson, I. (2009). Alternativ och kompletterande kommunikation 

(AKK) i teori och praktik. Vällingby: Hjälpmedelsinstitutet. Malmö: SÖK, 

Södra regionens Kommunikationscentrum. 

Heister Trygg, B. (2002). Kommunikation i grupp – för barn och ungdomar med 

talhandikapp. Vällingby: Hjälpmedelsinstitutet. 

”Jag vill ha blå läsk” att stimulera och lära ut spontan bildkommunikation vid autism. 

(2004). Stockholm: RFA och RFA Utbildningscenter Autism. Film. 

Nordström Turner, I., Ribba, I., & Stridh, G. (2000). Från sak till bild. Umeå: SIH 

Läromedel. 

Winlund, G. (2004). Se mig! Hör mig! Förstå mig! Stockholm: Stiftelsen ala. 

Zachrisson, G., Rydeman, B. & Björck-Åkesson, E. (2002). Gemensam problemlösning 

vid Alternativ och Kompletterande Kommunikation (AKK). Vällingby: 

Hjälpmedelsinstitutet. 

95

Allas rätt till kommunikation fallbeskr TeKo Särtryck - Landstinget i ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?