Nya Professorer: Installation hösten 2011 - Uppsala universitet

88
han i polemik mot Jacob Burckhardt att renässansens nya syn på människan
och konsten hade uppstått i frankrike redan på 1100-talet, inte i Italien 200
år senare. Vid universitetet var det många som insåg Nordströms kapacitet
men befordringsmöjligheterna var små, eftersom anton Blancks pensionering
inte skulle infalla förrän 1946.
Nordströms vänner, som gärna ville behålla honom i Uppsala, försökte därför
på eget initiativ bereda honom en lärostol vid universitetet. Genom privata
donationsmedel hade vid en tidigare Gustaf adolf-fest exempelvis växtbiologen
axel N. lundström – en forskare som liksom Nordström var bördig från
Piteå – kunnat få en egen lärostol vid universitetet. Bland dem som särskilt
arbetade för Nordströms sak fanns bibliotekarien Jonas l:son samzelius, som
tog kontakt med köpmannen Gustaf Carlberg. Denne hade tidigare donerat
pengar till universitetet, bland annat till statyn av prins Gustaf som hade avtäckts
vid universitetets 450-årsjubileum fem år tidigare. Carlberg var till en
början avvisande men lät sig inom loppet av ett par dagar övertalas sedan han
bringats till insikt om vilken ära som skulle tillfalla donatorn. alla papper gjordes
i ordning inom loppet av två dagar och undertecknades samma dag som de
skulle överlämnas. med kurir sändes donationsbrevet till Uppsala och var universitetets
rektor otto lagercrantz tillhanda på förmiddagen den 5 november
(av praktiska skäl firades Gustaf Adolf en dag för tidigt).
Den Carlbergska donationen omfattade 350 000 kronor, medel som säkerställde
en professur åt Nordström. Den nye professorn hade hållits ovetande
om planerna fram till kvällen före jubileet. Under själva högtidligheten, vid
vilken Gustaf V och prinsarna Wilhelm och Carl var närvarande, kunde universitetets
rektor otto lagercrantz tillkännage donationen omedelbart innan
han introducerade högtidstalaren, den blivande professorn. Även om Gustaf
Carlberg – precis som frans Kempe när det gällde professuren i växtbiologi –
redan i samband med donationen hade utkorat lärostolens förste innehavare
återstod vissa formalia. för att kunna kallas till en professur måste sakkunniga
ha intygat att vederbörande i en öppen konkurrens skulle ha satts före ”varje
annan svensk man”. Till sakkunniga i detta fall utsågs henrik schück, martin
lamm och anton Blanck, som inom en vecka lade fram sina utlåtanden, vilka
alla var översvallande. lamm skrev rentav att svensk humanistisk forskning