GIFTERMÅL OCH FAMILJEFÖRHÅLLANDEN

201
Fru Beata tyckes äfven ha begärt att direkt få återköpa gårdarna,
men då hon icke hade »de reda penningar att restituera, som hon då
själf funnit sig skyldig till», fick frågan därom förfalla. I stället
fortsattes nu tvisten inför nya instanser, då både landshöfdinge-
ämbetet, hofrätten och Kungl. Maj :t besvärades med inlagor från
båda parterna. Cederhielm protesterade på det kraftigaste mot de
kraf, som fru Beata »i giruger begärelse» framställt, medan hon å sin
sida hänvisade på Cederhielms skefva ställning såsom samtidigt
domhafvande och part, och anhöll att Kungl. Maj:t själf ville upptaga
saken och icke tillåta att den »drages till instantierne der att ruinera
och fördärfva mig fattiga enka och mitt lilla späda barn». Ceder-
hielm sökte äfven råd af sin broder Josias, den sedermera bekante
statsmannen, som lofvade att flitigt »vigilera» hos höga vederbörande
för att stäfja »den ostyriga människans galenskap». Efter att lands-
höfdingeämbetet haft frågan under utredning 1696 läto emellertid
både Kungl. Maj:t och Göta hofrätt bero vid de verkställda förrätt-
ningarna, som i sak underkände fru Beatas besvär 1 .
Slutligt afgjord blef tvisten icke förrän den 30 december 1698, då
förlikning ingicks mellan Beata Sparre och Cederhielm, som nu äfven
formellt var gårdarnas ägare. Båda förbundo sig att hålla alla de
gjorda transaktionerna »nu samt i tillkommande tider på bägge sidor
uti högsta kraft och odisputerlige». Följande år blef förlikningen af
Kungl. Maj:t stadfäst, men ännu några år tvistades om inbetalningen,
hvarvid också bankens och Catharina Lovisins fordringar inblandades 2 .
Detta var det sista försöket Beata Sparre gjorde att få behålla någon
af sin mans forna egendomar. Tydligen var hon en praktiskt begåfvad
kvinna med blick för det affärsmässiga - af en typ, som ej var ovan-
lig i de högre klasserna vid denna tid. Samtidigt var hon en kraft-
natur, som icke skrädde hvarken ord eller åthäfvor, när hon ville
drifva sina önskningar igenom. Det var därför ej underligt, att hon
sågs med oblida ögon af Carl Perssons viljestarka dotter Christina.
Intet medel tyckes hon ha lämnat oförsökt för att hålla ställningen
uppe. Men hon kom för sent in i Carl Perssons släkt. Grunden var
redan alltför underminerad för att något skulle kunna räddas.
Så fick hon då vandra samma tunga väg som mannen. Då hon
icke frivilligt ville slita det sista bandet, som höll henne fästad vid
de sekelgamla släktdomänerna, måste myndigheterna anlitas för en
vräkning. Den I7 februari 1697, således före den slutliga förlikningen,
1 Kungl. Maj:ts bref 1696 4/4 och Beata Sparres bref 1696 30/4, 21/5;
Cederhielms förklaring i bref 1696 pres. 8/6, där flera äldre handlingar
åberopas och där Kungl. Maj:ts resolution 1696 18/7 är åtecknad; Göta
Hofrätts resolution 1696 28/7 (N 2 d). Josias bref 1696 26/2, 8/4, 26/9,
3/10, 1697 28/4 (UB, F 153). Jfr äfven 1697 28/4, där Josias synes frukta
reduktionsåtgärder.
2 Uppgörelse 1698 30/12 och Kungl. Maj:ts resol. 1699 11/10, anförda i
Ced. fört. (S 103). Flera handlingar i tvisten 1694-1761 (B 280).