Stockholms hushålls närmiljö 1850, 1900 och 1950

Stockholms hushålls närmiljö 1850, 1900 

och 1950 

Björn Granberg 1 

1 

Institutionen för Ekonomisk historia - Stockholms universitet, 

106 91 Stockholm. 

Miljöstrategisk analys – fms 

Drottning Kristinas väg 30 

100 44 Stockholm 

www.infra.kth.se/fms

Titel: 

Stockholms hushålls närmiljö 1850, 1900 och 1950. 

Författare: 

Björn Granberg 

ISSN 1652-5442 

TRITA-INFRA-FMS 2008:1 

Tryckt av: 

US AB, Stockholm, 2008 

2

Innehåll 

Stockholm i tre tvärsnitt. En inledning. ............................................... 4 

1 Stockholms hushåll åren kring 1850 ................................................... 5 

1.1 Hur var det i Stockholm för 150 år sedan?................................... 5 

1.2 Stadens utbredning samt en del statistik...................................... 6 

1.3 Vatten. Hushållens fördelning och valmöjligheter......................... 6 

1.4 Hushållen, maten och miljön ........................................................ 9 

1.5 Konsumtionsmönster ................................................................. 11 

1.6 Hushållens behov av energi....................................................... 11 

1.7 Hushållens resande ................................................................... 15 

1.8 Sopor och latrin, vad gjorde hushållen med det? ....................... 17 

2 Stockholms hushåll kring år 1900 ..................................................... 22 

2.1 Att bo i Stockholm kring sekelskiftet 1900.................................. 22 

2.2 Stadens geografiska utbredning samt en del statistik ................ 22 

2.3 Vatten. Hushållens fördelning och valmöjligheter....................... 23 

2.4 Hushållen, maten och miljön ...................................................... 25 


2.5 Hushållens energianvändning.................................................... 27 

2.7 Hushållens resande ................................................................... 29 

2.8 Hushållens latrin och avfall, vad gjorde de med det? ................. 33 

3 Stockholms hushåll kring år 1950 ..................................................... 37 

3.1 Stockholm åren kring 1950......................................................... 37 

3.2 Stadens utbredning samt en del statistik.................................... 37 

3.3 Vatten. Hushållens fördelning och valmöjligheter....................... 38 

3.4 Matvanor och matkonsumtion .................................................... 38 


3.6 Hushållens energianvändning.................................................... 41 

3.7 Hushållens latrin och avfall, vad gjorde de med det? ................. 47 

4 Slutsatser och indikationer ............................................................. 49 

4.1 Något om städers expansion och tillväxtmönster....................... 49 

4.2 Vatten......................................................................................... 51 

4.3 Hushållen, maten och miljön ...................................................... 52 


4.5 Energiförbrukning....................................................................... 55 

4.6 Resandet.................................................................................... 56 

4.7 Hushållens avfall ........................................................................ 58 

Appendix, Beräkningsunderlag för hushållens energiförbrukning 61 

Referenser och källor.......................................................................... 64 

3

Stockholm i tre tvärsnitt. En inledning. 

Syftet med denna rapport är att belysa Stockholms hushålls förhållande till den lokala miljön i 

staden under tre tvärsnittsår, 1850, 1900 och 1950. Jag har också velat bilda mig en uppfattning 

om hur hushållen uppfattat den lokala miljön, vad de haft för valmöjligheter, vad de haft för 

förhoppningar om förbättringar och vad de i så fall gjort för att infria dem. Rapporten belyser 

via förändringen av hushållens valmöjligheter även hur de stora systemen för bland annat vatten 

och avlopp växer fram i staden och hur de successivt griper in allt mer i de enskilda hushållen. 

Ett annat syfte har varit att studera hushållens energiförbrukning och deras resvanor vilka av 

samtiden inte har uppfattats ge några miljörelaterade problem i någon av de tre undersökningsperioderna. 

Poängen med detta är att vi idag av miljöskäl strävar efter att minska både energiförbrukning 

och resande. Genom att ha energi och resor med i studien kan vi kanske kasta 

något ljus över hur och varför vi sitter med dessa problem idag. 

Utgångspunkten har varit att utföra studien sedd från ett mikroperspektiv, dvs från det enskilda 

hushållet. Där jag haft möjlighet till det har jag därför brutit ned agregerade data så att de gäller 

ett enda genomsnittligt stadshushåll. I några fall har jag kunna skilja på arbetarhushåll och 

tjänstemannahushåll. Dock inte på alla ställen där detta hade varit önskvärt, tyvärr. 

Tillvägagångssättet har varit att för varje tvärsnitt göra en berättande beskrivning som följer en 

mall med åtta fasta kapitelrubriker. Detta har förvisso resulterat i att kapitlen fått lite olika 

längd men jag tror att denna nackdel uppvägs av att en jämförelse mellan tvärsnitten underlättas. 

Det empiriska underlaget skiljer sig något åt mellan de tre tvärsnitten. I det första tvärsnittet 

(1850) är det empiriska underlaget till stor del av berättande slag medan jag i det sista tvärsnittet 

(1950) haft lättare att utgå från statistiska data. Det mellanliggande tvärsnittet (1900) är 

något av ett mellanting mellan de två övriga. Varje tvärsnitt är förlagt till ett separat kapitel. 

Det fjärde och sista kapitlet består av en analys av de tre tvärsnitten. 

Till sist skulle jag vilja tacka följande personer för det stöd de gett mig i detta arbete: Anders 

Gullberg, Ronny Pettersson, Ulf Rämme, Greger Henriksson och Ylva Orrevall Granberg för 

utan era synnerligen värdefulla kommentarer och tips hade denna uppsats antagligen blivit 

ganska torftig. 

Stockholm januari 2008 

Björn Granberg 

Tillägnad mina barns barn (ännu ofödda). 

Må ni finna er stad trivsam! 

4

1 Stockholms hushåll åren kring 1850 

1.1 Hur var det i Stockholm för 150 år sedan? 

För en person som nyligen upplevt millenieskiftet skulle nog Stockholm som det såg ut år 1850 

ha tett sig urmodigt på ett klassiskt sätt. Det först uppenbara skulle nog vara att mängder av 

teknik och andra företeelser, som idag är så självklara att de knappt ägnas en tanke, inte ens 

fanns som fantasier på 1850 talet. 

Man kan nämna flygplanet och bilen som exempel. Eller betänk avsaknaden av så självklara 

saker som cykelpedaler eller tvättmaskin, av dammsugare, armbandsur, ett asfalterat vägnät, 

järnvägar, vattenkranar, radio, tv, telefon eller ens strumpor som inte kasar ner. Elektriskt ljus 

existerade inte ens som hypotes år 1850. Det gjorde för övrigt inte centralvärme heller – kyla 

inomhus motades bort med eld inomhus med allt det för med sig: bränsle som skall bäras fram, 

sot och aska, brandrisk, eldar som ska skötas och som falnar när man sover osv. Betänk att 

inspelad musik bara fanns i form av speldosor och positiv. 

Men 1850 är inte bara en tid som ligger innan en mängd teknologiska landvinningar gjordes 

utan också en tid som ligger innan en mängd institutionella landvinningar gjordes. Betänk, bara 

som exempel, avsaknaden av försäkringskassa, av vår standard på sjukvården, av tandvård som 

kan kallas tandvård, av tanken om jämställdhet och kollektivavtal. Betänk att fattigdom grasserade. 

Betänk inte bara hur mörkt det var med ljus och oljelampor som enda ljuskällor utan 

betänk även det kunskapens mörker som rådde med en allmän skolplikt som år 1850 endast var 

åtta år gammal. 

Försöker man sätta sig in i allt detta på en gång, och allt därtill som inte ens är nämnt här så 

inser man snart att det är mycket svårt att verkligen förstå hur människor egentligen hade det i 

Stockholm för 150 år sedan – helt enkelt därför att allt var så oerhört annorlunda. Detta gäller 

också synen på miljön. Det finns t ex anledning att tro att 1850-talets stockholmare misstrodde 

naturen på ett sätt som vi idag kanske har svårt att förställa oss; att man betraktade naturen som 

ett väsen som rådde sig självt och som i många väsentliga avseenden fick bära skulden för 

mycket av människans elände – därav misstroendet. Förklaringen till detta synsätt ligger i att 

problemen då var mer konkreta och därvid berörde människor på ett ibland mycket direkt sätt. 

Att lösa miljöproblem handlade därför ofta om att försöka skapa ett avstånd till vad man uppfattade 

som miljö/natur. 

Man ville med andra mota undan naturen för att skapa en snygg och prydlig sfär kring människan. 

Hur det skulle se ut utanför denna sfär brydde man sig inte särskilt mycket om utan man 

koncentrerade sig på det egna närområdet och litade till naturens förmåga att rå sig själv, dvs 

dess självläkande kraft. 

Ur vad man skulle kunna kalla ett maktperspektiv skulle man kunna beskriva detta som att 

människan såg sig själv som dominerad av naturen. 1 På liknande sätt skulle man kunna beskriva 

förhållandet mellan människa och miljö som en kamp i vilken människan långsamt frigör 

sig från naturens grepp över henne. En kamp som naturligtvis är hopplös eftersom människan i 

realiteten själv är en del av naturen, och vad hon kämpar för är därmed egentligen att skapa sig 

ett utrymme där hon har större kontroll över naturen. 

Resultatet av denna kamp är att människan frambringar en ny miljö, en artificiell miljö, där 

naturens olägenheter successivt motas bort och där hon hoppas att hon ska trivas bättre. Staden 

är den plats där denna artificiella miljö skapas och den scen där konflikterna mellan naturens 

villkor och människans önskemål om hur hon egentligen vill ha det till en början utspelas. 

1 

Detta gäller i första hand den intellektuella eliten även om föreställningen spridit sig till bredare folklager allt sedan upplysningstiden 

(senare hälften av 1700-talet). 

5

Fälten där dessa konflikter börjar är de områden där miljöproblem ibland uppstår och därmed 

blir de av intresse att studera för denna texts skull. Jag har valt att belysa några av dessa fält, en 

del översiktligt, några andra lite mer ingående. 

1.2 Stadens utbredning samt en del statistik 

År 1850 bestod Stockholms befolkning av ca 90.000 invånare. 2 Mycket grovt kan man uppskatta 

antalet hushåll till cirka 31.000. 3 Stadens utbredning, dvs den yta staden upptog, var 

betydligt mindre än idag. I stora drag upptog Staden med sin bebyggelse endast Staden mellan 

broarna, dvs Gamla Stan, och delar av Södermalm, Norrmalm och Östermalm. Resten, inklusive 

större delen av malmarna var i stort sett vad vi idag kallar landsbygd. 4 

Stadsplanen skiljer sig dessutom från senare tidevarv genom att alla strandlinjer, med undantag 

för Stadsholmen, var oregelbundna eftersom kajerna ännu inte blivit byggda. Vattenytorna 

var också större än idag. Detta gäller särskilt 

Klara sjö, Barnhusviken och Nybroviken 

som fått se sina vattenspeglar krympa betydligt 

på grund av utfyllningar. Mitt på Södermalm 

låg Fatburssjön som idag är helt 

försvunnen (sjön syns utmärkt på kartan i 

bild 1a). 

Någon egentlig stadskärna fanns inte. De 

företag som karaktäriserar ett city låg emellertid 

spridda i staden mellan broarna. Staden 

var bebyggd med byggnader av sten 

inom ett område som sträcker sig ungefär 

från nuvarande Grev-Magnigatan och 

Kommen-dörsgatan i nordost, Humlegården 

och Observatorielunden i norr, Vasagatan i 

väster, Timmermansgatan, Södra Station 

(Fatburs-sjön), och Ersta i Söder. Bebyggelsen 

i stenstadens centrala delar var hög och 

tät, och mot utkanterna gårds- eller kåkliknande. 

Utanför stenstaden övertog landsbygdsliknande 

boformer. “Industrierna” låg 

på främre Kungsholmen samt i de västra och 

östra delarna av Södermalm. 5 Stockholm var 

alltså en betydligt mindre stad för 150 år 

sedan vilket illustreras av bild 1a. 

1.3 Vatten. Hushållens fördelning och valmöjligheter 

Hushållen skilde mellan dricksvatten, “kokvatten” och rengöringsvatten. Till dricksvatten användes 

källvatten och brunnsvatten. Brunnsvattnet var av sämre kvalitet än källvattnet. Kokvattnet 

bestod ofta av regnvatten (som tillhörde fastighetsägaren) eller sjövatten och användes 

till sådant som kokning, dvs matlagning, tvagning och disk – gissningsvis i någon form av 

följdordning. Den sämsta kvaliteten på hushållsvatten benämndes rengöringsvatten. Tvätt av 

tyg och kläde gjordes direkt i sjövattnet vid stränderna. 6 Vattenförbrukningen har uppskattats 

till ca. 10 liter per person och dygn. 7 

2 

Historisk statistik för Sverige I, tab. A 12. (Enligt översttåthållarämbetets femårsberättelse gäller siffran (93.070) antalet invånare år 

1851 och inte år 1850. Överståthållarämbetets femårsberättelse för åren 1851-55, Stockholm, 1857, sid 5) 

3 

Vid den första folkräkningen år 1860 bestod det genomsnittliga Stockholmshushållet av 2,9 personer. Antalet enpersonershushåll är 

mycket stort (40,8%), av befolkningen utgör de dock endast ca 14%. Källa: Ahlberg, 1958:52 

4 

William-Olsson, 1937:45ff. 

5 

William-Olsson, 1937:163 

6 

Fogelström, 1995:210 (hans källa är antagligen Ferlin P.G. Stockholm,I;1858:158,773) 

7 Cronström, 1986:6 

6 

Bild 1a: Boendetätheten i Stockholm 

år 1850. 

Varje prick motsvarar 25 personer. 

Källa: William-Ohlsson, 1937:46.

Stridsberg lämnar i sina hågkomster en beskrivning av vilka problem stockholmshushållen kan 

tänkas ha haft beträffande friskt vatten. 

“Kan en nutida stockholmare rätt tänka sig in i vanorna på en tid, då allt vatten, som i hufvudstaden 

förbrukades, måste tagas ur brunnarna, ur Mälaren eller ur Saltsjön? Vattenkärror samt karlar 

och tjänsteflickor, bärande ok med hinkar eller flaskor med vatten, hörde till gatulifvet. De bästa 

brunnarna voro Slottsbrunnen, Brunkebergsbrunnen, brunnen på Österlånggatan nedanför Köpmanbrinken, 

samt brunnen i Brunnsbacken framför Bryggarämbetets hus. Vatten fördes ända från 

Haga källa, och det fanns familjer där intet annat vatten dracks än detta. Tillåtelsen att taga vatten 

i Slottsbrunnen, som ligger inom slottet, åt obelisken till, medgafs mycket sparsamt. Ett tillståndskort, 

infattadt i glas och ram, hängd på kopparflaskan skulle vid anfordran uppvisas för vakthafvande 

slottsknekt eller postande soldat. - - - Brunnsbackens brunn förlorade sitt vatten då järnvägstunneln 

under Södermalm borrades [år 1865 8 ]. Den hade två ådror. När det blef uppsjö, blef 

den ena ådern salthaltig. Brunnar funnos dessutom på mångfaldiga ställen, inom enskilda hus, 

många säkerligen med dåligt, ofta med hälsovådligt vatten. Fartyg, som gjorde sig färdiga till afsegling, 

togo sitt vattenförråd ur Norrström. - - - Var det uppsjö, fick ett fartyg vänta eller taga vatten 

från närmaste brunnar, hvilket dock ogärna sågs af de om dugligt dricksvatten redan starkt 

konkurrerande tjänstflickorna.” 9 

Dricksvattnets kvalitet 

I en artikel om Stockholms brunnars tekniska historia av Johan Swensk får vi bland annat veta 

att det fanns något som kallades “vattuordning” vilket förmodas innebära särskilda regler rörande 

vattnets upphämtning ur brunnarna och/eller en uppdelning av brunnarnas nyttjanderätt 

för stadens olika delar. 10 

Bild 1b. Kärra med Hagavatten, ”Stockholms enda springbrunn”. 

Teckning från 1860-talet av A.T. Gellerstedt. Nordiska Museet. 

brunnarnas dricksvatten var så uselt.” 11 

7 

I Hilma Andersons 

minnesanteckningar 

från mitten av 1800talet 

kan man också 

läsa om vattnet om 

än sparsamt. Uppenbarligen 

var hennes 

hushåll ett av dem 

som föredrog vattnet 

som kom från Haga: 

“En - - - klocksignal 

om morgnarna tillkännagav 

ankomsten av 

den lilla vagn, som 

medförde ‘hagavatten’, 

det härliga friska 

källvattnet, vilket man 

då kunde köpa rätt 

billigt och som så väl 

behövdes i dessa 

tider, då ingen vattenledning 

fanns och 

Det vatten hushållen bar hem från stadens brunnar var hårt och användes därför troligen enbart 

som dricksvatten, ty hårt vatten löser smuts dåligt, ärtor mosar sig ej i det etc. 12 Via berättelserna 

vet vi också att vattnets kvalitet skiftade både mellan olika brunnar men även i en och 

samma brunn, som t ex Brunnsbackens brunn som blev salt vid uppsjö, dvs när Saltsjöns vatten 

rann in i Mälaren. 

Detta innebär att kunskap om var och när man kunde hämta dricksvatten av önskad kvalitet bör 

ha varit värdefull. Med tanke på att hushållen antagligen var olika känsliga för betydelsen av 

vattnets kvalitet verkar det logiskt att dra slutsatsen att de också sörjde för sitt behov av vatten 

på skiftande sätt. Vattnet från Haga är ett exempel på detta – familjen Anderson betalade med 

8 Munthe, 1965:26 

9 Stridsberg, 1895:20 

10 Swensk, 1941:115 

11 Anderson, 1954:110 

12 Anderberg, 1986:27, se även Fogelström, 1995:211

pengar för att garantera sig själva gott vatten av hög kvalitet. Ett annat exempel är de hushåll 

som privilegierats genom att få tillstånd att hämta sitt vatten vid Slottsbrunnen. 

Betraktar man orent dricksvatten som ett miljöproblem, och det var det ju – vatten är ju starkt 

beroende av miljöns kvalitet i området varifrån det hämtas – så kan man även i detta fall se att 

hushållen tycks ha känt till problemet, men att de höll föroreningarna från sitt eget närområde 

genom att på olika sätt sörja för att dricksvatten av rätt kvalitet kunde erhållas. Därmed kan 

man kanske säga att det enskilda hushållet inte tyckte sig äga mer makt än att i ett starkt decentraliserat 

vattenförsörjningssystem bestående av fristående brunnar, ta vatten från den brunn 

där ekvationen mellan besvär att hämta och önskad vattenkvalitet gav störst utdelning, alternativt 

gräva en ny brunn i samarbete med andra hushåll och husvärd och hoppas på att den skulle 

ge gott vatten. 

Hur man bedömde vattenkvalitet har jag inte tagit reda på. Troligen var lukt och smak de viktigaste 

egenskaperna, vilket naturligtvis innebar att det inte fanns några garantier för vattnets 

egentliga kvalitet. Att preferenserna då var väldigt annorlunda än de vi är vana vid kan man 

ana i följande skildring av läkaren P.G. Cederschjöld från år 1827: 

“Huru rent och hälsosamt det myckna linne kan bliva, som dagligen tvättas i Nybroviken, varest 

vattnet är, genom gödselfyllningens upplösning, tjockt som mönja, lämnar jag därhän: men rysligt 

är det att se vatten där hämtas till och med till matlagning. En tvätterska, som jag en gång frågade, 

huru hon där kunde få linnet rent, svarade: att det också blott kunde lyckas med sådant linne 

som vore vant att där tvättas.” 13 

Man satte dock av tradition sin tillit till expertis ifråga om kvalitetsbestämning på vattnet. Trots 

att dessa främst använde sina sinnen, dvs lukt och smak, för att avgöra vattnets kvalitet och 

trots att man inte kände till väsentligheter som bakterier osv. Å andra sidan så fanns ju ingen 

annan att sätta tilltro till. 14 

1858 gjordes en räkning av stadens brunnar som redovisar att det i nuvarande Gamla Stan 

fanns nio brunnar, på Norrmalm arton och på Södermalm sjutton brunnar där hämtningen var 

fri och allmän. Utöver dessa fanns fyra brunnar tillhöriga olika myndigheter samt fyra brunnar 

invid torget på Kungsholmen. 15 

Vatten för kroppstvätt 

När det gäller kroppstvagning gjordes antagligen även den i Mälarens eller Saltsjöns vatten – 

om den överhuvudtaget gjordes. Enligt Medicinalrådet Trafvenfelt fick de flesta sina kroppar 

rengjorda och tvättade endast två gånger i livet, “då de komma till världen och då de gå ur 

densamma och läggas på bår.” 16 

Östberg, 1923, nämner något om varför man tvagade sig sällan. Han menar att det hade med 

nya klädesmaterials införande att göra, framför allt linnet som ersatt yllet närmast kroppen. 

Ylle gav ett påkommande behov av bad, vilket alltså linne inte gjorde. Man hade dessutom för 

sig att smittosamma sjukdomar “fick näring i badstun” som man sade. Exakt vad en badstuga 

var är svårt att säga något om. Troligen var det en liten anläggning med några badkar och kanske 

en vedeldad bastu. Man verkar ha gått dit för att tvätta sig, för få naglarna klippta och annan 

allmän kroppsvård. Åtminstone en större badstu-anläggning fanns dock, vilken låg där 

Rosenbad ligger idag och som också har gett namn åt kvarteret. Ryktet om att badstugorna gav 

näring åt sjukdomar härrör möjligen ur en skism emellan badarämbetets skrå och det vanliga 

läkarskrået, som ansågs sig blivit trampade på tårna av badarna någon gång på 1600-talet. 

Skismen mellan skråna tycks ha hållit i sig till långt in på 1700-talet. 17 

I staden fanns också ett antal vanliga badinrättningar eller vad vi idag skulle kalla badhus. Det 

var “Gjörkes” (f.d. Lindska badinrättningen) på Riddarholmen ungefär där Norstedts har sin 

13 

Citat ur Fogelström, 1995:215 (ursprungskälla: Lundquist, Stockholms stads historia, III, 1829, bihang: hälsodebatt 1827) 

14 

För vattenkontrollernas historia se Swensk John, 1941:128, Cronström, 1986:77, se även Anderberg, 1986:27f. 

15 

Ferlin, 1858:181 

16 

Citat ur Fogelström, 1995:207 (ursprungskälla: Lundquist, Stockholms stads historia, III, 1829, bihang: hälsodebatt 1827) 

17 Östman, 1923:1-16, passim 

8

lastkaj idag, grosshandlare Åboms badhus strax intill och Mineurs dambadhus som låg en bit 

norr om Riddarhuset. 

Om människor bekymrade sig för föroreningar i badvattnet är svårt att säga något om eftersom 

jag inte har stött på någon källa som direkt tar upp denna fråga. Samtiden diskuterade dock ofta 

de så kallade hälsobrunnarnas goda vattenkvalitet. Om Stockholms vattendrag skall stå som en 

bakgrundsfond, i betydelsen att det togs för givet att de var ohälsosamma, gentemot vilken 

diskussionerna skall förstås kan jag inte svara annat än att det är tänkbart eftersom riddarfjärdens 

nedsmutsning har varit känd sedan länge och folket har gett den öknamn som Lortfjärden 

och Guldfjärden (“Guld” som en ironisk benämning av latrin). 

Mot bakgrund av detta är det intressant att notera att stadens populäraste utomhusbad låg i just 

den hårt nedsmutsade Riddarfjärdens ena utlopp. Att stranden vid Tegelbacken, bara ett stenkast 

från Gjörkes badinrättning, var känt som ett av stadens snuskigaste områden 18 , verkar inte 

heller ha spelat så stor roll. Det verkar i alla fall inte ha inverkat menligt på badets popularitet. 

Inte heller tycks Wasagatans stora kloak som senare kom att mynna vid samma plats ha inverkat 

på dess popularitet. 19 Nu kan man i och för sig tycka att badet ligger en bit uppströms från 

Tegelbackens strand, men det är också så att uppsjö råder emellanåt och vissa år under stora 

delar av året, vilket gör att badet bör haft känning av de något nedströms liggande stränderna 

vid Tegelbacken. Likaså låg badet nedströms Klara sjö, vilket var ett område som sedan länge 

varit känt för att vara nedsmutsat och stinkande. Klara sjö omtalas på detta sätt av kyrkoherden 

i Klara församling år 1815: 

“Skall ej denna orena smörja, ju mer den efterhand förlorar egenskapen av rinnande vatten, bliva 

en aldrig förtorkande källa till sjukdomar, farsoter, pestartade febrar, vilka ännu en gång skola, på 

vingarna av dessa mephitiska dunster, utbreda en digerdöd över Norden? - - - Frisk luft och vatten, 

äro snart ej att tillgå för dessa stränders åboer”. 20 

Ett annat exempel på Riddarfjärdens nedsmutsning är att de s.k. Turkens trappor, vilket var ett 

vattenhämtningsställe i Riddarfjärden, under vinterhalvåret användes platsen för att deponera 

latrin och avskräde i väntan på hämtning av pråmar då isen lossat. 21 I dagspressen infördes 

även insändare vilka hyste farhågor om att Riddarfjärden skulle förvandlas till ett katthav likt 

Nybroviken. Ett katthav var/är en starkt förorenad sjö eller vik. Ordet kommer antagligen av att 

as (kattas) ofta sågs flyta där. 

Man kan inte dra någon annan slutsats ur detta än att hushållen gjorde vad de kunde och orkade 

för att hålla snyggt i sin närhet, men att naturen (med Riddarfjärden och i viss mån även den 

egna kroppen som exempel) av den enskilde antogs rena sig själv medan andra gav utlopp för 

sina tvivel och efterlyste förändringar. Grunden för dessa tvivel var inte omsorg om naturen så 

mycket som en kraftig önska att bättra på stadens “fasad” utåt, dvs snyggheten. Smutsen var en 

“tortur för luktorganen” och “en vämjelig syn”, som man sade, och skulle därför bort. Man 

ville uppnå “trefnad” och på köpet hoppades man samtidigt minska hoten av de smittsamma 

sjukdomarna. Enligt den allmänna uppfattningen så redde sig naturen vad människan än gjorde 

och beskrevs hellre i termer av en resurs vars syfte var att bistå människan i hennes strävan att 

nå allt högre välstånd, än som natur i ordets bokstavliga bemärkelse. Naturen sågs alltså mer 

som en resurs än som natur. 22 

1.4 Hushållen, maten och miljön 

Maten är ett annat område där stockholmarnas närhet till naturen var så mycket mer självklar 

under mitten av 1800-talet jämfört med idag. Maten köptes framför allt på torgen men också 

vid Gamla stans kajer dit det mesta av den transporterades på båtar från bönderna på Gotland, 

Mälaröarna och andra ställen i Stockholms närhet. Vintertid sköttes transporter med slädtrafik 

över isarna. 

18 Aftonbladet, 19 juli 1853:2 

19 Stjerneld, band 2, 1952:94 

20 Fogelström, 1995:209 (ursprunglig källa: Protocoller och Handlingar år 1815 ang. uppmuddring af Clara-sjön m.m., 1817) 

21 Tingsten, 1911:28 

22 Sörlin, 1991:87-98 

9

Maten kom som råvara och köptes som råvara. Ost och smör tillhör undantagen liksom bröd 

och korv. Möjligheterna att hålla färska matvaror var ringa och djuren slaktades därför ofta i 

lokaler i närheten av marknadsplatsen, ibland direkt på marknadsplatsen, vilket särskilt gäller 

fjäderfä. Inte förrän 1902 blev det förbjudet att slakta inför allmän åsyn. 23 Att hanteringen av 

maten med våra ögon sett var ohygienisk finns det många vittnesmål om. 

Beträffande födointagets fördelning och hushållens valmöjligheter därav så gör tobaksfabrikör 

Gustaf Strömberg följande uppskattning gällande en arbetarfamilj om fyra barn och deras matkonsumtion 

under en genomsnittsvecka år 1846. Man bör dock hålla i minne att Fabrikör 

Strömberg skrev sin skrift i filantropiskt syfte. Den kan alltså ha funnits anledning för honom 

att överdriva sin bild av arbetarnas elände. 

Tabell 1b: Ett arbetarhushålls matkonsumtion i Stockholm 1846 

Vara Kvantitet Energiinnehåll (Kcal) 

Bröd 14,9 kg 44700 

Salt kött 1,7 kg 3400 

Sill 4,25 kg 7172 

Salt strömming 1,3 kg 2195 

Fläsk 0,85 kg 2050 

Potatis 18,3 kg 12810 

Summa ≈ 72300 Kcal (2226 kcal/Ke och dygn) 24 

Not: Strömberg anger att uppgifterna gäller ett hushåll om 2 vuxna och 4 barn. 

Källa: Strömberg 1846:7 (måttangivelserna översatta till kilo 

Stapelfödan är grovt bröd bakat på stenkvarnsmalet rågmjöl (vetemjöl är ovanligt) och potatis, 

bägge rika på kolhydrater och fiber. Denna kost piffas upp med proteinrikt kött eller fisk samt 

de grönsaker, den frukt (läs äpplen) och de maltdrycker som Strömberg inte räknat upp här 

men som sannolikt också konsumerades. Men även om kosten är torftig så är kaloriinnehållet 

antagligen ganska precis tillräcklig för familjen särskilt om man betänker att ölen och det mesta 

av köttet reserverades åt mannen därför att han, får man anta, stod för det tyngsta kroppsarbetet. 

Därutöver kan tillkomma mat som inte åts hemma. Fördelas maten vi känner till (enligt 

tabellen) så får varje person drygt 2200 Kcal/dygn. 

Detta genomsnitt fördelas inom familjen. Yvonne Hirdman som undersökt Stockholm perioden 

från 1870 och framåt menar att stora befolkningsskikt på 1870-talet levde ”orimligt” och ”hankade 

sig fram dag från dag, levde på välgörenhet, fattighjälp, gåvor från landet, kanske på en 

liten egen odling av potatis och grönsaker, levde på den smala gränsen mellan kronisk undernäring 

och ibland akut svält.” 25 Det finns få anledningar att betvivla att situationen var särskilt 

mycket annorlunda 20 år tidigare, dvs 1850. Samtidigt undrar jag om inte Hirdman överdriver 

vad beträffar svälten - i alla fall vad beträffar dem med arbete. Energiinnehållet i den meny 

Strömberg för fram täcker drygt 3/4 av dagsbehovet av energi utgående från Livsmedelsverkets 

näringsrekommendationer 26 och räknar man med den mat som intogs utanför hemmet samt 

betänker att Strömbergs uppgifter kan vara en underdrift så kan man nog drista sig till att påstå 

att maten räckte för att mätta magarna. Däremot verkar den inte ha varit särskilt näringsrik. 

De må ha fått energin de behövde men inte de näringsämnen som krävdes för att kroppen skulle 

hålla sig frisk. Samtidigt bör man komma ihåg att Stockholm var ett utpräglat klassamhälle 

och där den fattigdom som Strömberg vill skildra där 74% av inkomsten gick till föda starkt 

kontrasterar mot tjänstemannahushållen som levde i en helt annan slags vardag med matbord 

23 

KFS 1902:143 (kommunal författningssamling) 

24 

Ke=konsutionsenhet. Denna familj består av 4,64 ke. Vuxen är 1 ke. barn räknas som 0,66 ke. 

25 

Hirdman, 1983:38 

26 

Utgående ifrån en familj som består av en man 31-60 år, Kvinna 31-60, pojke 4-6 år, pojke 11-14, flicka 4-6, flicka 11-14. Svenska 

Näringsrekommendationer 1997. 

10

som stod allt annat än tomma (matvaruinköpen i ett tjänstemannahushåll stod för ca 40% av 

hushållets totala utgifter, inklusive löner till tjänstefolk). 27 

Förpackningar 

Den här tiden, då i stort sett alla förnödenheter handlades på torg och marknader, var förpackningar 

ovanliga. De torra varorna lades av kunden direkt i en medhavd korg. Kladdiga varor 

som kött och fisk slogs in i papper eller buntades med ett snöre och bars i handen. Drycker som 

öl och svagdricka såldes på lösvikt från fat och tappades i för ändamålet medhavt ämbar eller 

flaska. Visserligen är konservburken känd sedan 1600-talet men den var ändå mycket sällsynt i 

Stockholm under mitten av 1800-talet. 28 

De förpackningar som fanns var storförpackningar avsedda att skydda varorna under transporten 

till handlarna. Exempel på sådana är stora mjölsäckar, trälådor för sockertoppar, träfat för 

vätskor. Kött transporterades levande och slaktades i små slaktbodar som låg i staden. Ägg 

transporterades i särskilda vadderade träramar och såldes inte med äggen utan återanvändes av 

försäljarna. 

Slutsatsen måste bli att stadshushållen inte hade särskilt mycket förpackningsskräp i sitt avfall, 

om ens något alls. 

1.5 Konsumtionsmönster 

I generella termer så kan man se att de enklare stadshushållen hade ett mycket ringa innehav av 

tillhörigheter och att dem man ägde var enkla konstruktioner tillverkade i enkla material som 

trä, metall, glas, keramik, porslin och lera. Sakerna hade oftast en prägel av bruksföremål och 

de var gjorda för att hålla på så sätt att de var kraftiga och enkla att reparera. Många gånger 

gick föremålen i arv. De mer burgna hushållen kunde med sina högre inkomster tillåta sig viss 

konsumtion av exklusiva varor liksom lyxartiklar med mindre bestående värde. De hade råd att 

se saker förfalla, se färggranna tygers färger blekas osv. Konsumtion av lättförgängliga föremål 

var också ett sätt att använda pengar för att markera sin särställning i samhället. 

1.6 Hushållens behov av energi 

Beträffande behovet av mekanisk energi, dvs energi för drift av apparater och liknande är inte 

mycket mer att säga än att de apparater som fanns på den här tiden var handdrivna; att man 

med hjälp av hävstänger, vevar, trampor och olika fiffiga sätt utnyttjade hävstångsprincipen för 

att förstärka den egna muskelkraften och uträtta önskat arbete. Som exempel kan nämnas mekaniska 

urverk drivna av tyngdkraften, men dessa får anses som extremt komplicerade jämfört 

med dåtidens övriga vardagsteknologi. Vevsymaskiner tillverkades första gången 1851 i USA 

och fanns alltså inte i Stockholm vid den här tiden. 29 

Att någon miljöpåverkan skulle ha skett på grund av hushållens förbrukning av mekanisk energi 

är svårt att se. Hushållen hade heller inte något val att göra eftersom externa energikällor för 

mekanisk energi som el- eller förbränningsmotorer ej fanns. Den enda formen av fristående 

motor som fanns denna tid var ångmaskinen, men det behöver väl knappast sägas att ångmaskiner 

inte var lämpade för hushållen. Det enda alternativ hushållen hade som går att skönja 

var djur och, beroende på samhällsskikt, tjänare. Men då handlar det ju snarast om hur arbetet 

skulle fördelas, och inte om hur det utfördes rent principiellt – eftersom muskelkraft ändå är 

den centrala kraftkällan. 

Energi för belysning 

Även om mitten av 1800-talet kanske inte tycks oss så särskilt långt tillbaka i tiden så är det 

ändå så att inte ens fotogenlampan fanns på den här tiden och det där med elektrisk belysning 

var ju, som sagt, något som inte ens existerade som hypotes på den tiden. Den allra senaste 

27 

Hirdman, 1983:15 (Beräknat från tabellen ”lefnadskostnaderna…”) 

28 

Wetterberg & Axelsson, 1995:25-27 

29 

Hounshell, 1984:83 

11

teknologin inom belysning var faktiskt stearinet. För de flesta var dock stearinljus en lyxvara 

eftersom priset för de nya ljusen var nästan den dubbla jämfört med de gamla ljusen av talg. 30 

Talgljusen tillverkas av utsmält fett från främst får och getter. 31 

Hilda Anderson skildrar hur det kunde vara ställt med belysningen i ett medelklasshem på den 

här tiden: 

“För upplysningen – - - var det i hemmen på 40-talet rätt klent beställt och en orimlig skillnad mot 

nutidens (1903); ett bevis bland annat härpå var, att förstugor och trappor då aldrig voro upplysta. 

Det var då egentligen talgljusens tid; i varje ordentligt hushåll fanns där i skafferiet en ljuskista – 

som luktade rätt illa förresten och ej alls var lämpligt att ha på samma plats som matvarorna -, inuti 

avdelad i flera rum, där de olika sorterna talgljus lågo, från och med de smala dankarna för köken 

ända till de så kallade formljusen, de finaste med självförbrännande vekar, som ej behövde 

snoppas; dessa sutto i kronorna och de andra i stakar. - - - på 50-talet kom stearinljusen och moderatörlampornas 

tid; jag minns mycket väl, när min mor mot slutet av 40-talet visade mig stearinljus 

som en ny och märkvärdig men mycket dyr uppfinning: - - -. 

Hos oss begagnades lampor ej mycket, de voro på den tiden ganska klumpigt konstruerade, de 

större av mässing, de mindre av grön- eller brunlackerad bleck, med kupan av mjölkvitt glas vilande 

i en ful grov bleckring med en större oval utvidgning på ena sidan, försedd med ett hål och 

ett litet lock. Detta var oljehuset, vari den illaluktande lampoljan hälldes. Icke lyste de heller därstädes; 

i synnerhet den som tvungits få sin plats vid oljehuset såg ovanligt klent, — — —.” 32 

Stridsberg nämner särskilt besväret att tända ljus pga att tändstickor saknades och menar att 

“snyta” eller “snoppa” ljus därför var en sak för en erfaren person. 33 

Konsumtionen av ljus var tämligen olika i de olika samhällsklasserna. I ett bihang till rikståndens 

protokoll 1859-60 återfinns en tabell över levnadskostnaderna för en statstjänsteman med 

hustru, tre små barn och två pigor i vilket återfinns siffror över hushållets årsförbrukningen av 

förnödenheter, däribland ljus. Den årliga åtgången för detta hushåll om sju personer beräknades 

till 2,55 kg stearinljus, 34,0 kg talgljus och 36,6 liter lampolja. 34 

Motsvarande siffror för en låginkomsttagarfamilj finner vi i en liten skrift från 1846 där tobaksfabrikör 

Gustaf Strömberg med utgångspunkt från en arbetarefamilj med fyra barn uppskattar 

förbrukningen av ljus till 1 skålpund (425 gr) ljus/vecka á 24 sk. med tillägget “vanligen 

sämre sort” vilket kan antas syfta på att ljusen var talgljus av sämre sort. 35 Antagligen 

bygger beräkningen på att familjen förbrukade ett ljus om ca 60 gram varje kväll. Den årliga 

förbrukningen blir med Strömbergs uppskattningar som grund 22,1 kg talgljus för denna familj. 

Garnert skriver i sin bok Stockholmsnatt att talgljusen stod för ungefär fyra femtedelar av ljusbehovet 

i stockholmshemmen. Vad han grundar detta antagande på framgår dock ej, jag noterar 

dock att siffran stämmer väl för medelklassens hem, om det stämmer för staden i stort är jag 

emellertid tveksam till. Antagligen var talgljusens andel större. Man kan inte säga annat än att 

det var mörkt i Stockholmshemmen vid mitten av 1800-talet. Eller som Garnert framställer det: 

“All belysning förr i tiden var liktydig med levande eld och därav följde en allmän försiktighet med 

belysningen. Ingen belysning tändes i onödan och på grund av brandfaran borde heller ingen 

lämna en tänd lampa utan tillsyn. Sparsamhet krävde vanligen också att man hade så få ljuspunkter 

tända som möjligt. De flesta lät nöja sig med ljuset från ett enda talgljus, en oljelampa eller 

kanske ett vaxljus. Det var kring den ljuskällan alla måste sitta samlade på kvällen. Gamla tiders 

kvällar kring aftonlampan var därför en social paradox: en gemensamhet under tvång.” 36 

Sparsamheten och de artificiella ljuskällornas skumhet innebar att de primära ljuskällorna förblev 

naturens egna. Framför allt solljus naturligtvis men ibland även månsken när omständigheterna 

så medgav. Det var endast de mycket välbeställda som kunde låta natten bli dag med 

hjälp av konstgjort ljus, vilket är en viktig social konsekvens av dåtidens belysningsteknik. 37 

30 

Stockholms belysning, Stockholm, 1903: 34ff. Prisjämförelsen tagen ur Hirdman, 1983:15. (Gasljuset kom i och för sig till 

Stockholm år 1853 men användes till en början endast för belysning av gator). 

31 

NE; Talg. 

32 

Anderson, 1954:88 

33 

Stridsberg, 1897:35 Att snoppa ett ljus innebär att man klipper av veken när den blivit för lång. På den här tiden var självförbrännande 

vekar ännu inte uppfunna. 

34 

Hirdman, 1983:15 siffrorna omräknade till kg och liter (ursprungskälla: Bilaga till statsutskottets utl 1859-1860 nr 48.) 

35 

Strömberg, 1847:7 

36 

Garnert, 1998:26 

37 

Garnert, 1998:26 (han hänvisar till Joachim? Schlör, Nachts in der grossen Stadt, 1991) 

12

Något man förvisso kände till redan då, ty så tidigt som 1851 argumenteras i Tidskrift för 

byggnadskonst och mekanik att gasljus indraget i arbetarnas bostäder skulle kunna förhindra 

sofflocksliggning och krogbesök, att det skulle ”blifva en amma för fliten”. 38 

Det är alltså ingen överdrift att påstå att stockholmarna var beroende av det ljus som naturen 

gav dem. Att man därför gjorde försök att bryta sig ur denna naturens hämsko på de mänskliga 

aktiviteterna genom att söka nya och bättre belysningskällor, förefaller självklart. Inte minst är 

detta en tydlig konsekvens av upplysningstidens idéer och något som bör ses som kommande i 

dess kölvatten. 

Energi för uppvärmning och matlagning 

Energin för uppvärmning och matlagning kom uteslutande från eldning av brännbart material i 

hemmet. Siffror om förbrukning handlar uteslutande om vedförbrukningen och berättelserna 

om hantering av bränsle handlar också uteslutande om ved. Kol nämns inte som energikälla för 

hushållen på någon plats i källmaterialet även om det förefaller troligt att en viss mängd kol 

använts i hushållen. Brännbara sopor, trasiga trälårar, tunnor etc torde rimligen också ha använts 

som bränsle. Dessa energikällor utgör en restpost som lämnas därhän i följande uppskattning 

av hushållens energiförbrukning vid mitten av 1800-talet. 

Beträffande åtgången på ved så uppger källor jag tidigare nämnt att arbetarefamiljen förbrukar 

två famnar, eller ca 7,1 m 3 , granved/år 39 , medan tjänstemannafamiljens förbrukning är sju famnar 

björkved och tre famnar tallved 40 , vilket gör en total förbrukning om ca 36 m 3 ved årligen i 

tjänstemannafamiljens hushåll. 41 

Uppskattar man antalet tjänstemannafamiljer till 23 procent av stadens ca 31.000 hushåll och 

resten av hushållen som arbetarhushåll skulle dessa siffror innebära en total vedförbrukning om 

knappt 425.000 kubikmeter årligen. För staden som helhet betyder det ett genomsnitt på 14,5 

m 3 ved/hushåll. 42 

En grov kontroll av denna förbrukningssiffra kan göras mot Järneryd som uppskattar den totala 

förbrukningen av ved för hela landet vid denna tid till ca 9,3 milj m 3 . 43 För att siffrorna skall 

vara jämförbara måste emellertid hänsyn tas till att förhållandet mellan tjänstemän och arbetare 

är annorlunda i Stockholm jämfört med Sverige som helhet. 44 

Andelen tjänstemän i landet var 1870 8,3 procent. 45 Antar man att andelen tjänstemannahushåll 

motsvarar andelen tjänstemän, dvs 8,3 procent mot Stockholms 23 procent (1860) och extrapoleras 

uppgifterna om vedförbrukningen i Stockholm på hela landets befolkning erhålls följande: 

Utgående från att den genomsnittliga hushållsstorleken är 2,9 personer även över landet och att 

fördelningen av hushållen korrelerar med yrkesfördelning så är antalet hushåll i landet ca 1,2 

milj, varav antalet arbetarhushåll ca 1.1 milj och antalet tjänstemannahushåll ca 100.000. Landets 

alla arbetarhushåll skulle då förbruka 7.810.000 kbm ved och tjänstemannahushållen 

38 Liedgren, 1981:22 

39 Strömberg, 1847:7 

40 Hirdman, 1983:15 (angiven källa är: Bilaga till statsutskottets utl 1859-1860 nr 48. Bihang till samtliga riksståndens protokoll vid 

lagtima riksdagen i Stockholm åren 1859 och 1860). 

41 Famn är ett äldre rymdmått för ved. Det fanns olika storlekar på famnen men den vanligaste var ”sexkvarterfamnen” som fått sitt 

namn efter längden på vedträna, sex kvarter = 89cm. En sexkvarterfamn motsvarar 3,56 kbm (för utförliga data om volymmått för 

ved se ”hemmens bränsleekonomi”, 1920). Förutom lägre pris såldes barrträdsfamnen ofta med en råge för att kompensera för det 

lägre energivärdet (Carlsson, 1989:52). 

42 En uppskattning som bygger på 1860 års folkräkning. Den redovisar andelen manliga yrkesutövare i Stockholm i offentlig tjänst och 

fria yrken till tillsammans 23 % av de manliga yrkesutövarna. Hammarström, 1970:11. 

43 Järneryd, 1980:20 (angiven källa: Arpi 1951:47). 

44 Egentligen bör en mängd andra hänsyn också tas. Järneryds post “bränsleved” inkluderar till exemepel inte bara hushållens 

förbrukning utan också industrins. Å andra sidan tas inte användandet av andra energikällor med, som kol, torv, vattenkraft etc vilka 

huvudsakligen användes av industrin. Industrin är heller ännu ingen storförbrukare av energi 1850 vilket gör att den del av de 9,3 

milj m 3 ved som egentligen skulle gå till industrin kanske kompenseras av att hushållen sannolikt förbrukar mängder av ved som inte 

syns i den skogsavverkningsstatistik som Järneryd hänvisar till, exempelvis pinnar m m som plockas av backstugusittare och hushåll 

på landsbygden, liksom kasserade husgeråd, möbler och annat spillvirke som hushållen i städer sannolikt tog tillvara som bränsle. 

Enligt Järneryd har dessutom Arpi på relativt vaga grunder antagit att hälften av den totala volymen avverkad skog gått till 

bränsleved. Hade han istället för hälften antagit att 60% användes till bränsle hade siffrorna mötts precis. 

45 Enligt uppgift i folkräkningen 1910, del III:34 

13

3.560.000 kbm. Landets sammanlagda vedförbrukning skulle då uppgå till ca 11,4 milj m 3 vid 

mitten av 1800-talet eller ca 22 procent mer än Järneryds uppskattning på 9,3 milj m 3 . 

När en så långt dragen extrapolation inte slår fel på mer än så får den nog anses godtagbar och 

med tanke på osäkerheten i Järneryds uppgifter, så har man nog tillräckligt goda grunder för att 

anta att de samtida uppgifterna beträffande stockholmshushållens förbrukning av ved kring 

1850 är hyfsat korrekta. Sammanställt ser förbrukningen ut på detta sätt (siffrorna är osäkra): 

Tabell 1c, Ett stockholmshushålls bränsleförbrukning 1850 

Enhet Arbetarhushåll. Tjänstm. hushåll Samtl. 

Ved Kbm 7,1 35,6 13,6 

björk " – 24,9 5,7 

barr " 7,1 10,7 7,9 

annan ved " ? ? ? 

Fotogen* Lit 22 70 33 

*I gruppen fotogen ingår även talg, stearin och lampolja för belysning. 

Källa: Se tabell A1 i appendix. 

Den stora förbrukningen av ved tillsammans med den dåliga förbränningen i dåtidens kaminer 

vedgruvor, spisar osv, hade naturligtvis konsekvenser för miljön. Eftersom ved är en förnybar 

energikälla som binder lika mycket vid uppväxten (under förutsättning att återplantering sker) 

som den släpper ut vid förbränningen så påverkas främst den lokala miljön. 

De lokala miljön påverkas av vedeldningens utsläpp av flyktiga organiska ämnen, oxidanter, 

svavel- och kväveoxider samt partiklar i luften. De sannolika miljöeffekterna av vedeldning i 

den omfattning den skedde under mitten av 1800-talet kan räknas i följande: 46 

- Bildning av marknära ozon som får växter att åldras i förtid och grödor att ge sämre avkastning. 

Omfattningen av detta problem är svår att sia om, troligen är problemet inte så 

stort. 

- Utsläpp av flyktiga organiska ämnen (PAH och VOC) och No x hämmar växternas fotosyntes 

och får grödor att ge sämre avkastning. PAH och VOC är kända cancerriskfaktorer. 

- Utsläppen av No x kan ge upphov till lungfunktionsnedsättningar och luftvägssjukdomar. 

Sotpartiklar kan orsaka besvär i luftvägar och möjligen ökar de också risken för cancer. 

Sot är dessutom besvärande på många andra sätt – helt enkelt på grund av det är så 

smutsigt. 47 

Sammanfattningsvis kan man på goda grunder anta att den omfattande vedeldningen hade 

vittgående negativa effekter på miljö- och hälsa men oaktat detta så framstår det ganska klart 

att det stora problemet med energin vid 1800-talets mitt var den ohyggliga bristen på den. De 

besvär och de vedermödor folk tvingades utstå för att värma sina hus, lysa upp sina rum, laga 

sin mat och sörja för sina transporter förefaller svårt att sätta sig in i för oss som levt hela våra 

liv i ett välfärdssamhälle kännetecknat av ett överflöd av energi. Ändå är det inte svårt att gissa 

att behovet av mer och lättillgänglig energi vida överskuggade alla betänkligheter beträffande 

de eventuella avigsidorna för miljön. 

46 NUTEK, R 1993:63 

47 I Brimblecombes bok om Londons luftföroreningshistoria framgår tydligt hur irriterade folk varit på sotet. Londons problem med 

luftföroreningar har dock alltid varit större än stockholms. Brimblecombe, 1987 

14

1.7 Hushållens resande 

På land var persontransporterna helt och hållet muskeldrivna, antingen via ett dragdjur som 

drog någon form av kärra eller släde avsett att sitta på eller så använde personen som skulle 

transportera sig eller sitt gods sina egna ben. Vid godstransport utan dragdjur användes ibland 

s.k. dragkärror eller så bar man. En särskild yrkeskår fanns, dragarna, vilka arbetade två och 

två med att bära gods i staden mellan sig på en stång. Detta yrke hade dock i stort sett utplånats 

vid 1800-talets mitt. De enda som denna tid fortfarande använde denna transportteknik yrkesmässigt 

var latrinhämtarna. 48 

Den första trafikräkning som finns bevarad för Stockholm utfördes en vecka i augusti år 1870 

på Myntgatan i Gamla Stan. 49 Man mätte endast en kategori, antalet fordon 50 , vilka denna 

vecka passerade Myntgatan i ett antal av ca 2000 per dygn. Den tidigaste mer detaljerade statistiken 

där man skiljer mellan person och godstransporter hittar man först år 1881, men även 

här var gångtrafikanterna oräknade. 

Beträffande trafiken under 1800-talets mitt går det därför inte att säga särskilt mycket om vare 

sig trafikmängd eller hur fördelningen mellan olika typer av fordon såg ut – och alls inte om 

förhållandet mellan (djurdragna) fordon och antalet gående. Stridsberg lämnar emellertid några 

ledtrådar i sina hågkomster. Han nämner att s.k. Långåkare var det vanligaste arbetshjuldonet, 

att vedkärror med höga sidoskalmar också var mycket vanliga liksom att de enskilda ekipagens 

antal var ansenligt. 51 Med ledning av detta skulle man nog, utan att överdriva, kunna påstå att 

antalet arbetsåkdon var betydligt större än antalet personåkdon under 1800-talets mitt. Ett förhållande 

som inte verkar helt otroligt med tanke på att en trafikräkning gjord 1895 på ungefär 

samma ställe (Stora Nygatan) hade förhållandet 5:1. 52 

Vidare menar Gösta Berg i “Ur den stockholmska trafikens historia” att åkarnas arbetsuppgift 

historiskt sett bestått uteslutande i godstransporter och därför av tradition haft mycket lite med 

persontransporter att göra. Berg menar i samband med detta att all persontrafik i Stockholm 

sedan medeltiden och långt fram i tiden skett endast genom gående eller möjligen, men då 

endast i de högre stånden, ritt till häst. 53 

Vagnar för persontransporter var så sent som på på 1500-talets andra hälft endast använda 

inom de allra högsta samhällslagren. Som en förklaring till varför persontrafiken spred sig 

utanför de exklusiva hovkretsarna pekar Berg på att bebyggelsen av Stockholms malmar krävde 

nya kommunikationer, liksom att detta samtidigt gav möjligheter att ordna med de nödvändiga 

stallen och vagnbodarna, vilket tidigare utgjort ett hinder för denna utveckling av brist på 

utrymme i den trånga staden. Denna utveckling av persontransport med hjälp av hästdragen 

vagn började under 1600-talets senare hälft. 54 Det historiskt traditionella arvet var alltså att 

persontransporter är något som sker till fots. 

Lundin och Löfström skriver 1897 i en historisk återblick om den lokala samfärdseln i Stockholm 

att “man och kvinna red, i synnerhet då samhällsställningen det fordrade, men att åka 

ansågs för vekligt, och liksom svenskarne anhöllo, - - -, så ansågos personåkdon i allmänhet 

som fördömlig lyx”. Modet att låta forsla sig i vagn kom från utlandet, men det dröjde innan 

det blev riktigt stockholmskt, menar de. Att vanan spred sig från de övre samhällsskikten 

framgår klart, men hur länge det dröjde innan det nådde de lägre klasserna är svårt att säga med 

ledning av deras text. 55 

Man bör i detta sammanhang lägga på minnet att gåendet stod för det mesta av kommunikationen. 

Telefon fanns ju inte, inte heller telegraf, klockor som jagade på fanns förvisso ej heller. 

48 Berg, 1936:102ff 

49 Dufwa, Stockholms tekniska historia: Trafik,…, 1985:71 

50 med fordon menas en dragne kärra eller vagn. 

51 Stridsberg, 1895:33-34 

52 Dufwa, Stockholms tekniska historia: Trafik,…, 1985:73 

53 Dufwa har en liknande uppfattning, Dufwa, 1985:69ff 

54 Berg, 1936:113-115 

55 Lundin och Löfström, 1897:141ff 

15

Ville man någon något så gick man för att träffa vederbörande alternativt skickade meddelande 

med bud. Mot denna bakgrund blir det lättare att förstå vilken betydelse den lilla skriften Tablå, 

som visar afståndet från Stockholms Stortorg till Stadens tullar och derom belägne ställen 

som trycktes år 1851 kan ha haft. Skriften bär undertiteln “Herrar fotvandrare vördsamt tillegnad.” 

56 

Förutom slutsatsen att gåendet varit viktigt både för att transportera sig och för det vi idag 

kallar kommunikation, så verkar denna syssla även ha krävt en hel del av personen i fråga. I 

alla fall att döma av den engelske korrespondent som här skildrar han sina försök att göra en 

stadspromenad: 

“- - - om icke de gamla gränderna och förglömda vrårna af en sådan stad som Stockholm skulle 

ega ännu större lockelser [än trakten kring Haga]. Men det fanns ett oöfverstigligt hinder för alla 

sådane vandringar. I min uppfostran hade en väsentlig konst blifvit alldeles bortglömd, nämligen 

voltigeringskonsten. Ovan följaktligen att balansera på spetsen af en kon, mislyckades jag jemmerligen 

i alla mina försök till förflyttning öfver de koniska vinklarna af dessa grymma gatstenar, 

hvilka tyckas ämnade att gifva Stockholmsboarne tillfälle till daglig botgörelse. Mitt enda alternativ 

när jag lemnade mitt hotell var att i största möjliga hast komma öfver dessa stötestenar eller taga 

direkta språng in på Norrbros eller Drottninggatans trottoirer. Direkt är ej rätta ordet, ty det vora 

beständiga afvikelser från den räta linjen, så många lutningar till en sned vinkel, så många löjliga 

försök att bibehålla jemvigten och så många nära frestelser till en parallel beröring med den 

smutsiga gatan, att jag fruktar att jag måste hafva styrkt det goda folket i Stockholm i dess fädernärfda 

tro på John Bulls kärlek för ‘Brown Stout’ och gammalt portvin.” 57 

Det är på många plan gåendet var viktigt, och man anar att det fanns ett stort behov av att underlätta 

för de gående – utöver så konkreta saker som tablåer över gångavstånd och en jämnare 

gatubeläggning. Med detta syfte infördes på prov en hästdragen buss, hästomnibussen “Försöket” 

med plats för åtta passagerare vilken trafikerade sträckan Järntorget – Kungsbacken redan 

på 1830-talet. Ett slags kollektivtrafik som förvisso strax lades ned på grund av den knaggliga 

vägbeläggningen och efter att ha misslyckats med att bli ekonomiskt lönsam. Försöket med 

hästomnibussar upprepades i större skala år 1852. Även detta försök misslyckades dock. Troligen 

spelade även vid detta tillfälle den ojämna gatubeläggningen en stor roll för misslyckandena. 

58 

Stockholms förnämliga möjligheter att underlätta för de gående med hjälp av sjöledes trafik har 

inte åsidosatts. Inom staden fanns åtminstone sedan 1600-talet rodderskor vilka mot betalning 

fraktade personer mellan i första hand olika stadsdelar, men båtarna kunde även hyras för långrodder 

på så länga sträckor som ut till Landsort. 59 År 1850 hade roddargummorna till stor del 

utträngts av dalkullor utrustade med modernare s.k. kullsnipor, en snabbare typ av båt. Sedermera 

övergick dalkullorna till ännu snabbare vevslupar. Kullsnipor och vevslupar är de båttyper 

som gissningsvis var vanligast för personbefordran på Stockholms vatten just kring år 

1850. Beträffande de “roddbåtslinjer” som fanns vid denna tid så var sträckorna och bryggplatserna 

följande: 60 

• Ragvaldsbro (Södermalm, Mälaren) - Flugmötet (Kornhamnstorg) 

• Grefbron (vid Grefgatans ände) - Blasieholmen 

• Riddarhusgränd – Röda Bodarne (nuv. Tegelbacken. Man lade till vid en trappa nära 

Drottninggatan. (Östberg, 1923) 

• Skeppsbron, Räntmästaretrappan: Roddbåtar utan fast destination. 

• Skeppsbron, Borgmästaretrappan (2:a trappan från slussen.): Roddbåtar utan fast destination. 

• Skeppsbron, Mellantrappan (3:e trappan från slussen.) – Skeppsholmens östra sida. 

• Skeppsbron, södra Logårdstrappan – Blasieholmen 

• Skeppsholmens södra sida - Djurgården 

56 

Tablå, 1851 

57 

Aftonbladet 31 mars 1853:2-3 (Norrbro och delar av Drottninggatan var de enda ställen i staden där tuktad sten, dvs huggen gatsten, 

använts. 

58 

Lundin och Löfström, 1897:147; Dufwa, Stockholms tekniska historia: Trafik,…, 1985:71 

59 

Dahlgren, 1897:148 

60 

Enligt uppgifter tagna ur Vägvisaren i Hufvudstaden, 1844. 

16

Sannolikt gick också en roddbåtslinje mellan Ragvaldsbro och Röda Bodarna. Det är enbart en 

gissning, men den beror på att en av de mest lönsamma ångslupslinjerna hade denna sträckning 

mellan 1878 och 1888, då den drogs in på grund av konkurrens från spårvagnar. 61 

Bild: vevslup -? 

Ångsluparna kom att slutgiltigt ersätta de muskeldrivna farkosterna, dock vid en senare tid än 

vårt tvärsnitt. År 1853 började de två första ångsluparna ta upp konkurrensen på den av roddbåtar 

(vevslupar?) livligt trafikerade sträckan Riddarhusgränd – Röda Bodarna. Företaget gick 

dock omkull efter några år och nya mer lyckosamma försök gjordes först 1860. 62 

Tjänstemannafamiljen hade enligt Stockholms statstjänstemän år 1853 en total årlig kostnad 

om 4 riksdaler och 25 skilling för “åkning och rodd” i Stockholm. 63 

Beträffande de lokala kommunikationerna så går det att konstatera att de inte bidrog till några 

miljöproblem, annat än de mockor och den urin hästarna släppte efter sig, problemen som detta 

förde med sig har behandlas i nästa avsnitt. 

1.8 Sopor och latrin, vad gjorde hushållen med det? 

I Stockholms stadsarkiv finns förvarat Stockholms Stadskamrerers gamla arkiv. Här återfinns 

en tjock bunt med papper märkt F xiv, handlingar rörande renhållning 1771-1891, och i den en 

tunnare bunt märkt 1784-1859. I denna sistnämnda bunt återfinner man ett kontrakt beträffande 

avträdesrenhållningen gällande perioden mellan 1850 och 1860. Kontraktet är upprättat år 

1850 mellan staden och en privat entreprenör och är avsett att reglera latrinhämtningen inom 

staden. Att staden kontrakterade privata entreprenörer för att sköta latrinhanteringen var inget 

nytt, det hade skett sedan över 75 år tillbaka i tiden 64 . Ändå var kontraktet lite speciellt eftersom 

stadens Överståthållarämbete lyssnat på kritik av renhållningen och med förändringar i 

kontraktet försökt (om än lamt) att göra något åt problemen. Den kritik man framför allt lyssnat 

till är en framställning gjord av Drätselkommissionen 1849. 

Kontraktet föreskriver att de redan befintliga upplagsplatserna för latrin, “reservoirerna” kallade, 

som år 1850 låg: en vid Stadsgården, en vid stranden intill Styrmansgatan, en vid Tegelbacken 

och en i Gamla Stan vid Munkbron, skall finnas kvar men att de fortsättningsvis endast 

skulle fungera som omlastningsstationer innan träcken lastas på pråmar för att föras bort till 

större upplag utanför staden. Tidigare hade reservoirerna fungerat som upplag av träck innan 

den transporterades till bönder i Stockholms omnejd. För att denna förändring skulle vara möjligt 

föreskrev kontraktet att två större depåer skulle anläggas utanför staden, en i Mälaren på 

Granholmen och en i Saltsjön på Fjäderholmarna liksom att två pråmar för varje reservoir 

skulle finnas samt inalles två mindre ångfartyg för att dra dessa pråmar – ett i Saltsjön och ett i 

Mälaren. 

Detta kontrakt innebar egentligen ingen större principiell förändring jämfört med tidigare utan 

föreskrev i praktiken samma latrinhämtningssystem som funnits i Stockholm sedan sekel bakåt 

i tiden. Det nya var att staden gjorde försök att flytta depåerna av latrin från stadens mitt till 

stadens ytterområden. Tanken var också att latrinkärlen istället för att tömmas i “reservoirerna” 

till dess tillräckliga mängder fanns för att fylla en pråm istället skulle tömmas direkt i pråmarna. 

Endast om ingen pråm fanns tillgänglig, vilket förvisso ofta hände vintertid, skulle tunnorna 

tömmas i reservoiren. Omlastning till latrinköparnas egna pråmar var tänkt att ske vid de 

större depåerna utom staden istället för som tidigare, direkt från reservoirerna i staden. 

Att man ville flytta depåerna är inte svårt att förstå om tar del av tidigare källor där man kan 

läsa om dessa plankomgärdade latrinupplag. Efter en besiktningsrunda den 6 juli 1836 skriver 

till exempel inspektör J.G. Fredholm så här i sin rapport till överståthållaren: 

61 Lundin och Löfström, 1897:164 

62 Dahlgren, 1897:163 

63 Hirdman. 1983:15 

64 Tingsten, 1911:7. Det första kontraktet mellan staden och en privat entreprenör tecknades år 1774. 

17

“Uplagsplatsen härstädes [i Clara] var fylld av uptorkad, hopbrunnen afträdesgödsel, som på 

längre tid icke blifvit borrtförd och således gaf ifrån sig en stinkande lukt. 

Uti en bod, till höger i skjulet, der en mängd tomma afträdeskärl voro uplagde, befanns en dörr 

utåt sjösidan. Då denna dörr öpnades, märktes tydligen, att genom densamma afträdesorenlighet 

blifvit utkastad, och låg nu och betäckte angränsande watten.” 65 

På samma sätt stod det till vid reservoiren som låg vid Tegelbacken. Vid Kornhamn (reservoiren 

flyttades under 1850-talets början till Munkbron) och Stadsgården såg vattnet bättre ut. 

Alla reservoirer fick dock anmärkning på att utrustningen ofta var dåligt eller inte alls, rengjord 

från fasttorkad träck. Ett annat vittne skriver så här om förhållandena vid Kornhamnstorg cirka 

år 1844: 

“Från den punkt, där västra slussbron nu ligger, gick, långs vattnet, en rad stenruckel med handelsbodar 

fram till Kornhamnstorg. Där dessa slutade, fanns vid stranden, omedelbart bredvid de 

s. k. Fiskblöterskornas plats, ett offentligt cabinet d’aisances [off. toalett], ett ohyggligt, smutsgult 

träskjul. Följde man sedan vattnet åt, kom man till det beryktade »Flugmötet», barockt i åminnelse. 

Den centrala samlingsplatsen för sopor och afskräden från Staden mellan broarna.” 66 

Att kontraktet som upprättades 1850 inte ledde till någon större förbättring av dessa förhållanden 

går att konstatera via alla de klagomål på latrinskötseln som framkom bland annat i dagspressen 

under 1850-talet. En insändare beskriver problemen så här i Aftonbladet den 5 jan 

1853: 

“Vi böra - - - icke erfara så högst obetänksamma åtgärder, som att anlägga stinkande afträden 

och orenlighetsdepoter just der största mängden af innevånare dagligen samlas för att köpa sina 

matvaror, såsom i trakterne af Kornhamn och Munkbron eller midt i de bättre bebyggda och vackrast 

belägna delarne af staden, såsom Stadsgården. Något bättre sätt att inlocka epedemier och 

farsoter, särdeles under den heta årstiden, kan knappast uttänkas, och hvar eftertanken härvid 

funnits hos höga vederbörande [drätselkommissionen] är svårt att finna.” 67 

Men om stadsbornas egna klagomål inte förmådde de styrande i staden att ta problemen på 

allvar så gjorde en litterärt fyndig men också spydigt skriven text det. Det var samme engelske 

gästkorrespondent som tidigare beskrivit sina försök att ta en promenad i staden som lät sin 

kritiska text publiceras i Aftonbladet. 

Den tycks ha fått en kraftigt mobiliserade effekt på Aftonbladets redaktion för de publicerar 

inte mindre än fyra artiklar ganska tätt efter varandra. I den första, som kom redan en vecka 

efter den engelske korrespondentens, uppmanar de stadens auktoriteter att göra något åt problemen 

med renhållningen. Artikeln är något av ett brandtal för en uppryckning av de sanitära 

olägenheterna i huvudstaden i allmänhet, men de kritiserar särskilt misshandeln av Stockholms 

vattendrag: oskicket att om vintern utföra smuts, avskräde och smutsblandad snö på Mälarens 

is, vilket eftersom det sjunker till botten när isen smälter, “anlägger en fond af evig förruttnelse 

och pestsmitta för samhället”, nedbäddning av latrin invid kajerna, vilket “ett annat sinne än 

synens lider en ordentlig tortur vid att passera”. De avslutar med att påpeka att “den mängd af 

skadliga ämnen, hvilka nedsänkta på sjöbottnen och derifrån återkommande i en eller annan 

form, skola blifva den förfärligaste bundsförvandt åt den första epidemi som hemsöker våra 

stränder. Man hänvisar också till engelsmannens tråkiga upplevelser där hans “det första intrycket 

af staden från sjösidan alldeles förintas af bekantskapen med det inre af dess trånga, 

ojemna och stinkande gator.” och menar att så borde staden inte ta emot gäster från främmande 

länder. 68 

Tre dagar senare gör Aftonbladets redaktion ytterligare ett inlägg där de i stort sett upprepar 

budskapet från den första artikeln. Däremot lämnar de fler detaljer om omfattningen av olägenheterna 

med orenlighet och stank och man kan läsa om stora pölar av smuts och orenlighet 

på mängder av ställen som “få utbreda sig att avdunsta”, med mera… 69 

Under sensommaren samma år, bara någon månad innan Stockholms sista koleraepedemi bryter 

ut, har Aftonbladets journalister mobiliserat sig till ytterligare två långa och denna gång 

65 

Stockholms stadsarkiv, Signum F xiv, handlingar rörande renhållning 1771-1891: 1784-1859. 

66 

Stridsberg, 1895:10 

67 

Aftonbladet, 5 jan 1853, sid 3 spalt 4 

68 

Aftonbladet, 6 april, 1853:1 

69 

Aftonbladet, 9 April, 1853: 

18

ganska välarbetade artiklar om den bristfälliga renhållningen i Stockholm. Den ena artikeln tar 

upp systemet för latrinhämtning och lämnar följande skildring: 

“- - -På gårdar eller vindar i husen befinner sig, visserligen ej för högt räknadt, 12 à 16,000 kärl 

om en halftunnas rymd hvardera [en halvtunna rymmer ca 75 Liter] hvilka icke tömmas oftare än 

de blifvit bräddfulla samt under tiden utgöra lika många inrättningar för ett ständigt utvecklande af 

skadliga och vid en viss grad af intensitet positift gaser (hvilket med en numera obestridlig visshet 

är utrönt af vetenskapen). Dessa kärl äro af trä, hvilket har en stor benägenhet att insupa ammoniak, 

så att när kärlen bytas om luktar det tomma kärlet nästan värre än det som nyss borttagits. 

Det skulle vara högeligen intressant att genom vetenskapen få uträknadt huru många kubikfot af 

den giftiga gasen ett sådant halftunnekärl utvecklar om dygnet. 

Till råga på alltsammans bäras dessa tunnor genom gatorna för att bortföras. På det detta emellertid 

ej må blifva alltför besvärande för dem som möta, skall det ske nattetid, emellan klockan 9 

på aftonen och 5 på morgonen. Följden av denna sistnämnda mesyr, hvarav nödvändighet för övrigt 

icke kan nekas, är att då ringklockor till portarne här finnas på ganska få ställen, hafva hufvudstadens 

invånare som oftast det nöjet att blifva väckta midt i natten af renhållningshjonens 

bultande med sina stänger emot någon port i grannskapet, för att få till lifs en dräng eller jungfru i 

huset att öppna för dem, och derutöfver har man den agremangen, att dessa renhållningshjon, 

som af lätt förklarliga skäl icke kunna räknas till de mest aktningsvärda och pålitliga af samhällets 

medlemmar, helst då deribland stundom förekommer en och annan som varit straffad för stöld, få 

godt tillfälle att lära känna rummens belägenhet i husen. 

Om allt detta lägges tillsammans, hvaraf, såsom vi skulle tro, ingenting är skildradt med öfverdrift, 

utan helt enkelt efter sanna förhållanden, så kan det icke vara serdeles vågadt att påstå, att om 

man ville försöka inrätta en renhållningsanstalt så bakvändt som möjligt, så skulle den göras precist 

sådan som den här befintliga; och att vi Stockholmsboer, som annars äro så fint folk, kunnat 

åtnöja oss dermed snart sagt sedan urminnestider utan att erhålla någon förbättring kan omöjligen 

föklaras egenom annat än vanans allmakt, som gör uthärdandet af hvad som helst möjligt.” 70 

Sensommarens andra artikel lyfter fram andra problem vid sidan av stank och latrinhantering. 

Här nämns även vattnet, liksom avfall på gator, i gränder och på gårdar (i och för sig ofta på 

grund av latrin.). Aftonbladet skriver så här om gatu- och gårdsrenhållningen: 

“- - -först och främst vet enhvar, att dessa [sop-] lårar aldrig tömmas så ofta som det bör ske, och 

att tillfället af tjenstefolket i husen begärligt begagnas att ditkasta orenlighet, ävensom att sjelfva 

materialet hvaraf de äro gjorda, uppsuger och på botten bibehåller en del af de förruttnande ämnena, 

hvarföre de också sprida en ständig stank omkring sig. - - - Så vidt vi kunnat begripa har 

meningen deremot aldrig varit, att de skulle begagnas till uppsamlande af afskräden från köken, 

lemningar af grönsaker och dylikt, utan att sådana borde tidigt hvarje morgon föras bort på samma 

gång som gård och gata rengöres, hvilket också påtagligt är det ändamålsenligaste. 

- - - 

Den mesta av orenligheten på sjelfva gatorna förorsakas af hästspillning. Denna spillning nedköres 

nu af den efterföljande trafiken; i fuktig väderlek utpressas då de löslige delarna deraf, blanda 

sig med fyllningen mellan gatstenarna och silas ned i jorden samt undergå der en förvandling som 

jämte den våta spillningen alstrar ammoniak. Effekten häraf erfar man lätt om aftnarna på de mest 

trafikerade gatorna, hvarifrån en stark ammoniaklukt uppstiger efter solens nedgång, och denna 

gasutveckling är långt ifrån helsosam.” 71 

Man bör komma ihåg att inte bara hästar utan även kor 72 , grisar, hundar, 73 katter och fåglar 74 

fanns i staden vid mitten av 1800-talet vilka på grund av omständigheterna också bidrog till 

gator och torgs orenhet och stanken därtill. Därtill kommer alla de latringropar som fanns i 

staden. En latringrop är helt enkelt ett hål grävt i marken, ofta tätat med plank eller murverk för 

att förhindra läckage och underlätta tömning. 75 Latringroparnas antal är sällan räknade men 

källorna antyder att deras antal minskade successivt efter 1850 för att slutligen försvinna helt 

någon gång kring 1880-talet. Även i London var latringropar vanliga och föremål för många 

dråpliga historier om folk, fä och vagnar som gått ner sig i latringropar med bristfällig eller 

70 Aftonbladet, 1 sept 1853:2 ”om sundhetspolis och renhållning i andra stora städer och Stockholm i synnerhet” (Här verkar alltså inte 

skett några förändringar alls, ty Stridsberg lämnar en i stora delar samstämmig skildring av förhållandena kring latrinhämtningen tio 

år tidigare, Stridsberg, 1895:21) 

71 Aftonbladet, 3 sept 1853:2 ”om sundhetspolis och renhållning i andra stora städer och Stockholm i synnerhet” 

72 Det finns inte mycket statistik beträffande antalet nötkreatur i Staden under denna period. En fingervisning kan man dock erhålla via 

Stockh stadsf handl, 1907, Bih Nr20, handlingar till frågan om inskränkande af kreaturstransporterna å Stockholms gator, där man 

visar att inte mindre än 4.444 storboskap transporterats sjövägen till staden år 1904. 

73 Beträffande antalet hundar i staden uppskattar Stridsberg att hälften av hushållen ägde en hund. Tyvärr har jag inte lyckats hitta någon 

statistik som talar om hur många hushåll staden hade på den här tiden. Om man antar samma förhållande mellan population och antal 

hushåll som rådde år 1900 (2,16 pers./hush.) så innebär det att det fanns 43085 hushåll och därmed skulle det funnits över 20000 

hundar i Stockholm. 

74 Stjerneld menar att nästan varje hushåll den här tiden ägde någon slags burfågel. Exakt vilken tid han åsyftar framgår ej, förutom att 

det rör sig om någon gång under 1800-talets andra halva. Stjerneld, band 2, 1952:264. 

75 Wetterberg & Axelsson, 1995:60 

19

utten täckning. Att de bidrog till att smutsa ned grundvattnet och därmed brunnsvattnet är det 

ingen tvekan om. 76 Det är rimligt att anta att människor utnyttjade kärlen mest för att bajsa och 

att de undvek att kissa i dem dels på grund av tömning kostade pengar och var förknippat med 

besvärligheter och dels på grund av det faktum att det fanns latringropar och särskilda urineringsplatser 

bak plank osv. Urin är lätt att göra sig av med till skillnad från fekalier. 

Beträffande de sanitära förhållandena, så har det ju viss betydelse hur man skötte sin hygien i 

samband med toalettbesök. En beskrivning av pappersproblemet ger Tilander som skriver att 

man innan toalettpappret använde pekfingret att torka sig med och att man sedan använde torrt 

gräs, halm, löv, träpinnar och liknande att torka fingret med. Ett problem man brottades med 

var folks ovana att måla väggarna med fingret, vilket bland annat dasspoesi från 1872 visar: 77 

“Men om du ej papper eger, 

Kan du nyttja fingren då, 

Men för allting man dig säger: 

Väggen låt omålad stå.” 

En sista anmärkning beträffande den träck som samlades in från Stockholms drygt 90.000 

invånare: Den såldes av entreprenören till bönder i Stockholms närhet. Några uppgifter tyder 

på att en del av det hämtades med kärra vid reservoirerna för att spridas på malmarnas odlingsmarker, 

grönsaks och tobaksodlingar. Merparten tycks år 1850 dock ha skeppats ut med 

pråm för att användas som gödsel hos bönder längre bort från staden. Eftersom gödselförsäljningen 

var en viktig inkomstkälla för latrinentreprenören fanns särskilda tillsyningsmän anställda 

vars uppgift var att se till att inget avfall som var olämpligt som jordförbättringsmedel 

lastades. 

Hushållssopor och gaturenhållning 

Vad gäller hushållens övriga avfall så låg det på fastighetsägaren att se till dels att soplårar 

fanns på gården och att det avskräde som lades där forslades bort. Sopornas bortforsling överläts 

dock ofta på den entreprenör som på kontrakt med staden åtagit sig gaturenhållningen. 

Från de flesta fastigheter fördes alltså hushållens sopor bort i gaturenhållningshjonens dragkärror. 

Avfallet, som till största delen bestod av matrester, skal, ben och en liten mängd papper, 

var organiskt och blandades med det man sopade upp från gatorna vilket till övervägande delen 

var hästgödsel. En uppskattning ger vid handen att hästarnas totala mängd spillning är ca 20 

ton per dygn vid mitten av 1800-talet. 78 Det avfall gaturenhållningen på olika sätt samlade ihop 

såldes precis som latrinen som jordförbättringsmedel till trädgårdsidkare och bönder i Stockholms 

närhet. 

Att allt avfall, all hästspillning men till mindre del den ovan nämnda latrinen som var hårdare 

reglerad, återbördades till odlad mark på detta sätt förefaller inte troligt. Det troliga är i stället 

att delar av det gjorde det medan andra delar av det tippades på ytor inom staden som inte var 

exploaterade för att på sätt bidra både till en höjning av marknivå och till en långsam utfyllnad 

av stadens vattenspeglar. Detta antagande kan man grunda på flera saker: dels att ansvaret för 

avfallet legat på så många instanser (staden, fastighetsägarna och entreprenörerna) att det lätt 

fallit mellan dessas respektive ansvarsområden, dels har vi vittnesuppgifterna om dåligt skött 

renhållning, högar med lort, kadaver etc i staden, och dels kan vi se att stadens styrande återkommande 

gjort försök att få bukt med dessa problem och då argumenterat i termer av att 

avfallet bör användas till gödsel i högre utsträckning (underförstått då att den inte bör deponeras 

eller användas som utfyllnad). 

Beträffande mängden avfall så finns inga exakta siffror utan man får bilda sig en uppfattning 

grundad på konsumtionen och antalet hästar. En uppskattning är att en genomsnittlig invånare i 

staden producerade 1/4 kg avfall per dygn. Detta är en uppskattning som jag bygger på anta- 

76 Wright, 1960:104 

77 Tilander, 1980:70f 

78 Den närmaste räkning av stadens hästar är från tidigt 1870-tal och då fanns ca 3500 hästar. 20 år tidigare var beståndet sannolikt 

mindre, gissningsvis omkring 3000. Räknar man med 6-7 kg hästspillning per häst och dygn blir det en total mängd av 19500 kg. 

Uppgiften om antalet hästar kommer från Dufwa, 1985:70 

20

gandet att man utnyttjar maten så mycket som möjligt och att det i stort sett bara består av 

benrester och rutten eller härsken mat. Engångsförpackningar fanns ej. Med en befolkning på 

90.000 invånare gör det drygt 22 ton per dygn. Tillsammans med hästarnas 20 ton spillning per 

dygn så får man en total mängd om drygt 40 ton avfall per dygn, vilket motsvarar ungefär vad 

fem fulla sopbilar av modernt slag lastar. 

Övrigt avfall såsom avlagda och trasiga kläder, trä och metall hopsamlades, om det inte återvanns 

inom hushållet, av s k lumpsamlare och såldes och återanvändes eller återvanns – Sådant 

som varken kunde återvinnas eller återanvändas, som t ex trasigt keramik och porslin, kastades 

antagligen med i hushållsavfallet. Detta är uppenbart än idag för den som plöjer i de jordar som 

gödslades med avfall från staden på de mängder med porslinsskärvor och glasbitar som dyker 

upp då jorden vändes. 

21

2 Stockholms hushåll kring år 1900 

2.1 Att bo i Stockholm kring sekelskiftet 1900 

Åren kring 1900 var en spännande tid för stockholmaren. En mängd nya teknologier hade höjt 

sig ur vetenskapens snåriga teorier och blivit tillgängliga även för gemene man. Man hoppades 

på elektriciteten, telefonen, telegrafen. Andra innovationer var mer etablerade men ändå att 

betrakta som relativt nya vad gäller deras användande direkt av hushållen. Detta gäller till 

exempel gaslågan, hästspårvagnen och cykeln. Bilen fanns någonstans i bakgrunden men det 

var ändå få som insett hur den skulle komma att omforma samhället. 

Den snabba tekniska utvecklingen tillsammans med sekelskiftets omtumlande politiska klimat 

gjorde att många såg positivt på mänsklighetens förmåga att lyfta sig själv uppåt mot ett nytt 

och godare samhälle. Tidens nymodigheter, och inte minst 1897 års stora Stockholmsutställning, 

bekräftade tesen man ville hoppas på. Att den historiska förändringen på ett lagbundet 

sätt gick mot ett samhälle som bara blev bättre och bättre – att utveckling var samhällets och 

teknologiernas naturliga tillstånd. 79 

Detta manifesteras i de många överdådigt pampiga byggnader som uppfördes i Stockholm 

kring sekelskiftet, t ex Nordiska museet, den nya bron till Djurgården, Centralposten vid Vasagatan 

och riksdagshusbygget på Riddarholmen. Byggnaderna konkretiserade idévärlden och 

gjorde att vem som helst med sina egna ögon kunde se att något verkligt nytt höll på att hända. 

En viktig byggsten i detta är att man bildar sig en ny uppfattning om nationens naturresurser 

(skog, malm, vattenkraft etc). Man inser dess nödvändighet för industrin som råvara och som 

tillgång för inträde till världshandeln. Denna nya natursyn kopplades kring sekelskiftet till den 

nationella identiteten och kom att skilja sig radikalt från den tidigare rurala natursynen som 

hade ett lokalbundet och nyttopräglat perspektiv som var typiskt för jord-, skogs- och fiskarsamhällen. 

80 Parallellt med dessa idéer om naturen som källa till rikedom skedde en helt annan 

utveckling av stadsbornas personliga förhållande till naturen som förändrades till att bli en 

naturdyrkande turism som skedde på fritiden, oftast i en främmande miljö under en begränsad 

period. Naturen blev något exotisk och människan en betraktare av den, en besökare i den. 

Sandell och Sörlin menar i en artikel att denna natursyn också kom till uttryck hos förespråkare 

för friluftsliv, där friluftslivet framställdes som en motvikt till ”stadens och stadslivets nedbrytande 

livsstil och miljö”. 81 Kort sagt framställdes naturen under slutet av 1800-talet och kring 

sekelskiftet 1900 som en resurs å ena sidan och som en symbol å den andra. 

Idéerna om utveckling, den nya natursynen och andra idéer mognade och smälte samman 

under 1900-talets första årtionden och fick så småningom namnet modernism. På trettio- och 

fyrtiotalen förenades idéströmningarna med politiska ideal om stadens och samhällets funktion 

och bildade det vi brukar kalla ”den socialdemokratiska folkhemsmodellen”, ”den svenska 

modellen” och andra liknande diffusa begrepp – men det är en annan historia. 

2.2 Stadens geografiska utbredning samt en del statistik 

Den första stora folk- och bostadsräkningen gjordes hösten 1910 och i samband med den räknades 

antalet hushåll i Stockholm för första gången i historien. Man fick det till 103.054 hushåll. 

82 Räknar man med att boendetätheten var densamma år 1900 som år 1910 då varje hushåll 

i genomsnitt bestod av 3,32 personer, så kan man skatta antalet stockholmshushåll vid sekelskiftet 

till ca 90.500. Befolkningsmängden i Stockholm var vid sekelskiftet 300.624 invånare. 83 

79 

Nisbet 1980, Motpolen existerade också i form av dystopier och tro att den yttersta dagen var nära. H G. Wells Världarnas krig kom 

till exempel ut 1898 - till exempel! 

80 

Sandell & Sörlin, 1994:15 

81 

Sandell & Sörlin, 1994:21 

82 

Folkräkningen 1910:1, tab 1, sid 2 (vilket innebär 3,32 pers/hush år 1910) 

83 

Historisk Statistik för Sverige I, tab A 12-13 

22

Dessa siffror är statistikens torra spår av en period i Stockholms historia som präglats av intensiv 

urbanisering och befolkningstillväxt – befolkningen mer än en tredubblades mellan åren 

1850 och 1900. Men trots att de senaste decennierna präglats av en byggboom utan tidigare 

historisk motsvarighet så existerade ännu stora delar av stadsplanen endast på pappret. Större 

delarna av Södermalm, västra Kungsholmen, nordvästra Norrmalm och trakten kring nuvarande 

Roslagstull var i stort sett helt obebyggda. Västra Kungsholmen dominerades av skogs- och 

ängsmark. I området mellan Odengatan och Karlbergsvägen är gatorna förvisso dragna och 

grusade, de har till och med gasbelysning - men husen saknas ännu. 

I denna gråzon som varken är stad eller landsbygd växte hyreskaserner upp för att möta en 

skriande bostadsbrist samtidigt som lantliga sysselsättningar som plöjning och harvning kunde 

ses utföras på obebyggda granntomter. 84 Även om detta var stadens tillväxtzon, så hade den 

ändå karaktären av ett ingenmansland där vanliga trädgårdsodlare sågs bedriva sitt dagliga slit 

liksom tobaksodlarna som huserade där med sina drivbänkar och torklador. Här fanns också 

stenbrott där stadens arbetslösa stundtals sysselsattes. För övrigt präglas området av markarbeten 

av olika slag, ruffighet, plank, skjul och träkåkar samt av stadens utbredning i form av en 

och annan huskoloss. Naturlig skog saknas helt. 85 

Bild 2a Botäthet i Stockholm 1895 och 1910 

Källa William-Olsson, 169-170 

Stenstaden, dvs den “färdiga staden”, sträckte sig i öster till Narvavägen och Valhallavägen, i 

norr till Vanadislunden och Vanadisvägen, i väster till Sabbatsberg och Fridhemsgatan och i 

sydväst, söder och sydost till Högalidsparken, järnvägen, Ölandsgatan, Vita Bergsparken och 

Tegelviken. 86 Skall ett city pekas ut så är det nuvarande Gamla stan tillsammans med det område 

av Norrmalm som ligger söder om Klara kyrka och väster om Regeringsgatan. 


Vid sekelskiftet var en stor del av vattenförsörjningen för stadens hushåll säkrad via vattenledningar 

från något av stadens två vattenverk vid Årstaviken – Skanstullsverket och Eriksdalsverket. 

87 Var vattnet inte indraget i lägenheten så kunde hushållen hämta sitt vatten vid något 

av de många tappställen, s.k. vattenkastare, som fanns längs gator och på torg. Brunnarna hade 

84 Om arbetarklassens bostadsförhållanden kring sekelskiftet 1900, se Liedgren 1981. 

85 Dahlgren, 1897, band3:303ff 

86 William-Olsson, 1937:170. Stycket är citerat ur William-Olsson och beskriver stnastadens utbredning år 1895. 

87 Anderberg, 1986:67; Cronström, 1986:27-32 

23

spelat ut sin roll, särskilt sedan Sundhetsnämnden, allt sedan mitten av 1860-talet, avrått befolkningen 

från att nyttja brunnsvatten och istället använda vattenledningsvattnet både till 

dryck och för övriga hushållsbehov. 88 

Nämnden påbörjade sin argumentation emot användning av brunnsvatten till följd av undersökning 

gjord 1868 vilken kom fram till att vatten från brunnar liggande i närhet av åkarstationer, 

kyrkogårdar, pissoarer, gästgiverier etc hade höga halter av salpetersyra och svavelsyra, 

och menade att det var otjänligt därav. I samtliga brunnar utom en innehöll vattnet dessutom 

alltför höga halter av organiska ämnen härrörande från växt- och animalämnens förruttnelse. 

Slutligen hade alla de undersökta brunnarna hårt vatten vilket gör det olämpligt till de flesta 

hushållsbehov förutom som dryck. 89 När upptäckten av bakterier gjordes på 1870-talet skärptes 

argumentationen ytterligare till vattenledningsvattnets fördel. 

Därmed står hushållen vid sekelskiftet inför endast ett enda alternativ när det gäller vattenförsörjningen 

– vattenledningen. Endast den därför att den är överlägsen alla tidigare alternativ 

vad gäller bekvämlighet, kvantitet och kvalitet. Vattenledningens betydelse för stockholmsmiljön 

kan knappast underskattas eller som Stridsberg uttrycker det år 1895: 

“Bland de många gagneliga verk, som skapat det nya Stockholm, är dess vattenledning ett af de 

främsta, kanske det främsta. Den bröt snuskets herravälde.” 90 

Med detta ”gagneliga verk” följde en ökad förbrukning av vatten. Vid sekelskiftet hade förbrukningen 

per invånare ökat till i genomsnitt ca 100 liter vatten per dygn, vilket ska jämföras 

med de ca 10 liter per invånare och dygn som förbrukades innan vattenledningen byggdes. 

Vattnet transporterades dessutom längre. För ett hushåll i Gamla stan var transportsträckan från 

vattenverken vid Eriksdal nästan två kilometer. Innan vattenledningen kom så var transportsträckan 

några hundra meter på sin höjd. 

Bild på tappställe i lgh och/eller vattenkastare 

Bad- och tvättvatten 

Badande och kroppstvagning blir allt populärare och sker därför allt oftare och bland en allt 

större del av befolkningen. Detta syns bland annat i de allmänna badhusen: år 1900 tog Stockholms 

då fyra varmbadhus emot totalt 687.188 badgäster. 91 Detta kan jämföras med antalet 

badgäster i stadens två kallbadhus: Stockholms Stads bad- och siminrättning, eller i folkmun 

“Köhlers”, hade ca 350.000 badande varav en knapp hälft var skolungdom. 92 Köhlers låg i 

norrström en bit från Norstedts kaj åt centralstation till ungefär mitt för Strömsborg och hade 

tidigare namnet “Gjörkes” om vilket man kan läsa i det tidigare tvärsnittet ovan. Fruntimmers 

sim- och badinrättning vid Skeppsholmen hade ungefär 20.000 badgäster samma tid men av 

dessa ingen skolungdom. 93 

Badkarsbad i hemmen var inte möjligt eftersom plats avsedd för detta ändamål inte fanns i 

lägenheterna. Fogelström nämner i en passus att det fanns ambulerande badkarsuthyrare kring 

sekelskiftet. Badkar och vatten skulle enligt honom ha burits upp till den som beställt badet. 94 

Jag ställer mig tveksam till dessa uppgifter eftersom han uppger att även vattnet skulle transporterats 

till och från beställaren. Det var ändå trots allt så att den största andelen hushåll hade 

tillgång till rinnande vatten så varför skulle de transportera upp även vattnet? Möjligen har 

Fogelström misstagit sig och trott att de gamla ambulerande medicinska baden fortfarande 

existerade och där den engelska motsvarigheten beskrivits av Wright. 95 Dessa försvann dock 

troligen med badarskråets upplösning någon gång under 1800-talets första halva. 

88 

Anderberg, 1986:54-55 

89 

Anderberg, 1986:54; Cronström, 1986:77ff (källa: Hamberg N P, Kemisk undesökning af vattnet uti åtskillga brunnar i Stockholm, 

Kongl. Vetenskapsakademiens Förhandl., 1868 nr 2) 

90 

Stridsberg, 1895:20 

91 

Statistisk årsbok för stockholms stad, 1904, tab 55 

92 

Statistisk årsbok för stockholms stad, 1904, tab 47 (ett tredje kallbadhuset, Lorenska badinrättningen på Helgeandsholmen, revs 

någon gång under mitten av 1890-talet) 

93 

Statistisk årsbok för stockholms stad, 1904, tab 46 

94 

Fogelström, 1995:212 (källhänvisning saknas) 

95 

Wright, 1960 

24

Kartbild som visar Köhlerbadets läge och förvånande storlek 

Sturebadet var ett av de fyra varmbadhusen i staden och den statistik det redovisar för tiden 

visar att de tog emot i medeltal 590 badande per dag. Fördelningen av de badande mellan de tre 

klasserna var relativt jämn med någon övervikt för medelklassen. Tendensen beträffande val av 

badform är att underklassen, och i viss mån medelklassen, föredrar dusch- och “badstu’-bad” 

medan överklassen föredrar varmbad. Antagligen är det priset som styr. I fördelningen mellan 

könen är männen starkt överrepresenterade med tre fjärdedelar av de badande. Kvinnornas 

andel är dock växande. 

Sturebadet förbrukade ca 110.000 kubikmeter vatten per år vid sekelskiftet. För att värma vattnet 

och lokalerna åtgick 2000 kubikmeter kol årligen, eller ca 10 liter per badgäst. 96 

Bad vid stadens stränder var ofta förbjudet, dessutom var simkunnigheten inte särskilt utbredd 

vilket gjorde att det fanns en stor respekt för bad i öppet vatten. 

Beträffande vattnet kan väl bara slutsatsen dras att en högst avsevärd förbättring för hushållen 

skedde i och med vattenledningens tillkomst, både vad gäller vattnets kvalitet och tillgängligheten 

till det. Att få vatten ur en kran i lägenheten måste ha tett sig som en dröm 1850. Att det 

dessutom skulle vara rent och gott måste ha varit en närmast utopiskt fantasi. Samtidigt har 

hushållen med anslutningen till det kommunala vattenledningsnätet gått miste om sina tidigare 

möjligheter att välja vattenkvalitet efter behov – nu används samma färska vatten till allt oavsett 

om det är för att dricka eller för att skölja av stövlar. En uppoffring som knappast kan ha 

känts särskilt stor. 


För arbetarhushållen hade situationen förbättrats jämfört med tiden kring 1850 beroende på att 

sjunkande priser och stigande löner. Stockholmsundersökningen från 1907/1908 visar emellertid 

att standardökningen inte är enorm utan att en stor del av arbetarhushållen endast kommit 

en liten bit över vad de kallar ”sekundär fattigdom”. Dock skapas vissa förutsättningar bland de 

mer utbildade arbetarhushållen för att kvinnan skulle kunna stanna hemma och bland annat 

idka matlagning i en större omfattning. Det blir också mer pengar över till matinköp. 

En konstruerad veckokonsumtion av en normal arbetarfamilj med 3,32 konsumtionsenheter 

(ke) dvs en familj bestående av man och kvinna med två barn utgående från Stockolmsundersökningen 

1907/08 ger en veckomeny bestående av följande basvaror: 

Tabell 2b: Matkonsumtion i ett arbetarhushåll i Stockholm 1900 

Vara Kvantitet Energiinnehåll (Kcal) 

Mjölk 15,3 lit 9180 (3% fetthalt) 

Ost 0,2 kg 600 

Smör 0,8 kg 5980 

Cerealier 4,2 kg 14700 

Kött/fläsk 2,7 kg 4790 (50/50 kött och fläsk) 

Fisk 1,1 kg 1860 

Potatis 5,3 kg 3710 

Socker 1,5 kg 3000 

Kaffe 0,3 kg 0 

Ägg 10 st. 1025 (1 kg ätlig del per 1,1 kg råvara) 

Summa ≈ 45000 Kcal (2022 kcal/ke och dygn) 

Källa: Omräknat från tabellen på sid 55 i Hirdman, 1983. Siffrorna bygger på de fem hushållen (av sju) med lägst 

inkomster, dvs samma urval som Hirdman gör när hon diskuterar ”normalfamiljen”. 

Fruktkonsumtionen kring sekelskiftet bestod antagligen mest av bär och inhemskt odlade äpplen, 

färska vid säsong, annars torkade eller som mos eller sylt. Den slutsatsen kan dras av svårigheterna 

att lagra frukt och av att importen av frukt kring sekelskiftet inte var särskilt stor. De 

stora varufirmorna på kontinenten exporterade dessutom sina lägsta kvaliteter till Sverige. 97 

96 Curman, 1891:19 

97 Jonasson 1950:10 

25

Om utbudet av grönsaker sägs inte särskilt mycket i de källor jag använt. Däremot var utbudet 

av fröer ofantligt vid sekelskiftet 1900. Det fanns till exempel 24 sorters blomkål, 43 sorters 

böna, 58 sorters gurka, 34 sorters melon, 16 slags morot och 43 olika sorters salladsfröer att 

köpa av Sellbergs fröfirma 1895. Jämför detta med Weibulls utbud år 1995: 2 sorters blomkål, 

9 sorters böna, 6 sorters gurka, 2 sorters melon, 3 slags morot och 17 olika sorters sallad. 98 

Detta indikerar en omfattande självodling av grönsaker och ett rikt utbud i alla fall under säsong. 

Mer pengar över till mat och nya förutsättningar för att laga den leder långsamt till nya matvanor 

och – på krogiga vägar – också till en ökad konsumtion av fett och socker. 99 Hirdman antyder 

att fett och socker fördelas mellan könen så att mannen åt merparten av fettet medan kvinnan 

åt merparten av sockret. Samtidigt söp männen mer medan kvinnorna unnade sig lyxen av 

kaffe i större utsträckning. – Fanns det en tyst överenskommelse mellan könen om en rättvis 

fördelning av livets njutningar, frågar sig Hirdman. 100 Å andra sidan bör man fråga sig om sprit 

verkligen bör hänföras till livets njutningar - är det inte snarare fråga om ett sätt att stå ut i en 

karg verklighet, särskilt när det rör sig om supande? 

Nya vanor eller inte: I Stockholm åt man mer kött, fläsk och sill och betydligt mindre mjöl, 

gryn, bröd och potatis jämfört med landsbygden. Man åt också mer socker, drack mer kaffe 

och tog för vana att ta smör på brödet. 101 Vad som orsakat denna omställning var enligt Hirdman 

följande: 

1. Allmänt: en omläggning av jordbruksproduktionen från uppfödning av göd- och dragoxar till 

mjölkproducerande nötkreatur vilket gav en ökad mjölk- och smörkonsumtion. En ökad import av 

kolonialvaror vilket gav en ökad konsumtion av socker, kaffe, ris. 

2. På det lokala planet: maten drogs in i det kapitalistiska systemet, dvs framför allt livsmedel som 

kött och fläsk kom in i spelet om tillgång och efterfrågan, vilket resulterade i en obruten hög köttkonsumtion. 

3. På det personliga planet: möjligheten att välja föda blev större i Stockholm än ute på landet på 

grund av både utbud och lönenivå. Därtill kom att arbetet inte krävde lika mycket energi som på 

landet. Resultat: en alltför ”fin” mat på bekostnad av cerealie- och potatiskonsumtionen.’ 

Slutsatsen är att Stockholm vid sekelskiftet framstår som en stad där matvanorna förändrats. 

Cerealiekonsumtionen har minskat kraftigt och fortsätter att göra det samtidigt som fler olika 

råvaror syns på tallrikarna. Maten har blivit mer sammansatt och mer animalierik: man åt mer 

kött, fläsk, ägg, smör, socker, grädde, kaffe och mindre bröd och potatis. Den största förändringen 

är att man nu betraktar köttet och fläsket som fundamental mat och med en köttkonsumtion 

som är konstant hög är det tydligt man anser att kött är mat med stort M. 102 

Förpackningar 

Vid sekelskiftet 1900 hade Sveriges första konservfabrik, Axel Molinder i Stockholm, redan 

funnits i cirka 25 år. Trots det är det inte förrän vid den här tiden som konservburken får vad 

man skulle kunna kalla ett genombrott. De första konserverna innehöll ansjovis, sill, kaviar och 

skinka. Men det är inte bara konserven som får ett genombrott utan det sker en allmän förpackningsrevolution 

där mängder av olika konsumentförpackningar syns för första gången. Glasflaskor 

kom som innehöll öl, mineral- och arsenikvatten, salubrin och parfym. Andra varor 

som förpackades i konsumentförpackningar vid eller strax innan sekelskiftet var t ex tobak, 

bröd, mjöl, gryn, kakao och tandkräm i tub. 

Det stora flertalet förpackningar var dock storförpackningar avsedda för handlaren precis som 

tidigare. Exempel på sådana förpackningar är stora mjöl- och grynsäckar, färgglada kakburkar i 

plåt osv. Så trots att det sker en förpackningsrevolution kring sekelskiftet 1900 så är det fortfarande 

så att hushållen bär hem de flesta av sina varor oförpackade i egna korgar. De torra va- 

98 Israelesson, 19961996:140 

99 Hirdman, 1983:47 och 54 

100 Hirdman, 1983:54 

101 Hirdman, 1983:54 

102 Hirdman, 1983:59-62 

26

orna löst däri, de kladdiga inslagna i tidningspapper eller buntade och burna i ett snöre. Dessa 

varor handlas på torget, hos charkuteristen, hos bagaren och i mjölkboden. Konsumentförpackningar 

som konserver, flaskor och askar återfinns i stort sett bara hos specerihandlaren – och i 

de nya stora varuhusen förstås med sina lyxartiklar från främmande länder och alla de vackra 

kläderna inte minst. 103 


Hushållen levde liksom tidigare med en oro för fattigdom eftersom varje enskild familj/släkt 

hade det övergripande och långsiktiga ansvaret för den egna välfärden. Samtidigt var de politiska 

kraven på att staten skulle axla en del av detta ansvar högljudda och en viktig drivkraft i 

skapandet av dagens välfärdsstat. Eftersom ansvaret för en god levnadsstandard dock ännu 

hängde tungt över hushållet så var nyttofunktionen hos det man köpte och använde fortfarande 

den centrala egenskapen. Förgänglighet var något förkastligt, vilket också präglade valet av 

saker att köpa – lade man pengar på inköp av ett föremål så ville man att det skulle hålla och 

klara sig intakt genom nästa eventuella inkomstsvacka då man förmodade sig stå utan medel att 

förnya det. Att handla förnuftigt var ett budskap som spreds i press och av folkbildande organisationer 

som t ex KF. 104 KF och flera andra organisationer för under hela första halvan av 

1900-talet tydliga kampanjer för att fostra folket att bli goda konsumenter. De publicerade 

artiklar om det mesta och hade cirklar för att lära sig vad ”god smak” var för något. 

Samtidigt spirade motsatsen till detta rationella konsumtionsbeteende; konsumtionssamhällets 

lärosalar dvs de första varuhusen hade kommit. De första postorderkatalogerna lanserades 

också kring sekelskiftet och stimulerade människors habegär. Åhlén & Holm kom t ex ut med 

sin första katalog 1899. Samma år förresten som KF bildades. 

Att hushållen trots de nya strömningarna valde på det traditionella sättet präglade marknaden 

för varaktiga varor och generellt kan man nog säga att producenterna därför tänkte i termer av 

slitstyrka och hållbarhet som yttersta tecken på kvalitet. Att på detta sätt konsumera förnuftigt 

med en planering som låg framåt i tiden, kanske ända till nästa generation, var emellertid en 

dygd som hörde arbetar och medelklassen till. Överklassen kunde, likt de gjort i generationer, 

markera sin ställning i samhället genom lägga pengar på inköp av lättförgängliga och ömtåliga 

produkter. Detta till trots så sker en tydlig förändring, vilken syns på många konsumtionsområden. 

Konfektion tog till exempel långsamt marknadsandelar från textilier (dvs tråd, garn och 

tyger) vilket väl kan ses som ett exempel på vad som sker när det allmänna utbudet av varor 

breddas. 105 

2.5 Hushållens energianvändning 

Elektrisk energi var ännu en mycket ung teknologi och därför var elkonsumtionen varken utbredd 

eller stor. Denna energiform lämnas av den anledningen åt sidan i detta tvärsnitt, ändå 

förtjänar den att nämnas i alla fall; Fram till 1910-talet var det främst industrin som köpte el. 

Även Stockholms Spårvägar blev tidigt elektrifierade, och det gick snabbt: 1900 fanns inga 

elspårvagnar. 1905 var hela spårvägsnätet elektrifierat. Men även om elektriciteten hade reserverats 

för industri och andra storanvändare så var den ändå en del av folkets längtan, vilket 

Hjalmar Söderberg ger en så kärnfull bild av i Martin Bircks ungdom (1901): 

”Över Martins bord i ämbetsrummet svängde en elektrisk lampa med grön skärm sakta av och an 

på sin silkessnodd, som en pendel. Den hade satts i rörelse nyss, då han tände den. Han sträckte 

icke ut handen för att stanna den, utan avvaktade lugnt den stund, då svängningarna saktade av 

och domnade bort i det omärkliga. Också över de andra borden skruvades lamporna upp, sex lysande 

gröna trianglar svängde långsamt av och an i rummets halvskymning, och vid fönstrena 

trevade magra skrivarhänder efter gardinernas snören att draga till dem och stänga snön och vintermörkret 

ute. Martin älskade dessa gröna lampor, som icke hettade och icke luktade illa och vilkas 

ljus hade ädelstenarnas rena och kalla glans, och han längtade efter den dag, då det elektriska 

ljuset skulle bli billigt nog att tränga ned till de fattigas hem.” 106 

103 Avsnittet bygger på spridda källor och anteckningar ur Nordiska Museets samlingar, samt Wetterberg & Axelsson, 1995:25-27 

104 Aléx, 1993 (KF bildades 1899 av ett antal mindre konsumentkooperativa föreningar) 

105 Sandgren, 1999: kap 6 och 7 

106 Söderberg, 1989:117 

27

I det förra tvärsnittet diskuterades hur hushållens behov av mekanisk energi tillgodoseddes. 

Samma diskussion borde egentligen föras här också, men diskussionen blir överflödig ty ur ett 

miljöpåverkansperspektiv är det ingen skillnad jämfört med det tidigare tvärsnittet: man använde 

nämligen fortfarande muskelkraft. Den enda skillnaden är att de med handkraft drivna 

mekaniska hjälpmedlen fungerar bättre nu, och är ännu fiffigare än tidigare. Orsaken till detta 

är 50 års utveckling och att det ännu inte finns någon lämplig extern kraftkälla tillgänglig att 

driva en icke manuell hushållsmaskin. 

Gas användes fram till 1885 i stort sett enbart till belysning. Andra användningsområden började 

marknadsföras av gasverket när man såg konkurrens i elektriciteten. För att främja användandet 

av gas öppnade gasverket av den anledningen år 1885 en utställningslokal “för information 

och försäljning” i vilken man erbjöd stockholmshushållen gaslampor för olika behov. 

Men, och detta skulle visa sig bli viktigt för gasens framtid, man introducerade samtidigt nya 

alternativ för tillredning av mat s.k. gaskokapparater. Den vanligaste typen av gaskokapparat 

var ett en- eller tvålågigt enkelt gaskök avsett att ställas på en bordsyta. Redan första året hade 

man sålt över 2000 sådana gaskök. 107 

På de elva åren från introduktionen fram till år 1896 ökar användandet av gas som värmekälla 

från 0 till 22.161 gaskokapparater, 563 gaskaminer och 185 gasspisar, alla avsedda för enskild 

verksamhet. 108 Utslaget per hushåll så innebär dessa siffror att cirka var fjärde stockholmshushåll 

hade ett enkelt gaskök vid tiden kring sekelskiftet. Ofta var detta placerat ovanpå den vanliga 

vedspisen 109 och fungerade som ett komplement i matlagningen troligen mer frekvent 

sommartid än vintertid, då vedspisen även fungerade som värmekamin. 110 

På Stockholmsutställningen 1897 ställer Stockholms elverk tillsammans med Stockholms gasverk 

ut det samlade utbudet av apparater under det gemensamma namnet Stockholms stads 

belysningsverk. I montern finns följande apparater som kunde tänkas användas i hushållen: 

Gaskokapparat, gasugn, gasspis, gaseldad kafferostare och frisertångvärmare. 

Den stora ökningen av försäljningen av “kokgas”, dvs sådan gas som går till annat än belysning, 

gör att mängden gas som producerades år 1896 fördelas så att drygt hälften går till vardera 

ändamålet. Ca 9.000.000 kubikmeter gas förbrukades därmed för “enskild belysning”. Vilket 

krävde ca. 31.000 ton kol för att tillverkas. Antalet gaslågor för enskild belysning var 

145.419. 111 eller ca 1,6 gaslåga per hushåll. 112 Denna genomsnittssiffra ger dock ingen rättvisande 

bild av hur de olika hushållens förbrukning tedde sig eftersom den skiljer sig starkt 

mellan hushåll med olika inkomst. I stora drag kan man säga att ett genomsnittligt tjänstemannahushåll 

förbrukar ungefär dubbelt så mycket gas som motsvarande arbetarhushåll eller i 

absoluta tal ca 220 kbm gas per år mot arbetarhushållets drygt 100 kbm gas per år. 113 

Men gasens och gaskokapparatens uppsving till trots så var den avgjort viktigaste energikällan 

för matlagning utan tvekan eldstaden, antingen i form av den moderna järnspisen eller i form 

av den äldre typen av öppen spis med härd, eller s.k. “gruva”, dvs ett hål i den murade härdens 

plan med stålgaller i botten genom vilket luft kan strömma för dragets skull och aska falla ned. 

Ovanpå härden ställdes grytor etc på en trefot. 114 Paradoxalt nog gjorde också gasens intåg att 

spisar med öppen eld fungerade bättre. Detta kunde ske genom att koks, som är en biprodukt 

från gastillverkningsprocessen, var bättre än ved på så sätt att den gav en starkare och jämnare 

värme än veden. Den var också billigare. 

107 

Hallerdt, 1992:33 

108 

Katalog öfver Stockholms belysningsverks utställning 1897, 1997:4f 

109 

Hallerdt, 1992:33 

110 

Kaijser, 1984: 

111 

Katalog öfver Stockholms belysningsverks utställning 1897, 1997:6 

112 

Beträffande dessa siffror så bör nämnas att statistikens uppdelning endast skiljer mellan offentlig resp. enskild förbrukning, och 

tyvärr framgår inte om näringslivets förbrukning räknas till den offentliga eller den enskilda förbrukningen. 

113 

Utgående från levnadskostnadsundersökningen 1907-1908: tabell 5, sid 90 (Som arbetarhushåll räknar jag de tre lägsta 

inkomstgrupperna och som tjänstemannahushåll de tre högsta inkomstgrupperna, enligt kommentarer beträffande urvalet på sid 7-9 i 

samma undersökning. 

114 

Nilsson, 1984 

28

Energi för uppvärmning av bostaden 

En av orsakerna till att gaskokapparaten endast var ett komplement till vedspisen och inte kunde 

fungera som ett substitut var att vedspisen vid sidan av sin funktion i matlagningen fungerade 

som värmekälla, ofta den enda, för uppvärmning av bostaden. Denna funktion kunde inte 

gaskokapparaten, eller ens gasspisen, fylla på långt när. Behovet av vedspisen kvarstod alltså 

även efter introduktionen av den för matlagning effektivare gasen. 

Eldning av kol, koks och ved direkt i hemmet var vid sekelskiftet den enda källan för uppvärmning 

av bostaden och det fanns ett otal varianter av spisar, hällar, kaminer, ugnar, kakelugnar 

etc, för detta ändamål. 115 Det var inte förrän centralvärmen kom som hushållen kunde 

överge andra former av öppen eld än den från gas, vilket skedde successivt under 1900-talets 

första hälft. 116 

Sammanfattar man hushållens bränsleförbrukning så fördelar sig användningen enligt följande: 

Tabell 2c: Ett stockholmshushålls bränsleförbrukning 1907 – 1908 

Enhet Arbetarhush. Tjänstem.hush. Samtliga 

Ved kbm 4,0 6,4 4,7 

björkved kbm 1,75=43% 4,4 =68% 2,5 

barrved kbm 1,7=42% 1,8 =28% 1,7 

annan ved kbm 0,6=15% 0,3 =4% 0,5 

kol lit. 280 680 360 

gas kbm. 111 222 161 

fotogen lit. 81 123 90 

Källa: Se tabell A3 i appendix. (Stockholms Stads Statistik, Levnadskostnaderna i Stockholm åren 1907-1908, Sthlm, 

1910:Tab 5, sid 90.) 

Not: beträffande klassificeringen av hushållen se not 104, sid 32 i källmaterialet. 

Betraktar man enbart de tekniska förändringarna så kan man dra den generella slutsatsen att det 

enskilda hushållets miljöpåverkan hade möjlighet att vara mindre än tidigare på grund av att 

man successivt övergick till mer energieffektiva apparater för matlagning och uppvärmning. I 

motsatt riktning verkar dock hushållens ökade inkomster vilka enligt allmän föreställning om 

välfärdssamhällets framväxt och att vi får det allt bättre driver upp konsumtionen av energi. 

Hushållen erhåller alltså en standardökning per energienhet på grund av den tekniska utvecklingen 

och en absolut standardhöjning på grund av lägre priser och högre lönenivåer. Några 

diskussioner om att man skulle utnyttja framstegen som den tekniska utvecklingen gav för att 

minska miljöpåverkan genom att hålla sig kvar på en konstant levnadsstandard har jag inte sett 

av. 


Vid sekelskiftet var bilen ännu helt frånvarande på huvudstadens gator. Fem år senare, 1905, 

fanns 177 personbilar registrerade i Stockholm och vid en trafikräkning en dag samma år räknades 

19 personbilar som passerade Slussen. 117 Därav kan man sluta sig till att bilen ännu inte 

var något alternativ för Stockholms hushåll. 

Cykeln däremot var ett alternativ. Antal cyklar registrerade i Stockholm var år 1897 10.617. 118 

Men antalet var under extremt stark tillväxt: år 1900 hade antalet stigit till över 35.000, en 

ökning med över 300 procent på bara tre år. 119 Det innebär att mer än var tionde invånare ägde 

en cykel, eller att det fanns en nästan ny cykel i mer än vart tredje hushåll. Det stora antalet 

cyklar hade redan innan denna stora ökning ställt till med problem i staden, och bestämmelser 

115 Åstrand, 1984:96; se även Cramé, XXX 

116 Åstrand, 1984, passim 

117 Dufwa, trafik, 1985:76 

118 Lundin och Löfström, 1897, band3:174 

119 Dufwa, trafik, 1985:74-76 

29

för velicopedåkning (färd på cykel) utfärdades av Överståthållareämbetet år 1886. Reglerna 

skärptes åtta år senare, år 1894, och innefattade då bland annat registreringsplikt och skyldighet 

att använda lykta efter mörkrets inbrott. Bestämmelserna nämnde också ett antal gator och 

trånga passager där cykeltrafik antingen var förbjuden eller tillåten endast i långsam fart. 120 

Beträffande omfattningen av cykeltrafiken har man inte förrän efter 1920 börjat ta med cyklar i 

trafikräkningarna, vilket gör att statistik saknas beträffande cykeltrafikens omfattning för tiden 

kring sekelskiftet. 121 

Flera saker har dock gått att konstatera som tyder på att cykeln var ett flitigt använt transportmedel. 

Cykelbanor anlades till exempel under 1890-talet på Strandvägen, Valhallavägen och 

Djurgårdsvägen. 122 Att cyklisterna klagade på gator med vägbeläggningar från gamla tider 

bestående av s.k. fältsten, antyder också att gatorna användes till åtminstone en del av cyklister. 

Gick det att cykla? Kartor som visar hur Stockholms vägbeläggning var beskaffad visar att vid 

sekelskiftet var det mesta av fältstenen ersatt med s.k. tuktad sten, dvs gatsten som gav körbanan 

en något så när plan yta. I stenstadens ytterkanter var grus och makadam den vanligaste 

vägbeläggningen. Det bör med andra ord ha gått ganska bra att cykla i Stockholm trots att ett 

och annat område med den äldre fältstensbeläggningen ligger kvar i staden till uppenbart förtret 

för cyklisterna. 123 

Trafikbild: blandad trafik med inslag av cykel 

En samtida skildring av Lundin och Löfström inte bara bekräftar cykeltrafikens existens utan 

menar dessutom att den var omfattande: 

“Den till en början starka motviljan mot numreringen synes nu [1897] ha upphört, och stadens gator 

vimla af velicopedryttare af alla samhällsklasser, både män och kvinnor. Velicopeden används 

också i det allmännas tjänst af breflådetömmare, telegrambud, järnvägens notisbud m. fl. samt 

tjänar stadsbud och expressbyråernas biträden vid uppdrags utförande och lättare transporter.” 124 

Även Dahlgren, som skriver i samma verk som Lundin och Löfström, räknar in cykeln bland 

kommunikationsmedlen. 125 Man bör komma ihåg att antalet cyklar bara tre år efter att detta 

skrevs hade stigit med över 300 % (se ovan). 

Cykeln till trots så var gåendet ändå det vanligaste sättet att transporteras sig, och man gjorde 

mycket för underlätta för de gående. Brunkebergstunneln, som av sina samtida kallades trafikled, 

byggdes för att underlätta gångtrafiken mellan västra Norrmalm och det snabbt växande 

Östermalm. Brunkebergsåsen var ett stort hinder för trafiken mellan dessa två “trafikområden” 

vilket gav anledning att borra den 231 meter långa gångtunneln. År 1896 passerade över en 

miljon gångtrafikanter genom tunneln. 126 

Man underlättade också för gångtrafiken genom att bygga hissar som gjorde att de gående 

kunde nå söders höjder utan att behöva kämpa sig upp för de branta backarna. Katarinahissen 

färdigställdes tillsammans med bro av Mosebacke gångbroaktiebolag år 1883. Tre år senare 

invigdes Mariahissen invid Ragvaldsbro av ett annat bolag. Tillsammans transporterade de 

bägge hissarna år 1896 nästan två miljoner gångtrafikanter. 

Även broar byggdes. Vasabron stod färdig 1878 och avlastade därmed Norrbro som tidigare 

var den enda fasta förbindelsen mellan Gamla stan och Norrmalm. 127 

De gåendes alternativ: kollektivtrafiken 




123 Dufwa, 1985:49-55 


125 Dahlgren, Band3:306 


127 Dufwa, 1985:186 

30

Spårvägar. Totalt inom staden befordrades år 1896 över 11,5 miljoner passagerare. Trafiknätet 

omfattade vid sekelskiftet ca 25 km trafikerad spårlängd på Norrmalm och i Gamla Stan och 

nästan 5 km på Södermalm. Värt att notera är att spårvägarna inte passerade Slussen. De flesta 

spårvagnslinjer var hästdragna år 1900. Undantagen var linjerna på Södermalm som hade ångspårvagnar 

på grund av de branta backarna. 128 

En enda linje med hästdragna bussar fanns vilken trafikerade sträckan Vasastaden- 

Riddarhustorget längs Drottninggatan. Nära en miljon trafikanter reste 1896 med bussarna 

längs denna sträcka. 129 

Färjetrafiken mellan Stockholms stränder och kajer var livlig. Färjan kallades i allmänhet för 

ångslup vilket var en relativt liten farkost som sällan tog över 100 passagerare. Ofta var de 

öppna och de försågs vintertid därför med en tillfällig överbyggnad. En flotta om 57 ångslupar 

trafikerade ett ganska stort antal ångfärjelinjer vid tiden kring sekelskiftet. De befordrade under 

år 1896 över 7 miljoner passagerare. De längre mer regionala sträckorna trafikerades av ångbåtar 

som var större och bekvämare inredda än ångsluparna. 130 

Även om spårvägar och ångfärjor konkurrerade om passagerarna fanns ett visst samarbete, 

bland annat fick passagerare som reste med hästspårvagnslinjen Adolf-Fredriks torg (nuv. 

Mariatorget) – Tjärhofs tvärgata utan extra avgift resa med ångslupslinjen Ragvaldsbro – Kö 

torget (Köttorget är numera försvunnet. Det låg mitt emellan Munkbron och Kornhamnstorg 

vid nuvarande Gamla Stans tunnelbanestation och där fanns bland annat en saluhall där man 

sålde, ja - mest kött faktiskt). 131 

Droskor 

En droska är en hästdragen vagn för lokal transport av enskilda personer. Hästdragna vagnar 

för längre sträckor kallas “skjuts” för medeldistans (ung. inom Stockholms län) och “Kronoskjuts” 

för långdistans. Skjutsverksamheten förde vid tiden kring sekelskiftet en mycket tynande 

tillvaro. Antalet skjutsar år 1896 var endast 45 och den sista kronoskjutsen hade gått redan 

1885 (utkonkurrerad av järnvägen). Hyrkusk är ytterligare ett alternativ, men dessa användes 

endast i finare sammanhang, och ej för det dagliga transportbehovet. 132 

Droskor fanns i stort antal i staden (175 stycken år 1896) och deras antal var stadigt sedan tio 

år tillbaka, då den första räkningen gjordes. De hade klarat konkurrensen från spårvagnarna bra 

framför allt på grund av telefonens introduktion vilken underlättade beställning av droska. 

Telefoner inrättades tidigt vid droskstationerna. 

Stadsbuden 

Stockholmshushållet hade ännu ett alternativ när det gällde den allmänna kommunikationens 

underlättande som bör nämnas, och det är Stadsbuden. Stadsbuden fanns utposterade på strategiska 

platser, ofta gatukorsningar med livlig trafik, för att få uppdrag av allmänheten. Stadsbuden 

avlastade således hushållet genom att stå till tjänst för lättare transportarbeten. 133 

Telefonen 

Telefonen hade etablerats sedan ett tiotal år tillbaka och antalet abbonenter var vid sekelskiftet 

under stark tillväxt. I Stockholm fanns år 1897 nästan 17.000 telefoner, eller 61,8 apparater per 

1000 invånare. Detta var den i särklass högsta siffran i Europa. Städer som London, Paris och 

Berlin låg långt efter i utveckling med en telefontäthet på respektive 2,3, 6,0 och 17,9 telefoner 

128 Bara några få år in på 1900-talet så inleddes dock elektrifieringen av spårvägsnätet. Ett arbete som gick mycket snabbt; den sista 

hästspårvagnen pensionerades redan 1905. 



131 Lundin och Löfström, 1897:160-61 

132 Lundin och Löfström, 1897:152-53 

133 Lundin och Löfström, 1897:172f 

31

pr 1000 invånare. 134 Vad telefonen kom att betyda för 

kommunikationerna går väl knappast att underskatta. 

Postväsendet 

Postgången utnyttjades flitigt av stockholmarna och 

användandet av posten för transport och spridning av 

information ökade mycket starkt under 1800-talets 

senare hälft. Lokalbrev blev möjligt i större omfattning 

genom frimärksystemets införande år 1855. Från att 

post i mitten av 1800-talet varit en mer eller mindre 

sällsynt företeelse tog stockholmaren emot i medeltal 

186 försändelser år 1896 . För detta enorma uppsving 

svarar inte enbart lokal kommunikation medborgare 

och myndigheter emellan utan till en stor del även nya 

vanor som till exempel prenumerationer på tidningar 

och nyårsönskningar. 135 

Lokala kommunikationer, slutord 

Det tycks som om sekelskiftet var en tid då gåendets hegemoni höll på att brytas. Vekligheten 

och den möjligen därmed förknippade skammen som förknippades med att låta sig transporteras 

på vagn höll på att brytas. 136 För framväxten av detta rent av paradigmatiska skifte i synen 

på transporter samverkade antagligen flera olika faktorer. Dels ökade stadens utbredning och 

därmed ökade avstånden vilket gjorde det opraktiskt att gå, dels kom framför allt spårvagnen 

som gjorde det tillåtet att låta transportera sig på land. Troligen underlättades brytandet av den 

gamla föreställningen genom att åkandet skedde kollektivt – man kunde bära “skammen” lättare 

genom att se att många andra också lät sig skjutsas. 

Nya tekniska hjälpmedel som telefonen gjorde samtidigt att kommunikationen antog nya former. 

Och i med att den blev så mycket lättare och framför allt snabbare så ökade troligen kraven 

på att man också skulle transportera sig själv snabbare. Detta var också en tidsperiod då 

människor bildade sig ett nytt förhållande till tid – vanan att låta sitt liv styras efter klockan 

istället för naturens rytm blev allt vanligare. Allt detta ledde till att behovet att transportera sig 

ökade och att man såg sig om efter effektivare sätt att tillfredställa det behovet. 

Beträffande miljön så är det mest uppenbara att hästarnas nedsmutsning stod på sin kulmen när 

det gäller nedsmutsning av Stockholms närmiljö. Antalet hästar i staden nådde sitt maximum 

strax efter sekelskiftet. 137 Något annat är också uppenbart: det faktum att hushållen ändrade 

sina kommunikationsmönster fick till följd att behoven av andra men framför allt snabbare 

transporter än gåendet ökade drastiskt. Det i sin tur gjorde att den energiinsats som krävdes för 

hushållens nya transportbehov också ökade drastiskt. Det finns dock både ett plus och ett minuskonto 

för energiinsatsen; cykeln, telefonen och den förbättrade postgången minskar hushållets 

energiinsats medan behovet av snabbare och längre transporter av människokroppar utöver 

cyklingen ökar den energiinsats som behövs för att täcka hushållets transportbehov. 

De slutsatser man kan dra beträffande färdmedlens förorening av mark och vatten är att nedsmutsningen 

med hästgödsel och urin var relativt stor, men samtidigt förhållandevis lätthanterlig 

– en fungerande gaturenhållning fanns ju, medan förorening av luft skedde via utsläpp av 

orenad ved- och kolrök från 57 ångslupar och ett litet antal ångspårvagnar som trafikerade 

Södermalm. 

134 Ericsson, 1897:233 

135 Lundgren, 1897, passim 

136 Lundin och Löfström, 1897 

137 Dufwa, 1985:72-76, Thorsell, 1990:56 

32 

Bild 2e: våningsavträde 

med urinseparering 

Källa: Tingsten 1911:46

2.8 Hushållens latrin och avfall, vad gjorde de med det? 

År 1900 fanns enligt statistiken “41 särskilda afträdesanordningar”. 138 Med särskild avträdesanordning 

menade man septiktank. Enligt gällande regler skulle septiktank användas mellan en 

vattenklosett och dess anslutning till det allmänna avloppsnätet. En wc fick på inga villkor 

anslutas direkt till avloppsnätet. Denna regel gjorde att wc-installationer var både dyrbara och 

utrymmeskrävande. 139 Till varje septiktank var kopplat ett antal wc-stolar. Hur många wcstolar 

det fanns totalt år 1900 framgår inte, däremot berättar en annan källa att det fanns 1506 

stycken år 1904 och att dessa då utgjorde 1,7 procent av det totala antalet avträden i Stockholm. 

140 

Nej, wc var ännu en vid sekelskiftet en mycket ovanlig företeelse. Den sågs nog mer som en 

bekvämlighet för överklassen än som ett blivande vardagsföremål, eller som August Strindberg 

beskriver den i ett brev till en vän: 

“Den mest glänsande uppfinning fann jag i Hamburg. Där träckade man i något som liknande en 

soppskål och när man tittade sig om fanns där ingenting att se, oaktat man kunde svära på att 

man nedlagt ett par meter: skålen var så fin efter förrättningen att man kunnat äta äkta sköldpaddssoppa 

ur den - - -. Det var ett fullständigt trolleri.” 141 

För stockholmshushållet var en toalett vid sekelskiftet en torrklosett och precis som den varit i 

sekel var den ofta placerad i ett uthus på gården eller i ett utrymme på vinden. Antagligen är 

antalet torrklosetter inom lägenhet relativt stort vid sekelskiftet, ty för de hus som byggdes nya 

efter 1860-talet installeras torrklosetter i de flesta lägenheter, åtminstone i de finare våningarna. 

Avträdena på gårdarna behålls dock. 142 

Bild 2d: Latrinhämtare 

33 

Stockholms avträdeskärl räknades år 1900 till 

82.425 stycken vilket innebär 3,6 invånare 

per kärl. Men mängden kärl befann sig i stark 

tillväxt, ty år 1904 hade antalet vuxit med 

6610 till 89.035 kärl. 143 

De gamla trätunnorna 144 var för länge sedan 

övergivna - nu finns blott två standardiserade 

storlekar på latrinkärlen. Dessa är av plåt och 

förses med ett tättslutande lock vid hämtningen. 

Den större storleken, rymmande 53 liter, 

är avsedd för gårdsavträden. Den mindre 

storleken rymde 43 liter, kallades klosettkärl, 

och är avsedd för “våningsavträden”. 145 

Hämtningen skedde av manliga hämtningsarbetare 

som arbetade i lag om två. 146 Till sitt 

förfogande hade varje lag en hästkärra i vilken 

8-12 kärl fick plats beroende på kärrans 

storlek. Hämtningen skedde på natten och 

utbärningen av de fulla kärlen kunde ske av 

en ensam arbetare tack vare att kärlen var helt 

täta. Latrinhämtarna hade nyckel till lägenheterna 

i sitt hämtningsområde och behövde 

således inte knacka på som förr (notera den 

138 

Källa: Statistisk Garnert, årsbok för 1998 

stockholms stad, 1904, tab 205 

139 

Tingsten, 1911:51 

140 

Stockholms stadsfullmäktiges beredningsutskott, utlåtanden och memorial, 1909: Utlåtande nr 87:12 

141 

Jakobsson, 1999:1 

142 

Gejvall, 1954:203, 217-218 och Gejvall-Seger, 1967:108 

143 

Statistisk årsbok för stockholms stad, 1904, tab 205 (restposten steg under samma period till ett antal av 71 särskilda 

afträdesanordningar) 

144 

Innan plåttunnorna kom användes trätunnor som tjärats på insidan. Dessa täcktes vid hämtningen av ett tygstycke som bands fast 

med ett snöre. 

145 

Tingsten, 1911:44-45 

146 

Hämtningen betalades i samband med att men beställde den.

stora nyckelknippan i mannens bälte på bilden). Räknar man med att arbetet skedde sex dagar i 

veckan hämtade varje lag i snitt ca 40 kärl varje natt. År 1900 utfördes 592.188 hämtningar av 

dessa hämtningsarbetare (som var 86 till antalet) vilket innebär att stadens 82.425 kärl byttes i 

genomsnitt 7,2 gånger detta år. 147 

Är det självklart att man använde kärlen även för urin? Svaret är nej - Den relativt låga hämtningsfrekvensen 

(3,6 personer som delar på ett kärl som byts 7,2 gånger på ett år) innebär att 

för varje individ transporteras ganska precis två kärl till Löfsta varje år. Man brukar räkna med 

att en individ lämnar ifrån sig mellan en och två liter urin och ca 100 gram avföring våtvikt per 

dygn. Urinens mängd varierar med mängden vätska som personen dricker medan mängden 

avföring varierar med mängden fibrer på så sätt att en fiberrik kost ökar mängden avföring 

betydligt. Läkaren och mag- tarm experten Ingvar Boseus uppskattar mängden avföring vid 

sekelskiftet till ca 200 gram per person och dygn på grund av att kosten då innehöll mer fibrer. 

148 Dessa siffror kan ge oss en uppskattning om den totala mängden som i runda tal bör röra 

sig om ca 550 liter urin och 73 kg avföring årligen vilket alltså vida överstiger de cirka 100 

liter per individ som hämtades. Den ringa mängden förklarar vad som skedde med avföringen 

men lämnar ingen plats åt att förklara var den stora mängden urin tog vägen. 

Det troliga svaret på frågan om var urinen tog vägen är att det tog olika vägar: Dels att man 

helt enkelt kissade utomhus, dels att den spolades ned i det kloaksystem som fanns (Den första 

avloppstrumman anlades i Stockholm år 1864 149 ). I Teknisk tidskrift år 1900 kan man läsa: 

“Det har numera blifvit modernt, att särskilt invid herr-rum och tambur, stundom äfven invid sofrum, 

anlägga väggfasta lavoarer 150 med vattenkran, stjälpfat och aflopp och så kalla skrubben, 

hvari de sättas, toalett.” 151 

Att låta våningsyta upptas av dylika rum var dock förbehållet societetsklasserna. Samtidigt är 

det emellertid så att avloppssystemet är så pass utbyggt vid sekelskiftet att det mesta av stenstaden 

är ansluten. 152 Att man använde denna facilitet, vilken form den än må ha haft i hushållet, 

till att göra sig av med urin förefaller mycket troligt. Tingsten har dessutom sin bok 

“Stockholms renhållningsväsen” en illustration av ett våningsavträde som är utrustat med urinseparering, 

dessvärre utan att kommentera var rören som syns på bilden ledde någonstans eller 

hur vanligt denna facilitet var. 153 I Wetterberg & Axelsson framkommer dock att den urinseparerande 

anordningen är en s k Marino-klosett som fanns redan på 1860-talet. Marino-klosetten 

var försedd med en behållare för att samla urin vilken om så önskades och möjlighet fanns 

kunde kopplas till ett avloppsnät. I Göteborg där firman J. Marino & Co var större än i Stockholm 

tycks denna anordning varit tämligen populär. Hade man ingen möjlighet att ansluta 

urinsamlaren till avloppsnätet tömdes den manuellt. En sådan urinseparerande anordning var 

rationell på två sätt, dels eftersom tunnans hämtning kunde uppskjutas högst avsevärt, dels 

eftersom den luktar mindre. 

Den andra vägen urinen tog var antagligen de sedvanliga mer eller mindre offentliga pissoarerna, 

dvs rännstenen och undanskymda platser bakom plank osv. Även ett relativt stort antal 

offentliga urinkurar fanns i staden där urinen spolades bort med färskvatten från vattenledningsnätet 

- troligen ned i avloppssystemet. 154 Kort sagt kan man nog dra slutsatsen att de stora 

mängderna urin som hamnade både här och där i staden bör ha orsakat ett ganska ordentligt 

kväveutsläpp till mark och vatten med risk för övergödningsproblem. 

Vad skedde då med det som hamnade i latrinkärlen? De fulla tunnorna kördes av hämtningsarbetarna 

till en av tre inlastningsstationer där de lastades på specialbyggda järnvägsvagnar för 

att transporteras till Löfsta renhållningsanläggning där kärlen tömdes och rengjordes. Latrinen 

147 Tingsten, 1911:50 

148 Enligt telefonsamtal med Ingavar Boseus, den 25 sept 2000. 

149 Hedström, 1916: 2 

150 Lavoar; ett tidigt ord för finare tvättfat 

151 Teknisk tidskrift, 1900:124 

152 Cronström, 1986:101 

153 Tingsten, 1911:46 

154 Anderberg, 1986:60 

34

lastades direkt på pråmar och såldes som gödsel. Under senare delen av 1800-talet kände man 

av problem med att mängden latrin översteg böndernas efterfrågan på gödsel. För att åtgärda 

detta anlade man 1898 därför en fabrik för tillverkning av pudrett, en blandning av latrin och 

torvströ, vilken är en mer lätthanterlig form av gödsel. Syftet var dels att underlätta möjligheterna 

att lagra gödslet, dels hyste man också förhoppningen att den mer lätthanterliga gödseln 

skulle öka efterfrågan av gödsel. En förhoppning som också infriades. 155 

De problem som då framfördes av samtiden kring latrinhämtningssystemet var förvånansvärt 

få. De var följande: 

- Hästarna som användes ansträngdes för hårt. 

- Allt för starkt buller från de nattetid dragna hästkärrorna. 

- Obehaglig lukt från gamla täckta vagnar avsedda för kärl utan lock. 

Dessa tre klagomål åtgärdades i och med att en ny typ av hästdragen kärra infördes år 1906. 

Slutord om systemet för omhändertagande av latrin 

Latrinhämtningssystemet var i princip detsamma som på 1850-talet, men hade som det verkar, 

mognat tekniskt och organisatoriskt till en grad att det fungerade i stort sett klanderfritt. Alla de 

problem som fanns bara femtio år tidigare var därmed borta, och de allra flesta människor hade 

också slutat att klaga på det. För dem som hade särskilda krav på servicen fanns dessutom 

möjligheten att anlita firman J. Marino & C:o som specialiserat sig på latrinhämtning av lite 

högre klass. 156 

Trots att systemet fungerade på ett för de allra flesta tillfredställande sätt var dess dagar ändå 

räknade, ty år 1909 togs av stadsfullmäktige det för systemet ödesdigra beslutet att tillåta vattenklosetters 

omedelbara förbindelse med avloppsledningarna. I och med att kravet på septiktank 

för installation av wc därmed slopades, så minskades installationskostnaderna drastiskt 

vilket fick till följd att antalet hushåll med wc ökade starkt (se bild 3a). 

En bakgrund till att detta beslut togs är att tidskrifter orienterade kring ämnet arkitektur sedan 

länge ivrat för att Stockholm med bland annat ett lämpligt kloaksystem skulle bli “ett helsans 

och trefnadens hemvist”. 157 På dessa tidskrifter arbetade människor som hade blickarna riktade 

utanför Sveriges gränser, och de hade uppenbarligen svårt att inte känna avund när de såg utvecklingen 

av våtrummet i länder som England och USA. 158 

Hushållssopor 

Sedan 1850 har inga principiella ändringar i hur systemet 

fungerade skett. Däremot har en mängd tekniska 

och organisatoriska förbättringar skett, vilket 

gjort att gaturenhållning och hämtning av hushållssopor 

fungerar till de flestas belåtelse. Pråmskeppningarna 

har till exempel försvunnit och därmed också 

behovet att vintertid lagra avfall på isar och andra 

ställen inom staden. Istället körs avfallet på järnväg 

till Löfsta avfallsanläggning där det mellanlagras 

innan det, precis som förr, skeppas på pråm till bönder 

som köper det som jordförbättringsmedel. 

Systemet i sin helhet fungerade emellertid hyfsat ända 

fram till tiden straxt efter sekelskiftet. Bakgrunden till 

att problem uppstått var att sammansättningen av 

155 

Tingsten, 1911:105ff 

156 

Tingsten, 1911:24 (firman verkade från slutet av 1850-talet till år 1901) 

157 

Gejvall-Seger, 1967:104 

158 

se Wright 1960 

35 

Bild 2f, Anvisningar för 

källsortering från 1907 

Källa: Dufwa, 1989: 149

hushållssoporna gradvis förändrades under 1800-talets sista årtionden. Mängden icke-organiskt 

avfall, såsom plåtburkar, glas, porslin och trasiga hushållsföremål hade successivt ökat, liksom 

mängden papper. Detta gjorde att avfallet blev betydligt svårare att sälja som gödsel - bönderna 

ville inte ha det helt enkelt. Troligen ökade andelen icke-organiskt avfall allt snabbare mot 

sekelskiftet och upplevdes sannolikt som tämligen dramatisk av de som ansvarade för sophanteringen. 

Det första försöket att lösa detta var att sortera soporna i samband med att de skulle lastas ombord 

på järnvägsvagnarna för att forslas till Löfsta. Sorteringen skedde vid s k harpor, ett galler 

på vilket soporna krattades fram och tillbaka så att aska, matrester och annat “komposterbart” 

avfall föll ned mellan spjälorna i gallret medan papper, tyg, buteljer, burkar m m sorterades 

bort. Från skräpsoporna sorterade renhållningen ur det som var säljbart medan resten brändes. 

Från hösten 1903 skedde förbränning av skräpet i en för ändamålet nybyggd anläggning vid 

Löfsta. 159 

Lösningen med harpning höll dock inte i längden och 1906 fattade Stadsfullmäktige beslut om 

att hushållen skulle sortera sina sina sopor i två fraktioner istället: gödselsopor och skräpsopor 

(se bild 2f). 

Man bör notera att samtidigt med detta system existerade rena soptippar i staden med omnejd 

där avfall dumpades. Tippar i staden som nämns (Dufwa 1989) är Fatburen, Träsket (ung. nuv. 

Jarlaplan), Vanadislunden, Tantolunden och nuvarande St. Blecktornsparken. Man bör kanske 

också notera att mängden hästgödsel som producerades av stadens cirka 7000 hästar var ansenlig. 

Räknar man med 6-7 kg spillning per häst och dag betyder det ett dagligt tillskott på 45 ton 

hästgödsel. En del av gödseln från stadens ca 1300 stall 160 , dvs ren hästgödsel, kördes direkt till 

trädgårdar, tobaksland och andra odlingar i eller i direkt närhet av staden. 

159 Dufwa 1989:163 

160 Kring sekelskiftet fanns ca 7000 hästar och ca 1300 stall inom tullarna, Thorsell, 1990: 56 

36

3 Stockholms hushåll kring år 1950 

3.1 Stockholm åren kring 1950 

1950-talet är ett decennium i Stockholms historia som var unikt så tillvida att det aldrig tidigare 

och troligen inte senare kommer att ske så stora om- och utbyggnader av stadsmiljön som då. 

Tunnelbanans utbyggnad, ett gigantiskt projekt i sig, hade en central roll i Stockholms tillväxt. 

Nya stadsdelar växte under detta decennium fram som blad längs en bönstjälk från Farsta i 

söder till Vällingby i nordväst. Bönstjälkens rot, T-centralen, vars gigantiska grop när den 

byggs i början på 50-talet är navet också på den s k cityregleringen: ett tekniskt och ekonomiskt 

äventyr av stora mått samtidigt som det är en flagrant, näst intill hänsynslös uppvisning i 

funktionalistisk arkitektur- och stadsbyggnadskonst 

Arkitekten Torsten Westman som 1951 började som ung arkitekt på Stadsbyggnadskontoret 

och som var en av dem som arbetade med detta från den kommunala apparatens insida skriver 

att han inte förrän långt efteråt insåg hur unik situationen på 50-talet var. ” Vi trodde ju alla på 

Stockholm, på snabba framsteg efter kriget och på kunskap och teknik. Allt var möjligt och 

pengar fanns.” 161 Samtidigt anar man mellan raderna i hans text en försiktig självkritik. Kanske 

experimenterade man för mycket och i för stor skala. Han skriver: 

”Till en början såg allting bra ut. Den stora citygropen fylldes med tunnelbanetunnlar, biltunnlar 

och ledningstunnlar och ovanpå alltsammans växte den nya citymiljön upp. Vi fick inte bara 

vanliga butiker utan också Hötorgshallen och Sergelgatan. Sergelgatan blev ett uppskattat 

gångstråk mellan Hötorget och T-centralen. Man kunde prata med varandra när man gick där. 

Parkytorna ovanpå butikerna fick vacker grönska tillsammans med lekplatser för daghemsbarnen 

och lunchserveringar för kontorsfolken. Stockholmarna använde sitt nya City. Men på 60talet 

kom knarkvågen och ungdomsfylleriet – terrasserna blev fulla av ölflaskor och vanliga 

människor höll sig borta.” 162 

Beträffande 1950-talets natursyn så är det inga stora skillnader jämfört med det nya förhållandet 

till naturen som man skaffade sig kring sekelskiftet och straxt innan. Vad som skett är att 

den dualistiska natursynen där man såg naturen dels som resurs för industrin och dels som ett 

estetiskt ideal har förstärkts ytterligare. Något egentligt egenvärde hade alltså inte naturen (i 

alla fall inte i några bredare samhällskretsar) och det skulle dröja ytterligare ett tiotal år innan 

några larmrapporter uppmärksammades och man började tala om att naturen tog ut sin hämnd 

på den försumliga människan. På de tio åren hann man fördjupa rådande natursyn ytterligare 

och semestern, vandringsleder, camping, fritidsbåtar och inte minst bilen hade blivit viktiga 

beståndsdelar för stadsbornas möjligheter till naturdyrkan. 163 

3.2 Stadens utbredning samt en del statistik 

I Stockholm bodde 1950 731.195 människor fördelade på 283.165 hushåll. 164 Det är 2,4 gånger 

fler människor fördelade på 3,12 gånger fler hushåll jämfört med sekelskiftet 1900. Staden har 

med andra ord vuxit rejält samtidigt som hushållen blivit mindre trångbodda. Detta innebär 

naturligtvis att staden nu tar en större yta i anspråk vilken bland annat märks i att Stockholm nu 

räknar sina stadsdelar över ett vida större område än tidigare efter att ha införlivat Brännkyrka 

(1913), Enskede (1913), Bromma (1916) och Spånga-Hässelby (1949) till den yttre staden (se 

bild) , och därmed utvidgat periferin av det som kallas Stockholms Stad. Tillsammans med 

förorterna som upptar ett ännu större område bildas Stor-Stockholm. 165 

161 Westman, 1988: 33 

162 Westman, 1988: 50 

163 Sandell & Sörlin, 1994:25 

164 Stockholms Stads Statistik, 1955. 

165 Statistisk månadstidskrift för Stockolms stad, nr 4, 1949 

37


1950 var det en självklarhet att man tog det vatten man behövde för sina husbehov från det 

kommunala ledningsnätet. Användningsorådena för färskvatten hade i och för sig förändrats 

sedan den tid man bar hem det i ämbar eller fick det leverat via, den ofta enda, tappkranen i 

köket som vid tiden kring sekelskiftet. 

Några av de viktigare av de nya vattenförbrukande vanorna var vattenklosetten som 1950 hunnit 

bli allmän (se bild 3a ovan). Badkaret var också på väg att bli populärt, tvättmaskinen likaså. 

Andra nya användningsområden var dusch för hemmabruk, bevattning av villatomter, tvätt 

av fordon (bil och mc) m m. Utvecklingen är inte konstig med tanke på den goda tillgången på 

vatten (som dessutom stod under tryck). 

I korthet kan man säga att hushållen i och med vattenledningen fick möjlighet att vänja sig vid 

att inte behöva fästa uppmärksamhet vid vare sig tillgång eller kvalitet på vattnet. De flesta 

hade heller ingen större aning om varifrån vattnet kom. Huvudsaken var ju att det kom vatten 

ur kranen när man vred på den och att det var av dricksvattenkvalitet – och de sakerna sköttes 

ju av andra. Det är nästan paradoxalt att stockholmaren år 1950 förbrukade mer vatten än någonsin 

tidigare, ca 300 liter per dygn, trots att det samtidigt transporterades längre sträcka än 

någonsin tidigare, ca 14 km om det kom från Lovöverket och drygt 20 km om det kom från 

Norsborgsverket. 

Ytterligare orsak till den ökande per capita konsumtionen av vatten är att prissättningen av 

vattnet var mycket frikostig ända fram till 1955. Hushållen betalade i stort sett bara för driftkostnader 

och distribution. De stora utgiftsposterna för stadens vattenförsörjning (anläggnings- 

och investeringskostnader) betalades via kommunalskattesedeln ända fram till 1955 då tillkomsten 

av VA-lagen tvingade fastighetsägarna att betala en större del av den egentliga kostnaden. 

1950 försörjdes staden av vattenverket i Norsborg som tog råvatten dels från Bornsjön och dels 

från Mälaren vid Rödstensfjärden och av vattenverket på Lovön som tog råvatten från Mörbyfjärden 

i Mälaren. Norsborgsverket försörjde huvudsakligen staden med förorter söder om 

Riddarfjärden. Lovöverkets vatten levererades i huvudsak till staden och förorterna norr om 

Riddarfjärden. Ledningsnäten var trots denna uppdelning sammankopplade. 166 

3.4 Matvanor och matkonsumtion 

Trots att 1950 ligger en tid före den tid när snabbköpen blivit vanliga och fått Stockholmaren 

att vänja sig vid att plocka sina varor själv från hyllorna, så har matvanorna ändrats en hel del 

sedan sekelskiftet. Den största förändringen är att det nu kommer fler olika saker till hushållens 

matbord, vilket till stor del beror på att importen ökat väsentligt vad gäller sådana varor som 

tidigare var för ömtåliga för att färdas i långsamma fartyg. Den Svenska importen av frukt har 

till exempel ökat från totalt 20 miljoner kg 1913 till 155 miljoner kg år 1948. En ökning som är 

11 gånger större än den totala varuinförselns ökning under samma tid. 167 Svenskens fruktkonsumtion 

växlar beroende på den egna skörden, importpris och allmän lönenivå och ligger vid 

mitten av 1900-talet mellan 28 och 36 kg frukt per år. 168 

Ett veckas förtäring ser det ut så här för ett stockholmshushåll med 2 vuxna och 1,8 barn året 

1952: 

166 Cronström, 1986: 6-9, 40-82 

167 Jonasson, 1950:5 

168 Jonasson 1950:4-5 Utslaget på de olika frukterna: 15 – 20 kg äpplen, 10 kg apelsiner, 2-3 kg bananer, 1 kg päron, 0,5-1 kg druvor 

mm plommon, körsbär, persikor, aprikoser ananas etc samt torkad eller konserverad frukt. (Mängden frukt stämmer inte alls med 

uppgifterna från Levnadskostnadsutredningen som omräknat till årlig konsumtion per person anger denna till drygt 50 kg eller en 

nästan dubbelt så stor fruktkonsumtion). 

38

Tabell 3a: Matkonsumtion i ett stockholmshushåll 1952 

Vara Kvantitet Energinnehåll (Kcal) 

Mjölk 15,3 lit 9180 (3% fetthalt) 

Ost 0,5 kg 1500 (30+) 

Smör 0,8 kg 5980 

Margarin 0,8 kg 5960 (osaltat) 

Hårt bröd 0,6 kg 1850 (rågknäcke) 

Mjukt bröd 2,1 kg 5943 (mjukt rågbröd) 

Kaffebröd/kakor 1,0 kg 4000 (bullar/kakor och kex) 

Mjöl, gryn, makaroner 3,0 kg 10500 

Ägg 0,75 kg 1025 (1 kg ätlig del per 1,1 kg råvara) 

Kött 1,0 kg 1050 (1 kg ätlig del per 1,2 kg råvara (lårklump)) 

Fläsk 0,8 kg 2000 (saltad skinka) 

Chark, köttkonserver 1,25 kg 2500 

Fisk 1,2 kg 2025 (1 kg ätlig del per 1,5 kg råv. (S sill utan h) 

Potatis 6,6 kg 4620 (1 kg ätlig del per 1,2 kg råvara) 

Övr. rotsaker 0,6 kg 210 (1 kg ätlig del per 1,2 kg råvara) 

Grönsaker 1,25 kg 675 (50% vitkål 50% ärtor) 

Frukt, bär 3,7 kg 1650 (1kg ätlig del per 1,3 kg råvara (äpple)) 

Kaffe 0,3 kg 0 

Te, Kakao 0,05 kg 0 

Socker 2 kg 4000 

Läsk, svagdricka 1,8 lit 540 

Öl och Porter 5 flaskor 600 

Summa ≈ 66000 Kcal (3250 Kcal/Ke dygn) 

Källa: Levnadskostnadsundersökningen 1952, tab 24, sid 37. Gäller 2,9 konsumtionsenheter. förtäring utanför hemmet 

ingår ej. Uppgifter om energiinnehåll från xxx 

Not: Hushållets utgifter för vin och sprit uppgick till 101 kr per vuxen och år (ca 2 kr vecka). 

Att detta är en fantastisk standardförbättring jämfört med de bägge tidigare tvärsnitten framstår 

som solklart, men vad är det som drivit fram den, och har den någon inverkan på miljön. Bland 

de saker som möjliggjort denna standardhöjning beträffande maten har jag nämnt den ökade 

importen. Att denna kunnat öka så mycket som den gjort har att göra med en rad olika saker 

som t ex Sveriges allmänt förbättrade ekonomi och dess avsevärt förbättrade position på exportmarknaderna. 

Det har också att göra med ökad mekanisering och införande av handelsgödsel 

inom jordbruket vilket ligger till grund för en stegrad avkastning per hektar åkermark. Andra 

viktiga saker är tekniska förbättringar inom transportkedjan och en mer effektiv organisation 

av distributionsleden. Till viss del bidrar även växtförädling och ”förbättrade” husdjur. Även 

handeln har organiserat sig bättre och börjar knyta sig till distributionsledet. KF är först med att 

bilda centrala inköpsorganisationer för dagligvaror vilka på ett rationellt sätt skulle förse hushållen 

med hygieniska och billiga varor var det tänkt. Och man för uttryckligen en kamp mot 

småbutikerna som man (Kooperationen) uppfattar som en irrationell och fördyrande verksamhet. 

169 

Mycket annat skiljer också stockholmshushållet 1950 från det från sekelskiftet, inte minst i att 

Kooperationen och andra organisationer bearbetat hushållen med information om hur livet bör 

levas, vilka ideal som är riktiga osv. Detta gäller även maten, och kvinnan – för det är hon som 

gör inköpen och lagar maten – bör vara ganska rejält påläst om vad som är ”god” mat och hur 

den skall tillagas. Inledningen till en trend att produktionen av mat sker utanför hemmet kan 

skönjas; hushållen väljer att köpa allt mer bearbetad mat än tidigare vilket frigör tid för kvinnan. 

Beträffande miljön så verkar det inte som om hushållen funderar på kopplingen mellan miljö 

och mat över huvud taget utan det är helt andra saker som står på dagordningen. Det är emellertid 

enkelt att konstatera att maten nu belastar miljön betydligt mer än tidigare, dels på grund 

av att handelsgödsel och bekämpningsmedel börjat användas i jordbruket, dels på grund av 

utsläpp från fossila bränslen som används i de många traktorer som börjat ersätta hästen som 

dragkraft och ifrån hela distributionskedjan som 1950 är betydligt större jämfört med sekelskiftet. 

Detta gäller även förpackningarna som ökat betydligt i antal. Små konsumentanpassade 

169 Aléx, 1994:235 

39

förpackningar har blivit vanliga och de försvinner med hushållsoporna, kanske genom ett sopnedkast 

för att man skall slippa gå ned på gården med dem, och sällan ägnades väl en tanke åt 

vart de tog vägen efter det. De brändes dock (utan rökgasrening) eller lades på deponi. 


Det som sades om orsakerna bakom standardhöjningen i matkonsumtionen gäller i princip 

även för den övriga konsumtionen. Dvs ökad import, effektivare produktion och distribution, 

lägre priser och högre löner (dvs ökad köpkraft) osv har drivit fram ett varuutbud som är betydligt 

större jämfört med de tidigare tvärsnittsåren. 

Man skulle kunna skriva en hel del om drivkrafterna bakom detta, och hur grunden för konsumtionssamhället 

byggdes upp under 1900-talets första hälft, men för detta hänvisas till kap 

4.5. 

Just kring 1950 är trenderna att varukonsumtionen ökar starkt - utom för möbler där försäljningen 

minskar. Samtidigt fortsätter dock enkla möbler att sälja och ny teknik som radioapparat, 

tvättmaskin, dammsugare - och bilen är storsäljare. Benzel försöker (1957) förklara varför 

och det svar han antyder är att bilen håller på att ta över som viktig statussymbol efter de dyrare 

möblerna och att hushållen är pigga på att lägga ner pengar på ny teknik. 170 För oss låter 

detta kanske inte som några revolutionerande slutsatser, men Benzel verkar ha tyckt att det var 

viktigt att poängtera just detta. Kanske för att lära att den traditionella smaken var på fallrepet 

och att fallenhet för ny teknik var det nya och hörde det moderna till. Han antyder ett framtida 

samhälle där den starkaste efterfrågan ligger där nya tekniska landvinningar görs (han nämner 

träffsäkert tv-apparaten och bilen som de två viktigaste konsumtionsområdena den närmaste 

10-årsperioden) men i själva verket gäller hans beskrivning även det som är relativt nytt just då 

han skrev sin text. 

170 Benzel, 1957:257, 267ff, 

40

3.6 Hushållens energianvändning 

Hushållen förbrukar energi på många olika sätt. I detta det sista tvärsnittet har utbudet av 

hjälpmedel för hushållet vuxit betydligt och därmed har också möjligheten att förbruka energi 

ökat väsentligt. Tvätt t ex gjordes i de bägge tidigare tvärsnitten för hand. Nu har hushållen 

möjlighet att tvätta i maskin – även om handtvätt fortfarande är vanligast. 171 De flesta hushåll 

har också ett kylskåp med inbyggt (och energiförbrukande) kylaggregat vilka ersatt de tidigare 

isskåpen. Tvätt i tvättmaskin och matförvaring i elektriskt kylskåp utgör två tydliga exempel på 

hur hushållen minskat den egna arbetsinsatsen genom att tillföra energi utifrån. 

Detta kunde ske framför allt med den elektriska energins intåg, vilken starkt bidrog till att 

hushållen under de femtio första åren av 1900-talet kunde skaffa tillgång till en mängd nya 

tekniska hjälpmedel. 172 I tabellen nedan finns exempel på några av dessa nya elektriska hjälpmedel 

och hur vanliga de hunnit bli. Siffrorna är från 1954 och gäller landet i sin helhet. 

I tabell 3c här nedan nämns inte belysningsapparatur, kanske för att det inte ansågs nödvändigt 

eftersom det elektriska ljuset helt dominerade efter det att gasljuset hade gjort sin sorti. Vilket 

det gjorde redan under mitten av 1920-talet (se bild 3b). Den vanligaste teknologin var elektriska 

glödlampor av samma typ som vi har idag, dvs metalltrådsglödlampor, men även lysrör 

fanns. 

Hushållens standard i Stockholm 

jämfört med andra städer i Sverige 

kan utläsas ur bild 3d. Här syns 

också tydligt att centralvärme, 

enskilt badrum, egen wc och elektricitet 

har blivit vanliga företeelser 

bland Stockholms hushåll. 

När man läser bild 3d bör man 

hålla i minnet att de sociala skillnaderna 

var betydande; de övre samhällsskikten 

är de som först skaffar 

de nya bekvämligheterna, medan 

de lägre samhällsskikten är de som 

sist njuter fördelarna. 173 Detta 

åskådliggörs av uppgifter från en 

undersökning gjord 1941 beträffande 

olika socialgruppers innehav 

av dammsugare. 

Bild 3b: Antal gaslampor, koltrådslampor och 

metalltrådslampor i Stockholm 1880-1925. 

Källa: Kaijser, 1986:190 

171 Ca 30% av landets hushåll har tillgång till tvättstuga med tvättmaskiner år 1958. Merparten av dessa tvättstugor låg antagligen i 

Stockholm eftersom HSB Stockholm var föregångare med att inrätta tvättstugor. 8% av hushållen hade egen tvättmaskin 1952 och 

13% 1958. Uppgifter från Hagberg, 1986:51 (angiven källa: Statens levnadskostnadsundersökningar). 

172 En snabb överblick av vilka elapparater som fanns på marknaden 1952: Avfallskvarn, brödrost, centrifug, dammsugare, 

doppvärmare, elelement, elrakapparat, elvisp, elvisp kombinerad med varmluftfläkt för torkning av disk och småtvätt, frysbox, 

hårtork, hårtångsvärmare, kaffebryggare, kaffekokare, kylskåp, köksfläkt för matos, köksmaskin, lampor(badrums, vägg, bords, tak, 

utomhus, symaskins, spis, apparat), radioapparat, skymningsomkopplare, spis med ugn, spishäll, strålkamin, symaskin, 

termostatstrykjärn, trappstegsbelysning, tvättmaskin, utomhusarmatur, varmluftaggregat, varmvattenberedare, väggur, värmeskåp för 

matbox. Ur annonser i ERA årgång 1952. 

173 Hagberg, 1986:54 

41

Tabell 3c: Hushållens innehav 

av elapparater 1954. I procent 

av hela antalet hushåll i Sverige. 

Radioapparat eller radiogrammofon (en 

eller fler): 90 

Kylskåp* 38 

Hemtvättmaskin** 12 

TV-apparat 0 

Dammsugare*** 67 

El-spis 20 

Frysbox 0 

Diskmaskin 0 

Hushållsassistent 4 

*Den geografiska skillnaden är mycket stor. Enligt 

branschen förekommer kylskåp i 70-90 % av storstädernas 

hushåll medan mindre än 5 % av hushållen i 

vissa norrländska distrikt äger ett kylskåp. 

** ca 3/4 av tvättmaskinerna har införskaffats efter år 

1950. 

*** Beståndet är större i städer än på landsbygden. 

Källa: SOU 1955:16, sid 408-1 

Tabell 3e: Procentuell andel 

innehavare av dammsugare i olika grupper av hushåll 1941. Städer 

och större orter. 

Medelklass 89 

Lägre tjänstemän 60 

Arbetare 31 

“fattigvårdshushåll” 14 

Pensionärer 6 

Samtliga 32 

Källa: Hagberg, 1986:54 (Levnadskostnadsutredningen, 1941:26) 

Energi för matlagning 

I början av 1950-talet använde de flesta hushåll gasspis för sin matlagning. Man kan kanske 

undra varför den inte nämns i tabellen ovan. Svaret är antagligen att man i utredningen ville 

jämföra med statistik man hade ifrån USA vilken endast redovisade elektriska apparater. Majoriteten 

av Stockholms hushåll ägde dock gasspis och inte elspis. 

Att gasspisen var så vanlig är till stor del resultatet av en mer än femtio år lång propagandaverksamhet 

driven av gasverksbolagen. En kampanj som riktats framför allt mot vedspisen. 

42 

Bild 3d, Lägenhetsstandard inom olika 

Svenska orter år 1945. 

Källa: Järneryd, 1980 (angiven källa: Bostäder och hushåll enligt 

allm. bostadsräkningen 1945, Socialstyrelsen, 1952:83)

Elspisen dök förvisso upp som konkurrent redan under mellankrigstiden, men elspisarna var i 

sin begynnelse både usla att laga mat på och ineffektiva sett ur energisynpunkt. Orsaken till det 

var dels att tekniken ännu inte var speciellt välutvecklad, men framför allt beroende på att 

elnäten på den tiden var av likströmstyp vilka inte tål särskilt höga belastningar. Likströmsnätet 

möjliggjorde bara så kallade ackumulatorspisar vilka fungerade på så sätt att de ackumulerade 

värme dygnet runt - med stora värmespill som en naturlig följd. Med övergången till växelströmsnät 

på 1920 och 30-talen blev en modernare typ av elspis möjlig, den så kallade “effektspisen”. 

Effektspisen motsvarar den elspis vi är vana vid idag och den är både snabbare och 

mer effektiv än sin föregångare ackumulatorspisen. 

Gasspisen var ändå, trots effektspisens fördelar, aningen bättre att laga mat på eftersom den var 

snabbare och lättare att reglera. Lusläser man dessutom resultatet av en undersökning för bestämmandet 

av “gasekvivalenten” (det antal kWh som krävs för att ersätta en m 3 gas) så finner 

man att gasspisen år 1952 var mer energieffektiv än elspisen. 174 Till följd av detta, och gasverkens 

idoga marknadsföring stod gasspisens användande i zenit åren kring 1950. Elspisen fanns, 

men var ännu ingen allvarlig konkurrent till gasen. Både el- och gasspisarna hade tagit marknadsandelar 

– men de hade gjort det på vedspisens bekostnad. 1950 var de flesta vedspisar 

utfasade som värmekälla i Stockholmshushållens matlagning. 175 

Energi för uppvärmning 

1950 var fastigheter utan centralvärme något ganska ovanligt: 46.544 lägenheter saknade denna 

facilitet vilket är ca 17% av totala antalet lägenheter i staden. 176 Centralvärmen är på gång 

att slå ut både kakelugnarna och den lägenhetsbaserade “kokspisvärmeledningen” där varje 

lägenhet hade en egen uppvärmningsanläggning. Centralvärme innebar att hushållet anslöt sig 

till ett system där de lämnade över ansvaret för uppvärmningen på fastighetsägarna. Hushållen 

släppte därmed kontrollen över hur tillförseln av energi för uppvärmning gick till. Tekniskt 

fungerade systemet så att fastigheten hade en egen värmecentral där vatten hettades upp för att 

sedan ledas i rör till element i lägenheterna. Varianter utvecklades med gruppvärmecentraler 

som försörjde flera huskroppar. 

Centralvärmen var till en början knuten till eldning av stenkol och koks. Tiden kring 1950 

började emellertid eldningsoljan att konkurrera med kol och koks och tog ganska snabbt över 

som energikälla. En av anledningarna var att oljepannor ansågs vara billigare och lättare att 

sköta. 177 Den minskade användningen av koks gjorde att gasverken drabbades av stora intäktsproblem 

vilket i sin tur var en bidragande orsak till att gasspisen tappade mark till fördel för 

elspisen eftersom gasen blev dyrare. 178 

Slutord om hushållens energianvändning 

1950 har det enskilda hushållet inte mycket att säga till om när det gäller energianvändningen. 

I första hand så handlar det om att vara ansluten till gas- och elnät - något annat alternativ kan 

inte ses som rimligt. I andra hand handlar det om att minska räkningen från dem som förvaltar 

näten. Både när det gäller el- och gasförbrukning liksom uppvärmning av bostaden är detta i 

stort sett det enda som blivit över för det enskilda hushållets att besluta över: manövreringen av 

elapparaternas knappar, spisarnas vred och värmeelementens kranar. Alla beslut rörande systemen 

i sig har överlåtits på dem som förvaltar dessa. Den del av energiförbrukningen som 

hushållen fortfarande kan sägas besluta något över är alltså mängden energi som skall konsumeras. 

Val av energislag har de inte mycket att orda om så länge de inte är beredda att flytta. 

Alla hushåll är anslutna till elnätet och flertalet är även anslutna till gasnätet. Är lägenheten 

ansluten till gasnätet och har gasspis förbrukar de gas vid matlagningen. Är de inte anslutna till 

174 

Jacobsson 1953 

175 

Kaijser, 1984 och 1986: 193f 

176 

Statistisk årsbok för Stockholms stad, 1955: tab 99 och 275. (Lägenheter med 1 rum och kök är klart överrepresenterade i gruppen 

utan centralvärme). 

177 

Åstrand, 1984 

178 

Kaijser, 1986: 193f och Lönnroth, 1979: 39-44 

43

gasnätet förbrukar de el vid matlagningen. 

Hur mycket de förbrukar är 

beroende av familjens storlek, vanor, 

elspisens ålder etc. 179 En undersökning 

gjord 1950 i Hägersten utanför 

Stockholm visar energiförbrukning 

enligt bild 3e. Energiåtgången för 

uppvärmning av bostaden ligger inte 

med i tabellen, vilket gör det svårt att 

jämföra dessa siffror med tidigare 

tvärsnitt, då uppvärmning av bostaden 

hade ett nära samband med spisen 

och matlagningen. 

Att ta fram värden som inkluderar 

bränsleförbrukningen även för bostädernas 

uppvärmning har varit svårt. 

Se appendix för detaljer kring det. 

Det är inte förrän på 1960 talet som 

man börjar samla mer omfattande 

statistik men även den är förhållandevis 

grov. I typfallet håller man isär tre 

sektorer: Industri, Samfärdsel och 

Övrigt. Sektorn Övrigt består till 

övervägande delen av hushåll och 

förbrukade år 1960 7,3 Mtoe 180 och 

ökar mest av de tre sektorerna under 

1960 talet eller med 5,5 % per år. 

Ökningen förklaras framför allt med 

att bostadsvolymen (mätt i antal rum) under perioden ökar samt att inomhustemperaturen höjs 

(med 0,3° C per år). Enbart dessa två skäl förklarar drygt 50 % av övrigsektorns förbrukningsökning. 

181 1950 är över alla sektorer, fördelningen mellan energislagen 38% kol, 32% olja, 

18% ved och 12% vattenkraft. 182 

Bild 3f: Ett Stockholmshushålls bränsleförbrukning 1952 

Energislag enhet förbrukning 

Ved Kbm 1,7 

Kol Lit 9700 

Stadsgas Kbm 395 

Olja Kbm 0,97 

El KWh 1255 

Källa: Se tabell A3 i appendix 

Bild 3e: El- och gasförbrukning i 

Hägersten 1950, beräknad efter husens 

ålder 

Not 1) Med “elhus” syftas på fastigheter som endast är enslutna till 

elnätet. Med “gashus” syftas på fastigheter där lägenheterna 

använder gasspis men i övrigt har elektrisk utrustning som i stort är 

identiskt med elhusen. Urvalet är gjort så att samtliga hushåll har 

kylskåp. 

Not 2) Gasekvivalenten är ca 3,5 kWh/m 3 gas för äldre hus och ca 

3,2 kWh/m 3 för nyare hus. De äldre husen behöver kompensera med 

mer el per enhet gas på grund av att en elspis med tiden blir mindre 

energieffektiv, medan en gasspis behåller sin effektivitet. 

Källa: Jacobsson, 1953 

I denna tabell har jag gjort ett försök att ta fram data. Uppgifterna är osäkra men torde ge en 

rimlig bild av både förbrukning och fördelning mellan energislagen. Veden fyller numer ett 

ganska litet behov och de flesta eldar väl i den gamla kakelugnen för mysighetens skull. Gas 

och El står för arbetskraft, ljus och matlagningsvärme medan olja och kol sörjer för uppvärmningen 

av lägenheten. Den inte särskilt överraskande slutsatsen är att förbrukningen ökat och 

att energi nu är både billig och lättillgänglig - så lättillgänglig att någon från 1850 antagligen 

skulle börja tala om under och mirakel om han/hon fick en chans att kommentera centralvärme, 

effektspisar osv. 

179 

Jacobsson, 1953 

180 

Mtoe = energimängd uttryckt som motsvarande mängd olja. 1 Mtoe = 11,63 TWh vilket motsvarar ca 2 milj. ton ved. (Lönnroth, 

1979:218) 

181 

Prop. 1975:30, bil. 1:44-45 

182 

Lönnroth, 1979:39 

44


Vilka alternativ hade stockholmshushållet för att täcka sitt dagliga behov av resor åren kring 

1950? Hur valde de mellan alternativen? Det källmaterial som finns tillgängligt ger oss ganska 

bra svar på dessa frågor. När det gäller de alternativ som stod till buds är det mest rättvisande 

att säga att utbudet denna tid var under stark förändring, mycket beroende på att effekterna av 

krigets åtstramning av ekonomin höll på att tas igen, men också på att välfärdsstaten befann sig 

i ett mycket expansivt skede – vilket inte minst märks på att tunnelbanan byggs och projekteras 

för fullt liksom det allmänna vägnätet. 

I försök att svara på frågan om hur hushållen valde bland alternativen som stod till buds har jag 

använt mig av en enkätundersökning som Stockholms stads statistiska kontor gjorde 1947. Den 

är emellertid missvisande eftersom tiden kring 1950, som jag nämnt, är en period i Stockholms 

historia då mycket stora förändringar sker. Den statiska bild som undersökningen förmedlar är 

alltså felaktig eftersom det som då rådde snarare karaktäriserades av att man omprövade gamla 

(res)vanor och skaffade nya snarare än höll fast vid det traditionella. 

Gåendet var fortfarande ett flitigt använt sätt 

för att ta sig mellan två platser – på distanser 

vi idag nog skulle anse för tidskrävande. 

Tyvärr finns ingen räkning av gångtrafiken i 

Stockholm gjord nära år 1950. De närmast 

liggande räkningarna från 1938 respektive 

1971, är inte heltäckande geografiskt utan 

räknar endast de gående i city. Av förklarliga 

skäl skiljer sig de båda räkningarna inte särskilt 

mycket från varandra, bortsett från att ett 

antal nya gångstråk kommit till år 1971 som 

inte fanns 33 år tidigare. 183 Förklaringen till 

att räkningarna inte nämnvärt skiljer sig åt 

ligger sannolikt i att man endast räknat de 

gående i innerstadens centrala delar, dit man 

färdas från bostäderna i stadens periferier. 

Man alltså inte hänsyn till att staden brett ut sig – vilket förvisso inte var syftet med räkningarna. 

Syftet var att skaffa underlag för stads- och trafikplanering av city. 

I enkätstudien från 1947 kan man ändå se att ca 30 procent av stadens förvärvsarbetande hustrur 

tar sig till fots mellan hemmet och sin arbetsplats. En siffra som stiger några procent under 

vinterhalvåret. Den andel av männen som går till fots är på straxt över 20 procent 

För hela staden ligger mediantidsåtgången för promenaden mellan hem och arbetsplats på ca 

20 minuter för både kvinnor och män enligt Stockholms stad. Medianavståndet mätt i kilometer 

för nämnda sträcka är för män 3,0 och för kvinnor 2,2 km. 184 I detta sammanhang kan det 

vara intressant att nämna det som brukar kallas “Hupkes konstant” eller “Zahavis lag”, två 

begrepp som var för sig aspirerar på att belysa det faktum att själva restiden, 70-90 minuter 

hävdas det, legat relativt konstant ända sedan 1800-talets jordbrukssamhälle fram till våra dagar. 

185 Poängen med begreppen är att visa att människor accepterar en viss daglig restid, och att 

tekniken tar oss allt längre sträckor inom denna tidsram. 

Cykeln och kollektivtrafiken är bägge flitigt använda. Cykeln används under sommarhalvåret 

av nästan 60 procent av männen och 29 procent av kvinnorna som fortskaffningsmedel mellan 

arbetsplats och hem. Motsvarande siffror för vinterhalvåret är 19 procent för männen respektive 

6 procent för kvinnorna. 

183 Dufwa, 1985:80 

184 Stockholms Stads statistik, Nr 24, 1947: 47-53 

185 Tengström 1991:70 

45 

Bild 3g: fordonslagens procentuella 

fördelning 1925-1980. 

Källa: Dufwa, 1986:78

Detta är dock siffror som förändras snabbt under perioden, vilket framgår av bild 3g “fordonslagens 

fördelning 1925-1980” nedan. Just under den andra halvan av 1940-talet, tiden för undersökningen, 

kan man se att andelen cyklar i trafiken sjunker mycket kraftigt från krigstiden 

då de står för cirka 70 procent av trafikvolymen till en nivå som ligger något över den dryga 

tredjedel av trafikvolymen som rådde vid tiden för krigsutbrottet. Samma period ökar användandet 

av bil nästan lika dramatiskt när andelen bilar i trafik ökar från omkring 15 procent vid 

krigets slut till strax över 30 procent några år senare. Orsaken till att uppgången av antalet bilar 

dröjer några år efter krigsslutet är kvarliggande bensinransoneringar och importrestriktioner för 

både bilar och reservdelar. 186 År 1950 möts den sjunkande kurvan för cyklar och den stigande 

för bilar och de tar då varsin tredjedel av det totala antalet fordon i stockholmstrafiken. 

Det bör noteras att enkätundersökningen visar att endast en procent av hushållen använder bil 

för sina resor till och från arbetet samtidigt som cirka 15 procent av fordonen är bilar under 

samma tidsperiod. Detta tyder på att bilen reserveras för andra ändamål, t ex längre resor och 

transporter, än vardagstransporter till och från arbetsplatsen. Detta antagande stöds av annan 

forskning. Olle Hagman menar i sin avhandling “Bilen, naturen och det moderna” att bilen 

ända fram till början av femtiotalet i stort sett var reserverad för de rika och att den huvudsakliga 

användningen var nöjesåkning, även om dess funktion som arbetsredskap också var betydande. 

187 

Kollektivtrafikens infrastruktur är under stark utveckling tiden kring 1950. Tunnelbanan t ex 

både projekteras och byggs ju i rasande tempo. Något förvånande är att kollektivtrafiken överges 

av resenärerna till så stor del under sommarhalvåret. Enligt enkätundersökningen nyttjar 59 

procent av männen buss 

eller spårvagn för att Bild 3j: Tunnelbanenätet 1950 och 1952 

komma till och från 

arbetsplatsen under 

vinterhalvåret medan 

endast 20 procent gör 

det under sommarhalvåret. 

För de förvärvsarbetande 

kvinnorna är 

motsvarande siffror 60 

procent vintertid resp. 

41 sommartid. Kvinnor 

tycks alltså vara mer 

obenägna att överge Källa: Dufwa, 1985:236 

kollektivtrafiken för 

andra färdsätt. Jag har 

inga svar på varför detta sker. 

Slutord om hushållens resande 1950 

Som jag redan nämnt karaktäriserades tiden kring 1950 speciellt av att resvanorna i Sverige 

och Stockholm var under stark förändring. Orsakerna är flera, bland de viktigaste är att kollektivtrafiken 

byggdes ut och möjliggjorde större avstånd mellan bostad och arbetsplats. Bilen 

hade samma effekt och tillsammans ledde detta till att både gåendet och cyklingens andelar av 

trafikvolymen minskade drastiskt. 

Utvecklingen av bilismen kom strax efter kriget igenom sina inledande utvecklingsfaser och 

kom i vårt tvärsnitt, åren kring 1950, in i den fas då bilen skulle bli inte bara de rikas utan också 

allmänhetens bruks-, nöjes- och statusföremål. Banan var inte helt given utan politiken var 

en viktig drivkraft: det var inte långt in på femtiotalet som socialdemokraterna beslutade sig för 

186 Hagman, 1999:24-29 

187 Hagman, 1999 

46

att inkorporera bilen i sin vision om folkhemmet. 188 Bilismen och bilsamhället drevs på av 

önskningarna om rörelsefrihet, skriver Hagman i sin avhandling, men pekar också på att när 

bilen tas som given förutsättning så buggs staden annorlunda och han ställer därvid frågan om 

det inte är så att bilismen i själva verket lett till ett rörelsetvång. 189 

3:8 Hushållens latrin och avfall, vad 

gjorde de med det? 

Tvärsnittsåret 1950 har övervägande delen 

av hushållen i stadens centrala delar, liksom 

hushållen i närliggande förorter, tillgång till 

vattenklosett. Majoriteten av dessa dessutom 

i ett för ändamålet avsett rum – toalett 

eller badrum, se bild 3d. I de statliga byggnormerna 

är kravet på ett sådant utrymme 

standardiserat för alla nya byggnader. 

Man skulle därmed kunna tro att det inte 

råder någon tvivel om vart hushållens latrin 

och urin tog vägen. Så är emellertid inte 

fallet eftersom avloppsnätet är behäftat med 

stora brister. En del av det som spolas ner i 

toaletterna kommer till reningsverket annat 

till Mälaren. Majoriteten av hushållen hade 

däremot inte många valmöjligheter eftersom 

de var kopplade till ett allmänt system för 

omhändertagande av fekalier och urin. Ett 

system som inte bara förskrevs av lagen 

utan också var så bekvämt att få hade reservationer 

emot det. 190 Hushållen hade med 

andra ord i realiteten endast ett enda alternativ 

- ett alternativ de dessutom trivdes med. 

Hur avfallet togs om hand av avloppsnätets 

förvaltare ska vi dock ägna en smula uppmärksamhet. 

47 

Bild 3k: Antal torrklosetter 1879- 

1985 och WCn 1879-1974 

Källa: Dufwa, 1989:36 

Ja, reningsverk hade byggts i Stockholm innan 1950. De första stegen hade tagits 22 år tidigare 

(1928) i och med att en utredning hade tillsatts på grund av de problem som uppstått i och med 

att avloppsvattnet gick ut helt orenat lite varstans i stadens vattenområden. Utredningen resulterade 

i ett beslut om att utsläppen från stadens inre delar (Norrmalm, Östermalm, Kungsholmen, 

Gamla Stan och Södermalm) samt delar av de västra förorterna kring Bromma och närliggande 

södra förorterna liggande öster om Årstabron skulle renas. 

Två reningsverk med mekanisk rening byggdes för detta ändamål; ett vid Henriksdal och ett 

vid Åkeshov. Beslutet innebar alltså att stora områden av staden renades medan nästan lika 

stora lämnades utan rening av avloppet, vilket naturligtvis ledde till att problemen med vattenkvaliteten 

i innerstaden fortsatte. 

Först år 1953 gjordes en generalplan för en heltäckande rening av Stockholms avloppsvatten. 

Förutom att man nu insett det nödvändiga i att rena allt avloppsvatten hade man också insett att 

den mekaniska reningen behövde kompletteras med biologisk rening. Planen som ledde till ett 

heltäckande avloppsreningssystem i Stockholm antogs i stadsfullmäktige år 1954 och 1962 var 

avloppsnätet så utbyggt att hela stadens avlopp renades. 191 

188 Tengström, 1991 enl. ref i Hagman, 1999:60 

189 Hagman, 1999:11 

190 De som möjligen reserverade sig emot detta var villaägare som tvingades ansluta sig till va-systemet där det drogs fram i stadens 

ytterkanter. Anledningen till protesterna var (och fortfarande möjligen är) att priset för anslutningen anses för hög. 

191 Cronström, 1986:106-110, 133-146

Hushållssopor 

De problem med avskräde i gödselsoporna som uppstod årtiondena före sekelskiftet, vilka man 

löste med sortering, hade antagit sådana proportioner att man sedermera gav upp det krav på 

sortering som fattats år 1908. Men det var inte bara en ökad andel avskräde i avfallet som orsakade 

dessa problem, det fanns även andra bidragande orsaker. Bland annat hade hästgödseln 

successivt försvunnit (i och med bilen) liksom latrinen som också den successivt försvunnit (i 

och med wcn) vilket gjorde att man fick problem med att hitta något lämpligt att blanda upp 

hushållens avfall med för att det skulle bli ett bra gödsel. Detta var ett nog så stort problem, 

men ett ännu större problem var kanske att böndernas efterfrågan på organiskt gödsel överhuvudtaget 

minskat kraftigt på grund av att handelsgödseln successivt tagit över. Marknaden för 

gödselsoporna var med andra ord starkt vikande. Dessutom har rests samhälliga krav på en mer 

hygienisk hantering av soporna. Denna utveckling förklarar varför stockholmshushållens sopor 

år 1950 bränns i en förbränningsanläggning på Löfsta. Den återvinning man kan tala om är den 

elenergi som genererades vid förbränningsanläggningen (ca 3 % av stadens energibehov täcktes) 

192 och den ånga som anläggningen sålde till en närbelägen tvättanstalt. Restprodukten efter 

förbränningen (ca 25 procent av sopvikten) tippades i en närbelägen sjö. 

Hur ser det då ut för hushållen del – har de några alternativ? Kring år 1950 står på fastighetens 

gård vanligtvis ett större plåtkärl uppställt avsett att kasta soporna i. Plåtkärlet som rymmer ca 

600 liter, är samma typ av kärl som introducerades 1908 för att samla skräpsopor i. Någon 

sortering av soporna sker som sagt inte längre utan kärlet är nu avsett för allt avfall som ett 

hushåll kan tänkas ha. Några andra organiserade alternativ för omhändertagande av hushållssopor 

fanns inte. 

192 Dufwa, 1989:157-58 

48

4 Slutsatser och indikationer 

4.1 Något om städers expansion och tillväxtmönster 

Städer växer. Detta fenomen brukar av kulturgeografer kallas urbaniseringsprocess och de 

delar in denna process i flera efter varandra följande stadier. Det första kallas just urbaniseringsstadiet 

och karaktäriseras av att innerstaden förtätas genom inflyttning till staden vilket 

gör att befolkningen packas samman. Förorter finns inte eller är obetydliga i detta stadium. 

Urbaniseringsstadiet brukar övergå i det andra stadiet, som kallas suburbanisering vilket karaktäriseras 

av att förorterna växer snabbare än innerstaden, därför att utrymmet där når en mättnad 

vilket är det som föranleder förorternas tillkomst. Befolkningen i staden fortsätter att växa i 

suburbaniseringsstadiet men på ett sätt som gör att stadens yta ökar i en snabbare takt vilket får 

den genomsnittliga befolkningstätheten att minska. 

Givet en ökning av den allmänna välfärden och en därmed förknippad strävan att öka bostadsytan 

per invånare så nås slutligen en punkt då befolkningen i innerstaden börjar minska. När 

denna utveckling sprider sig ut till förorterna börjar man tala om det tredje stadiet, deurbanisering, 

vilket betyder att befolkningen minskar i både innerstad och förorter. Orter som ligger på 

pendlingsavstånd från staden fortsätter dock ofta att öka i antal. 193 

193 Rådberg, 1997:118-121 

49

När det gäller Stockholms urbaniseringsförlopp så passar kulturgeografernas begreppsapparat 

för periodisering in på ett ganska bra sätt (jfr bild 4a). Enligt denna befann sig Stockholm i det 

första stadiet, urbanisering, ända fram till strax efter andra världskriget då Stockholms innerstad 

hade sin största befolkning någonsin med 470.000 invånare. Därefter kom suburbaniseringsperioden 

som rådde från 1940-talets andra halva till början av 1970-talet då en period av deurbanisering 

inträdde. 194 

När vi tittar på Stockholm i de tre tvärsnittsår som valts för denna studie, dvs 1850, 1900 och 

1950, så bör man alltså komma ihåg att staden under hela denna tidsperiod blev allt kompaktare; 

att förtätningen under dessa hundra år hela tiden har ökat samtidigt som staden tagit en allt 

större yta för bebyggelse, vägar och andra anläggningar till sitt förfogande. Urbaniseringsperioden 

började alldeles innan mitten av 1800-talet, alltså vid den tid där vi lagt det första tvärsnittet 

och upphör strax före det sista tvärsnittet. Detta åskådliggörs tydligt av befolkningsutvecklingen 

i bild 4a. 

Vad vi kommer fram till i det första tvärsnittet, äger med stor sannolikhet hyfsad giltighet för 

en period som sträcker ganska långt bakåt i tiden från 1850 och då syftar jag på att hushållens 

alternativ och de ”system” som då existerade för t ex vattenförsörjning och sophantering inte 

hade förändrats på många hundra år. Förändringarna av dessa system startade i och med att 

urbaniseringsprocessen kom igång men också av många andra anledningar. Exempelvis började 

många idéströmmar som blev viktiga drivkrafter för mänskligt handlande att sprida sig och 

påverka tankarna hos en allt större del av befolkningen. 195 

En liknande periodisering av städers tillväxt är sammanfattad i bild 4b nedan. Man kan se att 

begreppen (urbanisering etc) används på ett annorlunda sätt men att beskrivningen av de rumsliga 

förändringarna av staden är snarlika. 

Bild 4b, Rumsliga förändringar. Förslag till periodisering av Järneryd. 

Historiska 

brytningsperioder 

1800-talets 

mitt 

Epoker Iögonfallande 

rumsliga processer 

Industrialisering Tätortsmönstrets 

framväxt 

Sekelskiftet Urbanisering Stadsbygdens 

utbredning 

1900-talets 

mitt 

Källa: Järneryd, 1980:10 

Regionalisering Konurbationsprocesser 

Exempel på rumsliga 

processer 

En tillökning av 

antalet tätorter och en 

tillväxt av äldre 

stadsbildningar 

En tillväxt, framför 

allt av tidigare etablerad 

tätortsbildningar 

En utbredning av 

tätortskomplexet inom 

vissa regioner. Hastig 

omvandling av där 

befintliga orter och 

samhällen. Tillkomst 

av nya orter inom 

tätortsregionerna 

50 

Exempel på olika 

typer av rumsliga 

enheter 

Brukssamhällen 

Fabriksorter 

Stationssamhällen 

Större städer 

Förstäder 

Centralorter 

Satellitorter 

Sovstäder 

Småhussamhällen 

Fritidsbyar 

Exempel på förändringar 

i adminstarativt 

avseende 

Municipalsamhällen 

Kommunbildning 

Inkorporeringar 

Kommunsammanslagningar 

Berättar då stadens tillväxtprocess något om hushållen? Jag tycker det, för det första så består 

ju staden av hushållen och de institutioner som de omger sig med; administration, infrastruktur 

(vägar, VA-system etc), industrier med mera. När staden förtätas i och med urbaniseringsprocessen 

så innebär det att hushållen ställs inför nya situationer. De gamla systemen utnyttjas allt 

194 Rådberg, 1997:118-120 

195 Föreställningen om att utveckling var en process vars framåtskridande skedde med ett slags automatik är kanske en av de viktigare 

idéströmmarna som fick tilltro hos en bredare allmänhet under denna tid vilken fick vida följder för människors motivation att skapa 

”himmelriket på jorden” men den gav också bränsle till många andra idéströmmar inte minst sekulariseringsprocessen (Se: Nisbet 

1980).

hårdare och kanske rent av hotar att sluta fungera, vilket medför att det enskilda hushållet 

tvingas söka nya lösningar. Ett typexempel på detta är Stockholms vattenlednings tillkomst. 

Det gamla systemet byggde på att varje hushåll bar hem sitt dricksvatten från stadens brunnar. 

Redan år 1850 utnyttjades detta system på gränsen till sin förmåga, vilket bland annat visas av 

att stadens populäraste brunn, Stortorgets brunn som funnits sedan 1500-talet, sinade någon 

gång på 1850-talet. Orent vatten och dåligt brunnsvatten uppfattades också som problem – 

orsaken till det dåliga brunnsvattnet var att det förorenades av smuts, urin och andra orenheter 

som trängde ner i grundvattnet. Vi vet att många hushåll vid 1800-talets mitt köpte vatten som 

körts på vagnar från källor utanför staden – tyvärr vet vi inte hur gammal den vanan var. Vattenledningen 

projekterades 1858. 

Förtätning av staden betyder ju också någonting rent konkret för de flesta enskilda hushåll, 

nämligen att trängseln på gator och torg ökar. Periodvis har även trångboddheten ökat, vilket 

särskilt under 1800-talets sista årtionden var ett stort problem i Stockholm då många familjer 

under vissa kritiska perioder fick inrymmas i gymnastiksalar o dyl. medan andra familjer gick 

ihop och delade på en lägenhet. Inackorderingar var då mer regel än undantag och bostadshus 

snabbyggdes av skrupelfria byggherrar med bristande kvalitet som följd. 

4.2 Vatten 

I det första tvärsnittet (1850) lärde vi oss att tillgång till rent dricksvatten, kokvatten, tvättvatten, 

badvatten osv, var ett ständigt huvudbry för hushållen. Det var inte bara det att det krävdes 

kunskap om var man kunde finna rätt vattenkvalitet, det skulle bäras hem också. 

50 år senare är de flesta hushåll i staden anslutna till det kommunala vattenledningsnätet och i 

jämförelse så badar hushållen bokstavligt i vatten vid sekelskiftet. Förbrukningen har 10faldigats 

från ca 10 liter per person och dygn vid mitten av 1800-talet till ca 100 liter per person 

och dygn, vilket knappast är förvånande med tanke på att de flesta lägenheter kan tappa 

rent gott kallvatten direkt från en kran i köket. 

Ytterligare 50 år senare (1950) har vattenförbrukningen mer än fördubblats sedan sekelskiftet 

och är nu ca 250 liter per person och dygn. Anledningen till denna ökning är att vattnet används 

till en mängd fler saker nu jämfört med tiden kring sekelskiftet. Först och främst till 

spolning av wc men även för bad i eget badkar dusch osv. Tvättmaskinen är ytterligare en 

vattenförbrukande nykomling och nya vanor som biltvättning, bevattning av gräsmattor osv 

bidrar också till en ökad vattenkonsumtion. Gott friskt vatten tappat ur kran direkt i bostaden i 

vilken kvantitet som helst har blivit en självklarhet och de flesta stadsbor torde väl ha glömt 

Bild 4d: Stockholms vattenförbrukning i 

liter per person och dygn 1861-1985. 

Källa: Cronström, 1986:23 

51 

hur besvärligt det var att 

anskaffa vatten hundra år 

tidigare. 

Vattenledningsnätet löste 

således inte bara de ursprungliga 

besvären med 

bristen på och anskaffningen 

av rent vatten, det 

har också bidragit till att 

lösa en mängd andra 

problem för hushållen. 

Inte minst gäller det latrinen 

där vattenledningen 

var en förutsättning för 

införandet av wc. Men 

samtidigt så gav oss vattenledningsnätet 

och

särskilt dess kusin avloppssystemet med tiden helt nya problem. Problem som man förvisso 

anade kunde uppstå. Ett exempel är när man fattade beslut om att tillåta spolning av wc direkt i 

avloppssystemet (1909) och lät sig övertygas av utspädningshypotesen, dvs att mängden föroreningar 

var så liten i förhållande till mängden färskvatten där de spolades ut att det inte spelade 

någon roll. Ett argument som låter nog så logiskt när man saknar erfarenhet från liknande 

situationer men vars konsekvenser har kostat efterföljande generationer oerhörda summor att 

återställa skadorna på miljö och vattendrag och för att bygga reningsverk i syfte att förebygga 

nya skador. Men även om det finns erinringar emot avloppssystemet så finns det få om ens 

någon att göra emot vattenledningen särskilt mot bakgrund av dess betydelse för hushållens 

välfärd och människornas välbefinnande som är mycket svår att underskatta. Inte i Stockholm i 

vart fall. 


Den sociala aspekten av maten 

Utbudet på stockholmshushållens matbord har blivit betydligt mer omfattande under de hundra 

år som gått från undersökningens startår fram till slutåret 1950. Detta gäller i synnerhet för den 

dominerande familjetypen: arbetarhushållet. I takt med att utbudet har ökat har också smakupplevelserna 

blivit rikare. Detta kan vi konstatera även om vi tar hänsyn till att tobaksfabrikör 

Strömberg sannnolikt farit med underdrifter i sin beskrivning av 1846 års arbetarhushålls diet. 

Beträffande energiinnehållet i maten 1850 så är 2200 kcal/ke och dygn för lågt 196 men det 

antogs att Strömbergs uppgifter är snedvridna och medvetet visar för låga värden. Dessutom är 

maltdrycker och mat som förtärs utom hemmet inte medtagen. Det finns alltså anledning att 

anta att de faktiskt åt sig mätta 1850. Mejerivaror fanns i stort sett inte att tillgå i Stockholm 

kring år 1850. 

Det är mer besvärligt att förklara det låga energiinnehållet i sekelskiftets, som det ser ut, knappa 

ranson föda. Allmänt kan man dock notera att i jämförelse med hur det var 50 år tidigare så 

ligger köttkonsumtionen något över medan fiskkonsumtionen ligger betydligt under 1850 års 

kvantiteter. Mejeriprodukterna verkar ha ersatt en hel del av cerialierna och potatisen. Men 

man bör i detta sammanhang komma ihåg att uppgifterna vi har tillgång till (se tab 4e) inte tar 

med den förtäring som intogs utanför hemmet. Skulle denna räknas med så är det min gissning 

att andelen kött och potatis (samt den energirika ölen) skulle stiga, kanske avsevärt, vilket 

också skulle hjälpa till att förklara det låga energiinnehållet. 

Beträffande maten 1950 så är det första som slår en, (förutom att utbudet är så stort) att energiintaget 

3250 kcal/ke och dygn är så mycket högre än för de tidigare tvärsnitten. Faktum är att 

det skulle kunna vara för högt, särskilt med tanke på att kroppsarbetet borde ha minskat ganska 

rejält. Om det är för högt eller inte är dock svårt att sia om, det beror på mängden kroppsarbete. 

Den tolkning jag gör av detta är emellertid att man äter mer sällan utanför hemmet jämfört med 

tidigare, möjligen slänger man mer matrester än tidigare och möjligen går man upp i vikt. En 

kritisk person skulle nog mena att det börjar likna överflöd, men mot det kan man säga att våra 

kroppar behöver näringen, men kanske inte all energi som denna kost, och därmed är det också 

sagt att vad vi väljer att äta av det stora utbudet av mat är väsentligt för vår hälsa. 

196 

En beräkning utifrån SLVs refrensvärden för energi så bör varje ke inta cirka 2500 kcal/dygn givet att föräldrarna har stillasittande 

arbeten och motionerar på fritiden. 

52

Tabell 4e: Matkonsumtionen i hemmet 1850 1900 & 1950 (vecka) 

1850 



(2 vuxna 4 barn) (2 vuxna 2 barn) (2 vuxna 1,8 barn) 

Mjölk – 15,3 lit 15,3 lit 

Ost – 0,2 kg 0,5 kg 

Smör – 0,8 kg 0,8 kg 

Margarin – ? 0,8 kg 

Hårt bröd 

Mjukt bröd 

Kaffebröd/kakor 

Mjöl, gryn, makaroner 

14, 9 kg 

(Cerealier? Källan 

anger "Bröd") 

4,2 kg 

(Cerealier) 

0,6 kg 

2,1 kg 

1,0 kg 

3,0 kg 

Ägg – 0,6 kg 0,75 kg 

Kött 1,7 kg (saltat) 1,0 kg 

Fläsk 0,85 kg 2,7 kg 0,8 kg 

Chark, köttkonserver – 

53 

1,25 kg 

Fisk 5,5 kg 1,1 kg 1,2 kg 

Potatis 18,3 kg 5,3 kg 6,6 kg 

Övr. rotsaker ? ? 0,6 kg 

Grönsaker ? ? 1,25 kg 

Frukt, bär ? ? 3,7 kg 

Kaffe – 0,3 kg 0,3 kg 

Te, Kakao – ? 0,05 kg 

Socker – 1,5 kg 2 kg 

Läsk, svagdricka 

Öl och Porter 

? ? 

1,8 lit 

5 flaskor 

Energiinnhåll (kcal) 72300 45000 66000 

Energi per Ke och 

2200 

dygn 

2020 3250 

Källor: Strömberg, 1846:7; Hirdman, 1983:55; Levnadskostnaderna år 1952, 1956; SLVxxx 

Miljöaspekten av maten 

I mitten av 1800-talet var maten lokalt producerad. Det som "importerades” till staden kom 

med segelfartyg från jordbruk som låg i trakten av Mälaren, i Roslagen, Uppland, kuststräckan 

söder om Stockholm och från Gotland. Eller så transporterades det med hästdragen kärra från 

närbelägna jordbruk. Grönsaksland i anslutning till staden tycks ha varit ganska vanligt. Maten 

var med andra ord lokalt producerad. Kärror och pråmar med latrin återbördade gödningsämnena 

till den jord varifrån de kommit och i stora drag kan man tala om ett slutet kretslopp av 

näringsämnen. Maten förpackades sällan och det skräp som följde med gödslen ut på åkern 

utgjorde inga problem. 

Vid sekelskiftet hade detta system förfinats och de problem man drogs med vid mitten av 

1850-talet med stank och bristande hygieniska förhållanden etc, var åtgärdade och man kan 

även här tala om ett fungerande kretslopp där näringsämnena återbördades till jorden. Tecken 

på förändringar kunde dock skönjas: Hushållen börjar köpa mer importerade livsmedel, mer 

konserver osv, och ovana som de är vid förpackningar så slänger de alltihop där de brukar. Den 

ökande mängden skräp förorsakar problem med gödseln, det blir lite grus i kretsloppsmaskineriet, 

men det är inget som man vid sekelskiftet 1900 inte kunde lösa med en ganska enkel sortering 

vid sopstationerna. 

Under 1900-talets första decennier havererar dock kretsloppssystemet fullständigt och ersätts 

av ett linjärt system där latrinen spolas ut i havet medan skräpsoporna bränns eller läggs på 

deponi. Orsakerna är flera: bönderna övergår till handelsgödsel, vilket ger dem större avkastning 

från sina jordar samtidigt som den är lättare att hantera. Gödseln från staden har dessutom

fått försämrad kvalitet på grund av den höga andelen skräp och på grund av att bilen ersatte 

hästarna (hästgödseln från stadens stallar var en viktig ingrediens för att få latringödseln bra). 

Slutligen kravet på wc som gjorde att den näringsrika latrinen helt enkelt försvann ut i havet. 

Slutsatsen blir att hushållens kosthållning har utvecklats från en dålig kost till en hyfsat bra, 

men att detta skett till priset av att ett cirkulärt kretsloppssystem ersattes av ett linjärt med 

påföljder för naturen i bägge ändar och dessutom med ökade transporter som följd. Vi bör dock 

helst inte glömma att utan handelsgödseln skulle avkastningen på jordarna sannolikt ha varit 

för låg för att försörja den stora befolkningsökningen, så frågan är om det egentligen fanns 

alternativ till denna utveckling. 


Från ett samhälle 1850, där pengar till konsumtion utöver nödtorften knappt ens fanns till 1950 

då dammsugare, kylskåp och bil var sådant som folk sparade till. En makalös utveckling som 

inte bara är ekonomisk utan även ekologisk, politisk, kulturell och psykologisk: Konsumtionen 

har förändrat både samhälle, natur och människa. En kort beskrivning av det otal ekonomiska 

och politiska faktorer som drev på denna utveckling: Den viktiga ekonomiska drivkraften bottnar 

i de tekniska landvinningar som ledde till massproduktion av varor och det faktum att 

massproduktion kräver stora marknader för att fungera. Detta är något politikerna inser under 

1900-talets andra kvartal. Samtidigt inser de också att massproduktion kan ge arbete åt en befolkning 

som i en icke sinande ström lämnar jordbruken på landsbygden och flyttar in till städerna. 

Lösningen var given: skapa marknader för konsumtion av massproducerade varor för att 

i samma slag skapa jobben. 

Det finns många olika sätt att ordna detta och i Sverige löste vi det på vårt eget sätt (med god 

inspiration från den amerikanska Keynesianska politiken). I den Svenska modellen har en 

grundläggande princip varit att samhällets inkomster skall spridas jämnt över befolkningen och 

inte samlas på hög hos ett fåtal. Inkomstutjämnande skatter, bidragssystem, en aktiv penningpolitik 

och inte minst en vilja till samarbete om lönenivåer mellan arbetsmarknadernas parter 

har varit nyckelingredienserna i detta. 

För hushållens har detta inneburit att de successivt kunnat, eller vågat kanske man skulle säga, 

överlåta det långsiktiga ansvaret för sin välmåga på staten. Istället för att själva planera hushållets 

ekonomi och försöka gardera sig mot oförutsedda inkomstsvackor och oväntade utgifter 

framåt i tiden så började man lita till att staten skulle stå för uppbackning om det krisade sig. 

Byggandet av den offentliga sektorn är en väsentlig del i detta. Hushållen flyttade därmed sin 

planeringshorisont allt närmare nuet. Man kan uttrycka det som att de blev alltmer kortsiktiga i 

sitt ekonomiska tänkande, och detta är ytterligare en viktig faktor för att förklara våra förändrade 

konsumtionsvanor att lägga till de som nämnts tidigare (ökat varuutbud, ökad köpkraft). 

Staden i sig är en även den viktig för att förklara den ökade konsumtionen. Invånarna exponeras 

inte bara för reklam utan också för varorna som syns i skyltfönstren och som används av 

grannar och vänner och folk de möter i vardagen. Varorna blir en allt större del av det dagliga 

livet och får successivt en allt viktigare roll för att människor ska känna mening i sin tillvaro. 

Vissa forskare menar att det framväxande konsumtionssamhället också drev fram en människa 

som "objektiviserats" dvs blivit varse sig självt. Ett slags frigörelse med andra ord där varorna 

får rollen som människans nödvändiga hjälpmedel för självdistansering. Samtidigt som den 

ökade självdistanseringen leder till klarhet över vilka vi själva är som individer så sker också 

en distansering till naturen som uppenbart lett till att stora delar av befolkningen glömt bort att 

de är en del av den. 197 

197 De tre ovanstående styckena bygger på ett stort antal böcker varav kan nämnas några: 

54

4.5 Energiförbrukning 

Hushållens genomsnittliga energiförbrukning ökade från mitten av 1800-talet till sekelskiftet 

1900 med 35 procent och från sekelskiftet fram till 1950 med ytterligare 70 procent. 198 Hushållet 

1950 förbrukar 2,3 gånger mer energi än man gjorde 1850 för uppvärmning, belysning och 

1950 även visst arbete. Det är dock inte helt riktigt att enbart mäta ökningen genom att jämföra 

energiförbrukningen eftersom teknologin varmed man omvandlar bränslet till energi också 

förändras. Skulle man vilja ha en rättvis bild av hur mycket energi hushållen fick ut av per 

bränsleenhet så krävs med andra ord en beräkning tar hänsyn till hur energieffektiv den teknologi 

hushållen använde. Skulle man göra det så skulle man få en bättre uppfattning av den 

förbrukade energins reella bidrag till hushållens ökade standard. Man bör alltså ha i åtanke när 

man studerar nedanstående tabeller att hushållen tillgodogjorde sig betydligt mer av den förbrukade 

energin ju senare tidsperiod man studerar. 

Tabell 4f: Ett stockholmshushålls energiförbrukning åren 1850, 1900 

och 1950 (GigaJoule) 

1850 1900 1950 

Ved 43 15,5 5 

björk 20 9 ? 

barr 23 5 ? 

annan ved ? 1,5 ? 

Fotogen 1,5 4 ? 

Kol & koks – 38 52 

Stadsgas – 2,5 6 

Brännolja – – 35 

Elektricitet – – 4,5 

TOTALT 44,5 60 102,5 

Källa: se tabell A1 i appendix 1 

Tabell 4g: Ett stockholmshushålls bränsleförbrukning 1850, 1900 

och 1950. 

Enhet 1850 1900 1950 

Ved m 3 14,5 5,1 1,7 

björk " 6 2,8 ? 

barr " 8,4 1,8 ? 

annan ved " ? 0,5 ? 

Fotogen liter 33 90 ? 

Kol liter – 360 9700 

Stadsgas m 3 – 161 395 

Brännolja m 3 – – 0,97 

El kwh – – 1255 

Källa: se tabell A3 i appendix 1 

Vilka slutsatser kan man då dra förutom att hushållen fått det bättre ställt, att nya bränslen 

ersatt gamla och att ny teknik gjort att vi successivt drar nytta av energin allt mer effektivt? En 

viktig slutsats är att energibesluten inte längre tas av hushållen utan av energisystemens administratörer. 

Man kan ju säga att resultatet av detta är att det varit näst intill omöjligt att skaffa 

fram statistik beträffande hushållens energiförbrukning för uppvärmning för 1950, men inte för 

de två tidigare tvärsnitten. Anna Klara Eklundh som i en omfattande studie om hushållens 

198 Det är egentligen tveksamt om det är riktigt att med säkerhet påstå att dessa siffror verkligen beskrive hushållens "genomsnittliga" 

förbrukning med tanke på de bristande källorna. 

55

energiförsörjning på 1950-talet kommer fram till likartade slutsatser, dvs att teknikutvecklingen 

och de framväxande systemen styrt hushållens energianvändning. Hon skriver: 199 

"Det har här ovan tydligt framkommit att hushållens förändrade energianvändning i fråga om 

mängd, källor, distributionsvägar och så vidare under 1950-talet till stor del resulterade ur olika 

strukturella förändringar i landet och staden. Valfriheten för hushållen var begränsade, detta 

berodde kanske främst på flera decenniers kraftiga inflyttning till staden som skapat bostadsbrist. 

Bristen på bostäder ledde till att hushållen fick i princip ta vad som erbjöds, och med bostaden 

följde färdiga lösningar för hushållens energiförsörjning och –användning. 

Jag skulle vilja upprepa det jag skrev i slutet av avsnitt 3.6, att den inte särskilt överraskande 

slutsatsen är att energiförbrukningen i hushållen har ökat och att energin nu är både billig och 

lättillgänglig - så lättillgänglig att någon från 1850 antagligen skulle börja tala om under och 

mirakel om han/hon fick en chans att kommentera 1950-talets centralvärme, elspisar osv. 

Nåväl, idag vill vi gärna se helt andra mirakel. Särskilt när vi talar om det uthålliga samhället 

och hur vi ska nå dit med bibehållen eller helst ökad bekvämlighet. I detta sammanhang kan 

man ställa sig frågan när samhället passerade uthållighetsgränsen. Utgående från de kriterier 

som HUSUS ställt upp där den låga nivån för hållbarhet ligger på 12 MWh per år och capita 

och hög nivå på 18 MWh per år, så kan vi jämföra med värdena i tabell 4h. 

Tabell 4h: Stockholmshushållens årliga energianvändning. 

( MWh/person ) 

1850 1900 1950 2000* 

Energianvändning i hemmet (exkl. 

fritidshus) 

4,2 5 11 14.8 

Energianvändning för resor – 0,5 1 7,8 

Total energianvändning ≈ 4 ≈ 5,5 ≈12 ≈ 23 

* Medelvärden per konsumtionsenhet. Källa: MIST enkätstudie av 634 hushåll i Sthlm.. 

Tabellens siffror är osäkra och en del arbete återstår för att göra alla uppgifter jämförbara. T ex 

så redovisas år 2000 i enheten ke (konsumtionsenhet, där skillnad görs mellan hushållsmedlemmarna 

efter dels kön, dels ålder) medan övriga årtal redovisar tal delade med genomsnittlig 

botäthet. Siffrorna för resandets energiförbrukning är för år 1850 antaget till 0 och för 1900 

och 1950 skattningar baserade på källor som återger resefrekvens. Den lilla och spridda användningen 

av transporthjälpmedel under dessa två tvärsnitt, gör det svårt med noggranna 

undersökningar. De små energimängder det handlar gör att noggrannare uppgifter knappast 

skulle ändra resultatet i någon särskild omfattning. 

Godtas tabellen som en grov uppskattning av hushållens årliga energiförbrukning så kan vi se 

att Stockholmshushållen passerade den lägre gränsen för uthållighet ungefär åren kring 1950. 

Med tanke på bilismens och transportsystemens snabba ökningstakt efter 1950 skulle man 

kunna anta att den övre gränsen passerades inte allt för långt efter, kanske 10 till 20 år senare, 

dvs någon gång mellan 1960 och 1970. Innan dessa siffror tas för givna skall dock betänkas för 

det första deras osäkerhet, för det andra att energiförbrukning i fritidshusen ej är medräknad 

här, 200 samt att man bör ta hänsyn till andelen biobränsle, som för 1850 var i stort sett 100%, 

för 1900 var ca 20%, för 1950 var försumbar (i hemmen), men att användningen år 2000 fått en 

renässans och täcker ca 26% av hela landets energibehov. 

6 Resandet 

På hundra år från en stad där persontransporter skedde nästan uteslutande med gångtrafik till 

ett samhälle på vippen att ta steget in i bilsamhället. En snabb utveckling från 1850 – 1950 där 

det finns några saker som är väl värda att belysa. 

199 Eklundh, 2000:44 

200 Fritdshusen står enligt MIST undesökningen för ca 6% av hushållens totalla energibehov. 

56

Vid mitten av 1800-talet skedde som sagt nästan alla persontransporter till fots. Så hade man 

gjort i evinnerliga tider och det var på så sätt ett historiskt och traditionellt arv att gå om man 

skulle någonstans. Det var endast de allra högsta skikten som lät transportera sig. Det var till 

och med så att vanligt folk ansåg det vekligt att låta transportera sig. Det fanns förstås undantag, 

men det gällde färder över vatten. Och för Stockholms del naturligtvis mellan stadens öar 

där så kallade roddarmadammer i roddbåtar och dalkullor med snabba vevslupar skötte trafiken. 

Man bör också göra sig påmind om att så gott som all kommunikation skedde gående, 

antingen man gick själv eller sände ett bud, eftersom varken telefon eller telegraf fanns. Postväsendet 

var vid denna tid inte särskilt väl utvecklat. 

En annan sak som bör ihågkommas är att staden var liten vid mitten av 1800-talet, vilket gjorde 

att gångsträckorna blev rimliga. Dessutom var det synnerligen glest mellan klockor som jäktade 

på. Men hinder fanns naturligtvis, T ex i form av Söders hiskliga backar och Gamla Stans 

gator med sin knaggliga fältstensbeläggning. I tabell 4g ovan kan vi på goda grunder anta att 

energiförbrukningen för transporter ligger så nära noll man kan komma - med muskelkraften 

oräknad förstås. 

När sekelskiftet kom var cykeln och kollektivtrafiken bägge nymodigheter. Hissar hade byggts 

för att underlätta för de gående som skulle upp på Söders höjder. En tunnel skar genom Brunkebergs-åsen 

och besparade varje år en dryg miljon gångtrafikanter mycken möda. Det mesta 

av gatornas fältstensbeläggning var ersatt med huggen sten som gav en något så när plan yta 

och underlättade både gång och cykling. Staden var med andra ord bättre anpassad för gående 

än någonsin tidigare särskilt med tanke på kollektivtrafiken med de hästdragna spårvägarna 

och ångslupstrafiken som gick kors och tvärs i staden. Alternativ för kommunikation fanns 

också: Stockholm var den telefontätaste staden i världen. Telegraf fanns också liksom ett väl 

fungerande postväsende, så man behövde inte alltid gå för att meddela sig längre. Samtidigt så 

kan vi konstatera att något händer med den gamla inställningen till att låta transportera sig för 

att komma någonstans. Stämpeln att det är vekligt håller uppenbarligen på att tvättas bort. Om 

det går långsamt eller fort är det svårt att säga 

något om, liksom orsakerna därtill. Det verkar 

dock rimligt att tänka sig att det berodde på att 

stadens ökande storlek successivt gjorde avstånden 

orimligt långa att gå. Å andra sidan verkar 

avstånd inte ha avskräckt stadsborna tidigare 

vilket gör att en ”bråttomfaktor” måste till för att 

förklara detta. Rimligen kommer denna i takt 

med att klockor och fickur blir vanligare, liksom 

att arbetsplatsernas organisation förändras och 

blir mer tidsstyrd. Men kan detta räcka som 

förklaring? Ja kanske. Som en rolig spekulation 

kan man kanske undra om inte kollektivtrafiken 

bidrog till att bryta gåendets hegemoni på så sätt 

att genom att man tillät sig transporteras kollektivt 

kunde ”veklighetsstämpeln” tvättas bort och 

på så sätt lägga ett slags grund (eller i alla fall 

eliminera ett hinder) för det kommande bilsamhället. 

Om inte annat så är det en rolig hypotes. 

Det är svårt att uppskatta energiförbrukningen 

för transporter kring sekelskiftet. Klart är att med 

dagens förbrukning handlar det om ytterst små 

mängder. I tabell 1g ovan så är den uppskattad till 0,5 MWh per person och år. Det är ett värde 

som antagligen ligger för högt. 

57 

Bild 4i: Bilismens tillväxt i 

Stockholm och hela landet 1905- 

1980. Antal registrerade bilar och 

bussar per 1000 inv. 

Källa: Dufwa, 1985:78 

Not: statistik för hela landet saknas före 1921.

Bilsamhället dröjer över 50 år innan det kommer och åren kring 1950 är Stockholm följaktligen 

fortfarande ett samhälle där fotgängare och kollektivtrafiken dominerar. T–banans utbyggnad 

sätter en stark prägel på staden de här åren och den byggs i rasande takt för att hinna med i 

stadens utvidgning – och för att möjliggöra utbyggnad av staden. En snabb kollektivtrafik som 

T-banan anses nödvändig eftersom staden har blivit så stor. 

Men bilen är inte osynlig som den var för femtio år sedan - dess funktion som arbetsredskap är 

nu betydande. Men ändå: Bilen var vid mitten av 1900-talet reserverad för de rika som mest 

använde den till nöjesåkning. Vanligt folk gick mestadels, eller cyklade (även om cyklingen 

var starkt avtagande) eller åkte kollektivt. Trots det kan man i statistiken skönja en begynnande 

positiv trend för bilen (se figur 1i). Denna trend har dock varken stadsplanerare eller det socialdemokratiska 

partiet fångat upp ännu och det ska dröja ett par, tre år, till innan bilen inkorporerats 

i den Svenska modellen. 

Vad som driver fram bilsamhället verkar vara en smula oklart. Olle Hagman menar att bilismen 

drevs på av ett ideal om rörelsefrihet. Kruxet med att uppfylla ett sådant ideal är dock att när 

”rörelsefriheten” tas för given så byggs staden annorlunda på ett sätt som tvingar folk att använda 

bil. Hagmans ganska kritiska slutsats är att när man började bygga för uppfylla drömmen 

om rörelsefrihet så började man samtidigt bygga in sig i ett rörelsetvång. 

7 Hushållens avfall 

Under mitten av 1800-talet rådde usla sanitära förhållanden, men frågan är vilken betydelse 

dessa oangenäma sanitära förhållanden kan ha haft, förutom att det bidrog till att föda stadens 

stora antal råttor förstås? 201 Svaret är inte helt okomplicerat: Det vanliga på den här tiden tycks 

ha varit att koppla framför allt luftens orenhet till sjukdomar. Begreppet “Mefitiska ångor” som 

ofta förekom på den här tiden var just ett uttryck för illaluktande lufts menliga inverkan på 

folks hälsa. 202 

Men orenhet överhuvudtaget sågs av samtiden som en primär orsak till sjukdomar och dålig 

hälsa och därvidlag även till Stockholms både nationellt och internationellt sett mycket höga 

dödlighet. För journalisterna som skrev Aftonbladets artiklar ovan var kopplingen “osnygghet” 

och dödlighet ett av huvudargumenten för att något skulle göras åt latrinhantering och gaturenhållning. 

Läkarkåren finner bredare och mer nyanserade förklaringar till Stockholms höga 

dödlighet, men de sanitära förhållandena ligger även hos dem som den tyngsta orsaken. 203 

Kopplingen mellan Stockholms höga dödlighet och de tydligen exceptionellt usla sanitära 

förhållandena har dock ifrågasatts av nutida forskare. Johan Söderberg finner t ex helt andra 

anledningar som förklaring till Stockholms höga dödlighet i sin forskning. Han pekar härvid på 

att överdödligheten var både köns- och åldersspecifik och att förklaringarna därför måste sökas 

på annat håll än bland de sanitära förhållandena. 204 Den grupp som har störst dödlighet är ogifta 

män i arbetsför ålder. Söderberg menar att en rimlig förklaring till varför denna grupp är 

överrepresenterad är dels alkoholskador, dels ett mer ohälsosamt leverne än andra grupper 

vilket gjorde att sjukdomar lätt kunde få fäste. Med ohälsosamt leverne syftar han på att denna 

grupp individer gjorde för dem ogynnsamma val beträffande mat och dryck, bostad samt att de 

av olika orsaker levde i mindre stabila levnadsmönster än övriga grupper, bland annat var arbetsmarknaden 

för män präglad av tillfälliga jobb och återkommande arbetslöshet. 205 Denna tes 

bekräftas av att matens näringsinnehåll var så lågt och att man därvid kan anta att många drog 

på sig näringsbristrelaterade sjukdomar. 

201 Stjerneld, band 2, 1952:263 (om råttplågan), se även Tilander 1980:111f 

202 Nordisk familjebok, 1912. Mefitisk: Skadlig utdunstning från jorden. “kallade man förr hvarje för hälsan skadlig gas eller luft, 

oberoende af dess sammansättning eller uppkomst.” 

203 Bladh, 1991:38f 

204 Bladh, 1991:42 som också tar upp annat som förvärrar statistiken: den höga barnsängsdödligheten vid Stockholms två barnbördshus, 

Allmänna BB och Pro Patria. Medan befolkningen på landsbygden vanligen födde hemma, så spred läkare och övrig personal 

smittan mellan kvinnorna på Allmänna BB. År 1841 var barnsängsdödligheten 2.0 procent i Stockholm medan den var 0,4 procent på 

landsbydgen. 

205 Söderberg et al, 1984:9 

58

I samklang med Söderbergs tes om att de sanitära förhållandena inte kan förklara den höga 

dödligheten så kan vi nog dra slutsatsen att stora grupper i samhället faktiskt kunde göra sådana 

val att de undvek många av de faror som den nedsmutsade stadsmiljön bidrog till. De samtida 

skildringarna av latrinhantering och stadsmiljö berättar om ett samhälle där systemen för 

bortforsling av latrin, sopor och annat avfall inte fungerade så som det egentligen var tänkt, och 

där det enskilda hushållet i realiteten inte kunde göra så mycket annat än att utnyttja systemet 

så långt det gick och därefter hålla skiten utanför sin egen dörr i största möjligaste mån. 

Dessa slutsatser kan kontrasteras mot ett uttalande gjort i Emigrationsutredningens betänkande 

(1913), vilken skyller Stockholms låga tillväxt före 1860-talet på “det härskande mortalitetsöverskottet”, 

och det i sin tur på “samhällelig slöhet och slapphet”. 206 Man frågar sig om dessa 

fördomslika slutsatser är ett arv från den tid då renhållningsväsendet började ifrågasättas på 

allvar, dvs mitten av 1800-talet, en tid då man gärna förstärkte sin argument med liknande 

påståenden. 

Ur det enskilda hushållets perspektiv var latrin och smuts visserligen ett miljöproblem som de 

själva var orsak till, men trots det tycks de ha betraktat det som ett externt miljöproblem, eller 

ett problem som varje enskilt hushåll inte kunde lösa. Problemet hade i och för sig inget med 

oro för naturen att göra utan handlar enbart om människans obehag och de risker, framför allt i 

form av sjukdomsrisk, som man kopplade till det. Det varje enskilt hushåll därför gjorde var att 

hålla skiten utanför sin egen dörr, ty det var ju vad de kunde göra. Det långsamma strävandet 

efter förbättringar av systemet stod etablissemanget för, och en stark drivkraft för dem kan ha 

varit omvärldens blickar på Stockholm, mer än stockholmshushållens missnöje. 

De nedslag jag gjort i dagspress visar att det befintliga systemet var utsatt för stark kritik under 

1840- men framför allt 1850-talet och man gav också sedermera upp den privata entreprenaden 

och kommunen tog över i maj 1859. När detta väl gjordes, så avskedades samtliga renhållningshjon 

och nya “dugliga och välfrejdade arbetare” anställdes. Detta antyder att man såg 

hjonen som en maktgrupp som bjöd motstånd mot förbättringar av systemet. 207 

Avfallet och miljön 

Latrinhanteringen vid mitten av förra seklet berättar om ett samhälle som stod nära naturen. 

Naturen – i detta fall i form av träck och avfall – som ju kommer från människorna själva och 

deras djur och återgick till de jordar de tog sin mat ifrån och i denna bemärkelse är det helt 

klart att det samhället stod närmare naturens kretslopp än samhället av idag gör. Men källorna 

berättar också om att de stod nära naturen på ett annat sätt. Latrinhantering och hushållssopor 

förde ju med sig en mängd obehag som stank, flugor, vad man kallade osnygghet osv. “Miljöproblemet” 

var alltså av en helt annan typ än den vi pratar om idag: Det var inte miljön som 

hade problem med mänsklig verksamhet så mycket som människan som hade problem med 

miljön. 

Så nära stod stadens hushåll naturen att de uppenbarligen upplevde den som rent obehaglig och 

försökte därför distansera sig från den. I första hand skedde distanseringen genom att “man höll 

rent framför sin egen dörr”. Men distanseringen verkar även ha skett på ett socialt plan, ty de 

som rent praktiskt skötte latrinhanteringen, dvs hämtade kärlen i hemmen, tömde och rengjorde 

dem, var på den här tiden de som befann sig allra längst ned i den sociala rangordningen. Skrönor 

från den här tiden berättar om hur vedervärdiga latrinhämtarna var. De återger hur de 

skrek, svor och söp. Hur de hänsynslöst bultade på dörrar, skvätte och skvimpade ur kärlen, 

snavade i trappor med fulla kärl. Eftersom berättelserna vittnar om att man kände en allmän 

fruktan för renhållningshjonen, så vittnar de också om en social distans mellan latrinhämtarna 

och vanligt folk som uppenbarligen var mycket stor. 

206 Sundbärg, 1913:239 

207 Tingsten, 1911:20 

59

Drar man en parallell mellan latrinhämtarna och problemet i sig, nämligen att naturen befann 

sig obehagligt nära människan, så ser man att renhållningshjonen, som stod närmare naturens 

obehagliga sidor än några andra, därmed skulle kunna sägas fungera som en ikon för naturen. 

Föraktet och fruktan för dem skulle i och med denna förklaring kunna avspegla den frustration 

gemene man kände för naturens grepp över dem. Bellman dristade sig till att driva med denna 

“vår menighet” i en skämtsam visa: 

Borta vid slussen 

vid gröna pussen, 

där käringa satt med arshulet på stång. 

Där menigheten 

rensar trumpeten, 

dit kom ock fader Movitz en gång. 

Hit in en gång smet 

en präst och en poet 

och pisseverket gick och käringa ho sket, 

a put, a put, a put, a put, 

skål för vår menighet, 

pling, plång. 208 

208 Tilander, 1980:26 (sången skall sjungas till melodin i Fredmans epistel nr 3) 

60

Appendix 

Beräkningsunderlag för hushållens energiförbrukning 

För att beräkna stockholmshushållens energiförbrukning har ett antal antaganden gjorts. Detta 

beror på att ett täckande källmaterial saknats och att uppgifterna när dessa funnits sällan har 

gett en entydig bild. 

När det gäller uppgifterna för 1850, så bygger dessa i stort sett på två källor: Tobaksfabrikör 

Strömbergs skrift från 1847 och bilaga nr 48 till statsutskottets utlåtanden 1859-1860, som 

återges av Yvonne Hirdman. Ingen av dessa källor kan nog anses vara varken källkritiskt eller 

statistiskt säker, men trovärdigheten i vad källorna berättar om bränsleförbrukningen stärks av 

kontrollen som gjorts mot Järneryds uppgifter om agregerad vedförbrukningen som återfinns 

på sidan 14 i föreliggande arbete. För att få fram siffror för den genomsnittliga förbrukningen 

har uppgifter om antalet hushåll av olika typer tagits från Hammarström. Se vidare text och 

fotnoter på sidan 13-14. 

För år 1900 kommer uppgifterna nästan uteslutande från Stockholms stads statistik och särskilt 

levnadskostnadsundersökningen 1907-1908. 

Märkligt nog så har 1950 varit det svåraste tvärsnittet när det gäller att ta reda uppgifter om 

bränsleförbrukningen. Levnadskostnadsundersökningen för denna period (1952) tar förvisso 

upp vad hushållen förbrukat men eftersom de allra flesta hushåll är anslutna till centralvärme 

så hamnar bränsleposten utanför hushållet och räknas istället in i posten "bostad" där hyra, 

förvaltningskostnader osv klumpas ihop. Överensstämmelsen mellan olika källor är också 

dålig. Så anger till exempel levnadskostnadsundersökningen att hushållens gasförbrukning låg 

mellan 100 och 130 m 3 gas per år samtidigt som man i Statistisk årsbok för Stockholms Stad 

anger att gasförbrukningen per invånare är 153,1 m 3 (SÅSS 1951:284, tab 305) vilket betyder 

395 m 3 gas per hushåll och år. En undersökning i Hägersten kom fram till att de undersökta 

1442 gasanslutna hushållen där förbrukade i genomsnitt 228 m 3 per år. En utredning gjord av 

Industrins Utredningsinstitut (IUI ) 1957 (Benzel, 1957:170, tab 5:7) lämnar uppgifter gällande 

för hela landet där man kan räkna fram att de antagit en gasförbrukningen på ca 130 m 3 gas per 

hushåll och år. Men den uppgiften gäller som sagt hela landets hushållssektor. 

Här måste med andra ord antaganden göras och de som gjorts är att uppgiften från Statistisk 

årsbok för Stockholms Stad som anger gasförbrukningen i hushållssektorn till 153,1 kbm per 

invånare är den mest korrekta eftersom den bygger direkt på Stockholms gasverks produktionssiffror. 

Levnadskostnadsundersökningen delar upp sitt material i olika hushållstyper och 

redovisar dessutom bara priset och inte kvantitet vilket gör det svårt att vara säker uppgifternas 

riktighet. IUI använder sig av agregerade data och det är mycket svårt att veta hur stadshushållen 

skiljer sig i förhållande till riksgenomsnittet. Beträffande undersökningen i Hägersten är det 

svårt att veta om hushållen där är representativa för resten av staden vad gäller storlek, boyta, 

vanor osv. 

Hushållens vedförbrukning är likaledes svår att ta reda på. Uppgifterna från IUI anger att den 

svenska hushållssektorns förbrukning av energi som kommer från ved och torv är 29,9 procent 

av deras totala energiförbrukning. Denna siffra (30%) är alldeles för hög för kunna gälla för 

staden vilket en jämförelse med levnadskostnadsundersökningen 1952 gör helt klart. Den anger 

att hushåll som hyrde sin lägenhet på marknaden och var anslutna till centralvärme använde 9 

procent av sina utgifter för bränsle och energi till ved - och då är bränslet till centralvärmen 

(som bestod av kol och/eller olja) inte medräknat. Hushållen som inte var anslutna till centralvärme 

använde 64 procent av sina utgifter för energi till inköp av ved, kol och koks - men 

deras andel var endast 17 procent av det totala antalet lägenheter och bestod dessutom till största 

delen av små enrumslägenheter. Anledningen till att IUIs siffra är så hög är antagligen, vilket 

de också nämner, att landsbygdens hushåll till stor del sörjer för sin uppvärmning medelst 

ved från egen mark. Stockholms förbrukning av energi från ved kan därför bara uppskattas, 

61

och detta är min uppskattning, att den ligger någonstans kring 5 procent av den hushållsektorns 

totala energiförbrukning. 

Med ledning av IUIs uppskattning av hushållens genomsnittliga energiförbrukning som bör 

stämma något så när även vad gäller ett avgränsat område som Stockholm så förbrukar varje 

hushåll i genomsnitt något över 100 GigaJoule åren kring 1950 eller 102,5 GJ för att ge den 

exakt siffran (resor är borträknande). Detta betyder att hushållen erhåller ca 5 GJ energi från 

ved, vilket motsvarar ca 1,7 kbm ved med hälften barrved och hälften björkved. Denna förbrukning 

är alltså uträknad under föregående antagande om att veden endast står för 5 procent 

av energitillförseln i staden. Mängderna förbrukad ved som räknats fram överensstämmer grovt 

med uppgifter om hushållens utgifter om inköpt ved levnadskostnadsundersökningen 1952. 

Med uppgifter om den totala energiförbrukningen, elförbrukningen, gasförbrukningen och 

åtgången på ved så är det möjligt att bilda sig en uppfattning även av förbrukningen av kol och 

olja avsedd för central uppvärmning. El, stadsgas och ved utgör totalt ca 15 procent av den 

totala förbrukningen. Cirka 85 procent skall alltså fördelas mellan eldningsolja och kol (fotogenets 

roll kan anses försumbar i detta sammanhang). Detta är tvunget att bli en gissning beroende 

på att förhållandet mellan dessa två energislag var i stark förändring perioden 1945 till 

1965, då eldningsoljan på bara dessa två årtionden nästan helt tog över kolets roll som värmekälla. 

En gissning gjord utifrån Järneryd, 1980, är att fördelningen är 60 kol och 40 olja året 

1950. Med ledning av dessa siffror har respektive bränslekvantiteter beräknats: se tabell A3 

nedan. 

Tab. A1: Stockholms hushålls energiförbrukning 1850, 1900 och 1950 

(GigaJoule) 

1850* 1900 1950 † 

Arbet. Tjänst. Samtl. Arbet. Tjänst. Samtl. Arbet. Tjänst. Samtl. 

Ved 20 118 43 12,5 21,5 15,5 5 

björk – 87 20 6 15,5 9 ? 

barr 20 31 23 5 5 5 ? 

annan ved** ? ? ? 1,5 1 1,5 ? 

Fotogen 1 3 1,5 3,5 5 4 ? 

Kol & koks – – – 29,5 72 38 52 

Stadsgas – – – 1,5 3,5 2,5 6 

Brännolja – – – – – – 35 

Elektricitet – – – – – – 4,5 

TOTALT 21 121 44,5 47 102 60 102,5 

* I gruppen fotogen har upptagits även lampolja, stearin och talg. 

** Energiinnehåll räknat som barrved 

† Angivelserna har stor felmarginal 

Tabell A2: Årlig energiförbrukning i hushållen (MWh/invånare) 

1850 1900 1950 2000* 

alla energislag (biobränsle) 4,2 (0,1) 5 (3,7) 11 (10,5) 14,8 (uppg. sakn.) 

Resor 0 0,5 1 7,8 

Totalt 4,2 5,5 12 ≈ 22,6 

Not: Husus hållbarhetskriterier: Låg: 12 MWh/år per capita; hög: 18 MWh/år 

*: Medelvärden per konsumtionsenhet. Källa: MIST material, 634 hushåll i Sthlm. 

62

Tab. A3: Stockholms hushålls bränsleförbrukning 1850, 1900 och 1950. 

1850 1900* 1950 † 

Enhet Arbet. Tjänst Samtl. Arbet. Tjänst Samtl. Arbet. Tjänst Samtl. 

Ved m 3 7,1 35,6 14,5 4,4 6,9 5,1 1,7 

Björk " – 24,9 6 1,9 4,7 2,8 ? 

Barr " 7,1 10,7 8,4 1,8 1,9 1,8 ? 

annan ved " ? ? ? 0,6 0,3 0,5 ? 

Fotogen liter 22 70 33 81 123 90 ? 

Kol liter – – – 280 680 360 9700 

Stadsgas m 3 – – – 111 222 161 395 (1) 

Brännolja m 3 – – – – – – 0,97 

El kWh – – – – – – 1255 (2) 

(1) Statistisk årsbok för Stockholms stad, 1951:284, tab 305. Data anges per invånare (153,1 m 3 ) vilket har multiplicerats med 

botätheten (2,58) för att erhålla ett hushålls årsförbrukning. Siffran gäller 1949. 

(2) Statistisk årsbok för Stockholms stad, 1951:284, tab 305. Data anges för samtliga hushåll (355.461.000KWh) vilket här 

dividerats med antalet hushåll (283.165) för att erhålla ett genomsnittligt hushålls årsförbrukning. Siffran gäller 1949. 

† 

Angivelserna har stor felmarginal 

* För källhänvisningar se sid 45ff 

Tabell A4: Befolkning och hushåll i Stockholm 

1850: 90.000 invånare, ca 31.000 hushåll, 2,9 pers. per hushåll 

1900: 300.624 invånare, ca 90.500 hushåll, 3,32 pers. per hushåll 

1950: 731.195 invånare, 283.165 hushåll, 2,58 pers. per hushåll 

2000: 750.348 invånare, 403.489 lägenheter, 1,86 pers. per lgh.* 

Källor: Historisk Statistik för Sverige 1, tab A12-13; Stockholms Stads Statistik, 1955, Statistisk årsbok för Stockholm 2001: 

tab72, Statistisk årsbok för Sverige, 2002:tab. 59, 

* Hushållen räknades sista gången 1990. Efter det räknas endast antal lägenheter och antal rumsenheter. 

Tabell A5: Energiinnehåll i olika bränslen (Joule) 

Joule Övrigt 

Brännolja (ton) 41,87 GJ 

Kol (ton) ≈ 33 GJ Gäller stenkol (densitet räknad som för koks) 

Bensin (ton) 43 GJ 

Koks (ton) ≈ 33 GJ densitet 150-180kg/m 3 

Stadsgas (m 3 ) 10-20 MJ 0,015 GJ/m 3 

Barrved (m 3 s) 2,7 GJ 13,35 m 3 motsvarar 1 m 3 olja 

Björkved (m 3 s) 3,28 Gj 11 m 3 motsvarar 1 m 3 olja 

Not: m 3 s = kubikmeter stjälpt mått, dvs inklusive luften mellan vedträna. Värmevärden för olika trädslag vid normaltorr ved = 

25% fukthalt. 

Källor: Nationalencyklopedin (uppslagsord: Kol, Olja); Håkansson M och Steffen C, Praktisk skogshandbok, Stockholm: 

Sveriges Skogsvårdsförbund, 1994:146 

Tabell A6: Omvandlingstabell 

1 toe (ton oljeekvivalent) = 41,87 GJ = 11MWh = 1,16 m 3 olja 

1 KWh = 3,6 MJ; 1GJ = 278 KWh 

63

Referenser och källor 

Anderberg Sven, Stockholms vattenförsörjning genom tiderna, publ. uppsats, KTH-teknikhistoria, 1986, 205s 

Anderson Hilma, “Ett Stockholmshem vid mitten av 1800-talet”, Samfundets S:t Eriks årsbok, 1954, 79-112. 

Utdrag ur: Anderson H, Verklighetsbilder, 1903. 

Aftonbladet, löpande fr. den 16 maj 1850 tom den 8 feb 1851 

Aftonbladet, löpande fr. den 5 jan 1853 tom 26 okt 1853 

Ahlberg Gösta, Stockholms befolkningsutveckling efter 1850, Stockholm: Almqvist&Wiksell, 1958, 195s 

Alfvén Hugo, Första Satsen: ungdomsminnen, Stockholm: Norstedts, 1946 

Beeken, I L, Dagbog paa en Reise i Sverrig, 1818 

Benzel Ragnar (red), Den privata konsumtionen i Sverige 1931-65, Industriens utredningsinstitut, Stockholm, 

1957, 462s 

Berg Gösta, “Ur den stockholmska gatutrafikens historia”, i: Samfundet S:t Eriks årsbok 1936:101-129 

Bladh Christine, Månglerskor, 1991 

Brimblecombe Peter, The Big Smoke: A history of air pollution in London since medieval times, London: 

Methuen, 1987, 177s 

Bonnier lexikon, cd-rom, 1998 

Carlsson Albert W, Med mått mätt, Svenska och utländska mått genom tiderna, Borås: LTs förlag, 1989 116s 

Cronström Anders, Vattenförsörjning och avlopp, Stockholms tekniska historia, Stockholm: Liber, 1986 163s 

Curman Carl, “Om bad och badning”, i: Meddelanden om Badhuset vid Stureplan, Stockholm, 1891:3-33 

Dahlgren E.W. (ed), Stockholm 1897, Stockholm: Beckmans Förlag, 1897 (3 band) 

Drätselkommissionens framställning till Ö.Ä. 1849 

Dufwa Arne, Stockholms tekniska historia: Trafik, broar, tunnelbanor, gator, Uppsala, 1985 

ERA, Elektricitetens rationella användande, periodisk tidskrift utgiven av FERA, Föreningen för elektricitetens 

rationella användande. Årgång 1952 

Eklundh Anna-Klara, Mellan fria val och strukturellt tvång. Faktorer kring stockholmshushållens energianvändning 

på 1950-talet, FMS-studie 2000, opublicerad. 

Emigrationsutr.: se Sundbärg 

Ericsson Knut, “Telefon”, i: Dahlgren, 1897, band 3:208-233 

Fogelström P A, Ur det förflutna, 1995 

Folkräkningen 1910, del III, Folkmängdens fördelning efter yrken, Sveriges officiella statistik, Statistiska centralbyrån, 

Stockholm 1917. 

Garnert Jan, Stockholmsnatt, Stockholms stadsmuseum, 1998, 123s 

Gejvall Birgit, 1800-talets stockholmsbostad, Sthlm, 1954, 244s 

Gejvall-Seger Birgit, “Stockholms hyreshusbebyggelse”, i: Nevéus (red), 1967:82-110 

Hagberg Jan-Erik, Tekniken i kvinnornas händer, Malmö: Liber förlag, 1986 

Hagman Olle, Bilen, naturen och det moderna, avh. i socialant., Gbg, 1999 

Hallerdt Björn (red), Stad i förvandling. Stockholms utveckling från 1930-tal till 1990-tal. Sankt Eriks Årsbok, 

Stockholm: Samfundet Sankt Erik, 1988: 224s 

Hammarström Ingrid, Stockholm i svensk ekonomi 1850-1914, Stockholm 1970, 374s 

Hedström Erland, ”Avloppsfrågan och dess läge just nu”, Svenska Stadsförbundets tidskrift, december 1916 

Heideken Carl, (red), Trafik, Stockholm: Stockholms stadsmuseum, 1989, 123s 

”Hemmens bränsleekonomi” I: Teknisk Tidskrift, veckoupplagan, häfte 19, 1920, 28s 

Hirdman Yvonne, Magfrågan, Kristianstad, 1983 

Historisk statistik för Sverige 

Holmberg m fl, Trafiken i samhället, Lund, 1996 

Holmbäck Bure (red), Huvudstadens hästar, Stockholm: Höjerings förlag, 1990, 204s 

Hounshell David A, From the American System to Mass Production 1800-1932, Baltimore: Johna Hopkins 

Press, 1984, 384s 

Håkansson M och Steffen C, Praktisk skogshandbok, Stockholm: Sveriges Skogsvårdsförbund, 1994, 500s 

Israelsson Lena, Köksträdgården, det gröna arvet, Wahlström och Widstrand, 1996, 181s 

Jacobsson Gunnar, “Statistisk bestämning av gasekvivalenten” i: ERA, elektricitetens rationella användande, 

1953, nr 1, sid 24-29 

Jakobsson Eva, Om introduktionen av wc i Stockholm, KTH-teknikhistoria, 1999 (opublicerad) 

64

Jonasson Olof, ”Stockholms livsmedelsförsörjning”, i: Föreningen Teknisk samhällshjälps medlemsblad, nr 10 

1937:1-23 (även tryckt i del III av ekonomisk-geografisk undersökning av nutida Stockholm med förorter, 

Stadskollegiets utlåtanden och memorial, Bihang, 1934, nr 52) 

Jonasson Olof, Svensk frukthandel, Handelshögskolans geografiska inst. Meddelande nr 28, 1950:11s 

Järneryd Anders, Samhällsutbyggnad och Energiförsörjning, Stockholm: Statens råd för byggnadsforskning, 

rapport R:52:1980, 1980, 79s 

Katalog öfver Stockholms belysningsverks utställning 1897, Sthlm, 1897, 50s 

Kaijser Arne, “Konkurrensen mellan elektricitet och gas” i: Nyström 1984: 193-219 

Kaijser Arne, Stadens ljus, etableringen av de första svenska gasverken, Malmö: Liber, 1986, 258s 

KFS (Kommunal författningssamling för Stockholm) 1902 

Levnadskostnaderna i tätortshushåll år 1948, Sveriges Officiella Statistik, Sthlm: Kungl. Socialstyrelsen, 1953 

Levnadskostnaderna år 1952, Sveriges Officiella Statistik, priser och konsumtion, Sthlm: Kungl. Socialstyrelsen, 

1956 

Liedgren Rut, Så bodde vi: Arbetarbostaden som typ- och tidsföreteelse, Stockholm: Nordiska Museet, 2:a 

upplagan, 1981 (1961):162s 

Lundgren Rafael, “Postväsendet”, i: Dahlgren, 1897, band 3:175-198 

Lundin C och Löfström S.A., “Den lokala Samfärdseln” i: Dahlgren, 1897, band 3:141-174 

Lönnroth M, et al, Sol eller Uran – att välja energiframtid, Stockholm: LiberFörlag, 1979, 229s 

Meddelanden om Badhuset vid Stureplan, Östermalms Gymnastiska Institut, Östermalms Saluhall, med hänsyn 

till deras sanitära betydelse, Stockholm, 1891, 61s 

MIST material, 634 hushåll i Storstockholm, Opublicerat forskningsmaterial, 2001 

Munthe Arne, Västra Södermalm från mitten av 1800-talet, Stockholm, 1965, 505s 

Nationalencyclopedin 

Nevéus Torgny (red), Historia kring Stockholm, Halmstad: W&W, 1967 

Nilsson Nils, “Köksspisar”, i: Kulturen 1984:47-58 

Nisbet Robert, History of the Idea of Progress, New Jersey: Transaction Publishers, 1994 (1980), 358s 

Nordisk familjebok, Stockholm, 1912 

Nyström Bengt (red) När elektriciteten kom, Daedalus årg 53, 1984, Stockholm: Tekniska museet, 1984, 303s 

Prop. 1975:30, Energihushållning, Stockholm, 1975 

Rådberg Johan, Drömmen om atlantångaren: Utopier & myter i 1900-talets stadsbyggande, Stockholm: Atlantis, 

1997, 172s 

Sandell Klas och Sörlin Sverker, ”Naturen som fostrare: Friluftsliv och ideologi i svenskt 1900-tal”, Historisk 

Tidskrift nr 1 1994: 4-43 

Sandgren Fredrik, Åt var och en efter behov: En studie av lanthandeln i Revsundsregionen i östra Jämtland 

1870-1890, Uppsala studies in economic history 47, Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis, 1999, 170s 

SOU 1951:32, Bränsle och Kraft, Orientering rörande Sveriges energiförsörjning, Stockholm, 1951, 73s 

SOU 1955:16, Pris och prestation i handeln, Stockholm 1955, 478s 

SOU 1969:18, Ett renare samhälle, Stockholm 1969, 193s 

Statistisk månadstidskrift för Stockolms stad, nr 4, 1949 

Statistisk Årsbok för Stockholms Stad 1950, Stockholm 1951 

Stjerneld Staffan, Stockholmsliv: Hur vi bott, arbetat och roat oss under 100 år, 2a uppl., Norstedts, 1952, två 

band. 

Stockholms belysning, utg. med anledning af Gasverkets femtioåriga tillvaro, 2. uppl. Stockholm: Stockholms 

gasverk, 1903, 168s 

Stockholms-minnen från slutet av 1800-talet, Stockholm: Axel Eliassons Konstförlag, 1925? 

Stockholms stadsbyggnadskontor utredningsbyrån, Stockholms kommunplanering: planeringsunderlag 1977: 

bostäder kommundelar, Stockholm, 1977, 24s 

Stockholms stadsfullmäktiges handlingar, 1907, Bih Nr 20, Handlingar till frågan om inskränkande af kreaturstransporterna 

å Stockholms gator, Sthlm 1907 

Stockholms stadsfullmäktiges beredningsutskott, utlåtanden och memorial, 1909: utlåtande nr 87 

Stridsberg Olof Arvid, En gammal Stockholmares hågkomster från Stad och Skola, Stockholm: Fahlcrantz & 

C:o, 1895, 78s 

Strömberg Gustaf, Några ord om den arbetande klassens och serskilt om fabriks-arbetarens ställning i hufvudstaden, 

Stockholm, 1846, 23s 

Sundbärg Gustav, Betänkande i utvandringsfrågan [Emigrations-utredningen], 1913 

Swensk John, “Brunnar, vakar och vattenledningar” i: Samfundet S:t Eriks årsbok, 1941, 107-152 

Söderberg Hjalmar, Martin Bircks ungdom, Läsförlaget (serien Svenska klassiker), 1989 (1901) 

65

Söderberg Johan, Jonsson U & Persson C, A Stagnating Metropolis; Essays on Stockholm’s Economy and 

Demography, 1750-1850, Cambridge, 1990 

Sörlin Sverker, Naturkontraktet: Om naturumgängets idéhistoria, Stockholm: Carlssons, 1991, 286s 

Tablå, som visar afståndet från Stockholms Stortorg till Stadens tullar och derom belägne ställen, Stockholm, 

1851, 4s 

Tengström Emin, Bilismen -i kris?, Stockholm: Rabén & Sjögren, 1991, 221s 

Thorsell Lennart, “Bryggarkamp, spårvagnshäst och andra arbetshästar”, i:Holmbäck, 1990: 41-61 

Tilander Gunnar, Stång i vägg och hemlighus, 3:uppl, 1980 (1968) 

Tingsten Karl, Stockholms renhållningsväsen, 1911 

Vägvisaren i hufvudstaden, Stockholm: Lundberg & Comp., 1844 

Wetterberg Ola & Axelsson Gunilla, Smutsguld och dödligt hot. Renhållning och återvinning i Göteborg 1864- 

1930, Göteborg: Göteborgs renhållningsverk och Stadsbyggnad, Chalmers tekniska högskola, 1995: 219s 

Westman Torsten, ”50-talet – idéer blir verklighet” i: Hallerdt Björn (red), 1988: 33-52 

Witte Hamilton, Skog ABC, Södra: Kristianstad, 1990, 88s 

Wrigth Lawrence, Clean and decent, London, 1960, 202s 

Åstrand Barbro, “Centralvärme” i: Kulturen, 1984:81-101 

Östman Nils, Rosenbad, Stockholm, 1923 

Överståthållarämbetets femårsberättelse för åren 1851-55, Stockholm, 1857 

66

Stockholms hushålls närmiljö 1850, 1900 och 1950

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?