GIFTERMÅL OCH FAMILJEFÖRHÅLLANDEN

199
hvarken vid hans gårdar eller annorstädes i bygden. Han var nog
en genomsnittlig herremanstyp, med samtidens karaktärsdrag på godt
och ondt och med släktdragen utformade i ett häftigt lynne och ett
sj älfsäkert sinne. Förvisso var det dock rätthafveriet mera än strids-
lystnaden, som ledde honom till de ändlösa tvisterna, ty då han ej
själf blef angripen, var han snarast en fridens man - en god son och
en värderad make. Med moder och syskon förekommo inga slit-
ningar, och i de svåraste åren var hustrun den enda, som troget stod
vid hans sida. Hjärtats gifmildhet låg också alldeles säkert bakom
hans lättsinniga slöseri. Öfverhufvudtaget tycker man sig skönja
något sorglöst öfver hans väsen åtminstone i mannakraftens år, men
med olyckorna och motgångarna bröts nog äfven lifsmodet. Mycket
tyder på att dessa egenskaper voro förenade med en representativ
förmåga, som säkerligen gjorde sig förträffligt, då han ännu var belyst
af sin lyckas sol. Den en gång käcke kavalleristen var ännu i ålderns
dagar en charmör, som bättre än den beräknande svågern förstod
att tjusa sina närmaste. Äfven den tragiska gestalten höll sig till-
räckligt upprätt för att inför sena tiders iakttagare väcka medkänsla.
Att efter Carl Perssons död uppklara den trassliga härfva, som
tillskapats genom hans vidlyftiga transaktioner, var ingen lätt sak.
Kreditorerna voro många, rättsanspråken lågo i flera fall oklara,
och de som innehade delar af hans forna egendomar tvistade sins-
emellan om arfslotter, köpeaftal, reduktionsgravationer och uppgörel-
ser af allehanda slag. Det drog också om många år, innan allt blef
utredt, och ännu upp i det följande århundradet lågo inför domstolarna
tvistemål om rättsanspråk, som stodo i samband med Carl Perssons
affärsförbindelser. Den oreda, i hvilken han bragt sin ekonomi,
visade sina efterverkningar långt efter hans död.
Närmast voro naturligtvis arfvingarna berörda af stridigheterna.
Utom änkan Beata Sparre var det tre söner och tre döttrar, som
stodo sörjande kring Carl Perssons bår. Genom hans förvållande hade
familjen gått förlustig det sammanhållande band, som släktgården
utgjort för de äldre generationema, och i arf hade de icke fått mera
än det som en alltigenom gäldbunden kan lämna. Men de som voro
mest påstridiga hade ju alltid anspråk att komma med, och dem
försummade de ej heller att frambära.
Beata Sparre, som stått Carl Persson närmast och delat ansvaret
för hans verk, hade också att bära den tyngsta bördan vid slutupp-
görelserna. Flera mål lågo vid tinget, och den egendom, hon lyckats
rädda, kunde ej utan ansträngningar garderas.
På hösten 1694 hade Catharina Lovisin, Johan Gripenwalds änka,
riktat svåra anklagelser mot fru Beata i samband med en påminnelse
om mannens fordringar från tiden för Hofvetorpsköpet. Fru Beata