En bok om I15

1 INNEHÅLL

2 INNEHÅLL

EN BOK OM I 15 

Kungl Älvsborgs Regemente 

1624 – 1974 

Redaktör 

Torgny Bondestam 

3 INNEHÅLL

En bok om I 15 trycks i en första upplaga 

på 4 000 exemplar, varav 200 exemplar 

i numrerad bibliofilupplaga. 

Teckningar och omslag 

Sven Angborn 

Fototeknik 

Bengt Engdahl 

Kartor och diagram 

Börje Johansson 

Bildmaterial 

Museet I 15 

Kamratföreningens medlemsblad 

Borås Tidning 

m fl 

Bokband 

Lindskogs Bokbinderi Eftr 

Sjuhäradsbygdens Tryckeri AB 

Borås 1974 

4 INNEHÅLL

Innehåll 

Honnör för givarna .................................................................................................... 8 

Regementschefens förord 

Av överste Gunnar Lundquist............................................................................ 9 

Läget i stort omkring år 1620 

Av generallöjtnant Erik Rosengren ................................................................. 11 

Nils Stiernsköld och regementets tillkomst 

Av krigsarkivarie Bertil Broomé....................................................................... 19 

Regementets ursprung och utveckling 

Av överstelöjtnant Carl-Filip Holmqvist .......................................................... 23 

Glömda strider och episoder 

Av överstelöjtnant Tor Backlund ..................................................................... 67 

Tre namn på regementets fana 

Av överstelöjtnant Carl-Filip Holmqvist .......................................................... 81 

Försvaret av Nya Elfsborg 

Av överstelöjtnant Claes Sprakarn .................................................................. 93 

Älvsborgare i strid 

Av överstelöjtnant Tor Backlund ..................................................................... 99 

Regementets förflyttning från Fristad till Borås 

Av överstelöjtnant Einar Sundler................................................................... 111 

Kompanichef på 1910-talet 

Av general Olof Gerhard Thörnell.................................................................. 117 

Rysk avlösning på Fristad hed 

Av stadsarkivarie Torgny Bondestam ........................................................... 125 

Mellankrigstiden – idyll under knapphetens stjärna 

Av överstelöjtnant Svante Millqvist ............................................................... 133 

Beredskapstiden 

Av överstelöjtnant Sten Lindqvist ................................................................. 153 

5 INNEHÅLL

Från 1945 till nutid 

Av major Bengt Kjellgren ............................................................................... 181 

Regementets fälttecken 

Av överstelöjtnant Tor Backlund .................................................................. 191 

Från Compagniemärken till kompaniflaggor 

Av överstelöjtnant Inge Werner..................................................................... 199 

Porträtt av tolv regementschefer 

Av överstelöjtnant Axel von Heijne ............................................................... 205 

Befälsboställen och soldattorp 

Av kapten Bror Nygren och kapten Stig Ståhl ............................................. 233 

Musikkåren 

Av musikdirektör Kjell Lundberg .................................................................. 259 

Profiler bland den civila personalen 

Av kansliskrivare Gösta Hademo .................................................................. 273 

Kamratföreningen 

Av civilingenjör Gunnar Berg ........................................................................ 277 

Landstorm, hemvärn, skytte 

Av överstelöjtnant Anders Jilmstad.............................................................. 285 

Understöd utan vapen 

Av överstelöjtnant Gösta Pålsson................................................................. 295 

Företagsamma älvsborgare 

Av major Jan Blomqvist ................................................................................. 303 

Lars Wilhelm Kylberg, en färgstark kapten 

Av skriftställare Philip Josefson ................................................................... 309 

Adam Anders Thorén – en svensk Dreyfusaffär 

Av fil dr Alf Åberg ............................................................................................ 313 

Gustaf Lorentz Sommelius – en skandinavismens pionjär 

Av direktör Lennart Hagman.......................................................................... 319 

Carl Fredrik Grevillius i utländsk krigstjänst 

Av överste Fredrik Grevillius ......................................................................... 327 

Kyrksal och museum 

Av skriftställare Philip Josefson ................................................................... 335 

Personregister ....................................................................................................... 343 

6 INNEHÅLL

Illustrationen av regementet: Ur J Mankell, Svenska arméen (1864). 

7 INNEHÅLL

Honnör för givarna 

Ekonomiskt har En bok om I 15 möjliggjorts främst genom anslag från Delegationen 

för militärhistorisk forskning och från Borås kommun, varjämte bidrag 

har lämnats från regementets samtliga personalorganisationer och dess kamratförening 

samt från industrier och privatpersoner i bygden. 

8 INNEHÅLL

Regementschefens förord 

Någon samlad framställning av Kungl 

Älvsborgs regementes historia har hittills 

inte funnits, endast skildringar av 

begränsade avsnitt av regementets tillvaro, 

såsom löjtnanten Otto Mannerfelts 

år 1887 utgivna ”Anteckningar 

om Kongl Elfsborgs Regemente 

1680-1815” och den 1964 i samband 

med 50-årsminnet av regementets inflyttning 

från Fristad hed till Borås 

publicerade minnesskriften ”Kungl 

Älvsborgs regemente Fristadhed-Borås 

1914-1964”, redigerad av kaptenen 

Herman Rydin. 

Inför regementets 350-årsjubileum 

1974 har det synts angeläget att fylla 

denna brist. För ändamålet bildades i 

början av 1972 en historiekommitté 

med representanter för såväl olika personalgrupper 

bland regementets anställda 

som det civila samhälle, med vilket regementet ända sedan sin tillblivelse haft 

en nära anknytning. 

Medlemmar av historiekommitten har varit överstelöjtnant Sven Berg, stadsarkivarie 

Torgny Bondestam, kapten Bertil Bäckstrand, kansliskrivare Gösta Hademo, 

fanjunkare Gösta Henriksson, överstelöjtnant Carl Filip Holmqvist, regementsche- 

9 INNEHÅLL

fen överste Gunnar Lundquist, överstelöjtnant Gösta Pålsson, kapten Stig Ståhl och 

konsul Harry Wennerlund. Som ordförande har regementschefen fungerat, som 

sekreterare överstelöjtnant Gösta Pålsson, som kassaförvaltare överstelöjtnant Sven 

Berg och, sist men inte minst, som redaktör stadsarkivarie Torgny Bondestam. 

Avsikten har inte varit att åstadkomma en allt täckande och fullständig, kronologisk 

historik över regementets tillvaro under tre och ett halvt sekel. Ambitionen har 

begränsats till att i ett antal separata, fristående uppsatser skildra händelser, förhållanden 

och personligheter m m som ansetts särskilt intressanta och värda att 

belysas. Det är historiekommittens förhoppning att därigenom ha kunnat kombinera 

lättlästhet med vetenskaplig saklighet. 

Ett stort antal personer – utöver historiekommitténs medlemmar – har i större 

eller mindre omfattning medverkat till föreliggande arbete. Därvid har i många fall 

utförts betydande forskningsinsatser av stort intresse och bestående värde. Medarbetarna 

i boken om I 15 är värda ett varmt tack för förtjänstfullt och träget arbete. 

Ett verk som det här föreliggande kan inte åstadkommas utan väsentliga ekonomiska 

resurser. Sådana har välvilligt ställts till förfogande från många håll – enskilda 

såväl som organisationer, institutioner, kommuner, näringsliv m fl – såsom 

närmare framgår av förteckning på föregående sida. För alla bidrag, stora 

och små, uttalar jag likaledes varmt tack. 

Det är historiekommitténs mening, att ”En bok om I 15 – Kungl Älvsborgs regemente 

1624-1974” värdigt skall ansluta sig till högtidlighållandet av regementets 

350-åriga tillvaro. Det är också kommittens förhoppning, att boken skall bli till nytta, 

glädje och inspiration för alla nuvarande och tidigare älvsborgare. 

Gunnar Lundquist 

10 INNEHÅLL

Läget i stort omkring år 1620 

Den tid då vårt regemente kom till var en tid av snabb utveckling och stora förändringar 

på många betydelsefulla områden. 

Läget var svårt. Sverige befann sig i krig eller överhängande hot om krig mot tre 

grannländer. Landet var hårt slitet av två just avslutade krig, det ena med krigshärjningar 

inom eget land och ett 1619 slutbetalt krigsskadestånd, ”Älvsborgs andra lösen”, 

som tvingat till stora ekonomiska ansträngningar. Resurserna var mycket begränsade, 

befolkningen gles, krigsmakten både till lands och till sjöss under nödvändig 

omorganisering och uppbyggnad. 

Den unge Gustav II Adolf hade emellertid redan visat sig vuxen sin höga ställning 

och sitt tyngande ansvar. Med hjälp av goda medarbetare och ett alltmer sammansvetsat 

folk kunde han föra sitt land ur dess instängda och hotade läge och lägga 

grunden för den period i vår historia som benämns stormaktstiden. Medlen härtill 

var en storartad reformverksamhet på samhällslivets alla områden och en från 

grunden nyskapad organisation av den för rikets läge och framtid nödvändiga försvarsmakten. 

Han tillträdde 1611 riksstyrelsen som fullmyndig 17-åring och tvingades 

under hela sin regeringstid fram till dödsskottet vid Lützen 1632 ständigt föra 

krig. 

Som ett led i försvarets nyorganisation tillkom Älvsborgs regemente 1624 – dess 

nuvarande förläggningsort Borås grundades 1622. 

Det dåtida Sverige hade ett instängt och besvärligt läge, geografiskt och strategiskt. 

Skåne, Blekinge, Halland och Gotland liksom Ösel tillhörde den mäktige 

grannen i söder Danmark, som var förenat med Norge, till vilket hörde Viken 

(Bohuslän). Sveriges ”enda port mot väster” var den smala landremsan kring Göta 

älvs utlopp, med Nya Lödöse (Göteborg 1621) och Älvsborgs fästning. All annan 

sjötrafik från Sverige måste gå genom det av Danmark behärskade Öresund. Till 

11 INNEHÅLL

Norge räknades också Särna och Idre socknar av nordvästra Dalarna liksom Härjedalen 

och Jämtland. Rikets bredd i höjd med Sundsvall (grundat 1624) var 

knappa 10 mil. Och längst uppe i norr, mot Finnmarken, var gränsen obestämd – 

en orsak till ständiga förvecklingar. 

Till Sverige hörde Finland, som efter långt utdragna krig med grannen i öster genom 

den goda freden i Stolbova 1617 hade fått den östgräns, som skulle bestå till 

stormaktstidens slut 1721 . Stolbovafreden förde även Ingermanland till Sverige – 

med riksgräns tvärs över Ladoga – varigenom den ryske grannen blev helt avstängd 

från Östersjön. Söder om Finska viken hade Estland med Dagö gett sig under 

Sverige 1561, försvarat och utvidgat genom freden i Teusina 1595. 

Så såg alltså Gustav II Adolfs Sverige ut kring år 1620, ett vidsträckt, glest befolkat 

rike, med mycket långa gränser att försvara och med de sårbara sjökommunikationerna 

över Östersjön och Bottenhavet som förbindelseleder mellan rikets vitala 

delar. Gränserna – särskilt mot Danmark–Norge – gick genom relativt svårtillgängliga 

skogs- och bergsområden (Göta älv mot Viken), ”naturliga” gränser 

för dåtidens geografi. 

Den utrikespolitiskt dominerande grannen var Danmark, en gång unionspartnern 

och ständigt motståndaren i en lång rad krig, som oftast gällde Sveriges existens som 

fri nation. Frederna i Stettin 1570 (Älvsborgs första lösen) och i Knäred 1613 hade 

bara gett tillfällig avspänning. 

Polens konung gjorde anspråk på Sveriges tron och var den i dåläget farligaste 

konkurrenten om de baltiska länderna. 

Ryssland hade, efter ”den stora oredan”, just börjat den styrketillväxt, som småningom 

skulle leda till Peter den Store och den för Sverige katastrofala freden i Nystad 

1721. 

Dessa tre grannar utgjorde hot och hinder för Sverige och skulle – även i fortsättningen 

– ofta uppträda gemensamt i krissituationer. 

Söder om Östersjön däremot var Tyskland splittrat, politiskt, ekonomiskt, religiöst 

och militärt, i en lång rad smärre stater, löst sammanhållna under den tyske 

kejsaren i Wien. Där hade 1618 det 30-åriga kriget börjat och därmed en kamp om 

politiskt och religiöst övervälde, som kunde komma att medföra hot mot och risker 

för Sverige. 

Det dåtida (egentliga) Sveriges befolkning uppskattas till en dryg miljon, med få 

och små städer. Flertalet levde på jord- och skogsbruk, fiske, handel och sjöfart. Industrin 

var svagt utvecklad, även om Sala silver och Falu koppar var kända över 

hela Europa. Kommunikationerna till lands begränsades till ett fåtal enkla genomfartsleder 

– hästen det snabbaste förbindelsemedlet, även för underrättelsetjänst, 

order och rapportering. Gustav II Adolfs Sverige var ännu 1620 ett fattigt och outvecklat 

land i en nordlig avkrok av Europa. 

Västergötland, Älvsborgs regementes ursprung och hembygd, är ett urgammalt 

svenskt landskap, ett av de rikaste och tätast befolkade i det gamla Sveaväldet. Det 

hade nästan alltid varit ett gränsland, med Göta älv som gräns mot det norska 

Viken och stora skogs- och myrmarker mot det danska Halland. Nästan alla krig 

12 INNEHÅLL

Sveriges gränser år 1620. 

mot grannen i väster hade medfört stridshandlingar på västgötsk mark, brand och 

förhärjning, inte minst av gränsbygden mot Halland. De starka fästningarna Bohus, 

Marstrand och Varberg markerade och försvarade ”fientligt” land, medan Älvsborgs 

fästning och Gullbergs fäste stödde den svenska ”porten i väster”. Längs 

vägarna mot gränsen, vid Göta älv och längs Viskan och Ätran fanns en rad smärre 

svenska fästen. 

Under Nordiska sjuårskriget 1563-1570 (fred i Stettin) var Västergötland, som 

vanligt, en av krigsskådeplatserna. Älvsborg togs av danskarna. Västgöten, fältöversten 

Knut Håkansson Hand stupade i det för Sverige olyckliga slaget vid Axtorna 

1565, sedan Hand dessförinnan hade intagit såväl Varberg som Falkenberg. 

13 INNEHÅLL

Under Kalmarkriget 1611-1613 (fred i Knäred) tog danskarna i 1612 års fälttåg 

ånyo Älvsborg, förstörde Gullbergs fäste, brände Nya Lödöse – vilket medförde 

anläggandet av Göteborg 1621 – och framträngde genom Göta älvdalen ända till 

Skara. Även under 1613 års sommarfälttåg var Västergötland väsentlig krigsskådeplats, 

med bl a Alingsås – Larv – Lidköping och Härryda – Tranemo tagna av 

danskarna. Under striderna i Västergötland dessa år verkade bl a fältöversten Jesper 

Mattsson (Krus). Dåtidens krigföring var hård för erövrad bygd, med total nedbränning 

som ofta nyttjat stridsmedel. I det hänseendet var svenskarna lika goda 

som danskarna, bl a i raider mot Nordhalland och Varberg. 

Vid krigsslutet 1613 stannade de sju västgötska häradena Sävedal, Askim, Hising, 

Bollebygd, Ale, Vättle och Flundre i dansk hand som pant för Älvsborgs lösen, 

att betalas på sex år, vilket Sverige med en betydande kraftansträngning lyckades 

med. 

En av de väsentligaste faktorerna i den stora maktbalansen vid denna tid var 

givetvis de ömsesidiga militära styrkeförhållandena. Även på detta område pågick 

en – relativ långsam – utveckling, såväl organisatoriskt som tekniskt och taktiskt. 

På kontinenten hade – mot bakgrund av de nytillkomna men ännu mycket enkla 

eldhandvapnen och ett växande men tungt och svårrörligt artilleri och inspirerat av 

det schweiziska bondeinfanteriets segrar över riddarhärar – för kriget till lands utvecklats 

två taktiska skolor, den spanska och den nederländska. Båda krävde för 

god effekt en väl utbildad trupp och en tämligen dyrbar och svåranskaffad vapenoch 

skyddsutrustning. Detta, i förening med dåtidens små möjligheter att i fält underhålla 

(vidmakthålla) större härar medförde ett allmänt tillämpat system byggt på 

värvad trupp, legosoldater. Systemet var dyrbart och förutsatte en statsmakt med 

centralt disponibla stora ekonomiska resurser. 

Den spanska skolans tunga och svårrörliga ”fyrkanter” mötte i strid den yngre 

nederländska skolans lättare och smidigare ”bataljoner”, varvid de senare visade 

fördelar och möjlighet till vidare utveckling. I det 30-åriga krigets början tillämpades 

alltjämt de två skolornas taktiska mönster i de deltagande kontinentala ländernas 

härar. 

Till sjöss utvecklades flera och större fartygstyper, med segel och rodd som enda 

drivkrafter och med efterhand tyngre beväpning och allt starkare stridskrafter medförda 

ombord. 

Danmarks stridskrafter till lands och sjöss vid denna tid var av kontinental modell, 

relativt starka och ledda av den vittsyftande och hårdföre konungen Kristian 

IV. 

Polen var ännu en farlig motståndare, med betydande militära resurser, där särskilt 

det väl beridna kavalleriet hade visat goda kvaliteter i strid. 

Ryssland var även i detta avseende ännu relativt outvecklat, men genom sin tyngd 

och de långa landgränserna mot svenskt-finländskt-baltiskt område ett potentiellt 

hot, som band svenska resurser, i form av gränsfästningar och trupp. 

I det tyska riket pågick kriget för fullt, med Tilly och snart Wallenstein som framstående 

militära ledare. 

14 INNEHÅLL

Sjömakterna England och Holland hade båda starka handelsintressen i Östersjön 

och behov av fri sjötrafik norr om Finnmarken på de nordryska hamnarna och var 

följaktligen betydelsefulla intressenter i Sveriges politik. De övade starkt inflytande 

på det sjömilitära läget i Östersjön och kring Öresund. 

Frankrike, senare Sveriges bundsförvant i det 30-åriga kriget, hade en stark krigsmakt 

helt av kontinental modell. 

I Sverige hade den militära utvecklingen gått långsamt och trevande. Rikets försvar 

byggde sedan urminnes tid på ”man ur huse”, utvecklat till ett brokigt och 

svagt beväpnat lantvärn, med god förtrogenhet med skogsterräng och bråttaktik. 

Gustav Vasas seger i befrielsekriget hade väsentligen möjliggjorts genom förhyrda 

stridskrafter, såväl till lands som sjöss. Rikets starkt begränsade ekonomiska resurser 

uteslöt en strikt tillämpning av det kontinentala systemet med legotrupp. Här inverkade 

också den stora ytan och de långa och svåra gränserna både på land och 

mot havet. I Sverige och Finland fanns också en unik tillgång i form av en fri och 

självägande bondeklass, med urgammal rätt att bära vapen och urgammal skyldighet 

att med dem medverka i rikets försvar. 

På dessa speciella svenska förutsättningar tillkom på Västerås riksdag 1544 ”vår 

första härordning”, byggd på allmän värnplikt och utformad i ett system för landskapsvis 

utskrivning av krigsfolk, varom överenskommelse träffades mellan berörda 

parter med konungen som avgörande beslutsfattare – efterhand alltmera utvecklat 

till rotering för infanteriet, rusthåll för rytteriet och båtsmanshåll för sjöförsvarets 

bemanning (ur den gamla ledungen). 

Den mångbegåvade Erik XIV försökte på denna grund och med även antika förebilder 

utforma en egen svensk organisation och taktik. Innan ännu en fast grund 

hade hunnit läggas mötte detta svenska system den danska legohären vid Axtorna 

utanför Varberg 1565 och lyckades inte bestå provet i fält. Eriks avsättning 1568 

gjorde detta framsynta arbete till en snabbt förgången episod. 

Karl IX anställde holländaren greve Johan av Nassau-Siegen för att i Sverige införa 

den nederländska taktiken på de förutsättningar som 1544 års utvecklade härordning 

erbjöd. Men tiden för det grundläggande arbetet var för kort (1601 – 

1602) och vid eldprovet i det olyckliga slaget vid Kirchholm sydöst om Riga 1605 

blev nederlaget stort. 

Insikten om behovet av ett starkt sjöförsvar kom till praktiska uttryck hos såväl 

Gustav Vasa som framför allt Erik XIV, men fram till här aktuell tid motsvarade 

den svenska flottans styrka icke dess nödvändiga uppgifter vid ett krigsläge, som 

krävde tryggade transporter över Östersjön. 

Sådant var, i korta drag, läget när Gustav II Adolf 1611 blev konung. Med de resurser 

som fanns slutförde han det danska kriget till den inte alltför oförmånliga freden 

i Knäred 1613 och lyckades 1617 – mot bakgrund av ”den stora oredan” i 

Ryssland – nå Stolbovafredens för Sverige mycket fördelaktiga villkor. Under dessa 

krig – och det redan pågående kriget mot Polen, där dock stillestånd slöts 1618 

på två år – hade konungen genom närgången praktisk erfarenhet lärt mycket om 

15 INNEHÅLL

Gustav II Adolf. Axel Wallenbergs kungabild på Stora Torget i Borås. 

16 INNEHÅLL

motståndarnas resurser och också kommit till klar insikt om det svenska försvarets 

förtjänster såväl som dess svåra brister. 

Och nu igångsattes, redan från 1617, ett storartat reform- och uppbyggnadsarbete, 

som småningom skulle leda till det för Sverige ytterst fördelaktiga stilleståndet 

med Polen i Altmark 1629 och – på slagfältet – till den avgörande svenska 

segern vid Breitenfeld 1631. Vid Breitenfeld visade sig Gustav Adolfs nyskapade 

svenska brigadorganisation överlägsen motståndarens kontinentala legotrupper under 

ledning av den gamle beprövade Tilly, både organisatoriskt, taktiskt och tekniskt. 

Den svenske konungen blev en av de stora i krigshistoriens exklusiva galleri 

av verkligt betydande nyskapare och förgrundsgestalter. 

Detta militära reformarbete omfattade till slut alla områden av försvarsorganisationen 

och alla landsdelar. Under det tidigare skedet, de ”lugna” åren 

1617-1620, omvandlades sålunda de gamla västgötafänikorna till landsregementet 

Västergötland med 12 landskompanier, som taktiskt bildade 6 nyskapade taktiska 

”skvadroner”. Under det andra skedet, stilleståndsåren 1623-1625, tillkom den s k 

1624 års organisation, varvid i Västergötland organiserades, utöver rytteri, Skaraborgs 

regemente och Älvsborgs regemente, vardera om 8 kompanier, grunden för 

den taktiska brigaden, som bildades av 3-4 skvadroner. 

Nydaningsarbetet gav också kavalleriet och artilleriet ändamålsenlig organisation 

och utrustning. Flottan fick sitt genom en stark forcering och modernisering av fartygsbyggandet. 

Rubriken till denna uppsats, läget i stort, återfinns sedan gammalt i operativa och 

taktiska militära bedömanden. Det gäller att få fram ett underlag av fakta och tendenser, 

som skall leda till chefens beslut i den givna situationen. Här har, mycket 

kortfattat och med några detaljer kring vår egen bygd, tecknats en del av de förutsättningar, 

brister och svårigheter, som Gustav II Adolf hade att bemästra i sin 

ansvarsfyllda uppgift som ledare i en krävande tid. Riksledningen måste förstärkas 

och ges en ändamålsenlig organisation, vilket i sin tur måste få konsekvenser för den 

regionala administrationen, civilt och militärt. De ekonomiska resurserna, avgörande 

för kraftutveckling på alla områden, krävde snabba åtgärder. Kommunikationer 

till lands och vatten, upprustning av näringslivet, teknisk nydaning, fabriker och 

varv – allt måste effektiviseras eller nybyggas. Försvaret måste ges den styrka, som 

den utrikespolitiska utvecklingen och aspirationerna fordrade. Sveriges läge ”på de 

inre linjerna” var förmånligt för snabba ingripanden mot olika motståndare var för 

sig och efterhand – om de militära resurserna var tillräckliga och rörliga. Det inringade 

läget krävde skicklig diplomati och utrikespolitik – för att skaffa bundsförvanter 

och splittra motståndarna. Och så mycket mera! 

Vi vet hur det gick. Gustav II Adolf lyckades med hjälp av skickliga medarbetare 

och trots nästan ständigt krigstillstånd bemästra riskerna i läget i stort. När han 

blott 38-årig rycktes bort hade hans reform- och uppbyggnadsarbete avsatt resultat, 

som till väsentliga delar tillhör grunden för dagens Sverige. 

Hur gick det för Västergötland, för 1621 års Göteborg, för 1622 års Borås? 

17 INNEHÅLL

Om utvecklingen för vårt eget regemente, 1624 års Älvsborgs regemente, står att 

läsa i denna bok. 

Litteratur: 

Utförliga framställningar i detta ämne kan studeras i Generalstabens 

krigshistoriska avdelnings stora verk ”Sveriges krig 1611-1632” (1936-1939) eller i verkets 

kortare föregångare ”Gustaf II Adolf. Minnesskrift på 300-årsdagen av slaget vid 

Lützen” (1932). 

Erik Rosengren 

18 INNEHÅLL

Nils Stiernsköld 

och tillkomsten av 

Älvsborgs regemente 

Gustav II Adolfs regeringstid var en nydaningsperiod i fråga om många av samhällslivets 

funktioner. Inte minst gäller detta om vår försvarsmakt och framför allt om 

armén. Då lades grunden till det centrala ämbetsverk, som efter kungens död i 1634 

års regeringsform benämndes krigskollegium och som under mer än två hundra år 

skulle vara det ledande förvaltningsorganet för den svenska hären. Också på det 

lokala planet präglades utvecklingen av en livlig reformverksamhet, som innefattade 

både rekrytering och organisation. 

Från år 1617 växte successivt fram en regementsindelning, först i s k landsregementen 

och efter några år i s k fältregementen. Ett av dessa sistnämnda skulle 

bli Älvsborgs regemente, som räknar sitt ursprung från 1624. Organisationsarbetet i 

stort är väl känt genom djupgående undersökningar, delvis utförda i samband med 

förstudierna till det av generalstabens krigshistoriska avdelning utgivna mäktiga 

verket om Sveriges krig 1611-1632 (1-6, bilagsband 1-2, 1936-39). Främst bör 

härvid nämnas Bertil C:son Barkmans arbete om Gustav II Adolfs regementsorganisation 

vid det inhemska infanteriet (Meddelanden från generalstabens krigshistoriska 

avdelning, 1, 1931), Gustaf Petri, Kungl Första livgrenadjärregementets 

historia, 2 (1928) och Einar Bensow, Kungl Skaraborgs regemente, 1 (1931). Författarna 

lämnar synpunkter på den idémässiga bakgrunden och på inflytelser från utlandet 

på organisationsarbetet. Av stor betydelse var sammanhanget med 

rekryterings- och utskrivningsfrågorna. Gustav Adolfs arbete underlättades av att 

han kunde utnyttja framstående militär expertis i sin omedelbara närhet. En av hans 

bästa medhjälpare, särskilt vid organisationsarbetet i Västergötland, var riksrådet 

Nils Stiernsköld. 

Nils Stiernsköld har spelat en stor roll i Västergötlands historia. Han räknas med 

rätt som Borås stads grundläggare. Han hade gjort en utpräglat militär karriär. Mer 

än tio år äldre än Gustav Adolf hade han utbildats hos tidens ledande härförare, 

19 INNEHÅLL

Nils Stiernsköld. Figur på 

gravmonument i Gillberga 

kyrka. 

20 INNEHÅLL

Moritz av Oranien. I Karl IX:s och Gustav Adolfs krig hade han vunnit anseende 

som en ovanligt begåvad och mångsidigt användbar officer. Särskilt kända är hans 

insatser vid Dünamündes försvar 1608-09. Därtill kom en rik administrativ erfarenhet 

som ståthållare i Jönköping 1613-17 och på Älvsborg från 1619. Stiernskölds 

ståthållartid sammanföll med en brytning i vår civila lokalförvaltnings historia, 

då den äldre typen av ståthållardömen omvandlades till län i mera modern mening. 

Sambandet mellan uppgifterna på det militära och det civila området gav en 

särskild prägel åt verksamheten. 

Redan som ståthållare på Jönköping blev Stiernsköld enligt sin instruktion överste 

för krigsfolket i Småland och Västergötland – av det senare landskapet var en 

betydande del pantsatt till danskarna. Barkman har påpekat, att översteämbetet i 

detta fall var en för de södra och sydvästra gränslandskapen speciell befälsinstans 

utan motsvarighet i andra delar av landet. Stiernsköld kom som ståthållare på Jönköpings 

slott att i betydande omfattning handlägga militära uppgifter, som berörde 

också Västergötland. Han var ständigt stadd på utskrivnings- och mönsterresor, och 

omsorger om krigsfolkets avlöning och utrustning upptog en stor del av hans tid. I 

slutet av år 1616 fick han Gustav Adolfs uppdrag att tillsammans med lagmannen 

Jöran Gyllenstierna skriva ut knektar i Västergötland och i början av året därpå erhöll 

han fullmakt som överste och chef för det landsregemente som skulle organiseras 

i nämnda landskap. 

Det skulle dröja två år innan Stiernsköld kunde utöva sitt chefskap. En värvningsresa 

till Nederländerna och deltagande i polska fälttåget kom emellan och befälet 

upprätthölls under tiden av en av Stiernskölds vapenbröder, Bengt Kafle. Med 

så mycket större intensitet tog Stiernsköld sig an sina översteuppgifter, sedan han i 

början av 1619 återvänt till Sverige och utnämnts till generalståthållare på Älvsborg. 

De till Danmark pantsatta häraderna var nu återlämnade och en av de första 

uppgifterna blev att där skriva ut knektar till det nya regementet; inalles torde två 

kompanier ha rekryterats därifrån. Samtidigt överfördes två kompanier, rekryterade 

från Småland, från det västgötska landsregementet till det östgötska. Det är uppenbart, 

att Stiernsköld var ett följsamt verktyg till Gustav Adolf vid moderniseringen 

av regementets befäl och utrustning. I stor utsträckning ersattes de gamla 

kompanicheferna med nya, ofta adelsmän. Med stor energi lyckades han skaffa uniformer 

till det nya krigsfolket. Inte mindre än 200 skräddare samlades på Stiernskölds 

order i Götala. Åtgärden kritiserades av kammarråden såsom alltför överdådig. 

Med kraft slog han vakt om personalens avlönings- och underhållsintressen. 

Under vintern 1620-21 följde nya utskrivningar över hela landet. De leddes i 

Västergötland av Stiernsköld och lagmannen Gabriel Gustafsson Oxenstierna, 

rikskanslerns bror. Avsikten var att skaffa fram folk för det planerade fälttåget 

mot Polen. Ur det stora landsregementet uttogs ett regemente om åtta kompanier på 

vardera 147 man och ställdes under befäl av Johan Henriksson Rytter. Ett mindre 

regemente om fyra kompanier förenades med folk från Östergötland och Småland 

under Jost Clodts befäl. 

21 INNEHÅLL

Stiernsköld och Herman Wrangel avfärdade på våren 1621 Rytters och Clodts 

regementen till krigsskådeplatsen. Återstående kompanier blev kvar i Västergötland. 

Stiernskölds regementschefskap var slut, men han fick under Gustav Adolfs 

frånvaro vid krigsskådeplatsen ledningen av beredskapen i landet och stora militära 

anspråk ställdes på honom som generalståthållare på Älvsborg. I den egenskapen 

fortsatte han under de följande åren att handlägga militära ärenden i betydande omfattning. 

De är värda uppmärksamhet som led i tillkomsten av Älvsborgs regemente 

1624. 

Huvuduppgiften avsåg beredskap och uppbådandet av krigsfolk till den polska 

krigsskådeplatsen. Under år 1622 ledde Stiernsköld utskrivningar i Västergötland 

av stor omfattning och de följdes i fortsättningen av nya förrättningar av samma 

slag. Målet var att i Västergötland liksom i andra landskap sätta upp ett landsregemente 

om 20 kompanier ur vilket fältregementen vid behov skulle organiseras. 

Västgöta landsregemente fick den nyssnämnde Johan Henriksson Rytter till 

chef. Krönet på denna verksamhet blev kungens order i mars 1624 till Stiernsköld 

att dela upp folket i tre hopar eller regementen under befäl av Nils Ribbing, Johan 

Henriksson och Wilhelm von Saltzburg. De förband som därmed organiserades 

var föregångare till Älvsborgs, Skaraborgs och Västgöta-Dals regementen. 

Stiernsköld hade nära förbindelser sedan många år tillbaka med flera av officerarna 

vid de nya förbanden. Hans närmaste man i organisationsarbetet var Johan Henriksson 

Rytter, som tjänstgjort under Stiernsköld i polska kriget 1617-18. 

Ännu längre tillbaka gick kontakterna med Wilhelm von Saltzburg, som redan 

1608-09 kämpat under Stiernskölds befäl på Dünamünde En svåger till Stiernsköld, 

Volmar Stackelberg, av baltisk extraktion, var kompanichef vid ett av västgötaregementena. 

Det är uppenbart att Stiernsköld spelade en mycket stor roll i det militära organisationsarbetet 

i Västergötland under 1620-talet då det gällde att ge trupperna en 

fältmässig prägel. Han samarbetade härvid med likasinnade som Bengt Kafle och 

Herman Wrangel. Om hans anseende på högsta ort vittnar ett förslag av Axel Oxenstierna 

att placera honom i ett planerat krigsråd. 

Stiernskölds verksamhet i Västergötland avbröts plötsligt 1625 med hans frånträde 

av ämbetet som generalståthållare på Älvsborg och dramatiska flykt från 

Sverige. Efter hans återkomst dit kom hans återstående år i statens tjänst att ägnas 

åt andra arbetsuppgifter. 

Bertil Broomé 

22 INNEHÅLL

Regementets ursprung 

och utveckling 

Sjuhäradsbygden – gränsbygd 

1624, det år då Kungl Älvsborgs regemente grundades, gick gränsen mellan Danmark 

och Sverige något annorlunda än vad vi 1900-talsmänniskor är vana vid. 

De numera svenska landskapen Bohuslän, Halland, Skåne och Blekinge tillhörde 

vårt södra grannland, vilket innebar att Västergötland i allmänhet och Sjuhäradsbygden 

i synnerhet var en gränsbygd med allt vad det innebar. 

Sjuhäradsbygden var ständigt utsatt för svåra härjningar från danskarnas sida. 

Även de svenska knektehopar, som drog fram genom trakten för att möta danskarna, 

bidrog till att göra livet hårt för bönderna vid gränsen. Ända från det att Valdemar 

Atterdag tillerkändes Marks och Kinds härader i det s k Aleholmstraktatet 

år 1366 och till freden i Brömsebro 1645 var bygden svårt ansatt. 

Genom bygden gick två vägar från gränsen in i Sverige. Den ena följde Viskans 

dalgång öster om vattendraget över Grimmared, Istorp, Öxnevalla, Skene, Fritsla, 

Kinnarumma, Borås och vidare norrut över Fristad. Den andra vägen gick längs 

Ätran över Mårdaklev, Frölunda, Holsljunga, Örsås-Svenljunga, Månstad, Bogesund 

(Ulricehamn) och vidare norrut. 

Vägarna var aktuella under krigen på drottning Margaretas tid i slutet av 1300talet, 

Kristian I på 1470-talet, Kristian II i början av 1500-talet, Erik XIV på 1560talet 

och under Karl IX:s och Gustav II Adolfs uppgörelser med Kristian IV i 

början av 1600-talet, som bl a ledde till Älvsborgs lösen, varvid Bollebygds härad 

togs som pant av danskarna. 

Sjuhäradsbonden var därför van att ta ner svärdet, armborstet eller yxan från 

väggen för att försvara sin frihet, då ofärd stod för dörren. 

23 INNEHÅLL

Bardun, hillebard och pik av medeltida ursprung. Bardisanen användes som 

befälstecken till slutet av 1700-talet. Museet I 15. 

24 INNEHÅLL

Regementets uppkomst 

1617 bestämdes det, att det i Västergötland och Dalsland skulle finnas ett s k 

landsregemente med en personalstyrka på omkring 3600 man. Under de följande 

åren skedde ett flertal förändringar av den militära organisationen och 1621 kom 

de s k fältregementena, som bestod av åtta kompanier om 147 man vardera. I Västergötland 

sattes det upp två dylika regementen under befäl av Jost Clodt von 

Jürgensburg och Johan Henriksson Reuter (Rytter). Båda förbanden deltog i striderna 

i Estland 1621. Gustav II Adolf återupptog 1623 det militära reformarbetet 

vilket bl a gick ut på, att det inom varje landsregementsområde skulle organiseras 

tre fältregementen om vardera åtta kompanier. 

Den 1 oktober 1623 gav kungen order till Jakob de la Gardie, att denne skulle 

sända hem överste Nils Ribbing som skulle ”antaga ett regemente västgöter som 

Assarsson (Mannersköld) tillförene haft haver.” Det dröjde dock till den 10 mars 

1624 innan Nils Ribbing av kungen erhöll sin nya fullmakt som överste över ett 

regemente västgötar. 

Nils Stiernsköld, generallandsherre i Västergötland, vilket motsvarar våra dagars 

landshövding fast dessutom med militära befogenheter, fick från Gustav II Adolf ett 

brev daterat den 10 mars 1624, vari han fick order att ”dela västgötafolket uti tre 

hopar eller regementen” och tillställa den ena hopen Nils Ribbing som deröver 

överste vara skall . . .” 

Kungen skickade nu en order daterad den 11 mars till Nils Ribbing: 

”Memorial för Överste Nils Ribbing 

1. Stockholm den 11 mars 1624 

Skall han nu strax begiva sig härifrån neder åt Västergötland och där av Landshövdingen 

Nils Stiernsköld sig tilldela låta ett regemente Västgöta knektar om åtta 

kompanier av dem som längst neder och utmed gränsen hemma äro. 

2. 

Sedan skall han samt med Landshövdingen förordna Hans Drake däröver till överstelöjtnant 

såsom också laga att alla kompanierna med goda officerare försedda 

varda. 

3. 

När samma knektar honom tilldelta och med officerare således försedda äro skall 

han därmed genom dag och natt begiva sig hit upp, så lagandes att han till det sista 

den 15 april här i Stockholm tillstädes är.” 

Till en början kom sannolikt inte knektarna från Sjuhäradsbygden utan från Ale, 

Kullings, Vättle och Bjärke härader samt en del från Bollebygd och Dal. Från och 

med hösten 1625 verkar det däremot som om sjuhäradsborna i allt större utsträckning 

började ingå i det nya regementet. Men det skulle dröja en bra bit in på 1630talet 

innan gränserna mellan de tre västgötaregementena blev mera bestämda. Slutgiltigt 

fastställdes inte gränserna förrän på 1680-talet då indelningsverket infördes. 

25 INNEHÅLL

Nils 

Kagg 

Göta elf 

reg. 

Vänern 

Lars Kagg 

reg. 

1636-1685 

Regementsindelningen i Västergötland 

och 

Dalsland 

Bengt 

Pilefelt 

reg. 

Västgöta 

Dals 

Folket till regementet skulle nu komma från Marks, Bollebygds, Kinds, Redvägs, 

Ås, Gäsenes och Vedens härader samt från Göteborgsområdet främst från Askim 

och Örgryte. Från dessa områden med undantag av Göteborgsområdet kommer 

fortfarande huvuddelen av regementets soldater, även om antalet skaraborgare och 

dalslänningar alltmer har ökat. 

Hur skulle då regementet, som Ribbing skulle infinna sig i Stockholm med, vara organiserat? 

Förutom sin överstelöjtnant Hans Drake skulle Ribbing ha en stab till sitt för- 

26 INNEHÅLL 

Göta elf 

Vänern 

reg. 

Elfsborgs 

regemente 

1685- 

Skaraborgs 

reg.

fogande för att kunna leda regementet. Den skulle bestå av en överstevaktmästare 

(major), en överstekvartermästare, en regementspräst med tre underlydande präster, 

en regementsskrivare, en barberare (fältskär) med tre gesäller, en profoss med tre 

medhjälpare, en väbel och slutligen en rättegångsskrivare. 

De åtta kompanierna skulle vara sammanförda i två skvadroner (bataljoner), 

med översten som chef för den ena och överstelöjtnanten som chef för den andra. 

Kompaniets befäl skulle bestå av överofficerare: kapten, löjtnant och fänrik; underofficerare: 

fältväbel, sergeant, förare, furir, rustmästare och mönsterskrivare; 

samt ringare befäl: sex korpraler och fyra mönsterdrängar. Till befälet hörde även 

kompaniets spel, som bestod av två trumslagare och en pipare. 

Manskapet på kompaniet skulle uppgå till 72 musketerare och 54 pikenerare. 

Totalt skulle alltså kompaniet bestå av 148 man, och regementets fältstyrka skulle 

vara 1200 man, vilket det dock sällan kom upp till, bl a beroende på den manliga befolkningens 

fåtalighet. 

Enligt 1620 års bestämmelser var åldersgränsen för nyuttagna knektar 18-40 år, 

men om det i roten inte fanns någon från denna åldersgrupp skulle istället 15-17åringar 

eller 41-44-åringar skrivas ut. Det hände dock, att vissa femtonåringar 

frikallades under motiveringen ”bara barnet, släppes”. Detta belyser i viss mån de 

bördor, som ålades folket under detta tidevarv. 

Med Gustav II Adolf mot Polen 1626-1629 

Gustav II Adolf lät den 21 april 1626 sända ut ”uppfordringsbrev till överstarna” 

om samling av vederbörandes regemente till Stockholm för embarkering på flottans 

fartyg, som skulle föra dem till den polska krigsskådeplatsen. Ribbing skulle ”taga 

vägen genom Närke och Västerås” till huvudstaden. Mellan den 10 och 15 juni gick 

regementet ombord dels på örlogsfartyg dels på fraktfartyg och den 23 juni avseglade 

fartygen från Djurhamn. 

Tidigt på morgonen den 27 juni landsteg de första soldaterna i höjd med byn 

Wogram 3 km norr om Pillau och på kvällen den 29 var urlastningen i stort sett klar. 

Enligt ett styrkebesked på ”de officerare och gemene soldater under överstens 

välb. Nils Ribbings regemente, som överstelöjtnant Hans Drake haver anfört under 

Brunsberg”, deltog redan den 30 juni 351 man från regementet i Gustav Adolfs anfall 

mot staden Braunsberg, vilken erövrades snabbt genom ett anfall från två håll 

understött av artilleri. 

Därmed började ett treårigt marscherande i Ostpreussen och ett närapå 200-årigt 

krigande för regementet. 

Tidvis var regementet med i Gustav Adolfs huvudarmé, tidvis låg det utspritt 

som garnison inom norra delen av operationsområdet, i städerna Marienburg, 

Elbing och Neuteich. 

27 INNEHÅLL

Under de tre åren i Ostpreussen var regementet med om ett flertal drabbningar. 

Den kanske mest kända är slaget vid Dirschau 7-8 augusti 1627. Slaget har främst 

blivit känt av två anledningar. Den ena anledningen är, att Gustav Adolf sårades 

”tu finger ifrån strupen i halsen på högra sidan så att lodet gick över axelbenet och 

fastnade baktill över skulderbladet i musklerna så att armen slog i höjden.” Efter 

denna skottskada kunde kungen aldrig bära harnesk utan ersatte detta med ett 

älghudskyller. 

Den andra anledningen är, att kungen prövade en ny slagordning, där skvadronerna 

sammanfördes i grupper om tre och tre varav en stod framför de båda andra. 

En sådan grupp fick namnet brigad. Den nya slagordningen innebar en smidigare 

och offensivare uppställning jämfört med vad som var brukligt. 

Då stilleståndet, den 16 september 1629, undertecknades i Altmark och striderna 

upphörde låg regementet i Marienburg, varifrån det sändes hem till Sverige, 

dit det anlände i slutet av november månad. 

Det var ett sargat förband, som kom tillbaka till Sjuhäradsbygden. Av de omkring 

1200 soldater, som hade anlänt till Polen i juni 1629, då regementet fick förstärkningar, 

återkom omkring 460 till Sverige. I regel berodde inte förlusterna på 

fiendens inverkan utan på den s k fältsjukan, som ofta var en rödsotsliknande tarminfektion 

och som skördade stora offer. 

Från Sjuhäradsbygden 

till Bodensjön och Bayern 

Nya offer skulle snart utkrävas av folket i Sjuhäradsbygden och av regementet. 

I Centraleuropa pågick alltsedan 1618 ett krig, som inte bara rörde sig om en 

uppgörelse mellan katoliker och protestanter utan även om hela den dåtida världens 

öde. 

Det stod klart för Gustav Adolf och de svenska ständerna, att Sverige inte kunde 

stå overksamt i denna kamp. Under överläggningar med ständerna på hösten 

1629 fick kungen stöd för sin politik, att Sverige skulle ingripa i det pågående kriget. 

I bondeståndet uttalades det bl a att ”det är bättre att vi binda våra hästar i 

fiendens gärdesgårdar än han i våra”. 

Bördorna, som allmogen tvangs bära, var tunga, dels utskrevs deras söner 

till knektar och dels skulle de försörja de avdelningar, som marscherade genom 

deras bygder. För att knektarna inte skulle kunna fordra för mycket till sitt underhåll 

hade kungen bestämt den mängd av förnödenheter per dag, som varje 

man hade rätt till: 1 kanna (ca 2,6 l) öl, två skorpor eller en kaka bröd, 1 1/2 

skålpund (ca 1 1/2 kg) kött eller fisk och smör tillhopa samt dessutom rätt till 

nattkvarter. 

28 INNEHÅLL

Danzig 

För regementet aktuella platser under kriget mot Polen 

1626 – 1629 

Danzhaupt 

Neuteich 

Dirschau 

Weichsel 

Pillau 

Frauenburg 

Tolkemit 

Elbing 

Marienburg 

Mont. Spitz 

Christburg 

Stuhm 

Mewe 

Neuenburg 

Braunsberg 

Wormditt 

Guttstadt 

Ett stort problem var det stora antal rymningar som förekom vid förbanden. 

Vid mönstringen av Ribbings regemente på hösten 1630 anges det att 87 man var 

i fält som förstärkning till Göran Ekeblads regemente i Pommern, 1048 var hemma, 

121 var rymda, ”tredske” och ”ovisse”, 15 var kommenderade och 38 var utgångna 

ur rullorna sedan vårmönstringen (hemförlovade, döda m m). 

29 INNEHÅLL

Garnisonstjänst i norra Tyskland 

Nya utskrivningar anbefalldes och genomfördes under åren 1630 och 1631. Det 

sistnämnda året utskrevs i Älvsborgs län sammanlagt 864 man varav 669 i länets 

västgötadel dvs omkring 13 % av den manliga befolkningen i aktuell ålder. På 

våren 1631 gav Gustav II Adolf order om att förstärkningar skulle sändas ner 

till Tyskland. Från Ribbings regemente kommenderades en skvadron om 554 man 

under överstelöjtnant Bengt Persson Pilefelts befäl. 

Den 27 juni landsteg skvadronen i Peenemunde och kom att delta i olika 

krigsföretag i norra Tyskland. Så småningom förlades den i garnison i Buxtehude, 

15 km väster om Hamburg, där den kvarlåg till 1635, då den sändes hem efter 

att under fyra års fältliv ha lidit stora förluster främst på grund av sjukdomar. 

Styrkan, som var kvar i Sverige mönstrades årligen och antalet kompanier ökades 

till åtta, vilket innebar ytterligare utskrivningar. Samma år som Pilefelts skvadron 

återvände hem fick regementet ny chef. Nils Ribbing kommenderades till Kalmar 

slott och istället utnämndes generalmajoren Lars Kagg till chef. En ny skvadron 

sändes ner 1635 till Tyskland och förlades som garnison i Stralsund, men när 

stilleståndet med Polen förlängdes skickades den hem igen. Året därpå sändes ånyo 

en skvadron till Tyskland, och även den förlades i Stralsund som garnison, en 

uppgift som den fortsatte med fram till hösten 1639. 

I fält med Lennart Torstensson 

Efter de tre årens garnisonstjänst kommenderades förbandet till Lennart Torstenssons 

armé. Till en början var skvadronen kvar i norra Tyskland bl a i Demmin, 

men på våren 1642 marscherade den söderut och deltog den 24 april i stormningen 

av Gross Glogau. På hösten samma år stod älvsborgarna utanför Leipzigs murar 

vilka stormades. Företaget misslyckades emellertid och Torstensson drog sig tillbaka 

mot staden Breitenfeld. Den 23 oktober möttes den kejserliga och den svenska 

hären i slaget vid Leipzig eller som det även kallas ”det andra slaget vid Breitenfelt”. 

Svenskarna vann en övertygande seger. Slaget beskrivs närmare på s 81. 

Skvadronen hade, trots förstärkningar hemifrån, under åren i Tyskland, smält 

ihop kraftigt, varför den sammanslogs till två kompanier. Den reducerade skvadronen 

följde nu med Torstenssons armé, som först tågade in i Mähren. I slutet 

av september 1643 fick Torstensson, som då befann sig i trakten av Olmütz, 

omkring 17 mil nordnordost om Wien, order att marschera norrut mot Danmark 

och tåga in i Holstein. Vid årsslutet låg så den svenska hären, och med den regementets 

decimerade skvadron, i kvarter i Holstein. 

Under året 1644 följde älvsborgarna med Torstensson i det danska fälttåget. I en 

rulla finns det antecknat, att skvadronen hade några man dödsskjutna vid Eckenförde 

i Holstein och vid Flensburg. 

30 INNEHÅLL

Tönningen 

Lübeck 

Svenska trupper på tysk mark. 

Flensburg Rostock 

Eckernförde Stralsund 

Stade Bremen 

Gadebusch 

Hamburg 

Demin 

Hannover 

Aller 

Berlin 

Elbe 

Breitenfeld 

Leipzig 

Rhen 

Ueberlingen 

Bodensjön 

Schweinfurt 

Nürnberg 

KÄRNTEN 

Donau 

Wolgast 

Stettin 

Oder 

Prag 

Jankau 

STEIERMARK 

Wien 

Efter operationen i Holstein drog sig Torstensson söderut mot Leipzig för att 

på nyåret marschera över Erzgebirge och in i Böhmen. Torstenssons mål var de 

”kejserliga arvländerna” dvs Steiermark, Kärnten och Krain, för att på det sättet 

tvinga kejsaren till fred. 

Kejsaren, som hade anat Torstenssons plan, samlade ihop en armé, som ställdes 

under fältmarskalk Melkior von Hatzfelds befäl. Den kejserliga härens uppmarsch 

31 INNEHÅLL

kom olägligt för Torstensson, som nu var tvungen att först slå den Hatzfeldska 

styrkan innan han kunde nå arvländerna. 

Trots ilmarscher, på upp till 40 km om dagen, lyckades inte Torstensson förhindra 

de kejserliga styrkorna från att förenas. Den 24 februari 1645 stötte de två 

arméerna på varandra vid Jankow. 

Denna drabbning skildras utförligt i annat sammanhang (s 68). 

De sista krigsåren 

Strax efter segern vid Jankow lämnade Torstensson befälet över den svenska armén 

till rikstygmästaren Karl Gustaf Wrangel. Under dennes befäl kom älvsborgarna till 

nya delar av Tyskland och Österrike. Styrkan hade nu ökats till fyra kompanier och 

i ett brev från överstelöjtnant Per Ribbing till regementschefen Christoffer Ekeblad i 

maj 1647 framgår det, att kompanierna låg utspridda över ett stort område. Ribbings 

eget kompani var i Schweinfurt i sydvästra Tyskland, ett kompani var i Uberlingen 

vid Bodensjön, ett kompani i Leipzig och det sista kompaniet, kapten Nils 

Hjulhammars, i Stettin. 

Att förhållandena för regementets soldater inte alltid var de bästa framgår av 

brev, som kapten Hjulhammar skickade hem till regementschefen. I januari 1647 

anmälde han, att hans löjtnant Termow ”nedstöttes” av en tysk trumpetare och 

samtidigt klagar han även över tyskarnas ”sammanhållighet” gentemot svenskarna. 

Han påpekar också, att han har så få officerare att de måste göra tjänst varje natt 

’’på posten”. 

Utrustning och pengar har det tydligen också varit ont om. Hjulhammar meddelar 

regementschefen, att manskapet är utblottat på skodon och att officerarna sedan 

uppbrottet endast bekommit två månaders lön. I ett annat brev skriver han, att 

då han marscherat till Bernow kunde han inte komma in där och han kunde heller 

inte, varken för pengar eller anvisning, erhålla en kanna öl, eller bröd. Han hade 

därför måst logera en fjärdingsväg från staden. 

Under de 18 år som regementet hade deltagit i ”30-åriga kriget” hade omkring 

2400 befäl och knektar skickats ner till den tyska krigskådeplatsen. Drygt ett år efter 

freden i Münster anlände tre kompanier om sammanlagt 51 befäl och 294 knektar 

till Göteborg från Leipzig. 

Under åren 1647 och 1648 följde kompanierna från sjuhäradsbygden huvudarmén, 

som opererade i Böhmen, Franken och Bayern, och då freden i Münster hade 

slutits den 14 oktober 1648 befann sig skvadronen i trakten av Nürnberg. 

Avgångarna under det långa kriget hade varit stora och kan illustreras med uppgifterna 

från två kompanier vid mönstringen den 24 oktober 1643 i Auritz. Per Ribbings 

kompani hade sedan den 23 december året innan 7 ”gemene fångne”, 7 ”gemene 

rymde” och 59 ”gemene döde, med 1 korpral” och vid Jakob Hästeskos kompani 

var avgångarna under samma tid 10 ”hemförlovade”, 10 ”fångne”, 15 ”rymde” 

(däribland en rustmästare) och 53 ”döde” (däribland fem underofficerare). 

32 INNEHÅLL

Fälttåg i Skåne och civilbefolkningens bördor 

Under de år som knektar från Sjuhäradsbygden deltagit i striderna i Centraleuropa 

hade det ägt rum nya utskrivningar för att fylla på kadrarna vid den hemmavarande 

delen av regementet. På 1640-talet ökades antalet kompanier, medräknat 

de i Tyskland, till tolv. 

Ungefär samtidigt med att Lennart Torstensson fick order att anfalla Danmark 

söderifrån sattes även regementets hemmavarande del in i det danska kriget. Bl a 

var förbandet med om general Gustav Horns fälttåg i Skåne. Vid belägringen av 

Kristianstad den 6 juni 1645 dödades regementschefen överste Måns Isaksson Silfverhielm, 

som samma år hade övertagit befälet över regementet efter överste Bengt 

Ribbing. 

Av rullorna från augusti 1644 kan man se att regementet var utkommenderat till 

Landskrona, Helsingborg, Laholm, Ängelholm ”fleck och skans Eriksholm och 

Tommeropp” och ”hos Fältmarskalken i fält uti Skräflinge”. Då freden i Brömsebro 

slöts den 13 augusti 1645 låg regementet i Skrävlinge och i ett ”Förslag” från 

den 29 augusti finner man, att det ungefär ett år långa fälttåget hade kostat många 

liv. ”Döde sedan regementet inryckte i Skåne” uppgick till 733 man och ”behållne 

gemene” 665. 

Civilbefolkningen i gränstrakterna fick också betala sin tribut till kriget mellan 

Sverige och Danmark. Av olika domböcker framgår det, att bönderna förutom att 

de skulle förse den svenska armén med knektar, också utsattes för andra bördor. I 

Askims härads dombok den 16 december 1644 kan man läsa följande: ”Lämnades 

intyg att Börje i Backa år 1644 fått åker och äng förstörd av krigsfolk så väl vårt 

eget som fiendens, varjämte fienden bortrövat hans kreatur och kläder”. 

I samma dombok står på ett annat ställe om plundringar i de bygder varifrån 

regementet vid denna tid fick sina knektar: ”I Flundre, Ale, Vättle, Askim, Svenska 

Hisingen med öarna och skärgårdar alldeles förplundrat av fiendens anlopp. Gud 

give bättre och säkrare tid, så kan man upprätta det, som felar med administration”. 

Som garnison i ockuperat Halland 

Efter 30-åriga krigets ansträngningar följde nu en något lugnare period för regementet 

och dess personal. Förutom som arbetsstyrka i Göteborg, på stadens 

befästningar, tjänstgjorde delar av regementet som garnison i det från Danmark 

erövrade Halland. I Brömsebrofreden hade Sverige tillerkänts detta landskap på 

30 år och det gällde nu att försvenska hallänningarna. 

Fredsperioden innebar även, att man försökte ordna upp de olika Västgötaregementenas 

rekryteringsområden. Ett bevis på hur personliga önskemål kunde spela 

in i gränsdragningar är ett brev från överstelöjtnanten vid Nils Kaggs regemente 

33 INNEHÅLL

B Lilliehöök till hans svärfar, Christoffer Ekeblad, som var chef för Älvsborgs 

regemente. 

”Härnäst låter jag f.k. (far kär) ödmjukligen förnimma, att överste Johan Nähren 

(Skaraborgs reg) lät genom sin regementsskrivare anhålla om soldater i Gäsene 

härad till att bekomma till sitt kompani efter han nu i Stockholm har bekommit 

gods här i häradet och skall låta bygga sätesgård. Men är, som jag det förnam, 

uppå f.k:s behag kommunicerat, att jag före honom det bekomme måtte, 

vilket blev mig någorlunda försäkrat, länder därför till f.k. min ödmjuka bön och 

begäran, att f.k. täcktes förunna mig bemälte Gäsene härads soldater till kompani 

efter som här i häradet är till 126 gemene. Jag kan hava mycket gott av dem med 

både dagsverke samt brev till att förskicka, så ock mycket annat gott.” 

Det gick dock inte så som Lilliehöök önskade, ty i ett annat brev läser man: 

”Mitt anslag om Gäsene härads knektar gick tillbakars och f.k. behöll dem till 

sitt kompani”. 

På våren 1653 fick regementschefen order, att med fyra kompanier avlösa smålänningarna, 

som hittills hade svarat för garnisonstjänsten på Hallands fästningar. 

Den 25 juni avgick överstelöjtnantens skvadron till Halmstad och förlades på 

Varbergs fästning, i Halmstad och på Laholms fästning. På hösten samma år 

anlände regementets nye överstelöjtnant Bengt Lilliehöök, som transporterats till 

sin svärfars regemente, och övertog befälet över alla styrkor, som var grupperade 

i Halland. I Lilliehööks brev till överste Ekeblad får man en mycket god bild 

av hur regementets personal hade det under sin tjänst i Halland. 

Garnisonerna verkar ha lidit brist på både det ena och det andra och i vissa 

fall syns ren nöd ha rått. På Varbergs och Laholms fästningar fick de t ex ingen 

ved eller sängkläder och det kläde, som var utlovat lämnades inte ut, då ”utassignerade” 

(anvisade) pengar inte kom in från Småland och Västergötland. 

Kompanierna saknade fanor, något som rättades till så småningom. Lilliehöök 

själv klagade över att han fick nöja sig med kaptens lön, som utbetalats in natura 

i råg värderat till 5 daler silvermynt tunnan, under det att han endast fick 11 marker, 

då han sålde rågen. 

Förhållandet till borgarna verkar inte heller ha varit det bästa. Lilliehöök skriver 

nämligen, att borgarnas ”affection (tillgivenhet) är så god mot oss, som gamle 

Qvist (en stövare) hemma har mot räven”. 

Lilliehöök rapporterar även om missförhållanden, som förorsakats av befälets 

uppträdande. Bl a hade kommendanten i Varberg och kaptenen Sturk lämnat Varberg, 

”så att oordningar uppstår såväl vid klädets utdelning som under tjänsten i 

övrigt”. 

Flera gånger hade Lilliehöök bett regementschefen, att denne skulle försöka 

få kompanierna avlösta av smålänningar, bl a beroende på att dessa ”så grundligt 

sett sig till godo genom plundring under sista danska kriget på danskt område.” 

Den 8 mars 1655 kom så order om, att kompanierna skulle avlösas, vilket ägde 

rum i början av april månad. 

34 INNEHÅLL

Krig mot Polen och Danmark 

1655-1660 

Tillbaka till 1626 års slagfält 

Under våren 1655 hade Karl X Gustavs planer på att anfalla Polen allt mer 

tagit form, och i mitten av april fick överste Ekeblad ett brev vari han befalldes 

att ha regementet marschklart den 1 maj. Ytterligare ett brev erhöll Ekeblad, 

där han beordrades att vara i Stockholm den 10 maj. Dessutom angavs det att 

marschen skulle gå över Örebro. 

Den 1 maj samlades styrkan, som bestod av 72 befäl och 655 meniga, i Borås. 

Chef för förbandet var överstelöjtnant Lilliehöök, Ekeblad skrev till sin son: ”Jag 

hoppas du får se en så brav skvadron, som ditt hjärta kan begära att se av svenskar 

allenast. Jag må bekänna mig icke nyligen hava sett en bättre skvadron så av officerare 

som gemene. Den högste Guden giver dem eljest en god lycka i Jesu 

namn”. 

Det var inte bara regementschefen som ansåg, att hans knektar var bra. I ett 

brev från sin son får Christoffer Ekeblad reda på, att kungen hade sagt till Lilliehöök, 

”att de icke allenast voro de ansenligaste utan ock de, som bäst visste till 

att omgå med geväret.” 

Den 22 juni 1655 var skvadronen i Riga, och sedan följde den med huvudarmén 

söderut till platser, där regementet hade varit 30 år tidigare såsom Elbing, Marienburg 

och Danziger Haupt, som intogs den 16 maj 1656 (se kartskiss sid 29). 

Regementet kom nu att stanna kvar på skansen i nära fyra år. 

Lilliehöök, som hade efterträtt sin svärfar som regementschef 1655, fick avsked 

på grund av sjukdom i slutet av år 1656. I stället blev Börje Nilsson Drakenberg 

överste och chef för regementet. 

Danzigborna, som hade erhållit förstärkningar, oroade den svenska besättningen 

genom ideliga utfall. 

Under våren och sommaren 1659 fick de svenska trupperna i Polen det allt svårare. 

Den 27 augusti föll Dirschau, den 4 september Graudentz och den 20 september 

föll Marienburg. Ljuspunkten var fortfarande försvaret av Danziger Haupt, 

där regementets skvadron ännu befann sig. 

Den 17 september började emellertid danzigborna tillsammans med en polsk 

här belägra skansen. Fienden lyckades inta de främsta försvarslinjerna och omgav 

hela fästet med kanonbatterier. Svenskarna försvårade dock fiendens arbete genom 

täta utfall, men så småningom blev elden från fiendens batterier alltför svår för 

de försvarande, och den svenske kommendanten såg sig nödsakad att underhandla 

om kapitulation. Villkoren var fördelaktiga för svenskarna och i december, efter 

35 INNEHÅLL

två månaders belägring, avtågade den svenska besättningen med sina fanor och vapen. 

I januari 1660 anlände sannolikt skvadronen till Stockholm. Det var ett mycket 

försvagat förband, som återvände till Sjuhäradsbygden. Liksom 30 år tidigare 

var det inte fienden, som orsakade de största förlusterna – endast 20 man hade 

blivit skjutna under belägringen – utan det var pest och sjukdomar, som skördade 

de flesta offren. 

Striden på Tjurholmen och belägringen av Halden 

Medan den till Polen utkommenderade styrkan var engagerad i försvaret av Danziger 

Haupt var den hemmavarande delen av regementet fullt sysselsatt med att 

hålla danskarna borta från Västsverige. 1656 låg överstelöjtnant Liborius von 

Mentser med den återstående skvadronen i Göteborg. Året därpå var regementets 

nye chef överste Drakenberg chef för Göteborgsstyrkan, som kom att delta i en 

del mindre träffningar med danskarna, vilka bl a försökte gå över Göta älv vid 

Tjurholmen, i höjd med Älvängen. Efter stilleståndet 1658, vilket varade till augusti 

samma år, förlades regementets personal som garnisoner på Bohus fästning samt 

på Kyrkogårdsholmen (nuvarande Nya Älvsborgsön). 1659 och fram till slutet av 

februari 1660 var delar av förbandet med i belägringen av Halden i Norge. Belägringen 

misslyckades och när nyheten om Karl X Gustavs död hade nått armén i 

Norge upplöstes denna och regementet sändes hem, där det förenades med de delar, 

som hade återvänt från den polska krigsskådeplatsen. 

Krig mot Brandenburg och Danmark 

1674-1679 

Åter i norra Tyskland och åter kapitulation 

Karl XI:s regering inleddes med en ganska lång fredsperiod, men på grund av det 

med Frankrike 1672 slutna fördraget måste Sverige hålla stora stridskrafter i 

Tyskland. 75 man från regementet kommenderades detta år till Mellska brigaden 

(brigad började nu användas istället för skvadron) och överfördes till Nordtyskland. 

Den 29 maj 1674 fick regementschefen överste Sven Ranck, som 1660 

hade efterträtt överste Drakenberg (se chefslängden s 205) order, att regementet 

skulle överföras till Tyskland. I en PM, efter det att ordern om kommenderingen 

till Tyskland hade kommit, yrkade Ranck att beklädnaden måste förbättras, beväpningen 

ordnas, nya fanor anskaffas m m. Av ett annat brev samma år framgår det, 

att vid regementet fanns endast ”gamla blotta fanestakar förmedelst fanorna uti 

polska och norska krigen äro allt sönder skjutna”. 

Den 21 augusti ägde avfärden rum på flottans fartyg. Ifråga om beväpningen 

36 INNEHÅLL

hade regementet nu utrustats med nya musköter medan endast något mer än halva 

antalet pikar var nya. Regementet hade även utrustats med nya kommisskläder, 

sannolikt av blå färg med mässingsknappar. Kompanierna hade erhållit nya fanor. 

Livfanan var vit med riksvapnet och de sju övriga svarta och gula med Göteborgs 

vapen. Det är möjligt att fanorna inte hann bli färdiga tills regementet lämnade 

Sverige utan fick sändas ner till Tyskland under hösten. 

Regementschefens yrkanden gav alltså resultat! 

Regementet landsteg den 1 september i Brandshausen vid Elbe och förlades som 

garnisoner i trakten av Stade, som är beläget omkring fyra mil väster om Hamburg 

(se kartskiss sid 31). 

Till en början rådde det ganska fredliga förhållanden i norra Tyskland. Som 

vanligt under 1600-talet verkar åtminstone officerarna ha fått med sig sina hustrur 

och barn samt en stor tross åtföljd av en mängd tjänstefolk och hästar. 

Med befolkningen levde man på förtrolig fot och liksom under det 30-åriga kriget 

ingicks det äktenskap mellan soldater från Sjuhäradsbygden och landets döttrar. 

Om detta skriver löjtnant Benedikt Schwartz, senare adlad Schwartzenhoff, i 

sin dagbok: ”Den 10 sept. följde mig min överste till min fästmö och min svärmor 

där jag mig trolovade med Jungfru Cattarina Dorotea Orwegen i Stade.” 

De lugna tiderna ändrades under hösten 1675. Biskopen av Münster anföll i september 

Verden, där bl a Borgskans anfölls. Som garnison i staden fanns 50 man 

från regementet och då danskarna, som anslutit sig till Sveriges fiender, anföll 

staden begärde kommendanten ackord och erhöll rätt till fritt avtåg för officerare 

och soldater. 

I Buxtehude var regementets överstelöjtnant Malcolm Hamilton kommendant. 

Styrkan bestod av ett kompani älvsborgare och 100 tyskar, samt ett kompani 

ryttare och dragoner. I början av oktober anfölls staden, vars befästningar ansågs 

ganska starka. Efter två dagars belägring förberedde fienden stormning. Bland de 

tyska trupperna och bland stadens innevånare utbröt myteri, vilket gjorde att Hamilton 

ansåg sig tvungen att kapitulera. Löjtnant Schwartz skriver om denna 

händelse bl a: ”tyskarna rebellera och togo överste löjtnanten med Gewalt och 

hans officerare att de skulle uppgiva fästningen.” Hamilton ”fick med ett par 

Regementets stycken och med sitt folk med fullt Gevär, kula i mun och brännande 

lunta till Stade marschera. . .” 

Nästa garnison, som stod i tur var Bremervörde, som besköts i fyra dagar. Kommendanten 

kapitulerade och utverkade fritt avtåg för de svenska trupperna men 

”sade fienden, I äre våra fångar och ville inte hålla vad de lovat hade, utan körde 

dem in igen på slottet uti en källare och togo allt gevär av dem, både officerare 

och gemene . . . .” 

Så småningom utväxlades dock svenskarna och fick avtåga till Stade. 

Men regementets soldater var inte enbart med om kapitulationer. I början av januari 

1676 deltog ett av kompanierna i ett anfall mot Freiburg. I Schwartz skildring 

läser man följande: ”Efter fienden var avslagen gavs förlov i den fläcken på en 

timma plundra”. Denna korta mening ger oss en bild av segrarens belöning och 

37 INNEHÅLL

förlorarens offer under 1600-talets krig. I en annan sammandrabbning en månad 

senare visade knektarna från regementet att de väl behärskade denna sida av 

krigföringen. Schwartz skriver: ”Men vi plundrade där bra och satte eld på husen. 

Och därmed drogo vi vår väg hem till Stade igen med bra byte.” 

I början av juli 1676 ryckte fienden fram mot Stade. Moralen hos de tyska 

trupperna och hos stadens innevånare verkar inte ha varit den bästa, bl a skulle två 

myterier ha förekommit inom garnisonen. Vid en översyn av proviantläget befanns 

det, att livsmedlen endast skulle räcka i ungefär 14 dagar. Under dessa förhållanden 

tog fältmarskalk Horn upp underhandlingar om kapitulation, vilka avslutades 

den 2 augusti. 

I den första av kapitulationsdokumentens 21 punkter fastställdes det, att hela 

garnisonen skulle få fritt avtåga från Stade. Den 25 oktober avgick ett antal fartyg 

med regementets personal från Travemünde till Livland. 

Regementet förlades nu som garnisoner i Riga och Reval. Att åren i Tyskland 

hade satt sina spår framgår av en skrivelse från överste Ranck till Krigskollegiet, där 

han påpekar, att regementet ej hade erhållit något beklädnad på tre år och att sådan 

var av högsta nöden. Så småningom utlämnades också kommisskläde till knektarna. 

I november 1677 beordrades regementet att återvända till Sverige igen. Under 

överfärden, som skedde med dåliga fartyg och under en mycket kraftig storm, förliste 

ett av fartygen varvid de som tillhörde kapten Anders Arvidssons kompani 

från Ås härad ”blevo begravne uti deras ärones säng sjöbotten emellan här och Riga,” 

som överste Hamilton 1689 beskrev det i ett brev till Kungl Maj:t. 

I mars 1678 var hela regementet åter förenat i Halmstads fästning, där det låg 

som garnison. 

Som gränsskydd i väster 

Kvar i Sverige fanns omkring 300 man efter det att regementet hade avgått till 

Tyskland. Kapten Axel Sturk, som förde befälet över styrkan fick hösten 1675 

order att avlösa överste Järnskölds folk (Västgöta-Dals regemente) i Halmstad. Då 

förbandet kom ner till Halmstad formerades det på två kompanier. Av tillgängliga 

handlingar framgår det, att båda kompanierna var kvar i Halmstad den 1 april 

1676, men när de lämnade staden och vart de tog vägen är inte känt. På en bataljplan 

av Erik Dahlberg står regementet längst ut på vänstra flygeln i slaget vid 

Fyllebro den 17 augusti 1676, då Karl XI besegrade danskarna. Om personal från 

regementet deltagit så måste det vara Halmstadsstyrkan, vilket dock knappast 

är troligt. Som chef anges överste Börstell. Denne finns senare i slaget vid Lund 

den 4 december samma år vid Skaraborgs regemente. I Björlins ”Sveriges Krigshistoria 

i bilder” anges det att Älvsborgs regemente även var med i slaget vid Lund. 

Några andra uppgifter om detta har dock inte kunnat hittas. 

38 INNEHÅLL

Att folk från hemmavarande styrkan var i Göteborg under sommaren 1676 är 

fullt klart, ty överstelöjtnant Björnsköld skriver till Krigskollegium angående den 

hemmavarande skvadronen, som delvis befann sig i Göteborg. 

Regementets deltagande i de fortsatta striderna mot danskarna, efter det att huvuddelen 

kommit hem, kan sammanfattas sålunda: deltog med del i den andra belägringen 

av Bohus fästning i slutet av juli 1678, med i den armé, som samlats under 

Karl XI:s befäl i Norra Veddinge i Skåne i augusti samma år, med i riksamiralen 

G O Stenbocks här i dennes fälttåg i juli 1679 i Bohuslän, ett företag 

som varade fram till mitten av september. 

Liksom vid tidigare tillfällen, då regementet hade deltagit i krigsföretag, drabbades 

hembygden svårt genom de åderlåtningar på den manliga befolkningen som ägt 

rum. 

Under de sju år som förbandet hade deltagit i striderna hade drygt 1100 man 

försvunnit ur rullorna. Exakt hur många som hade avskedats är svårt att säga, men 

kan uppskattas till cirka 300. Detta skulle i så fall innebära, att omkring 800 

älvsborgare hade förlorat livet; en mycket stor förlust för regementet och hembygden. 

Från Retusari 1705 till Nya Elfsborg 1719 

Älvsborgsknekten till sjöss 

När Karl XI hade säkrat de svenska landförvärven från 1660, genom freden i Lund 

1679, följde en 20-årig fredsperiod för knektarna från Sjuhäradsbygden. Det militära 

systemet omorganiserades genom att indelningsverket genomfördes, vilket i 

stort skulle stå sig fram till 1901. Knekten blev under den tid han inte var i 

krigstjänst eller genomförde ”möten” en högst civil jordbrukare. 

Utan föregående krigsförklaring ryckte i februari 1700 sachsiska trupper in i Livland. 

I mars samma år anföll Danmark Holstein-Gottorp och på hösten bröt tsar 

Peter I med ryska trupper in i Ingermanland. 

Därmed var lugnet slut för regementet även om man under de första två åren i 

huvudsak fick stanna hemma på rotarna. 

I början av mars 1703 kom så order, att 200 knektar med ”nödigt” befäl skulle 

avgå till Karlskrona för att gå ombord på den eskader, som låg samlad där. I och 

med detta började en helt ny tjänstgöring för soldaterna från Mark, Kind, Veden 

och övriga härader. Knektarna fick nu tjänstgöra som marinsoldater fram till 1709. 

Bland de mera kända händelserna under denna marina tjänstgöring märks ”desenten 

på Retusari” den 15 juli 1705. I annat sammanhang (s 69) beskrivs detta 

misslyckade landstigningsföretag, vid vilket regementet förlorade 105 man. 

Nästa mer kända händelse ägde rum året därpå den 13 oktober, då amiral 

Anckarstjerna skulle försöka undsätta Viborg, som hade inneslutits av ryssarna. De 

två espingarna, bemannade med personal från regementet, som sändes in mot Viborg 

överfölls av sex ryska lodjor och efter det att ryssarna erövrat en esping upp- 

39 INNEHÅLL

gavs företaget, som går under namnet ”rencontern vid Viborg”. Även här förlorade 

regementet ett hundratal man. 

Som skydd mot danskarna i västra och södra Sverige 

Ordern angående regementets sjökommendering 1709 ändrades och istället beslöts, 

att hela regementet skulle tjänstgöra som garnisonstrupp i Göteborg på Nya Elfsborg, 

i Marstrand och i Varberg. Samtidigt förordnades överste Anders Sparrfelt 

till kommendant i Göteborg. I påskveckan anlände regementet till Göteborg och 

truppen kom att ägna sig åt befästningsarbeten under återstoden av året. En mindre 

styrka sändes dock ner till Karlskrona. 

Efter det att den svenska armén hade mött sitt öde vid Poltava i juni 1709 

började danskarna, som hade hållit sig lugna sedan 1700, att röra på sig. I november 

1709 landsteg de i Skåne vid Rå fiskeläge och general Magnus Stenbock, som 

var generalguvernör i Skåne, försökte förgäves hindra dem att gå över Helgeån. 

Till slut hade danskarna drivit tillbaka svenskarna till östra stranden av Ronnebyån, 

knappt en dagsmarsch från Karlskrona, som var danskarnas slutmål. 

Alla förband som kunde undvaras på andra platser i Sverige skickades nu till 

den skånska krigsskådeplatsen. Bland dessa förband var även Älvsborgs regemente, 

som marscherade till Osby, där trupperna skulle samlas. 

I gryningen den 28 februari 1710 satte Stenbock igång marschen mot Helsingborg, 

där den danska hären stod uppställd. Då Stenbock upptäckte att danskarna 

var stridsgrupperade formerade han sin styrka i slagordning. Regementet fick sin 

plats längst fram till höger i centerns främsta träff. När älvsborgarna stormade 

uppför höjden, som var deras mål, mötte de Grenadjärerna, som ansågs som ett 

elitförband. Striden blev mycket hård och för regementets del innebar slaget, att 

förbandet tillfogades mycket stora förluster. 

Stenbock besegrade danskarna, som blev tvungna att utrymma Skåne. Efter 

slaget vid Helsingborg har det aldrig stått något regelrätt fältslag på svensk jord. 

Slaget skildras närmare på s. 84. 

Knappt en månad före slaget vid Helsingborg hade överste Sparrfelt utnämnts 

till landshövding på Gotland, men kunde först den 18 augusti överlämna befälet 

till överstelöjtnant Coyett, som under den nyutnämnde regementschefens, överste 

Johan von Mentzer, frånvaro förde befälet över regementet. 

I april 1711 kom order att regementet skulle överföras till Pommern och tillsammans 

med andra förband marschera genom Polen söderut för att förena sig 

med en turkisk här under Karl XI:s befäl. 

Ordern ändrades emellertid på grund av danskarnas hotande infall i Bohuslän 

och istället beordrades regementet till trakten av Uddevalla, där en armé samlades. 

Strider i norra Tyskland och fångenskap 

I slutet av 1711 överfördes så regementet till Pommern, dock inte för att förena sig 

med en turkisk här utan för att delta i försvaret av området, som hade invaderats 

40 INNEHÅLL

Kavallerichock av Karl XII:s krigare. Detalj av Magnus Rommels akvarell över slaget 

vid Gadebusch 1712. 

41 INNEHÅLL

av danska, ryska, och sachsiska arméer (se kartskiss s 31). Älvsborgarna förlades 

utanför Stralsund som på landsidan var inneslutet av fienden. En del utfall gjordes 

och ett sådant företag i mars 1712 finns beskrivet i ett brev från korpral-volontären 

Anders Glömberg till hans moder: ”En liten tid efter fienden var hädanryckt, blev 

jag uppå parti kommenderad till en stad som heter Rebbenetz. Det var en svår 

kommendering, dock vi Gudi ärat hade en god lycka och fingo 26 fångar och en 

kapten samt 48 hästar med munderingar, varest allt mitt byte bestod uti 1 par 

sköna pistoler. . . .” 

Stenbock beslöt på hösten 1712 att slå sig igenom den ring fienden hade slagit 

och ta sig till Mecklenburg för att där vänta på förstärkningar från Sverige. Regementet 

kom nu att delta i slaget vid Gadebusch den 9 december 1712. I mycket 

liknar slaget Helsingborgsdrabbningen två och ett halvt år tidigare. Bataljonerna 

från regementet stod i mitten av första träffen, men slaget innebar väsentligt 

mindre förluster än vad som varit fallet den 28 februari 1710. Detta slag beskrivs 

särskilt på s 89. 

Stenbocks holsteinska fälttåg, som följde efter segern vid Gadebusch, blev inte 

lyckosamt. Genom att landet var utsuget tvingades svenskarna till ideliga omgrupperingar 

för att bl a skaffa sig livsmedel. Dessutom bidrog vädret till att de 

svenska trupperna led förluster. Åtskilliga nätter tvingades man att bivackera 

utomhus under kalla eller slaskiga och snöiga nätter. 

Så småningom tvingades Stenbock att söka skydd med sin armé i fästningen Tönningen 

sju mil väster om Kiel, där svenskarna belägrades av danskarna. Dödligheten 

hade tilltagit oroväckande och talrika fall av rymning hade ägt rum, varför 

Stenbock såg sig tvingad till att kapitulera den 6 maj 1713. 

I kapitulationen var överenskommet, att svenskarna, på vissa villkor, skulle få 

fritt avtåga bl a skulle en lösensumma betalas till danskarna. Då lösensumman 

hade betalts gick inte danskarna med på att släppa svenskarna, utan älvsborgarna 

blev istället krigsfångar och fördes till ön Als. 

De flesta av officerarna sändes till staden Sönderborg och en del till Kristianspris. 

Fångenskapen verkar dock inte ha varit särskilt svår att rymma från, ty 

redan året därpå hade nästan allt befäl samt 132 man återkommit till Sverige. 

40 sjuhäradsbor hade dessutom gått i dansk tjänst. Alla kom dock inte tillbaka 

lika fort. Den 3 augusti 1719 utväxlades 10 underofficerare, 7 spel, 1 profoss, 

18 korpraler och 114 soldater. I rullorna efter 1714 nämns inte något om fångna 

korpraler eller gemene. Rotenumren hade besatts med nymönstrat folk, varför vakanserna 

var fyllda. 

Regementet återuppsätts och drar flottan på land 

Regementet sattes upp på nytt och i Generalmönstringsberättelsen från 1714 

skrevs det: ”Detta regemente, som sedan det år 1713 i Holstein blivit ruinerat i år 

ånyo uppsatt är, består väl till större delen av ett vackert och fullväxt manskap, 

42 INNEHÅLL

Fana, som tilldelades Älvsborgs regemente 1689 och blev danskt krigsbyte vid kapitulationen 

i Tönningen 1713. 

43 INNEHÅLL

dock finnes något täml. ungt däribland, vilket likväl ej kunnat alldeles kasseras 

dels efter det inom kort lär kunna taga sig, dels därför att inga fullväxte och 

till krigstjänsten duglige karlar på Roten voro att tillgå: Ty fastän Regementet intill 

sista kommenderingen åt Pommern 1712 stått hemma i landet, så har det dock alle 

krigsåren utgjort starka kommenderingar till sjöss och därvid var gång en ansenlig 

förminskning lidit, förutan den avgång i slaget vid Helsingborg år 1710 känd 

är, så att rotarna för den skull alle åren en stark rekrytering måst undergå.” 

I ett brev som major Herman Spalding skrev den 29 november 1714 uttryckte 

han sannolikt många svenskars tankar efter 14 års krig ”. . . , att vi kunna fägna 

oss med varandra över vår Nådigste Konungs lyckl. anländande till Pommern, 

varför den Högste vare evinnerl. ärad, som nu vidare täckes förhjälpa Hans Maj:t 

lyckl. och med hälsan hit till oss, samt den önskel. fredens medbringande, vilken hela 

landet och oss allom mest nyttig är, men jag fruktar att innan Sverige den 

lycksaligheten erhåller, torde väl än någre blodige skjortor klädas, och många liv 

kosta . . . .” 

I fråga om ”någre blodige skjortor klädas” och att det skulle kosta många liv 

innan landet fick fred fick Spalding rätt, ty kriget kom att fortsätta i ytterligare sju 

år innan fred var sluten med alla motståndarna. Nya utskrivningar och nya offer 

kom att drabba Sjuhäradsbygden. Spalding själv stupade två år senare och fick 

aldrig uppleva freden som han hade hoppats skulle komma. 

I mitten av februari månad 1716 fick överste Mentzer order att infinna sig i Vänersborg 

med 400 man och att skicka överstelöjtnant Lillie till Göteborg med 400 

man. Den senare styrkan kom så småningom att samlas i Uddevalla. Mentzer med 

sitt förband befann sig i mitten av mars framför Kristiania (Oslo) och Akershus 

fästning, som belägrades. Vid denna belägring slet en kanonkula av benet på överste 

Mentzer, som sedan inte kunde delta i det fortsatta fälttåget. 

Regementet användes nu till att indriva kontributioner (skatt) och bl a framgår 

det av regementets kassabok, att kapten Silfversvärd indrivit 66 stycken kreatur till 

regementet den 7 april. I en särskild räkning upptages de medel, som bl a överste 

Mentzer själv låtit indriva i Kristiania och i den omgivande trakten. Summan uppgick 

till 7104 daler och 10 öre. Som exempel kan nämnas, att den 18 april togs 

200 riksdaler specie hos handelsmannen Tager Grön. 

Omkring en månad efter det att regementet kommit till Kristiania lämnade 

det området och fick då lämna kvar sin regementschef, som föll i norsk fångenskap. 

Norrmännen försökte nu hindra svenskarna från att dra sig tillbaka och regementet 

blev inblandat i en del smärre skärmytslingar. 

I juni beslöt Karl XII sig för att anfalla fästningen Fredrikshald. Bland förbanden, 

som skulle genomföra attacken befann sig delar av regementet. Överrumplingen 

misslyckades och svenskarna led ganska svåra förluster, bl a stupade den tidigare 

nämnde majoren Herman Spalding. Strax efter Fredrikshaldsaffären drogs 

regementet tillbaka från Norge och förlades i norra Bohuslän, och fram på hösten 

fick regementet återvända till hembygden igen. 

Intet får vara en soldat främmande. Vi har sett hur regementets personal del- 

44 INNEHÅLL

Galärvägen 1718 

Blomsholm 

Strömstad 

Hogdal 

Näsinge 

Presttjärn 

N Hede 

Hältesmörk 

Pilegården 

Färingen 

Elgsjön 

Lången 

Idefjorden 

väg för fartygens förflyttning 

0 10 km 

tagit som vanliga soldater i större och mindre slag, tjänstgjort som marinsoldater 

samt under fredstid varit jordbrukare. På sommaren 1718 fick älvsborgsknekten 

pröva på en ny tjänst, nämligen som båtdragare på land. 

Karl XII ville till varje pris erövra den norska fästningen Fredrikshald och bröt 

ånyo in i Norge. För att genomföra sin plan beslöt kungen att belägra fästningen 

även från sjösidan, men vägen var spärrad genom en skans vid Sponviken, varför 

det inte gick att ta in fartygen i Idefjorden. 

För att kunna genomföra den tänkta planen måste fartygen rullas över land mellan 

sjöarna nordost om Strömstad och fram till Idefjorden. Älvsborgs regemente 

som låg i Strömstad under överstelöjtnant Lillies befäl kommenderades till att genomföra 

transporten. 

Av regementets räkenskaper framgår det, att från den 6 juli 315 man deltagit i 

fartygens förflyttning samt varit med i de strider som förekommit vid Idefjorden 

under juli månad. Via Strömsvattnet drogs fartygen på landsvägen förbi Vetlandabro 

och Grönahögen till sjön Färingen, därifrån rullades de på stockar från Nässin- 

45 INNEHÅLL

ge till sjön Lången, och därefter landvägen till Älgsjön samt till slut ytterligare en 

bit på land innan Idefjorden nåddes. 

Då brigantinen Luren skulle förflyttas stötte man på nästan övermänskliga svårigheter. 

Fartyget var nära 40 meter långt och sex meter brett och fastnade i de 

trånga pass, som fanns längs vägen. Först efter två månader var fartyget framme vid 

Idefjorden. Från arbetet med Luren finns det antecknat den 12 augusti, att 11,6 

kannor (ca 30 I) brännvin hade utdelats vid regementet till ”179 man som arbetat 

med galejan Lurens fortskaffande” och den 27 augusti finner man att det hade 

delats ut 4 kannor (omkring 10 l) brännvin till ”de blesserade, huggne och slagne 

under arbetet med galejorna.” 

I november var älvsborgarna åter framför Fredrikshalds murar, men någon stormning 

av fästningen kom inte att äga rum i och med att Karl XII stupade. Istället 

fick regementet marschera tillbaka till Sjuhäradsbygden och på nyårsafton 1718 

var manskapet hemma igen. 

Genom den snabba marschen hemåt förlorade regementet huvuddelen av sin nya 

tross; staben t ex förlorade ”kassavagnen med kista” och vid kompanierna försvann 

bland mycket annat 164 trosshästar, 3 ammunitionsvagnar, 7 sjukvagnar och 228 

brödsäckar. 

Som garnison på Carlstens och Nya Elfsborgs fästningar 

Trots förlusterna, både vad gällde manskap och materiel under föregående år, var 

regementet redan i slutet av mars 1719 förlagt som garnisoner i Göteborg och på 

Bohus, Carlstens och Nya Elfsborgs fästningar. 

I Marstrand låg Redvägs kompani under kapten Ulrik von Schwartzenhoffs 

befäl. I juli anföll den danske amiralen Tordenskiold Marstrand och intog staden 

och en del batterier. Kommendanten Danckward inledde underhandlingar med 

Tordenskiold och kapitulerade den 15 juli, mot fritt avtåg för sig och hela besättningen. 

Danckward dömdes till döden och halshöggs i Göteborg i oktober samma 

år, medan kapten von Schwartzenhoff, löjtnanterna Carl Munck och Bengt Nyberg 

samt fänrik Johan Ekman blev ”avdömda med tjänsten”. 

En för regementet lyckosammare utgång fick Tordenskiolds angrepp på Nya 

Elfsborgs fästning 21-23 juli 1719. Om fästningens försvar under befäl av överstelöjtnant 

Jean Abraham Lillie berättas på s 93. 

Då stilleståndet mellan Sverige och Danmark hade slutits den 28 oktober 1719 

fick regementet återvända till rotarna och därmed var 19 års krigande för sjuhäradsborna 

slut. 

I krigets spår 

Vad hände vid regementet åren efter det långa kriget? Vad sysslade en kompanichef 

med på 1700-talet? 

Vi skall titta i ”Journalbok vid Ås Compagnie 1719-1721” som fördes av kapten 

Nils Belfrage. 

46 INNEHÅLL

Vi börjar den 22 november 1719: 

”bekom jag brev från fänrik Hanning med dess trohetseder, då han bekom permission 

på några dagar för att resa till Mark. Bekom soldaten N:r 511 Anders Finman 

lysningssedel med pigan Sara Persdotter.” 

Detta med lysningssedel till kompaniets soldater var en mycket vanlig uppgift för 

kompanichefen, ty utan den fick inte knekten ingå äktenskap. 

Tidigare är nämnt att den 3 augusti 1719 utväxlades de sista fångarna efter kapitulationen 

i Tönningen. Angående detta står det i Journalboken den 24 november: 

”bekom jag brev från fältväbel Drake och lista på de utm fångenskapen 

hembekomne. . .” 

För att förse kompaniet med nya soldater måste det hållas rekryteringsmöten 

som även var till för att göra upp kompaniförslag över all personal. 

”d. 27 befallde jag fältväbel Drake att utgiva order om ”rekryteringsmöte” till 

d. 11 december, Väby, havande på sig allt gevär och fältekipagerne med sig sådana 

att överse; . . . .” 

Den 11 december inföll och efter att ha givit lysningssedlar åt två av soldaterna 

skriver Belfrage: 

”Utdelt geväret på kompaniet och mottagit nya rekryter . . . Om aftonen kl. 5 

flyttade kompaniet, då dem blev följande förmant, att ingen utan permission går 

från sina rotar utur korpralskapet, att inga klagomål förorsakas och att ingen försummar 

breven. Korpralerna blev tillsagda att exercera sina rekryter och att tillse 

att de övriga vakanta rotarna göra sin flit att skaffa karlar”. 

På nyåret 1720 skulle de från Danmark hemkomna och de nya rekryterna inspekteras. 

”d. 2/1 samlades rekryterna och de ur fångenskapen hemkomne soldaterna 

uti Främgärde” (by i Brämhults socken 3/4 mil från Borås). 

”d. 3 marscherade jag efter order med dem till Borås.” 

”d. 4 översågos de av herr överste Lillie, varav blevo 9 rekryter emottagne och 

soldat av n:r 565 Oluf Lejon utbytt för drängen Sven Larsson . . .” 

Att sjökommenderingarna fortsatte även efter kriget framgår den 10 mars: 

”bekom jag brev från herr major Campenhausen angående att 1 korpral och 18 

gemene skulle kommenderas till Göteborg till 3:ne fregatters besättande . . ” 

Den 25 mars var en innehållsrik dag för kompanichefen. Det gällde inte bara 

lysningssedlar, permissioner och avskedspass utan det kom order om höjning av 

beredskapen också. Vi låter kapten Belfrage själv berätta: 

”givit lysningssedel till soldaten av n:r 462 Anders Berg med pigan Ingeborg 

Eriksdotter. Permitterat soldaten av n:r 456 att gå till Gäsene härad på 8 dagars 

tid, tillika ock soldaten av n:r 412 att gå till Kullings härad på 8 dagar. Bekom order 

från majoren, att 14 dagars kost skulle vara i beredskap på varje rote . . . . bekom 

ock avskedspass för rustmästare Rytter. Strax skrev jag själv löjtnant Rysell till 

om samma order och fältväbel Drake till om sina order.” 

I mitten av april kom så order att kompaniet skulle lämna hembygden. 

’’d. 15 bekom jag order från generaladjutanten Rutensparre, att kompaniet kom- 

47 INNEHÅLL

mer till d. 21 att marschera till Göteborg. Strax utgav jag order till kompaniet om 

uppbrott och till befallningen om provianten . . . .” 

”d. 19 bekom jag order från majoren, att furirskyttarnas musköter skulle medtagas, 

vilket jag strax gav rustmästaren order att göra”. 

”d. 20 samlades kompaniet i Hällstad . . . .” 

I det följande redogör Belfrage för marschen till Göteborg, inkvartering, förplägnad 

och tjänstgöring där samt marschen tillbaka till kompaniområdet. 

Vardagen avbröts ibland av generalmönstringar och en dylik ägde rum den 15 

oktober på Timmele hed. 

”d. 15 samlades bataljonen vid gästgivargården och hölls korum, och sedan exercerades 

handgrepp för Greven . . . .” 

Från generalmönstringen fick kompanicheferna med sig hem ett protokoll med 

uppgifter, bl a skulle de övervaka sina underofficerare som tydligen inte hade skött 

sig, ty Belfrage anger följande punkt i protokollet: 

”Underofficerarna söka till att akta sig bättre än vad de vid denna generalmönstring 

visat samt underrätta sig, vad deras tjänst tillhör, i annor händelse lärer den 

vårdslöse ej undvika svårt påföljande, varpå herrar kaptener haver inseende.” 

Knappt ett år efter att kompaniet varit i Göteborg fick det ge sig iväg på en ny 

kommendering: 

”d. 13/2 bekom jag order från Hr Majoren angående uppbrott till Stockholm.” 

Den 27 samlades kompaniet i Härna, där kompanichefen bodde och följande dag 

avmarscherade kompaniet över Torbjörntorp, Våmb, Hova, Örebro, Kolbäck, 

Västerås, Enköping, där följande inträffade: ” . . . Soldaten Sven Berg fick 3 par spö 

för att han var drucken och marscherade Litslena förbi till Husby 2 mil, och stod 

korpral Adam Lund 2 timmar på hästen för han varit drucken”. 

Marschen gick vidare till Barkarby och ”d. 30 marscherade vi till Stockholm 1 1/2 

mil och ställdes bataljonen upp vid Norr Tull, därest Hans Maj:t kom ut till bataljonen 

och sen marscherade bataljonen och blev inkvarterad på Norrmalm.” 

Marschsträckan uppgick till nära 44 mil och hade tagit 31 dagar varunder man 

hade vilat åtta dagar. När Örebro passerades hände följande: ”kom fänrik Hanning 

i arrest för det han lossat av sina pistoler på fanvakten.” 

I Stockholm sysslade älvsborgarna bl a med arbeten vid Pålsund och på Dalarö. 

Att man hade disciplinproblem även på den tiden framgår av anteckningen den 9 

maj: ”Blev föraren Brauner avstraffad med 6 musköters bärande och en soldat av 

N:o 488 för det de ej ville gå ut och visa majoren vägen.” 

Soldaternas kontakt med civilbefolkningen kunde även få rättsliga följder: 

”d. 18/7 var löjt. Rysell på krigsrätt i majorens kvarter över en soldat, som 

var beskylld för lägersmål.” 

När kompaniet lämnade Stockholm framgår inte av kapten Belfrages tillgängliga 

handlingar. Vi lämnar härmed det karolinska skedet i regementets historia och ser 

istället på vad som hände under nästa epok i Sverige. 

48 INNEHÅLL

Regementet under frihetstiden och Gustav III 

Med frihetstiden följde en längre fredsperiod för regementet, men kanske även en 

period av allmänt förfall, vilket gällde försvaret överhuvudtaget. 

Mot Ryssland i ”Hattarnas krig” 

På våren 1741 avbröts det fredliga livet för knektarna i södra Västergötland. Tillsammans 

med flera andra förband fick Älvsborgs regemente order att infinna sig i 

Stockholm. 

Vid riksdagen 1740-1741 hade nämligen det regerande ”Hattpartiet” drivit 

igenom, att Sverige skulle börja krig mot Ryssland. 

Återigen fick sjuhäradsknekten tjänstgöra ombord på flottans fartyg, nu på den 

s k galärflottan. Året därpå överfördes till Finland den del av regementet, som hade 

fått stanna hemma 1741. Även denna del fick tjänstgöra ombord på galärflottan. 

1741 års kommendering hade då gått iland och tjänstgjorde som vaktförband i 

Helsingfors. Efter kapitulationen vid Helsingfors den 24 augusti 1742 skickades 

regementet hem igen. 

Det var inte något välutrustat förband, som hade dragit i fält 1741. I en rapport 

till Fredrik I står det nämligen följande: ”vad munderingen av hatt, kappor, rock 

och väst angår, den samma alldeles försliten, ty kapporna har regementet haft alltsedan 

år 1717 och hattar med rockar, västar och byxor sedan 1727 . . . .”. Vidare 

kan man läsa: ”Byxor, skjortor, halsdukar, skor och strumpor alldeles förslitne och 

fast man av de dödas efterlämnade utgivit till lappning är därav ändock ingenting 

kvar utan måste den ene låna den andre när vakt eller arbete göras skall.” 

Den dåliga utrustningen samt den lika dåliga provianten var sannolikt orsaken 

till den stora sjuklighet och dödlighet som förekom. Endast två man stupade för 

fiendens eld, medan omkring 660 man dog på grund av sjukdomar. 

De stora avgångarna, som varje krig förde med sig, innebar nya utskrivningar 

och nya svårigheter för Sjuhäradsbygden att skaffa fram lämpliga knektar. Ett 

bevis på dessa svårigheter är överste Carl Otto Lagercrantz brev 1745 till kronprinsen 

Adolf Fredrik, där han skriver: ”manskapet är till större delen så beskaffat 

att det består av rekryter som äro antagne i det olyckliga sista kriget, i vilket detta 

regemente allena från den 1 maj 1741, då marschen anträddes, till slutet av kriget 

förlorade 740 man korpraler och gemene. Dessa rekryter äro av Herr Landshövdingen 

och de hemskickade officerarna antagne, men så slätta och oansenliga, att 

en stor del till längden ej finnas över musköten mer än tre tum, äro ej heller så 

lagda att de kunna växa.” 

Deltagande i ”Stora Daldansen” 

Knappt hade regementet kommit hem från Finland förrän delar sattes på marsch 

igen denna gången till Stockholm. 600 man marscherade den 28 april 1743 under 

49 INNEHÅLL

överste Lagercrantz eget befäl. I början av juni förlades bataljonen på Ladugårdsgärde 

och tre veckor senare fick de ingripa mot dalkarlar som hade marscherat ner 

till huvudstaden. 

Dalkarlarna, som var missnöjda bl a med valet av tronföljare, samlades och tågade 

ner mot Stockholm dit de anlände i slutet av juni. De besatte södra delarna 

av Regerings-, Malmtorgs- och Drottninggatorna, Fredsgatan samt norra delen av 

Gustav Adolfs torg. De vägrade att tåga hem igen och då en ryttarstyrka uppenbarade 

sig började skottlossningen, varvid bl a överste Lagercrantz sårades. 

Enligt en skildring hände därefter följande: ”När åt Västmanlänningarna ropades 

Lägg an! gjorde soldaterna Gevär för fot! och Livregementets ryttare övergav 

sina officerare och vände ryggen till samt red över Norrbro in till staden. Lagercrantz’ 

soldater däremot gav eld, somliga väl i luften, men många mot upprorsskaran, 

mot vilken dessutom avlossades tvenne kanoner laddade med kartescher, 

och med den påföljd, att över hundrade dalkarlar föllo i sitt blod sårade och döde.” 

Därmed slutade ”Stora daldansen” för regementets del. 

Krig mot Preussen och uppror i Sjuhäradsbygden 

Hattarna, som fortfarande hade makten, slöt 1757 fördrag med Preussens motståndare 

i det pågående sjuårskriget och därmed drogs regementet in i ett nytt krig. 

På våren 1758 fördes huvuddelen av regementet över till Pommern, där regementets 

chef sedan 1751 generalmajor Reinhold von Lingen redan befann sig. Efter att ha 

legat som garnison i Stralsund blev förbandet delvis kommenderat till galäreskadern, 

som fick till uppgift att driva tillbaka den preussiska galärflottan. Ombord 

på galären Malmö deltog älvsborgarna i striden vid Grosses Frische Haff den 10 

september 1759. Efter två timmars strid hade preussarna lidit ett fullständigt nederlag. 

Under återstoden av år 1759 och under hela 1760 deltog regementet i flera 

skärmytslingar med preussarna. Den 3 oktober det sistnämnda året anföll fienden 

vid Passewalk, varvid en del av regementets personal föll i preussisk fångenskap, 

som dock inte varade någon längre tid för officerare och underofficerare, ty redan 

på våren 1761 utväxlades dessa medan manskapet fick stanna kvar i fångenskapen. 

För att undsätta staden Malchin sammandrogs vid årsskiftet 1761-1762 den 

svenska hären. Fienden var grupperad i närheten av Neu Kahlen, då svenskarna 

den 2 januari gick till anfall. Slaget vid Neu Kahlen skildras på s 72. 

Samma år som slaget vid Neu Kahlen ägde rum slöts stillestånd med Preussen 

och regementet återvände till Sverige under sommaren. 

Den 25-åriga fredsperiod, som nu följde avbröts av ett uppror i Sjuhäradsbygden, 

som medförde att regementet drogs samman till Borås, Timmele hed och i 

trakten av Skene, men förbandet behövde aldrig sättas in. 

En rusthållare vid namn Sven Hofman från Byttorp höjde 1766 upprorsfanan i 

Borgstena och rörelsen spred sig även till regementet, där en del soldater var in- 

50 INNEHÅLL

Flintlås och kokkärI av 

koppar, brukade på Gustav 

III:s tid. I 15:s museum 

51 INNEHÅLL

landade. Hofman avrättades och av hans följeslagare inom regementet dömdes två 

till arbete vid ankarsmedjan i Karlskrona och två till arrest på Marstrands fästning. 

Samtliga blev dessutom strukna ur rullorna. 

Med Gustav III mot Ryssland 1788 

År 1781 tog Hugo Wilhelm Hamilton befälet på Älvsborgs regemente. En gammal 

soldat korpral Bo från trakten av Kungsäter beskriver Hamilton på följande sätt: 

”Och det var en karlakarl. Hugo Hamilton hette han. Ful och koppärrig var han 

att se på och sträng och arg var han mot både höga och låga och belsebub kallades 

han, icke utan skäl, och rättvis var han, det kunde ingen säga annat.” När han 

kom ridande i karriär på sin stora vita häst framför fronten, så kände var och en, 

att det var en karl, som en måste ”sätta”. Och att han lärde ungdomen ”veta hut” 

hade ”hu inte ont av!” 

Under Hamiltons tid på regementet inföll Gustav III:s ryska krig. Efter hand hade 

tanken mognat hos kungen, att han skulle vända sig mot Ryssland, som hade 

utvidgats snabbt under Katarina II:s regering. Kungens ängslan för Ryssland 

ökades, då han fick klart för sig kejsarinnans uppfattning av de nordiska problemen. 

Kungen hade även problem inom landet, vilka han måste få bukt med. 

En anfallsplan hade gjorts upp, som bl a gick ut på, att den ryska flottan skulle 

elimineras och därefter skulle ett anfall riktas direkt mot Petersburg. På sommaren 

1788 beslöts kriget, vilket innebar att regementet återigen överfördes till Finland. 

Som vid tidigare krig var delar av regementet kommenderade ombord på flottans 

fartyg, varvid de kom att delta i slaget vid Hogland den 17 juli 1788. Ett annat 

sjöföretag var drygt 260 man från regementet med om den 16 augusti samma år, då 

en eskader från Göteborg, som älvsborgarna var kommenderade på, tog den ryska 

fregatten Kildiun nära Jylland. Värdet av lasten, som bl a bestod av 128 kanoner, 

16000 kulor m m fördelades bland besättningen på den svenska fregatten Bellona 

varvid personalen från regementet gjorde en ganska stor vinst. 

Samtidigt som personal var kommenderad på göteborgseskadern fick regementet 

order om att en bataljon skulle föras över till Finland. Den 3 juli lämnade bataljonen 

Karlskrona och anlände till Helsingfors nio dagar senare. 

Strax efter sin ankomst till Finland blev sjuhäradsborna vittne till hur manskapet 

vid Åbo och Björneborgs regementen gjorde myteri. Befälet vid förbanden stod i 

underhandlingar med den ryska kejsarinnan och hade anslutit sig till den s k ”Anjala 

förbundsakt”. 

Korpral Bo, som ingick i livbataljonen, beskriver det hela på följande sätt: 

”Jag minns så grant när vi efter en lång dagsmarsch kommit över de långa träbroarna 

över Kymmeneälv med de svenska kronorna på vår, och den ryska örnen 

målade på stolpar vid den andra sidan, och snart fick vi syn på det stora tältlägret 

bildat av de finska regementena vid Summa, beläget nära en havsvik. Längre 

bort i öster skymtade Fredrikshamns fästning, där ryssarnas gröna flagga syntes, ty 

fästningen var fiendens. Utmed havsstranden sågo vi flera svenska örlogsfartyg 

52 INNEHÅLL

och alldeles intill land låg kung Gustavs jakt Amfion med svenska kungsflaggan 

i topp. Musiken marscherade framför översten och de två gamla svartgula fanorna 

buros närmast efter honom i sina foder framför Lifkompaniet. ”Blotta fanorna och 

slå generalmarsch med spel och trummor” kommenderade översten med sin dunderstämma 

och ”sätt i fötterna Lifboar så att finnarna höra, att Älvsborgarna komma 

ropade han så att alla hörde det. Och det blev en marsch som hette duga.” 

Kungens belägenhet var svår omgiven som han var av upproriska förband. Korpral 

Bo berättar att den finska arméns överbefälhavare general Platen frågade Hamilton 

om han var säker på lydnaden i regementet. Hamilton svarade: ”På lydnaden 

i mitt regemente, jo – den förste, som icke lyder mig, den skjuter jag 

själv.” ”Nå gott!” hade generalen svarat ”bivackera här i natt kring landstingsstället.” 

Enligt Bo slog bataljonen genast läger och inga ”upproriska finnar vågade 

komma i närheten av oss.” 

Korpralen Bo angav general Platens befattning felaktigt. Denne var armékårschef 

och inte överbefälhavare. Huruvida Bo har skildrat ovanstående händelse riktigt 

är ovisst, men det väsentligaste var regementets trohet mot kungen, vilket 

Hamilton intygade. 

På sommaren 1789 fick den hemmavarande delen av regementet order att avgå 

till Finland och kom där att bilda den 2. bataljonen. Båda bataljonerna deltog i en 

del mindre träffningar med ryssarna. Livbataljonen var med vid Kaipiais den 15 juli 

1789 och vid Keltis baracker den 17 maj påföljande år. Dessa två drabbningar 

skildras på s 76 och 77. 

Freden slöts mellan de båda krigförande parterna den 19 augusti 1790 och en 

månad senare embarkerade regementet på två galärer som förde det till Dalarö. 

Marschen gick sedan över Södertälje, Nyköping, Linköping och Jönköping till 

Gullered, där kompanierna vilade under en dag innan de hemförlovades. 

Under kriget hade endast 27 man blivit skjutna medan 533 hade dött av blessyrer 

och sjukdomar. Enligt en förteckning skulle det funnits 467 kvinnor som blivit 

änkor och 1090 minderåriga barn som förlorat sin far inom regementets område. 

De svårast drabbade områdena var inom Norra Kinds och Marks kompaniområden 

dvs Tvärred-Dannike-Länghem-Tranemo-Ljungsarp-Gällstad-Marbäck och 

området Töllsjö-Bollebygd-Sätila-Fotskäl-Hajom-Hyssna. 

I strid med fransmän, danskar och norrmän 

1800-talets första 15 år behärskades av Napoleon, vilket kom att få återverkningar 

för regementets soldater. Regementets öden under denna tid framgår mycket bra 

i kapten Christian Bogislaus von Brauns meritförteckning. ”1801 kommenderad till 

Göteborg, 1802 arbetskommendering i Göteborg, 1804 till Stralsund, 1805 åter till 

Stralsund vidare till Mecklenburg och Lauenburg, 1807 fälttåget i Pommern, bevistade 

striderna vid Loitz, Elmenhorst och Zarrendorff, reträtten till Stralsund. Deltog 

i utfallen framför Franken-retranchementet och sårades i axeln. Deltog i 

utfallet från Stralsund och sårades ånyo. 1808 fälttåget mot Norge, 1809 i Gö- 

53 INNEHÅLL

teborg, 1810 på Carlstens fästning, 1812 till Göteborg och bevistade 1813-1814 

de tyska och norska krigen.” 

Av det ovan sagda framgår det, att soldaterna inte var hemma på sina rotar 

under någon längre tid, utan tillbringade de flesta åren i fält. I Pommern dit regementet 

först anlände utfördes många förnämliga prestationer och åtskilliga 

dekorerades med tapperhetsmedalj eller svärdsorden. Von Braun själv fick till 

och med mottaga von Vegesacks eget riddartecken för sina insatser. 

I strid med fransmännen 

Med anledning av det spända utrikespolitiska läget, som hade uppstått 1804 i 

Europa, sändes en styrka på 3000 man till Pommern och bland trupperna befann 

sig en bataljon från Älvsborgs regemente. Styrkan förlades i Stralsund och kvarstannade 

där till slutet av oktober 1805. 

Den 31 oktober det året förklarade Gustav IV Adolf Frankrike krig efter att 

tillsammans med England, Ryssland och Österrike ha bildat den tredje koalitionen 

mot Frankrike. 

Under vintern och våren 1806 flyttades älvsborgsbataljonen till olika platser i 

Pommern och låg en tid vid Elbes högra strand innan den drog sig tillbaka till 

Stralsund. 

Då Napoleon i slutet av januari 1807 bestämde sig för att rycka in i Ostpreussen 

skickades en fransk styrka in i Pommern. Regementets jägardivision under löjtnant 

de Fresé kom nu i strid med fransmännen. I en brigadorder från von Vegesack 

kan man läsa om deras insatser. 

”Kommenderande generalen baron Armfelt har anmodat mig för löjtnant de 

Fresé och samtliga Elfsborgs jägare, kompaniets officerare, underofficerare och 

manskap, förklara bemälte generals högsta tillfredsställelse och välbehag över den 

intelligens och utmärkta bravur, varmed detta jägarekompani i gårdags aktion 

med fienden sig förhållit, och anser generalen det sig som en ära att detta deras 

välförhållande i sin underdåniga rapport till konungen ommäla, och vill generalen 

till samtlige sine militäre vänner och bekanta genom brev underrätta dem om den 

ära Elfsborgs jägarekompani under hans befäl i går förvärvade sig.” 

Den allvarligaste drabbningen under kriget, som regementets personal deltog i 

var anfallet på den av fransmännen anlagda redutten vid Kettenhagen den 14 mars 

1807. Denna strid skildras på s 78. 

Knappt en månad efter anfallet mot Kettenhagen var Älvsborgs jägare inblandade 

i en träffning med fransmännen. De franska styrkorna blev hejdade av svenskarna 

framför Ferdinandshof, där jägarstyrkan var grupperad. Till slut omringades 

förbandet av fransmännen och fick ge sig inför den franska övermakten. Men 

fångenskapen blev inte långvarig för en del av jägarna. I en förteckning över ”de 

från Älvsborgs regemente som under april 1807 utmärkt sig” finns en anteckning 

om fanjunkaren Gustaf Ericsson: ”Varit närvarande i alle affärer, blesserad, utmärkt 

sig med mod och rådighet, samt vid reträtten den 16 april uppmanat 1 un- 

54 INNEHÅLL

derofficer, 1 trumslagare, 22 man att fria sig ur fångenskapen därigenom att de 

kastade sig i vattnet och övergått 3 pass” (vattendrag). 

De som flydde kom fram till Stralsund, däribland fanjunkare Ericsson, medan 

kompanichefen löjtnant de Fresé jämte 41 man blev kvar i fransk fångenskap i tre 

år. 

Så småningom tvingades regementet under fransmännens tryck att dra sig tillbaka 

innanför Stralsunds murar. I mitten av juli inneslöts staden av fransmännen 

och den 20 augusti 1807 tvingades fästningen att kapitulera, men då hade de 

svenska trupperna natten innan förts över till Rügen. Den förminskade älvsborgsbataljonen 

skeppades över till Sverige och återvände hem efter tre års kommendering 

till Pommern. 

Hembygdens tack till sina soldater 

Ett uttryck för hembygdens tacksamhet till de soldater som offrade sina liv i 

kriget utgör den skrivelse som överste Johan von Utfall, som var chef för Ås 

kompani, erhöll i maj 1807 från magistraten i Borås. 

”Den 3 dennes då tacksägelse här i staden gjordes för svenska vapens framgång, 

belägringens upphävande för Stralsund och de därvid emot fienden vunna 

fördelar, deltogo även däruti denna stadens innevånare med den gladaste och 

livligaste medborgerliga känsla; men vid åtanke därav att många av de hederlige 

lands- och stridsmännen, som under Gustav IV Adolfs fana vitsordat sig vara 

värdiga avkomlingar av de förfäder, som stridde i Tyskland under Gustav II Adolfs 

alltid segrande, men ofta blodiga fana, nu även för fäderneslandet låtit sitt blod 

rinna till sina hemmavarande anhöriges största och kännbaraste sorg och avsaknad, 

haver stadens respektive innevånare och borgerskapet, uppå magistratens i ämnet 

gjorda ömma och bevekliga uppmuntran och föreställning sammanskjutit etthundratrettio 

riksdaler 36 skilling 6 rundstycken i riksgäldssedlar, som magistraten härmedelst 

översänder med ödmjuk anhållan, det titulus behagade åtaga sig den prisvärda 

mödan att utdela detta sammanskott till de fattigaste vid dessa tillfällen blivne 

soldatänkor och faderlösa barn vid Kungl Älvsborgs regemente. 

Borås den 25 Maj 1807 

Magistraten.” 

Åter som skydd i väster 

Knappt hade den svenska armén kommit hem från Pommern förrän ett nytt krig 

började. Nu var det Ryssland, som i slutet av februari 1808 gick till anfall i Finland 

samtidigt som ett ultimatum lämnades med krav på att Sverige skulle sluta 

upp på Rysslands, Frankrikes och Danmarks sida. 

Den 14 mars kom så Danmarks krigsförklaring, efter krav från Napoleon vars 

trupper under marskalk Bernadotte förberedde en invasion i Skåne, samtidigt som 

danskarna under prins Christian Augusts befäl skulle anfalla över norska gränsen. 

För att möta dessa anfall samlades två arméer, en i Skåne och en, ”västra armén”, 

vid norska gränsen under general Armfelts befäl. 

55 INNEHÅLL

Den 9 mars 1809 fick regementet order, att med ”marsche forcée” föras till Göteborg, 

dit det anlände under den 15 och 17 mars och intog kantoneringskvarter i 

Masthugget. Styrkan splittrades snart i och med att jägarna beordrades till norra 

Bohuslän och en styrka avdelades till vardera Carlstens och Varbergs fästningar. 

Den återstående delen av regementet bildade en fältbataljon och ingick i Västra 

arméens vänstra flygel. 

Knappt uppkomna till Strömstad blev 19 man från Ås kompani tillfångatagna 

av en norsk styrka, som från havet hade gått i land bakom svenskarnas främsta linjer. 

Den enda del av regementet, som gick in i Norge var jägarförbandet, medan 

övriga delen, även sedan Varbergs- och Carlstensstyrkorna hade kommit upp till 

Bohuslän, låg som posteringar längs södra sidan av Svinesund och Idefjorden. 

Till slut lyckades svenskarna sluta stillestånd med prins Christian August; och 

regementet skickades hem till Ljung och Bygärde, dit det anlände omkring jultiden, 

men fick under hela vintern hålla sig marschfärdigt. 

Dagen innan Gustav IV Adolf avsattes fick regementet den 12 mars 1809 order 

att snarast marschera till Göteborg, där det skulle ingå i stadens garnison. Återigen 

befann sig en styrka från regementet på Nya Elfsborg, men den behövde aldrig 

träda i aktion på samma sätt som sin föregångare på fästningen 90 år tidigare. 

Övriga delen av regementet svarade för vakttjänsten vid Högvakten (Gustav Adolfs 

torg), Kungsportsvakten, Drottningsportsvakten, Carlsportsvakten, Gamla varvsvakten 

och Spinnhusvakten. Mellan vakterna och befästningsarbetena övades soldaterna 

i exercis. 

I slutet av september fick huvuddelen av regementet marschera hem, och då 

freden med Danmark hade slutits den 10 december 1809 fick även de återstående 

delarna av förbandet återvända till Sjuhäradsbygden. Innan de senare lämnade 

Göteborg paraderade de den 8 januari 1810 för Sveriges nye kronprins, den danske 

prinsen Christian August, som hade varit befälhavare över de norska styrkorna 

1809, då regementet hade legat i norra Bohuslän som skydd mot norrmännen. 

Då Christian August blev kronprins antog han namnet Karl August. 

Sverige tvingades 1810 att avbryta alla sina handelsförbindelser med England 

samt att dessutom förklara England krig. I detta läge förstärktes beredskapen igen 

och en bataljon från regementet beordrades till Carlstens fästning, där den fick 

kvarstanna i närmare ett år fram till hösten 1811. Under sommaren förlades dessutom 

större delen av regementets återstod i Göteborg och i Varberg. 

Året innan hade generalmajor von Vegesack lämnat regementet och överstelöjtnant 

Casimir Reutersköld utnämndes till överste och chef för Älvsborgs regemente. 

Åter i strid med fransmän 

Det utrikespolitiska läget ändrades ånyo. Ryssland bröt med Napoleon och den nye 

svenske kronprinsen Karl Johan slöt med tsar Alexander ett fördrag, som bl a gick 

56 INNEHÅLL

ut på, att Ryssland skulle hjälpa Sverige i ett anfall mot Danmark, som därigenom 

skulle tvingas att avstå Norge till Sverige. 

Förhållandena ändrades emellertid och istället fick svenskarna skicka en armé 

till Pommern på våren 1813. 

För regementet innebar detta, att man fick återvända till Pommern, som man 

hade lämnat sex år tidigare. 

I mitten av april marscherade älvsborgarna till Göteborg. Styrkan, som var organiserad 

på tre bataljoner, embarkerade fem engelska transportfartyg vid Nya Varvet 

och debarkerade den 23 maj på Rügen. 

I början av juni bröt bataljonerna upp från sina kvarter och påbörjade därmed 

en marsch genom norra Tyskland, som skulle vara i drygt ett år och föra dem till 

Belgien. 

I en generalorder av den 3 augusti framgår det hur dessa långa förflyttningar 

skulle tillgå: ”trupperna skulle med undvikande av nattmarscher, så länge den 

varma väderleken varade, marschera från kl 4 till 8 à 9 på morgonen och från kl 6 till 

10 à 11 på aftnarna.” 

Svårighet med all marsch är att hålla ihop förbanden, täten får inte gå för fort 

men inte heller för sakta. Att dessa problem fanns 1813 och att man försökte komma 

till rätta med dem ser man av en brigadorder, som överste Reutersköld utfärdade 

den 6 augusti: ”om täten har för stark marsch, averterar bataljonen i kön med 

virvel att täten skall sakta stegen; om täten har för långsam och krypande marsch, 

giver kön det till känna på det sätt, att marsch slås, då stegen i täten ökas . . . .” 

Från den 17 augusti och fram till den 14 september, då regementet nådde Rosslau, 

hade de bivakerat varje natt utan tält. Tolv dagar senare var 1. bataljonen med 

om stormningen av Dessau. Vid anfallet försökte 1. jägardivisionen (regementets) 

att med hjälp av stockar bryta upp stadsporten. Om det var genom deras inverkan 

eller om det var fransmännen själva som öppnade porten är osäkert. Allt nog porten 

flög upp och på några stegs avstånd från älvsborgarna stod ett par kanoner, som 

öppnade kartescheld mot jägarna. På ömse sidor om vägen, där truppen stod uppställd, 

var höga hagtornshäckar, som gjorde att soldaterna inte kunde komma i 

skydd utan fick retirera mitt i skottlinjen. Förlusterna blev mycket stora och bl a 

sårades löjtnant Ericsson, som var jägarnas chef. Då fransmännen på kvällen skulle 

begrava de döda fann de löjtnanten Ericsson, som togs till fånga. Då svenskarna 

senare intog staden fann de honom välbehållen som konvalescent. Överraskningen 

att finna honom vid liv var stor, ty man hade ett par dagar tidigare meddelat 

hans hustru att han hade stupat. Kronprinsen utnämnde honom nu till riddare av 

svärdsorden. Men några dagar senare avled han av sinnesrörelse, då en sköterska 

rusade in och ropade ”die Franzosen kommen”. Ericsson sprang upp och grep efter 

sin värja men föll ner död. 

Dagen efter anfallet mot Dessau anföll fransmännen mot brohuvudet i Rosslau. 

Striden blev hård och varade i några timmar varefter fienden drog sig tillbaka. 

Även om de inte hade varit några större företag som hade förekommit de båda dagarna 

hade de åsamkat regementet ganska stora förluster: fyra skjutna till döds, två 

57 INNEHÅLL

officerare, två underofficerare och 48 man hade sårats och så tillkommer löjtnant 

Ericsson som dog senare. 

Stor tapperhet hade visats av många vid regementet och fem man erhöll tapperhetsmedaljen 

i silver och om soldaten N:r 68 Erik Johansson Torn omtalas det att 

han ”visat särdeles mod och sedan hans eget gevär sprungit sönder tagit ett på 

platsen liggande fransyskt och därmed ivrigt anfallit fienden.” Torn, som sårades 

vid anfallet mot Dessau var endast 18 år gammal vid tillfället. 

Den 1 oktober startade regementet en månadslång marsch från Rosslau och 

söderut till Uder omkring åtta mil söder om Braunschweig. 

Kronprins Karl Johan lämnade nu den allierade nordarmén och regementet fick 

nu vända norrut igen, ty Karl Johan hade beslutat sig för att driva ut fransmännen 

från norra Tyskland samt tvinga danskarna till fred. Danmark hade nämligen förklarat 

Sverige krig den 3 september 1813. 

Marschen gick över Braunschweig till Lübeck och därefter mot Danmark. Under 

en och en halv månad hade regementet sitt ”kantoneringskvarter” söder och väster 

om Kiel. Under tiden hade danskarna lidit flera nederlag och tvingades att begära 

vapenvila. Den 15 januari 1814 slöts freden i Kiel varvid Danmark fick avträda 

Norge till Sverige. 

När kriget mot Danmark var avslutat tågade Karl Johan med den svenska armén 

mot Frankrike tillsammans med nordarmén. 

Med i styrkan var Älvsborgs regemente, som bröt upp från Kielområdet den 

25 januari och marscherade över Lübeck, Celle, Rodenburg, Heeren, Düsseldorf till 

Aachen dit det anlände den 6 april. Marschen gick sedan vidare och den 11 april 

grupperades regementet vid S:t Trond ungefär sex mil öster om Brüssel. 

Då freden med Frankrike var klar upplöstes nordarmén och huvuddelen av den 

svenska hären sattes i marsch mot Sverige. Regementet fick nu marschera genom 

de trakter i norra Tyskland, där 2:a världskrigets truppmassor trängde fram 130 år 

senare. 

Regementet hade ifråga om förflyttningar under det gångna året gjort en god 

prestation, ty det visar sig att under 180 marschdagar hade omkring 360 mil tillryggalagts. 

Dagsmarscherna var i regel 2 à 3 mil ibland ända upp till 5 mil. Rastdag 

hade man sällan mer än var femte dag. 

Den 12 juni debarkerade regementet i Ystad och efter en marsch genom Skåne 

och Halland kom förbandet till Göteborg den 25 juni och förlades på Hisingen samt 

som garnison på Carlsten, Nya Elfsborg och Billingen på Hisingen. 

De sista striderna 

Kielfredens bestämmelse om, att Norge skulle ingå i det svenska riket mötte motstånd 

i Norge. Den danske prinsen Kristian Fredrik, som var ståthållare, hade 

samlat en opinion runt sig, som menade att den danske kungen inte hade rätt att 

avträda Norge. I Eidsvold hade man den 17 maj 1814 antagit en fri författning och 

58 INNEHÅLL

Moss 

Oslo 

NORGE 

Glommen 

Fredriksstad 

Skjeberg 

Halden 

Ideslätten 

Praestebacke 

0 10 20 30 40 50 km 

Bärby 

SVERIGE 

valt Kristian Fredrik till kung, men Karl Johan ingrep nu med en svensk armé, som 

ryckte in i Norge. 

Regementet, som i början av juli månad låg kvar i Göteborg, förstärktes med 

beväringen från 1813 och 1814 års åldersklasser. I mitten av månaden marscherade 

bataljonerna genom Bohuslän upp till Hästeskede, där de övriga förbanden som 

skulle ingå i 2. armékårens 2. fördelnings 4. brigad, som fördes av regementschefen 

Casimir Reutersköld, var samlade. 

Den 25 juli, samma dag som regementet anlände till Hästeskede, gavs order om 

att den svenska armén den 30 juli skulle bryta in i Norge på två täter över Bärby 

och Tisteldalen. 

59 INNEHÅLL

Regementet ingick i fördelningen, som framryckte över Bärby och som den 31 juli 

nådde till Ideslätt, där älvsborgarna vilade under påföljande dag. Marschen dit 

hade varit besvärlig beroende på, att norrmännen hade gjort förhuggningar längs 

vägen för att försvåra svenskarnas framryckning. 

Regementet ryckte därefter allt längre in i Norge, passerade Fredrikshalds fästning 

och nådde den 6 augusti Skieberg. På vägen dit hade sjuhäradsborna deltagit i 

en del mindre skärmytslingar, men sedan var de inte med i några mer strider under 

de dagar som återstod tills stilleståndet i Moss undertecknades den 14 augusti. 

Regementet drogs därefter ner till Fredrikshald, där det låg kvar till den 7 november, 

då halva styrkan fick order att marschera till Göteborg, medan den andra halvan 

ombildades till en fältbataljon som fick stanna kvar på Fredrikshalds fästning 

till i januari 1815. 

Under denna fästningstid samlade man ihop pengar inom bataljonen för att bekosta 

en minnessten på den plats, där Karl XII stupade. Stenen restes aldrig och istället 

anslogs pengarna till en understödsfond för manskapet vid regementet 

under namnet ”Konung Carl XIV Johans pensionsinrättning för änkor och barn 

efter soldater vid Elfsborgs regemente”, en fond som fortfarande finns kvar vid regementet. 

I och med att Fredrikshaldsstyrkan kom hem i januari 1815 var det slut på strider 

för Älvsborgs regementes del. I nära tvåhundra år hade knektar deltagit i alla 

de fälttåg, som Sverige varit inblandat i och de år som soldaterna hade fått leva i 

lugn och ro i sin hembygd hade varit få. 

De bördor som regementet hade fått bära hade i lika hög grad burits av Sjuhäradsbygdens 

befolkning, som under de hårda åren stött sitt regemente på alla sätt. 

Regementet under 1800-talets återstående del 

Den fredsperiod, som följde efter det norska fälttåget medförde för regementets del 

regementsmöten, generalinspektioner, varvade med arbetskommenderingar, garnisonstjänst 

och fångbevakningstjänst. 

Möten och generalinspektioner 

För att utbilda befäl och soldater skulle det årligen hållas möten och enligt en 

generalorder 1816 skulle följande möten förekomma: befälsmöte om 24 dagar, beväringsmöte 

om 14 dagar, rekryteringsmöte om 14 dagar och regementsmöte om 20 

dagar. Övningstidens längd höll sig i stort under större delen av 1800-talet. 

Mötena var i regel förlagda på regementets övningsplats sedan 1797 Fristad hed, 

men kunde ibland äga rum utanför Sjuhäradsbygden såsom 1819, då regementet 

samlades i Klev och marscherade över Drared, Halmstad, Laholm och Örkelljunga 

till Ljungby, en förflyttning som tog tio dagar. 

Ett annat tillfälle, då regementet samlades utanför sin ordinarie övningsplats var 

60 INNEHÅLL

i juni 1858, då norska och svenska regementen var sammandragna till Axvalla hed, 

Västgöta och Skaraborgs regementens mötesplats halvvägs mellan Skövde och 

Skara. 

För regementets del innebar detta möte något speciellt, emedan det den 24 juni 

erhöll två nya fanor av kronprins Karl sedermera kung Karl XV. 

Överlämningen gick enligt en skildring till på följande sätt: Kronprinsen red 

fram och satt av och sade: ”Jag frågar Eder överbefäl, underbefäl och manskap 

om I viljen med liv och blod försvara dessa fanor så sant Eder Gud hjälpa skall!” 

Regementets personal svarade ”Ja!” varefter musiken spelade och det svenska artilleriet 

sköt dubbel svensk lösen med åtta skott varunder kronprinsen överlämnade 

fanorna. Efter det att I 9, I 15, I 16 och I 17 hade fått sina fanor ägde korum rum, 

och därefter defilering förbi kronprinsen. Exercisen var inställd och extra förplägnad 

utdelades dagen till ära. 

Den ena av fanorna är, efter restaurering, fortfarande i bruk vid regementet, 

medan den andra är alltför sliten för att kunna föras framför truppen. 

Soldaterna övades under mötena framförallt i exercis och skjutning. I en generalorder 

1825 bestämdes det, att man skulle skjuta 10 skarpa skott. 

Överste von Bergholtz redogjorde 1830 för förbandets skjutskicklighet. Han omtalar 

att skjutningarna verkställdes med tre skott på 50 alnars håll, tre skott på 60 

alnar och fyra skott på 65 alnar. Jägarna fick skjuta på 110, 150, 214 och 250 alnar 

medan skarpskyttarna fick skjuta ända upp till 300 alnars avstånd (en aln=0,6 m). 

Von Bergholtz klagade upprepade gånger på att gevär och ammunition var dåliga, 

till exempel saknade de engelska gevären sikte. 

För att stimulera skjutskickligheten delade regementschefen ut belöningar. 

1830 anges det att följande utbetalningar skedde till vanliga beväringar 

för 8 träff av 10 skott 24 sk banko 

för 9 träff av 10 skott 36 sk banko 

för 10 träff av 10 skott 1 daler 

Jägarna som sköt 20 skott fick 1 daler banko vid 16 träff och hade de träff med 

alla 20 skotten erhöll de 2 daler. 

För att kontrollera soldaternas kunskaper anbefalldes det 1828, att manskapet 

varje sön- och helgdag skulle examineras i soldatinstruktionen efter gudstjänsten. 

I en order 1816 till 2. bataljonen läser man följande: ”Att anskaffa löv, granris 

m m medan regementet mellan 7–26 juni skall på grund av generalorder 14/3 bivackera 

för att bliva härdat och för färdighet vid bivackens etablerande!” 

Generalmönstringar ägde rum då och då och i regel fick regementet goda vitsord, 

vilket framgår av några rapporter. 

Den första är från mönstringen, som gjordes den 30 juni och 4 juli 1849 av 

överste G G Heidman på Fristad hed och i Varberg: 

”Slutligen har jag i underdånighet anmält att regementets exercis och hållning 

fullkomligt motsvarade de förhoppningar som i detta avseende kunnat 

61 INNEHÅLL

fästas vid ett regemente som likt detta dagen före mönstringen inryckt till regementsmöte 

. . .” 

Generalmajor Leuhusen inspekterade förbandet den 23 juni 1867 och avgav 

följande omdöme: 

”Slutligen anser jag mig pliktig vitsorda att regementet i avseende på krigstukt 

och hushållning befinner sig i ett utmärkt gott skick samt att dess befäl 

omsorgsfullt begagnat de tillfällen till vapenövningar som varit förhanden, vadan 

jag detsamma i Kungl Maj:ts fortfarande nåd och ynnest i underdånighet inneslutit.” 

Samma tongångar går igen i generallöjtnant Rosensvärds rapport 14 år senare: 

”Den förrättade generalmönstringen lämnade det allmänna intryck att en genomgående 

ordning härskade vid regementet och då dess exercisfärdighet därjämte 

är berömlig, har jag i Kungl Maj:ts bevågenhet anmält regementet såsom varande 

i särdeles gott skick.” 

En uppgift som ålåg befälet var att övervaka manskapets levnadssätt och då 

främst umgänget med brända och destillerade drycker. I en skrivelse 1833 påtalas 

det: ”Som det omåttliga bränvinssupandet synes även inrota sig bland soldaterna 

vid reg anmanas allt befäl att med största uppmärksamhet fästa sig vid 

manskapets sedlighet, så att ej någon förseelse däruti lämnas oanmäld till kompanichef 

eller befälhavare . . .” 

Soldaterna uppträdde emellertid inte alltid efter bestämmelserna. I januari 1838 

dömdes soldaten N:r 34 Ring till 100 prygel för sitt förhånande av en korpral. 

Men inte heller befälet skötte sig. Under 10-års perioden 1836-1846 var det 

ovanligt många bestraffningar av officerare, underofficerare och manskap. För de 

förra gällde det i allmänhet ”anstötlighet i kläder” eller ”försummelse av tid” medan 

för de senare ”fylleri” och ”förargligt uppförande”. 

Regementet i samhällets tjänst 

Under 1800-talet ägde en stor utbyggnad rum av Sveriges kommunikationsnät. 

Kanaler, landsvägar och järnvägar byggdes i allt större utsträckning. För att erhålla 

arbetskraft till dessa stora arbeten använde man sig av indelta soldater, som kommenderades 

till de skilda arbetsplatserna. De största projekten var till en början 

Göta kanal och Trollhätte kanal. 

Regementet var kommenderat på arbeten vid Göta kanal i olika omgångar under 

åren 1815, 1816, 1818, 1823, 1826, 1828, 1829, 1831 och 1832, då kanalen 

färdigställdes. 

Under 1831 var till exempel 800 man under befäl av major Schotte i Östergötland 

från maj till oktober. Styrkan led av stor sjuklighet och 10 man avled under arbetena. 

Under vintern mellan de två sista kommenderingarna härjade en farsot, frossa i 

förening med vattensot, bland regementets soldater. 

62 INNEHÅLL

Konung Gustav V tecknar sitt namn på minnesmärket över regementets 300-åriga 

historia år 1924. 

63 INNEHÅLL

Trollhätte kanal krävde också arbetskraft och där var personal från regementet 

år 1829 samt 1841-1844. 

I förra delen av 1800-talet byggdes vägen ut mellan Göteborg och Borås. 1823 

byggde regementets soldater väg längs Landvettersjön och 13 år senare hjälpte 

de till med vägen mellan Borås och Flässjum (Bollebygd). 

Vid 1853-54 års riksdag beslöts att de viktigaste järnvägslinjerna ”stambanorna” 

skulle byggas av staten med hjälp av utländskt kapital. 

Under 1855 var 677 man kommenderade till Västra stambanans utbyggnad. Arbetskommenderingen 

var förlagd till Västra Boda utanför Alingsås. Kapten Carl 

Grevillius, som var med i styrkan berättar: 

”I augusti hade Kommenderingsbefälhavaren, Major Baeckström, tagit sig några 

dagars ledighet för att resa hem och jag, som var hans adjutant, hade order, att 

om något hände vid kommenderingen vända mig till Kapten Björnberg, som bodde 

på Öjared och taga order av honom. En morgon kommer järnvägsbyggarna major 

Norström och kapten Westman upp i expeditionen och omtalade att kolera 

lär ha brutit ut vid Jonsered bland järnvägsarbetarna och att kommenderingen 

troligen genast måste avgå till hemorten.” Grevillius jämte löjtnant Norrmen reste 

till Öjared dit regementsläkaren doktor Svedmark anlände. Denne ”kom från 

Göteborg efter linjen och sade, att ehuru koleran var i Göteborg hade den ännu 

ej kommit till kommenderingen, varför något uppbrott i förtid ej torde behövas 

. . . .” 

Grevillius anger att ”utom Norrmén dogo under kommenderingen en furir 

Cassel och två soldater.” 

Garnisons- och fångbevakningstjänst 

Liksom tidigare under krigsåren kommenderades personal från regementet till 

Carlstens fästning. Detta ägde rum 1835-1847, 1850-1855, 1859, 1863, 1864 och 

sista gången 1869. 

Till hemmarschen den 15 mars 1854 skrev löjtnant Leopold Bergström en 

sång, som talar om vad man sysslade med på fästningen. Sången sjöngs sedan i flera 

år under marscher till och från regementsmötena. 

Den 15 november femtitre, fallera, 

Då stego vi ombord att oss bege, fallera, 

Från Tjuvkil över böljorna de blå, fallera, 

Till Carlstens fästning, hög och grym och grå, fallera. 

I fyra runda månar här vi gått 

Och mången bister natt på post vi stått. 

Med tjuvar och kanaljer vi gått vall, 

Men äntligen är denna glädje all. 

64 INNEHÅLL

Här har vi ätit ärter med all makt. 

Adderat, subtraherat, gått på vakt, 

Betäckningen jag ej förglömma må, 

Ty den var allra djävligast ändå. 

Från Carlstens slott, från klippor, hav och skär. 

Vi få nu tåga hem till vännen kär. 

Till detta möte går det som en dans, 

Tänk om det aldrig andra möten fanns! 

Nog önska vi att få på roten bli, 

Men kommenderas marsch, så tåga vi. 

För kung och fosterland, varhelst det bär 

Till uppbrott n:o 15 färdig är. 

Varbergs fästning och Skansen Kronan i Göteborg fungerade som fängelser och 

för bevakningen av fångarna användes de indelta soldaterna. 

Regementena kommenderades till att upprätthålla denna bevakningstjänst växelvis. 

I Varberg var regementet 1849, 1853, 1855-1856, 1860, 1863 och 1871 och 

på Skansen Kronan 1855 och 1857. 

Sista utlandskommenderingen 

I Schlesvig och Holstein hade befolkningen rest sig mot det danska styret och då 

Preussen och Tyska förbundet kom dem till hjälp på våren 1848 tvangs danskarna 

att dra tillbaka sina trupper. Kung Oskar I fick riksdagens medgivande att Sverige 

skulle hjälpa Danmark med en här, vilken inte skulle ingripa i hertigdömena 

utan skulle vara som ett stöd för danskarna om Jylland och öarna hotades. 

I början av juni månad anlände de svenska trupperna omkring 4000 man till 

Fyen. Bland förbanden befann sig även Älvsborgs regemente, som låg kvar i Danmark 

under tre månader. En av bataljoncheferna var regementets blivande chef 

Ludvig Wästfelt. 

Några stridigheter uppstod aldrig och regementet kunde återvända från sin sista 

utlandskommendering utan att ha varit i kontakt med någon fiende. 

Slutord 

Ett regemente är inte något dött väsen. Det lever, förändras och utvecklas ständigt. 

Det som ger förbandet liv är dess soldater och de insatser som dessa gör både i 

fredstid och i krigstid. 

65 INNEHÅLL

Det som har skildrats har varit en kort beskrivning av vad ett gammalt bygderegemente 

har fått uppleva under sin månghundraåriga historia. 

En mindre del har handlat om hembygdens stora bördor, framför allt under 

ofredstid. 

Under de nära 200 år som regementet nästan oupphörligen var ute i krig utförde 

befäl och manskap, många gånger under mycket besvärliga förhållanden, förnämliga 

prestationer och många offrade sina liv för att lösa de uppgifter som ålades 

dem. 

Carl-Filip Holmqvist 

66 INNEHÅLL

Glömda strider och episoder 

Stora händelser döljer, förr som nu, den grå vardagens möda. I regementenas historia 

lyser de stora drabbningarna så starkt med sitt dramatiska händelseförlopp att 

de flesta glömmer vad som händer före eller i sammanhang med de stora slagen. Vi 

har själva bidragit till detta genom att våra myndigheter krävt, att för att få föra ett 

minnesnamn på fanan, så måste det beteckna en seger som ett regemente väsentligt 

bidragit till. Men därmed kommer hyllningen till den plikttrogne soldaten bort. Han 

som inte hade vett på att dö vid Narva utan stupade vid den ganska okända landstigningen 

på Retusari. Där stupade 103 älvsborgare under det att t ex Dalregementet 

vid storsegern vid Narva hade 58 stupade. 

De små striderna, ingalunda alla, finns ibland nämnda på minnestavlor på mässar 

eller på stenar, men skildringar av vad som hände är ofta svårtillgängliga. Inte ens 

en redogörelse av dem skulle ge en god sanning. Ty sanning består också i vad som 

hände, när ingenting hände. Den är berättelsen om svåra marscher, om ont om mat, 

om patrullstrider, om att stå på post i kyla och regn, om dåliga bivacker och skoskav 

mm. Talar man om sådant känner nog dagens älvsborgare bättre igen sig. Han 

förstår vad det innebär, när han hör talas om när reveljen gick före Helsingborg eller 

hur natten tillbringades före Gadebusch ty då kanske han för sin del får klara anknytningar 

till en övning i Remmene eller en manöver vid Svenljunga. 

Detta kapitel ägnas nu åt episoder och strider i det förgångna, utan inbördes sammanhang 

men i tidsordning. Det är en hyllning åt den okände älvsborgaren, för 

mången blott kuriosa, för den okände älvsborgaren hans livs höjdpunkt eller slut eller 

en del i en grå vardag, för den eftertänksamme kanske en tankeställare. 

67 INNEHÅLL

30-åriga krigets tid 

När Älvsborgs regemente bildades (11/3 1624), fick det snart göra skäl för sig. Det 

mönstrades i Stockholm redan i april 1624 och överfördes 1626 till Preussen, där 

namn på strider som Mewe, Käsemark och Dirschau minner om insatsen. 

Den tidens älvsborgare skrev dock inte mycket, varför säregna drag är svåra att 

urskilja. Man var åter hemma 1629, men från och med 1631 var alltid delar av regementet 

med i Tyskland och deltog bl a vid Breitenfeldt och Lützen. Som tidstypiskt 

om än militärhistoriskt säreget skall i korta drag skildras hur älvsborgarna deltog i 

slaget vid Jankow 24/2 1645. 

Älvsborgarna utgjorde vid denna tid endast ett kompani under majoren Per Ribbings 

befäl. Tillsammans med skaraborgare och björneborgare bildade de högra 

brigaden av centern i Lennart Torstenssons armé, då den gick in i Böhmen i det 

nuvarande Tjeckoslovakien. När armén närmade sig byn Jankow utvecklade sig 

händelserna sålunda. 

Efter en normal dagsmarsch slog armén på eftermiddagen läger i slagordning 

nära intill en skog, 2 km nordväst Jankow, en by 6 mil sydsydväst Prag. Slagordningens 

bredd var ungefär 3 1/2 km. I den ingick 8.500 ryttare och 6.100 fotfolk. 

Trots att man inte såg dem fanns de kejserliga under Hatzfeld ungefär 3 1/2 km åt 

sydost, också de i slagordning. Härarna var ungefär jämnstarka, den svenska hade 

dock mer artilleri. 

Terrängen var nästan som i Borås, höjder, åar och sjöar, men med fler odlade fält 

runt höjderna än här hemma. Mycket vila blev det inte. Efter midnatt blåste de olika 

regementena sina uppställningssignaler. Vid 5-tiden ordnades hären i bataljordning 

och en timma senare började en marsch, som syftade till att gå runt fienden 

till höger (se s 70, 71). Efter ett par timmars förflyttning drabbade man samman 

med fienden sydväst byn W. Det blev en het strid. Den svenska brigaden med älvsborgarna 

insattes, fiendens förpost kastades undan, men fick strax hjälp av huvudstyrkans 

vänstra flygel. Efter en timma drevs denna tillbaka. Striden utvecklades efterhand 

alltmer. Det var krigsvana och goda trupper på den kejserliga sidan, så segern 

var inte lätt. Två brigader i den svenska slagordningen revs helt upp, men till 

slut pressades fienden tillbaka norrut. Klockan var då omkring 12.00 

Efter besvärliga skogsförflyttningar grupperades armén om i nordlig riktning och 

fann då sin skicklige motståndare grupperad på nytt i en fördelaktig ställning norr 

om sig. Framför sin ställning hade han en stark skyddsavdelning. Denna drevs tillbaka 

av en svensk styrka, men striden orsakade att hela den kejserliga armén lämnade 

sin fördelaktiga ställning och gick till anfall. Striden blev mycket hård. Fientligt 

kavalleri gick runt och anföll den svenska centern i ryggen, varför en del brigader 

fick göra heltom och slåss bakåt. Den svenska brigaden med älvsborgarna höll sin 

plats. Situationen var nog inte vidare behaglig. Vad visste man väl om läget i stort i 

detta kaos av buller och död! Uthålligheten gav resultat, fiendens kvalleri slogs ur 

fältet och helt plötsligt var det fienden som var omringad och bringad till underkastelse. 

Klockan var då omkring 16.00. 

68 INNEHÅLL

Hur många älvsborgare som stupade vet vi inte. De båda härarna förlorade vardera 

4-5 000 man. 

Om slaget var över så var dock inte tjänsten slut. Nu vidtog inre tjänst, utsättande 

av bevakningsavdelningar, poster m m. Det blir gärna så att drabbningens dramatik 

undanskymmer den inre tjänstens mödor, vilka är nödvändiga men ofta väcker 

motvilja hos soldaten. 

Det stora nordiska kriget 1700-1721 

Älvsborgarnas marininfanteri 

Älvsborgarna var inte med om något slag förrän 1710. Planer fanns på att regementet 

i krigets början 1700 skulle landstiga på Jylland, men därav blev intet. 

Man fick vara kvar på rotarna och först i oktober 1701 utgick en garnisonskommendering 

till Kalmar. Mellan 1703 och 1709 utgick årliga kommenderingar till 

tjänstgöring på flottans fartyg. Låt oss utstöta en suck till minnet av alla sjösjuka 

sjuhäradsbönder under dessa färder. 

I december 1704 kom mobiliseringsorder på 225 man, som skulle inställa sig i 

Karlskrona. Den 2 maj 1705 följde dessa med en eskader om 7 skepp, 5 fregatter och 

10 små fartyg. 

Landstigningen på Retusari 15/7 1705 

Ryssarna hade 1703 börjat anlägga Petersburg, nuvarande Leningrad, och till 

skydd för staden hade man börjat befästa Retusari, ön i innersta delen av Finska 

viken, mer bekant under den senare huvudortens namn, Kronstadt. Detta hot mot 

Viborg skulle omintetgöras genom anfall. Amiral Ankarstjerna var chef för företaget. 

Ett spaningsanfall gjordes 9/7 mot ön, man kom iland, men fick dra sig tillbaka 

ganska snart. Efter förnyad rekognoscering och spaning fattades beslut om anfall. 

15/7 kl 23.00 lättade man ankar från Wommelsö på finska sidan och kl 06.00 nästa 

dag var man utanför Retusari. 

Som ett kuriosum kan antecknas att på officersmässen i Borås hänger två färglagda 

kopparstick utvisande ön Retusari och ett fästningstorn på den under 

1700-talet utbyggda befästningen vid Kronstadt. Samma kopparstick hänger i Peter 

den stores muséum i Leningrad. Enligt uppgift (som förf ej fått med säkerhet bekräftad) 

är våra kopparstick en gåva från de ryska officerare som var interner på 

Fristad 1915. 

Ön omgives av stora sandrevlar med moränblock och ligger mellan två segelleder 

mot Leningrad. På mitten av ön låg ett batteri. Söder om ön låg en rysk flottavdelning 

om 9 skepp, 4 galärer (roddfartyg med segel) och ett tiotal två- och enmastade 

fartyg. Fartygen var omgivna av bommar. 

Resultatet av spaningen hade givit vid handen att anfallet borde ske mot norra sidan 

av ön, där det ryska batteriet ej kunde göra någon skada och försvararna skulle 

utsättas för korsande eld då svenska örlogsfartyg understödde från väster. 

69 INNEHÅLL

Jankow I. 

70 INNEHÅLL

Jankow II. 

71 INNEHÅLL

Flottan formerades nu väster och norr om ön, under det att infanteriet gick ombord 

på småbåtar, som snabbt roddes mot stranden. 

När båtarna kom 50 steg från stranden stötte de på grund. Alla hoppade i vattnet 

och begynte vada mot stranden. Man kom emellertid inte längre än några meter 

förrän det blev djupt igen. Vattnet gick ”över halsen”. Samtidigt kom några 

hundra ryssar springande, ställde sig på stranden och sköt prick på de i vattnet 

kämpande. Det fanns inget annat att göra än att dra sig tillbaka. Ankarstjerna 

säger i sin rapport till Amiralitetskollegium, att såväl officerare som meniga gjorde 

sitt yttersta för att komma i land ”men som omöjligheter var emot och Gud så ej 

behagade” misslyckades anfallet. 103 älvsborgare stupade. Deras namn finns på 

regementets förlusttavlor. 

Hedersord på Karl XII:s tid 

Vid Karl XII:s blixtanfall mot Norge 1716 deltog älvsborgarna. Under belägringen 

av Akershus fästning i Oslo fick man vara med om strid i bebyggd ort då de belägrades 

skyttegravar gick genom husen. Här förlorade regementschefen, överste J 

von Mentzer sitt ena ben. När armén hastigt lämnade staden 18 april blev han 

kvarlämnad och föll i fångenskap. På den tiden var sederna något annorlunda 

jämfört med nu. På hedersord fick han åka hem och vårda sig på överstebostället 

Öresten vid Örby. Därifrån skriver han den 10 oktober samma år till Karl XII och 

säger att han måste enligt ”revers” (överenskommelse) inställa sig i fångenskap på 

nytt i medio av oktober såvida han icke dessförinnan kan utväxlas. Mer är icke antecknat 

men veterligt blev han utväxlad ty 1719 blev han generalmajor och så småningom 

landshöving i Jönköpings län. 

Neu Kahlen 2 januari 1762 

Utanför I 15:s kanslihus i Borås står två kanoner. På en mässingsplåt på den ena 

lavetten kan läsas 

”Dessa kanoner äro ersättare för de två kanoner som K Älvsborgs regemente erövrade 

vid Neu Kahlen 1762 och som under kriget förkommo”. 

Om bakgrunden och händelserna 1762 berättar historien. Sverige hade 1757 beslutat 

gå med i vad som sedan kallats sjuårskriget. Det var i en koalition med andra 

makter som man anföll Preussen. Pommern var då till större delen svenskt. Från 

regementet i Borås utgick en rekognosceringstrupp på hösten 1757 som anslöt till 

andra delar av den svenska armé som redan då överfördes till Pommern. 

Den 13 april 1758 fick Älvsborgs regemente order att vara berett för uppbrott 

från rotarna eller som vi nu säger mobilisera. 

I maj kom marschorder och 5-6 juli landsteg man på Rügen efter en stormig 

överresa. Regementet var formerat på sex kompanier. Som så ofta annars sammansattes 

fältkompanierna ur olika stamkompanier. Sålunda var t ex Södra Kinds 

kompani uppdelat på tre olika kompanier, kapten Falkenbergs, kapten Lilliehööks 

72 INNEHÅLL

och kapten Saltzas. Orsaken var ofta befälstillgång. Vid detta tillfälle gjorde man 

också fältkompanierna något starkare, 160 man, än de indelta, vars mannar var 150 

man. Regementets deltagande i kriget bestod i marscher och framstötar och i en ständigt 

påfrestande bevakning under det vardagliga livet i olika garnisoner. 

Ett större amfibieföretag var man med om den 9-12 september 1759 vid Wollin 

(Oders utlopp) då man drev tillbaka preussarna från ön i ett nattligt anfall. I oktober 

1760 var man med om en hård strid vid Passewalk (5 mil väster om Stettin). 

Skärmytslingar förekom även under nästa år men den 1 januari 1762 blev det allvarligare. 

En stor del av svenska armén samlades då under generalmajor Ehrensvärd 

för att göra en framstöt mot Malchin (6 mil sydväst Rostock), där en svensk styrka 

inneslutits av preussarna. Älvsborgsbataljonen under v Saltza tillsammans med två 

bataljoner dalkarlar och en skvadron ur Smålands husarer utgjorde förtrupp när 

framryckningen igångsattes. 

Sent på kvällen rastade man men bröt sedan kl 01.00 på nytt upp mot Malchin. 

När man kom till Neu Kahlen (1,5 mil från Malchin) var staden antänd av fienden. 

Generalmajor Ehrensvärd formerade trupperna på tre kolonner och framryckte söderut 

mot höjderna söder staden (se fig s 74). Ytterst till vänster skulle en bataljon 

dalkarlar och älvsborgsbataljonen framgå. Med bataljonerna följde minst två 3 

punds kanoner (ca 7 cm kaliber). 

På 1500 m avstånd öppnar fienden eld med 12 grova kanoner. Bataljonerna fick 

anfallsorder. Älvsborgarna som gick ytterst till vänster fick tillsammans med dalkarlarna 

tydligen oklara order ty man gjorde halt inför sista framryckningen mot 

höjderna och besköts under 5 min av fiendens artilleri. Sedan handlade man utan 

order och breddgrupperade sig. Älvsborgsbat drog åt vänster för att omfatta fienden. 

Fientliga husarer tycktes då förbereda en attack och 8. plutonen fick order att 

giva dem en salva. 

Fienden på höjden besköts nu med en salva. Han svarade med samma mynt plus 

ett skrotskott från en kanon. En andra salva avfyrades på 15 stegs avstånd, varpå 

man med fälld bajonett bröt in. Fienden sprang nu nedför sluttningen på andra sidan. 

Vid inbrytningen tog man en kanon och strax efter ytterligare en. Fienden lämnade 

därefter helt slagfältet. Kanonerna som togs var 16-pundiga (ca 13 cm kaliber). 

Även annat byte togs, gevär och utrustning. De såldes sedan för regementets räkning, 

40 fångar togs, några av dem försökte man värva till ett av de svenska värvade 

regementena. De egna förlusterna var trots det dramatiska händelseförloppet förvånansvärt 

små. 36 man döda varav två älvsborgare, 9 man blev sårade. 

Kanonerna vid kanslihuset är 6-pundiga och tillhör en senare tid. Hur de kommit 

till regementet är f n inte klart. Sannolikt skedde detta i slutet av 1800-talet. 

Finska kriget 1788-1790 

Krigets början blev en marin period för älvsborgarna. En kommendering om något 

över 200 man gick med ”marsch-force”, d v s man åkte delvis efter vagn eller som 

73 INNEHÅLL

Skogsväg från 

Från 

Neu Kahlen 

B 

1 

A 

Sahlen 

C 

D 

2 

a 

Neu Kahlen. 

Till Dargan 

N 

Varsau 

V O 

Svenskar: Preussare: 

A. Avantgardet med 1. Infanteriet 

Älvsborgare vid a. 2. Husarer 

B. Lifgardet och hälsingarne 

C. Kavalleriet 

D. Huvudstyrkans frammarsch 

0 1 km 

Verchen- 

eller 

Kummeronsjön. 

74 INNEHÅLL

man nu säger gjorde ”kombinerad marsch och transport”, till Karlskrona. Denna 

styrka fick utgöra marininfanteri på linjeskeppet Gustav Adolf och deltog 17 juli i 

sjöslaget vid Hogland. Kapten Le Belle och fänrik Fleetwood, som blev svårt sårad i 

drabbningen, fick svärdsorden för välförhållande under striden. Senare på sommaren 

gick ”Gustav Adolf” på grund och erövrades av ryssarna varvid ca 100 älvsborgare 

råkade i rysk fångenskap som varade till krigets slut. 

För regementet i övrigt hände följande. 

Älvsborgs regementsmöte skulle äga rum den 8 juni 1788 på Örby hed. Därav 

blev dock intet ty ”varningsorder” (vår tids Givakt) att hålla regementet klart för 

uppbrott utfärdades den 3 juni. Då fick man också order om en ny 250mannakommendering 

på flottan. 

Den 12 juni gick denna från samlingsplatsen vid Bygärde, rastade den 13 i Landvetter 

och kom den 14 till Nya Varvet i Göteborg. Den 28 inmönstrades styrkan på 

fregatterna Bellona, Venus och Diana. Älvsborgarna fick strax därefter lukta krut 

då man var med om att erövra en rysk fregatt ”Kildiun”. 

Nästan samtidigt kom nu följande order till regementet. ”Kongl Maj:ts nådige 

vilja och befallning är att denär nu icke särskilt kommenderade delen av regementets 

befäl och stabsofficerare, underofficerare, spel och korpraler och soldater, i full livmundering 

med över- och undergevär o s v uppbryter och går till den ort generalmajoren 

och kommendören friherre Kaulbars anvisar, för att inskeppas och vidare 

övergå till Helsingfors i Finland. 

Carlskrona den 31 maj 1788 

Gustaf / Toll 

Den 14 juni avmarscherade man från Svenljunga, 565 man var vad som fanns att 

tillgå. De organiserades så småningom i en bataljon, benämnd Livbataljonen. Den 

21 inmarscherade man i Karlskrona enligt regementsordern – får man hoppas – 

som föreskrev följande: 

Officerarna skulle vara försedda med ”värjor, ringkragar och stövlar, underofficerarna 

med kängor, och hela regementet med blå scharivader (”långstrumpor”) 

och svarta halsdukar. I korpralskapen hålles puder tillhanda, för att närmare Carlskrona 

kunna pudra och städa sig”. 

Den 28 juni embarkerade regementet på transportfartyget. Den 3 juli lyftes ankar 

och den 12 ankom man till Helsingfors, några dagar före den nyss omtalade sjöstriden 

vid Hogland. 

Bataljonen hörde under Anjaladagarna, förräderiets period, till de pålitliga 

och eskorterade och vaktade konungen vid ett par tillfällen. Så småningom gick 

man i vinterkvarter. 

Den 11 juli 1789 marscherade regementets kvarvarande del, benämnd andra 

bataljonen, från Borås och kom till Västerås den 16 varifrån den åkte båt till Stockholm. 

Det var 7 småjakter som ombesörjde transporten. Man nådde Stockholm den 

24 juli. 

Styrkan var 39 befäl och 513 man. Den 28 i samma månad embarkerade man på 

två galärer och den 11 augusti anlände man till Ingo kyrkby 4 mil väster om Hel- 

75 INNEHÅLL

singfors. Båda bataljonerna var nu i Finland. Under andra bataljonens mobilisering 

deltog livbataljonen i en del strider. Livbataljonen omfattade efter vintern 1788-89 

490 man. 

Striden vid Kaipiais 

Bataljonen tilldelades en stridsgrupp under generalmajor Kaulbars befäl. I denna 

grupp ingick två bataljoner hälsingar, livdragoner och senare 4 artilleripjäser. Kaulbars 

fick 11/7 1789 order att anfalla ryssarnas förbindelser. Direktiv om ytterligare 

förstärkningar erhölls också. Man gjorde en nattmarsch, fortsatte och närmade sig 

den 15 byn Kaipiais. En östgötabataljon hade nu tillkommit. Strax väster om byn 

hade ryssarna upptagit en ställning (se fig. s 77). 

Utan noggrannare rekognosering gav Kaulbars anfallsorder innebärande att hälsingebataljonen 

skulle omfatta fiendens norra flygel, att östgötabataljonen skulle 

anfalla till höger, att älvsborgarna skulle anfalla ytterst till höger, samt att artilleriet 

skulle understödja från vägen. Anfallet igånsattes genast. Hälsingarnas anfall stoppades 

av fiendens artillerield. 

Ryssarna gick nu till motanfall och anföll älvsborgsbataljonen, men hejdades. 

Chefen, överste Hamilton, ledde striden förtjänstfullt. Sedan östgötarna kommit 

tillstädes drevs fienden tillbaka. 

Kaulbars förberedde nytt anfall. Nya order ändrade läget och han beslöt att gå 

tillbaka, varvid älvsborgare och östgötar växlade om att vara eftertrupp. 

Förlusterna bland älvsborgarna var följande: Fänrik Bökman förlorade ett ben, 

som en kanonkula tog bort. Ytterligare tre befäl sårades. Av manskapet stupade 7 

och sårades 26 man. I dessa siffror saknas av obekanta skäl uppgifter från två kompanier. 

Bataljonen förbrukade i denna strid 7 centner 46 (pund) krut (=313 kg), 14 000 

parsekulor, 24 320 karteschkulor (till kanonerna) och 2 050 flintor. Fänrik Bökman 

fick svärdsorden. 

Ett resultat gav dock den misslyckade aktionen. Den fientliga styrkan under en 

general Michelson drog sig tillbaka. 

Regementets andra bataljon hade som nämnts först legat i beredskap och sommaren 

1789 marscherat från rotarna. 

Den 11 augusti kom man fram till Finland. Snart beordrades bataljonen in i det 

inre av landet. Den 24 september var den i St Michel. Den deltog i vad man brukar 

kalla ett manöverkrig, d v s mycket marscherande och få strider. I stort sett tillbringades 

dock vintern i trakten av St Michel. På våren deltog en del av bataljonen 

5/5 1790 i en strid vid Piertimäki. Chefen, major v Utfall, fick för sin insats svärdsordens 

riddartecken, fältväbel Bobeck och soldaterna Qvick och Lundholm tapperhetsmedalj. 

Soldaten vid Ås kompani 569 Öster fick också tapperhetsmedalj. Han 

hade fått ett bajonettstygn i bröstet och båda låren genomskjutna. Från striden 

antecknas vidare i anslutning till en senare persedelbesiktning att 15 gevär kommit 

bort och 4 blivit sönderskjutna under affären. Nåja, ett och annat kanske kom bort i 

76 INNEHÅLL

Helsinge 

bat 

UDDISMALM 

OFRAMKOMLIG MOSSE 

Östgöta 

bat 

Älvsborgs 

bat 


FIG. SKISS ÖVER STRIDEN VID KAIPIAIS ENLIGT 

SAMTIDA RAPPORTER OCH BERÄTTELSER. 

KAIPIAIS BY 

100 m 

något annat sammanhang. Det gör ju så även nu vid tältbränder, varför inte vid 

strid? 

Striden vid Keltis 

Livbataljonen hade haft det svårt under vårens strider, utkämpade i området kring 

Kymmeneälven. Om en marsch den 6 maj 1790 berättar bataljonschefen, major 

Bokman i en rapport hur man under 5 mil inte haft tid att rasta, varvid både människor 

och djur blev helt utmattade på de nästan obefintliga vägarna. Soldaterna 

fick hjälpa till med att dra kanonerna, och alla rapportkarlar stoppades av kosacker. 

Den 11 maj var man i Ninimäki. Den 19 maj fick bataljonen personalersättning 

från Sverige, 1 löjtnant, 1 underofficer och 182 man korpraler och rekryter. Dessa 

fick genast samma kväll sitt elddop. På kvällen den 19 ställdes nämligen bataljonen 

upp och fick order. Som Keltis bataljonschef tjänstgjorde kapten Gyllenhaal. 

Bataljonen ingick i en fördelning om 2000 man under generalmajor Pauli. Han 

avsåg att driva tillbaka ryssarna över Kymmene älv. 

Efter några timmars marsch stötte man kl 23.00 på fienden vid hans vinterbaracker 

nära Keltis. Situationen liknade föregående års vid Kaipiais (se skiss s 79). 

77 INNEHÅLL

Trots majnattens mörker anföll man genast fiendens ställning. 

Den bestod av förhuggningar tvärs över en ås längs vars krön vägen gick. En kanon 

i värn beströk vägen mellan förhuggningarna. Ställningarna försvarades av 2 à 

3 000 man under general Berkman. 

Anfallsordern innebar att artilleriet skulle av vid vägen under det att fem bataljoner 

skulle framrycka norr och två bataljoner söder om densamma. Älvsborgsbataljonen 

skulle anfalla längst i norr för att undanstödja östgötaregementets anfall 

till höger om sig. 

Kapten Gyllenhaal som var bataljonschef avgav efter striden en rapport av följande 

innehåll: 

Bataljonen råkade genast i strid och under ständig eldgivning framryckte den så 

att till slut ammunitionen började tryta. Man hade då gjort ammunitionsersättning 

genom att förse sig från trossens vagnar och delvis också från fiendens stupade. 

Fyra grenadjärer hade stupat. Två underofficerare och fyra soldater hade sårats. I 

striden deltog 474 älvsborgare varav 179 var rekryter. 

1800-talet 

En fältbataljon av älvsborgarna mobiliserades 14/10 1804 i Svenljunga. Den bestod 

av 12 officerare 20 underofficerare och 500 soldater från regementets alla 8 kompanier. 

Dagen därpå den 15/10 fördes bataljonen med skjuts söderut och kom den 19 till 

Dalby (4 mil från Ystad). Bataljonen överfördes i oktober och början av november 

med fartyg i tre transporter till Stralsund för att förstärka trupperna i svenska Pommern. 

För dem i den sista transporten hade det gått en månad sedan man lämnade 

Svenljunga. Transporten ger en del att tänka på. En transport av en bataljon 

med hästkärror kräver organisation och inarbetade rutiner. Även sjötransporten 

ger en påminnelse om det stabsarbete som ligger bakom alla militära operationer. 

Från 31 oktober rådde krigstillstånd med Frankrike. 

Bataljonen deltog nu i de omgrupperingar som tillhör ett fälttåg. Det innebar till 

synes meningslösa marscher fram och åter. Allvarligare strider förekom dock ej under 

det första året. Först i januari 1807 deltog älvsborgsjägare i strid under en tillbakaryckning. 

Vid ett motanfall 29/1 utmärkte de sig och drev fienden tillbaka. Härvid 

stupade 8 älvsborgare. 

Älvsborgs bataljon ingick därefter i Stralsunds besättning. De första avvärjningsstriderna 

ägde rum i februari bl a vid den s k Frankenfronten då 12/2 två älvsborgare 

stupade och 38 sårades. 

En förlustrik strid genomfördes 14 mars vid Kettenhagen. Då deltog Älvsborgs 

bataljon under den kände artilleriöversten v Cardell i ett anfall mot en fransk redutt 

vid Kettenhagen. Det gick så till: 

Vid fyratiden på eftermiddagen marscherade bataljonen (ca 500 man) från Stralsunds 

befästning tillsammans med några enheter sörmlänningar, några tyska rege- 

78 INNEHÅLL

ÄLVSBORGS 

BAT 

ÖSTGÖTA 

OCH 

KRONOBERGS 

BAT 

NINIMÄKI 



BARACKER 

FIG. SKISS ÖVER STRIDEN VID KELTIS´ BARACKER 

ENLIGT SAMTIDA SKILDRINGAR. 

KELTIS 

100 m 

NAPPA 

menten, vidare 3 skvadroner husarer och 3 kanoner av ridande artilleri, tillsammans 

1 300 man. Varje man hade 30 skott med sig. Det regnade. Efter något mer än en 

timmas marsch var man framme. 

Vid Gross-Kettenhagen träffade man på anfallsmålet, redutten, en fältbefästning 

med vall och grav. Efter en något hastig rekognosering fick älvsborgarna order att 

storma redutten. De framryckte lugnt och säkert. När man nådde gravkanten 

reste sig försvararen och avgav en salva. Förlusterna blev stora. v Cardell rusade 

på och älvsborgarna följde efter ner i reduttens grav, 4 m djup och lerig. Här 

var det till en början eldlä. Man var i död vinkel för fiendens skott. Ganska snabbt 

kom man upp på bermen (se fig s 80), men här var det stopp. Man slant i leran. 

Försvararna, fransmännen, ställde sig nu på bröstvärnet och sköt salva på salva i 

den tätt packade anfallsstyrkan nedanför. Vår överstelöjtnant Bökman och kapten 

Unge stupade. Mitt i röran fick överste Cardell rapport om att en fientlig kolonn 

närmade sig i ryggen på styrkan. Han gav order om reträtt. Men den var inte lätt. 

Gravens ryggsida var lika hög och hal som frontsidan. v Cardell var tung och ovig 

79 INNEHÅLL

c:a 2 m 

c:a 4 m 

och hade säkert blivit tillfångatagen om inte en kallblodig underofficer vid älvsborgarna 

räddat honom. Det berättas att man stack bajonetterna i gravsidan för att ta 

sig tillbaka. Under ständig eldgivning och svårt beskjuten av fiendens efterföljande 

styrkor drog man sig nu tillbaka mot Stralsund (ett par km). Ammunitionen började 

ta slut. Reträtten lyckades bra till stor del tack vare det ridande artilleriet som successivt 

växlade ställning och sköt skyddat av husarerna. Förlusterna var betydande i 

denna misslyckade affär. 

Utöver de omtalade officerarna stupade 57 älvsborgare, ett 60-tal blev sårade och 

ca 40 blev tillfångatagna, troligen sårade. 

I rapporten över striden får älvsborgarna beröm för sitt beteende i striden, men 

missnöjet bland ”befälscorpserna” i fästningen var stort då man menade att anfallet 

ansatts oskickligt av v Cardell. 

Från krigets fortsättning är att anteckna, att beväring (värnpliktiga) från 1813 

för första gången ingår i regementets rullor. 21/9 upptages i ett styrkebesked 

från staden Rosslau vid Elbe 45 värnpliktiga (beväring). Värnpliktiga deltog sedan 

i de långa marscherna, som betingades av operationerna mot Napoleon. De var 

med ända nere i Belgien. Utöver de strider som då förekom deltog de också i striderna 

i Norge 1815 – vårt sista krig. 

Tor Backlund 

80 INNEHÅLL

Tre namn på 

regementets fana 

Slaget vid Leipzig 1642 

Under hösten 1642 hade den svenske överbefälhavaren i Tyskland, Lennart 

Torstensson, förgäves försökt förmå den kejserlige befälhavaren Piccolomini 

att anfalla svenskarna. Så länge som den kejserliga armén fanns intakt utgjorde 

den nämligen ett hinder för Torstensson att nå huvudstaden Wien. Av fruktan att 

själv hamna i ett underläge vågade inte Torstensson gripa till offensiv emot en 

kejserlig försvarsgruppering. 

Den 20 oktober började därför svenskarna att belägra Leipzig och efter två 

dagars förberedelser var de färdiga att storma. Företaget ledde inte till något resultat 

bland annat beroende på att stegbärarna inte kom fram i tid. Flera av dem 

stupade i den fientliga muskötelden varvid de övriga kastade sina stegar och flydde. 

Stormkolonnerna blev därför stående i fästningsgraven utan möjlighet att ta sig 

över muren. 

Torstensson som fick reda på att de kejserliga var i antågande insåg att belägringen 

av Leipzig måste avbrytas. Han ställde upp den svenska styrkan på ömse 

sidor om vägen till Wurzen och ett par timmar senare syntes den fientliga 

förtruppen. De kejserliga framryckte långsamt och tvekande varför Torstensson 

befarade att Piccolomini på nytt skulle försöka undvika ett slag. 

Torstensson beslöt sig därför att dra sig tillbaka från staden. 

Marschen gick nordväst ut mot de stora öppna fälten norr om Leipzig. 

Det hela tog sig ut som en brådstörtad flykt och tanken var att Piccolomini skulle 

tro, att svenskarna ville undvika strid. Torstensson formerade sina 6.000 man 

fotfolk och 9.000 ryttare i slagordning mellan byarna Lindenthal och Breitenfeld 

varvid regementena fick bivackera på sina platser. För att inte röja grupperingen 

gav Torstensson order om att inga eldar fick tändas under natten. 

81 INNEHÅLL

Lindenthal 

Breitenfeld 

Linkenwald 

Leipzig 

0 1 2 km 

Seehausen 

Medan svenskarna vilade på fälten närmade sig den kejserliga armén den 

plats där Torstensson hade valt att stanna. 

När det började ljusna, ställdes förbanden upp för att åhöra den sedvanliga 

predikan som alltid hölls innan man gick till anfall. Efter bönen slogs revelj, 

därefter ”voccatere” (ställning) och generalmarsch, varvid hela armén satte sig i 

rörelse framåt. Torstensson upptäckte nu, att den kejserliga hären stod längre 

norrut än vad han hade trott. För att inte den vänstra flanken skulle överflyglas 

av Piccolominis styrka gjorde svenskarna en dragning mot norr under 

sin fortsatta framryckning. Då styrkorna stod mitt framför varandra gavs fältropet 

”Hjälp, Herre Jesus!” varefter Torstensson gav order om anfall. 

I slagordningens mitt ryckte brigaderna fram och framför dem ett sjuttiotal 

kanoner. Då pjäserna kom på lagom avstånd från de fientliga leden öppnade 

de eld. Fienden, 6 000 man fotfolk och 12 000 ryttare, verkade till en början 

överraskad av svenskarnas eld, men fick snabbt fram sina egna kanoner och 

82 INNEHÅLL

Breitenfeld 

Lindenthal 

Svenskar 

Kejserliga 

1 

Linkenwald 

1. Generalmajor Wittenberg och 

generalmajor Ståhlhandske. 

Skiss över slaget vid Leipzig 

besvarade elden. Under denna artilleriduell fortsatte det svenska fotfolket sin 

framryckning. 

Torstensson gav generalmajor Wittenberg order att med sina ryttare på högra 

flygeln gå till anfall mot de kejserliga som stod framför honom. Wittenbergs 

anfall kom med sådan kraft att fienden redan efter svenskarnas första attack 

tvangs att vika. Då Wittenberg anföll på nytt kastade han hela Piccolominis vänstra 

flygel över ända. 

På svenskarnas andra flygel gick det däremot sämre. Till en början tvingades 

den tillbaka men senare blev de två kavalleristyrkorna stående och trots hårda 

strider gav ingendera sidan vika. Så småningom verkade det som om de kejserliga 

skulle få övertaget, men Torstensson satte då in Wittenbergs och Stålhandskes 

skvadroner i ryggen på fienden. Anfallna från två håll hade de kejserliga 

ingen möjlighet att hålla stånd utan tvangs att fly österut. 

Men Torstenssons seger var inte klar i och med detta. Fortfarande stred det kejserliga 

fotfolket med stor tapperhet. När de upptäckte att kavalleriet hade flytt 

från slagfältet drog de sig tillbaka till en dunge, Linkenwald, där de hårdnackat 

83 INNEHÅLL

höll stånd mot det svenska fotfolkets upprepade anfall. Svenskarna överöste 

dungen med druvhagel, men de kunde inte driva ut motståndaren förrän 

Torstensson satte in sin reserv, som bestod av sju kavalleriskvadroner. Dessa 

högg nu in på fienden, som blev fruktansvärt illa åtgången. Knappt någon av 

de kejserliga kom undan svenskarnas upprepade attacker. 

Torstensson vann en fullständig seger över sin motståndare Piccolomini. Den kejserliga 

armén förlorade samtliga kanoner, 46 stycken, 116 fanor och 69 standar samt 

50 fullastade ammunitionsvagnar. Hela trossen föll i svenskarnas händer däribland 

Piccolominis fältkassevagn och ärkehertigens guldservis. 

Det kejserliga infanteriet var tillintetgjort. De som inte hade stupat var tillfångatagna. 

Kavalleriet var skingrat och kraftigt decimerat. Enligt uppgift skulle de kejserliga 

ha förlorat omkring 5 000 man i stupade, däribland 24 högre officerare, medan 

160 officerare och 4 600 underofficerare och meniga var svenskarnas fångar. 

Även Torstensson hade förlorat många soldater. Omkring 2 000 hade stupat och 

ungefär lika många hade sårats. 

Torstensson själv var nära att stupa under striden. En s k kedjekula, två rundkulor 

som var hopsatta med en länk, hade dödat hästen under honom och bortslitit 

hans pälsskört. I förbifarten hade samma kula slitit av assistentrådet Grubbe på 

mitten och slagit av huvudet på pfalzgrevens häst samt dödat Grubbes kanslist, 

Martin Qvast. 

Trots de kejserligas stora förluster ansåg sig Torstensson för svag för att förfölja 

fienden in i Böhmen. Istället beslöt han sig för att på nytt belägra Leipzig, som kapitulerade 

fem dagar senare. 

För sina insatser under slaget, där det deltog i de hårda striderna vid Linkenwald, 

har regementet fått namnet Leipzig och årtalet 1642 broderat på sin fana. 

Exakt hur många älvsborgare som deltog i slaget har inte varit möjligt att få fram, 

men i Gross Glogau i maj månad samma år bestod hela styrkan från sjuhäradsbygden 

av 72 befäl och 316 gemene. Styrkan hade sannolikt minskat åtskilligt under de 

månader som förlupit. Regementet förlorade under slaget en officer, löjtnant Bengt 

Persson, en förare, två korpraler och 21 man. 

På grund av de stora avgångarna från skvadronen slogs styrkan i december 

ihop till två kompanier. 

Slaget vid Helsingborg 1710 

Bland alla de slag som regementet har deltagit i under sin 350-åriga historia intar 

slaget vid Helsingborg den 28 februari 1710 en särställning. 

Sveriges militära situation var långt ifrån lysande: Huvuddelen av armén 

tillintetgjord vid och efter slaget vid Poltava i juni 1709, Karl XII i Turkiet 

och militärt sett starka grannar som väntade på lämpligt tillfälle att krossa landet. 

I början av november 1709 landsteg en dansk armé vid Råå fiskeläge söder om 

Helsingborg varvid den snart tioåriga vapenvilan mellan Danmark och Sverige 

84 INNEHÅLL

öts. Den danske befälhavaren general Rewentlows mål var att först inta Skåne 

för att därefter gå mot Karlskrona, där den svenska flottan låg infrusen. 

De fåtaliga svenska trupperna under befäl av general Magnus Stenbock tvingades 

att vika till den östra stranden av Ronneby å och endast fästningarna Malmöhus och 

Landskrona var kvar i svenskarnas händer. 

Alla förband, som fanns i Sverige och som kunde lösgöras från sina uppgifter, 

beordrades nu till Skåne för att underställas Stenbock, som därigenom kunde 

gå till anfall igen och tränga in i norra Skåne. Bland annat anlände till Osby 

den 8 februari 1710 under generalmajor von Aschebergs befäl Älvsborgs eller 

Sparrfelts regemente, Riksänkedrottningens Livregemente till häst (Bohusläns) 

samt Schommers regemente, som bestod av sachsiska krigsfångar, som 

gått över i svensk tjänst. 

Enligt en folksägen skulle större delen av den svenska hären bestå av gubbar 

och unga pojkar klädda i fårskinnspälsar och träskor, men rullorna säger något 

annat. Huvuddelen av soldaterna var i 20-30-årsåldern av vilka ungefär hälften 

var rekryter. 

I fråga om utrustningen förekom det brister. Ränslar saknades vid en del förband 

och vid vissa enheter var skorna av rätt dålig kvalité. Om det var så dåligt 

ställt som en samtida skildrar det eller om detta skrevs för att förgylla upp 

arméns insatser är obekant. Enligt detta vittne ”voro kläderna nästan alldeles 

utslitna, stövlar funnos, som voro ända till tjugo år gamla, somliga måste 

hållas ihop med bast och rep, träskotofflor förekommo även. Proviant och furage 

saknades ofta.” 

Vad som är sant är, att förbanden från Västergötland hade genomfört 

en ansträngande förflyttning över Halmstad, Markaryd, Visseltofta till Osby. 

Bland annat tvingades de många gånger marschera omvägar för att undgå danskarna, 

som försökte störa nermarschen. 

Den 11 februari var uppmarschen klar och följande dag satte Stenbock sin 

armé i rörelse i sydvästlig riktning. För Stenbock gällde det att få ut danskarna 

så fort som möjligt ur Skåne, innan ryssarna hann att gå över med trupper som förstärkning. 

Då danskarna upptäckte, att de höll på att bli avskurna från sin hamn 

Helsingborg drog de sig tillbaka mot kusten och nådde Råå den 20 februari. 

Samtidigt hävde de belägringen av Malmöhus, vilket medförde att Stenbock 

fick vissa förstärkningar, främst vad gäller artilleri, och kunde dessutom öka sina 

proviantlager. 

Efter att ha legat nordväst om Lund under några dagar drog sig Stenbock 

den 26 februari mot Helsingborg och nådde på kvällen följande dag Fleninge 

ca 1 mil nordost om staden. Stenbock var nu fast besluten att tvinga fram 

ett avgörande vad det än kostade. Danskarnas nye överbefälhavare Jörgen 

Rantzau förstod att Stenbock ville tvinga honom till ett slag och beslöt att 

ta upp kampen med svenskarna så snart som möjligt. 

Hur såg då den aktuella terrängen ut och hurudant var vädret den 27 och 28 

85 INNEHÅLL

februari 1710? Öster och nordost om Helsingborg dominerades terrängen av vattenfyllda 

ängar och moras. På den högplatå som sträcker sig från Sundet och 

inåt landet höjde sig två markanta höjder, en i norr, Ringtorpsbacken, och en i 

öster, Ladugårdsbacken. 

Dagarna närmast före den 28 blev vädret mildare. Regntyngda vindar svepte 

isande in från Sundet över den oskyddade högslätten, och till följd av den mildare 

väderleken minskade isarnas bärighet och en tät dimma lägrade sig över 

landskapet. 

De två styrkorna, som skulle drabba samman den 28 februari, var ungefär jämnstarka. 

Magnus Stenbock förfogade över 9 000 man infanteri och 5 000 ryttare 

mot Jörgen Rantzaus 10 000 infanterister och 4 000 ryttare. Det danska artilleriet 

var något starkare än det svenska, som bestod av 32 pjäser. 

Danskarna, som hade legat i högsta stridsberedskap hela natten mellan den 

27 och 28 februari, var grupperade 1/4 mil nordost om Helsingborg med sin 

vänstra flygel på Ringtorpsbacken och den högra på Ladugårdsbacken 

och i svackan mellan höjderna var centern grupperad. 

Stenbock, som hade låtit sin styrka vila under bar himmel i det blöta och 

kalla vädret, startade framryckningen mot Helsingborg i gryningen med armén 

formerad på fyra kolonner över Allerum mot Pilshult. Rantzau var till en början 

genom sin spaning väl orienterad om svenskarnas rörelser, men i den täta dimman 

förlorade danskarna så småningom känningen med svenskarna. Rantzau felbedömde 

situationen, då han trodde att en drabbning inte skulle komma till 

stånd omedelbart, varför han stod kvar i sina ställningar utan att närmare 

ta reda på svenskarnas rörelser. 

Stenbock å sin sida stridsgrupperade den svenska styrkan, då han upptäckte 

var danskarna var grupperade. Han sände fram den vänstra kavalleriflygeln för 

att därigenom försöka omfatta danskarnas högra flank. 

Då Rantzau upptäckte den svenska omfattningsrörelsen, beordrade han 

förbanden på Ladugårdsbacken att lämna sina fördelaktiga ställningar och istället 

gruppera sig längre norrut. 

Klockan 11.30 började det danska artilleriet på Ringtorpsbacken ge eld mot 

svenskarna som kom fram i skogsbrynet mittemot dem, men svenskarna anföll 

inte rakt fram som Rantzau hade räknat med utan drog sig åt vänster för att bland 

annat komma förbi de kärrmarker, som låg framför dem men även för att om 

möjligt komma förbi danskarnas högra flygel. 

En halvtimma senare var striden i full gång, och Stenbocks omfattande vänstra 

flygel kom först i strid med fienden. Danskarna var till en början överlägsna och 

det svenska rytteriet höll på att kastas över ända, men då Stenbock förde 

över delar av högra flygelns skvadroner till den vänstra bröts danskarnas motstånd 

och de flydde i oordning mot Helsingborg tätt förföljda av det svenska rytteriet, 

som för att vinna tid tog vägen över isen på Husesjön. Älvsborgs regemente hade 

sin plats längst fram och på centerns högra flygel med sina båda bataljoner, förda 

86 INNEHÅLL

Pålsjö 

Svenskarna 

Slaget vid Helsingborg. 

2 

Ringtorpsbacken 

1 

Pilshult 

1 

Helsingborg 

Danskarnas första gruppering 

Danskarnas andra gruppering 

Landskrona 

Gyhult 

Brohuset 

Ladugårdsbacken 

Husesjön 

1. Älvsborgs regemente 

2. Grenadjärregementet 

Flenninge 

87 INNEHÅLL

Fänrik 

Mannercrantz´ 

värja träffades 

i slaget vid 

Hälsingborg 1710 

av en kula, och 

Mannercrantz sårades 

svårt. 

Värjan tillhör nu officerskåren. 

Major 

Mannercrantz´ 

värja 

av överstelöjtnant Sten Tranhjelm och major Georg Miles Fleetwood (senare av 

kapten Jean Lillie), bredvid varandra. 

På danskarnas vänstra del av centern stod Grenadjärregementet, som förde 

en oförskräckt strid. Den närmaste motståndaren var Älvsborgs regemente som 

nu kom att invecklas i mycket hårda strider, då det stormade upp mot 

danskarnas ställningar. 

Det finns inte mycket sagt om älvsborgarnas strid från Stenbocks sida, 

men i sin rapport till defensionskommissionen meddelar han, att Älvsborgs 

regemente hade ”visserligen kommit att lida”, om det ej fått hjälp av högra 

flygelns kavalleri och av Schommers sachsare. Grenadjärerna drog sig så småningom 

med stora förluster ur striden och ryckte tillbaka mot Helsingborg. 

Hela den danska armén drog sig nu tillbaka in i staden, besatte vallarna och 

omöjliggjorde för svenskarna att storma och inta Helsingborg, 

Att striden hade varit hård för regementet framgår av de förluster som 

bataljonerna hade tillfogats. Fyra officerare, bland dem bataljonschefen major 

Fleetwood, hade stupat. Dessutom förlorade förbandet två underofficerare och 

88 INNEHÅLL

nittiofyra man i döda. De sårades antal uppgick till sju officerare, två pipare, en 

trumslagare och 252 man, varav 56 man dog inom de närmaste månaderna 

av de sår, som de erhållit i slaget. 

I en tjänsteförteckning uppges det att fanan vid överstelöjtnantens kompani 

var genomskjuten med ”några och trettio skott” och att fanföraren själv sårades 

av två skott och fick fem kulor genom kläderna. 

Regementets förluster var omkring 22 % av hela det svenska infanteriets förlust 

och ungefär en tredjedel av regementets insatta styrka. 

Den 5 mars öppnade Helsingborg sina portar för Stenbock, som därigenom 

hade fullgjort sitt uppdrag att befria Skåne från danskarna och hindra en rysk 

invasion. 

Slaget vid Helsingborg var det sista stora slag, som har stått på svensk 

jord och för regementets insatser finns nu namnet Helsingborg och årtalet 

1710 broderat på dess fana som en påminnelse om sjuhäradsbornas uppoffringar 

och pliktuppfyllelse. 

Slaget vid Gadebusch 1712 

Det tredje namnet och årtalet på regementets fana är Gadebusch 1712. Staden 

Gadebusch är belägen i Mecklenburg 30 km sydost om Lübeck i Östtyskland 

ungefär två mil från gränsen till Västtyskland. 

Den svenska armén under general Magnus Stenbocks befäl, som i slutet av 

november 1712 låg förlagd söder om Wismar, riskerade att bli kringränd av 

fienden. I öster ryckte en kombinerad rysk-sachsisk här om 25 000 man fram, i 

söder stod en stark sachsisk rytteriavdelning och västerifrån närmade sig en 

dansk styrka ungefär jämnstark med den svenska armén. 

Inför detta hot beslöt Stenbock sig för att slå sig ut ur inringningen 

genom att anfalla danskarna, som hade grupperat sig i en från sina allierade 

något isolerad ställning vid Gadebusch. Genom en skickligt planlagd och utförd 

marsch lyckades han den 8 december att nå herrgården Lütken-Brütz trefjärdedels 

mil från danskarnas ställningar, som nu hade förstärkts med större delen av de 

sachsiska ryttarna. 

Marschen, som varade i fyra dygn blev ett kraftprov för trupperna. En 

deltagare berättar, att man marscherade ”natt och dag utan en rastedags 

vila”, han berättar vidare, att ”när de väl vilat en timma antingen på en 

upplöjd och kokig åker eller i bergsklippor, måste de upp och marschera igen 

fast senor och leder voro av köld så stela att jag ibland måste gå på knäna till dess 

de blevo mjuka”. Av fruktan att fienden skulle försöka överrumpla dem fick 

soldaterna inte ens under natten släppa sina gevär. 

Danskarna, som förvarnats av sachsarna, att svenskarna var i antågande 

grupperade sig tidigt på morgonen den 9 december i linjen Wakenstedt - 

Alt Pokrént med infanteriet i mitten och kavalleriet på flyglarna. Ställningen var in- 

te bra vald, varför man beslöt att omgruppera förbanden. På grund av att utrym- 

89 INNEHÅLL

met var trångt blev man tvungen att gruppera sig på stort djup, varvid en del av 

kavalleriet kom att stå framför infanteriet. Medan danskarna höll på med att 

rätta till sin slagordning anföll Stenbock. 

Stark dimma hade rått under natten, men i dagningen svepte en bister nordanvind 

över det blivande slagfältet varvid dimman skingrades. Omkring klockan sju 

på morgonen fick de svenska trupperna, bestående av omkring 13 000 man, 

order att bryta upp mot den danska hären som bestod av omkring 17 000 

man. Under frammarschen indelades styrkan på fem kolonner. Bland de inhemska 

förbanden fanns Västgöta regemente och Riksänkedrottningens livregemente 

(Bohusläns regementes föregångare), båda kavalleriregementen, och bland 

infanteriförbanden återfanns Älvsborgs, Östgöta, Södermanlands, Västgötadals 

(Hallands), Närke-Värmlands regementen samt Dalregementet. 

Då svenskarna vid 11-tiden kom fram till Sonnenberghöjden grupperade 

Stenbock sina förband på höjdens norra och södra sluttningar samt i bredvidliggande 

dalgångar. Hela grupperingen skyddades av artilleriet, som bestod 

av 18 haubitser och 30 kanoner av en ny snabbskjutande modell. Pjäserna 

kunde nämligen avlossa sina skott under framryckning och hade ständigt mynningen 

vänd framåt. 

Regementets båda bataljoner, som fördes av överstelöjtnant Jean Lillie och 

major Herman Spalding, tillhörde mittens första linje. Styrkan uppgick till 700 

befäl och gemene. Bland kompanicheferna märks kapten Carl Mannercrantz, 

som hade sårats i slaget vid Helsingborg två år tidigare. 

Då anfallet började öppnade det svenska artilleriet en överraskande eld mot 

fienden på ett avstånd av 200 meter och med en snabbhet, som inte var vanlig 

för dåtidens artilleri. 

Löjtnant Carl Munck berättar, att då förbanden hunnit samla sig på linjen 

kom en liten man i en grå syrtutrock ridande på en vacker mårdbrun klippare. 

Det var generalen själv, som red längs fronten och stannade vid varje regemente 

och talade till dem. ”Nu sen I för eder våra fiender. Haven I lust att gå på 

dem och visa eder tapperhet och kärlek för eder konung och fädernesland?” 

Då alla svarade ”Ja!” tog Stenbock av sig hatten och tackade dem; sedan 

sade han: ”Gud vare med oss ! Lösen är: Med Guds och Jesu hjälp!” 

I detta ögonblick sköts dansk lösen från den danske kungens högkvarter 

i Wakenstedt varefter det hördes musik från den danska armén. Stenbock anbefallde, 

att musiken, som i vanliga fall spelade under anfall, skulle vara tyst, 

”stoppa pipan i säcken och trumman på ryggen; de hava begynt spela, vi 

vilja dansa.” 

En lång trumvirvel hördes och bataljonerna satte sig i rörelse. Terrängen 

tvingade förbanden att utveckla sig så nära fienden, att man åsamkades förluster 

från dennes kanoner och musköter under det att man omgrupperade sig. 

Trots detta gick inom kort avdelning efter avdelning fienden inpå livet. 

Ett par salvor sköts på blott några tiotals stegs avstånd från danskarnas linje, 

sedan fick värjan, bajonetten och piken göra resten. Kanske hördes följande 

90 INNEHÅLL

Wakenstadt 

Radegast 

Gadebusch 

Alt Pokrént 

Terrängen vid Gadebusch. 

Sonnenberg 

91 INNEHÅLL

kommandon ”Görer färdiga!” ”Lägg an!” ”Fyr!”, ”Gevär på axel!”, ”Givakt att 

attackera!”, ”Marsch!”, ”Fäll pikar!”, ”Gå på marsch!”. 

Stenbock själv ledde den högra kavalleriflygeln och lyckades överraska de 

framför honom stående ungerska dragonerna, som kastade sina vapen och flydde 

samt drog med sig de övriga skvadronerna. 

Infanteriets anfall underlättades härigenom i högsta grad och med kanonerna 

mellan bataljonerna arbetade sig svenskarna fram med fällda bajonetter och pikar 

och kom upp på åsen, där danskarna var grupperade. Efter ett segt motstånd 

togs byn Wakenstedt och fienden vek västerut. 

På den vänstra flygeln, där danskarna hade skydd av skogen blev striderna 

mycket hårda och ett tag verkade det som om danskarna skulle avgå med 

segern på denna del av fronten, men så småningom lyckades det dalkarlarna att 

bryta motståndet. 

Älvsborgsbataljonerna var enligt ”ordre de bataille” grupperade i ”mittens första 

linje” eller ”träffen”. Enligt en uppgift skulle den ena bataljonen med sin eld 

ha bidragit till att det danska kavalleriet på högra flygeln tvangs att vika. 

Förlusterna på båda sidor var stora. Danskarna förlorade över 5 000 man 

varav omkring hälften blev fångar. Sachsarnas förluster uppgick till cirka 850 

man medan svenskarna förlorade mellan 1 500 och 1 600 soldater i stupade eller sårade. 

Vid Älvsborgs regemente stupade kapten Reuterwall, som var chef för 

Norra Kinds kompani, samt sex korpraler och gemene. Kapten Silfversvärd, fyra 

underofficerare och 27 korpraler och gemene sårades. Av rullorna verkar det som 

om det var ytterligare fyra meniga som stupade, men det kan möjligen vara fyra 

som sårats och som sedan dött av sina sår. Som krigsbyte togs 23 fanor och 

standar från danskarna. 

Enligt Otto Mannerfelt i boken ”Kongl. Elfsborgs Regemente” var slaget 

vid Gadebusch den sista s k ”rangerade batalj”, som den svenska hären har utkämpat. 

Genom segern över danskarna vann Stenbock under en tid det avsedda 

målet, att hindra danskarnas och ryssarnas trupper att förena sig med varandra. 

Carl Filip Holmqvist 

92 INNEHÅLL

Försvaret av Nya Elfsborg 

Fästningen 

Till mitten av 1600-talet utgjordes Sveriges enda besittning vid västkusten av området 

närmast Göta älvs mynning. Försvaret av städerna i älvdalen och sjötrafiken 

leddes från Elfsborgs slott. Området har alltid varit omstritt vilket framgår av att 

slottet mer än 40 gånger varit indraget i strider och det finns ingen stad inom nuvarande 

Sveriges gränser, som varit så ofta hotad eller anfallen som Göteborg. Staden 

leder sitt ursprung från de av danskarna brända städerna Nya Lödöse och Karl IX:s 

hisingska Göteborg. 

Efter Sveriges expansion på västkusten under Karl X fick handeln över Göteborg 

stor betydelse. Elfsborgs slott hade under vasaregenterna varit en av Sveriges starkaste 

fästningar men det fick förfalla och utdömdes senare då det ej längre ansågs 

fylla sin uppgift. Det låg för långt in från älvmynningen för att hindra en blockad av 

Göteborgs hamn och de omgivande bergen blev farliga grupperingsplatser för 

belägringsartilleri med dess ökade skottvidder. 

Vid danskarnas blockad av Göteborg 1644-45 hade deras flotta ett starkt stöd i 

det blockhus som uppfördes på Kyrkogårdsholmen ute i älvmynningen. Det svenska 

försvaret hade ingen möjlighet att häva denna blockad och det var endast hotet 

om den undsättningseskader Louis de Geer utrustade i Holland som fick danskarna 

att lämna området med hjälp av en tursam frånlandsvind. Blockhuset brändes. 

Det stod klart att en ny fästning måste byggas. Efter dåvarande generalkvartermästaren 

Johan Wärnskölds förslag beslöts att den nya fästningen skulle byggas på 

just Kyrkogårdsholmen och att Elfsborgs slott skulle ”omkullkastas och ödeläggas”. 

Allt som dög på slottet såsom portaler, trappor och huggen sten skulle 

bland annat användes på den nya byggnadsplatsen och ”bem:te Slotts namn här efter 

varder diriverat in uppå Kyrkogårdsholmen, så att den efter det varder kallad 

Nye Elfsborg”. 

93 INNEHÅLL

Efter Wärnskölds död 1664 färdigställdes fästningen av Erik Dahlberg. Den kom 

att bestå av fem bastioner förenade med täckta värn. Skilt från huvudverket genom 

ett smalt sund, som tjänade som båthamn uppfördes på norra, mindre holmen 

ett utanverk också detta med täckta gångar. Mitt mellan de två nordliga bastionerna 

Nordstjärnan och Hummern uppfördes ett fyrkantigt torn med huvudingång 

till själva fästningen. Tredje och fjärde våningarna var anordnade för uppställning 

av artilleri med två pjäser på varje sida och i varje våning. I undre delen av tornet inrymdes 

kyrkan. Tornet sänktes en våning efter de skador som uppstod under striderna 

1719, men är fortfarande den byggnad som är det karaktäristiska i Nya Elfsborgs 

siluett. 

Stora nordiska kriget 

Älvsborgs regemente deltog i belägringen av Fredrikshald 1718. Då Karl XII stupade 

och sjukligheten inom svenska armén var mycket stor beslöts i krigsråd om allmänt 

återtåg. Detta fick närmast formen av en panikartad flykt. Regementets nya 

dyrbara tross gick till största delen förlorad och genom sjukdom och död decimerades 

regementet betydligt. Regementet gick till sina rotar med den stridsdugliga delen 

vid årsskiftet, och de efterlämnade sjuka anlände i omgångar till hemorten under januari 

och februari 1719. Ryssar och danskar planlade nu ett allmänt anfall mot 

egentliga Sverige. På ostkusten väntades anfall mot huvudstaden av tsar Peters 

galärflotta, nybyggd och avsedd för kust- och skärgårdskrig. Den var baserad i 

åländska skärgården och utgjorde ett så starkt hot mot östra Sverige att regeringen 

var helt upptagen av försvarsproblemen där. 

På västkusten visade den danske amiralen Tordenskiold stor aktivitet. Med en 

mindre eskader ankrade han på förvåren utanför Nya Elfsborg, och blockerade 

Göteborg samt förhindrade kommendör Lars Gathenhielms operationer. Efter förstärkning 

av sina stridskrafter avsåg Tordenskiold att erövra Göteborg. 

Kommendanten i Göteborg, livländaren generalmajoren von Trautwetter, begär 

omgående förstärkning av Älvsborgs regemente, först med närmast liggande bataljon 

och senare med resten. 

Betecknande för den desorganisation som då rådde inom högsta ledningen är detta 

krav, som kommendanten ställer på regementet utöver sina befogenheter. Han 

begär därefter och erhåller permission och då ingen ersättare förordnas anmodar 

han chefen för Älvsborgs regemente, den gamle enbente krigaren generalmajoren 

Johan von Mentzer, att åtaga sig kommendantskapet. Denne anländer i april månad. 

Av Älvsborgs regemente detacherades bland annat Redvägs kompani till Karlstens 

fästning i Marstrand, och Kinds båda kompanier till Nya Elfsborg. 

Marstrands fästning anfölls av Tordenskiold och kapitulerade efter några dagars 

strider. Kommendanten överste Danckwardt blev för uppgivandet av fästningen 

dömd till döden och halshuggen och 4 officerare vid kompaniet blev ”avdömda med 

tjänsten” enär de ej visat ståndaktighet utan stött förslaget till kapitulation. 

94 INNEHÅLL

Efter denna framgång i Marstrand koncentrerade Tordenskiold på försommaren 

sina stridskrafter till Göta älvs mynning för huvudanfallet mot Nya Elfsborg och 

Göteborg. 

Nya Elfsborgs besättning 

Kommendanten på Nya Elfsborg överstelöjtnant Gadde hade begärt och fått 

tjänstledighet för hälsans vårdande. I hans ställe utnämndes överstelöjtnanten vid 

Älvsborgs regemente Johan Lillie. 

Besättningen i övrigt utgjorde enligt ett proviantbesked från 1 juli 1719 omkring 

350 man. 

Södra Kinds kompanis kontingent utgjorde 5 officerare, 8 underofficerare, 2 spel 

och 77 man. Officerarna var kapten Bökman, löjtnanterna Franke och Rysell samt 

fänrikarna von Schwarzenhoff och Hjulberg. 

Norra Kinds kontingent utgjorde 4 officerare, 9 underofficerare, 2 spel och 96 

man. Officerarna var kapten Belfrage, löjtnanterna Prytz och Lysell samt fänrik 

Weinberg. 

95 INNEHÅLL

Av krigsfångar från Tyskland hade uppsatts det så kallade Sachsiska regementet 

som till fästningen lämnade en kontingent på 85 underofficerare och man. Chefen 

för denna avdelning underkommendanten major Gythreij ledde sin trupp med fast hand 

och den kämpade tappert. Major Gythreij stupade under anfallet. I övrigt 

tjänstgjorde på Nya Elvsborg omkring 60 befäl och meniga från artilleri-, fortifikations- 

och slottsstaten. 

Anfallet 

Tordenskiolds eskader bestod av 7 linjeskepp, 2 fregatter, 4 skottpråmar, 2 flytande 

batterier samt 6 trängfartyg med en bestyckning av inemot 600 kanoner och 1 800 

man infanteri för landstigning. 

Fästningen hade sista tiden satts i försvarbart skick och var väl försedd med 

ammunition. Däremot hade intet gjorts till förhindrande av eventuella fientliga 

landstigningar på de holmar och skär, som låg alldeles inpå fästningen, en brist som 

upprepade gånger påvisats. Måndagen den 20 juli 1719 inleddes anfallet mot Nya 

Elfsborg med att en mindre eskader närmade sig fästningen på Rivöfjord. 

På tisdagsaftonen 20 juli bogserades de flytande batterierna och skottpråmarna 

samt tre andra fartyg, under skydd av Knippleholmarna och Aspholmarnas skär, 

närmare fästningen. Senare landsattes på Aspholmarna (belägna 2 å 300 meter från 

fästningen) 30 st 6-pundiga och 4 st 40-pundiga mörsare. Kl 11 på natten öppnade 

fienden en våldsam eld mot fästningen. Från svensk sida hade eldgivningen börjats 

så snart fienden kom inom skotthåll. 

Efter mörkrets inbrott varpade fienden tre större fartyg genom stora farleden, 

under stark beskjutning från fästningen, och öppnade därefter eld. 

Men fästningens eld var här så överlägsen, att farygen efter tre timmar måste draga 

sig undan för att reparera sina skador, varefter de återvände till sin förra plats i eldlinjen. 

Samma natt varpade även fienden från den vänstra flygeln av sin ställning ett 

par skottpråmar längs utmed Hisingens strand till närheten av Aspholmarna och 

besköt fästningen från detta håll. Kl 8 på torsdag morgon hade Tordenskiold fått 

alla sina fartyg placerade enligt anfallsplanen och en jämn eld underhölls därefter 

mot fästningen. Verkan av elden började genast göra sig kännbar. Kl 2 sprang ett 

krutmagasin i luften, varjämte redan detta dygn nordöstra bastionen Hummern 

med bredvidliggande kurtin betydligt skadades. Även kyrkan, där man ännu i väggarna 

kan se några fastsittande kanonkulor, kommendantsbyggnaden och barackerna 

skadades. Men fienden hade också lidit av elden från fästningen. Flera fartyg 

hade skadats och många kanoner gjorts obrukbara. 

Vid åttatiden på morgonen avbröt danskarna sin eldgivning. De hade nämligen 

iakttagit, att en vit flagga utsatts från fästningen åt göteborgshållet, i själva verket 

en signal med begäran om understöd. 

Tordenskiold, som antog att det gällde dagtingan, skrev ett brev till Lillie, i vilket 

han sökte såsom förut med Danckwardt locka kommendanten till kapitulation. Lillie 

sände brevet oöppnat tillbaka och lät hälsa Tordenskiold, att så länge det fanns 

96 INNEHÅLL

kulor och krut på Elfsborg, skulle han fortsätta striden och exemplet från Marstrand 

skulle icke förnyas. 

Kort efter denna parlamentering kunde man från fästningen se, hur Tordenskiold 

lät hissa sin blå amiralsflagg på chefsfartyget och att allt syntes förberedas 

till en allmän landstigning och stormning av fästningen. Dessa åtgärder var emellertid 

blott spegelfäkteri för att inverka på besättningen. Sedan mörkret inbrutit drog 

fienden icke mindre än sex fartyg ur eldlinjen för att reparera dem. 

På lilla Aspholmen landsattes däremot på aftonen 4 st 100-pundiga mörsare, den 

tidens ”tjocka Bertha”, med 50 man, varjämte en livlig eld underhölls på båda sidor 

hela natten. 

Före dagningen återtog de reparerade fartygen sin ställning i eldlinjen. 

På torsdagsmorgonen lämnade Tordenskiold flottan och begav sig till Marstrand 

för att där möta konung Fredrik IV. Befälet lämnade Tordenskiold vid sin avresa 

till kommendörkapten Hoppe. Under torsdagen underhölls även ömsesidigt en 

jämn kanonad, varvid flera danska fartyg svårt skadades. Danskarna kunde iakttaga, 

att svenskarna vid Nya Varvet höll på att utrusta några fartyg och vidtog med 

anledning därav vissa försvarsåtgärder. 

Fästningen hade lidit mycket av bombardemanget, men alla bräscher reparerades 

med skanskorgar, och brukbara kanoner fick ersätta skadade. Bakom de för en 

stormning farligaste platserna av fästningslinjen uppställdes infanteriet. Särskilt 

manskap avdelades att ladda gevären. Kommendant och officerare gav varandra 

löfte att hellre dö än lämna fästningen i fiendens hand. 

Stormningen uteblev dock och de danska fartygen tvingades till ett skyndsamt 

återtåg därigenom, att på Hisingen i danska eldlinjens vänstra flank under natten 

uppförts ett batteri om 4 kanoner och en mörsare av översten vid Skaraborgs regemente 

Staël von Holstein, som med en bataljon av Skaraborgs regemente förlagts 

till Hisingen. Med stora svårigheter hade detta artilleri kunnat föras från Göteborg 

över Hisingens otillgängliga berg till Arendal. Men väl framkomna var dessa 

kanoner avgörande för striden, då de i dagningen öppnade sin eld samtidigt som 

även eld öppnades från fästningen. 

Kl 5 fm började fienden draga sina fartyg ur eldlinjen och avseglade därefter till 

Rivöfjorden. 

Från Nya Varvet utgick vid denna tid en svensk eskader om tre fartyg och anföll 

fiendens på Lilla Aspholmen kvarlämnade batteri. Besättningen därstädes undkom, 

men i svenskarnas händer föll 4 st metallmörsare m m. 

Under dessa dygn skall fienden mot fästningen ha skjutit omkring 1 000 bomber. 

På fästningen stupade förutom underkommendanten major Gythreij och en löjtnant 

av sachsiska regementet omkring 30 man, därav från Älvsborgs regemente 11 

man. Från Södra Kinds kompani stupade 923 Ljungman, 933 Mällberg, 949 Frisk, 

955 Rosenqvist, 1016 Lånckman samt från Norra Kinds kompani 785 Fröman, 792 

Torsk, 859 Blomberg, 864 Löfblad, 870 Broman och 895 Högberg. Sårade blev 

omkring 70 man. På många ställen inom fästningen hade eld uppstått, som dock 

lyckligen släckts, men vid dessa eldsvådor uppbrändes en del förråd och persedlar. 

97 INNEHÅLL

Förunderligt nog saknar man alla underrättelser om enstaka detaljer från fästningens 

försvar. Ett undantag utgör följande berättelse om bataljonspredikanten vid 

Älvsborgs regemente, Johan Lysell (sedermera kyrkoherde i Kungsäter), då det om 

honom säges i hans personalier (1767), att han under belägringen hade ”sitt ställe i 

kyrkan, att bevaka bönestunderna och sköta de sjuka, som dit samlats, med tröst 

och Herrans nattvard. Änskönt fiendens kulor och bomber liksom haglade ned och 

hoptals flögo genom kyrkans fönster och dörrar, blev dock prästen på sitt rum roligt 

stilla och gjorde det honom ålagt var”. 

Lillie erhöll mycket beröm för sitt välförhållande vid detta tillfälle. Då drottning 

Ulrika Eleonora mottog underrättelse om striden, utfärdade hon för Lillie förutom 

fullmakt som överste i armén ett friherrebrev och tillskrev honom ytterligare 

egenhändigt ett tacksamhetsbrev. 

Claes Sprakarn 

98 INNEHÅLL

Älvsborgare i strid 

Här nedan lämnas en förteckning över slag, träffningar och episoder i vilka älvsborgarna 

deltagit. 

I förteckningen görs följande hänvisningar: 

1) Namnet finns på regementets fana av år 1858 

2) Namnet angivet i betänkande som för I 15 berättigat segernamn 

3) Namnet upptaget bland namninskrifterna i officersmässen i Fristad 

4) Namnet upptaget bland namninskrifterna i officersmässen i Borås 

5) Namnet upptaget bland namninskrifterna på minnesstenen vid I 15 Borås 

6) Namnet upptaget bland namninskrifterna i officersmässen Älvsborgssalen 

7) Namnet upptaget på förlusttavlorna på regementet 

8) Namnet upptaget på minnesstenen i Fristad 

Datum Krig Stridsplats Stridens art Anteckningar 

1626 Sverige-Polen Mewe Stormning av 4) 5) 

11/9 ställning 

1627 ” Käsemark Erövring av 4) 

4/7 skans 

1627 ” Dirschau Renkonterstri- 3) 4) 5) 

7-8/8 der i anslutn Händelsen skildrad 

till fältläger på s. 28. 

1627 ” Guttstadt Stormning av 4) 

okt stad 

1627 ” Wormditten Stormning av 4) 

okt stad 

1639 Demmin Erövring av 

3/3 befäst ort 

1639 ” Dömitz Erövring av 3) 

22/9 fäste 

99 INNEHÅLL


1632 30-åriga kri- Lützen Slag 2) 4) 5) 

6/11 get, svenskt i Sachsen Se under 

deltagande Breitenfeld 

1630-1648 

1639 ” Breitenfeld Slag 2) 4) 5) 

i Sachsen Älvsborgarna 

uppsatte tillsammans 

med andra 

förband stridsenheter. 

Exakta 

förloppet för 

älvsborgarnas 

del f n ej utklarat. 

1641 Bergen Mindre strid 

8/12 vid Elbe 

1642 ” Gross Glogau Erövring 3) 4) 

24/4 i Böhmen av förrådsfästning 

1642 ” Schweidritz Fältslag 

21/5 

1642 ” Friedland Stormning 

27/9 av staden 

1642 ” Leipzig Slag 1) 3) 4) 5) 8) 

23/10 Händelsen skildrad 

på s. 81. 

1645 ” Jankow Slag 2) 3) 4) 5) 6) 8) 

24/2 i Böhmen Två älvsborgskompanier, 

de enda 

svenska förbanden 

i staden. 

Händelsen skildrad 

på s. 68. 

1648 ” Winsheim Erövring 3) 

3/3 i södra av stad 

Tyskland 

100 INNEHÅLL


1648 30-åriga kri- Prag Strid i Detaljer för 

okt get i Böhmen förorter- älvsborgarnas del 

na och på ej bekanta. 

bron vid Vid 30-åriga kristaden 

gets slut stod 

alltså älvsborgare 

i Böhmen. 

1655 Polen Krakow Mindre strid 

nov under Karl X 

Gustavs 

fälttåg 

1659 Sverige - Danziger- Försvar av 3) 

17/9 - Branden- haupt skans Händelsen skildrad 

21/12 burg på s. 35. 

1660 Danmark – Halden i Belägring av 3) 

14/1 - Norge Norge befäst stad Händelsen skildrad 

23/2 på s. 36. 

1705 Det stora Retusari Landstigning 3) 6) 7) 

15/7 nordiska i Finska från flottar Över 100 man 

kriget viken förlorades vid 

1700-1721 landsättning. 


på s. 69. 

1706 Viborg Amfibieföre- Försök till 

13/10 Ryssland tag med 200 undsättning av 

man i 2 espingar Viborg. 

(stora 34 stupade. 

roddbåtar). Händelsen skildrad 

på s. 39. 

101 INNEHÅLL


1710 Danmark Helsingborg Slag 1) 2) 3) 4) 

28/2 5) 6) 7) 8) 

Älvsborgarnas 

största stridsinsats 

i ett 

slag. 2 bat deltog. 

107 stupade. 

Fanan genomborrad 

av mer än 

30 skott. 


på s. 84. 

1712 ” Gadebusch i Slag 1) 3) 4) 5) 

20/12 norra 7) 

Tyskland Svenska arméns 

sista rangerade 

batalj (d v s 

kavalleri 

omger en center 

av infanteri). 

7 älvsborgare 

stupade. 


på s. 88. 

1713 ” Coldenbüttel Återtågs- Under övlt 

1/2 7 mil väster strids Lillies befäl, 

Kiel vid förluster 

Nordsjökusten obekanta. 

1715 ” Stralsund Sjöslag 7) 100 älvs- 

28/7 borgare tjänstgjorde 

på 

flottan. 

6 älvsborgare 

stupade. 

102 INNEHÅLL


1716 Danmark- Fredrikshald Blixtanfall 3) 

10/3 Norge Oslo mot Norge, I ”Gamla byn i 

(Christiania) belägring Christiania”. 

av Akershus Händelsen skildrad 

på s. 72. 

Belägring av 

Akershus. 

Förluster 10 

man, överste von 

Mentzer sårad. 

1718 ” (Sundsborg) Fi överfall Älvsborgare 

14/8 norra (ej träffning) deltog i den 

Idefjorden berömda 

transporten 

av örlogsfartyg 

över 

land till 

Idefjorden. 

Vid ett överfall 

stupade 

4 man. 


på s. 45. 

1718 ” Fredriksten Belägring av Kulknappen 

20 - fästningen. med legenden 

30/11 Älvsborgare från Örby om 

i avsnittet Karl XII:s 

där Karl XII dödsprojektil 

stupade som nu förvaras 

på 

Varbergs fästning. 


på s. 46. 

1719 ” Nya Älvsborg Försvar av 3) 4) 5) 8) 

20 - vid Göteborg fästningen N. o S. Kinds 

23/7 mot kompanier. 

Tordenskjolds Händelsen skildrad 

anfall på s. 93. 

103 INNEHÅLL


1758 Preussen Gustow väster Träffning Älvsborgarna 

18/11 Stettin undgick att 

sättas in. 

Fänrik 

Stjernhof 

stupade. 

1759 ” Grosses Frische Besättning på Älvsbogsbat för- 

10/9 haff gevärskader luster 3 man döda 

enstaka sårade. 


på s. 50. 

16/9 ” Wollin Älvsborgsbat förluster 

4 döda ett 

tiotal sårade. 

1760 Europeiska Anfall mot 2 stupade. 

28/1 sjuårskriget bron över 10 sårade. 

mot Preussen Peene. 

Manöverkrig 

1760 ” Passewalk Utfall under Förluster 

3/10 i Pommern försvarsstrid 128 fångar (utväxl 

del av bat 15 döda senare), 

avskuren 48 sårade. 


på s. 50. 

1761 ” Neusand Träffning Grenadjärkommende- 

18/9 ring ur älvsborgsbat 

deltog i en 

träffning. 

1 stupad. 

1762 ” Neu Kahlen Anfall mot 3) 5) 7) 8) 

2/1 höjd 2 kanoner erövras, 

dessas ersättare 

nu utanför kanslihuset 

i Borås. 

Även älvsborgare 

deltog. 


på s. 72. 

104 INNEHÅLL


1788 Ryssland Hogland Sjöslag 5) 

17/7 215 älvsborgare 

bemanning på linjeskepet 

Gustav 

Adolf. Inga förluster. 

Vid en senare 

expedition grundstötte 

skeppet och 

besättningen 

blev tillfångatagen. 

71 man dog i fångenskapen. 


på s. 76. 

1789 Sverige - Kaipiais Anfall mot Livbat 

15/7 Ryssland i Finland ryskt vin- förluster 7 stupade 

terkvarter 2 sårade. 


på s. 76. 

1789 ” (Anjala) Ställnings- 1 stupad 

krig, artille- älvsborgare. 

rield över 

älven (ej 

någon träffning) 

1790 ” Peretimäki Motstånd under Andra bat. 

5/5 major v Utfall Major v Utfall 

med bl a 60 fick svärdsorden. 

älvsborgare. Fältväbel 

Bobeck och soldaterna 

Quick, 

Öster och Sundholmtapperhetsmedalj. 

Öster fick båda 

låren genomskjutna 

och ett 

bajonettstygn 

i bröstet men 

överlevde och 

var i tjänst 

till 1815. 

105 INNEHÅLL


1790 Sverige - Keltis Anfall mot Livbat förlus- 

19/5 Ryssland ryskt vinter- ter var 4 stukvarter 

pade 6 sårade. 


på s. 77. 

1790 ” (Svensksund) Sjöslag Älvsborgarna 

10/7 var ej med i 

slaget, en förlust 

har dock 

antecknats vid 

Svensksund. 

1807 Frankrike Ehnenhorst Strid under Älvsborgsjägare 

28/1 (Napoleon- i N Tyskland tillbaka- under löjtnant 

krigen) ryckning Frese. 

Lovord i stridsrapporten. 

1807 ” Frankenfronten Utfall mot Regementets 

12/2 vid Stralsund mindre be- jägare 2 döda 

fästning 38 sårade 

1807 ” Kettenhagen Utfall mot 3) 5) 

14/3 vid Stralsund fransk redutt Älvsborgsbat 

förluster, batch 

övlt Bokman. 

58 stupade, 

60-tal sårade, 

40 fångar. 


på s. 78. 

1809 Norge Gäddelund i Förpoststrid Älvsborgarnas 

norra Bohuslän jägare drevs 

tillbaka under 

strid. 

Förlust 

4 stupade 

11 sårade 

106 INNEHÅLL


1813 Norge Dessau Anfall mot 3) 5) 

26/9 11 mil sydväst staden 1. bataljonen 

Berlin strid vid anfallstrupp 

stadsporten överraskades 

av kartescheld. 

4 döda 

52 sårade 


på s. 57. 

1815 ” Fredrikshald Händelsen skildrad 

jan på s. 60. 

Sveriges 

sista krig. 

Tor Backlund 

Stridsplatsernas markering på kartan 

(s. 108, 109) 

1 Anjala 1789 18 Gross Glogau 1642 35 Neusand 1761 

2 Bergen 1641 19 Gustow 1758 36 Nya Älvsborg 1719 

3 Breitenfeld 1639 20 Guttstadt 1627 37 Passewalk 1760 

4 Coldenbüttel 1713 21 Gäddelund 1809 38 Peene 1760 

5 Danzigerhaupt 1659 22 Halden 1660 39 Peretimäki 1790 

6 Demmin 1639 23 Helsingborg 1710 40 Prag 1648 

7 Dessau 1813 24 Hogland 1788 41 Retusari 1705 

8 Dirschau 1627 25 Jankow 1645 42 Schweidritz 1642 

9 Dömitz 1639 26 Kaipiais 1789 43 Stralsund 1715 

10 Ehrenhorst 1807 27 Keltis 1790 44 Sundsborg 1718 

11 Frankenfronten 1807 28 Kettenhagen 1807 45 Svensksund 1790 

12 Fredrikshald 1716 29 Krakow 1655 46 Viborg 1706 

13 Fredrikshald 1815 30 Käsemark 1627 47 Winsheim 1648 

14 Fredriksten 1718 31 Leipzig 1642 48 Wollin 1759 

15 Friedland 1642 32 Lützen 1632 49 Wormditten 1627 

16 Gadebusch 1712 33 Mewe 1626 

17 Grosses Frische Haff 1759 34 Neu Kahlen 1762 

107 INNEHÅLL

4 

10 

12-13 22 

14 

44 

21 

36 

23 

38 

2 

Berlin 

7 

3 

32 31 

18 

Prag 

40 

42 

25 

29 

Warschava 

Stridsplatser norrut. 

Reval 

108 INNEHÅLL 

39 

26 

27 

1 

45 

24 

46 

41

9 

16 

47? 

32 

28 

34 

11 10 43 38 

6 48 

1535 

17 

37 

19 

7 

3 

31 

Berlin 

Donau 

Prag 

40 

25 

18 

42 

Wien 

Oder 

Stridsplatser söderut. 

8 

5 

30 

33 

Weichsel 

49 

20? 

Warschava 

109 INNEHÅLL 

29

Mössa m/1886 

Gåva av överstelöjtnant 

N . Åkerhielm. 

110 INNEHÅLL

Regementets flyttning 

från Fristad hed till Borås 

Våren 1914 hade arbetet med regementets nya kaserner i Borås framskridit så 

långt att man kunde förutse att 1914 skulle bli det sista året för regementet på Fristad 

hed. Tidpunkten för förflyttningen kunde dock ännu icke bestämmas, men man 

hoppades att få göra flyttningen i lugn och ro vintern 1914-1915, då ingen utbildning 

störde flyttningen. Inryckningen till rekrytmötet ägde rum i april och utbildningen 

av årsklassen startade i vanlig ordning. Idyllen Fristad hed existerade 

fortfarande, men den skulle snart komma att brytas. Vid den politiska horisonten 

började under sommaren mörka moln stiga upp. I augusti kom urladdningen. Första 

världskriget bröt ut och detta kom att i högsta grad sätta sin prägel på arbetet på 

Fristad hed sensommaren 1914. 

Beredskapen var vid den tiden låg. Utbildningen särskilt av de äldre årsklasserna 

var bristfällig och någon vinterutbildning av förbanden hade icke ägt rum. Det var 

därför nödvändigt att inkalla de äldre årsklasserna för att friska upp deras militära 

kunnande och för att bibringa dem nödtorftig vinterutbildning. Först därefter kunde 

förbanden vid en eventuell mobilisering anses vara fältdugliga. 

Baracker och lägerhyddor på Fristad hed var icke avsedda för vinterförläggning. 

Därför beslöt man att kasernbygget i Borås skulle påskyndas så att den utbildning 

av äldre årsklasser, som skulle påbörjas hösten 1914, kunde förläggas dit. Detta 

lyckades och den 6 oktober 1914 hade arbetet med kasernerna framskridit så långt, 

att förflyttningen av regementet kunde verkställas. 

Att flytta ett helt infanteriregemente med alla förråd och övrig utrustning är ingen 

lätt sak och kräver ett avsevärt förberedelsearbete om det skall gå friktionsfritt. Förberedelsearbetet 

kom dock att i avsevärd grad störas av att delar av regementet (de 

så kallade skyddstrupperna) samtidigt mobiliserades. De som i första hand svarade 

111 INNEHÅLL

Uppställningsplatsen på Fristad hed. 

för förberedelsearbetet och organiserade flyttningen var regementskvartermästaren 

kaptenen (sedermera överstelöjtnanten) Carl Grevillius, regementsintendenten kapten 

Medin och förrådsförvaltaren löjtnant Hanell. Det var ett förnämligt arbete som 

dessa utförde isynnerhet som det, som nyss framhållits, kom att utföras under synnerligen 

försvårande omständigheter. 

Bilismen i Sverige hade ännu icke nått någon större omfattning. Särskilt tillgången 

på lastbilar var ringa. Regementet ägde ännu icke någon bil. Biltransport av 

förråd och övrig utrustning kunde således icke äga rum. För transport från Fristad 

till Borås måste järnvägen anlitas. Stickspåret från Borås nedre station till regementets 

lastkaj hann bli färdigt tills flyttningen skulle börja så att godsvagnarna kunde 

köras direkt ut till regementet. Från förrådet i Fristad till järnvägsstationen samt 

från stickspåret upp till kasernerna i Borås fick godset antingen köras med häst eller 

bäras. Härför erfordrades en betydande handräckningsstyrka. Detta föranledde att 

regementet under tiden närmast före flyttningen huvudsakligen kom att ägna sig åt 

handräckningstjänst till förfång för utbildningen. Årets regementsmöte pågick nu. 

Till detta var förutom rekrytklassen de två närmast äldre årsklasserna inkallade. 

Det var således en betydande styrka, som stod till förfogande. Flyttningen av 

gevärsförrådet tillgick så att hela regementet marscherade in till Borås varvid varje 

man bar två gevär. Hela förrådsförflyttningen skedde planenligt och var i huvudsak 

avslutad dagen före inmarschen. 

Till hugfästande av minnet av regementets förläggning till Fristad hed beslöts att 

resa en minnessten. Den utgöres av ett stort grovhugget block av svart granit. Ste- 

112 INNEHÅLL

nen omgives av 12 mindre stenar symboliserande regementets 12 kompanier. Stenarna 

sammanbands med en grov järnkätting symboliserande sammanhållningen inom regementet. 

Minnesstenen samt de omgivande mindre stenarna skänktes av löjtnanten 

(sedermera majoren) Sigge Bagge. Konstnären kaptenen (sedermera majoren) 

Lars Wilhelm Kylberg gjorde skisserna till regementets vapen samt inskriptionen på 

stenen. Minnesstenen restes mitt framför järnvägsstationen och en björkallé planterades 

från stenen fram till stationsområdet. Enär heden är platt, där stenen skulle 

stå, beslöt man att anlägga en kulle på vilken stenen skulle resas. Uppdraget att anlägga 

kullen uppdrogs åt överstelöjtnanten Thorell. Han var mycket intresserad av 

detta arbete och övervakade det i minsta detalj. När kullen var färdig lät han lägga 

ut matjord över hela kullen samt beså den med gräsfrö. Sedan anbefallde han ett par 

gamla stamkorpraler att dagligen vattna hela kullen. Enär sommaren 1914 var 

mycket torr och varm var hela heden brunbränd men kullen, som flitigt vattnades, 

lyste grön mitt i allt det bruna. Därför döptes den till ”gröna kullen”. 

Den 6 oktober 1914 var en vacker höstdag. Den gamla heden och de omgivande 

höjderna framträdde i all sin skönhet. Det var som naturen själv ville bidraga till att 

göra denna avskedsstund vacker och minnesrik. Alla kände vi dock ett stort vemod. 

Vi visste att med denna minnesstund var ett skede i regementets gamla ärorika 

historia avslutat. 

Omedelbart efter reveljen tömdes alla madrasser. Varje man fick packa sin ränsel 

med madrass- och putvar samt två lakan och två filtar. Ränseln blev rätt tung, ty 

kronans filtar var icke av det lättaste slaget. 

Tidigt på morgonen anlände ett välbesatt extratåg från Borås. Det var gamla älvsborgare, 

f d fast anställda och värnpliktiga, som ville vara med vid regementets avsked 

från Fristad hed. Kl 8.30 ställde regementet upp i öppen fyrkant framför minnesstenen. 

Honnörsvakten utgjordes av de två äldsta kaptenerna Ekermann och 

Erasmie, de två äldsta fanjunkarna Jacobsson och Hagström samt åtta äldre indelta 

distinktionskorpraler, en från vardera av de åtta stamkompanierna, nämligen 

93/Liv Liden, 33/2 Skoog, 68/3 Sundén, 125/4 Renström, 62/5 Högberg, 91/6 

Haglund, 3/7 Hernqvist och 33/8 Östberg. De i honnörsvakten ingående officerarna 

och underofficerarna stod uppe på kullen på ömse sidor om minnesstenen. Distinktionskorpralerna 

stod nedanför kullen fyra på vardera sidan om densamma. Mitt 

framför minnesstenen stod regementets fana förd av underlöjtnanten (sedermera 

översten) Fredrik Grevillius samt regementspastorn Henrik Mellén. En stor skara 

ortsbor hade slutit upp vid minnesstenen för att bevittna avskedsceremonien. Sedan 

regementschefen överste Erik Lagercrantz mottagit regementet blottades fanan och 

regementspastor Mellén höll korum. Därefter talade regementschefen och bjöd 

täckelset över minnesstenen falla. Musikkåren spelade ”Hör oss Svea” varefter 

regementschefen utbragte ett leve för Konungen följt av kungssången, som sjöngs 

unisont. 

Regementet avmarscherade till sin ordinarie uppställningsplats framför lägervakten. 

Under det regementet ”skyldrade gevär” och musikkåren blåste paradmarsch 

113 INNEHÅLL

Marsch mot de nya kasernerna den 6 oktober 1914. 

114 INNEHÅLL

Parad för fanan den 6 oktober 1914. 

115 INNEHÅLL

halades den tretungade flaggan för sista gången på Fristad hed. Därmed var högtidligheten 

på Fristad hed slut och kl 9.30 avmarscherade regementet efter förbimarsch 

vid minnesstenen till Borås. Extratåget återvände till Borås så att de f d älvsborgarna 

kunde vara med vid högtidligheten på Stora torget. 

Marschen till Borås skedde med sedvanliga raster. Den var rätt ansträngande 

enär dagen var varm och ränseln tung. När täten kom i 

höjd med Borås övre station gjordes långrast varvid marschdammet borstades 

bort och klädseln ordnades. Från övre stationen gick marschen till Västerlånggatan 

där regementet delades i två kolonner. Den ena marscherade Stora Brogatan 

och den andra Torggatan fram till Stora torget, där kolonnerna gjorde halt framför 

rådhuset. Framför den ena kolonnen fördes regementets fana och framför den 

andra kolonnen marscherade musikkåren företrädd av turkiska spelet. Musikkåren 

spelade under inmarschen på Stora torget regementets marsch. Officerskåren ställde 

upp framför regementets front. Endast yngste subalternen vid varje kompani stannade 

kvar vid kompaniet. Enär författaren av dessa rader var näst yngste underlöjtnanten 

vid regementet och dessutom var placerad vid 12. kompaniet kom han att 

stå längst bort på torget. Detta gjorde att han icke kunde höra så mycket av vad som 

sades på rådhustrappan. Någon högtalaranläggning existerade icke på den tiden. 

Uppe på rådhustrappan stod borgmäste Jonas Boberg i spetsen för magistraten 

samt stadsfullmäktige. Nedanför trappan stod PB-kören och allmänna sångföreningen 

under ledning av musikdirektör Viktor Lundqvist. Körerna sjöng 

”Vårt land”. Därefter talade borgmästaren och regementschefen. (Talen finns återgivna 

i Borås Tidning 7/10 1914.) Körerna sjöng ”Hör oss Svea”. Därefter utbragte 

regementschefen ett leve för Konungen och Fäderneslandet följt av ”Du gamla du 

fria”, som sjöngs unisont. Därmed var högtidligheten på Stora torget slut och regementet 

avmarscherade Stora Brogatan – Varbergsvägen – Regementsgatan till sin 

nya kasern i Borås. 

Inmarschen på kaserngården skedde genom norra kanslihusgrinden. Regementet 

ställde upp på kaserngården med front mot kanslihuset. Under det att regementet 

”skyldrade gevär” och musikkåren blåste paradmarsch hissades den tretungade flaggan 

för första gången på kanslihusets flaggstång. Regementets fana troppades och 

kompanierna marscherade till sina respektive förläggningslokaler. 

Ett nytt skede i regementets historia hade börjat. 

Einar Sundler 

116 INNEHÅLL

Kompanichef på 1910-talet 

Under perioden från september 1915 till våren 1918, d v s i omkring två och ett 

halvt år, tjänstgjorde jag vid Kungl Älvsborgs regemente i Borås efter att tidigare ha 

tillhört generalstaben i Stockholm. Större delen av tiden vid I 15 var jag placerad 

som chef för Norra Kinds (6.) kompani, förlagt på andra våningen i kasern II. 

I samma kasern var förlagda 5., 7. och 8. kompanierna, med kaptenerna Winroth, 

Österlöf och Eriksson som kompanichefer. Bataljonschef var majoren Bernt 

Nilsson, som varit med redan på den indelta tiden. Mitt starkaste minne av Nilsson 

var hans utpräglade sinne för ordning och reda, som satte sin prägel på bataljonen 

i dess helhet. 

Regementschef var först överste Lagercrantz och sedermera – efter dennes hastiga 

bortgång – överste Silfverswärd. Lagercrantz avled under pågående fälttjänstövning 

hösten 1916 i trakten av Laske-Vedum. Jag var själv närvarande vid hans 

dödsbädd. Mitt kompani gick som regementsreserv, och överste Lagercrantz red 

på sin häst ett stycke framför kompaniet. Plötsligt såg jag, hur han höll in hästen, 

satt av och föll omkull på vägen intill hästen. Jag, kompaniadjutanten Hagberg och 

spelet Bengtsson skyndade till och bar in regementschefen i en närbelägen byggnad. 

Han var då alltjämt vid liv, höll min hand med sin ena hand och grep tag 

om min visselpipa med den andra. Han förlorade hastigt medvetandet och avled, 

trots våra upplivningsförsök. 

Överste Lagercrantz begravdes i Caroli kyrka den 9 oktober. Ett honnörskompani 

paraderade, och förutom officerare, underofficerare och underbefäl var femton 

värnpliktiga per kompani uttagna att närvara i kyrkan. 

Överste Lagercrantz var i första hand truppkarl och höll som sådan styvt på 

ordning, reda och disciplin. Han brukade ofta infinna sig tidigt vid regementet, 

117 INNEHÅLL

Landstormsmän går kasernvakt i krigstid. 

bl a för att kontrollera att kompanichefer och övrigt befäl fanns på plats i rätt tid. 

Överhuvudtaget minns jag honom som en mycket drivande kraft. 

Överste Silfverswärd höll också på disciplinen men hade ett mera försynt och sirligt 

sätt än sin företrädare. Vid ett tillfälle utbröt matstrejk, vilket föranledde Silfverswärd 

att kalla till regementsrapport. Härvid yttrade han stillsamt: ” Det är tråkigt, 

att manskapet har så dålig aptit. Det måste bero på otillräcklig motion”. 

Därpå lät han blåsa larm, ställde upp hela regementet med full utrustning och genomförde 

en tvåmilamarsch. Efter hemkomsten från denna smakade middagsmålet 

gott i matsalen. 

Kompaniadjutant under mina år vid Norra Kinds kompani var fanjunkaren 

Hagberg, en skicklig underofficer som var mig till stor nytta. Hagberg höll ordning 

och reda på truppen, inte minst efter tjänstens slut. Han bodde nämligen i underofficersbostaden 

i kasern i omedelbar anslutning till själva kompaniförläggningen 

och ingrep alltid med kraft, om det var bråk eller andra störningar. Hagberg 

hade också god ordning på sitt kompaniförråd och såg alltid till att truppen 

var väl utrustad. Till sin hjälp hade han bl a en indelt som dagkorpral. 

Plutonbefälet vid kompaniet hade delvis varit med redan på den indelta tiden. 

Bland plutoncheferna märktes subalternofficerare som Odqvist, Sundler, Ander 

och Mårtensson m fl. På grund av de talrika kommenderingarna utom regementet 

var befälstillgången vid kompanierna i regel knapp. 1915 anmälde regementschefen 

till arméfördelningschefen, att det endast fanns 7-8 befäl per kompani, 

kompanichef och kompaniadjutant frånräknade. 

118 INNEHÅLL

Överste Lagercrantz. 

De värnpliktiga var till huvudsaklig del landsortspojkar, villiga och lätthanterliga. 

Problembarnen var få. Som kompanichef hade jag befogenhet att själv sätta 

soldater i arresten vid grövre förseelser. Saken anmäldes sedan till regementschefen, 

som ådömde straff eller hänsköt saken till krigsrätt. 

Antalet sjukdomsfall bland kompaniets värnpliktiga var ringa. Regementsläkaren 

– under mina första år vid I 15 A I H Nyqvist, därefter K M Wahlstedt – klemade 

inte med patienterna utan hade samma inställning som truppbefälet till onödiga 

sjukhusbesök. Jag minns särskilt ett fall med en värnpliktig som fuskade med 

febertermometern. Han sändes direkt till arresten av regementsläkaren själv. 

Den nuvarande sjukhusbyggnaden blev färdigställd ett par år senare än kasernetablissementet 

i övrigt. Under tiden utnyttjades Kristiansfält provisoriskt som 

sjukhus. Inflyttningen i det nybyggda sjukhuset ägde rum sommaren 1916, under 

regementsläkarens ledning. 

För att överhuvudtaget få lov att lämna kasern under fritid måste de värnpliktiga 

ha permission för varje särskilt tillfälle och kunde alltså inte fritt komma och gå 

efter tjänstens slut som i våra dagar. Tjänsten pågick även på lördagar, både förmiddag 

och eftermiddag. 

I dagordningen ingick fyra måltider: första frukost kl 06.30, andra frukost kl 

09.00, middag kl 14.00 och aftonmål kl 18.45. Man åt bordsvis i manskapsmatsalen 

under ledning av en bordsbefälhavare. Maten sattes fram på varje bord och fördelades 

av bordsbefälhavaren. Köksföreståndare var en fanjunkare eller sergeant, 

119 INNEHÅLL

Värnpliktig kökshandräckning. 

och maten tillreddes av manlig kökshandräckning, som delvis utgjordes av indelta 

soldater. 

Under fälttjänstövningar o d hade man ingen kokvagn, utan maten lagades halvtroppvis 

i de burna kokkärlen över eld i grävda kokgropar. Kokkärlen var delvis av 

den gamla runda typen, tillverkade av koppar. Förläggning skedde i hopknäppbara 

fyramannatält, utan möjlighet till uppvärmning. Under fälttjänstgöringar o d byggde 

man i stället skärmskydd av tältdelarna och tände öppna eldar framför skärmskydden. 

Rekryterna ryckte in på hösten. Utryckning skedde först efter regementsmötet 

året därpå. In- och utryckning skedde inte som nu genom enskild färd, utan under 

ledning av särskilt kommenderat befäl som hämtade respektive lämnade av de värnpliktiga 

vid vissa järnvägsstationer. 

Som kompanichef hade jag stor frihet att planlägga och genomföra utbildningen 

vid mitt kompani, inom ramen för av regements- och bataljonschef lämnade direktiv. 

Till Norra Kinds kompani var för övrigt sammanförd utbildningen av sådana 

värnpliktiga som uttagits till reservunderbefäl. 

Vapenutbildningen vid 6. kompaniet omfattade endast gevär m/96 med bajonett. 

Utbildning med kulspruta m/14 ägde rum vid regementet för första gången hösten 

1915. Viss förberedande utbildning av befäl m fl hade dessförinnan ägt rum vid 

Bohusläns regemente. Kulspruteutbildningen var koncentrerad till ett särskilt kulsprutekompani 

med kapten Grevillius som chef. 

Terrängtjänsten förlades ofta till trakten kring sjön Gasslången. Övergång av 

Viskan övades med hjälp av spänger. 

120 INNEHÅLL

Militär gymnastik. 

Marschutbildningen var omfattande och gick ofta i riktning mot Hultafors 

och längs Varbergsvägen söderut. Österut var terrängen vid Smörhulan – belägen 

där den nuvarande stadsdelen Hässleholmen ligger – ett vanligt förekommande 

mål för kortare marscher. Alla gick till fots utom kompanichefen, som hade häst eller 

cykel, och kompaniadjutanten som cyklade. Bil och motorcykel förekom inte på 

regementet vid denna tid. 

Korum ägde rum både morgon och kväll (efter tapto). Var och varannan söndag 

var det dessutom militärgudstjänst i Carolikyrkan; häri beordrades delta ett visst 

antal värnpliktiga från varje kompani. 

Gymnastik ingick också i utbildningen. Vid flertalet övriga kompanier leddes 

gymnastiken av en särskild, vid Gymnastiska Centralinstitutet (GCI) utbildad 

”gymnastikofficer”. Vid mitt kompani ledde jag själv gymnastiken, eftersom jag 

ansåg att den då kunde utnyttjas för att underlätta den rent militära utbildningen. 

Övningarna var tidvis förlagda utanför Borås. Emellanåt återvände vi till Fristad 

hed, som regementet hade lämnat 1914. Där ordnades i regel förläggning inomhus 

i de gamla lägerbyggnaderna. Ibland var övningarna förlagda till f d Göta artilleriregementes 

övningsfält och läger i Tånga jämte tillhörande skjutfält i Remmene. 

Vinterutbildning ägde åtminstone vid ett par tillfällen rum i Jämtland, med 

förläggning på Frösö läger. Ett par dagars vinterövning på skidor med hela regementet 

genomfördes i trakten av Slätthult i mars 1916 under överste Lagercrantz’ 

ledning. 

Sommaren 1916 var en större fälttjänstövning avseende kustförsvar ordnad i 

trakten av Askim, sydväst om Göteborg, tillsammans med beredskapsbataljonen i 

121 INNEHÅLL

göteborgsområdet. Vi marscherade både till och från övningsområdet, två dagar i 

vardera riktningen med övernattning i Härryda respektive Hindås. På vägen till 

Askim blev regementet inspekterat i trakten av Bollebygd av infanteriinspektören, 

som vid denna tid var general Tingsten. 

Året före deltog regementet på hösten i en större fälttjänstövning i trakten av 

Vartofta. Hösten 1917 anordnades en fälttjänstövning i trakten av Remmene 

som avslutning på regementsmötet. Regementet marscherade till och från övningsområdet, 

med övernattning i bivack i Fristad både på fram- och återvägen. 

I augusti 1916 var jag utsedd att leda en tio dagars kaderövning med landstormsbefäl 

vid I 15. Kaderövningen följdes sedan av fem dagars landstormsövning för 

meniga landstormsmän, organiserade på två kompanier. 

Senare på hösten samma år var jag beordrad till s k reservtruppövning med värnpliktiga 

av 1908 års klass. Den pågick femton dagar i november, och truppen var 

organiserad på en bataljon om tre kompanier. Själv var jag bataljonschef. 

Det hände också att inspektioner förrättades av arméfördelningschefen i Skövde. 

Under min tid vid Älvsborgs regemente upprätthölls denna befattning först av 

general von Platen, sedermera general Munck. 

Tillsammans med Skaraborgs regemente bildade vårt regemente en brigad. Den 

ene regementschefen var brigadchef, under min älvsborgstid chefen för Skaraborgs 

regemente. Fälttjänstövningen vid Laske-Vedum 1916 genomfördes för övrigt tillsammans 

med skaraborgarna. Vi älvsborgare förflyttades till och från manöverområdet 

medelst järnvägstransport. Det regnade ihållande under hela fälttjänstövningen, 

och man talade inte utan skäl om ”Slaske-Vedum”. 

Någon beredskapstjänst vid kusten e d med anledning av det pågående första 

världskriget deltog mitt kompani inte i. Regementets medverkan inskränkte sig till 

att tid efter annan sända kontingenter av särskilt inkallade äldre värnpliktiga till 

en beredskapsbataljon i göteborgstrakten (ett kompani Nya Varvet, ett kompani 

Hisingen). Kontingenterna ryckte in till och utrustades med intendenturmateriel vid 

stamkompanierna på I 15 i Borås, järnvägstransporterades sedan till Göteborg och 

övertog tygmateriel m m av den kontingent som avlöstes där. Beredskapstjänsten 

uppgick i regel till omkring 45 dagar för varje omgång. Däremot hände det 1917 

att mitt kompani fick ligga i beredskap i Borås med anledning av befarade inrikespolitiska 

oroligheter i samband med hungerkravallerna i Sverige och revolutionen i 

Ryssland. 

Befälets egen utbildning ägnades stor uppmärksamhet. Själv sattes jag bl a att leda 

taktiska skrivningar med officerarna. Deltagandet var dock av någon anledning 

frivilligt. Ofta återkommande var s k taktiska övningsritter under regementschefens 

eller bataljonschefernas ledning. Vintertid anordnades även taktiska övningar 

på skidor. 

För truppens omvårdnad gjordes åtskilligt, i synnerhet som flertalet värnpliktiga 

hade starkt begränsade möjligheter att besöka hemorten o d. Underhållning 

ordnades i regel ett par gånger i månaden, vanligen i gymnastiksalen. Våren 1916 

t ex bevistade hela regementet cirkusföreställning i Borås. Hösten 1915 uppträdde 

122 INNEHÅLL

”vissångaren och luftakrobaten Vandy” i gymnastiksalen. Dans anordnades likaledes 

regelbundet, varje veckoslut; för de värnpliktiga och av dem inbjudna flickor, 

vintertid i gymnastiksalen, sommartid på en dansbana som var belägen på den 

öppna planen nordväst om nuvarande marketenteribyggnad. Dansmusiken utfördes 

av en avdelning – vanligen 8-10 man – ur musikkåren. 

Både marketenteriet och soldathemmet togs i bruk under min tid vid I 15. I 

det senare var även manskapsbiblioteket inrymt. På den plats där det nuvarande 

marketenteriet uppfördes, låg en liten, äldre bostadsbyggnad. Denna utnyttjades 

som övningslokal för musikkåren. Sedermera, då huset revs för att ge plats åt marketenteriet, 

flyttade musikkåren till den byggnad där bageriet nu är beläget. Trumslagarna 

övade i källaren under kasern I. 

Över jul och nyår var huvuddelen av inneliggande värnpliktiga permitterade, 

1915 omkring fjorton dagar. Kvar vid regementet fanns några tiotal värnpliktiga 

per bataljon för vakt och beredskap. För dessa vidtogs trevnadsanordningar ungefär 

på samma sätt som i våra dagar, d v s julklappar, extraförplägnad, nyårsafton 

dans i gymnastiksalen o s v. 

”Rakstuga” fanns i södra delen av den byggnad där bageriet nu är inrymt. 

Den hölls öppen varje dag, även söndagförmiddagarna. Klippning med sax kostade 

35 öre, med maskin 25 öre och rakning 10 öre. 

Flertalet av regementets officerare hade sina bostäder i Borås stad. Några ogifta 

subalterner hade rum på översta våningen i kanslihuset. Kapten Österlöf bodde 

på Kristiansfält liksom även chefen för Lif Compagniet, kapten Hedenstierna. Själv 

hyrde jag en våning vid nedre delen av Åsbogatan i Borås. 

Utryckande framför kasern III. 

123 INNEHÅLL

Förhållandet mellan regementet och staden var från början utomordentligt gott. 

Regementet och dess personal bemöttes synnerligen väl av stadens myndigheter 

och invånare, vilket vi satte stort värde på och vilket var oss till stöd i vår gärning. 

Våren 1918 återgick jag till generalstabskåren, nu som major. Efterträdare som 

chef för Norra Kinds kompani blev kaptenen Ernst Adolf Elfman, känd bl a som 

initiativtagare 1907 till regementets idrottsförening och 1915 till en ”krigareförening”, 

föregångare till våra dagars kamratförening. 

Jag bevarar i tacksamhet minnet av min tjänstgöring vid Kungl Älvsborgs regemente. 

Det var för mig och min familj lyckliga och för mig själv lärorika år. 

O G Thörnell 

124 INNEHÅLL

Rysk avlösning 

på Fristad hed 

När Älvsborgs regemente i början av oktober 1914 marscherade till sina nya kaserner 

i Borås, blev den gamla förläggningsplatsen på Fristad hed överflödig. Heden 

hade sedan slutet av 1700-talet använts som övningsfält för regementet. Till en början 

hade förläggningen varit helt fältmässig. Sedan en officerspaviljong blivit uppförd 

1812 följde så småningom den ena byggnaden efter den andra. På 1880-talet ersattes 

tälten av manskapsbaracker och kokgroparna av kokhus. Trots att den lilla 

lägerbyn till sist omfattade mer än femtio byggnader, ansågs den inte motsvara de 

krav, som följde med 1901 års härordning. Bl a behövde man väsentligt ökade utrymmen 

och vinterbonade lokaler. 

Den övergivna Fristad hed fick snart en ny uppgift. I februari 1915 gav chefen för 

III. arméfördelningen order till regementschefen att planlägga internering på Fristad 

hed av personal, som tillhörde krigförande makt och eventuellt skulle bli avväpnad 

inom fördelningsområdet. På 24 timmars varsel skulle plats kunna beredas 

för 1 250 man, därav 50 officerare. 

Bakgrunden till denna order var en ökande stridsverksamhet till sjöss och en nyligen 

verkställd internering i Roma utanför Visby av besättningen på det tyska krigsfartyget 

Albatross. Man väntade sig ytterligare internering av fartygsbesättningar. 

För detta ändamål blev nu Fristad hed i första hand och Backamo i andra hand utsedda 

som förläggningsorter i västra Sverige. Det skulle dröja tre år innan Fristad 

hed behövde ta emot främmande militär. Somrarna 1916 och 1917 kunde förläggningen 

användas för bl a utbildning av reservofficerare. 

Först under krigets sista år användes Fristad hed som interneringsläger för rysk 

militär. Gustaf Thulin har med stöd av uppgifter från lokalpressen och ögonvittnen 

givit en detaljerad skildring av de ryska internernas vistelse på Fristad hed 

125 INNEHÅLL

1918 (Älvsborgs regementes kamratförenings medlemsblad 1958 nr 2 och 3). Thulins 

skildring kan här kompletteras med uppgifter ur ett tidigare inte utnyttjat arkiv 

som interneringslägrets expedition har efterlämnat. Det blir en gammal historia 

med delvis nya aspekter. 

I december 1917 hade Tyskland och Ryssland ingått stilleståndsavtal i Brest- 

Litovsk. För Rysslands del avslöstes kriget av inbördeskrig och samtidigt började 

Finlands självständighetskamp. En grupp på 60 man under befäl av underlöjtnant 

Grosdovski, som ingick i 1. finländska gränsinfanteriregementet, stod i begrepp att 

stiga ombord på ett tåg, som stod på Torneå järnvägsstation för att avgå till Uleåborg. 

Plötsligt angreps tågsättet av en irreguljär finsk trupp, som kom i strid och skottväxling 

med Grosdovski och ytterligare nio man ur den ryska truppen. Ryssarna 

drog sig in på svenskt område, förmodligen på grund av sitt underläge och enligt 

egen uppgift även för att inte tvingas överlämna sina vapen till finnarna. De persedlar, 

som fanns på tåget – bl a Grosdovskis officersutrustning – kom i finnarnas 

händer. De soldater i den ryska truppen, som inte hade varit direkt invecklade i striden, 

gick över gränsen till Sverige i eller vid Haparanda. En av dem, som försökt fly 

sjöledes, fick sådana frostskador, att några fingrar och tår senare måste amputeras. 

Truppen omhändertogs av svensk militär i Haparanda och fråntogs sina vapen. 

Om detta händelseförlopp, som här återgivits efter Grosdovskis rapport, är korrekt 

skildrat, har den ryska truppen under strid sökt skydd i neutralt land. De som 

inte varit inblandade i striden har sökt upp sitt befäl. Desertering eller orderbrott 

har inte förekommit. Truppen kunde interneras i Sverige enligt gällande bestämmelser. 

De omhändertagna ryska vapnen åstadkom vissa förvecklingar. Sverige iakttog 

officiellt en strikt neutralitet i striden mellan de vita och röda i Finland. Svensk 

trupp och svenska vapen fick inte skickas till Finland. Finlands krav på självständighet 

understöddes dock. Därtill kom, att frivilligt svenskt deltagande i striderna 

förordades och att hemtransport av finska s k jägare, som hade utbildats i Tyskland, 

underlättades. Trots att man gjort avsteg från neutraliteten, vakade opinionen 

inom och utom landets gränser noga över att inte någon av de stridande parterna 

fick svenska favörer. 

De vapen, som hade fråntagits den ryska truppen i Haparanda, förvarades hos en 

disponent i staden. När senare de vita i Torneå befarade angrepp av de röda, lyckades 

de förmå disponenten att lämna ut de beslagtagna vapnen. Det gällde ett tillfälligt 

lån, men de vapen, som disponenten senare fick tillbaka och skickade till de 

internerade ryssarna, var helt andra, föråldrade och odugliga vapen. Där fanns bl a 

ryska gevär m/1881 och franska gevär m/1866. Flertalet vapen saknade mekanism 

och repeteranordning. De ryska internerna fick efter intensivt agerande tillbaka fullvärdiga 

vapen, dock inte sina ursprungliga. Disponenten åtalades för förskingring. 

Vapenaffären är intressant från två synpunkter: Dels hade disponenten egenmäktigt 

överfört deponerade vapen från en stridande part till dess motpart och därmed 

klart åsidosatt den officiella neutraliteten. Dels hade vapnens rätta innehavare 

126 INNEHÅLL

Lägergrinden på Fristad hed. 

visat, vilken reell och juridisk betydelse de fäste vid sin rätt att behålla sina vapen, 

även om de inte fick utnyttja dem, så länge de befann sig i ett neutralt land. 

Denna ryska trupp på 61 man, som vanligen kallades Torneåkontingenten, anlände 

till det iordningställda interneringsläget på Fristad hed den 10 mars 1918 och 

kom att stanna där i ca tio månader. 

För de internerade på Fristad hed gällde stränga föreskrifter om övervakning. De 

meniga skulle uppehålla sig inom ett av gevärsposter bevakat område som var inhägnat 

med ett två meter högt trådstängsel, upptill försett med taggtråd. För officerarna 

var ett större område utstakat. Vistelse utanför området kunde ske i trupp under 

övervakning, t ex vid kyrkbesök och vid arbete i terrängen. Enskilda besök utanför 

förläggningen kunde endast ske under övervakning eller mot särskilt tillstånd. 

Officer kunde tillåtas lämna förläggningen för längre tid mot skriftligt avgivet 

hedersord att återkomma. De internerades utgående brev var underkastade 

censur, däremot inte de inkommande. Internerna på Fristad hed hade inte tillgång 

till telefon, varför föreskriven avlyssning inte behövde tilllämpas. Hur rigoröst dessa 

bestämmelser följdes, är svårt att bedöma. I viss utsträckning förekom umgänge 

med civilbefolkningen. Av språkskäl måste dock internerna huvudsakligen ha varit 

hänvisade till varandra. En av dem, som hade en svensk mor och talade god svenska, 

gavs dock mycket stor rörelsefrihet och fick slutligen interneringen utbytt mot 

uppehållstillstånd i Sverige. 

Vissa försök gjordes att bereda de internerade sysselsättning. På förläggningen utfördes 

städning och underhållsarbeten. Däremot lagade internerna inte sin mat själ- 

127 INNEHÅLL

va, trots att ett sådant alternativ angavs i lägerinstruktionen. I markerna i närheten 

kunde man arbeta med torvupptagning. Också på regementets område i Borås fanns 

det tillgång till arbetsuppgifter, som på grund av avståndet från lägret dock inte 

kom att utnyttjas. Tillfälliga arbeten på den civila arbetsmarknaden ansågs inte 

kunna utföras under tillfredsställande bevakning. Därtill kom, att fackföreningarna 

inte var benägna att lämna främlingarna företräde till de få arbetstillfällen, 

som gavs. 

Trots den långa interneringstiden förhöll sig ryssarna lugna och fogade sig efter 

föreskrifterna. Arrestlokalen behövde endast utnyttjas i ett par fall. Antalet sjukskrivna 

var litet. Efter fem månaders lägervistelse gjorde en av internerna ett flyktförsök. 

Han tog sig nattetid ut genom ett hål i inhägnaden och lyckades undkomma 

till Norge. Flykten tycks ha skett i panik. I varje fall var den inte väl förberedd. 

Flyktingen var klädd i tilldelad svensk uniform och saknade legitimationspapper, 

när han blev hejdad i Norge. När han tog till flykten, var det redan känt i lägret, att 

kontingentens hemtransport förbereddes. Möjligen kan hans avsikt ha varit att 

komma undan fortsatt rysk militärtjänstgöring eller att undvika att utsättas för politisk 

förföljelse i sitt hemland. 

Samtidigt med Torneåkontingenten förlades ännu en grupp ryska soldater på 

Fristad hed. Det var den s k Ålandskontingenten. Den bestod av 240 man och låg 

internerad på Fristad hed från 16 mars till 10 maj 1918. 

I samband med de inre oroligheterna i Ryssland hade Ålands befolkning framfört 

önskemål om anslutning till Sverige. En svensk flottexpedition hade skickats till 

Åland i februari 1918 för att skydda invånarna mot ryssarna. I området fanns dels 

en rysk trupp, dels kårer, som företrädde den vita och den röda sidan. Genom 

svensk bemedling träffades en uppgörelse mellan delegerade för den åländska befolkningen 

och delegerade för den ryska truppen, att denna ryska trupp med vapen 

och utrustning skulle överföras till Sverige och därefter snarast vidarebefordras till 

Ryssland. Truppen och även den vita och den röda kåren överfördes till Sverige. 

Kort därefter kom en tysk eskader till Åland och övertog den svenska flottexpeditionens 

roll. 

Det väckte viss förvåning inom Ålandskontingenten, att den skulle förläggas på 

Fristad hed som internerad trupp. Ryssarna ansåg sig ha blivit inbjudna som gäster 

till Sverige i avvaktan på närmaste reselägenhet hem. Regeringen hade emellertid av 

praktiska skäl föreskrivit internering. Vid ankomsten till Sverige skedde s k avlusning 

av truppen, vilket väckte misstämning. I pressen påpekades, att man borde 

ha tagit hänsyn till att dessa soldater iakttog mönstergill hygien med exempelvis 

daglig tandborstning och fottvättning. Denna avlusning, som innebar varmbad och 

formalinbehandling av kläderna, var emellertid avsedd att förhindra smittospridning 

och tillämpades konsekvent för varje till landet inkommande trupp. Det 

hade varit ansvarslöst att avstå från desinficering med hänsyn till att truppen endast 

var tillfällig gäst eller hade visat prov på god hygien. 

Behandlingen av Ålandskontingenten medförde även en del andra komplikationer. 

Eftersom dessa ryssar hade förts hit på svenskt initiativ enligt särskilt avtal, 

128 INNEHÅLL

kunde det förefalla orimligt att övervaka och isolera dem som fångar. De hade också 

fört med sig ett tiotal kvinnor och barn, som förlades på hotell och ville stå i 

regelbunden kontakt med männen. Två av internerna begärde att få gifta sig med sina 

åländska fästmör och bosätta sig privat utanför lägerområdet. Det fanns även några 

soldater, som hade blivit så hemmastadda på Åland, att de ville återvända dit i stället 

för att fara hem. Detta kunde inte tillåtas, förmodligen med hänsyn till att Åland 

numera låg utanför svensk kontroll. I det långa loppet skulle interneringsformerna 

för Ålandskontingenten ha blivit svårbemästrade. Lyckligtvis varade denna internering 

inte mer än cirka två månader. Återresan till Ryssland skedde via Tyskland. 

För många av de internerade i såväl Torneåkontingenten som Ålandskontingenten 

innebar hemtransporten från Fristad hed ett problem. 

Den 9 juli 1918 meddelade lantförsvarsdepartementet, att en av underlöjtnant 

Grosdovski gjord framställning om hemsändande till Ryssland av den på Fristad 

hed internerade Torneåkontingenten hade beviljats. Först fem månader senare, den 

9 december, reste de sista ryssarna från Fristad. Det ändrade politiska läget gjorde 

det omöjligt för Torneåkontingenten att återgå till sin placering vid finska gränsen. 

Internerna skulle i stället föras till sina hemorter, som låg på vitt skilda platser 

och kunde nås på olika färdvägar. Givetvis ville man undvika att hamna på platser, 

där man riskerade politisk förföljelse. Å andra sidan var det nu angeläget att 

hemtransporten kom raskt till stånd. Snart skulle isen hejda sjöfarten och vinterkylan 

skulle slå in genom de tunna väggarna på Fristad hed. 

Ryssar i lägret. 

129 INNEHÅLL

Grosdovski, Carlander, Quennerstedt. 

130 INNEHÅLL

Underlöjtnant Grosdovski anmälde till lägerchefen, att han ”såsom rysk officer, 

vilken på grund av övertygelse öppet vägrar att erkänna bolschevismen, naturligtvis 

inte genast kan återvända till Ryssland, där för närvarande härskar en skara bolscheviker, 

människor tidtals ej normala, med förutfattad åsikt om officerare”. Han 

begärde och tilläts att få stanna kvar i Sverige till lämpligare tidpunkt. 

Grigori Litvinenko, en underofficer med Ukraina som hemort, hade blivit föreslagen 

att göra hemfärden över Petrograd. Han ansåg denna väg vara icke önskvärd 

och dessutom farlig, varför han begärde att få bli skickad genom Tyskland till 

Ukraina. 

Sex officerare i Ålandskontingenten sökte Kungl Maj:ts tillstånd att uppskjuta sin 

resa till början av november och därefter företa resan över Norge i stället för över 

Tyskland. Lägerchefen tillstyrkte officerarnas anhållan med motivering att ”en resa 

till europeiska Ryssland över huvud taget är för dem otänkbar och vore det samma 

som dödsdom över dessa officerare”. 

Soldaten Mitrofan Grinko begärde tillstånd att resa direkt till släktingar, som var 

bosatta i Förenta Staterna. 

Nio internerade, som hade sina hem i Sibirien, begärde att förskonas från transport 

över någon östersjöhamn, eftersom de inte ansåg sig ha några utsikter att nå 

sina hem denna väg under rådande osäkra politiska förhållanden. De begärde 

Kungl Maj:ts tillstånd att få resa över Norge och Murmansk. Deras begäran bifölls, 

men samtidigt meddelades, att de i så fall var skyldiga att fullgöra den allmänna 

värnplikt, som gällde för norra Ryssland. 

Bakom alla dessa framställningar från officerare, som talade i egen sak eller som 

företrädare för en grupp meniga, spårar man en tydlig oro för politiska svårigheter 

vid ankomsten till Ryssland. Officerarnas inställning var uttalat antibolschevikisk. 

Om de menigas ståndpunkt får man inte någon uppfattning. Detta är förklarligt, eftersom 

de förmodligen inte hade förmågan att formulera sina tankar i skrift. Av 

Torneåkontingentens 61 man kunde 19 inte själva teckna sitt namn. Tyvärr har inte 

någon samlad undersökning gjorts, som kunde ge besked om hur fristadsinternerna 

blev behandlade vid sin hemkomst och hur berättigade deras farhågor hade varit. 

De som förberedde interneringslägret på Fristad hed 1915 inhämtade åtskilliga 

informationer om erfarenheterna på interneringslägret i Roma. Lägerchefen i Roma 

framförde bl a följande synpunkter på skillnaden mellan internerade och krigsfångar: 

”Handhavandet av internerad personal är onekligen ett ganska delikat och ofta 

obehagligt uppdrag. Rymmer en krigsfånge, är ju ingen vidare olycka skedd, men 

beträffande internerad personal står det neutrala land som verkställt interneringen, i 

ansvar inför – under nuvarande förhållanden – åtskilliga utländska makter. Samtidigt 

som man sålunda är nödsakad att strängt och effektivt bevaka internerad personal, 

vill och bör man ju visa dem största möjliga hänsyn och tillmötesgående.” 

Chef för de båda interneringslägren på Fristad hed var kapten P O Carlander. 

Han hade tidigare tjänstgjort i ryska armén och behärskade ryska språket både i tal 

och skrift. Carlanders ryska erfarenheter och hans personliga egenskaper var säker- 

131 INNEHÅLL

Rysk underhållningspatrull. 

ligen av avgörande betydelse för andan bland de internerade. Han ingav från början 

förtroende och blev mer hjälpare än övervakare. De bevarade handlingarna från 

lägerchefens expedition visar, att Carlander alltid var beredd att inom ramen för 

gällande bestämmelser underlätta tillvaron för internerna och hjälpa dem att föra 

fram sina önskemål och klagomål i korrekt form, till de rätta instanserna och på 

kortast möjliga tjänsteväg. 

Torgny Bondestam 

132 INNEHÅLL

Mellankrigstiden – idyll under 

knapphetens stjärna 

Brytningstid 

Drömmen om en ny och bättre värld har nog varit en mänsklighetens ständige följeslagare. 

De människor, som upplevt det första världskrigets hemsökelser, drömde 

om att det just bildade Nationernas förbund och nedrustningskonferenser skulle 

skapa en framtida värld i fred. Drömmen kändes så verklig, att tankar på allmän 

och ensidig nedrustning vann stark anklang icke bara i försvarsljumma utan också 

långt in i försvarsvänliga kretsar. I Sverige stöddes dessa idéer inte minst av det 

socialdemokratiska partiet, vilket skulle komma att ta över regeringsmakten och ansvaret 

för mellankrigspolitiken. En senare så försvarspositiv man som Per Albin 

Hansson hade exempelvis myntat slagordet ”Ej en man ej ett öre till försvaret”. 

Seskarö- och Ådalsintermezzona, vid vilka militär personal sattes in på ansvariga 

civila myndigheters order för att trygga ordningen under arbetsmarknadskonflikter, 

förstärkte hos svenska arbetare redan befintliga antimilitaristiska strömningar. 

Denna antimilitarism tog sig ibland nog så drastiska uttryck. Okvädinsord och 

hotfulla tillmälen som ”djävla mördare” var inte ovanliga efter befäl i uniform. Ett 

och annat ungt befäl, särskilt av lägre grad, kunde få ett kok stryk i skymundan, om 

det var ute sent och ensamt. Att på fritid gå på stan i uniform kändes därför ibland 

som ett obehagligt tvång. Vi älvsborgare hade knappast den känslan hemmavid men 

väl utombys. Regementet var och upplevdes som bygdens regemente. För boråsare 

och sjuhäringar var det ”vårt regemente”. Även under dessa bistra år aktade sålunda 

sjuhäringen sitt regemente och dess personal. 

Övergången från bonde- till industrisamhälle skedde i allt snabbare tempo. Ännu 

vid 30-talets början torde värnpliktiga med förankring vid jorden ha utgjort huvudparten 

av personalen. Stadspojkar och industriarbetare skulle emellertid snart utgöra 

flertalet. Eftersom det stamanställda underbefälet huvudsakligen rekryterats ur 

bygdens jordbrukarhem innebar detta minskad miljökontakt mellan värnpliktiga 

och yngre befäl. I utbildning och befälsföring krävdes en omställning hos befälet 

som på det hela taget gick friktionsfritt. 

133 INNEHÅLL

Mellankrigsperioden innebar även en teknologisk brytningstid. En motorcykel 

med sidvagn var 1920 regementets enda motorfordon. Hästar och ett fåtal cyklar utgjorde 

hjälptransportmedlen. Automatvapen som kulsprutor och kulsprutegevär 

hade börjat ingå i utrustningen. Gevär m/96 eller pistol m/07 utgjorde dock alltjämt 

beväpningen för ca 90 % av personalen. Sabel bars av officerare och underofficerare 

och huggare av furirer, när de förde befäl under utbildningen. Dessa 

huggvapen hade dock utgått ur krigsutrustningen. Dragen av brytningstid återspeglades 

i gällande reglementen, organisation och utbildning men också i livet på 

kasern och i fält. En skildring av denna period i regementets historia, vilken för 70talets 

ögon i mångt och mycket ter sig som en idyll, skulle därför vara ofullständig 

om den endast behandlade torra tekniska fakta utan att lämna utrymme åt mänskliga 

aspekter. Framställningen måste dock bli rapsodisk för att ej säga kaleidoskopisk. 

Den minnesgode kommer med rätta att sakna mångt och mycket, som gav färg 

och innehåll åt livet på kasern och övningsfält. 

Från skyttelinje till spridd gruppering 

Den ökade eldkraft, som kulsprutor, snabbeldsgevär och kulsprutegevär tillfört 

infanteriet, hade tvingat deltagarna i första världskriget att överge den slutna skyttelinjen 

för glesare former och djupgruppering. Det svenska infanteriet anammade 

långsamt nymodigheterna. Taktik och utbildning grundades sålunda ända till 1927 

på 1915 års exercisreglemente, med vissa tillägg fastställda 1920 och 1924. Enligt 

1915 års reglemente var skyttelinjen kompaniets stridsform med plutoner, troppar 

och halvtroppar vid sidan av varandra, i sin tur i skyttelinje. Reglementet skilde på 

tät och gles skyttelinje. Den täta angavs som den normala. Kompaniet, som var på 

över 200 man, fick i bataljonsförband en bredd på högst 200 m. Genom att hålla en 

pluton i reserv skapades visst djup. Reserven förutsågs vid strid förtäta eller förlänga 

skyttelinjen. Kompanichefen kunde anbefalla salveld. På våra mässar hittar vi 

fotografier som visar hur salveld avges av tätt sammanslutna led. 

1920 års tillägg anger, att förbanden vid anfall i öppen terräng bör ges en mer delad 

gruppering än förr. Halvtropparna kan uppdelas i grupper på 5-8 man. Världskrigets 

erfarenheter börjar tränga igenom långsamt och till synes motvilligt. Skyttelinjen 

anges dock alltjämt som kompaniets grupperingsform. Bataljoner och regementen 

bör hållas samman. Brigad- och regementschefer skall välja plats, så de kan 

överblicka stridsfältet. Först i 1924 års tillägg tas det första verkliga steget mot modern 

infanterigruppering. Skyttelinjen försvinner som kompaniets grupperingsform. 

Plutonerna kan djupgrupperas och får viss manöverfrihet. 

Kompanichef vid I 15 var vid första världskrigets slut framlidne majoren Ernst 

Adolf Elfman. Han var en i många avseenden märklig officer, framsynt och utan 

formella later. Hans befälsföring och allmänsyn var nog så radikal såväl när det 

gällde taktik, fysisk träning som hälsovård. Belägg härför utgjorde ännu för några 

134 INNEHÅLL

Major Ernst Elfman. 

135 INNEHÅLL

Exercis på Lusharpan. 

år sedan de korta kärnfulla sentenser han låtit måla på väggöverstyckena i sitt kompanidagrum, 

6. kompaniets. ”Sjukdom är oftast endast dumhet och slöhet”, stod 

där bl a. Detta motto får icke tolkas bokstavligt. I brev till framlidne medicine professor 

Toll i Göteborg klargjorde Elfman, att han avsåg att sjukdom som regel kunde 

förebyggas genom klok och sund livsföring. Brevet tillkom när spanska sjukan 

grasserade som värst år 1918. Flertalet av I 15:s kompanier hade isolerats med ett 

stort antal sjuka. Elfmans kompani hade endast 5-8 sjukskrivna, vilket väckt professorns 

uppmärksamhet. 

Elfman levde som han lärde. Kände han sig krasslig någon gång, sprang han före 

tjänstens början ut till skjutbanan vid Bråt och tillbaka, ca 5 km. Kompaniets buse 

utmanade han på boxning och gav honom efteråt en femma – då en ansenlig summa 

– för bra match. Han torde varit den förste svenske officer som tillämpade 

spridd ordning – studiegrupper sägs ha besökt regementet för att ta del av hans 

idéer. I brist på reglementariska bestämmelser införde han egna nog så talande kommandoord. 

Kompaniet och dess plutoner bredd- och djupgrupperades i former bra 

lika dagens på ordern: ”Ugglor i mossen, skvätt ut pöjka!” Denna hans standardgrupperingsteknik 

skilde sig endast formellt från 1939 års infanterireglementes. 

Som 70-åring lärde sig Elfman ryska, skaffade sig en skrivmaskin med ryska typer 

och brevväxlade med en rysk ingenjör. Han avled 1971, 91 år gammal. Fram till sitt 

sista år var han fysiskt och psykiskt vital. 

136 INNEHÅLL

Ansvar och arbetsglädje 

Ett modernt exercisreglemente för infanteriet fastställdes 1927. Man hade frigjort 

sig från tiden före automatvapen, stridsgas, stridsvagnar och flyg. Infanteriet fick en 

fast grund för utbildningen. I detta reglemente återfinns den kärnfulla formulering 

för chefskap, som varje 30-talsofficer fick lära sig utantill och som därmed kom att 

utgöra rättesnöret för en generation befäl vid regementet: ”Obeslutsamhet eller 

uraktlåtenhet att handla ligger en befälhavare mer till last än misstag ifråga om val 

av medel”. De orden sporrade till att ta ansvar. De inrymmer i sig något av chefskapets 

hemlighet men också dess vånda; sanningen att den beslutsamme och omdömesgille 

trots underlägsna medel vinner över den tvehågsne. Denna reglementets ansvarsskapande 

anda, dess klara anvisningar och att reglementet fick gälla oförändrat 

till andra världskriget gjorde, att utbildningen vid regementet under 30-talet 

kännetecknades av fasthet och arbetsro. Förklaringen till regementets och befälets, 

trots den korta utbildningstiden, relativt höga utbildningsstandard vid krigsutbrottet 

1939 torde vara att söka häri. 

1927 års reglemente införde manöverfrihet på stridsfältet för pluton och kompani. 

Grupptaktik blev en följd av att handlingsfrihet erbjöds chefer ned till gruppchef. 

Den arbetsglädje, som regementets befäl kände under 30-talet, trots ett annars allmänt 

föga försvarsvänligt klimat, kan väsentligen återföras till att handlingslust och 

självständighet förväntades av det yngre befälet. I utbildningen var detta befäl gynnat 

jämfört med dagens. Ännu vid mitten av 30-talet hade sålunda varje utbildningspluton 

aktiv officer eller underofficer som plutonchef med underofficer eller furir 

som ställföreträdare samt fast anställda furirer eller korpraler som gruppchefer, ofta 

med vicekorpraler som ställföreträdare. 

Plutonchefen hade fullt ansvar för utbildningen. Uppdelning av tjänsten fick ej 

förekomma, även om ställföreträdaren kunde få leda vissa övningar, medan plutonchefen 

med del av befälet förberedde nästa övning. Två chefer samarbetade ofta för 

att i utbildningens senare skede åstadkomma dubbelsidiga övningar; En pluton 

bevakade, en annan spanade. 

Underbefälet var korttidsanställt. De som ej blev underofficerare, dvs huvuddelen, 

fick avsked senast vid 34 års ålder. De gick då ofta till polisen eller posten. Även 

om många fått en god start för fortsatt yrkesverksamhet – de militära skolorna innebar 

bl a påbyggnad av folkskolan – kunde det under arbetslöshetsperioder vara 

svårt att få en ny plats i det civila. 

Från häst till motor 

Den transporttekniska utrustningen hos mellankrigsårens infanteri var, sedd med 

dagens ögon, lika efterbliven som vapenutrustningen, även om väsentliga förbättringar 

– bl a övergång från vagnar till kärror – skedde under 30-talet. Regementet 

var sålunda under hela perioden hästanspänt. Under 30-talet ersattes den tidigare 

137 INNEHÅLL

Trossvagn. 

omnämnda motorcykeln med sidvagn av en Ford Balilla, närmast jämförbar med 

dagens minsta Saab. För ekonomikörslor disponerades ganska tidigt en traktor med 

släp och en 1 tons lastbil. Fältregementets hela motorstyrka utgjordes av två motorcyklar 

med och en utan sidvagn samt från 1934 dessutom en personbil. Dess tross 

utgjordes av tvåspända reglementerade vagnar. Förbinderivagnarna såg ut som indianböckernas 

prärievagnar. Vid mobilisering inlejdes två- och enspända vanliga 

flakvagnar. 

Det var många gånger ett äventyr att köra pack- och förbinderievagnarna på 

smala och slingrande fält- och skogsvägar. Felaktig lastning och liten tuva välte 

stort lass. Skenade ett spann kunde kusken snart stå där med en pinnhög. Tistelstång 

och vagnshjul i reserv var därför viktiga utrustningsdetaljer. 

Fordonsutvecklingen framgår av tablå på nästa sida. 

Kompanichefer och högre chefer samt dessa senares adjutanter var beridna. Hästarna 

åstadkom åtskilliga bekymmer men också mycken glädje. Till bekymren 

hörde stallvakterna och hästvården före och efter en övnings- eller manöverdag. 

När alla andra skötte sig själva fick kuskar och anspannsbefäl ägna sitt intresse åt 

sina fyrfota vänner, och långt före revelj måste de vara igång, om förbandet skulle 

stå marschfärdigt i tid. Glädjen låg i vänskapen med hästen, roliga stunder i körgård 

eller i sadel. En särskild form av glädje bjöds hela förbandet, när vid förbimarsch eller 

uppställning regementsmusiken klämde i för fullt, så att ridhästarna stegrade sig 

och kanske skenade. En eller annan chef eller adjutant kunde man sedan se komma 

138 INNEHÅLL

Tablå 

över förändringar i förbandens fordonsutrustning 1918, 27, 36, 39. Endast Gkomp, 

bataljons- och regementsstabskomp och tross redovisas. 

Förband och år för ändring 

Fordonstyp Kompani Bataljon Regemente Anm 

18 27 36 39 18 27 36 39 18 27 36 39 

Stabskärra 1 2 1 2+2 1 1 2 1 Reserv 

Ksp ” 2+1 1 2+2 1 eller klövje- 

Grk ” 2+1 1 2+2 1 hästar 

Signal ” 1 1 2 2 

Pionjär ” 1 1 3 2 Bil 

Gas- och 

rök- 2 2 3 Anspända 

Am ” 2 2+2 1 2+2 1 

Amvagn 4 3+8 1 6 4 Därav två 

Materielvagn 1+12 1 1 1 7 7 köttbilar 

Förbinderikärra 

1 1 1 5 Därav en 

Förbinder- postbil 

vagn 1 1 1 

Kokkärra 2 2 4 

Kokvagn 1 1 1 1 1 1 1 1 2 

Tältkärra 3+8 1 

Tältvagn 1 3 1 3 2 1+2 1 

Packvagn 1 1 1 1 2+2 1 

Intvagn 1 1 

Vetkärra 2+8 1 2+8 1 

Trådvagn 2+2 

Verktygsvagn 2+2 2 2 

Köttvagn 3 6 4 4 

Tp- och 

Livsmvagn 15 24 28 3 

Tpbil 10 4 

Tältbil 2 2 2 

Utbbil 1 

Redskapsbil 

Personbil 1 3 5 

Mc 1 3 

139 INNEHÅLL

haltande eller stå med tomma tyglar i handen, sig själv till skam och alla andra till 

förnöjelse. 

Rörligheten och förflyttningsförmågan var ytterst begränsad hos detta anspända 

infanteri. Dagsmarscher på 36 km kunde tillfälligt tas ut, men tog då minst 12 timmar. 

Truppen behövde sedan sömn och vila, innan den kunde sättas in i strid. Förband 

med dålig marschdisciplin kunde varma dagar på hårda vägar snabbt förlora 

stridsvärdet. Marschträning var därför ett viktigt inslag i utbildningen. Regementet 

hade gott anseende för sin marschförmåga. Gott kamratskap och god förbandsanda 

växte fram under marschträningen. Starkare kamrater och icke minst det i allmänhet 

vältränade plutonbefälet bar ofta flera gevär eller dubbla packningar för att 

förbandet skulle komma fram utan efterliggare. Mellan regementets plutonbefäl var 

det en ständig tävlan att inte ha några marschförluster. Med sång och musik hölls 

humöret uppe under marscherna. Mötte sedan regementsmusiken vid sista rastplatsen, 

vilket var regel, fick också den tröttaste nytt liv i sin urlakade kropp och ömma 

fötter kändes mindre onda. Alla sträckte upp sig och försökte noga inrättade och 

med skarp huvudvridning marschera förbi regements- eller bataljonschefen, som 

från sin häst inspekterade kompaniernas marschvärde. 

En god chef ägnade särskild uppmärksamhet åt fotvården. Han kontrollerade vid 

långrasten att alla, även marscherande befäl, tog av sig skorna och skötte om sina 

skavsår eller ömma ställen. Under marschen lät därför pluton- och kompanichefer 

sitt förband passera sig en eller flera gånger under varje marschpaus (som regel på 4 

km). Det gällde att tidigt se vilka som haltade, hade packningen olämpligt ordnad 

eller eljest började tappa sugen. Kompanichefen med sjukvårdaren inspekterade efter 

avslutad marsch samtliga soldaters fötter, antingen man var i kasern eller i tältläger. 

Kompaniadjutanten förde kompaniets fotrulla, där varje man fanns upptagen; 

blåsor, skav, ömhet, men också fotsvett antecknades i denna. Råd för skötsel och 

vård gavs och ibland måste sjukvårdaren hjälpa till. Fotsvett botades med formalinpensling. 

Pluton- och gruppchefer var närvarande. Gud nåde det befäl på Jim Anders 

eller Tjis Blombergs kompani, som då ej hade sin rulla ordentligt förd. Dessa 

kompanichefer var minst lika stränga mot befälet som mot truppen. 

Den första rasten var den viktigaste. Den skedde redan efter 2 km marsch. På kartan 

har de vanliga platserna för denna rast märkts ut. De ligger nästan alla inom 

Borås nuvarande tätbebyggelse. Vid den rasten kontrollerades, att inga strumpor eller 

fotlappar veckat sig, att skor och ränselremmar ej skavde. Salicyltalg, sedermera 

arméns hudsalva, var ett undermedel att hålla fötterna i form. Hästarnas anspänning, 

selning och hovbeslag kontrollerades på motsvarande sätt. Att få en häst 

”bränd” i lokstaden eller skavd av bukgjorden var en skam för en kulspruteeller 

granatkastarplutonchef. 

Spicken sill och gröna ärtor kan tyckas föga lockande som marschkost. Men det 

var idealisk föda. Den var ganska hårdsmält och saltet band vätska i kroppen. Eftersom 

man ofta gick med endast torrskaffning – bredda smörgåsar – i utrustningen, 

gällde det att ha bottnat med något som stod sig, annars kunde magen krångla. 

140 INNEHÅLL

Buttorpsjön 

Ramnasjön 

Viskan 

Transåssjön 

Borås 

Rastplatser kring Borås. 

Budget 

År 1917 1920 30/31 36/37 39/40 

Lantförsv 183,9 (120,6) 141,9 (24,9) 78,1 (8,7) 98,6 114,2 

I 15 349825 362803 517000 527000 696700 

Anm. Lantförsvarets siffror anges i miljoner kr, inom ( ) den del som utgör extra anslag 

betingat av bl a neutralitetsvakt. 

I 15:s siffror anges i kr. 

Vi kan konstatera att den ordinarie budgeten 39/40, då en ny upprustning sakta 

börjar, för första gången överstiger 100 milj kr. 

Det är utvecklingen i Tyskland, som sakta driver anslagen i höjden. Kostnaderna 

ökar och utbildningstiden förlängs. 

Personalkadrarnas storlek och rekryteringsmöjligheterna speglar, liksom budgeten, 

ganska väl det försvarspolitiska klimatet, se tabellerna nedan. 

Den magra kakan 

Krigsmaktens organisation, utbildning, beväpning m m har varit, är och kommer 

141 INNEHÅLL

väl ständigt att vara under utredning. Gällande härordning och försvarsbudgeter 

avspeglar politikernas och vanliga människors – väljarnas – optimism och 

oro. Tunga krav ställdes och stora försvarsbördor bars under första världskriget. De 

skars under 20-talet ned mot gränsen till avrustning för att på 40-talet åter hastigt 

växa till dagens mångmilliardbudget. De knappa resurser med vilka de militära 

myndigheterna rörde sig under mellankrigsåren, framgår av tabellen nedan. Tabellen 

återger samtidigt pendlingarna mellan beredskap och fredstid. Omräkningen till 

visst enhetligt penningvärde har ej skett. 

Tabell över befälskaderns storlek med vakanser 

Officerskåren detaljredovisas i noter, då uppgifter varit lättast att få för denna kategori 

befäl. 

Kategori 1912 1920 25/26 30/31 39/40 44 

Off 51 1 53 2 53 3 40 4 46 5 67 6 

uoff 39 39 39 26 33 41 

ubef 116 118 120 85 105 

volontär 10 60 60 37 42 

Anm 1 ) 2 st fänrikslöner vakanta 2 ) 5 st fänrikslöner vakanta (1922 2 löjtn- och 9 

fänrikslöner vakanta) 3 ) 1 st löjtnantslön, 6 st fänrikslöner vakanta 4 ) 3 st 

fänrikar utan lön (1931 4 st fänrikar och 1932 en underlöjtnant och 2 fänrikar) 

5 ) 5 st vakanta löjtnants- och 2 fänrikslöner 6 ) 2 st vakanta löjtnants 

löner. 

Befälskadrarna var sålunda 1917 i stort fyllda. Med krigsslutet skedde en snabb 

avgång och stora vakanser uppstod i de lägre officersbefattningarna. Officerskåren 

höll på att förgubbas. 1930/31 började en föryngring. Kadrarna hade dock skurits 

ned kraftigt 25,5 %, varför löner saknades och de yngsta officerarna fick gå utan lön 

ett till tre år. 1939 började en ny upprustning med vakanta officersbefattningar som 

följd, trots väsentlig kaderökning var dessa vakanser 1944 i det närmaste fyllda. 

Början av 30-talet var sålunda ganska bistra år för unga officerare. Men att få gå 

lönlös var inget exceptionellt. Samma gällde för den unge prästen, tingsnotarien, 

undeläkaren m fl. Under det rådande arbetsmarknadsläget var man glad att ha fått 

ett arbete, som skulle ge utkomst i framtiden. Det sades om kronans kaka att den 

var ”knapp men säker”. Senare tycks kakan blivit mindre knapp men kanske 

osäkrare. 

Ekonomiskt svårast pressade var under 20-talet och början av 30-talet troligen de 

äldre kompaniofficerarna. Kaptener som Einar Sundler, Reier Hall m fl hann bli 40 

år eller däröver, innan de fick kaptens lön, dvs några år före pensionsåldern. De 

hade då 18-20 tjänsteår och hade i 3-5 år haft kaptens grad. Det var därför inte 

lätt för många äldre officersfamiljer, som ibland hade flera barn i skolåldern, att få 

sin budget att gå ihop. Arbete för fruarna fanns sällan att få. Flertalet hade dessutom 

ingen yrkesutbildning. 

142 INNEHÅLL

Kristiansfält gav husrum åt unga officerare. 

Levnadskostnaderna och skatterna var lyckligtvis andra än dagens. 

Normalportionspriset för dag och man var enligt 1922 års stat 82 öre och 1930 endast 

74 öre, tiondelar ej angivna. I kanslihuset kunde rum hyras för 18 kr/mån. 

Men fanns där inget rum, så fick man likt författaren, vinterm 1934-35, lönlös med 

endast värnpliktigs avlöning samt beklädnads-, bostads-, och portionsersättning, 

allt som allt 2 kr 18 öre per dag, klara sig genom att hyra ett enbart försvarseldat 

rum på Kristiansfält. Detta var vintertid kallt och fuktigt. Vattnet i vattenspannen 

var ofta fruset på morgonen efter en kall natt. För att undgå reumatism svepte författaren 

under vintermånaderna in sig i av kronan hyrda filtar. Lakan kunde inte 

användas, ty de var då alltid mer eller mindre fuktiga. Mässen fick i verklig mening 

tjäna som hem, ombonat och varmt. Utan entusiasm togs stegen på kvällen ut i 

mörkret till den ogästvänliga sovlyan. 

Detta med värnpliktigs förmåner för den lönlöse innebar en väsentlig förbättring 

jämfört med hur några år äldre kamrater haft det som lönlösa, utan varje som helst 

ersättning. Vid I 15 var dock de helt lönlösas situation ganska hygglig, då en av 

majorerna, den idealistiskt lagda och ganska förmögne Nils Höglund, under några 

år avstod sin lön till förmån för regementets lönlösa fänrikar. Som ett ytterligare exempel 

på Höglunds idealitet kan nämnas, att han erbjöd sig att betala utbildningen 

för en värnpliktig befälselev, som han ansåg ha stor fallenhet för officersyrket. Befälseleven, 

numera överingenjör vid Svenska Addo, Gösta Holmström nappade ej 

på förslaget, trots att arbete då endast väntade ett fåtal av dem som hade studentkompetens. 

143 INNEHÅLL

Tabell över utbildningstidens längd 1914-1941 

Kategori Tidpunkt för ändrad utbildningstid/dagar 

1914 1925 1936 1941 

Vpl i allmänhet 340 140 175 450 

Ubef och fackmän 400 225 225 

Studenter och likställda 

485 260 260 450 1 

Ersättningsreserven/ 

(handräckning) 140 180 

1 ) Ytterligare högst 180 resp 360 dagar för till uoff resp offutbildning uttagna. 

Första tjänstgöringen, dvs den grundläggande utbildningen, utgjorde under mellankrigsåren 

endast 90 dagar. Denna tjänstgöring uppdelades i två perioder: Period 

1, 70 dagar, omfattande enskild utbildning och formell utbildning i grupp, pluton 

och kompani. Period 2, 20 dagar, följde direkt och omfattade tillämpad utbildning 

i kompani och bataljon. Perioden avslutades med kort fälttjänstövning. 

Uniformsanslaget (munderingsanslaget) var det anslag som drabbades hårdast av 

penningknappheten med brokig uniformsblandning som följd. Vid 30-talets början 

förekom uniform m/Ä, m/10 och m/30 samtidigt i bruk. Den blå uniformen, m/Ä, 

med sina mässingsknappar och gula mattor på den höga ståndkragen och ärmarna, 

var egentligen permissionsuniform. Kommisstyget i den var nästan outslitligt. När 

det därför blev alltför urtvättat, degraderades den till exercismundering för att tjäna 

i många år till. Mässingsknapparna skulle blänka vid varje uppställning. I handelsboden 

köptes därför en sk putsbricka. På denna träddes knapparna upp och gnoddes 

med Häxans polermedel. Till den grå m/10-uniformen hörde en trekantig karolinerinspirerad 

hatt. Vid regnväder var den bra, då kunde brättena fållas ut som 

regnskydd. Eljest var den föga populär. 

Glimtar från övningsfält och lektionsal 

Utbildningen reglerades vid 30-talets början genom ”Go 340”. Denna generalorders 

kortfattade men klara och noggranna anvisningar gav åt utbildningen erforderlig 

stadga och enhetlighet. Soldaten utbildades dock uteslutande för viss befattning 

och på det egna vapnet, inom en kulsprutegrupp sålunda antingen till skytt (3 

st), ammunitionsbärare eller kusk. De senare två kategoriernas färdigheter på kulsprutan 

begränsades till att kunna ladda och avfyra den samt få den i ställning. 

Av gevärsgruppens tolv man utbildades endast tre på kulsprutegeväret. Även relativt 

obetydliga personalförluster kunde därför i ett krigs inledningsskede ha fått 

katastrofala konsekvenser. 

144 INNEHÅLL

Vid regementet fanns under 30-talet några födda pedagoger såsom dåvarande 

kaptenen och läraren vid Infanteriskjutskolan, sedermera översten och försvarsområdesbefälhavaren, 

Thor Filip Holmqvist samt regementschefen sedermera 

generalmajoren och ställföreträdande militärbefälhavaren, Arvid Moberg. Dessa 

lade ned stort arbete på att höja befälets utbildningsförmåga. Holmqvist utarbetade, 

biträdd av några yngre officerare, en serie övningsexempel. Inspirationskällan 

till en del av dessa, särskilt de övningar som syftade till att lära ut att 

manövrera på stridsfältet, att utnyttja terrängen och att ta initiativ, kunde spåras 

tillbaka till den sedermera från andra världskriget berömde fältmarskalken Erwin 

Rommels bok ”Infanterie greift an”. Kaptenen, sedermera överstelöjtnanten, Paavo 

Axelsson, lärare i teknik vid Infanteriskjutskolan, gjorde stora insatser för att förbättra 

skjutbanor och fasta övningsanordningar. 

På ett annat, men nog så viktigt område, gjorde kaptenen, sedermera majoren, 

Wolmar Ehrling en betydelsefull insats. Ehrling var ungkarl och åt alla måltider på 

mässen, där åt också en stor skara unga ogifta officerare. Den obetydliga lönen gjorde 

tidiga äktenskap sällsynta. Eget hem bildade man vanligen först i 30-årsåldern. 

Ehrling presiderade därför på mässen för ett antal unga sprakfålar. Han var en sann 

gentleman med oklanderlig hållning. Genom sitt personliga föredöme, sin gedigna 

karaktär och sitt på samma gång vänliga och faderliga sätt fick han oss ungdomar 

att inse vårt personliga ansvar utan att döda vår livsglädje. 

Vinterhalvåret var i stort fritt från värnpliktsutbildning. Tiden togs i anspråk för 

befälsutbildning av olika slag. Utbildningen var i allmänhet av hög klass och kunde 

genomföras ostörd av olika kommenderingar eller tjänstgöring vid egen trupp. Den 

bidrog till att inom befälskårerna skapa en enhetlig taktisk syn och utbildningsrutin. 

Under vintrarna på skolbänken, omväxlande som lärare och elever, lärde befälet att 

känna varandra väl och en ovanlig samarbets- och kamratanda skapades därmed 

tvärs igenom graderna. 

Officerare, underofficerare och underbefäl, som skulle utbildas för granatkastareller 

kulsprutetjänst, drillades i exercis med dessa vapen av någon av de kunnigaste 

underofficerarna eller underbefälen, såsom sergeanterna Nils Svenningsson, Olle 

Svanberg och furiren 7 Liv Karlsson (underbefälet hade nummer efter sitt stamkompani, 

i detta fall Livkompaniet) samt i stalltjänst av stallfuriren. De fick göra 

samma jobb som de meniga tills de kunde det bättre än dessa, och avancerade då till 

biträdande instruktörer. Men då och då prövades i tävling med de värnpliktiga, att 

färdigheten och snabbheten att gå i eldställning, sela, spänna an m m var större än 

värnpliktsgruppens, annars blev det ny drill. Kulsprute- och granatkastarförbanden 

var också regementets elitförband. 

Sedermera generallöjtnanten Axel Bredberg var 1932-1934 tjänsteförrättande 

regementschef, en av fyra, under ordinarie regementschefen Axel von Arbins tid i 

Försvarskommissionen. Bredberg inledde en intensiv utbildning främst av officerskåren 

i taktik och truppföring, vilket skulle sätta djupa spår med verkan långt 

framöver. Han var en inspirerande och fordrande lärare högt uppskattad av de yngre 

officerarna. De äldre gillade kanske inte alltid nymodigheterna. Bäst illustreras 

145 INNEHÅLL

Bredbergs syn på sin uppgift som chef av det tal han före sitt första regementsmöte 

höll till officerskåren. Innebörden i detta var: ”Vi skall vid krigsfall gå i fält tillsammans. 

Vi måste förstå varann. Jag måste veta att mina order kommer att uppfattas 

rätt och omsättas som jag vill. Jag kommer därför under detta regementsmöte ägna 

huvudvikten åt Er utbildning i truppföring. Truppens utbildning kommer att bli 

något eftersatt. Jag tar ansvaret härför”. Han lyckades så väl, att en officer ur fördelningsstaben 

under en övning något år senare undrade: ”Vad har hänt vid I 15? 

Alla tänker taktiskt”. 

Bredberg, som varit förstelärare i taktik vid Krigshögskolan, hann också med att 

vid regementet starta en förberedande skola för inträdessökande till Krigshögskolan. 

Han biträddes därvid i hög grad av kaptenen, sedermera översten, Kaleb 

Lundén. Drivande krafter under följande år var bl a kaptenen, sedermera översten, 

Gustaf Kolmodin och överstelöjtnanten sedermera generalmajoren Per Kellin. 

Denna förberedande skola blev en sådan framgång, att under 30- och 40-talet alla 

nyblivna officerare, på något undantag när, sökte och kom in på Krigshögskolan. 

Detta var något helt unikt inom armén. Författaren föreslog därför, visserligen på 

skämt, dåvarande regementschefen, sedermera generallöjtnanten, Gustaf Åkerman 

under ett samtal om rekryteringsbefrämjande åtgärder att annonsera: ”Sök till I 15 

och kom in på Krigshögskolan”. 

Knappheten i anslag tvingade till noggrann hushållning särskilt med den dyra 

ammunitionen. Eldgivning markerades därför oftast av den deltagande truppen 

med harskramlor, större för kulsprutor och mindre för kulsprutegevär samt med 

eldgivningsskärmar. Fienden markerades med figurer och skärmar. Dessa skärmar 

hade olika färg för att ange typ av förband och dettas storlek. Som chef för en sådan 

skärmstyrka försökte författaren ge ökad realism åt en övning och tvinga fram aktivitet 

från kompanichefen. Skärmhållarna instruerades därför att resa skärmarna 

först när övningsförbandets verksamhet motiverade det. Dessförinnan skulle de endast 

skjuta med sina vapen. Initiativet vann ingen förståelse utan föranledde att den 

unge subalternen fick en ordentlig skrapa av övningsledaren, kaptenen Nils Åkerhielm. 

Fältstarka förband förekom sällan. Felande förband markerades ibland med 

skärmar. Längst i det avseendet gick den bataljonschef, som vid början av 40talet 

skulle öva sin bataljon i nyheterna djup- och flygmarsch. För att rätt belysa vilket 

djup en så grupperad bataljon skulle uppta, lät han med anslag markera alla saknade 

enheter, fordon och reservhästar. Sedan plakatbärare tagits ut, var de verkliga 

förbanden ganska tomma på folk. Marschen gick över Picketorpet, längs Pickevägen 

och i en sväng till kasern. Övningsledaren hade kanske inte helt räknat på 

djupet, ty när täten marscherade in genom stallgrinden och ut på kaserngården, stod 

det sista skärmförbandet ännu där och väntade på att starta genom vaktgrinden. 

Egentlig vinterutbildning förekom endast för stamskolorna. Den lilla vinteromgången 

värnpliktiga fick nästan ingen utbildning på skidor. Det kunde vara nog 

så knappt med snö i Viskans dalgång. Överstelöjtnant Nils Höglund fann då på att 

breda ut halm – då något märkligt, i dag mindre främmande – på den s k Lushar- 

146 INNEHÅLL

Major Nils Höglund, inspekterande general Carl Sjögreen, överstelöjtnant Axel Bredberg. 

pan, fältet söder kasern 2. Där gjordes lappkast och kördes fyrkantsspår. Tyvärr 

tycks ingen ha fotograferat denna ganska unika övning, ej heller den, då en något 

teoretiskt lagd bataljonschef för sitt befäl demonstrerade strid i skog. Denne bataljonschef 

ställde ut ett kompani som träd på Osdals-fältet och ett annat fick demonstrera 

former och uppträdande i skog. Överskådligheten blev väl inte så god 

som övningsledaren tänkt sig. Samma övningsledare förövade strid i mörker mitt på 

dagen vid Osdals lada. För att göra övningen mer realistisk fick soldaterna binda 

handdukar för ögonen. 

Kartan i 1 / 100000 över övningsfältet hade sina brister. Det bergiga skogsområdet 

mellan Trandaredsvägen och Viskan tycktes kartritarna aldrig ha beträtt. 

Varje år förekom en övning i bataljonsförband tvärs igenom detta parti. Bataljonen 

kom aldrig fram som tänkt, ty utgångspunkt och slutpunkt på kartan stämde ej med 

verkligheten. Övningen motsågs alltid av det yngre befälet med samma spänning. 

147 INNEHÅLL

I fält 

Den korta utbildningstiden och de knappa anslagen gjorde, att t o m fälttjänstövningar 

ofta avbröts vid mörkrets inbrott. Bataljonerna förlades utspridda så 

att varje kompani kunde få sig en gård tilldelad, där det fanns mjölk, potatis, ved 

och halm att köpa och där kompanichef och kompaniadjutant kunde få nattkvarter. 

Kompaniets tält restes på någon stubbåker, noga inrättade. Även om förposttjänst 

övades under natten, kunde pojkar som hade hem eller släkt i närheten 

permitteras. På morgonen före uppbrottet städades tältplatsen. Varje tältlag kröp 

över sin plats och plockade stickor och halmstrån samt eventuellt tappade småpersedlar 

och lös ammunition. Där skulle vara snyggare när förbandet marscherade sin 

väg än när det kom. Kraven på miljövård var stora även om uttrycket ännu ej var 

känt. 

Befälskårerna åt kategorivis. Officerare och underofficerare hade inom sig som 

regel utsett den yngste att vara ”matmamma”. Denna ålåg att ha något extra att piffa 

upp kokvagnsmaten med. Dessa gemytliga kvällar bland äldre kamrater gav det 

yngre befälet god inblick i de äldres upplevelser och erfarenheter, glimtar ur regementets 

tidigare liv m m. På kapten Jim Anders kompani, 3. kompaniet, blev det en 

teaterafton, ty han var den födde skådespelaren och berättaren, inte vacker men imponerande. 

Han kunde med några ord måla upp en situation, härma de skildrade 

personerna så att de, liksom miljön, framstod livs levande och få fram det väsentliga, 

kanske inte alltid sett med vänliga, men alltid humoristiska, ögon. Han var en 

sträng far för sina soldater. Ibland satte han sig mitt ibland dem och gav dem prov 

på sin berättartalang. Fänrikar betraktade han som springpojkar, som han hunsade. 

I fält kallades ofta nattetid ordonnansofficer (ordertagare) till bataljonschefen. 

Det var yngste officerens jobb. Denne tog med sig någon av sina bästa löpare och 

stack ut i mörkret över fälten och längs vägar och stigar. Detta kunde vara nog så 

besvärligt, ty kartan var ofta från slutet av 1800-talet, vag och opålitlig i detaljer. 

Det kunde vara svårare att då hitta ett torp än att med dagens kartor hitta ett stort 

stenblock i skogen. Oljekompasser ingick ännu ej i utrustningen. Kompassnålen 

svängde oavbrutet även om det fanns en s k arreteringsanordning för att lugna den. 

Regementets yngre officerare, underofficerare och underbefäl bildade ett intresserat 

gäng orienterare med dåvarande subalternerna Sverker Djurberg, Sigvard Allroth 

och Åke Söderbom samt sergeanten Åke Westergren som drivande krafter. De nattliga 

uppdragen togs därför som ett tillfälle att visa vad man gick för. 

Nästan varje söndag under 30-talet gick för övrigt en lastbil från regementet med 

ungt befäl ut till en orienteringstävling. Regementets lag kämpade framgångsrikt 

med Ymers, Boråskamraternas och Elfsborgs IF:s orienterare. Föreningarna turades 

om att lägga banorna. Skickliga banläggare var Åke Söderbom och fanjunkaren 

Gösta Fingren. (Fingren skulle sedermera tillsammans med idrottsofficeren Åke 

Dahlåker föra dessa fina idrottstraditioner vidare.) Officersfanjunkare och nya fänrikar 

ställdes av äldre kamrater inför valet ”stå på kontroll” eller ”var med och 

spring”. Valet var lätt. Regementets prissamling utgör bevis för hur framgångsrik 

148 INNEHÅLL

Elfmans kompani på sjömanöver vid Hjuvik år 1916. 

Eld mot fientligt flyg år 1936. 

149 INNEHÅLL

denna träning var. Den då i fälttävlans orienteringsmoment tillämpade maximitiden 

– de tre bästas genomsnittstid ökad med 50 % – fick strykas, sedan i yngre officersklasser 

ett år, troligen 1936, alla lag utom I 15:s, I 17:s, A 2:s och möjligen ett 

lag till blev uteslutna för överskriden maximitid. I 15 segrade. I laget ingick förutom 

författaren, Gösta Frykman och Carl Yngve Dahl. 

Hemma i kasern 

Livet på kasern, i logement och matsal följde strikta regler. Kompaniadjutanten 

bodde i en särskild våning i anslutning till kompaniet. Den är numera inredd till lektionssalar 

eller befälsrum. Kompaniadjutanten levde med kompaniet och var dess 

välvillige men samtidigt stränge tomte. Färgstarka och respekterade kompaniadjutanter 

var fanjunkarna Edvard Fredriksson, Josef Johansson och C J Carlsson 

”Kulsprutekalle”. Om Josef berättas hur han en gång bar en något överförfriskad 

”väre”, som ofredat honom, från kasern 1 tvärs över kaserngården till vakten för att 

sätta honom i förvarsarrest. 

Fredriksson, som så småningom fick löjtnants grad efter många år som väbel och 

kasernunderofficer, var nog den mest legendariske av mellankrigsårens underofficerare. 

Han fick på sitt kompani i allmänhet de för oregerlighet beryktade göteborgarna. 

Dessa både fruktade och älskade honom. De gav honom smeknamnet 

”Svarte Fredrik”. Hans befälsföring var ibland nog så hårdför men han kände samtidigt 

starkt för de sina och ingen kunde vara mer mån om sina ”värar” än han. Han 

såg till att kompaniet fick ut vantar och muddar fast vinterutrustning ej anbefallts, 

om en övning såg ut att bli kall. Många av hans pojkar knackade på i hans farstu 

och fick ett handlån eller t o m en handtryckning för att kunna resa hem, när de 

gjort slut på kassan. Heden i Göteborg var också tätt kantad av hans gamla värar, 

när – troligen 1949 – författaren med sitt kompani där skulle förevisa modern utrustning 

och stridsteknik. I programmet hade lagts in en uppvisning i exercis m/Ä 

med Svarte Fredrik, vilket nogsamt hade angivits i förhandsreklamen. Många förtjusta 

rop av igenkännande hördes då över Heden och medförda fruar och barn fick 

sig I 15-minnen till livs. 

I särskilt rum på kompaniet låg ogifta furirer och i logementen stamanställda 

korpraler och vicekorpraler samt, då de tjänstgjorde på regementet, officersaspiranter 

och kadetter. Att ordningen var god var därför inte så konstigt. Varje morgon 

visiterade kompanidagofficeren/underofficeren. Logementbefälhavarna tävlade 

om att vara först att anmäla sitt logement klart. På ordern ”till tvättrummet spring” 

sprang hela logementet halvnaket eller naket dit. Sängarna bäddades noga. Skåpordningen 

kontrollerades dagligen. På kvällen 10 min efter tapto skulle alla stå uppställda 

vid sina sängar. 20 min senare blåstes tystnad. Till matsalen marscherade 

kompanierna i ett led. Vid varje bord satt ännu under början av 30-talet en särskild 

bordsbefälhavare. Denne svarade för ordningen vid bordet, matfördelning och efterstädning. 

Sedan dagofficeren kontrollerat att bordet var rent fick bordslaget 

150 INNEHÅLL

marschera ut. I 15 var känt för sin goda mat. De skickliga husmödrarna Maja Melin 

(sedermera överstinnan Smedmark) och Ebba Lindwall förmådde, trots att de 

hade mindre än 90 öre per man och dag att hushålla med, att på olika sätt piffa upp 

den ganska ensidiga och tunga kosten. Söndagsmiddagarna, jul- och nyårsborden 

borde egentligen få sitt eget kapitel. 

Regementsmusiken betydde mycket för trivseln. Den konserterade som regel en 

gång i veckan under frukostrasten medan soldaterna solade sig i sluttningen framför 

”Markan”. På torsdagsmiddagen brukade den dessutom spela i matsalen. Under 

mötet och vid högtidliga tillfällen blåste den revelj och tapto. Både befäl och närboende 

civila kom då till kasern för att höra taptot. Signalgivare var eljest de unga 

musikvolontärerna eller -korpralerna. Ett spel ingick länge i vaktstyrkan. Detta spel 

blåste eller slog inte bara revelj och tapto utan också uppställning och vid behov 

larm samt när flaggan hissades och halades. Signalerna gavs från den s k Signalstenen 

mitt för kanslihuset. Revelj blåstes (slogs) dessutom i kasernernas trappuppgångar 

så att det ekade i trapphusen och tapto från vallkanten utanför kasernvakten 

ut mot Fridenshöjd. De som glömt tiden på något av kaféerna där eller i avskedet 

från flickan, fick på så sätt en sista varning. 

Allt var icke idyll. Inryckningen till första tjänstgöring och regementsmöte skedde 

till mitten av 30-talet som hämtningsresa. Yngre hämtningsbefäl kände en viss 

naturlig bävan för denna kommendering, särskilt om hämtningen skulle ske i Göteborg 

eller Trollhättan. De inryckande hade som regel styrkt sig i förväg och stärkande 

drycker försökte många dessutom smuggla med sig på tåget. Underbefälet 

skulle sitta som vagnsbefälhavare bland de inryckande. När tåget passerade tunnlarna 

mellan Göteborg och Borås var det klokt att huka sig, ty en tomflaska kunde 

komma vinande. Vid ett regementsmöte, något av de första åren på 30-talet, var en 

inryckningskontingent så beskänkt att vilda slagsmål uppstod på tåget. Avstigning 

kunde ej ske som vanligt vid Borås C, utan tåget drogs fram på stickspåret 

nedanför kasern 1. Där mötte ambulans, sjukvårdare och beväpnad vakt för att 

ta hand om berusade och skadade. Övriga formerade marschkolonn och marscherade 

på ostadiga ben den korta vägen in på kaserngården. Författaren lyckades 

torrlägga sin sista resa som chef för hämtningen. Denna resa startade i Trollhättan 

och tog upp inryckande på stationerna före Göteborg. Till större stationer hade 

polis beställts. De inryckande visiterades noga före påstigning. En och annan alltför 

påstruken avvisades direkt. Trots detta hade tydligen buteljer smugglats ombord. 

Det fanns fullt med åskådare på stationerna och fönstervägen kunde ej helt kontrolleras. 

Stämningen steg under resan och därmed karskheten. Förnyad väskkontroll 

vid tågombytet på Göteborgs C räddade situationen. En på det hela taget nykter 

kontingent kunde marschera från Borås C till kasern, men författaren hade att 

avlämna 34 mer eller mindre fulla brännvinsflaskor till dagofficeren. På varje flaska 

angavs ägarens namn och med en ritsa vätskenivån vid beslaget. Flaskorna fick 

hämtas ut vid utryckningen. Sedan väl inryckningen genomförts försvann spritproblemet. 

Fyllerifrekvensen var snarast lägre än i samhället i övrigt. Inryckningsfylleriet 

var någon sorts rituell handling. 

151 INNEHÅLL

Men stjärnans ljus var varmt 

En blick tillbaka på mellankrigsåren, speglar en epok helt väsensskild från dagens. 

Vi ser tiden innan motoriseringen slagit igenom och då försvarsbudgeten belöpte sig 

till något hundratal miljoner. Även om knapphetens stjärna lyste, så var dess sken 

varmt på något sätt. Vi som då var befäl upplevde i allmänhet stor arbetsglädje, gott 

kamratskap och vänlig livsmiljö. Jag bortser från bitterheten inför 1925 års härordning, 

som tvang många att välja ny levnadsbana liksom från Ådalens efterdyningar. 

Många f d värnpliktiga från denna tid har även de berättat, att minnet i allt 

väsentligt är ljust och att exercisen var en nyttig tid för dem. En företagare sade vid 

ett tillfälle: ”Vi bedömde aldrig en ungdom förrän han gjort värnplikten. Det var 

nästan alltid en helt annan och stabilare karl som ersatte den tidigare spolingen!” 

Regementet genomsyrades också under 30-talet av en anda och sammanhållning, 

som var känd, beundrad och omtalad inom stora delar av armén. 

Svante Millqvist 

152 INNEHÅLL

Beredskapstiden 

1939 – 1945 

1939 

Sommaren 1939 organiserades av värnpliktiga tillhörande årsklass 1935 det första 

beredskapsförbandet vid I 15, vilket ingick i en av I 16 organiserad bataljon, som för 

utbildning förlades till Revingehed i Skåne från den 16 juni och ryckte ut den 14 juli 

efter 30 dagars beredskapsövning. 

Det ökade krigshotet blev ännu mera påtagligt för regementet den 28 augusti. 

Strax före tjänstens slut kom på telefon en förberedande order, vilken resulterade i 

att all personal beordrades kvarstanna på kasern. Spänningen var stor och oron hos 

de unga värnpliktiga mycket påtaglig. Kl 18.50 erhöll regementschefen från chefen 

för III. arméfördelningen följande order: Ett skyttekompani I 15, beredskapsförband, 

förflyttas den 29 augusti på morgonen till och förlägges i trakten 

av Torslanda flygfält med uppgift att bevaka flygfältet. En intensiv verksamhet vidtog 

under direkt ledning av regementschefen, överste A T Bergquist. Mobiliseringsförråden 

öppnades. Soldaterna utrustades med splitternya uniformer m/23 i stället 

för uniform m/10 med mössa m/ä. Av de flesta aldrig skådade tältvagnar lastades. 

Under fredsövningarna hade ju trossen utom koket markerats med skärmar. Tälten 

hade uttransporterats utan att tälttrossen varit organiserad. Stommen i kompaniet 

utgjordes av 6. kompaniet förstärkt med 7. kompaniet för att de tre gevärsplutonerna 

skulle komma upp till fältstyrkan 50 man. Den tunga plutonen organiserades 

vid kulsprutekompaniet. Soldaterna var årets rekrytomgång, som varit i tjänst 

sedan den 14 april med utryckningsdag den 27 september (150 dagars första tjänstgöring). 

Fram på småtimmarna var allt i ordning. Då kunde chefen för 6. kompaniet 

kapten Gösta Klettner, mönstra ett fältstarkt skyttekompani om kompanistab, 

tre gevärsplutoner (fyra gevärsgrupper bestående av gruppchef, ställföreträdare, 9 

gevärsskyttar med gevär m/96 och kulsprutegevärsskytt med kulsprutegevär m/37), 

en tung pluton (kulsprutetropp och granatkastartropp) samt kompanitross (ammu- 

153 INNEHÅLL

nitionstross, koktross och tälttross) i allt 5 officerare, 2 underofficerare, 224 man, 3 

tältvagnar, 9 kärror (stabskärra, 2 kulsprutekärror, pjäskärra grk, ammunitionskärra 

grk, 2 ammutionskärror och 2 kokkärror), 2 kulsprutor m/36 och en 8 cm 

granatkastare. Kompanichefens ridhäst och övriga 20 hästar (6 för tältvagnarna, 9 

för kärrorna, 3 packhästar, 2 reservhästar) skulle ställas till förfogande av chefen för 

A 2 vid kompaniets urlastning i Göteborg. 

Klockan 5 på morgonen den 29 augusti åt kompaniet frukost och avgick därefter 

till järnvägen för ilastning. Efter ankomsten till Göteborg på förmiddagen följde en 

mycket påfrestande fotmarsch till Torslanda på grund av rådande värmebölja och 

en genomvakad eller rättare sagt genomarbetad natt. 

Löjtnant Carl Yngve Dahl och fanjunkare Ernst Uhlman var beordrade att 

rekognosera förläggningsplats m m. Regementets personbil med förare disponerades. 

Observera singularformen! I regementets ägo var en personbil, en lastbil och en 

motorcykel med sidvagn! 

Göteborg var oförsvarat på landfronten, varför kompaniet Klettner blev den första 

beredskapsförstärkningen där i anslutning till andra världskrigets utbrott, vilket 

inträffade den 1 september, då Tyskland utan krigsförklaring angrep Polen. Samma 

dag förordnade Kungl Maj:t om förstärkt försvarsberedskap. Därmed organiserades 

bl a Göteborgs 4. skolkompani, vilket den 7 september avlöste kompani Klettner, 

som återgick till Borås. 

För upprätthållandet av det fortsatta neutralitetsskyddet inkallades till I 15 värnpliktiga 

av årsklasserna 1931 och 1932 (cirka 1600 man) för 42 dagars beredskapsövning 

med inryckning den 9 oktober. Av dessa organiserades en förstärkt bataljon 

samt ett reducerat skyttekomp. Detta kompani avdelades för bevakning av flygplatsen 

m m i Trollhättan. 

Ganska betecknande för krigsförbandens enkla tekniska utrustning är följande 

utdrag ur order: I utbildning med kulsprutepistol m/37 skall delta a) subalternofficerare, 

sergeanter, furirer b) 2 värnpliktiga per gevärspluton avsedda till rapportkarlar 

c) högst 10 befälselever med lägst 8 i lämplighet. 

Beträffande radiomaterielbehovet anger arméförvaltningens tygdepartement att 

behovet per regemente av 1 Watt-stationer är 14 st och 1/2 Watt-stationer 10 st. 

Nuvarande brister beräknas fyllas under tidigare hälften av 1940! 

Regementet fick i november 13.000 kr för anordnande av normalskyddsrum i 

kanslihuset, kasern I och kasern III. 

Mobiliseringsförberedelserna var under året mycket intensiva. Vid genomgångar 

och övningar prövades planerna och delgavs mobiliseringsförberedarna och övrigt 

befäl. 

Enligt arméorder i februari skulle regementet fr o m 1 januari 1940 kunna mobilisera 

fältregementet I 15, III. bevakningsbataljonen samt etapp- och depåförband. 

Dessa förbands organisation erfordrade inkallandet av nio årsklasser. Mobiliseringsplatserna 

låg i eller i nära anslutning till Borås. 

154 INNEHÅLL

1940 års infanteriorganisation 

Vid mobiliseringen var skyttekompaniets sammansättning såsom kompani Klettner 

beskrivits 1939 med den väsentliga skillnaden, att tre tältvagnar i tälttrossen 

ersatts med två lastbilar, varigenom hästantalet också minskades med sex till sexton. 

Vid bataljonen var tre kompanier skyttekompanier och det 4., 8. resp 12. kompaniet 

jägarkompanier. Dessa saknade tung pluton, men var i övrigt lika skyttekompanierna. 

Bataljonens självständiga tunga pluton bestod av en kulsprutetropp (2 st ksp) och 

fyra granatkastartroppar (vardera 1 st 8 cm grk). 

Bataljonstaben bestod av sektion I, sektion II, stabstropp, signaltropp, gas- och 

röktropp och pionjärtropp samt stabstross. Bataljonstrossen var direkt ansluten till 

bataljonsstaben och bestod av ammunitionstross, sjukvårdstross, hästsjukvårdstross 

samt reservtross. Chef för det hela var 1. bataljonsadjutanten (ch sekt I) med 

2. bataljonsadjuntanten (ch sekt Il) såsom ställföreträdare och ansvarig för underhållstjänsten. 

Här sköttes allt vad som i dag är uppdelat på bataljonsstaben, 

stabskompaniet och trosskompaniet! 

I bataljonstabens stabstross fanns en mc-ordonnans. I övrigt begränsades bataljonens 

motorfordon till de 11 tältbilarna. 

Regementet bestod av chef (beriden), stab, I. – III. bat, 13. komp, 14. komp samt 

regementstross. I regementsstaben fanns två personbilar, en postbil, två mcordonnanser 

och tre lastbilar. I regementstrossen ingick 16 lastbilar varav 12 i livsmedelstrossens 

transportbilplut samt 2 i vardera skanstygtrossen och verkstadstrossen. 

13. kompaniet var ett renodlat kulsprutekompani om tre kulspruteplutoner (vardera 

två troppar) med sammanlagt 12 st kulsprutor. 

14. kompaniet – specialkompaniet – bestod av luftvärnskulsprutepluton (3 st 

lvksp), pansarvärnspluton (4 st 37 mm pvkan) och pionjärpluton (50 pionjärer och 

tre materielkärror). Kompanistaben och kompanitrossen var helt motoriserade 

(personbil, mc och 5 lastbilar). 

Regementet år 1940 var ett fotmarscherande gevärsinfanteri med 36 kulsprutor 

(m/14 och m/36), 3 luftvärnskulsprutor, 21 granatkastare (m/29 8 cm) och 4 pansarvärnskanoner 

(37 mm), allt hästtransporterat. Påtagligt svagt var pansarvärnet i 

alla dess former, eftersom också utrustningen med minor och sprängmedel var 

minst sagt begränsad. 

Det aktiva befälet och reservbefälet var liksom nu krigsplacerat i befattningar vid 

förbanden. De värnpliktiga däremot var fördelade kollektivt årsklassvis eller sockenvis. 

Sistnämnda system tillämpades vid I 15. Sålunda var t ex värnpliktiga bosatta 

i socknar inom rullföringsområde 32 fördelade till I. bat med avstigningsstation 

Sjömarken. Så långt som möjligt tillämpades decentraliserad inryckning. 

Specialister m fl var dock ställda till regementets gymnastiksal för central fördelning. 

155 INNEHÅLL

All materiel var förrådsställd på kasern. Sålunda låg intendenturmaterielen kompanivis 

på kasernvindarna. De flesta vapnen låg i gevärsförrådet i kasernområdets 

sydöstra hörn. I Osdals lada fanns bl a hästfordon. Hästarna samt organisationens 

relativt få motorfordon var uttagna i förväg och skulle av ägarna vid mobilisering 

inställas på bestämda mottagningsplatser för inköp och fördelning på förbanden. 

Ridhästbehovet klarades till stor del med regementets egna stamhästar. 

Mobiliseringsplatser fanns förberedda och så kallad anfordran å lokaler för mobiliseringen 

utställd. 

Väsentligt var att personalen på övergångsstat, på reservstat och i reserven inkallades 

i anslutning till beredskapsövningarna om 42 dagar. Vederbörande fick 

inom vissa gränser välja mellan följande tre tidsperioder nämligen 9/10-21/11 

1939, 19/1-2/3 1940 eller 4/5-16/6 1940. 

Med anledning av finska vinterkrigets utbrott den 30 november 1939 anbefalldes 

partiell mobilisering med 1. mobdag fredagen den 8 december. Denna berörde i 

huvudsak endast förband i Norrland och på Gotland. 

Mörkläggningsövningar ägde rum i Borås den 6-8 december. 

Vid samma tid fick rikets försvarskrafter sin förste överbefälhavare, generallöjtnanten 

O G Thörnell. 

Söndagen den 18 juni firades för första gången Regementets dag ”för att knyta 

banden fastare mellan regementet och hembygden och för att ge anhöriga till de 

värnpliktiga och andra för regementet intresserade tillfälle att se hur man har det i 

kronans tjänst”. Omkring 800 personer, tidigare anställda och anhöriga, hade mött 

upp och det var en stor dag och en högtidlig dag vid regementet med fältgudstjänst, 

förbimarsch, stridsövning, skämttävlingar, middag i matsalen och dans i gymnastiksalen. 

Under dagen bildades ”Kungl Älvsborgs regementes kamratförening” med 

överste A T Bergquist såsom ordförande och fanjunkare A G Dahlqvist såsom sekreterare 

och kassaförvaltare. 

Detta år fick regementet sitt första kvinnliga skrivbiträde, fröken Birgitta Bergquist, 

med placering vid regementsexpeditionen. 

1940 

I anslutning till årsskiftet genomfördes en mobiliseringsövning med hjälp av gymnasisterna 

i Borås, när dessa var lediga från skolan. Denna och andra förberedelser 

skulle senare på våren visa sig mycket värdefulla. 

Den 26 januari inryckte till 42 dagars beredskapsövning årsklasserna 1933, 1934 

och 1936. Dessa organiserades på två bataljoner. Tillsammans med beredskapsbataljonen 

från höstens beredskapsövning utgjorde dessa regementets tre fältbataljoner, 

som förutom allmän utbildning nu kunde förberedas för en allmän mobilisering. 

Regementet var väl förberett för mobilisering, låt vara att resurserna inom många 

områden ej var tillräckliga. 

156 INNEHÅLL

Värnpliktige Blom skulle inställa sig ”snarast” utan – liksom huvuddelen av 

regementets personal – den 11 april, d v s en dag före första mobiliseringsdagen. 

157 INNEHÅLL

Den 9 april i gryningen togs Köpenhamn, Oslo och ett stort antal hamnar och 

flygfält i Danmark och Norge genom kupp från sjön och luften av tyska trupper. 

Kriget hade åter drabbat Norden. 

Den 8 april kl 18.20 mottogs på telefon följande förberedande order från III. 

arméfördelningsstaben i Skövde. ”Order om inkallelse av linjeförbanden m fl som 

uppsätts inom Västra militärområdet är att förvänta i kväll. Se till att post och telegraf 

hålls öppna.” 

Kl 21.05 kom statsiltelegram med bl a följande innehåll: Hemlig Högkvo nr H 

192. Inkalla omedelbart. . . . . . fast anställd personal samt underbefäl i reserven 

och värnpliktiga klass A och B till linjeförband. . . . . . 

Den grundläggande ordern om mobilisering kungjordes av Kungl. Maj:t den 9 

april. I denna föreskrevs också att ”1. dag för här angiven organisering är fredagen 

den 12 april” (ordet ”mobilisering” fick ej användas!) samt att ”ringning i kyrkklockorna 

får ej ske.” 

Den 9 april omkring kl 23.20 mottogs på telefon fördelningsorder med huvudsakligt 

innehåll: Av I 15 organiseras I 15 fältreg, III. bevakningsbat, 15. polisgrp, depån 

och kontingent till I 9 depåpansarbat. Mönstringsnämnder häst och motor träda i 

verksamhet. När denna order kom var regementets organisering i full gång. Man får 

ett mycket starkt intryck av att regementet vid mobiliseringen var mycket väl ”framme 

på bettet” så att när order erhölls uppifrån pågick redan det praktiska utförandet. 

Regementet låg med andra ord före i tidtabellen, uppenbarligen tack vare förnämliga 

mobiliseringsförberedelser. 

Under det att mobiliseringen av fältförbanden pågick fick regementet den 10 april 

arméfördelningsorder nr H 659/1940. Enligt denna skulle ett reducerat kompani 

I 15, en pansarvärnspluton I 9 och ett reducerat batteri A 2 underställas befälhavaren 

för försvarsområde 32 den 10 april kl 21.00 i Kungsbacka. Löjtnant Svante Millqvist 

fick uppgiften att organisera detta kompani ur inneliggande vinteromgång 

värnpliktiga och ur stamskolorna och ”för övning” gå till Kungsbacka. Styrkan var 

omkring 125 man. Om händelserna berättar dåvarande kaptenen Gustav Åkerman: 

”Under hösten 1939 deltog jag under några veckor i rekognoseringar i trakten av 

Kungsbacka, vilka skulle utmynna i en plan för försvaret av Kungsbackaområdet 

mot landstigningar mellan Varberg och Särö – främst då Onsalahalvön. Den genom 

dessa rekognoseringar erhållna detaljterrängkännedomen av Kungsbackaområdet 

kom mig väl till pass i samband med de händelser, som inträffade den 10 

april. 

III. fördelningens stab vid vilken jag var krigsplacerad såsom chef för sektion I, 

hade delvis trätt i aktion i Skövde redan under den 9. Den 10 april anlände alarmerande 

underrättelser – som jag tror att de kommo från Nidingen (tullen) över 

Göteborg och de bekräftades vid förfrågan i Stockholm – angående en större med 

trupp och materiel lastad tysk transportflotta, som syntes gå till ankar utanför inloppet 

till Kungsbackafjorden. Då man befarade tysk landstigning på Onsalahalvön 

för att därifrån landsvägen söka ta Göteborg vidtogs brådstörtade och improviserade 

motåtgärder. Det gällde att snarast möjligt och senast till dagningen 11/4 ha 

158 INNEHÅLL

sammanfört och grupperat åtminstone något slags skydd av Onsalahalvön. Rekognoseringar 

kunde icke medhinnas, varför jag, med fullmakt att anbefalla anlända 

truppstyrkors gruppering, snarast förflyttade mig med bil till Kungsbacka stadshotell, 

dit orderuttagare ställdes till kl 21.00. 

De truppstyrkor, som kunde skickas till Onsala, voro icke vare sig stora eller 

många. Mobilisering pågick vid depåerna och därför kunde endast avvaras tillfälligt 

sammansatta och provisoriskt utrustade smärre styrkor. Orden för övning äro signifikativa 

för läget och rädslan att stöta sig med Tyskland. 

Strax efter kl 21.00 erhöllo orderuttagarna order angående gruppering och uppgifter 

och under natten grupperades förbanden och voro i dagningen stridsberedda. 

Då kompaniet den 11, då det ljusnade, med skarpa skott provsköt sina kulsprutor 

med vattenytan som mål, hade den tyska transportflottan redan ångat vidare mot 

norr, mot Oslo. Det var det engelska ubåtshotet, som föranlett transportflottans 

halvhalt. 

Onsalaperioden, i och för sig nog så allvarlig, torde varit typisk för det osäkerhetsläge 

vari Sverige befann sig under krigsdagarna närmast efter den 9 april. Improviserade 

och snabba militära beslut och åtgärder voro då nödvändiga – måhända 

medverkade de effektivt till skyddandet av Sveriges neutralitet.” 

Enligt mobiliseringsverket skulle I. bat I 15 vara marschfärdig 4. mobdagen (15 

april) och med reducerad organisation 1. mobdagen kl 20.00 (12 april). Den 11 april 

fick bataljonschefen, major Bertil Schmidt, regementsorder med följande huvudsakligt 

innehåll: Bat stridande delar avgå 12/4 k1 02.00 över Kungsbacka till Onsalahalvön 

med uppgift – enl fördo nr H 687/1940 ”att försvara Onsalahalvön och inloppet 

till Kungsbacka”. Komp Millqvist underställes. Bat skall inträffa före dagningen. 

För transport ställes 20 bussar till förfogande kl 01.00 å vägen Borås-Viared, 

täten Bv nordväst Besesjö. 

Major Schmidt berättar bl a: ”Den 9 på förmiddagen började de värnpliktiga anlända 

till vår mobiliseringsplats i Viared. Det var en mönstergill inryckning och alla 

var besjälade av vilja att göra sin yttersta plikt. Utrustningen gick fort och bra och 

bataljonen kunde den 11 april (0. mobdagen) på natten avgå enligt order. Då tjällossning 

pågick måste, för att stadens bussar, som transporterade oss, skulle komma 

fram, vägar förbättras. Detta utfördes genom stadens försorg på ett föredömligt 

sätt. Bataljonen var grupperad på Onsalahalvön före daggryningen. Då dagen grydde 

befann jag mig vid ett av kompanierna och kunde då se en tysk konvoj under 

gång norrut, skyddad av flyg. På däcken kunde iakttagas hästar, kanoner och fordon. 

Man visste ej då, om denna transport ämnade sig till vårt land eller ej.” 

Den 13 april utfärdades regementsorder med följande huvudsakliga innehåll. Reg 

skall koncentreras till Onsalahalvön med delar tillsvidare vid Torslanda. II. bat 

(utom 5. och 6. komp) avgår 13/4 kl 21.00 till plats enl fobef Gbg bestämmande. 5. 

komp avgår 13/4 kl 22.00 till gårdarna 3 km väster Vallda och försvarar Vallda 

Sandö och bryggan söder Mada. 6. komp avgår 13/4 kl 22.30 till Särö och försvarar 

Säröhalvön. 13. komp avgår 13/4 kl 23.00 till Hjälmesberg. 14. komp 

avgår 13/4 kl 24.00 till Hjälm, två pvgrp underställes ch I. bat Onsala. Regstab m m 

159 INNEHÅLL

avgår 14/4 kl 02.00 till Gåsevadsholm. III. bat avgår 14/4 kl 20.00 (senare ändrat 

till kl 08.00) till vägskälet 2 km östnordost Tölö till mitt förfogande, förbereder insättande 

medel motortp mot Ölmanäs, Särö, Göteborg. I. bat försvarar nu innehavd 

terräng. Komp Millqvist står 14/4 kl 06.00 vid Gåsevadsholm för återtp till 

Borås. Läget vid I 15 huvuddel den 14 april framgår av bild. Regementsstaben flyttade 

efter en tid på Gåsevadholm till Vallda säteri. Återstående del av regementet – 

huvuddelen av hästfordonen och hästarna – transporterades per järnväg till 

Kungsbacka den 16 april. 

Chef för fältregementet I 15 var överste Anders Bergquist med major Ragnar 

Grönvall som stabschef. Chef för II. bat var major Fritz Dahlberg, för III. bat 

major Nils Åkerhielm, för 13. komp kapten Hugo Håkansson och för 14. komp 

kapten Axel Nylander. Chef för I 15 depå i Borås var överstelöjtnant Curt Vogel 

med major Ragnar Claeson som stabschef. 

II. bat (utom 5. och 6. komp) fick den 13 april av försvarsområdesbefälhavaren i 

Göteborg order att gruppera bat på Hisingen för försvar av Göteborg, varvid ett 

komp (7.) skulle grupperas i trakten söder Torslanda k:a med uppgift att försvara 

Torslanda flygplats samt förhindra landstigning Hjuvik-Hästevik. Återstoden skulle 

grupperas inom området Vikan-Styrholmen-Lilleby-Önneröd (platser ca 4 

km nordost flygplatsen, ungefär där Volvo nu ligger) beredd för snabbt ingripande i 

västlig och nordlig riktning. 20. skolkomp L 17 vid Torslanda flygplats underställdes. 

Såsom sista fältförband lämnade III. bevakningsbataljonen, med major Paul Axelsson 

som chef, den 14 april på kvällen Fristad och transporterades med buss över 

Borås, Alingsås, Trollhättan, Uddevalla till St Vrem (mellan Dingle och Fjällbacka), 

varefter den grupperades till försvar från Lysekil till Tanum (fågelvägen cirka 

6 mils front!). 

III. etappdepåinfanteribatstaben avgick den 11 maj till Öxnered och 15. etappdepåinfanterikompaniet 

till Veddige. 

Mobiliseringen verkställdes planenligt och blev en stor organisatorisk framgång 

för regementet. Transporten till grupperingsterräng gick också snabbt och bra, 

trots tjällossningen och till övervägande del körning på natten med avskärmat ljus. 

Mörkläggning i hela landet blev anbefalld redan den 9 april. En mycket fin insats 

gjorde de många bussförarna från Borås och Göteborg som körde fyra dygn i sträck 

med obetydlig vila mellan resorna. ”Räddningen” blev reservförarna som uttogs 

bland soldaterna, varigenom den ordinarie föraren kunde få välbehövlig extravila 

bak i bussen. Detta var säkert olagligt – men nödvändigt! Ett annat men mindre 

problem var järnvägsundergången vid Hultafors, som var för låg för bussarna. Denna 

tvingade till kringgång Alingsåsvägen över Sandhult, Hedared, Storskogen, 

Töllsjö till Bollebygd en omväg på cirka 2 mil. Beträffande utrustningen förtjänar 

nämnas att kulsprutepistolen i dessa dagar tillfördes infanteriet. Tilldelningen var 

dock blygsam – två kpist per gevärspluton d v s en på varannan grupp! 

Befästningsarbeten kom naturligt nog att dominera regementets verksamhet, så 

snart man kommit till rätta i grupperingsterrängen. Den som berättar om detta och 

160 INNEHÅLL

I 15 på Onsalahalvön 

den 14 april 1940 

6/I 15 

5/I 15 

2/I 15 

Vallda 

4/I 15 

I 15 

Gottskär 

Kungsbacka 

11/I 15 

III/I 15 (-) 

14/I 15 

I 15 

13/I 15 

Landa 

annat rörande vardagen vid förbanden är kaptenen i reserven Axel Nylander. Han 

gör det i en mycket intressant liten skrift som han kallat ”Strödda minnesanteckningar”. 

Axel Nylander – underlöjtnanten som mätte upp stora torget vid 

regementets inmarsch till Borås 1914 – var nu 52 år gammal och kapten i reserven 

sedan 1924. Han var ägare av och verkställande direktör vid Borås Mekaniska 

Verkstadsaktiebolag. Han var därtill en synnerligen betrodd och mycket anlitad 

kommunal förtroendeman, välkänd i Borås och länet. Nu var han chef för 14. kompaniet, 

som bestod av luftvärn, pansarvärn och pionjärer. Det sistnämnda var sedan 

gammalt ingenjörens specialområde i det militära. 

Låt oss nu höra vad ch 14. komp har att berätta. 

Den 14/4 söndag. Genast vid framkomsten beordrades jag till regstaben i Gåsevadsholm 

för orderuttagning. Jag fick order att rekognoscera bryggor och landstignigsplatser 

på Onsalahalvön med hänsyn till att kunna genom hinderanordningar 

försvåra landstigningsförsök. Jag for genast tillbaka till Hjelm och tog 

med fanjunkare Lycén (chef för pionjärpluton) varefter vi foro Gottskär-Vässingsö 

– Råö och till I. batstaben vid Onsala k:a, där vi fingo frukost (pytt i panna). Sedan 

till Ekerna, där vi rekognoscerade för pionjärplutonen. Slutligen tillbaka till 

Gåsevadsholm, där jag avlade rapport för regementsstabschefen. 

1/I15 

3/I15 

161 INNEHÅLL

Anteckning 14/4. De tre luftvärnsgrupperna placeras, en vid regstaben i Gåsevadsholm, 

en på Stadshotellets tak i Kungsbacka för järnvägsstationens skydd och 

den tredje vid Rolfsån för skydd av landsvägs- och järnvägsbroarna. 

Den sistnämnda gruppen flyttades snart till ett skär utanför Råö, där tyska flygare 

ofta passerade. Korpral Munthe lät öppna eld med sin 8 mm kulspruta och torde 

ha varit den ende på kompaniet (kanske på regementet) som besköt en misstänkt 

fiende. Han träffade i alla händelser inte, då avståndet var avsevärt större än vapnets 

skottvidd. 

15/4 måndag. Regn och storm. 

Dagboken: Tidigt i farten, kl 09.00 var jag i Gottskär, där pionjärplutonen redan 

var i arbete. Vid 10-tiden kom regementschefen överste A T Bergquist, och jag följde 

honom hela dagen till de föregående dag rekognoscerade landstigningsplatserna 

och fick order om olika arbeten för pionjärplutonen. Själv fick jag i uppdrag att ordna 

anskaffning av virke, material och verktyg för hela regementets arbeten. För detta 

ändamål uppsökte jag min gamla bekanting landsfiskalen i Kungsbacka Verner 

Larsson, som gav mig goda anvisningar på sågverk och skogsägare i trakten. Bland 

andra nämnde han Skogssällskapet i Göteborg, jägmästare Wigelius, som förmedlat 

leverans av ett stort parti pitprops för England, som nu inte kunde avgå från Göteborg 

på grund av kriget. Jag kände Wigelius mycket väl, varför saken var lätt ordnad. 

Anteckning: Redan samma natt kunde jag ställa dels kompaniets egna lastbilar 

dels sådana lånade från 13. kompaniet, inalles 9 lastbilar under befäl av korpralen 

(senare furiren) Lärn (välkänd redaktör på G H T) som var väl förtrogen 

och orienterad i Göteborg. På detta sätt fick jag under denna natt och 

följande dygn fram c:a 4.000 pitrops, som passade precis till hinderpålar. 

Till hinderlinjerna behövdes förutom pålar även mängder av taggtråd. Visserligen 

hade regementschefen sagt mig den 15/4 att 40 ton taggtråd rekvirerats från Fostaben 

i Göteborg, men min allmänna misstänksamhet mot denna för mig okända 

institution gjorde, att jag anhöll att också få skaffa den taggtråd, som jag själv kunde 

uppbringa. I Kungsbacka var taggtråden redan slut men jag telefonerade järnhandlarna 

i Skene, Kinna och Svenljunga samt telefonerade till min fru i Borås att 

telefonera järnhandlarna där. Alla voro beredvilliga så att jag den 16/4 på morgonen 

hade taggtråd vid alla kompanier till att börja med. Jag kunde sedan från Gunnebo 

AB i Varberg få ytterligare partier, så att jag nog fick mer än 40 ton. Däremot 

kom det aldrig någon taggtråd från Fo-staben i Göteborg, som tydligen ansåg att 

I 15 fanns i Borås dit taggtråden skickades till stor förvåning men också stor belåtenhet 

för depåchefen därstädes. 

16/4 anteckning 

Det gällde nu att skaffa riktiga verktyg av olika slag, när befästningsarbeten skulle 

utföras av alla förband. Regementsstabens verktygsutrustning vid skanstygtrossen 

var som en droppe i havet och Kungsbackas järnhandlare hade endast obetydliga 

162 INNEHÅLL

lager av sådant material. Jag träffade emellertid min gamle vän byggnadschefen i 

Göteborg Arthur Hultman, som på sommaren bor på sin fädernegård Knapegården 

nära Råö och jag frågade om inte Göteborgs Stads Byggnadskontor kunde låna 

ut vad som behövdes av spadar, spett, korpar, släggor, borrar, lyftkranar (”jättar”), 

betongblandare osv. Det gick bra. Åter skickades furir Lärn med lastbilar till Göteborg 

och hade med sig allt vad jag rekvirerat. För att hålla reda på leveranserna och 

bokföringen för redskap, verktyg, rundvirke, plank och bräder, cement, betongsand, 

armeringsjärn, taggtråd med märlor, spik, dynamit m m måste jag organisera 

ett särskilt ”affärskontor” på kompaniet, då kompaniadjutanten sergeant Lundberg 

hade fullt upp med kompaniets inre organisation, persedlar och utrustning, avlöningar 

och tjänstledighetsansökningar. Särskilt antalet strumpor och andra plagg 

räknades ideligen och ingenting ville stämma! Redaktören, furir Lärn hade sin egen 

skrivmaskin. För affärskontoret hyrdes räkne- och skrivmaskiner i Kungsbacka. 

Erforderliga reversal och andra blanketter trycktes med expressfart hos G H T i 

Göteborg. Kontoret fungerade perfekt. Ingenting av verktyg och redskap som utlevererades 

kom bort. 

För arbetena med värn och hinder behövdes sådana yrkesmän som hade vana vid 

dylika arbeten, bergsprängare, betongarbetare, timmermän osv varför jag från olika 

kompanier infordrade uppgifter på befäl med teknisk utbildning och arbetare med 

praktisk erfarenhet. Dessa blevo ledare för arbetena, ofta med förbigående av det 

ordinarie militära befälet som stod något främmande inför uppgifterna. Denna arbetsfördelning 

gick bra. 

17/4 Onsdag. Dagboken: Med dockskåpet (kompch bil, en Ford Eiffel) till 6. 

kompaniet i Särö, där jag med kapten Diurson genomgick hans arbeten och därefter 

fick andra frukost. For därefter hem till Hjelm, sedan jag hos regementschefen 

rapporterat mina iakttagelser. Har nu först fått tid att bekanta mig med mitt kompani, 

dvs den del som finns kvar i Hjelm. Genast efter framkomsten dit den 14/4 

hade delar av pansarvärnsplutonen och luftvärnsplutonen underställts andra förband. 

I Hjelm fanns kvar staben och trossen, kuskar, kockar, hästskötare, bilförare 

samt två grupper pansarvärn, som ännu inte fått sina pjäser. Det sades att dessa 

skulle ha gått till Finland under vintern, men ersättningspjäser kom snart. Dessa 

voro på licens från Bofors tillverkade i Tjeckoslovakien och erövrades av Hitlertrupperna, 

som sålde dem till Sverige, då de själva hade annan kaliber. Allt ledigt 

folk arbetar med framforsling av virke och biträda vid sågverk, samt vid makadamkrossar 

och grustag. Även kvartervärdarna får hjälp vid jordbruksarbetet. 

27/4 anteckning 

På Onsala-halvön pågick byggandet av kanon- och kulsprutevärn genom en entreprenadfirma 

(AB Skånska Cementgjuteriet). Kompanierna snålade sig till färdig 

betong ur dess blandare för alla möjliga eller rättare omöjliga ändamål, och gjorde 

istället vissa arbeten för entreprenören. Jag rapporterade detta slöseri med cement 

för regementschefen. Senare samma dag kom regementsorder att inga betongarbeten 

få utföras utan kapten Nylanders godkännande. Detta medförde att jag fick 

163 INNEHÅLL

sätta upp även ett ritkontor, för vilket ritbräden, cirkelbestick, ljuskopieringsram 

m m inköptes i Göteborg. 

19/5 söndag 

Dagboken: Arbetet har inte minskat, men jag har börjat få organisation på arbetsuppgifterna. 

För ordergivning till alla underställda bilar svarar affärskontoret, 

vars chef är furir Hubert Lärn, med korpral Ingemar Munthe som närmaste man. 

Skrivbiträde 91 Helge Palm. De anteckna alla inkommande beställningar från de 

olika förbanden, undersöka vad som finnes i lager eller vad som måste beställas. Det 

ankommer närmast på mig att hålla reda på ortens tillgångar samt att ordna biltransporterna 

så att minsta tomkörning förekommer. Körorderna granskas av mig 

för alla bilarna (7 st från regementsstaben, 5 egna och ibland 4 st från III. bataljon) 

varefter skriftliga order iordningställas för varje bil med tillhörande rekvisitioner 

till inköpsfirmor samt kvitton. Efter dagens slut (tyvärr blir det ofta alldeles för sent 

på natten) införes alla verkställda transporter i liggaren så att man snabbt kan se, 

vad som återstår att leverera till beställaren. 

Furir Ullerstam, utnämnd byggnadschef i Ronneby, svarar för ”ritkontoret” där 

korpral Weiner, stud vid Chalmers, är ritare och pisoldat 456 Lindquist kopierare. 

De hålla till i matsalen som är stor och rymlig och passar bra, sedan mathallen 

byggts om bakom huset. Alla våra bilar blevo den 16/5 gråmålade i Göteborg, liksom 

regementets övriga bilar. 

Den 18/5 på em kom ”Giv akt”. Anledningen var att tyska regeringen begärt 

transitering med tåg till Narvik, vilket svenska regeringen vägrat. All tjänstledighet 

(utom för jordbruk) återkallades liksom all permission. ”Giv Akt” = skärpt beredskap 

och vaksamhet, föranledde inga särskilda åtgärder vid 14. kompaniet, som ej 

hade något område att bevaka. 

19/5 strålande väder! ”Giv akt” gäller fortfarande, men kl 12 skall truppen ut på 

arbete. Det arbetas på Fjäråslinjen för högtryck. 

18/6 Tisdag. Dagboken: Resa från Borås 07.30 till Kungsbacka. Genast till regementschefen 

som meddelade, att han önskade avsluta alla befästningsarbeten för 

att i stället öva regementet i rörliga lägen. ”De ha nu blivit bergsprängare och 

betongarbetare, men jag vill också ha soldater. Pionjärpluton skall emellertid fortsätta 

arbetena.” Jag förklarade att pågående arbeten icke kunna vara slut till 1/7, 

som chefen önskade, men han var nu helt inriktad på denna sin önskan. Kanske order 

från högre instans? 

19/6 Onsdag. För stridsövning undersöktes åtskilliga platser, men regements 

chefen bestämde Valldahemmet, 4. kompaniet, där skarpskjutning kan företagas. 

Skall äga rum den 26/6. På em kl 16.00 voro alla regementschefen direkt underställda 

chefer kallade till skolsalen vid Vallda och fingo order om befästningsarbetenas 

avslutande. Stridsvagnshindret i Fjäråsbäcken skall dock fullbordas. 

Jag uttalade vid denna regementsrapport, att ”pricken över i” saknas ännu i 

ställningarna och att det ur den synpunkten vore önskvärt att få arbeta någon tid ytterligare. 

Men nej! ! 

164 INNEHÅLL

23/6 Söndag. Dagboken: Varmt, vackert. Många av mannarna hade fått sina 

fruar och dambekanta på besök över midsommar, boende i stugor och medförda 

tält i närheten av förläggningen. Jag beviljade nattpermission för alla som sökte sådan. 

For på fm till 2. kompaniet Råö och genomgick återstående arbeten med avgående 

kompanichefen Hammarsjö och den nytillträdande Molin. Hammarsjö skall 

liksom många andra av I 15 placeras på det under uppsättning varande I 45. Även 

14. kompaniet får lämna flera befäl. Sergeant Ståhl, furir Hallberg, furir Lärn. Redan 

förut ha sergeant Svenningsson och furir Ullerstam kommenderats till officers– 

resp reservunderofficersskolor. Befälskadern på 14. kompaniet blir allt tunnare. 

Furir Nilsson blev luftvärnsplutonchef. 

26/6 Onsdag. Dagboken: Övning vid Valldahemmet med avvärjande åtgärder 

mot stridsvagnar. Major Schmidt ledde. Bra! Mycket folk närvarande. Mitt pansarvärn 

sköt skarpt och skötte sig bra. 

30/6 Söndag. Dagboken: Gudstjänst kl 10.00 vid Vallda i parken. Endast 14. 

kompaniet närvarande jämte några ur regementsstaben. Regementsorder om III. 

bataljonens hemtransport kom på fm. Jag for upp till regementschefen för att erfara 

närmare. Avtransporten blir om ett par dagar. Anteckning: Följande dagar 17 och 

18 juli arbetades vid de olika värnen. Regementsorder hade kommit att kompanierna 

skulle förbättra sin marschträning och göra en marsch på c:a 3 mil och en på c:a 5 

mil. 

20/8 Tisdag. I Ysby (2 km öster Vallda säteri, 14. komp förläggning) pågå arbeten 

med att rusta upp två ödegårdar, ”Hallgrens” och ”Jordbro”, så att de skola 

kunna användas för vinterförläggning. Jag tycker att arbetena fått alltför vidlyftig 

omfattning. Kallades vid 10-tiden till regementschefen som hade en hel del att tala 

om. Regementet skall avveckla sin verksamhet, alla verktyg och redskap samt material 

m m skola samlas till 14. kompaniet, som skall ta hand om och sortera allt. 

Någon vinterförläggning blir det inte fråga om. 

27/8 Tisdag. Pionjärplutonen var hemma och ordnade verktyg, redskap, virke 

m m som kom från de olika kompanierna. Verktygen rengjordes och allt som jag 

fått låna från Göteborgs Stads Byggnadskontor återlämnades. Ingenting hade förkommit! 

Förberedelser för morgondagens övning i regförband. 

Från omkring den 1 juli lades huvudvikten vid förbandens utbildning. Denna 

beräknades pågå till omkring den 15 september. I slutet av augusti och början på 

september genomförde chefen för I 15 övningar i regementsförband. II. bat hade 

nu återgått under regementschefen. Däremot hade III. bat den 1 juli utgått till 

Borås. 

Efter hempermittering under 12 dagar avtransporterades III. bat (utom hästar, 

fordon och cyklar) i två enheter till Gotland med inskeppning i Oskarshamn den 20 

resp 21 juli med återkomst till Borås den 7 resp 8 oktober. 

Om bataljonen uttalade sig militärbefälhavaren på Gotland bl a följande: ”. . . är 

det för mig en kär plikt att till regementets chef meddela att bataljonen under sin 

dugande chef väl fyllt sitt värv till heder för sitt regemente. Bataljonens välförhållande 

gäller icke endast den egentliga tjänsten som neutralitetsvakt; jämväl förhållan- 

165 INNEHÅLL

Bivack någonstans i Sverige. 

det till öns civila befolkning har präglats av ömsesidig uppskattning och allmän tillfredsställelse.” 

Utbildningsskedet avslutades med en kårfälttjänstövning under tiden 8-14 september 

i området väster Vänern under ledning av kårchefen, general Nygren. 

Från kårfälttjänstövningarna gick regementet direkt till mobkvarteren för avrustning, 

uppläggning av materiel i förråd, utackordering av hästar m m. Från och 

med 14. dagen efter hemkomsten skulle förbandens kvarvarande styrka ha nedbringats 

till 10 % av mobiliseringsstyrkan, dock med det undantaget att, om antalet 

frivilliga översteg angiven procent, samtliga frivilliga fick kvarstå i tjänst. Hempermittering 

av de värnpliktiga skedde under hand allteftersom kompaniets fältdepå 

blev ordnad. I fältdepån fanns nu i princip all materiel. Återinkallelse av samtlig 

personal med personlig order var förberedd kompanivis. Vid hempermitteringen 

medförde soldaten uniform med kappa samt identitetsbricka. Mobiliseringsberedskapen 

var nu hög. 

I fältdepå (kompanivis) låg nu från mitten av september (III. bat från mitten av 

oktober) hela I 15 samt av I 45 i Fristad regstab, I. bat, 13. komp, 14. komp och 45. 

etappdepåkomp. 

När I 15 lämnade Göteborgsområdet placerades från mitten av september 1. 

depåkompaniet under ledning av löjtnant Kurt Conny Håkanson såsom bered- 

166 INNEHÅLL

skapsförband i Göteborg. Kompaniet förlades i Vasa sjukhem vid Kapellplatsen. 

Den 9 december avlöstes kompaniet av 8. depåkompaniet med Håkanson fortfarande 

som kompanichef i Göteborg. 

I 45 

På sommaren 1940 påbörjades inom armén uppsättningen av nya förband. För 

regementets del gällde det att börja organisera det nya fältregementet I 45. Hela 

regementet kunde naturligtvis inte ”stampas ur marken” på en gång utan uppsättningen 

måste ske efter hand som personal blev utbildad och materiel tillgänglig. 

Den första organiseringen av nyformationer var klar den 1 juli och bestod av I 45 

regementsstab, I. bataljon I 45 samt 13. och 14. komp I 45. Dessutom uppsattes 45. 

etappdepåkompaniet. 

Stommen till I. bat I 45 bestod av III. bevakningsbataljonen, som avlösts från 

uppgifterna i Bohuslän och återgått till mobiliseringsdepån för denna omorganisering. 

För att klara befälsuppsättningen särskilt vid regementsstaben och vid 

13. och 14. kompanierna måste fältregementet I 15 avstå 25 befäl av olika grader 

varav ungefär hälften var befäl ”på stat”. Regementschef blev överste Curt Vogel, 

regementsstabschef kapten Carl Gustaf Blomberg, chef för 13. komp löjtnant Åke 

Lemming och för 14. komp kapten Otto Hammar. Såsom bataljonschef kvarstod 

major Axelsson. 

Regementet ilastade i Borås den 7 juli och den 8 juli för transport till Vitvattnets 

station, varefter det förlades i trakten av Neder-Kalix med regstaben m m Innanbäcken, 

I. bat Stråkanäs, II. bat Månsbyn samt 13. och 14. komp Rolfs. II. bat, som 

var uppsatt vid I 16 depå, tillhörde endast tillfälligt I 45 intill dess I 15 depå senare 

kunde organisera den ordinarie bataljonen. Förfaringssättet var nödvändigt för att 

relativt snabbt åstadkomma hela regementsförband. 

Om tiden däruppe berättar regementsadjutanten, löjtnant Per Ludvig Rehnberg: 

”Vi hade det skönt i Norrbotten sommaren 1940. Solen strålade mest var dag från 

en klar himmel och var natt med för den delen. Övningarna gingo rutinmässigt, ungefär 

som hemma i kasern. På kvällarna spelade regementsmusiken som var organiserad 

av förmågor ur I 45 under ledning av musiksergeanten Bertil Bergdahl.” På 

regementsorder i mitten av augusti kan man bl a läsa. ”Jag skänker mitt erkännande 

för spaningen, rapporteringen, sambandet och marschprestationerna (för vissa förband 

54 km) under övningarna den 10 dennes.” På samma rego infordras uppgift på 

antalet kopparkokkärl (!) ute hos soldaterna. Kopparkokkärlen skulle nämligen utbytas 

mot kokkärl m/40 av rostfri plåt. De första dagarna i september återkom 

regementet och gick i fältdepå i trakten av Fristad. Huvuddelen av truppen hempermitterades 

den 24 september. 

En lustig detalj från I 45 är historien med de norska hästarna. Brev från Stockholm 

av den 2 sept: ”Enligt vad Kungl arméförvaltningens intendenturdepartement 

har sig bekant, hava 25 st av svenska myndigheter tillvaratagna norska hästar, 

ursprungligen tilldelade I 15 Depå, därifrån överlämnats till I 45.” Hur hästarna 

kommit till Sverige och regementet framgår ej, men att de fanns och var med I 45 i 

167 INNEHÅLL

Norrbotten är alldeles klart. Men dessa var ej de enda norska hästarna vid svenska 

militära förband. Av ett annat brev framgår att 171 st norska hästar, vilka varit uppställda 

vid 1. och 2. hästkompanierna, jämte ytterligare 24 hästar den 16 augusti 

återtransporterades till Norge. I 45-hästarna sändes den 30 september till Sarpsborg 

via Kornsjö. 

Försörjningsläget i landet var allvarligt, vilket bl a framgår av att ÖB den 19 

december anbefallde följande med anledning av den knappa tillgången inom landet 

på flytande drivmedel: 

1. Trafik med bensindrivna person- och lastbilar under fredstid upphör snarast 

möjligt och senast från och med den 20 januari 1941 (bensindrivna bussar från och 

med den 10 februari). 

2. Trafik med specialfordon, som kräva flytande drivmedel, och vilka icke kunna 

förses med gengasaggregat, får endast ske för bedrivande av övningar, varvid dock 

yttersta sparsamhet skall iakttagas. 

1941 

I januari och april var det återigen dags för nyformationer. Då uppsattes de två återstående 

I 45-bataljonerna, III. bat och II. bat. III. bat tillhörde under första tjänstgöringsomgången 

I 42 (regstab m m från I 12 D) och kallades därför III. bat I 42. På 

motsvarande sätt var det med II. bat, som kallades II. bat I 47 (regstab m m från I 17 

D). 

Sedan II. bat I 47 (45) färdigorganiserats den 5 april avtransporterades den till 

Norrbotten med förläggning vid västra stranden av Armasjärvi. Där förenades 

bataljonen under kapten Stig Bolling med I 47. Tiden ägnades helt åt utbildning. 

Bataljonen återkom till fältdepån i Borgstena den 10 augusti och huvuddelen av 

truppen hempermitterades den 15 augusti. 

I början av mars 1941 bedömdes det militärpolitiska världsläget vara mycket labilt. 

Man ansåg sig kunna förmärka en ökad aktivitet vid tyska krigsmakten såväl i 

Tyskland som i Norge. Detta gav anledning till beredskapsförstärkningar i västra 

och södra Sverige. 

Till I 15 kom kl 23.24 den 14 mars ett statsiltelegram med huvudsakligt innehåll: 

Organisera omedelbart I. bat I 15 samt 13. och 14. komp I 45. Genast larmades personalen 

vid berörda förbands fältdepåer, där första uppgiften var att inkalla personal 

och hästar. Kl 04.00 avgick bilar från Borås med de färdigställda inkallelseorderna 

till olika postkontor, vilket gjorde det möjligt för postverket att distribuera 

inkallelserna redan på morgonen. De närmast boende anlände också snabbt till 

mobplatserna i Viared och väster därom (I. bat) respektive i Fristad (I 45). Hästarna 

var inkallade till den 16 mars kl 15.00 till Lund, Sjömarken respektive till folkhögskolan 

i Fristad. Regementschefen kunde den 17 mars kl 17.00 rapportera att förbanden 

var färdigorganiserade, personalstyrkan fylld till 95 resp 98 % vid I 15 och I 

45 samt att häststyrkan var fulltalig. 

Samma dags kväll påbörjades transporterna till Göteborg för I. bat och till Årjäng 

för I 45-förbanden. I Göteborg avlöste bataljonen 8. depåkomp I 15. I. bat 

168 INNEHÅLL

Överste Bergquist inspekterar beredskapsförband nyåret 1941. 

uppgift var försvarsområdesreserv med diverse uppgifter i Göteborg och i dess omedelbara 

närhet bl a ingripande mot luftlandsättningsföretag. 

Landstormsförband försvarade viktigare kustavsnitt bl a med I. bat L 15 på 

Onsala-halvön och Ölmanäs-landet. Under maj månad omorganiserades landstormsförbanden 

avsedda för kustförsvar och kallades i fortsättningen kustförsvarskomp 

resp kustförsvarsbat. 

För att upprätthålla en så att säga normal beredskap med trupp i tjänst på olika 

håll i landet tillskapades nu en plan med en s k täcktruppsorganisation med avlösningar 

varannan månad. Om denna säger chefen för 2. armékåren i en kårorder 

den 6 maj, som skulle delges all personal i efter den 1 maj organiserade täcktrupper 

bl a följande. ”De nu gjorda inkallelserna äro icke föranledda av något mot Sverige 

riktat hot. . . . Var och en känner av egen erfarenhet vilken tid, som fordras för 

att inkalla hempermitterad personal, utrusta den och förflytta den med järnväg, biltransporter 

och marscher till den plats, där den behövs. De större makterna i vår 

närhet ha ständigt relativt starka militära styrkor färdiga, som de på kort tid kunna 

samla för ett anfall på Sverige. . . . När oron i mars snabbt tillväxte, blev det 

därför nödvändigt att vidtaga vissa försiktighetsåtgärder. Dessa bestodo bl a i inkallande 

av så stora delar av armén, att det därefter är möjligt dels att snabbare 

samla övriga stridskrafter och dels hindra en fiende att överskrida de svenska gränserna 

med små, snabbt samlade styrkor. . . . Nu stå de inkallade förbanden 

169 INNEHÅLL

som täcktrupper utefter praktiskt taget alla gränser och kuster i landet. . . Täcktruppernas 

uppgift kräver icke för ögonblicket, att de ständigt äro i stridsställningar 

intill gränserna.” 

II. bat I 15 inkallades i april till den 16 maj och avlöste den 20 i Göteborg I. bat, 

som därefter gick i fältdepå och hempermitterade truppen. Samma gjorde 13. och 

14. komp I 45, som tjänstgjort i Värmland. 

Den 22 juni 1941 gick tyska och rumänska trupper utan krigsförklaring över ryska 

gränsen och den 26 juni förklarade Finland sig i krig med Sovjet. Efter starka 

påtryckningar från Tyskland medgav Sveriges regering och riksdag att Division 

Engelbrecht skulle få transporteras på svenska järnvägar från Norge till Finland. 

Beredskapsförstärkningar blev nu nödvändiga främst i Norrland. I 15 blev ej direkt 

berört. 

Planenligt inkallades till den 16 juli regementsstaben och regementstrossen I 15 

samt III. bat I 15. Den senare avgick till Göteborg den 20 juli för avlösning av II. bat 

I 15. Förbanden var organiserade i 1941 års organisation. 

Regstaben m m avtransporterades samma dag till Dals-Ed där regementschefen, 

överste Bergquist, med regementsstaben övertog befälet över Dals-Eds skyddsområde. 

Denna uppgift kvarstod till den 16/8, då befälet över skyddsområdet övertogs 

av regementsstabschefen, major Grönvall. Samtidigt återgick huvuddelen av 

regementsstaben m m till Borås för hempermittering. Återstoden återkom till Borås 

den 24 september. 

Bland mera kuriösa uppgifter under beredskapstiden får man väl anse den vara, 

vilken III. bat I 15 i Göteborg erhöll med fördelningsorder av den 20 augusti: Jämlikt 

Högkvo:Fst nr Op 1039 avtp III. bat I 15, utom 9. komp, enl tporder från 

Göteborg B:s station till Stenstorp, varifrån bat marscherar till trakten öster Hornborgasjön 

för arbeten med skörd av vass m m enligt bestämmelser i go nr 2863. Tunga 

vapen överlämnas till 9. komp. Gummistövlar (900 par) och ytterhandskar sändas 

till bat. 

Nämnda go upptog bl a följande P M. 

1 . Området, som skall skördas, ligger i trakten av Broddetorp – Röde Mosse vid 

sjöns nordöstra och nordliga stränder. 

2. Arealen uppskattas till sammanlagt cirka 600 hektar. 

3. Avkastningen beräknas till cirka 3.000 ton vass, torkad. 

4. Skördetiden beräknas till minst 14 dagar. 

7. Civil instruktör finns på varje plats. 

8. Svenska stråfoderhandelsföreningen, med vilken Kronan uppgör särskild 

överenskommelse, betalar till Kronan 3 öre per kg för torkad vara. Stråhandelsföreningen 

bestrider kostnaderna för bataljonens transport och förläggning. 

Bataljonstidningen fick under denna tid på vitsig göteborgska namnet ”Vass e’ 

go”! Redaktören av denna tidning skildrar på sitt sätt vasskörden: ”Vilken vass 

mina vänner! Stor härlig gulnad gammal träig vass! Som suckade ett sorgens sus 

över att inte ha blivit skördad för ungefär två månader sedan, då den var ung och 

grön. Vilka vasstrån sen! Tjocka som mammutträd. Det var knappt liarna bet på 

170 INNEHÅLL

den, men så rök också cirka 75 % av liarna första dagen. Sedan emellertid extra starka 

liar anskaffats, gick det bättre. Vasstråarna föllo som mäktiga furor för liarna, 

kastande upp kaskader av vatten samt släpades och fogades samman till de jättelika 

travar, som anspråkslöst kallas kärvar. Sen skulle virket, förlåt vassen i land. Man 

försökte med hästar men det gick inte alls. De arma kräken sjönko som gråstenar i 

dyn. Nej, det var bara att taga kärvarna på ryggen. Åtta till tio kärvar, dvs omkring 

70 kilo, lastades på varje soldatrygg. Och så bar det iväg halvannan kilometer till 

stranden. Under dessa sannskyldiga dödsmarscher fick man steg för steg kämpa sig 

fram. Det tolvgradiga vattnet stod ofta upp till midjan, men vad gjorde det, bara våra 

kreatur i landet räddades från svält, och har III. bataljon med sin virkesavverkning 

på Hornborgasjön gjort en nationalekonomisk välgärning, så är den stolt över 

att ha dragit sitt strå till stacken och har bara att säga till vårt lands alla hungriga 

kritter: Vassego.” 

III. bat I 15 återkom till Borås den 23 september och hempermitterades sedan 

fältdepån ordnats. 

För landets försörjning bedömdes tydligen vasskörden väsentlig såsom komplement 

till det vanliga stråfodret. Vasskörd skedde också på många andra platser. I 

detta sammanhang kan nämnas att de militära förbanden så snart det var möjligt, 

med folk och hästar hjälpte bönderna med sådd och skörd, vilket var ett annat bidrag 

till folkförsörjningen, men framförallt ett påtagligt tack till markägarna. Ännu 

väsentligare var naturligtvis de omfattande och särskilda permissionerna till jordbrukare 

och skogspersonal, som beviljades så snart behov förelåg och läget så tillät. 

4. omgångens täcktrupp omfattade för regementets del III. etappdepåinfanteribataljonen, 

som bestod av batstab samt 15. och 45. etappdepåinfanterikompanierna 

om vardera 250 man. Bataljonschef var kapten Karl Stenström. Inryckning skedde 

den 16 september och den 21 avtransporterades förbanden till Göteborg för avlösning 

av 9. komp I 15. 

I 4. omgångens täcktrupp ingick också regementsstaben m m I 45 samt I. bat I 45. 

Organisering av dessa enheter skedde några veckor senare närmare bestämt den 9 

oktober. Den 14 och 15 avtransporterades förbanden till Dals-Ed. De återkom till 

Fristad den 10 och 11 december. Liksom tidigare regementsstaben I 15 ingick regementsstaben 

I 45 såsom stab i Dals-Eds skyddsområde. Chef för I 45 och nu 

skyddsområdesbefälhavare var överste Frans Åhlund med major Carl Gustaf Blomberg 

som stabschef. 

I Dals-Ed blev I. bat I 45 avlöst den 9 december av III. bat I 45 (5. omgångens 

täcktrp) med förläggningar i Bästorp, Dals-Högen och Mon. 

I slutet av år 1941 utkom ”Anvisningar för tillfällig motortransport (transportorganisation 

X)”. Dessa innebar för regementets del, att vid mobilisering skulle 

motortransport ske av stridande delar av en bataljon (I. bat I 15). För den skull uttogs 

av tygdepartementet särskilda fordon härför (4 personbilar, 37 bussar och 37 

lastbilar). Därjämte anskaffades särskilda hästtransportinredningar att monteras på 

lastbil. Härmed påbörjades på allvar den viktiga uppgiften att göra infanteriet mera 

lättrörligt. 

171 INNEHÅLL

1941 års organisation 

Bl a på grund av tillkomsten av ny materiel skulle under tiden fram till den 1 augusti 

förbanden moderniseras genom övergång till 1941 års organisation. 

Skyttekompaniets gevärsgrupper minskades från 12 till 10 man med ett kulsprutegevär 

och kulsprutepistol. Dessutom tillfördes gevärsplutonen en 47 mm granatkastare. 

I bataljonen utgick jägarkompaniet och självständiga tunga plutonen och skapades 

i stället ett tungt kompani (4., 8. resp 12. tkomp) bestående av kulsprutetropp, 

granatkastarpluton (3 st 8 cm grk) och pansarvärnsluftvärnspluton (3 st 20 mm automatkanoner). 

Bataljonsstabskompani organiserades och tillfördes en jägarpluton. 

Regementsstabskompani organiserades. Förstärkningen av regementet inskränkte 

sig i huvudsak till bataljonens pvlvpluton, som med välutbildad personal blev ett 

bra närluftvärn. Granatkastarna av 47 mm kaliber var däremot en tvivelaktig satsning. 

Moderniseringen bestod främst av organisatoriska förändringar, där gevärsgruppens 

minskning till 10 man samt tillkomsten av stabskompanier och tunga 

kompanier var väsentliga förbättringar. 

1942 

I februari skedde avsevärda beredskapshöjningar. Man bedömde att det fanns risk 

för allierat ingripande i Norge. I samband därmed kunde ett tyskt anfall på Sverige 

befaras i syfte att säkra förbindelserna Tyskland – Danmark – Norge. Enligt en 

specialgruppstudie vid Krigshögskolan torde emellertid februarikrisen knappast ha 

berott på något direkt yttre hot. I stället kan orsaken ha varit en önskan från svensk 

sida att demonstrera militär styrka för att kunna övergå till en fastare hållning gentemot 

Tyskland. 

I 6. omgångens täcktrupper inkallades II. bat I 45 till den 6 februari och avtransporterades 

den 10 till Dals-Ed för avlösning av III. bat I 45. II. bat återgick den 23 

april till fältdepån i Borgstena och huvuddelen av soldaterna hempermitterades den 

29. 

I. bat I 15 inkallades till den 26 februari och avgick den 2 mars till Göteborg, där 

den i stort sett erhöll samma uppgifter som föregående vår. Förläggningen var bl a 

med batstab och I. komp i Vasa sjukhem, 2. komp Grimered (NV V Frölunda), 3. 

komp Lilla Torp. 

II. bat I 15 organiserades den 4 mars och avtransporterades den 8 mars till försvar 

av Onsala-halvön. 

Försvaret av Göteborgsområdet var nu starkare än våren 1941. Det förblev så till 

hösten genom att 13. och 14. komp I 15 den 2 juni avlöste I. bat I 15 samt III. bat 

I 15 den 14 september avlöste II. bat I 15. 

Den 6 augusti respektive den 20 november hempermitterades soldaterna vid 13. 

och 14. komp I 15 samt vid III. bat I 15. 

172 INNEHÅLL

Utbildningen dessa omgångar gav stort utrymme åt fria kriget. Fobef hade i april 

utgivit en noggrann plan härför, som reglerade förbandens uppgifter i olika alternativ. 

För tredje året i följd hade nu den starka förstärkningen av Göteborgsförsvaret, 

som varje vår ägt rum, successivt avvecklats och i november hade styrkan åter nått 

lägsta tänkbara nivå med hänsyn till de utrikespolitiska förhållandena. 

Mobiliseringsplatserna var 1942 på följande platser: 

I 15 

Regstab Norrby folkskola i Borås 

I. bat Lund, Sjömarken, V. Boda 

II. bat Holmens gård, Hulta, Källbäcksryd, Trandared, 

III. bat Viared 

13. komp Gässlösa 

14. komp Hestra 

I 45 

Regstab Folkhögskolan i Fristad 

I. bat Fristad, Skalle 

II. bat Borgstena, Mollaryd 

III. bat Rångedala 

13. komp Påtorp 

14. komp Asklanda 

III. etdepåinfbatstab Viskafors 

15. etdepåinfkomp Rydboholm 

45. etdepåinfkomp Bondarp i Gingri 

XIII. bevbat Seglora 

Beträffande utrustningen angavs år 1942 behovet av kulsprutepistol m/37-39 

vara 143 st vid vardera regementet. Av stridsvagnsminor beställdes strvmina m/39 i 

227 exemplar till vardera regementet med fördelning till regementstrossen och till 

14. kompaniet. 

1943 

Året kom att bli ett mycket intensivt och arbetsamt år med samtliga förband inkallade 

och med omorganisation till 1943 års krigsorganisation. 

13. komp I 45 tjänstgjorde sedan mitten av december 1942 vid Dals-Eds skyddsområde 

och hempermitterades den 20 januari. Efter två månader inkallades kompaniet 

på nytt för tjänstgöring 22 mars-20 april. 

III. etappdepåbataljonen under kapten Arthur Fulton med de till skyttekompanier 

tillfälligt organiserade 15. och 45. etappdepåinfanterikompanierna inkallades 

den 4 januari för tre månaders tjänstgöring vid Dals-Eds skyddsområde. 15. komp 

under befäl av löjtnanten Sven Berg underställdes dock fobefälhavaren i Göteborg. 

Förläggning Vasa sjukhem. 

173 INNEHÅLL

Den bataljon som mest fick röra på benen under beredskapen torde ha varit I. 

bataljon I 45 under våren 1943. Bataljonen, gamla III. bevakningsbataljonen, som i 

januari 1943 föryngrades med 1941 års klass, fördes av major Axelsson som ordinarie 

bataljonschef. Under fem månader vikarierade kapten Stahre. En tillgång på 

bataljonen var fem stabila kompaniadjutanter på stat, som samtliga rätt omgående 

blev förvaltare – Boberg, Sundstedt, Hilldén, Torsten Andersson och Hedberg. 

Detta och följande berättar I. bataljonsadjutanten, fänrik Herman Rydin. 

Sedan bataljonen genom inkallelse bringats upp till fältstyrka den 20 januari 1943 

gick den efter några samövningar – bl a på skidor – till Dalsland för att deltaga i 

fördelningsövningarna där – den s k februarirevolutionen. Redan under tilltransporten 

mötte svårigheter, då järnvägen markerades bombad och man i ösregn 

fick marschera ett bra stycke för att lasta på ett nytt tåg. Slädarna i en underställd 

transportgrupp fick lämnas kvar, men det gjorde inte så mycket för det fanns ingen 

snö. Även hästarna fick man av tåget på ett eller annat sätt mitt på linjen. 

Fördelningsövningarna var förnämligt upplagda. Det övades rörlig krigföring 

och tiden utnyttjades till bristningsgränsen. En enda söndag var ledig, då bataljonen 

besöktes av fältartister och delar av bataljonen beordrades till gudstjänst i Färgelanda. 

Tjällossningen hade börjat redan i januari och vägarna i Dalsland var bedrövliga. 

Efter att ha marscherat nära 100 mil på 23 dagar gick bataljonen som slutkläm med 

granatkastare, kulsprutor m/36 och 20 mm pansarvärnsluftvärnskanoner under 

bärning cirka två mil runt Hästefjorden. Fram på morgontimmarna anlände de fem 

kompaniadjutanterna med alla de 129 hästarna med vidhängande kärror och kuskar. 

Flera kuskar gick sovande eller halvsovande och höll sig i kärror och seltyg. 

Några timmar därefter kom via radion ett efterlängtat ”Eld upphör”. 

Den 12 mars, sedan bataljonen varit hemma och avlämnat vinterutrustningen, avgick 

den till av ÖB ledda övningar i Värmland. I jämförelse med Dalslandsövningarna 

var dessa övningar dock rena semestern trots att – lagom till övningarna 

– tjällossningen nått även dessa trakter. Bataljonen marscherade därefter till 

fots till 6 månaders beredskap vid norska gränsen. Marschen var lång och för 3. 

kompaniet under löjtnant Olof Ek icke utan risker då den långa sträckan gick på 

vårliga isar via Lekvattnet till Mitanders-fors – ”Fors” i Gösta Berlings saga. Här 

vid gränsen fick äntligen bataljonen vila benen men kom lagom för att utföra sedan 

en tid omsorgsfullt planlagda befästningsarbeten. Så långt enligt Herman Rydin. 

Bataljonens värnpliktiga, som hempermitterades den 25 september efter det att I. 

bat I 45 gått i fältdepå i Fristad, hade då bakom sig i en följd ett års grundläggande 

utbildning i Borås och sex månaders beredskapstjänstgöring. 

Hela I 45, utom I. bat som var i tjänst på annat håll, organiserades den 22 mars 

1943. I den första regementsdagordern undertecknad av regementschefen, överstelöjtnanten 

friherre G M von Stedingk och stabschefen kapten Per Rehnberg står: 

”Jag tager härmed befäl över Kungl Västgöta regemente, I 45, och hälsar befäl och 

trupp”. Namnet, som var inofficiellt, har därefter använts för att skilja detta rege- 

174 INNEHÅLL

Med kokkärlet i beredskap. 

mente från det andra fältregementet I 15, Älvsborgs regemente, låt vara att långt 

senare en ”namnväxling” skett. Men det är en annan historia! 

I 45, som var i tjänst en månad kunde helt ägna sig åt utbildning, vilken avslutades 

med deltagandet i stora fälttjänstövningar i Dalarna den 8-14 april. Regementet 

återgick därefter till fältdepån i Fristad, Borgstena (II. bat), Sparsör (III. 

bat) och Komlösa (13. komp) varefter truppen hempermitterades den 20 april. 

Den 18 maj organiserades hela I 15. Chef för fältregementet I 15 var nu överste 

Gunnar Brinck, stabschef major Nils Djurberg, bataljonschefer major Bertil 

Schmidt, kapten Hugo Håkansson och major Nils Åkerhielm samt chefer för 13. 

resp 14. kompaniet löjtnanterna Jonny Rahn och Sven Kretz. Regementet gick som 

vanligt till Göteborgs försvarsområde och kunde i huvudsak ägna tiden på Onsalahalvön 

åt utbildning, som avslutades med fälttjänstövningar 7-11 juni. Därefter 

återvände regementet till fältdepåerna i Borås (regstaben), Viared (I. och III. bat), 

Rydboholm (II. bat), Hässleholmen (13. komp) och Holmens gård (14. komp). 

Under åren som gått sedan 1940 med den då ganska improviserade grupperingen 

med huvudvikten förlagd till Onsalahalvöns försvar, hade man bl a genom övningar 

av olika slag och med ledning av erfarenheter utifrån efter hand ändrat krigsplanläggningen. 

Viktigast var erfarenheterna från strid mot pansarförband och mot 

175 INNEHÅLL

lufttrupp. Sålunda hölls huvuddelen av disponibel linjetrupp beredd för insats i olika 

riktningar samtidigt som man strävade efter att förlägga Göteborgs försvar närmare 

staden till mer stridsvagnshindrande terräng. 

Av den krigsplanläggning, som gällde den 1 oktober 1942 och en bit in på år 

1943 framgick att endast på Onsalahalvön söder om linjen Onsala kyrka-Vallda 

Sandö avsågs linjeförband för kustförsvar. Uppgiften skulle lösas av II. bataljonen I 

15, som var förstärkt med huvuddelen av I. kustförsvarsbat L 15. Ett kustförsvarskompani 

försvarade Särö och två kfkomp hade bevaknings- och försvarsuppgifter 

(även ingripande mot lufttrupp) söder Fjäråsställningen. III. bat I 15 var regementsreserv 

sydväst Kungsbacka beredd ingripa mot luftlandsättningar inom 

Kungsbacka-området eller mot söder Kungsbackafjorden landstigen fiende. 

I. bataljonen I 15 (utom ett komp), som löd direkt under fobefälhavaren, var 

grupperad i och söder staden med diverse rörliga uppgifter. Spärrförsvaret vid 

Askim och Alvered ålåg även bat, som för kustförsvaret och andra stationära uppgifter 

hade lokalförsvarsförband underställda. Kompaniet ur bataljonen, vilket var 

underställt den kustförsvarsbat, som försvarade Hisingen, hade till uppgift att lösa 

rörliga uppgifter. 

Fälttjänstövningen på Onsalahalvön i juni avsåg bl a att pröva försvarsgrupperingen. 

Härvid framkom, att vid en samtidigt insatt landstigning på Särölandet 

och söder Onsala-halvön stor risk förelåg att I 15 skulle inneslutas. Därmed 

skulle regementets möjligheter att medverka i försvaret av själva Göteborg omintetgöras. 

Med ledning av dessa erfarenheter beslöt man att omgruppera I 15 från Onsalahalvön 

till området söder Göteborg och den nya försvarsställningen där 

Askim – Alvered. Försvarsuppgiften på Onsala-halvön överläts helt på lokalförsvarsförband. 

Under förnyade fälttjänstövningar med I 15 hösten 1943 prövades denna nya 

krigsplaneanläggning, i vilken sedan I 15 kvarstod under resten av krigsåren. 

I 15 inkallades således ännu en gång detta år med tjänstgöring från den 7 september 

till den 11 oktober. II. bat och 13. komp, som nu var föryngrade med årsklass 

1940 (med 1 års första tjänstgöring) organiserades den 15 september och hempermitterades 

åter den 19 november. Sedan huvuddelen av I 15 återgått blev II. bat jämte 

13. komp den 7 oktober direkt underställd fobef i Göteborg. Utöver övningar på de 

nya uppgifterna, bl a fälttjänstövningar 5-6 oktober under Militärbefälhavarens 

ledning, utförde förbanden fältbefästningar i Askim-Alveredställningen. 

I denna nya gruppering var regstaben förlagd till Pixbo, II. bat till Alvered och 

III. bat jämte 14. komp till Askim. I. bat bibehöll i stort sett tidigare uppgift på Hisingen. 

XIII. bevakningsbataljonen under kapten Klas Särner var i tjänstgöring 22 

juli – 6 september 1943 med uppgifter inom XIII. fördelningen i Värmland. 

En viktig händelse, icke minst för de beredskapsinkallade, inträffade i augusti 

1943, då den s k permittenttrafiken upphörde. En regeringskommuniké utkom den 5 

augusti med följande huvudsakliga innehåll. ”Mellan svenska och tyska regeringar- 

176 INNEHÅLL

na har samförstånd uppnåtts därom, att transitotrafiken genom Sverige av permittenter 

och krigsmateriel skall upphöra under augusti månad.” 

Slutligen detta år inkallades III. bat I 45, under tiden 12 november 1943 – 5 

februari 1944. Detta var bataljonens andra omgång 1943. Bataljonschef var major 

Thor Holmqvist. Bataljonen låg i Värmland med staben i Elfverud samt 10. och 12. 

kompanierna i Töcksfors. Övriga kompanier i Torgåsmon och Limedsforsen. 

Många norska flyktingar fick man ta hand om och sända vidare in i Sverige. 

1943 års organisation 

Den 1 april 1943 omorganiserades infanteriregementena till 1943 års organisation. 

Detta innebar bl a att regementsstaben utökades med två radiogrupper, att pansarluftvärnsplutonen 

vid bataljonens tunga kompanier utökades med en pvlvgrupp till 

fyra grupper, att kulsprutetroppen fördubblades till en kspplut (4 ksp), att luftvärnskulspruteplutonen 

i 14. kompaniet ersattes med en pvlvplut med fyra 20 mm 

akan, att pansarvärnsplutonen där utökades med två grupper till sex 37 mm pvkan 

samt att en granatkastarpluton tillkom med tre 12 cm grk. Pionjärplutonen i samma 

kompani tillfördes en dubbel luftvärnskulspruta och fem eldsprutor. 

Antalet kulsprutepistoler utökades så att varje gevärsgrupp fick ytterligare en 

samt varje stab och tross minst en, det totala antalet vid ett regemente blev 534 st 

kpist m/37-39. Automatgevär m/42 tillkom nu med två ag i varje gevärsgrupp och 

fyra ag i varje jägargrupp, tillsammans 286 ag vid ett regemente. 20 mm pansarvärnsgevär 

m/42 ingick med tre i regstab, två i batstab och tre i skkomp, tillsammans 

36 i varje regemente. Kulspruta m/42 ersatte ksp m/36 i bataljonens skyttekompanier 

och tunga kompani. 

Vid gevärsplutonen inordnades det nytillkomna pansarvärnsgeväret tillsammans 

med 47 mm grk i en specialgrupp. Plutonen tilldelades nu också en plutonkärra. 

Regementstrossen tillfördes en tross-stab med personal ur trängtrupperna för att 

förbättra ledningen av underhållstjänsten. 

I denna nya organisation blev också utrustningen med minor och sprängmedel 

förbättrad. 

Ombeväpningen med kpist, ag och pvg torde ej blivit helt klar detta år, ty i slutet 

av november 1943 anmälde tygofficeren ganska stora brister. Förbanden, vilka 

var i tjänst, syns emellertid ha varit utrustade enligt fältutrustningslistorna genom 

lån från andra fältdepåer. 

1944 

När året gick in var III. bat I 45 i tjänst i Värmland. Det var andra julen i fält för 

bataljonen. Förra gången var det julen 1941 i Dalsland. Bataljonen återkom till fältdepån 

i Sparsör i slutet av januari och hempermitterade truppen den 5 februari. 

Årsklass 1942 krigsplacerades vid II. bat I 45 (utom 6. komp och grkplut 8. 

komp), vid tunga granatkastarplutonen och en pansarvärnsgrupp 14. komp I 45 

samt vid tunga granatkastarplutonen och pionjärplutonen 14. komp I 15. Årsklas- 

sen hade att fullgöra sex månaders beredskapstjänstgöring i omedelbar anslutning 

177 INNEHÅLL

till första tjänstgöringens tolv månader. Förbanden organiserades den 19 mars och 

avtransporterades den 25 till Göteborgs försvarsområde. Bataljonschef var nu liksom 

tidigare major Stig Bolling med fänrik Tor Sigvard Backlund som 1. bataljonsadjutant. 

Bataljonen fick en ganska spridd förläggning med batstab och skolkomp (gruppchefsskola) 

i trakten av Vallda säteri, stabskomp i Askim, 5. komp vid Mariedal, 

Mönster, Vässingsö, 7. komp vid Lerkil, Valldahemmet, Råö, 8. komp vid Särö, 

Vallda Sandö. De tunga granatkatarplutonerna och jägarplutonen var förlagda till 

Nya Varvet under befäl av fänriken Nils Nord. I början på maj förflyttades batstab 

och 5. komp till Vasa sjukhem, 7. komp till Hovgården och 8. komp till Torslanda. I 

och med att I 15 inträffade i Göteborg blev det återigen omgrupperingar. 

Under tiden för H M Konungens vistelse på Särö, med början den 30 juni förlades 

dit ett komp ur II. bat I 45 under befäl av löjtnant Holger Sylvén med uppgift 

att svara för Konungens säkerhet. 

Den 16 maj organiserades regstab I 15, III. bat I 15, 14. komp I 15, 6. komp I 45 

samt 15. etappdepåinfanterikomp. Förbanden gick 19 maj till Göteborg för uppgifter 

enligt krigsplanläggningen bl a i anslutning till Askim-Alveredlinjen. II. bat 

I 45 underställdes Ch I 15 överste Gunnar Brinck. Militärbefälhavaren ledde den 

24-26 juli fälttjänstövningar i syfte att pröva krigsplanläggningen och förbanden. 

Då hade också I. bat I 15 med organiseringsdag 10 juni tillstött och ingått i sina 

ordinarie uppgifter på Hisingen direkt underställd fobefälhavaren. Batstab och 4. 

komp låg vid Hovgården, I. komp vid Torslanda, 2. komp vid Säve och 3. komp i 

Vasa sjukhem. Den 11-13 juli utsattes bataljonen för en överraskande inspektion 

av chefen för armén. Inspektionen innebar bl a ”en längre förflyttning utanför Hisingen”. 

Denna gick tydligen söderut, ty cheferna för II. bat I 45 och III. bat I 15 

skulle på morgonen den 12 juli inställa sig 1 km V Kungsbacka för att åtfölja inspektionen. 

Tyvärr berättar arkivhandlingarna intet om resultatet! 

Den 6 juni 1944 inledde de allierade den länge väntade invasionen i Västeuropa. 

I slutet av juli återgick regstab I 15, III. bat och övriga som organiserats i maj 

till fältdepåerna med hempermittering av truppen den 31 juli. 

Innan dess hade II. bat I 15, 13. komp I 15 och 45. etappdepåkompaniet, som organiserades 

den 25 juli, övertagit beredskapsuppgifterna söder om Göteborg. Chef 

för II. bat var nu major Nils Djurberg med fänrik Karl-Henrik Wilén som 1. batadj. 

13. komp och 45. komp var förlagda till Askim och bataljonen söder om Mölndal 

med batstaben i Kärra. 

Den 21 augusti avlöste en bataljon ur I 17 I. bat som återgick till fältdepån och 

hempermitterade truppen den 29 augusti. 

Några dagar senare var II. bat med flera hemma igen och kunde hempermittera 

truppen den 6 september. 

II. bat I 45 gick i fältdepå den 18 september och hempermitterade truppen den 21 

september. 

Härmed var den ”vanliga” vår- och sommartjänstgöringen inom Göteborgs försvarsområde 

avslutad för femte och sista gången. 

178 INNEHÅLL

XIII. bevakningsbat under kapten Klas Särner var i tjänstgöring 21 augusti – 13 

oktober 1944 i trakten av Charlottenberg. 

I. bat I 45 och III. etappdepåinfanteribatstaben organiserades den 19 november 

och var i tjänst till slutet av januari 1945. I. bat var förlagd till Dals-Eds skyddsområde. 

I 45 var ej samlat detta år. Däremot deltog i mars-april 1944 befäl ur regementet 

i fältövningar i trakterna av Arvika och Charlottenberg under ledning av chefen för 

XIII. fördelningen, överste A T Bergquist. 

Beträffande utrustningen kvarstod viss brist på automatgevär och pansarvärnsgevär 

ända till den 3 nov 1944 då behovet för båda regementena rapporterades vara 

helt fyllt. 

Däremot rapporterades den 19 januari 1944, att nedanstående förband icke kan 

organiseras enligt för vinterorganisation gällande bestämmelser, nämligen I 15, III. 

etappdepåinfanteribat, XIII. bevbat och 19. arbetskomp. Största bristerna är i fråga 

om pälsar, vinterskodon, skidor, utrustning för kärror, pulkor, kolkaminer, motorskidor, 

plogar och sjuktransportmateriel. 

1945 

Årsklass 1943 krigsplacerades vid III. bat I 45 (utom vid 10. komp) samt vid sjukbärarpluton 

I 15. Förbanden organiserades den 4 april och beredskapstjänstgöringen 

var i likhet med tidigare årsklasser planerad att pågå i sex månader. Bataljonschef 

var major Bengt Schildt. Bataljonen var grupperad vid norska gränsen i Dalarna 

i trakten av Särna. 

Den 7 maj inkallades enligt plan III. bat I 15 samt 10. komp I 45. Ett skkomp avdelades 

till Göteborg. I övrigt grupperades bataljonen med en pluton i Strömstad 

och huvuddelen i Hogdal. Till bataljonen anslöts också sjukbärarplutonen I 15. 10. 

komp I 45 gick till bataljonen i Dalarna. Tjänstgöringen blev mycket kortvarig ty i 

regementsorder av den 16 maj gavs order om hempermittering snarast, ”emedan 

klarhet nu vunnits, att något omhändertagande i Sverige av tyska trupper från Norge 

för närvarande icke avses”. 

Den tyska kapitulationen ägde rum på alla krigsskådeplatser den 8 maj eller rättare 

sagt från den 9 kl 00.01. I Norge var dock kapitulationen ett faktum den 7 maj. 

Sedan man snart därefter också kunde konstatera, att tyskarna i Norge och Danmark 

med bestående disciplin och ordning genomförde kapitulationen, avvecklades 

beredskapsåtgärderna i Sverige snarast möjligt. 

Detta innebar bl a, att III. bat I 45 den 13 juni fick order att gå i fältdepå och hempermittera 

truppen, vilket skedde omkring den 20 juni. De planerade sex månadernas 

beredskap blev bara drygt två! 

Nu avvecklade också hela fältdepåorganisationen och förbandens förråd koncentrerades 

åter till kasern. Förrådsställningen blev åter i stort sett lika olämpligt samlad 

som den var före 1940. Kasernvindarna behövde man dock lyckligtvis ej använda. 

179 INNEHÅLL

Vår beredskap blev god. 

Krigsåren innebar självklart en mycket stor anspänning och mycket arbete. Detta 

gällde icke minst I 15 depå, som ytterst var ansvarig för att fältförbanden försågs 

med utbildad personal, med hästar och med utrustning av alla de slag. Vid studiet av 

de tillgängliga men knapphändiga arkivhandlingarna får man ett bestämt intryck 

av, att såväl fältförbanden som I 15 depå löste sina uppgifter synnerligen väl. 

För dem som i likhet med författaren var unga officerare blev beredskapstiden en 

otroligt lärorik och minnesrik tid. Att redan som fänrik få bli chef för ett fältkompani 

var en stimulerande upplevelse och finaste tänkbara upptakt till det yrke man 

valt. Den hårda yttre verkligheten och det påtagliga allvaret skapade en sammanhållning 

mellan de värnpliktiga, officerarna och underofficerarna i reserven och 

oss yrkesmän, som snabbt resulterade i fältdugliga förband. Vi lärde oss mycket tillsammans 

och hade glädje av varandra. Vänskapsband för livet knöts. Om kriget 

skulle komma visste vi, att vi skulle klara de svåra uppgifterna. 

Sten Lindqvist 

180 INNEHÅLL

Från 1945 till nutid 

Avsikten med detta kapitel är att i korta drag återge de väsentligaste händelserna – 

milstolparna – vid regementet efter andra världskrigets slut. 

Efter de långa och pressande åren, om vilka vi läst på föregående sidor, kom nu 

de efterlängtade signalerna om en successiv avveckling av den förstärkta beredskapen 

och återgång till fredsfot med början 1/7 1945. 

Ett efter ett avrustades fältförbanden och all personal, utom den aktiva, hemförlovades. 

Den gångna tiden hade slitit hårt på både människor och materiel. Ett intensivt 

återuppbyggnadsarbete präglade också den närmaste perioden, varvid, jämsides 

med fortsatt utbildning av nya åldersklasser, framförallt mobiliseringsförråden 

måste kompletteras. Vid samma tid hade dessutom Försvarets centrala organisationsnämnd 

– FCO – förlagt sina undersökningar till I 15. 

Rationaliseringsundersökningarna vid regementet 

Dessa undersökningar gick ut på att rationalisera främst stabs- och förvaltningssidan 

vid fredsförbanden inom armén och på så sätt åstadkomma besparingar. Under 

en lång tid kunde man se chefen för nämnden, generalmajor Axel Bredberg, åtföljd 

av sina civila och militära medhjälpare besöka regementet. Tidsstudiemännen 

med sina kronometerur blev en allt vanligare syn – än på expeditioner och förråd 

– än bland matlagningskärl i köket eller vedstaplarna längs Varbergsvägen – ja, 

på alla platser där det överhuvudtaget gick att tidsstudera ett arbete. Den mångåriga 

undersökningen utmynnade 1949 i den stabs- och förvaltningsorganisation 

som i stort bestått intill våra dagar. 

181 INNEHÅLL

I 15 blir ett pansarinfanteriregemente 

Erfarenheterna från kriget påverkade den taktiska och tekniska utvecklingen även i 

Sverige och 1948 beslöt statsmakterna upprättandet av pansarbrigader i krigsorganisation. 

Det kom på Kungl Älvsborgs och Kungl Skaraborgs regementes i 

Skövde lott att tillsammans svara för huvuddelen av två av dessa brigader. Detta 

hade till följd en omläggning av utbildningen såväl på befälssidan som vid åldersklassen 

med tyngdpunkt på motorsidan. Kaserngård och uppställningsplatser, tidigare 

till trängsel fyllda med hästar och kärror av mångskiftande slag, invaderades 

nu istället av specialmotorfordon bl a KP-bilen, som längre fram kom att spela en 

roll vid de svenska FN-bataljonerna. 

Mången gammal älvsborgare fällde väl i smyg en tår vid minnet av sina fyrbenta 

vänner, men den nya generationen hälsade med glädje utvecklingen. Dock bestod 

regementets krigsorganisation fortfarande till huvuddelen av anspända enheter och 

ett tjugotal ridhästar var uppstallade i det s k vinterstallet till båtnad för dem som på 

grund av sin krigsplacering måste eller av intresse ville vidmakthålla sina hippologiska 

färdigheter. Ungefär samtidigt lades repetitionsutbildningen om från inkallelse 

åldersklassvis till övningar i krigsorganiserade förband. Man vann härigenom en 

avsevärd höjning av mobiliserings- och insatsberedskapen omedelbart efter mobilisering. 

Omläggningen medförde för regementets del en decentralisering av förråden 

till sjuhäradsbygden. Mobiliserings- och förvaltningssidan hade i sanning bråda 

dagar. 

Den krigsförbandsvisa repetitionsutbildningen 

I anslutning till föregående avsnitt några ord om de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna, 

som årligen återkom vår och höst med kraftsamling till den senare tidpunkten. 

De kännetecknades av en koncentrerad utbildning och avslutades med 

tillämpningsövningar mestadels inom militärområdet under militärbefälhavarens 

ledning. Vid flera tillfällen deltog emellertid älvsborgare med framgång i de stort 

upplagda arméfälttjänstövningarna. Här några axplock som med säkerhet kommer 

att väcka till liv många minnen. ”Höstlövet” 1951 i Skaraborg – Dalarna 

1953 – Skillingaryd 1957 – Dalsland 1958 – ”Västgötaknallen” i Skaraborg 1960 

– Uppland 1962 – den väldigaste manövern efter kriget i Skåne 1964 – Bohuslän 

1968 – Halland 1970 och 1972. 

Konungabesöket 1951 

Efter sitt trontillträde besökte konung Gustav VI Adolf under sin Eriksgata Borås 

stad 15/8 och inspekterade samtidigt regementet. Regementschefen, överste Gustav 

Åkerman, lämnade av och därefter paraderade såväl inneliggande åldersklass som 

inkallade repetitionsövningsförband. Skaror av civila hade samlats för att åse evenemanget 

och få en glimt av den nye och avhållne monarken. 

182 INNEHÅLL

Inryckning på mobiliseringsorten 1969. 

Utställningen ”Dagens försvar” 

Rubricerade utställning ägde rum vid regementet 25–26/8 1951 i Borås befälsutbildningsförenings 

regi. Det blev en stor succé och publikanslutningen överträffade 

alla kalkyler. Över 10 000 besåg själva expon förlagd till kasernerna med omnejd 

och den med spänd förväntning emotsedda stridsövningen vid Osdals lada, ledd av 

kapten Kurt Conny Håkansson, nyss återkommen från strids-zonen i Korea efter en 

meriterande FN-tjänstgöring som sambandsofficer, följdes av ca 25 000. Kriget i 

fjärran östern kastade sin skugga över världen och Kurt Conny ville ge en så riktig 

bild som möjligt av modern stridsteknik och dess fasor. Med största sannolikhet 

fick de flesta sig en tankeställare efter att ha bevittnat den realistiskt genomförda övningen. 

183 INNEHÅLL

Dragkamp, ett uppskattat inslag 

på Regementets dag. 

Personal ur kavalleriet till I 15 

Vi skriver nu 1952. 

Kavalleriförbanden i Sverige, utom ett fåtal, avhästades och omorganiserades till 

motor- och cykelenheter. I samband därmed överfördes personal ur kavalleriet för 

tjänstgöring vid vissa infanteriförband och så kom det sig att våra personalkårer utökades 

med representanter från detta beridna truppslag. Samtidigt skulle vid regementet 

utbildas en skvadron värnpliktiga med hemvist i Skaraborgs län för att efter 

rekryttjänstgöringen krigsplaceras i kavalleriets nyuppsatta cykelbataljoner. Det 

nya tillskottet av skickliga ryttare kom givetvis att ytterligare befrämja det av hävd 

stora ridintresset såväl på regementet som i staden och medförde ett ordentligt uppsving 

för ridsporten. Många av I 15:s egna subalterner deltog bl a i ridtävlingar 

runt om i landet, vilket – enligt malisen – förskaffade regementet epitetet ”K 15”. 

Internationella kontakter 

Under efterkrigstiden har I 15 besökts av åtskilliga militärattachéer. Dessa besök 

har dock i regel varit mycket kortvariga och några betydande erfarenheter har väl 

på grund av tidsbrist icke kunnat utbytas. Desto mer glädjande var när två engelska 

officerare 1954 respektive 1967 fick följa verksamheten under ca tre veckor. Många 

tillfällen gavs då att berika varandra på olika områden ej enbart i tjänsten utan jäm- 

184 INNEHÅLL

Julmiddagen, det stora årliga mötet mellan regementet och bygden. 

väl under fritiden. Från det första besöket bör måhända en episod av det mera humoristiska 

slaget bevaras åt eftervärlden. 

Vid en av de många fester som gavs till den engelske gästens ära tillfrågades han 

huruvida han var intresserad av jakt. Ivrigt bejakande detta sporde han vad för slags 

villebråd det var fråga om. ”Harar” blev svaret. ”Hade han jagat sådana förut?” 

”Jadå”. För säkerhets skull framplockades med viss möda ett lexikon och en prydlig 

bild av bemälda djur förevisades. Allt var sålunda klart för jakten, som skulle äga 

rum dagen därpå. Den brittiske gentlemannen försågs med skjutvapen och utplacerades 

på ett lämpligt pass. Nu hör det till historien att detta inträffade på senvintern 

– en mycket snörik sådan förresten. Tyvärr hade de svenska värdarna förbigått 

det viktiga faktum att moder Natur brukar skänka svenskharen en vit pälsskrud 

under den kalla årstiden. Detta år var inget undantag. När nu den bålde jägaren 

satt helspänd på sitt pass dök helt plötsligt en vit hare upp mitt framför honom. 

Under några ögonblick stirrade de båda kontrahenterna förstenade och förskräckta 

på varandra varefter haren tog sin mats ur skolan och skuttade iväg. För 

sent insåg engelsmannen att det inte var ett hemskt sagodjur ur den nordiska faunan 

utan en livs levande harpalt, som så snöpligt slunkit ur hans grepp. Säkerligen återvände 

han till sitt hemland åtminstone en upplevelse rikare. 

185 INNEHÅLL

Ej heller bör förglömmas de livaktiga och uppskattade årliga skytteutbytena med 

två av våra nordiska grannländer som startade i mitten av 50-talet. Hårda duster utkämpades 

i kamratlig anda mellan å ena sidan officerskåren och dess kolleger från 

Feltherrens Fodregiment i Danmark, å andra sidan mellan regementets skytteförening 

och skyttar från Moss i Norge. De sistnämnda tävlingarna äger fortfarande 

rum under det att det förstnämnda utbytet avtynade och självdog i och med 

att det danska regementet bortrationaliserades i slutet på 60-talet. 

De viktigaste och mest betydelsefulla internationella erfarenheterna och kontakterna 

har dock vunnits inom FN-tjänstens ram. Åtskilliga älvsborgare har tjänat 

fredens sak varhelst världsläget så krävt – i Kongo, Gaza, Mellersta östern, Korea, 

Kashmir eller på Cypern. En tragisk händelse inträffade i juli 1970 under utnötningskriget 

mellan Egypten och Israel vid södra sektorn av Suezkanalen. 

Överstelöjtnant Jens Bögvad, som var chef för FN:s observatörsgrupp på den 

östra sidan, stupade på sin post för en egyptisk kula. 

Avhästningen ett faktum 

Behovet av hästar i krigsorganisationen hade efter hand minskat och i slutet av 50talet 

var alla enheter motoriserade. Tjänste- och privathästar tillhörande våra kamrater 

från kavalleriet motiverade fortfarande en uppstallning vid regementet men 

när nya verksamhetsfält på andra håll öppnade sig försvann våra beridna kolleger 

en efter en eller uppgick i våra egna befälskårer. Vägande skäl fanns inte längre för 

att bibehålla hästbeståndet och den 14/6 1959 utrymdes det gamla minnesrika vinterstallet 

för att så småningom byggas om till en musikens högborg. Där man förut 

kunde höra gnägganden blandade med hovarnas klamp möts man idag av sköna 

klanger i dur och moll. 

Pansaringenjörsutbildning 

I krigsorganisationens pansarbrigader ingår pansaringenjörsbataljoner. Statsmakterna 

beslöt att fr o m 1962 förlägga ett utbildningskompani från Ing 2 till I 15 

allt i syfte att rationalisera utbildning och skapa större möjligheter till samövning. 

Kompaniet bestod till huvuddelen av värnpliktiga bosatta i Småland. För att leda 

denna speciella typ av utbildning stationerades aktivt befäl ur ingenjörstrupperna 

vid regementet. Denna verksamhet varade till 1966 och många broar över Viskan 

och andra vattendrag i Västsverige bär vittnesbörd om bl a kompaniets höga brobyggnadsstandard. 

Att det ej enbart var fråga om specialister på övergång av vattendrag 

visar också vägnätet på övningsfältet, som efter en kraftfull insats av dåvarande 

regementschefen, överste Sigmund Ahnfelt och genom ingenjörssoldaternas 

försorg fått sin nuvarande utformning. 

186 INNEHÅLL

Bandvagn 202. 

50 år sedan inflyttningen från Fristad hed 

Den 6 oktober 1914 – en strålande solskensdag – lämnade regementet den gamla 

’’hea”, mötesplats sedan 1797, för att ta i bruk de nybyggda kasernerna belägna i utkanten 

av Borås stad mellan vägarna ledande mot Göteborg och Varberg. 50 år 

senare firades denna tilldragelse med ett högtidligt och anslående jubileum och 

för en dag fick ortsborna återuppliva minnen från den gamla tiden kring den 

ärevördiga heden. Regementets livaktiga kamratförening celebrerade samtidigt 

25-årsminnet av sin tillblivelse. Med SJ-myndigheternas välvilliga bistånd hade en 

uppmärksammad tågresa efter tidstypiskt lok arrangerats. En klang- och jubeldag 

för såväl gamla som unga. 

Återgång till infanteriregemente 

Som tidigare har nämnts blev I 15 ett pansarinfanteriregemente 1948. Femton år senare 

var det dags för en återgång till ”vanligt” infanteri – dock utan hästar. De till 

regementets förfogande stående övningsfälten vid och utom Borås kunde inte länge 

tillgodose de säkerhetskrav som modern pansarinfanteriutbildning fordrade. Det 

187 INNEHÅLL

Anfall över Viskan visas vid den österrikiske infanteriinspektörens besök i november 

1965. 

unika inträffade emellertid att de under grundutbildningen infanteriutbildade värnpliktiga 

till stor del måste krigsplaceras vid de delar av pansarbrigaderna som ingick 

i krigsorganisationen intill slutet av 60-talet. Då påbörjades omorganisationen 

till nuvarande infanteribrigader. I detta sammanhang kan också nämnas de omfattande 

och framgångsrika försöken med bandvagnar vid regementet åren 

1971-72. 

Byggnationen 

Alltsedan inflyttningen till Borås 1914 har grundstommen i kasernetablissemanget 

bestått av kanslihuset, de tre stora kasernerna, förvaltningsbyggnaden, matsalen 

och gymnastiksalen. Sjukhus, vakt- och mässlokaler samt förrådsutrymmen 

kompletterar bilden. Det yttre skalet finns kvar men tidens krav och utvecklingen 

inom skilda områden har motiverat avsevärda renoveringar och tillbyggnader. 

Kasernvindarna, tidigare ianspråktagna som mobiliseringsförråd – 

mången veteran kommer säkert ihåg hur materielen i rasande fart slängdes ner på 

188 INNEHÅLL

kaserngården vid den kritiska tidpunkten i april 1940 då förstärkt beredskap anbefallts 

– har ombyggts till moderna och ändamålsenliga utbildningslokaler. Den 

store byggherren var överste Gustav Åkerman, som under sin regementschefstid bl 

a lät göra om det gamla landeriet Katrineberg – som under tidernas lopp växlat 

från regementschefsbostad till bibliotek och soldathem – till underofficersmäss. 

Underofficerskåren – numera kompaniofficerskåren – förvaltar landeriet på ett 

pietetsfullt sätt. En ödesdiger brand nyårsafton 1960 eldhärjade tyvärr byggnaden 

men efter två år var det klart för återinvigning av Katrineberg om möjligt i ett bättre 

skick än förut. Utan att överdriva kan man förmoda att denna mäss torde vara en 

av de vackraste i sitt slag i vårt land. Ett länge närt behov av regementsmuseum tillgodosågs 

när ett sådant med tillhörande kyrksal invigdes i september 1959 i en av 

ovannämnda Katrinebergs flyglar. Förtjänsten av detta tillkommer överste Erik 

Rosengren. Var pengarna togs ifrån kan måhända ha sitt intresse. Redan under 

överste Gunnar Brincks chefskap på 40-talet insamlades pengar för att realisera ett 

projekt som länge legat regementschefen varmt om hjärtat, nämligen uppförandet 

av en kyrka på ”Igelkottahöjden”. Tyvärr räckte inte pengarna till att förverkliga 

denna vackra tanke utan de överfördes till och förvaltades av ”Föreningen för 

andlig och kulturell verksamhet” som i sin tur donerade de nödvändiga penningmedlen 

som behövdes för att skapa ovannämnda museum. 

Kasernerna har i tur och ordning moderniserats och bl a försetts med varmvatten 

till glädje för mången renlighetsivrande värnpliktig. Att i detalj beskriva 

alla förbättringar på byggnadsfronten skulle föra alltför långt. Som slutvinjett 

bör dock framhållas att byggnationen fortsätter med den nuvarande regementschefen, 

överste Gunnar Lundquist, som drivande kraft och har bl a resulterat i 

de för åretruntutbildningen så viktiga övningshallarna och en renovering av matinrättningen 

är att förvänta inom de närmaste åren. 

Remmene skjutfält och Tånga hed 

Den 1/7 anförtroddes I 15 förvaltningsansvaret över Remmene skjutfält med 

tillhörande läger i utkanten av Vårgårda, Tånga hed. En kort historik kan 

vara på sin plats då fältet sedan en lång tid stått i blickpunkten på grund av 

föreslagen – numera av riksdagen fastställd – utvidgning med därmed sammanhängande 

expropriation av mark och byggnader. Redan år 1862 försåldes till 

Kungl Göta artilleriregemente i Göteborg det område på vilket Tångalägret uppfördes. 

Vapenutvecklingen krävde emellertid ett större fält och efter decennier av 

kontroverser slöts ett avtal 1889 med en rad markägare i Remmene om mark 

för disponering som skjutfält, vilket det förblev intill A 2:s nedläggning 1962. Ett 

annat göteborgsförband, Göta Luftvärnsregemente, övertog ansvaret intill dess I 15 

tillträdde. Övriga förband inom militärområdet åtnjuter också förmånen att använda 

fältet för stridsskjutningar dock i begränsad omfattning. Tanken är att i 

framtiden kunna utnyttja området för skjutning i kompaniförband på ett flertal 

”stationer”. 

189 INNEHÅLL

Nuvarande och kommande fredsorganisation 

I likhet med övriga regementen har I 15:s fredsorganisation varit baserad på dels en 

stabs- och förvaltningssida dels en utbildningssida med övningsbataljon. Förutom 

utbildningen av personal till krigsorganisationens fält- och lokalförsvarsförband 

har regementet även svarat för mobiliseringen av förstnämnda enheter. 

De till följd av 1972 års försvarsbeslut minskade anslagen kommer bl a att medföra 

en nedskärning av antalet militära administrationer varvid regementen och försvarsområdesstaber 

successivt sammanslås i tre etapper. Försvarsområdesstaberna 

skall därvid övertaga hela mobiliseringsansvaret vid den gemensamma myndigheten. 

För I 15:s del är ett samgående med Älvsborgs fostab aktuellt 1975. 

Bengt Kjellgren 

190 INNEHÅLL

Regementets fälttecken 

Ur Arméreglementet del I mom 15:81: ”1. fanföraren för utan fanvakt den blottade 

fanan till förbandets vänstra flygel och därefter längs fronten framför kompanicheferna 

så, att fanan väl kan ses av varje man inom förbandet.” 

När älvsborgare av olika grader deltar i denna ceremoni, är det nog inte många, 

som känner de urgamla minnen, som göms i deras fana. Kanske vet de att I 15:s 

fana är den äldsta nu i bruk varande regementsfanan i vårt land. Det finns dock 

djupare rötter. Låt oss skärskåda dem. 

Fälttecken har funnits sedan urminnes tider. Man måste i en större hop människor 

kunna se var ledaren är. 

Antikens högkulturer hade många olika fälttecken i sina härar. Man skilde tidigt 

mellan enklare, med vilka man endast syftade att signalera, och sådana som var utmärkande 

för ett visst förband. Så var det i Roms arméer, där de berömda örnarna 

var legionens sinnebild. De germanska stammarna förde andra djurbilder på stänger. 

Så småningom utbyttes dessa djurbilder mot fanor, ofta med motsvarande djurbilder, 

och därmed är vi framme vid den heraldik (läran om vapenbilders rätta sammansättning 

och bruk), som utvecklades under medeltiden och som återspeglas i vår 

fana. 

I det föregående talades om andra fälttecken än de, som var en sinnebild för förbandet. 

Förbandets sinnebild t ex vår fana, skiljer sig från flaggor på samma sätt 

som antikens djurbilder skilde sig från andra i fält brukade tecken. En fana inviges 

eller överlämnas under högtidliga former till ett förband, medan en flagga vid förslitning 

utan vidare kan ersättas med en ny. 

Ordet fana har icke alltid brukats på samma sätt som nu. Under 1500-talet användes 

beteckningen fänika för fotfolkets fälttecken (fänika betecknade samtidigt 

en truppenhet) under det att rytteriets kallades fana. Mot slutet av århundradet fick 

fotfolkets fälttecken benämningen fana medan rytteriets fälttecken under 1600-talet 

kom att kallas standar. 

I vår fanas vapen, Göteborgs stads vapen, går den gamla djurbilden från antiken 

igen. Lejonet är ursprungligen Folkungadynastins släktvapen. Ätten härskade i 

Sverige 1250-1363. Detta vapen kom som symbol för Göta rike in i stora riks- 

191 INNEHÅLL

vapnet redan 1448. När Gustav II Adolf år 1621 skulle fastställa ett stadsvapen för 

det nyplanerade Göteborg gavs detta mycket säregna vapen till staden. Säreget därför 

att Folkungalejonet håller det lilla riksvapnet, de tre kronorna, i sin vänstra tass. 

De tre kronorna användes första gången av Albrekt av Mecklenburg 1364. Dessa 

bildade från 1448 tillsammans med Folkungalejonet det stora riksvapnet. 1600talets 

symbolik syns mot denna bakgrund klart återspeglad i vår fana. Göternas stad 

skall värna riket i väster. Innan bakgrunden till att detta vapen föres i vår fana skildras, 

bör något sägas om de svartgula fälten ”i strijmor”, som det står i en förteckning 

från 1673. Svart och gult är Västergötlands färger. De går tillbaka på färgerna 

i landskapsvapnet. I likhet med övriga landskapsvapen tillkom detta i samband 

med Gustav Vasas begravning 1560. 

Fanor under medeltiden och in på 1500-talet hade mycket olika utseende. Vågräta 

fält (”strijmor”) i olika färger var vanliga. Det framgår bl a av Johannes Magnus 

berömda teckningar på hans kartbilder. Formen fortlevde under 1600-talet. När 

Karl XI skulle ordna upp oredan i regementenas fanheraldik gällde det bl a att kunna 

skilja mellan olika regementen från samma landskap. Alla skulle föra landskapets 

färger. Dessa måste då ordnas på olika sätt. Det var då naturligt att använda sig 

av olikfärgade vågräta fält i anslutning till en befintlig tradition. Senare har denna 

utformning av fanor icke varit vanlig. Vår fana har alltså en klar anknytning till 

medeltida traditioner och former. 

Den fana, som vi nu har, och vars historiska bakgrund skildrats, är till utformningen 

helt lik dem som såsom kompanifanor tilldelades regementet 1689. Hur 

fanorna såg ut mellan regementets tillkomst 1624 och fram till Karl XI:s systematisering 

är mycket oklart. Under 1600-talet var det oftast regementschefen själv som 

bestämde detaljutseendet på sina fanor. Till Karl X Gustavs polska krig tycks dock 

älvsborgarna ha fått fanor, som var gula med riksregalierna målade på duk. Livfanan 

var sannolikt vit med stora riksvapnet. De övriga kompaniernas symboler bör 

ha varit kronan, svärdet, spiran, äpplet, nyckeln, smörjhornet och ringen. Dessa fanor 

angivs i början av 1670-talet som förslitna. Nya erhölls 1674 och de var sannolikt 

i stort sett av samma utseende som 1689 års fanor, av vilka en är bevarad på 

Köpenhamns Tyghus. 

Karl XI:s fanor utformades efter klara principer, som gav stadga åt fanornas utformning 

och tilldelning. Ett infanteriregemente skulle föra följande fanor: 

Livkompaniet: vit fana med stora riksvapnet, samt i dukens övre inre hörn närmast 

stången landskapets vapen. Övriga kompanier (7 st): duk i landskapets färger 

med landskapets eller residensstadens vapen. 

Fanns flera regementen inom samma landskap, fick det ena regementet landskapets 

vapen och det andra det stadsvapen som det hade närmast anknytning till. På 

fanan i övrigt skulle landskapets färger bibehållas. Detta berörde just ”Elfsborgs 

läns infanteri”, som regementet då kallades. Dess dukar var tvärrandiga i svart och 

gult med Göteborgs stads vapen. Detta system bibehölls i stort sett till 1819. Under 

tidens gång skiftar givetvis smakriktningarna. Men heraldiskt stod systemet fast. Ett 

lejon ritas olika på 1600-talet och 1800-talet. Stilvariationer strider icke mot heraldi- 

192 INNEHÅLL

Regementsfana 1770. 

193 INNEHÅLL

ken, ty ett vapen kan aldrig fastställas till sin form utan endast till sitt innehåll. Det 

har heller icke någon betydelse om vapnet är målat eller broderat. 1600-talets fanor 

var oftast målade. Under senare tid övergick man alltmer till broderi i olika utformning. 

1731 fattades beslut om att endast fyra fanor skulle föras vid regementena (2 per 

bataljon). Detta antal minskades 1819 till en fana per bataljon, därmed försvann 

även den vita livkompanifanan. 

1819 var året efter Karl XIV Johans regeringstillträde. Då fastställdes en helt ny 

fantyp, ”Karl-Johanstypen”. Den var inspirerad av det franska systemet där nationalflaggan 

skulle utgöra grundtypen för regementsfanan. Landskaps- och stadsvapen 

skulle försvinna och ersättas av statsvapnet tre kronor. Samtidigt skulle infanterifanorna 

förses med fanband i blått och gult, kravatter. 

Vårt regemente undgick att få nya fanor under denna period. När regementet fick 

sina nuvarande fanor 1858 hade Oscar I återgått till det maner, som infördes av Karl 

XI. Kravatterna bibehölls dock och minner om det första hotet mot vår tradition. 

Det andra hotet kom under Oscar II, som 1877 återinförde Karl-Johanstypens fanor. 

Älvsborgs regemente undgick även denna gång att tilldelas någon ny fana. 

Det tredje hotet tillhör vår tid. År 1950 utformades nya regler för fanorna samtidigt 

som det fastställdes att endast en fana, regementsfanan, tilldelas ett förband. 

De nya reglerna är en reaktion mot 1800-talets heraldiska förfall och syftar till att 

vapenmotivet skall dominera duken. I en bård i fanans överkant ges plats för segernamn. 

För I 15:s del förutsattes regementsvapnet vid tilldelning av ny fana vara Västergötlands 

lejon. Då tilldelning av ny fana icke var aktuell för tillfället uppmärksammades 

händelsen föga. I samband med fastställande av regementsemblem för axelklaffarna 

på uniform m/60 aktualiserades frågan ånyo. Det väckte onekligen en 

smula förvåning hos regementsledningen på I 15, när ett förslag för I 15:s del upptog 

Bohusläns och Dalslands vapen i en fyrdelad sköld. Regementsledningens svar föranledde 

en ändring till Västergötlands lejon. På I 15 igångsattes då en utredning, 

som visade att regementet enligt Karl XI:s principer hade fått Göteborgs stads 

vapen, och att regementet ofta anförtrotts försvaret av staden. Vidare hade regementet, 

trots en ny länsindelning år 1679, då Göteborg bröts ur Älvsborgs län, bibehållit 

sitt ursprungliga vapen. Remissvaret hade till följd att som regementets vapen 

och emblem på uniform m/60 fastställdes det gamla Göta- (Folkunga-) lejonet. 

Med detta som utgångspunkt gjordes en ny framställan till Konungen om att i fanbestämmelserna 

av 1950 skulle för I 15:s del Västergötlands lejon ersättas med regementets 

lejon. Detta beviljades på en generalorder av 1961 (Go 928). De vågräta 

segernamnen skall utföras i svart på gult. 

En översyn av den i bruk varande fanan från 1858 visade emellertid att den med 

en lätt renovering skulle vara brukbar för lång tid framöver, varför utbyte för närvarande 

icke är aktuellt. 

I äldre tider hade fanorna ansenliga dimensioner. Under Vasatiden kunde dukarna 

vara ända till 5 à 6 m långa. Storleken minskades under 1600-talet. En från Gus- 

194 INNEHÅLL

Regementsfana 1858. 

195 INNEHÅLL

tav II Adolfs tid bevarad fana har storleken 148x150 cm. Karl XI:s fanor var 2,2 x 

2,2 m, men skedet efter minskade dem till 1,8x1,5 m. Vår fana är 180x150 cm och 

den sist fastställda storleken är 160x140 cm. 

Segernamn på fanor infördes första gången i Sverige 1844. Man infordrade då 

från regementscheferna förslag på de segernamn, som kunde ifrågakomma. Dåvarande 

chefen för älvsborgarna svarade lamt att så vitt han visste hade regementet 

deltagit i de flesta slag, som svenska armén utkämpat och skött sig väl. Det blev till 

en början inga segernamn. År 1892 fastställdes, på förslag av en år 1888 tillsatt fankommitté, 

att I 15 skulle bära de tre segernamnen 

Leipzig 1642 

Helsingborg 1710 

Gadebusch 1712 

Dessa tre namn broderades på I. bat fana. 

Förutsättningen för tilldelandet var att en större del av förbandet på ett verksamt 

sätt skulle ha bidragit till segern i ett av den svenska armén utkämpat slag. Under 

årens lopp har den historiska kunskapen ökat. Det har då framgått att flera regementen 

tagit åt sig lite väl mycket av äran då de först tillfrågades om sina forntida 

prestationer. En senare undersökning av den s k 1927 års fankommitté jämförde tilldelningen 

av namn till våra regementen. Härigenom kom man fram till att Älvsborgs 

regemente även bör vara berättigat till att föra Breitenfeld 1631, Lützen 1632 

och Jankow 1645. 

Ändrar man på principen och tillräknar jämväl strider av annan karaktär betydelse, 

så faller genast fler namn i ögonen, t ex försvaret av Nya Elfsborg 1719, anfallet 

vid Neu Kahlen 1762, då regementet erövrade två kanoner, vars ersättare nu står 

framför kanslihuset i Borås. Det finns även ytterligare namn som skulle kunna vara 

aktuella, vilket framgår av andra kapitel i denna bok. 

En sammanställning av tidpunkterna för tilldelning av fanor till Kungl Älvsborgs 

regemente genom tiderna får följande utseende: 

1621-1654 Fanor av obekant utseende, sannolikt i Västergötlands färger och utformade 

enligt regementschefernas bestämmande. 

1654-1673 Vit livfana, övriga sannolikt gula med riksregalierna 

1673-1689 Vit livfana, 7 i landskapsfärger, svartgult i horisontella ”strijmor”. 

1689 8 nya, lika som föregående, en bevarad i Köpenhamn (från kapitulationen 

i Tönningen) 

1714 4 nya fanor = föregående 



1770 8 nya fanor = föregående (en av dessa finns på officersmässen i Borås) 

1773 4 nya sidenfanor = föregående 

1813 4 nya sidenfanor = föregående, vit livfana utgår 

1858 2 nya fanor, fortfarande i bruk. De tilldelades vid ett storläger på Axvall. 

196 INNEHÅLL

Bataljonsflagga med bajonettfäste för riktkarlens gevär. 

Vid 1770 års fanor står angivet att en av dem förvaras på officersmässen i Borås. 

Bakgrunden är i korthet följande. Tilldelningsår är icke med säkerhet fastställt. Då 

fanspetsen har Adolf Fredriks namnchiffer talar allt för att fanan tilldelades 1770, 

då detta är det sista tillfälle då samtliga åtta fanor samtidigt utbyttes. 

Fanan har således kunnat vara i bruk vid fälttågen under 1700-talets senare del 

och 1800-talets början. Vid fredsslutet 1814 upphängdes den i Örby kyrka, som låg 

nära överstebostället Öresten. År 1895 utverkade kapten Svalin vid I 15 att församlingen 

återlämnade den till regementet, som då var förlagt i Fristad. Den fördes 

jämte regementets andra två fanor vid Krigsmans erinran 1915 och vid firandet av 

regementets 300-årsjubileum 1924. 

Hur fanorna skulle brukas, då de fördes i fält, framgår av ”Kongl Maj:ts nådiga 

Exercisreglemente för regementena till fot” av 5/11 1823. 

Vid bestämmelserna för bataljons anfall står: 

(Vid kommandoordet) 

”Gå på – marsch! 

som utsäges på högst 30 steg ifrån anfallsstället, slår trumslagaren till anfall (general 

– marsch). Bataljonen framrusar under hurrarop bibehållande därvid all möjlig 

ordning och rättning åt fanan.” 

197 INNEHÅLL

Fanornas öden är regementets. De har varit med där det var hårdast. 1689 års 

fana vid överstelöjtnantens kompani blev 1710 vid Helsingborg träffad av några och 

trettio skott. Fanföraren, då en förare (furir), fick 5 skott genom kläderna och två 

blessyrer. Det är många motsvarande episoder, som nu är glömda. Ingen skildring 

av Kungl Älvsborgs regementes fanor får dock lämnas utan att överste Hamiltons 

ord i ett brev från år 1689 till Karl XI återges. 

Översten beklagar att han på grund av sjukdom inte kan närvara i Kungsbacka 

för att få ”troppa in våra gamla fanor”. 

”Stormäktige Konung och Herre. Desse äro de fanor, som Eders Kongl Maj:t gav 

mitt anförtrodda regemente där uti Tyskland, när krig först begyntes, desse äro ock 

desamma fanor, som haver presenterat sig ofta mot Eders Kongl Maj:ts fiender 

både utrikes och inrikes och. . . är ingen av dem fienden tilldelt vorden, ehuru de 

ofta varit i fara, ej heller på annat sätt omkomne äro mer än en, vilken med hela sitt 

kompani blev begraven uti deras ärones säng sjöbottnen emellan här och Riga. Jag 

säger ärones säng, förmedelst att de allesamman på en gång uppoffrade deras liv uti 

Eders Kongl Maj:ts tjänst. . . . Vi presentera härmed våra gamle fanor och lägga 

dem neder för Eders Kongl Maj:ts fötter”. 

Andra fälttecken 

I början av kapitlet antyddes att romarna vid sidan av de mer eller mindre invigda 

fälttecknen hade andra, kanske mer signalflaggsliknande. 

I vår tid har vi en ny utveckling när det gäller att tillgodose det behov, som en 

fana fordom tillgodosåg, nämligen att hålla ihop förbanden. 

Det började vid sekelskiftet, då man vid bataljonsexercis fann ett behov av att utmärka 

riktkarlen inom bataljonen. Han fick en liten flagga, som fästes vid geväret 

(se fig s 197) ofta med ett riktigt bajonettfäste. Flaggan var av tyg. 

Bruket förekom in på 1930-talet, men var praktiskt taget utdött vid andra världskrigets 

början, då det enda minnet var att flaggan låg bland signalflaggorna i övningsförrådet. 

Under det andra världskriget tillkom, vid regementena och efter krigets slut vid 

brigaderna, stabsskylten. Samtidigt tillkom kommandotecken och chefsskyltar vid högre 

staber. 

Vid I 15 användes för regementsstab och bataljonsstab fram till 1963 gula stabsskyltar 

i likhet med de nuvarande. 1949-1963 var regementet ett pansarinfanteriregemente 

och då användes svartgula stabsskyltar. Då regementet åter organiserades 

som infanteriregemente återgick man till infanteriets gula skyltar. 

Stabsskylten, som är av plåt, visar var regementets chefer finns, den fångar in ordonnanser 

och orienterar förbipasserande fordon om var staben finns. Den gör med 

andra ord motsvarande tjänst i fält som forna tiders fanor. 

Tor Backlund 

198 INNEHÅLL

Från Compagniemärken 

till kompaniflaggor 

De kompanifanor, som med rätta betraktas och vårdas som värdefulla traditionsföremål 

vid Kungl Älvsborgs regemente, bör – som framgår av rubriken till denna 

uppsats – benämnas kompaniflaggor. De har nämligen aldrig förts som fälttecken 

vid förband såsom de egentliga compagniefanorna, föregångarna till nuvarande 

regementsfanor. Kompaniflaggorna har sannolikt aldrig varit officiellt påbjudna. 

Men likväl finns de och – om man vill anknyta till uppslagsbokens definition av 

flagga eller flagg – närmast som en sorts signalflaggor. 

Kompaniflaggorna torde icke heller ha någon direkt traditionsanknytning till de 

egentliga fanorna och standaren i regementets historia. Att Livkompaniets flagga är 

vit synes icke ha något sammanhang med att Lifcompagniet tidigare – som vid de 

flesta regementen – förde en vit livfana med riksvapnet. Förhållandet att det finns 

åtta kompaniflaggor med direkt knytning till Sjuhäradsbygdens kompaniområden 

och att det i mitten av 1600-talet förekom åtta compagniefanor, har endast att göra 

med det indelta regementets indelning i två bataljoner om vardera fyra kompanier. 

Compagniefanorna under regementets äldre historia var betydelsefulla ur truppföringssynpunkt. 

De underlättade för cheferna att hålla ihop förbanden i de ofta 

massiva och trånga grupperingarna på slagfältet och ävenledes att hålla de olika enheterna 

åtskilda från varandra. Soldaterna samlades och stred under respektive fanor. 

Efter hand som antalet fältfanor minskades förlorades ett väsentligt truppföringsmedel. 

Detta ersattes bl a av större uniformitet (likhet) i klädseln inom förbanden 

och skillnad i uniformitet mellan dessa. Därtill accentuerades efter hand 

behovet av att utmärka inte enbart soldater och förband utan jämväl alla tillhörig- 

199 INNEHÅLL

heter, all den utrustning som medfördes i fält. Vid gardesregementena användes 

således – sannolikt från mitten av 1700-talet – kompanimärken med huvudsakligen 

astrologiska och meterologiska tecken. Svea livgarde har en levande tradition 

med kompanimärken av astrologisk typ på blå, gul respektive röd botten ur vilken 

kompaniflaggor utvecklats. 

Före 1815 förekom vid Älvsborgs regemente kompanimärkning varvid utnyttjades 

kombinationer av röd och blå färg. Det närmare systemet för denna märkning 

och hur den utnyttjades har icke kunnat utrönas. 

Kompaniflaggornas utseende vid Älvsborgs regemente är detsamma som vid vissa 

andra bygderegementen vilket tyder på ett gemensamt ursprung. Forskning med utgångspunkt 

från fanor och standar har därvid inte givit något resultat. Det sannolika 

ursprunget har istället funnits inom uniformshistoriens område. I en generalorder 

nr 561, daterad den 19 oktober år 1830, ges bestämmelser för bl a uniformers 

utseende varvid om mössmärken på lägermössa sägs: 

Compagniemärken skola göras av kläde enligt däruti ovan åberopade Circulaire bestämde 

grunder näml 

för 1:a Bataillonen 

1:a Compagnie: vita 

2:a Compagnie: vita delade av en smal vertikal röd rand 

3:dje Compagnie: vita med en horisontell röd rand, samt 

4:de Compagnie: vita med ett rött kors 

Efter samma grunder bliva andra Bataillonens Compagniemärken röda med vita ränder. 

Compagniemärkena bliva lika vid alla ovannämnda Reg:ter och Corpser. 

Till ”alla ovannämnde Reg:ter” hörde bl a ”alla övriga indelta Reg:ter” 

Den anbefallda kompanimärkningen har uppenbarligen icke begränsats till lägermössorna. 

Tecknen på dessa var enkla och lätta att urskilja varför de kunde användas 

för att märka materiel och utrustning. Vid vissa regementen utnyttjades 

kompanimärkena på de skyltar som sattes upp på soldattorpen. För att utmärka 

kompaniets förläggning på lägerplatsen vid heden utnyttjades kompanimärket som 

flagga – s k kvartersfana. Därmed är vi framme vid kompaniflaggan. I 

regementsmuséet finns bevarad en kompaniflagga, sannolikt från slutet av 1800talet 

och med Gäseneds Compagnies märkning. Denna kompaniflagga är troligen 

den äldsta bevarade. 

Vid sekelskiftet hade kompanierna vid Älvsborgs regemente följande kompanimärken 

och kompaniflaggor (se bild 1): 

200 INNEHÅLL

Lif Mark 

Södra Kind Veden 

Åhs Norra Kind 

Gäsened Redväg 

Bild 1. Kompanimärken. 

201 INNEHÅLL

Bild 2. Kompanimärke och 

flagga för Borås Compagnie 

1914. 

Senare har Vedens och Åhs Compagnier bytt plats och kompanimärken. På Livkompaniets 

flagga har tillagts ”Lif” i rött. 

I samband med flyttningen av regementet från Fristad till Borås inträffade av 

naturliga skäl en avgörande brytning med det gamla indelta regementets traditioner 

vad gäller tjänsterutiner. De nya kasernerna var byggda för tolv kompanier – en 

”III. bataljon” hade för övrigt redan organiserats år 1909 med såväl indelt som 

värnpliktig personal från samtliga äldre kompaniområden – och det var svårt att 

anpassa de äldre märkestraditionerna till de nya förhållandena. Likväl genomfördes 

en anpassning och i rådande brist på kompaninamn och märkning tilldelades 

ett kompani hedersnamnet ”Borås Compagnie” och erhöll enligt obekräftade 

uppgifter kompanimärke och flagga i vitt med diagonalt band i rött (jfr bild 2). 

Inför regementets 300-årsjubileum år 1924 uppsyddes en ny och fullständig omgång 

av kompaniflaggor. Uppmärksamheten gentemot dessa och den gamla kompanimärkningen 

har därefter under årens lopp varit växlande. Under dåvarande 

översten Sigmund Ahnfelts regementschefstid 1962-1966 liksom under nuvarande 

regementschefen överste Gunnar Lundquist har gamla märkes- och flaggtraditioner 

väckts till liv på nytt. Nya kompaniflaggor har framtagits och ävenledes 

sådana, som monterats upp i kompanikorridorerna ovanför dörrarna till kompaniexpeditionerna. 

Såväl genom regementet som på enskilt initiativ har framtagits 

bordsflaggor (jfr bild 3). 

202 INNEHÅLL

Bild 3. Kapten Stig Ståhl i regementsmuseets kyrksal med kompaniflaggor i 

bordsformat. 

I början av denna uppsats har framhållits de äldre compagniefanornas betydelse 

som truppföringsmedel. En annan viktig uppgift för dessa var symbolens. Fanan – 

fälttecknet skulle frammana den sammanhållning, kraft och uthållighet som var 

nödvändig för att bringa förbanden till framgång. Kompaniflaggorna kan i viss mån 

anses ha övertagit denna roll vid våra dagars regemente. De förs numer vid truppen 

vid högtidligare tillfällen (jfr bild 5-6). 

Regementet har låtit sig representeras med bl a kompaniflaggor i samband med 

andra ”icke-militära” högtidligheter. Bild 4 visar representation vid Granåsasläktens 

första släktmöte den 26 september 1965. Det har funnits många indelta soldater 

i den livaktiga släkten och det var naturligt att symbolen för Norra Kinds 

Compagnie fanns med. Flaggvaktens uppträdande var kanske höjdpunkten under släktmötet. 

Kompanimärkena i mössan enligt generalordern nr 561/1830 har försvunnit för 

länge sedan. Men märkestraditionen fortlever i form av målade små kompaniflaggor. 

Man ser dessa målade flaggor överallt på regementet. Fordonsskyltarna visar 

både regementets lejon och kompanimärkningen (jfr bild 8). Flaggorna förekommer 

på skyltar av olika slag och naturligtvis på de kompanitavlor över forna 

kompaniområden som uppsatts vid vissa kompanier (jfr bild 9). 

Älvsborgarna har städse utmärkt sig för att vårda och vidareutveckla goda tradi- 

203 INNEHÅLL

Bild 4. Flaggvakt ur Norra Kinds Compagnie vid släktmöte med Granåsasläkten 

den 26 september 1965. 

tioner och utnyttja dessa i positiva syften. Detta gäller inte minst företrädarna för 

vår tids regemente. 

Kompaniflaggornas ursprung är – som framgått – skäligen enkelt. Men de har 

utvecklats till värdefulla symboler för det bästa som kan framspringa ur militär 

verksamhet – kamratskap, sammanhållning, lojalitet, hänsyn, psykisk och fysisk 

uthållighet etc. 

Kompaniflaggorna utgör därutöver länkar mellan å ena sidan det gamla indelta 

regementet med allt vad detta betytt för Sjuhäradsbygden och dess innevånare under 

generationer, inte minst i kulturellt hänseende, å andra sidan dagens värnpliktsregemente, 

vars svåra och vittomfattande uppgifter kräver en trygg traditionsförankring. 

Inge Werner 

204 INNEHÅLL

Porträtt av 

tolv regementschefer 

”Kungl Älvsborgs regementes historia är dess chefers”. Med denna travestering 

av Erik Gustaf Geijers bevingade ord ”Sveriges historia är dess konungars” redovisas 

här inledningsvis regementschefslängden. Kursiverat namn innebär, att 

porträttet finns i officerskårens samling och asterisk att porträttet är ett original. 

Nils Ribbing 1624-1635 Fredrik Ribbing af Koberg 1763-1766 

Lars Kagg 1635-1642 Johan Cronhielm af Flo- 

Bengt Ribbing 1642-1645 sta * 1766-1769 

Måns Silfverhielm 1645 Baltzar Filip von Wolff- 

Christoffer Ekeblad 1645-1655 radt 1769-1781 

Bengt Lilliehöök av Gäla- Hugo Wilhelm Hamilton 1781-1800 

red och Kolbäck 1655-1656 

Börje Drakenberg 1656-1660 

Sven Ranck 1660-1678 Eric Edenhielm 1800-1805 

Malcolm Hamilton af Ha- Casimir Reuterskiöld 1810-1817 

geby 1678-1698 Johan von Utfall 1817-1819 

Anders Sparrfelt 1698-1710 Melchior von Bergholtz 1819-1834 

Johan von Mentzer 1710-1728 Casimir Reuterskiöld 1834-1836 

Johan Lillie av Aspenäs 1728-1738 Gustaf Jacob af Dalström 1836-1849 

Gustaf Creutz 1739 

Carl Otto Lagercrantz 1739-1746 Ludvig Wästfelt 1849-1869 

Jakob Ludvig von Saltza 1747-1751 Paul Melin* 1869-1886 

Reinhold Johan von Ling- Adam Anders Thorén * 1886-1892 

en 1751-1763 Christer Oxehufvud 1892-1894 

205 INNEHÅLL

Ludvig Liljencrantz * 1894-1898 Arvid Moberg * 1936-1938 

Carl Nordenadler 1898-1903 Anders Bergquist * 1938-1942 

Oscar Silverstolpe * 1903-1906 Gunnar Brinck * 1942-1951 

Henrik Sjöqvist 1906-1913 Gustav Åkerman * 1951-1956 

Erik Lagercrantz 1913-1916 Erik Rosengren * 1956-1959 

Ernst Silfverswärd* 1916-1920 Bengt Uller * 1959-1962 

Karl Rignell * 1920-1927 Sigmund Ahnfelt * 1962-1966 

Axel von Arbin * 1927-1936 Gunnar Lundquist 1966 

Ett porträtt av Sven Ranck, målat av Ehrenstrahl, har funnits men brann upp 

vid eldsvåda på Karlbergs slott i slutet av 1800-talet. 

Under regementets 350-åriga historia har chefernas antal varit fyrtiosex. En har 

varit chef i två omgångar. Den genomsnittliga tjänstetiden som regementschef har 

varit åtta år. Två har mer än tjugo och två mindre än ett års tjänstetid. 

Den genomsnittliga åldern vid tillsättningen som regementschef har varit 50 och 

vid entledigandet 56 1/2 år. Den yngste regementschefen var vid tillsättandet 

33 och den äldste 64 år. Den äldste regementschefen i tjänst har varit 69 år. 

Medellivslängden har varit 68 år. Den yngste stupade i fält vid 34 år. En har 

avlidit på hästryggen under fälttjänstövningar, tre har dött på annat sätt i tjänst 

och en omedelbart efter avskedet. De två äldsta har uppnått 86 års ålder. 

Samtliga regementschefer, utom fyra, har varit gifta. Barnen har varit många – 

särskilt i äldre tider, men då var också barndödligheten stor. Två chefer har 

haft elva och två nio barn. Det genomsnittliga antalet barn per familj har varit 

fyra. Av etthundrasextiofem barn, som cheferna begåvats med, har femtiotvå blivit 

officerare och därav aderton vid regementet. En har t o m haft tre söner, som 

börjat vid regementet. 

Tjugofem regementschefer har varit ”krigsöverstar” och deltagit i krig, som 

Sverige fört. En har medverkat att slå ned inhemskt uppror. Fem har varit i utländsk 

krigstjänst. Tio har, som man vet, blivit allvarligt sårade, varav en fick träben. 

Fyra har blivit tillfångatagna, varav en nödgats kapitulera två gånger. En 

har varit anhållen för högförräderi och en har rymt utrikes kort före avskedet sean 

makan slagit ihjäl pigan och drängen. 

Trettiofyra regementschefer har tillhört Ridderskapet och Adeln, varav tio varit 

friherrar, fem grevar och en av baltisk börd, ointroducerad på Riddarhuset. Sju 

har blivit adlade, därav tre med utländskt adelskap naturaliserade. Åtta har blivit 

friherrar och två grevar. 

En har fått guldmedaljen för tapperhet i fält och hederssabel, en har blivit Serafimerriddare 

och ett flertal har förlänats Stora Korset av Svärdsorden. 

Den militära och administrativa gärningen har för de flesta tagit huvuddelen av 

tiden. Andra intressen har dock varit representerade såsom krigshistoria, politik, 

författarskap, lyrik, sång, musik, konst, jakt, schack, golf och trädgårdsodling. 

Karriären har för de flesta fortsatt. Så har en blivit generalfältherre och riks- 

206 INNEHÅLL

marskalk, en har blivit chef för H M Konungens stab, elva har blivit generalspersoner 

och landshövdingar – ett vanligt förhållande i äldre tider, då landshövdingen 

även var militär befälhavare i länet – sex har blivit generallöjtnanter och nio generalmajorer 

– varav sex militärbefälhavare, en chef för Militärhögskolan och en 

Rikshemvärnchef – två har blivit ståthållare eller kommendanter på fästningar, en 

försvarsområdesbefälhavare, en signalinspektör och en sekundchef för Svea Livgarde. 

Fem har fått civila chefsbefattningar, varav en blivit riksråd, en överintendent 

vid Kungl Maj:ts hov och en chef för Gymnastiska centralinstitutet. Endast 

två har dragit sig tillbaka utan tjänst till sina gårdar. 

Officerskåren äger och förvarar i officersmässen en förnämlig porträttsamling på 

trettiofyra porträtt, varav fjorton är originalporträtt. Bl a är sådana konstnärer som 

Lorentz Pasch d ä, Nils Forsberg, Oscar Björck, Jonas Åkesson, Axel Jungstedt 

och Mats Björlin representerade. De värdefullaste torde vara porträtten av Paul 

Melin, målat av Nils Forsberg, Adam Anders Thorén, målat av Jonas Åkesson, 

Oscar Silverstolpe och Ernst Silfverswärd båda målade av Axel Jungstedt samt Johan 

Cronhielm målat av Lorentz Pasch d ä. 

En komplettering av samlingen började under dåvarande överste G Åkermans 

tid. Med hjälp av framlidne doktor S Tingwall, Borås, spårades ett originalporträtt 

och en avbildning på en gravhäll. Dessa kopierades för kårens räkning. 

Framlidne överstelöjtnanten N Djurberg utgav sedan i kamratföreningens regi 

ett häfte ”Kungl. Älvsborgs regementes chefer 1624-1956” med foton av samtliga 

porträtt och kortfattade biografier. 

Under författarens tid som överstelöjtnant och chef för Älvsborgs inskrivningsområde 

(1962-66) fortsattes efterforskningarna. Nio porträtt uppspårades. Ett 

fanns i Statens porträttsamling på Gripsholm, ett i altartavlan i Härna kyrka – tidigare 

känt – och övriga i privat ägo, varav ett i vardera Finland och USA. 

Donationer ordnades från släktföreningar och enskilda. Vissa medel tillsköt officerskassan. 

Ett originalporträtt inköptes. Sju porträtt kopierades av konstnärer rekommenderade 

av nationalmuséerna i Stockholm och Helsingfors. Porträttet i USA kopierades 

och skänktes av en sentida ättling. 

Högtidliga avtäckningar ägde rum i samband med officerskårens höstmiddagar. 

Fullständiga biografier infördes samtidigt i kamratföreningens tidning, där källförteckningar 

är upptagna. 

Förutsättningarna för att flera luckor i porträttsamlingen skall kunna fyllas bedöms 

som osannolika. Svenska porträttarkivet är genomgånget. Efterlysningar har 

gjorts i pressen och bland sentida ättlingar. 

I det följande presenteras nu av utrymmesskäl endast de nio nyförvärven samt 

de tre efter 1957 avgångna cheferna med kortfattade biografier. 

Generallöjtnant G Åkerman har välvilligt granskat manuskriptet. 

Axel von Heijne 

207 INNEHÅLL

Börje Nilsson var västgöte såväl på fädernet som mödernet. Han deltog 

i 30-åriga kriget och blev då adlad Drakenberg för sina förtjänster. 

Han sårades svårt i strid två gånger, därav en gång mycket allvarligt 

men blev dock helt återställd. Chef för regementet var han i 

fyra år under Karl X Gustavs krig. Därefter var han kommendant 

på Bohus Fästning i 16 år. Han dog först vid 85 års ålder – en hög 

ålder även för en gammal krutgubbe och krigsöverste. 

Börje Nilsson föddes 1606 på Tissås i Härna socken, Älvsborgs län. Hans föräldrar 

var proviantmästaren för svenska armén sedermera slottsfogden på Älvsborg 

och stadspresidenten i det nyanlagda Göteborg Nils Börjesson till Tissås 

samt Britta Thoresdotter, dotter av kyrkoherden i Rångedala Thoreus Laurentii 

och Ingjerd Eriksdotter. 

Börje Nilsson var 22 år, då han drog ut i kriget 1628. Han blev samma år löjtnant 

vid Västgötadals regemente. Till kapten utnämndes han 1633 vid Carl Hårds 

västgötaknektar och till major året därpå. År 1635 var han major vid fältherren 

Jakob de la Gardies livregemente. Han återbördades till Västgötadals regemente 

som major 1638. Överstelöjtnant blev han 1643 vid Västmanlands regemente. För 

sina förtjänster under kriget blev han år 1643 adlad och tog sig namnet ”Drackenbergh”, 

som han först skrev det. 

Drakenberg var 1645 kommenderad under det lyckosamma danska kriget, då allt 

motstånd bröts i Danmark, till fronten mot Norge. Han blev då allvarligt sårad vid 

anfallet mot Bohus. Kulan gick in över hjärtat genom livet och ut i ryggen. Märkligt 

nog överlevde han och blev helt återställd. År 1647 var han åter ute i Tyskland 

som kommendant i Leipzig. 

I september 1656 övertog Drakenberg befälet över regementet. År 1659 var han 

med en mindre styrka med i fälttåget mot Norge och deltog i det misslyckade anfallet 

mot Halden, varvid han åter sårades. Under norska fälttåget 1660 deltog han 

igen. En kort tid därefter entledigades Drakenberg från chefskapet för regementet 

och blev i stället kommendant på Bohus fästning, vilket han var i 16 år. 

Drakenberg gifte sig under pågående krig 1644 vid 38 års ålder med Christina 

Stierna, dotter till Erik Månsson Stierna och Kerstin Ulfsparre, i hennes 2. gifte. 

Han fick med henne trenne söner, som alla blev officerare, varav en vid Älvsborgs 

regemente. 

Som donator till församlingskyrkan blev Drakenberg avporträtterad i altartavlan. 

Den 6 februari 1692 avled Drakenberg på Tissås. Han är jämte sin maka begravd 

under golvet i sakristian i S Vings kyrka. 

208 INNEHÅLL

BÖRJE NILSSON DRAKENBERG 

Överste. Kommendant. 

Chef för Kungl Älvsborgs regemente 

1656-1660 

Kopia efter detalj i altartavla i Härna kyrka. 

Konstnär okänd. 

209 INNEHÅLL

Malcolm Hamilton var en färgstark personlighet. Han är den regementschef, 

som tjänat längst vid regementet – 31 år – och som 

längst varit chef för regementet – 20 år. Han visade tapperhet i fält 

under Karl X Gustavs krig. Som överstelöjtnant vid regementet 

deltog han i Karl XI:s förmyndarregerings krig med Brandenburg och 

Danmark och nödgades kapitulera två gånger. Som regementschef 

var han också med i södra Sverige i den unge kungens fullföljande 

av kriget till ett lyckligt slut. Huvuddelen av regementschefstiden var 

det fred med ett omfattande organisationsarbete för att avhjälpa 

krigsorganisationens betänkliga brister, som uppdagats under kriget. 

Malcolm Hamilton föddes 18 april 1635 på Irland. Han tillhörde en skotsk adlig 

ätt, känd ända sedan 1292. Hans föräldrar var kaptenen i engelsk tjänst Hugo 

Hamilton och Janet Sommerville of Comnethon. Han började som pikenerare 1654 

vid 21 års ålder vid drottning Kristinas livgarde. Året därpå blev han fänrik vid 

Dalregementet. Ett år senare var Hamilton kapten vid överste Mortagnes värvade 

regemente med vilket han deltog i Karl X Gustavs anfall mot Köpenhamn 1658 

och blev strax därefter ”i anseende till den tapperhet han därvid visade” befordrad 

till major 25 år gammal. Året därpå fick han transport till Kalmar regemente 

och blev generaladjutant vid armén i Norge. 

Till Älvsborgs regemente kom Hamilton 1667 som nyutnämnd överstelöjtnant. 

Hamiltons regementschefstid (1678-1698) inföll i huvudsak under den betydelsefulla 

perioden mellan Karl XI:s krig 1674-79 och det stora nordiska krigets 

utbrott år 1700. Med ledning av krigserfarenheterna genomfördes under denna tid 

indelningsverket och det ständiga knektehållet. Under de åren grundlades den förnämliga 

nationella krigshär som Karl XII fick övertaga vid sitt trontillträde. 

1697 insjuknade Hamilton i en svår sjukdom, som band honom vid sängen i 15 

månader. Trots sjukdomen accepterade han utnämningen till landshövding för Västernorrlands 

län 1698. Han utnämndes samtidigt till generalmajor vid 63 års ålder. 

Hamilton blev naturaliserad svensk adelsman. År 1689 blev han friherre. 

Hamilton ingick äktenskap 1661 med Catharina Makeléer i hennes 2. gifte. Hon 

var dotter till Göteborgs rikaste affärsman, bankiren och kommissarien f d skotske 

sjöofficeren Johan Maclean, adlad Makeléer och hans första fru Anna Gubbertz. 

Catharina var änka efter översten David Sinclair. Malcolm och Catharina hade 

i sitt äktenskap två söner och tre döttrar. Båda sönerna började vid Älvsborgs 

regemente varvid den äldste slutade som fältmarskalk. 

Hamilton blev genom sitt gifte ägare till Hageby, Hökälla och Råda, alla i Västergötland. 

Han avled i Stockholm 17 januari 1699 och är jämte sin maka begravd i Gustavi 

kyrka i Göteborg. 

210 INNEHÅLL

MALCOLM HAMILTON af HAGEBY 

Friherre. Generalmajor. Landshövding. 


1678-1698 

Kopia. Originalet målat 1682 av 

Rickard Sylvius är i privat ägo. 

211 INNEHÅLL

Johan von Mentzer var en stor krigare. Som 18-åring sökte han sig ut till 

krigsskådeplatsen vid Medelhavet, där Europas öde avgjordes i kampen 

mot turkarna. Sverige hade då en fredsperiod. När det stora nordiska kriget 

började, kom han hem och deltog i de polska och ryska fälttågen. Han 

anförde regementet i fälttåget mot Norge 1716 och fick där ena benet 

bortskjutet. Han stod enbent kvar i tjänst ytterligare 10 år och slutade sin 

karriär som generallöjtnant och landshövding i Jönköpings län. 

Johan von Mentzer var västgöte. Han föddes den 15 september 1670 som son till 

kaptenen vid Älvsborgs regemente Johan von Mentzer och Sofia Lilliehöök af 

Fårdala i hennes 1. gifte, dotter av överste Nils Lilliehöök och Virginia Hand. 

Johan von Mentzer började som volontär vid Livgardet 1686. Två år senare utnämndes 

han till fänrik vid markgrevens av Brandenburg-Baireuth regemente, som 

var i venetiansk tjänst på Peleponnesus. Han blev löjtnant 1690, kapten 1692 och 

major 1696. Han deltog i ett flertal slag och belägringar. Tre år senare var han i 

Kur-Sachsisk tjänst men tog avsked i samband med det stora nordiska krigets utbrott 

och utnämndes till major vid Östgöta och 1703 till överstelöjtnant vid Upplands 

tremänningsregemente. Han deltog vid Gemäuerthof 1705, Ljesna 1708 och 

Poltava 1709. Därifrån kom han med Karl XII till Turkiet. Efter kalabaliken i 

Bender fick han befälet över fotfolket, som lämnades kvar vid kungens avfärd till 

Sverige. 

År 1710 utnämndes von Mentzer till överste och chef för Älvsborgs regemente. 

Han tog dock befälet först 1714. 

Under fälttåget 1716 mot Norge deltog regementet i anfallet mot Akershus. 

Fästningens kanoner beströk Kristianias (Oslos) gator, där anfallet gick fram genom 

husen. Härvid fick von Mentzer sitt vänstra ben bortslitet av en kanonkula. 

Märkligt nog kunde han dock fortsätta att med stor driftighet sköta regementets 

förvaltning. 

År 1717 blev von Mentzer generalmajor. Han utrustade regementet för fälttåget 

1718 men deltog ej själv. Han utnämndes till landshövding 1728 i Jönköpings 

län och upphöjdes 1731 i friherrligt stånd men lät ej introducera sig på Riddarhuset. 

Sedermera blev han även generallöjtnant. 

Vid 48 års ålder gifte han sig med Catharina Charlotta Falkenberg af Trystorp, 

dotter till landshövding Carl Falkenberg och hans 2. fru Ebba Jaquette Sparre. I 

sitt äktenskap fick han två söner, som dog minderåriga, och fyra döttrar. 

Han var herre till Tidaholm och avled där 1 maj 1747. Hans maka överlevde 

honom i fjorton år. Båda är begravna i Tidaholmsgraven. Hans epitafium hänger 

numera i officersmässen. 

212 INNEHÅLL

JOHAN von MENTZER 

Friherre. Generallöjtnant. Landshövding. 


1710-1728 

Kopia. Originalet, en porträttminiatyr 

av okänd konstnär, är i privat ägo. 

213 INNEHÅLL

Gustaf Creutz var från unga år i tjänst under hela det stora nordiska 

kriget på finska fronten. Han var regementschef vid Älvsborgs regemente 

endast i drygt fyra månader. Förmodligen har han aldrig gjort 

tjänst vid regementet, utan hans placering var en lönetransaktion i avvaktan 

på utnämning till landshövding. 

Creutz föddes den 10 maj 1683 som fjärde barn i en syskonskara på sexton å 

Malmgård i Pernå socken, c:a 80 km nordöst om Helsingfors, en gård som även nu 

är i släktens ägo. Hans föräldrar var riksrådet och presidenten i Åbo hovrätt greve 

Johan Creutz och friherrinnan Anna Johanna Sparre, dotter av riksrådet och presidenten 

friherre Erik Sparre och friherrinnan Barbro Fleming af Liebelitz. 

Ätten Creutz är en urgammal frälsesläkt från Finland. 

Creutz började sin militära tjänst vid 17 års ålder år 1700 som kornett vid Viborgs 

läns fördubblingskavalleriregemente, d v s samma år som det stora nordiska 

kriget utbröt och som regementet uppsattes. Följande år blev han löjtnant vid samma 

regemente och senare på året ryttmästare vid Åbo läns tripleringskavalleri. År 

1703 utnämndes han till ryttmästare vid överste Tiesenhausens värvda livländska 

kavalleriregemente samt 1706 till major vid Åbo och Björneborgs läns fördubblingskavalleriregemente 

som efter att ha varit tillfångataget vid Narva 1704 uppsattes 

på nytt detta år. Samma år blev han överstelöjtnant. Han fick överstes 

grad 1719. År 1721 blev han överstelöjtnant vid Österbottens infanteriregemente 

med bibehållen överstegrad och 1728 detta regementes chef. 

Han utnämndes 1739 till överste för Älvsborgs regemente och samma år några 

månader senare till landshövding i Österbotten. 

Som landshövding verkade han nitiskt i att förbättra förhållandena i sitt under 

krigsåren svårt härjade län. 

Creutz gifte sig 1707 med friherrinnan Hedvig Helena Maydell, dotter till friherre 

Georg Johan Maydell och hans 1. fru Hedvig Helena Taube. Han fick med henne 

elva barn. Endast tre av dem överlevde honom. 

Gustaf Creutz ärvde efter fadern Abborrfors säteri och Petjärvi i Pyttis socken. 

Genom vårt olyckliga krig mot Ryssland 1741-43, då Sverige i freden fick avträda 

Kymmenegårds län samt Nyslott m m, ”miste han alla sina gods”. 

Creutz var ordförande i den deputation, som reglerade de finska angelägenheterna 

vid riksdagen i Stockholm 1743. Han avled 13 augusti 1746 under sjöresa från 

riksdagen i Stockholm till sin residensstad Vasa. Han är där begravd i kyrkan. Hans 

maka överlevde honom i tolv år. Hon avled i Stockholm och är begravd i Klara 

kyrka. 

214 INNEHÅLL

GUSTAF CREUTZ 

Greve. Överste. Landshövding. 


1739 

Kopia. Originalet, målat av David von 

Krafft, är i privat ägo i Finland. 

215 INNEHÅLL

Jakob Ludvig von Saltza var av tysk-baltisk härkomst. Vid unga år 

blev han soldat i Karl XII:s armé. Han deltog i många strider och 

blev svårt sårad i slaget vid Helsingborg. Efter freden frånträdde han 

sina baltiska gods och flyttade till Sverige, där han fortsatte sin militära 

karriär. Han var chef för regementet i fyra år och slutade sin 

bana som generalmajor och landshövding – en befattning som han 

innehade ända till 77 års ålder. 

Jakob Ludvig von Saltza föddes 8 maj 1685. Hans föräldrar var ryttmästaren i 

svensk tjänst i Estland Anton Fredrik von Saltza och Anna Dorothea Taube, dotter 

till översten Edvard Taube och Elisabet Dorothea Wrangel af Sauss. Fadern ägde 

flera stora gods och fiskeläget Retusari, där sedan St Petersburg (nuv. Leningrad) 

grundlades. 

Efter freden i Nystad övergav von Saltza ”fyra stora riddargods i Estland och valde 

den yttersta fattigdom i Sverige hellre än att bli rysk undersåte”. Han naturaliserades 

som svensk adelsman 1731. 

År 1700 blev von Saltza volontär vid Tiesenhausens livländska kavalleri för att 

året därpå bli adjutant vid Wrangels livländska lantmilisbataljon och 1702 fänrik. 

1704 blev han löjtnant vid Estländska infanteriregementet. 

År 1709 blev von Saltza kaptenlöjtnant vid Upplands regemente och året därpå 

kapten. Samma år blev han ryttmästare vid Upplands femmänningsinfanteriregemente. 

Han deltog i slaget vid Helsingborg år 1710 och fick där två svåra 

blessyrer. I slaget vid Gadebusch 1712 ”blev han övermannad och fången men 

inom några minuter räddade han sig själv, därigenom att en häst kom löpande. 

Genom en hastig voltigering satt von Saltza i sadeln och skyndade till svenska 

hären”. Han blev major 1719 och transporterades 1721 till Östgöta infanteriregemente. 

Tretton år senare var han fortfarande major, men nu vid Garnisonsregementet 

i Göteborg. Först år 1739 blev han överstelöjtnant vid 54 års ålder. 

År 1747 utnämndes von Saltza till överste och chef för Älvsborgs regemente. 

Även om hans regementschefstid inträffade under en nedgångsperiod sökte han 

sätta sin prägel på regementet. Sålunda bestämdes ”straff av tre par spö om någon 

soldat bockar eller skrapar med foten, när han hälsar på en officer.” 

År 1751 utnämndes von Saltza till landshövding i Jönköpings län och 1755 

blev han friherre. Han dog 29 maj 1763 i Jönköping och är begravd i Tyska kyrkan 

i Göteborg. 

Han gifte sig 1715 med Anna Charlotta Kruuse af Verschou, dotter till översten 

friherre Carl Gustaf Kruuse och Anna Sinclair. 

De fick tillsammans fyra pojkar och två flickor. De tre till vuxen ålder komna 

sönerna blev alla officerare, två av dem vid Älvsborgs regemente. 

216 INNEHÅLL

JAKOB LUDVIG von SALTZA 

Friherre. Generalmajor. Landshövding. 


1747-1751 

Kopierad och skänkt till officerskåren 

1964 av Philip von Saltza (USA) efter 

original av Anders Bergius 

217 INNEHÅLL

Reinhold Johan von Lingen har en märklig levnadsbana rik på äventyr. 

I sammanlagt sjutton år gjorde han utländsk krigstjänst. Han 

kom att spela en historisk roll som ”kuriren från Åbo” vid fredsförhandlingarna 

1743 efter hattarnas olyckliga revanschkrig mot 

Ryssland. Endast genom hans framåtanda, sega vilja och plikttrohet 

kunde fredspreliminärerna föras från Åbo och nå Stockholm innan 

den upproriska dalaallmogen trängde in i huvudstaden för att tvinga 

regeringen till ett annat beslut. För detta blev han adlad och hyllad 

som ”nationens hjälte och fosterlandets räddare”. 

Som general deltog han sedermera i pommerska kriget. Hans karriär 

slutade med landshövdingeposten först i Kristianstad sedan 

Malmö. 

Reinhold Johan von Lingen föddes i Visby 28 augusti 1708. Han var son till överinspektorn 

för salpetersjuderierna i Uppland, Södermanland, Finland och på Gotland, 

Peter von Lingen och Margareta Tersmeden dotter av brukspatronen Reinhold 

Tersmeden och Christina Börstelia. Ätten von Lingen var tysk adel. 

Vid femton års ålder 1723 blev von Lingen matros i Karlskrona. På en sjöresa 

”blev fartyget väderdrivet till Havre de Grace, där han med list och våld prejades 

till soldat”. Han tog sedan värvning i tre år vid Royal Suédois. Därefter var han 

i tjänst tre år vid Weimarska regementet till fot och deltog bl a i sju dueller. 

År 1736 var han i rysk tjänst och deltog i kejsarinnan Annas stora turkiska krig. 

År 1742 blev von Lingen överstelöjtnant i svensk tjänst och deltog i det svenskryska 

kriget. Vid fredsförhandlingarna i Åbo var han ambassadmarskalk. Icke 

mindre än åtta gånger fick han göra resan postvägen över Åland. En av dessa resor 

blev den dramatiska kurirbragden. Inför hotet av den upproriska dalaallmogen 

sändes von Lingen till Åbo med uppgift att snarast vara tillbaka med fredspreliminärerna. 

Genom att ålandsbefolkningen flytt medförande alla båtar, blev återfärden synnerligen 

strapatsrik. Han hann dock fram några timmar, innan dalkarlarna trängde 

in i Stockholm efter att ha ridit, seglat, simmat och till sist rott över Ålandshav 

med hjälp av två gamla gubbar i en gisten roddbåt, tätad med täcken och kläder tidvis 

i dimma utan kompass och under ständigt ösande. 

År 1744 blev von Lingen överstelöjtnant vid Västgötadals och 1751 överste och 

chef för Älvsborgs regemente. 1757 blev han generalmajor, 1761 generallöjtnant 

– alltjämt som regementschef, vilket han är ensam om. 1763 blev han landshövding 

och året därpå friherre. 

Han gifte sig med Anna Christina von Flygarell, dotter till hovintendenten Anders 

von Flygarell och friherrinnan Christina Margareta von Danckwardt. De fick 

tillsammans nio barn. 

Den 30 september 1785 dog von Lingen och är jämte makan begravd i Linköpings 

domkyrka. 

218 INNEHÅLL

REINHOLD JOHAN von LINGEN 

Friherre. Generallöjtnant. Landshövding. 


1751-1763 

Kopia. Originalet, målat av Per Krafft d ä 

i statens samlingar på Gripsholm. 

219 INNEHÅLL

Fredrik Ribbing af Koberg var visserligen militär, deltog i pommerska 

kriget och avancerade till överste och regementschef, men det är 

främst som hovman – han var bl a guvernör för prins Fredrik Adolf 

– och politiker han har tjänat sina sporrar och gjort sig bekant. 

Han nådde höga poster och spelade en viss politisk roll först i ”hovpartiet” 

och sedan som en av de främsta ledarna i ”mösspartiet”. 

Ribbing föddes 23 april 1721 i Göteborg. Hans föräldrar var generalmajoren friherre 

Bengt Ribbing af Koberg och Ulrika Eleonora Piper, dotter till Kungl Rådet 

och Överstemarskalken hos Karl XII greve Carl Piper. 

Ätten Ribbing är en gammal frälsesläkt, som kan föras tillbaka till 1200-talet 

och leder sitt ursprung från Halland. 

Ribbing skrevs in som volontär vid fortifikationen 1733 vid tolv års ålder. Vid 

fjorton år var han student i Lund. Sedan kriget med Ryssland brutit ut, kom han 

som konduktör till Stockholmsbrigaden 1741. Han var adjutant 1742-43 hos generalmajoren 

greve von Dohna sedan överadjutant hos generallöjtnanten greve 

Axel Spens. Kapten blev han vid Hessensteinska regementet i Göteborg år 1746. 

Ribbing blev major 1750 vid Jämtlands regemente och 1753 vid Närkes och 

Värmlands regemente, där han utnämndes till överstelöjtnant. Under ”det pommerska 

kriget bevistade han och deltog i de flesta där förefallande krigsrörelser”. 

År 1761 blev han överste i armén vid 40 års ålder. Han blev chef för Älvsborgs 

regemente 1763 men stannade som sådan endast till 1766, då han fick den högre 

befattningen som krigsråd. 

År 1774 blev Ribbing då som ”Gustavs vän” Serafimerriddare. Han är den ende 

vid Älvsborgs regemente, som fått denna utmärkelse för att 1778 bli greve, varvid 

han ej längre skrev sig ”af Koberg”. 

Ribbing blev överstemarskalk 1779 hos änkedrottningen. Under alla växlingar i 

sitt förhållande till hovet syns Ribbing ha stått på änkedrottningens sida. 

Han var även länge direktör i Trollhättans slussverk. 

Han gifte sig som nybliven regementschef med den tjugotvå år yngre Eva Helena 

Löwen, dotter till riksrådet och generalguvenören i Pommern greve Axel Löwen 

och grevinnan Eva Horn af Ekebyholm. 

Ribbing avled i Stockholm 11 oktober 1783 och är begravd i Jakobs kyrka. 

Makan gifte sedermera om sig med kammarherren friherre Gustaf Maclean och 

dog trettio år efter sin första man. 

Makarna Ribbing fick tillsammans tre söner av vilka två dog minderåriga. Fadern 

slapp uppleva den ende till vuxen ålder komne sonens vanära som en av de 

drivande krafterna i mordet på Gustav III ”med förlust av adelskapet samt evärdelig 

landsflykt” som straff. 

220 INNEHÅLL

FREDRIK RIBBING af KOBERG 

Greve. Riksråd. Överstemarskalk. 


1763-1766 

Kopia. Originalet, målat av Per Krafft d ä, 

är i privat ägo 

221 INNEHÅLL

Johan Cronhielm af Flosta föddes under brinnande krig, då stormakten 

Sverige kämpade för sin existens. Han blev krigsman vid tretton 

års ålder – året före fredsslutet. I den fredsperiod, som nu började, 

sökte han sig ut för att lära yrket på kontinenten. I tolv år tjänade 

han Frankrike i det berömda Royal Suedois. Återkommen till 

Sverige gjorde han en vacker karriär. Under tre år var han med 

generalmajors rang regementets chef. Han blev sedermera generallöjtnant, 

överkommendant i Malmö och landshövding i Malmöhus län. 

Cronhielm föddes 17 januari 1707, som tionde barn i en syskonskara på sjutton. 

Hans föräldrar var kanslipresidenten greve Gustaf Cronhielm och Maria Wallenstedt, 

dotter till presidenten greve Lars Wallenstedt och Maria Uttermarck. 

Cronhielm blev student i Uppsala år 1720 vid tretton års ålder. Samma år började 

han sin militära bana som volontär vid fortifikationen, där han utnämndes till 

konduktör året därpå. 1724 blev han löjtnant vid Skånska brigaden. 

Två år senare var han i fransk tjänst som sekundkapten vid Royal Suédois, 

där han också blev kapten 1734. 

Inför det väntade kriget mot Ryssland begav sig Cronhielm åter till Sverige 

1739 och blev vid hemkomsten kapten först vid fortifikationsbrigaden i Kalmar 

och 1741 i Stockholm. 

År 1744 blev han korpral vid den förnämliga Livdrabantkåren. 1748 utnämndes 

han till överste och generaladjutant och 1749 till löjtnant vid Livdrabantkåren. 

Han blev regementschef för ett värvat infanteriregemente 1752 och 1760 generalmajor. 

År 1766 blev han regementets chef och bebodde under denna tid regementschefsbostället 

Öresten. 

Cronhielm utnämndes 1769 till landshövding i Malmöhus län och tillika överkommendant 

i Malmö. Samma år blev han generallöjtnant. 

Tre år därefter tvingades han mer eller mindre att ta avsked som landshövding 

i samband med en skandalartad utnämning av en mössgeneral, som regeringen 

mot Gustav III:s uttryckliga vilja genomdrev några veckor före kungens 

statskupp 1772. 

Cronhielm var herre till Vi i Borgs och Löts socknar i Östergötland. Han gifte 

sig 1. gången med hovfröken grevinnan Sigrid Bonde af Björnö, dotter till riksrådet 

greve Gustaf Bonde af Björnö och hans 1. fru friherrinnan Charlotta Ulrika von 

Lieven samt 2. gången med friherrinnan Christina Ribbing af Koberg, dotter till 

generalmajoren och landshövdingen, friherre Bengt Ribbing af Koberg och grevinnan 

Ulrika Piper. 

Cronhielm dog 27 januari 1782 i Norrköping. Han hade sammanlagt åtta barn 

av vilka tre blev officerare. 

222 INNEHÅLL

JOHAN CRONHIELM af FLOSTA 

Greve. Generallöjtnant. Landshövding. 


1766-1769 

Original av L Pasch d ä. 

223 INNEHÅLL

Melchior von Bergholtz föddes under Gustav III:s första regeringsår. 

Han fick fullmakt som sergeant vid ännu icke fyllda nio år. Han deltog 

i Sveriges två sista krig, både som kompani- och bataljonschef 

samt som regementsbefälhavare. Som regementschef tjänade han i 

hela femton år under Karl XIV Johans första regeringsår. Då han 

dog vid 63 års ålder, var han alltjämt regementets chef. 

Melchior von Bergholtz föddes i Kalmar slottsförsamling 22 mars 1771 som son till 

majoren och riddaren sedermera överstelöjtnanten Gustaf von Bergholtz och Anna 

Lovisa Risberg. Ätten von Bergholtz, som kommer från Baltikum, är ointroducerad 

på Riddarhuset. 

Melchior von Bergholtz blev sergeant 1780 vid Sprengtportens regemente, ett 

värvat garnisonsregemente i Stralsund. Samma år blev han fänrik. 1789 blev han sekundadjutant 

och 1792 fick han sin första tjänst med lön som fänrik – allt vid 

samma regemente. År 1792 utnämndes han till löjtnant och 1795 till stabskapten. 

1799 blev han major i armén. 

År 1800 transporterades han till Älvsborgs regemente, där han fick kaptens lön. 

Han blev andre major 1809, förste major 1810 och överstelöjtnant i armén samma 

år. 1814 befordrades han till överste i armén för att 1819 bli regementschef. 

1822 utnämndes han till generaladjutant i generalstaben för armén men var tilllika 

regementets chef. Han deltog som kompani- och bataljonschef under någon 

månad 1807 i kriget mot Napoleon. 

Under 1808-1809 års krig var han bataljonschef vid västra gränsen mot Norge, 

varvid bataljonen ägnade sig åt rekognoseringar på norskt område, bevakning och 

fortsatt utbildning. Under senare delen av kriget förde han befälet över en garnisonstrupp 

om 300 man i Göteborg intill krigsslutet. 

Under kriget 1813-14 var han först bataljonschef och sedermera regementsbefälhavare 

samt förde regementet mot Napoleon över Rostock mot Berlin. Härefter 

sattes regementet in mot Danmark i det korta fälttåget, som innebar att Norge 

avträddes. Därefter förde han regementet över Düsseldorf mot nuvarande Belgien 

och sedan fred slutits åter till Sverige – sammanlagt 3.600 km på 14 månader. 

I det lyckosamma kriget därefter mot Norge förde han två bataljoner i ett rekognoseringsföretag 

mot Glommen och hotade fiendens flank. 

Melchior von Bergholtz gifte sig med Fredrika Henrika Carleson, i hennes 2. gifte. 

Hon var dotter till lanthushållaren friherre Lars Herman Gyllenhaal af Härlingstorp 

och friherrinnan Hedvig Margareta Leuhusen. Några ättlingar är icke 

kända. 

Melchior von Bergholtz avled 23 september 1834. 

224 INNEHÅLL

MELCHIOR von BERGHOLTZ 

Överste. Generaladjutant. 


1819-1834 

Kopia. Originalet är en porträttminiatyr 

av okänd konstnär i privat ägo. 

225 INNEHÅLL

Erik Olof Rosengren är främst krigshistoriker och framstående pedagog. 

Det är som organisatör av de tre försvarsgrenarnas högskoleutbildning 

han gjort sig allmänt erkänd och som mångårig, framgångsrik 

chef för Militärhögskolan varmt uppskattad av lärare och 

elever. 

Erik Rosengren föddes i Kalmar 1 februari 1908 som son till banmästare Elander 

Rosengren och Rut Johanna Henrietta Österberg. 

Efter studentexamen i Kalmar 1926 började han sin militära bana som officersaspirant 

vid dåvarande Kalmar regemente i Eksjö. 

Rosengren blev fänrik vid Jönköpings-Kalmar regemente 1929 och löjtnant 1933. 

År 1939 blev han kapten vid Generalstabskåren och 1945 vid Livregementets grenadjärer. 

Han blev major i armen 1947, vid Svea livgarde 1948 och vid Generalstabskåren 

samma år, där han blev överstelöjtnant 1951. Han uttransporterades till 

Gotlands regemente 1953 och blev överste och chef för Älvsborgs regemente 1956. 

Rosengren blev överste vid Generalstabskåren och chef för Krigshögskolan 

1959. Två år senare blev han överste av 1. graden och chef för Militärhögskolan. 

Han utnämndes till generalmajor 1965 och vid avskedet 1973 till generallöjtnant i 

Generalitetets reserv. Det innebär, att han blivit befordrad tre gånger i samma befattning, 

vilket är mycket ovanligt. 

Rosengren genomgick Krigshögskolan 1935-37, Försvarshögskolan 1952 och dess 

chefskurs 1962. 

Rosengren har gjort flera års meriterande stabstjänst i Armé- och Försvarsstaberna, 

under beredskapsåren i IV. fördelningsstaben och 2. armékårsstaben samt 

som stabschef och brigadgeneral vid FN:s säkerhetsstyrkor i Gaza 1957-58. 

Det är dock framförallt lärartjänsten i krigshistoria under två perioder vid 

Krigshögskolan 1943-45 och 1948-53, chefsskapet för högskolan 1959-61, organisationen 

av och chefsskapet för Militärhögskolan 1961-73 som varit hans 

livsuppgift. Under denna tid har han gjort ett stort antal studieresor till främmande 

länder, bl a tre gånger till USA. 

Rosengren har varit militär medarbetare i Sveriges Radio 1943-54, flitig föredragshållare 

och författare i tidningar och tidskrifter med signaturerna ”ER” och 

”Atos”. Han har skrivit bl a ”Sveriges freder och fördrag 1524-1905”, ”I fält 

1939-1945” och ”Närkingar och bergslagsfolk under beredskapsåren” samt medarbetat 

i ”Det andra världskrigets historia”. 

Rosengren har vidare som ordförande gjort stora insatser för Militärlitteraturföreningen, 

Delegationen för militärhistorisk forskning, Föreningen MHS och 

Bostadsstiftelsen MHS-eleven. 

Rosengren gifte sig 1940 med Mai-Gret Legerth dotter till fabrikör Ragnar Jansson 

och Anne Du Rietz. De har en dotter. 

Rosengren ägnar sig numera bl a åt historiska och militärhistoriska studier 

samt stiftelsen MHS-eleven. 

226 INNEHÅLL

ERIK ROSENGREN 

Generallöjtnant. Chef för Militärhögskolan. 


1956-1959 

Original av Eric Emanuelsson 

227 INNEHÅLL

Bengt Uller har ehuru infanterist genomgått artilleri- och ingenjörhögskolans 

lägre och högre kurser. Med sin matematiska begåvning, 

tekniska förmåga och humörfriska energi blev han väl skickad att 

först som chef för infanteriskjutskolans i Rosersberg försöksavdelning, 

sedan som skolans chef och senare som signalinspektör föra 

utvecklingen framåt. 

Bengt Uller föddes 30 augusti 1906 i Skatelöv i Kronobergs län som son till 

stationsinspektor Sven Uller och Gerda Elisabet Rost. 

Efter studentexamen i Lund 1925 påbörjade han sin militära utbildning vid dåvarande 

Jönköpings-Kalmar regemente, avlade reservofficersexamen 1927 och officersexamen 

1929. 

Uller blev fänrik i Kronobergs regementes reserv 1928 och på stat 1929, löjtnant 

1934 och kapten vid Norrbottens regemente 1938. Han blev kapten vid Generalstabskåren 

1941, major 1946 och överstelöjtnant 1951. Samma år blev han 

överstelöjtnant vid Norra Smålands regemente och överste 1955. Han blev chef 

för Älvsborgs regemente 1959 och överste av 1. graden samt signalinspektör 1962 

i vilken befattning han kvarstod till 1966, då han gick i pension. 

Uller genomgick Artilleri- och Ingenjörhögskolans allmänna och högre kurser 

1932-34, var lärare vid Intendenturofficersskolan 1944-46, 1. lärare och chef för 

försöksavdelningen vid Infanteriskjutskolan 1946-51. Under åren 1954-59 var 

han skolans chef. 

Under Ullers tid som chef för försöksavdelningen infördes nya bestämmelser för 

skjutning med 12 cm granatkastare i överensstämmelse med artilleriet och framtogs 

underlaget för infanteriets nya organisation med kvalificerade pansarvärnsvapen 

som granatgeväret och 9 cm pansarvärnskanonen. Under hans tid som chef 

för skolan utformades nya bestämmelser för infanteriets strid, då fienden utnyttjar 

såväl konventionella vapen som atomstridsmedel. Då han var signalinspektör omorganiserades 

Arméns signalskola till stabs och sambandsskola och infördes databehandlingen 

i stabsarbetet i de centrala staberna. 

Som kuriosum kan nämnas att Uller under 2. världskrigets beredskapstid bl a 

hade till uppdrag att organisera pansartågen ”Kiruna” och ”Boden” samt utarbeta 

de reglementariska bestämmelserna för deras uppträdande. 

Uller gifte sig 1935 med Elsa Fristedt, dotter till konsul Alle Fristedt och Karin 

Ekstam. Hustrun avled 1956. Av de tre barnen – en dotter och två söner – 

är den ene sonen arméingenjör och den andre officer. Uller är omgift sedan 

1965 med Brita Ek född Berglund och lever nu som privatman huvudsakligen 

i Mölle med golfspelet som hobby. 

228 INNEHÅLL

BENGT ULLER 

Överste av 1. graden. Signalinspektör. 


1959-1962 

Original av Rudolf Flink 

229 INNEHÅLL

Sigmund Ahnfelt är den ende regementschefen sedan 1814 som deltagit 

i krig. Förutom högre svensk militärutbildning har han genomgått 

USA:s krigshögskola. Han har varit lärare vid Krigshögskolan, 

beklätt viktiga stabsbefattningar i Försvarsstaben och södra militärbefälsstaben 

och är nu förordnad som militärbefälhavare för Bergslagens 

militärområde. Han har som föredragshållare och militär 

skribent flitigt deltagit i försvarsdebatten. Han är i övrigt humanist 

och framstående trädgårdsodlare. 

Sigmund Ahnfelt föddes 28 november 1915 i Sollentuna i Stockholms län som son 

till disponent Edmund Ahnfelt och Signe Haase. 

Efter studentexamen vid Norra Latin i Stockholm 1933 och universitetsstudier i 

historia och statskunskap började han sin rekryttjänstgöring vid Gotlands infanterikår 

1934. 

Ahnfelt blev fänrik vid Jämtlands fältjägarregemente 1938, löjtnant 1940 och 

kapten 1946. År 1951 blev han kapten vid Generalstabskåren, major 1955 och 

överstelöjtnant 1959. Han blev överstelöjtnant vid Älvsborgs regemente 1961, 

överste och tillförordnad chef 1962 samt ordinarie 1963. År 1966 blev han generalmajor 

och stabschef vid Södra militärområdesstaben samt 1973 militärbefälhavare 

på sex år för Bergslagens militärområde. 

Ahnfelt genomgick Krigshögskolan 1945-47, Command and General Staff 

College i USA 1949-50, Försvarshögskolan 1956 och dess chefskurs 1966. 

År 1942 var han kapten i Finlands armé och tjänstgjorde som kompanichef 

vid 13. infanteriregementet bl a i avvärjningsstriderna på Svirfronten. 

År 1951 följde han FN-truppernas operationer i Korea. 

Ahnfelt har deltagit som expert bl a i 1948 års värnpliktskommitte, 1960 års försvarsutredning 

och i ÖB arbetsgrupp före 1963 års försvarsbeslut. 

Han har varit militär medarbetare i dagspressen bl a i Dagens Nyheter, Borås 

Tidning och Sydsvenska Dagbladet samt i olika tidskrifter, medverkat i omfattande 

föredragsverksamhet och varit medförfattare i flera böcker som berört militära 

ämnen. ”Befälsföring, disciplin och förbandsanda” (1956), och militärpolitiska förhållanden, 

”Både – Och” (1957) samt ”Öst och Väst och Vi” (1957). Han har vidare 

gjort stora insatser för frivilligförsvaret. 

Även om Ahnfelt varit en framgångsrik och framstående stabsofficer med tyngdpunkt 

på operativ planläggning och ledning, så har trupptjänsten stimulerat honom 

mest – som kompanichef vid fältjägarna och icke minst som bygderegementschef 

för älvsborgarna med en befälsföring som kännetecknades av det bästa i gammal 

patriarkalisk anda. 

Ahnfelt gifte sig 1958 med Anna Gerda Caroline Kempff, dotter till överstelöjtnant 

Ragnar Kempff och Maria von Hedenberg. 

230 INNEHÅLL

SIGMUND AHNFELT 

Generalmajor. Militärbefälhavare. 


1962-1966 

Original av Mats Björlin 

231 INNEHÅLL

Regementscheferna tillhörde fordom det adliga ståndet. Johan Lillies vapensköld, 

nu i Museet I 15. 

232 INNEHÅLL

Befälsboställen 

och soldattorp 

Det indelta regementsområdet omfattade från 1685 de 132 kyrksocknarna i Sjuhäradsbygden 

jämte Härryda, Partille och Örgryte i Sävedals härad ned mot Göta 

älv. 

I jordbruksbygderna längs Ätran, Viskan och Storån samt vid de större sjöarna, 

där de största och flesta gårdarna fanns, låg helt naturligt flertalet av regementets 

1200 soldatrotar av bondejord med deras soldattorp. Där låg också de kronogårdar, 

som blev boställen för regementets 113 officerare, underofficerare, civilmilitära 

tjänstemän och musikpersonal. 

Regementsområdet blev uppdelat i 8 kompaniområden med 150 soldatrotar i 

varje, med gränser som så mycket som möjligt följde bygdens gamla indelning i 

härader och socknar. Längs Ätran hade tre av kompanierna sina huvudbygder: 

Södra Kinds, Norra Kinds och Redvägs kompanier. I Viskans dalgång låg från 

Hallandsgränsen Livkompaniet samt Vedens och Ås kompanier och längst i norr 

mot Skaraborgsgränsen låg Gäseneds kompani. Vid Lygnern och Storån hörde 

Marks kompani hemma, men området sträckte sig också västerut i en korridor 

till Göteborg som ingick. 

Kompaniets 12 befattningshavare, från kaptenen till rustmästaren samt piparen 

och de två trumslagarna, fick sina boställen inom kompaniområdet. De blev härads- 

och sockengrannar med sina soldater. Av regementsledningens och stabens 

17 befattningshavare hade översten, överstelöjtnanten och majoren från indelningsverkets 

början var sitt kompani och hade därför sina boställen inom eget kompaniområde, 

sålunda låg överstebostället Öresten inom Livkompaniet, överstelöjtnantbostället 

Örby Bosgården inom Vedens kompani och majorsbostället Smälteryd i 

Sätila socken inom Marks kompaniområde. De övriga tilldelades boställen inom 

något av kompaniområdena, då vederbörande kompanichef hade att redovisa dessa 

tillsammans med kompaniets egna boställen. Sålunda bodde regementskvartermästaren 

på Germundared i Toarp inom Ås kompani och 1 . bataljonsprästens boställe 

var Tokarp inom Redvägs kompaniområde. 

233 INNEHÅLL

Regementets boställen 

Fasta boställen för regementets befäl fanns ej i egentlig mening innan Karl XI 

ordnade indelningsverket. Men från 1680-talet skulle officerare, underofficerare 

och jämnställda förses med kronohemman ”till eget bruk, boning och hemvist”. 

Boställenas storlek och inkomstvärde varierade, även inom samma ”karaktär”, 

såsom för regementets åtta fänrikar, men för den rättvisa fördelningen var det 

sörjt så långt som möjligt i naturalönernas tid, främst i form av tilläggsspannmål. 

Men ett för litet boställe kunde också tillföras en extra gård. Sålunda fick kaptenen 

vid Ås kompani, förutom bostället Östergården i Härna, även Bosgården, och 

Gäseneds kompanichef fick förutom Åsen i Ljur även Svenstorp. Men en större 

gård kunde också delas och bilda två boställen. Sålunda halverades Kulla Lillegården 

i Istorp, Humlered i Kalv och Kampagården i Eriksbergs socken mellan 

1. och 2. trumslagarna vid Liv, Södra Kinds och Gäseneds kompanier. 

Alla skulle bebo sina boställen, men en av jordbruk ointresserad fänrik kunde få 

tillstånd att utarrendera jorden, och kungen ansåg att detta till och med kunde 

vara till fördel för kronogårdens hävd. Om någon tillfälligt ville lämna bostället 

måste han begära tillstånd, alldeles som en soldat som önskade lämna torpet. Chefen 

för Ås kompani skrev också 1733 i sin journal: ”Fick högvälborne herr baronens 

och överstens (Lillie) gunstiga tillstånd att då och då vistas på min egen 

gård”. 

Erik Dahlberg, fältmarskalken, gjorde de första ritningarna till officerarnas 

s k karaktärshus, olika för skilda karaktärer eller befattningar, men nya ritningar 

kom till under 1700- och 1800-talen. Under indelningsverkets sista århundrade 

skulle översten ha åtta rum förutom förstuga, kök med källare därunder, majoren 

skulle ha fem rum och kaptenen fyra. Det var de enda officerare som efter 1833 

var avlönade med boställen. Kompaniets fanjunkare och två sergeanter, eller en 

sergeant och en furir, behöll också denna avlöningsform, men deras bostad skulle 

vara byggd som en bondgård efter ortens sed. Underofficersbostället Östra Lundagården 

i Fristad socken, som blev nyuppfört 1826, hade således ej kök utan dagligstuga 

med öppen spis och bakugn (ett allrum) samt gäststuga och en kammare. 

Om boställsinnehavaren ville inreda vinden med ett eller två gavelrum, vilket var 

vanligt, var det dennes ensak. 

Regementetsskrivaren på Sjöbredared i Södra Ving, med biträde av kompaniernas 

mönsterskrivare, höll reda på husen, boställsinkomsterna samt andra naturlöne- 

eller kontantinkomster för befälet. Kompanichefen hade dock närmaste tillsynen 

av alla boställen inom kompaniområdet. En vanlig order, som belyser detta, 

är från Marks kompani 1850: ”Besiktning av beskaffenheten av kompaniets boställen 

förrättas inom Sätila pastorat samt å Uddetorp (fänriksboställe i Fotskäl) av 

furir Bergendahl samt inom Bollebygds pastorat av fanjunkare Åkerblom”. 

Laga syner skedde efter vissa år och då bostället bytte innehavare. Synerna anbefalldes 

av landshövdingen och utfördes av en synerätt med ordförande, nämn- 

234 INNEHÅLL

Kompaniområden i Sjuhäradsbygden 

235 INNEHÅLL

demän samt krono- och regementsombud. De var mycket grundliga, vilket kommer 

fram av detta protokoll: 

”År 1811 den 27 augusti infann sig undertecknad ständige domare i orten att 

med biträde av nämndemännen (7 st) förrätta laga av- och tillträdessyn på stabskaptensbostället 

Eskilsred, ett halvt mantal med säterifrihet, beläget i Marks härad 

och Seglora socken, vilket boställe kaptenen högvälborne herr baron Gustaf 

Bennet fardagen (14 mars) 1798 tillträtt och nästa fardag 1812 avträder till stabskaptenen 

vid Premier Majorens (Marks) kompani av Kongl Elfsborgs regemente, 

herr Lorentz Graf. Härvid inställde sig herrar av- och tillträdande personligen. 

Som kronofullmäktig var länsmannen C A Carlberg tillstädes och å regementets 

vägnar herr kaptenen och riddaren C J Bökman. 

Och hade regementsskrivaren A W Segerdahl till domaren insänt så väl sista 

husesynshandling av den 10 september 1796 som ock en av domaren hållen besiktning 

av den 3 september 1803 . . .” 

Mangården. Karaktärsbyggning 22 1/2 aln lång, 12 1/2 aln bred och 8 1/2 aln 

hög, timrad av fur- och grantimmer, brädfodrad och täckt med tegel, uppsatt på 2 

alnar hög stenfot. Till nytt tak och brädfodring på detta hus har avträdaren erhållit 

180 Rdr (riksdaler), men avträdaren har därutöver byggt övervåning samt där på 

egen bekostnad inrett fyra boningsrum, vari likväl spisar eller kakelugnar icke är insatta. 

För denna övervåning har baronen bekommit av tillträdaren 66 Rdr 32 sk 

(skillingar) banco, vilket här på begäran anmärkes. 

I undre våningen på detta hus är sal, förmak, gästkammare, kök och förstuga 

samt källare under förstugan. Alla boningsrummen är rappade och kalkslagna med 

spisar i sal och förmak och murstenskakelugn i gästkammaren. 

Utvändigt besiktigades byggningen och befanns vara till tak, väggar och brädfodring 

i behållet stånd, varande stenfoten nyligen rappad med sand och kalk. Dock 

måste karaktärhuset ånyo med vitriol och rödfärg överstrykas, vilket utföres till 20 

Rdr. Inuti huset felas i gästkammaren en ruta, som insättes för 32 sk och i köket 

rappas spisen, och bakugnen lagas för 2 Rdr samt låsar och dörrar i undervåningen 

bättras för 1 Rdr 32 sk. (Detta får gälla som exempel på synens noggrannhet. 

I fortsättningen utelämnas många detaljer.) 

Laga husen: 

1. En byggning väster på gården, 18 aln lång, 8 aln bred och 3 aln hög, täckt med 

näver och torv samt därå upplagt brädtak och ett loft på ena sidan, indelt uti 

stuga med spis och bakugn samt en framkammare 5 x 8 alnar, därifrån uppgång 

finnes till loftet. I drängstugan felas 8 fönsterrutor. 

2. Bodbyggnad bestående av visthus 6 x 6 alnar täckt med näver och torv, väster 

på gården, rödfärgad. 

236 INNEHÅLL

Kaptensbostället vid Marks kompani, Eskilsred i Seglora socken. Soldater vid regementet 

var med och byggde detta bostadshus 1937-39, som sedan dess står helt 

oförändrat med förstuga, sal, salong, två kamrar och kök med källare. 

3. Byggnad öster på gården med dubbel botten, 8 1/2 x 6 1/2 alnar, avdelad som 

mjöl- och sädesbod, täckt med näver och torv. Dessa hus är byggda i flyglar mot 

karaktärsbyggningen och innestängda med staket, vilket måste rödfärgas och 

3:ne nya portar anskaffas. 

4. Hemlighus 4 alnar i fyrkant och 3 alnar högt, täckt med brädtak. Felas en dörr. 

Knutarna bör brädfodras och huset rödfärgas. 

5. Redskaps- och vagnbod uppbyggd av timmer med bundet halmtak. 

Ladugården: 

6. Stall med 4 knutar 9 x 8 alnar med skulle och bundet halmtak. 

7. Logebyggnad bestående av 2:ne logar och 4 lador, 41 x 10 alnar med halmtak. 

8. Fähus 2:ne stycken under ett tak, 23 1/2 aln långt och 3 1/2 aln högt med halmtak, 

byggda av fur och grantimmer. 

9. Fårhus 8 x 10 alnar med halmtak. 

10. Svinhus 6 x 4 alnar täckt med näver och torv. 

237 INNEHÅLL

Utom gården: 

11. Kölna 8 1/2 x 8 alnar under näver och torvtak. 

Kålgård finnes till detta boställe likasom 2:e stycken trädgårdar försvarligen 

hävdade. 

Humlegård har avträdaren enligt föreskriften vid sista synen försökt att anlägga 

till 200 stänger, men som det upplystes att tjänligt ställe härtill icke finnes, och 

att någon humle icke växer å boställets ägor, beslöt synerätten att befria av- och 

tillträdaren från humlegårdsanläggning. 

Gärdesgårdar finnas vara i stånd, men 1200 famnar halvgoda iståndsättes. 

Åker och äng har avträdaren väl skött och hävdat. 

Skog har i senare åren till vedbrand och gärdsel blivit ansenligen medtagen och 

finnes nu knappast förslå till husbehov. 

Brunn är öster på gården, i lagligt stånd. 

Utslag: 

De å karaktärshuset befunna bristfälligheter uppgår enligt synen till 24 Rdr 16 sk, 

dem kaptenen baron Bennet bör innan sitt avträde iståndsätta; och ehuruväl bemälte 

baron och kapten innehaft detta boställe från fardagen 1798 till nästkommande år 

1812, under vilken tid någon nybyggnad icke blivit verkställd, likväl och som bostället 

är fullbyggt och i laga stånd, och baronen under sin åbotid på ett hedrande sätt 

vårdat och hävdat hus och ägor, finner synerätten skäligt frikänna baronen från 

hugbyggnadsskyldighet; varemot baron Bennet förbindes att de eftersatta förbättringarna 

å laga husen, vägar och gärdesgårdar in natura fullgöra, eller med penningar 

ersätta; varefter avträdaren från vidare ansvarighet för detta boställe befrias, det 

kapten Graf sig ikläder. 

Över denna syneförrättning avfattades följande 

Likvidation 

Debet Kredit 

Karaktärshuset: 

De felande förbättringarna uppgå till De felande förbättringarna bör av kap- 

24 Rdr 16 sk ten baron Bennet fullgöras med 24 Rdr 

16 sk 

Laga husen: 

Kapten baron Bennet ansvarar för den Som bostället är fullbyggt och i laga 

tid han gagnat bostället från fardagen stånd, så respiterar kapten baron Ben- 

1798 till 1812, 14 år net avskrivning för husbyggnadsskyldighet 

under 14 år. 

238 INNEHÅLL

Eftersatta skyldigheter: 

Uppgår enligt denna syn till 151 Rdr Bör av avträdaren in natura eller med 

32 sk penningar ersättas med 152 Rdr 32 sk 

På Husesynerättens vägnar 

S Ståhl 

Det gamla karaktärshuset på Eskilsred blev dock senare utdömt som bostad av en 

synerätt och krigskollegium antog 1836 fanjunkare Anders von Björnberg som entreprenör 

för nybygget. I ett detaljerat kontrakt, som är bevarat, föreskrevs bland 

annat ”att till allt hantlangningsarbete får entreprenören rätt att betjäna sig av soldater 

från regementet till ett belopp av niohundra dagsverken emot 6 skillingar banco 

i dagpenning”. 

Arealen var 248 tunnland varav betesmark och skog 189, slåtteräng 91 och sädesåker 

8 tunnland. Bostället höll år 1826 2 hästar, 2 par dragoxar samt 8–10 kor. 

Några få av regementets befälsboställen har fått behålla exteriör och interiör in i 

nuvarande tid. Eskilsred är ett av dem. Sedan bostadshuset byggdes av fanjunkare 

von Björnberg och de indelta soldaterna på 1830-talet är det helt oförändrat och 

gården innehas fortfarande av en ättling till den siste boställsinnehavaren, som var 

kaptenen Johan Henric Pfannenstill. Det är kaptenens dotterdotter med make, 

Mattis och Thorsten Lindell, som nu äger och väl hävdar det gamla militiebostället. 

Fältväbelbostället Östra Lundagården i Fristad socken, byggt 1826, minner i 

sin orördhet om de många underofficersboställena i Sjuhäradsbygden. Den gamla 

parstugan – de större böndernas standardhus från 1600-talet in i vårt århundrade 

– har försiktigt restaurerats. De två ursprungliga rummen, vardagsstugan med öppen 

spis och bakugn samt den stora gäststugan är oförändrade. 

I den gamla historiska och vackra bygden vid sjön Tolken fanns fem boställen. 

På en udde från norra stranden ligger kaptens- och majorsbostället Ving Sjögården 

med Ekeslunda Storegården. Bostadshuset från 1905 står på det gamla karaktärshusets 

grund, men endast en knuttimrad bod och en källare minner om indelningsverket. 

Vid norra stranden ligger också Getared, som var löjtnantsboställe vid 

Ås kompani till år 1833 och därefter utarrenderat. Karaktärsbyggnaden står ännu 

kvar vid slutet av en gammal allé. Innanför förstugan ligger salen, mot vänstra gaveln 

två kamrar och mot den högra kök och en kammare. Allt stämmer med en boställsritning 

som Karl XIII fastställde 1810. En flygelbyggnad och en timrad bod 

bidrager också till att ge en bild av ett av de åtta löjtnantsboställena. Nära intill ligger 

också rustmästarebostället Ekeslunda Hallagården och fältväbelsbostället 

Vatunga Västergården vid västra stranden och nära Sundholmen. Båda tillhörde 

Ås kompani men var ej effektiva boställen efter 1833 utan utarrenderade. 

Tre kilometer norr om Sundholmen med slottsruinen ligger Sjöbredared, som 

239 INNEHÅLL

Chefsbostället Öresten. Huvudbyggnaden har brunnit ner. Numera finns endast en 

intilliggande mindre byggnad kvar. 

från 1600-talet till 1875 var boställe för regementsskrivaren. Här låg alltså det i 

regements- och kompaniorderna omtalade regementsskrivarekontoret, varifrån förvaltningstjänsten 

sköttes och dit kompaniernas mönsterskrivare kallades då och då. 

En instruktion från 1600-talet föreskrev att såväl regements- som mönsterskrivarna 

var ”pliktiga att hålla bok och räkning på befälets boställen, dess hemmansräntor 

och underhållsspannmål, hur detsamma utgår och vem det tillkommer på varje boställe 

i varje härad och socken”. 

Huvudbyggnaden med de två flyglarna möter besökarna i dag liksom under 1700talet. 

Karaktärshuset, med standard som kaptenshus, har 1850 och 1950 genomgått 

grundliga men aktsamma restaureringar. Den senaste av ägarna Alf och Märta Gustafsson. 

Allt är sig likt från regementsskrivarnas tid. 

240 INNEHÅLL

Tablå över regementets boställen 

Regementsstaben Från ind.verkets Efter 1833 

början indelt till: indelt till: 

Öresten Örby socken Översten lika 

Örby Bosgården Örby Överstelöjtnanten lika 

och Kungsfors 

Smälteryd och Sätila Majoren lika 

Sätila Backgården 

Germundared Toarp Reg.kvartermästaren lika 

Liagärde Hyssna Reg.prästen Fanj vid Marks 

komp 

Tokarp Blidsberg 1. bat.prästen Utarrenderad 

Kinna Storegården Kinna 2. bat.prästen Utarrenderad 

Sjöbredared Södra Ving Reg.skrivaren lika 

Skene Bockagården Örby Reg.läkaren Utarrenderad 

Väd Tärby Reg.väbel Fanj vid Ås komp 

Flybacka Hyssna 1. profoss Utarrenderad 

Knogerum Ölsremma 2. profoss Utarrenderad 

Tolsgården Rångedala 3. profoss Utarrenderad 

Ingeshult Seglora 1. oboist Utarrenderad 

Viken Hyssna 2. oboist Utarrenderad 

Svenshult Kinnarumma 3. oboist Utarrenderad 

Läpparehult Seglora 4. oboist Utarrenderad 

Livkompaniet 

Hultaberg och Bua Kungsäter Kaptenen Utarrenderad 

Guntorp Berghem Löjtnanten Kaptenen 

Sund Örby Fänriken Utarrenderad 

Gäddarp Ellekulla Fältväbeln Utarrenderad 

Backa Kattunga Sergeanten Fanjunkaren 

Ramnås Örby Mönsterskrivaren Utarrenderad 

Hulan Öxnevalla Föraren Sergeant el Furir 

Lunnagården Istorp Furiren Utarrenderad 

Unnebo Grimmared Rustmästaren Sergeant el Furir 

Kulla Lillegården Istorp 1. trumslagaren Utarrenderad 

Kulla Lillegården Istorp 2. trumslagaren Utarrenderad 

Märkedalen Grimmared Piparen Utarrenderad 

241 INNEHÅLL

Marks kompani 

Björlanda Västerg. Sätila Kaptenen Sergeant el Furir 

Eskilsred Seglora Löjtnanten Kaptenen 

Uddetorp Fotskäl Fänriken Utarrenderad 

Tubbared Bollebygd Fältväbeln Utarrenderad 

Ansered Hyssna Sergeanten Utarrenderad 

Klockaregården Sätila Mönsterskrivaren Utarrenderad 

Håvet. Östergården Sätila Föraren Sergeant el Furir 

Lida Sätila Furiren Utarrenderad 

Herrkila Bengtsg. Sätila Rustmästaren Utarrenderad 

Häxbol (nu Hägsbol) Bollebygd 1. trumslagaren Utarrenderad 

Buerås Sätila 2. trumslagaren Utarrenderad 

Rogården Björketorp Piparen Utarrenderad 

Liagärde Hyssna Reg.präst Fanjunkaren 

Södra Kinds kompani 

Gullskog Örsås Kaptenen lika 

Gyltebacka Roasjö Löjtnanten Utarrenderad 

Ljungsnäs Tranemo Fänriken Utarrenderad 

Grytås Älvsered Fältväbeln Sergeant el Furir 

Mölneby Ned. Bosg. Frölunda Sergeanten Fanjunkaren 

Engasjö Lilleg. Frölunda Mönsterskrivaren Utarrenderad 

Grän Tågården Ljushult Föraren Sergeant el Furir 

Tången Ljushult Furiren Utarrenderad 

Björlida Storeg. Örsås Rustmästaren Utarrenderad 

Humlered Kalv 1. trumslagaren Utarrenderad 

Humlered Kalv 2. trumslagaren Utarrenderad 

Fagerås Sjötofta Piparen Utarrenderad 

Vedens kompani 

Rölle Fristad Kaptenen Utarrenderad 

Hjelltorp Västra Fritsla Löjtnanten Kaptenen 

Grimskulla Kinnarumma Fänriken Utarrenderad 

Östra Lundagården Fristad Fältväbeln Utarrenderad 

Lundsbol Örby Sergeanten Sergeant el Furir 

Vemmenhult Bredared Mönsterskrivaren Utarrenderad 

Skintagärde Kinnarumma Föraren Fanjunkaren 

Länghem Storeg. Fristad Furiren Sergeant el Furir 

Ekarebo Bredared Rustmästaren Utarrenderad 

Skötting Bredared 1. trumslagaren Utarrenderad 

Tuskered Bredared 2. trumslagaren Utarrenderad 

Änden Toarp Piparen Utarrenderad 

242 INNEHÅLL

Ås kompani 

Östergården med 

Bosgården Härna Kaptenen lika 

Getared Södra Ving Löjtnanten Utarrenderad 

Finnekumla Sörg. Rångedala Fänriken Utarrenderad 

Vattunga Västerg. Espered Fältväbeln Utarrenderad 

Sjögården Toarp Sergeanten Utarrenderad 

Segerstorp Tärby Mönsterskrivaren Utarrenderad 

Sölvarp Sörg. Murum Föraren Sergeant el Furir 

Hjortsered Storg. Gingri Furiren Sergeant el Furir 

Ekeslunda Hallag. Södra Ving Rustmästaren Utarrenderad 

Svensgärde Brämhult 1. trumslagaren Utarrenderad 

Jutabo Brämhult 2. trumslagaren Utarrenderad 

Hallanda Broddarp Piparen Utarrenderad 

Väd Tärby Reg.väbeln Fanjunkaren 

Norra Kinds kompani 

Sjögården med 

Ekeslunda Storeg. Södra Ving Kaptenen Major 

Vrångestorp Grönahög Löjtnanten Kaptenen 

Ingeshult Grönahög Fänriken Fanjunkaren 

Guntorp Grönahög Fältväbeln Utarrenderad 

Bredared Österg. Gällstad Sergeanten Sergeant el Furir 

Bösebo Grönahög Mönsterskrivaren Utarrenderad 

Björkered Marbäck Föraren Utarrenderad 

Kuvarp Ölsremma Furiren Utarrenderad 

Hult Månstad Rustmästaren Sergeant el Furir 

Saxared Nolgården Gällstad 1. trumslagaren Utarrenderad 

Grytered Tomten Hillared 2. trumslagaren Utarrenderad 

Applared Marbäck Piparen Utarrenderad 

Gäseneds kompani 

Åsen med Svenstorp Ljur Kaptenen lika 

Ulvastorp Alboga Löjtnanten Utarrenderad 

Hejdened Västerg. Hov Fänriken Fanjunkaren 

Björstorp Storeg. Eriksberg Fältväbeln Utarrenderad 

Jäder Mjäldrunga Sergeanten Utarrenderad 

Solberga Eriksberg Mönsterskrivaren Sergeant el Furir 

Fataburen Kölunga Föraren Utarrenderad 

Lommared Ornunga Furiren Sergeant el Furir 

243 INNEHÅLL

Gamlarp Nederg. Öra Rustmästaren Utarrenderad 

Kampagården Eriksberg 1. trumslagaren Utarrenderad 

Kampagården Eriksberg 2. trumslagaren Utarrenderad 

Ryssgärde Mjäldrunga Piparen Utarrenderad 

Redvägs kompani 

Ekarp Timmele Kaptenen lika 

Björsgården Smula Löjtnanten Utarrenderad 

Kättersered Brunn Fänriken Utarrenderad 

Öxnabäck Fivlered Fältväbeln Utarrenderad 

Holmarp Nederg. Hössna Sergeanten Sergeant el Furir 

Backgården Lena Mönsterskrivaren Utarrenderad 

Valared Övregården Hössna Föraren Utarrenderad 

Brunntorpet Brunn Furiren Fanjunkaren 

Årred Persgården Fivlered Rustmästaren Sergeant el Furir 

Humla Ödegården Humla 1. trumslagaren Utarrenderad 

Björnhult Gullered 2. trumslagaren Utarrenderad 

Ryet Timmele Piparen Utarrenderad 

Trumslagare Blomgren, 

en trotjänare i indelningsverket 

244 INNEHÅLL

Regementets 1200 soldattorp 

Soldattorpet var indelningsverkets – det fasta knektehållets – bärande ide: Soldaterna 

skulle ha var sin lilla gård att bruka och bebo och därifrån lätt kunna samlas 

inom socken, korpralskap, avdelning, kompani och regemente. 

”Böre rotebönderna förse soldaterna med hus och hemvist bestående av stuga, 

fähus och lada samt åker till ett spanneland och ängs uppbrytande på utmarken till 

tvenne stackar hö, där sådan lägenhet finnes, men där omöjligheten visar sig, 

måste han låta benöja sig med den lägenhet som vid roten finnes, och ingalunda 

begära åker och äng av gårdens enskilda odelsägor. Dock som soldaten 

icke kan vara utan hemvist och boställe, skola de rotar hos vilka inga lägenheter till 

torpställe finnes, förse honom med stuga, fähus och kåltäppa samt till hjälp föda en 

ko, två stackar hö och ett tjog halm . . .” 

Dessa kungsord av Karl XI ingår i en förordning för rotarna och soldaterna i 

Älvsborgs län, som stadfästes den 10 december 1685 – det indelta regementets 

födelsedag. Men denna förordning är grundad på ett kontrakt – en frivillig 

överenskommelse om det fasta knektehållet – som jordägarna i de sju häraderna 

skrev under i Alingsås den 17 juli året innan. 

Stugan och fähuset 

Uppgörelsen 1684 mellan konungen och sjuhäradsbönderna innehöll inga detaljer 

om torpbyggnaderna. De skulle byggas efter ortens sed och det blev väl enrumsstugor 

som uppfördes, vilka också var småböndernas bostäder vid den tiden. Denna 

enrumsstuga indelades dock under 1700-talet i förstuga, stuga och kammare. 

Soldatstugornas och fähusens standard var högst skiftande. Karl XIV Johan anbefallde 

därför landshövdingen att sammanträffa med ombud för rotarna och överenskomma 

med dem hur soldattorpen skulle bebyggas i fortsättningen. Roteombuden 

inom Älvsborgs regementes stånd möttes sålunda i Borås rådhus den 3 september 

1835 och föreslog följande bestämmelser, som senare fastställdes av Konungen 

och som sedan inte kom att ändras.: 

Soldatstugan skulle vara 13 alnar (en aln omkr 6 dm) lång, 8 alnar bred och 3 alnar 

hög med s k tredingtak av bräder invändigt. Denna stuga avdelades i följande 

rum: Innerförstuga och förstukammare, vardera 3 x 2,5 alnar, en kammare 5 x 5 alnar 

med ett fönster samt stugan – allrummet – 8 alnar i fyrkant. De 3 fönstren var 

mindre än en aln höga och var olika stora. I stugan spis och bakugn, ”rymlig och 

försvarlig efter ortens sed”. Yttertaket täckt med halm eller torv ”så att droppfrihet 

och värma vinnes”. Fähuset och övriga ekonomiutrymmen skulle byggas under 

samma tak och vara minst 4 alnar högt med ”längden efter behov och stommens 

storlek från 12 till 15 och 20 alnar”. Bredden skulle dock alltid vara 8 alnar så 

245 INNEHÅLL

Ett av de 1200 soldattorpen. Soldatstugan är byggd efter överenskommelse mellan 

roteombuden i Borås 1835: 13 alnar lång och 8 alnar bred och indelad i förstuga med 

förstukammare, stuga med spis och bakugn samt kammare innanför. Stugan är 

en gåva till regementet och har flyttats från roten nr 886 Ladugården i Södra 

Åsarp socken och Norra Kinds kompani. 

att säden på logen kunde rensas från vägg till vägg med kastskovel. Fähuset timrat, 

men foderlada, loge och sädeslada kunde uppföras av stolpar och skiften (skiftesverk) 

eller av bräder med tak av halm eller spån. Vedbod, källare och vattenkälla 

eller brunn är ej nämnda, ty det var soldatens ensak att ordna dessa detaljer. 

Likaså med avträdet, antingen han ville ha ett litet hus under tak vid ladugårdsgaveln 

eller nöjde sig med en stång. 

Vid roteböndernas möte i Borås 1835 föreslog de som tillhörde Norra Kinds 

kompani att soldatstugan skulle byggas en aln längre, alltså 14 alnar, samt att kammaren 

skulle inredas till kök. 

Då kungen senare fastställde överenskommelsen tog han dock ingen hänsyn 

till önskemålen från norra Kind, varför regementets alla soldattorp blev lika bebyggda. 

Soldattorpet vid I 15 i Borås, som tillhört roten nr 886 Ladugården i Södra 

Åsarp socken vid Norra Kinds kompani, och som är helt oförändrat, kan 

därför på ett fint sätt representera regementets alla soldattorp såsom de byggdes 

efter boråsmötet. 

Soldaterna skulle alltså inte behöva bo i en liten enrumskoja eller backstuga, 

246 INNEHÅLL

Soldattorpets fähus är timrat med bås för 2 kor samt kättar för en kalv och 

får. På logen slagtröskades torpets rågskörd och där rensades säden från slösäd och 

agnar med kastskoveln. Minimimåttet 8 alnar, knappt 5 meter, var nödvändigt för detta 

arbete och då borde det också vara motvind. En hö- och en sädeslada på 

ömse sidor om logen fullständigar bilden av den lilla ekonomiska enhet som soldattorpet 

utgjorde. 

som de minsta i socknarna fick göra, utan liksom de mindre bönderna i en s k 

enkelstuga. Den större bondstugan, den s k parstugan med både vardagsstuga och 

gäststuga samt någon kammare, var vanlig bostad för dem som ägde 1/2 mantal 

jord eller mera. Den stugtypen förekom också på underofficerarnas boställen. 

Torpåkern 

Alingsåsuppgörelsen 1684 innebar inte att bönderna skulle avstå någon odlad och 

skattlagd jord till soldattorpen. Därför blev de flesta av dessa anlagda på allmänningar 

eller på stamrotens utmark. Men det skulle vara odlingsbar mark, ty soldaterna 

borde ha ”åker till 1 spanneland (2540 kvm) och ängs uppbrytande till 

tvenne stackar hö” (vinterfoder jämte halm för en ko). Sedan, och särskilt under de 

15 fredsåren fram till år 1700, arbetade regementets soldater med odlingshackan 

ute i byarnas vretar och utmarker. Och efterhand blev soldaterna med familj och 

torp en fast del av socknen och bygden. 

Soldaternas rätt till odlingsjord bevakades vid regementet främst av kompanicheferna. 

Sålunda berättar Ås kompanijournal under 1720-talet att kompaniche- 

247 INNEHÅLL

fen, major Clampenhausen, personligen deltog i en utstakning av platserna för 

två soldattorp. Och från Norra Kinds kompani rapporterade en av de tre avdelningscheferna, 

sergeant Bergendahl, hur han vid flyttning av torp efter ett skifte 

på 1850-talet måste verka för att soldaterna ej förlorade genom flyttningen till 

ny mark. Det var dock ej endast ”då byarna sprängdes” som torp flyttades, ty då 

järnvägen Borås – Svenljunga byggdes på 1880-talet var soldattorp i vägen. 

I vår tid har många av torpåkrarna upphört att producera mat och istället blivit 

granåkrar. Förr var dock nyodling en livsnödvändighet och från regementets 1200 

torp ha många munnar fått mat. Under 1800-talet synes de flesta av torpen ha 

uppodlats så att 2 kor jämte mindre husdjur kunde hållas. Soldaterna på torpen, 

liksom många av befälet på boställena, har utfört ett gott arbete inom den gamla 

modernäringen. Hembygdsböckerna som skrivits i Sjuhäradsbygdens många socknar 

och regementsbygdens tidningar har berättat om soldater som fått odlingsmedalj 

och diplom och om hur de skaffade sig egna gårdar eller friköpte sina fint 

uppodlade torp, då indelningsverket upphörde. I dessa publikationer kan man också 

läsa om soldater som blivit kommunala förtroendemän och som varit skickliga 

hantverkare av olika slag. Bedömanden som ”en raskare arbetare får man nog inte 

se” eller ”duktig på många områden” säger något. Likaså ”Knektar, som varit 

längre söderut, hade ofta med sig fröer, ollon och dylikt, som de sedan sådde vid 

hemmen”. 

Ett soldatkontrakt 

Torpet med stuga, fähus och åker ansåg såväl statsmakten som rotebönderna och 

soldaterna vara den viktigaste delen av lönen. För soldaten betydde torpet också 

att han kunde bilda familj och ”bli sin egen”. Torpen var dock ej lika stora och 

de gav olika skörd. Detta skulle dock i stort sett utjämnas med olika slag av naturaförmåner, 

s k hemkall, och med den kontanta årslönen. En skriftlig uppgörelse, 

ett kontrakt, skulle alltid göras upp, och detta skulle godkännas vid rekryteringsmötet, 

som i regel hölls i Borås rådhus, av såväl landshövdingen som regementschefen 

eller deras ombud, sedan regementsläkaren sagt sitt ord. Kaptenen, fanjunkaren 

och en korpral vid kompaniet skulle vara med på mötet. 

Ett i regementsarkivet bevarat kontrakt lyder så: 

Emellan Roten nr 20 Staxered Östergården vid Livkompaniet av Kongl Elfsborgs 

regemente och drängen Anders Erikson under Syltered Storegården är följande 

kontrakt överenskommet och avslutat, att så vida bemälte Anders Erikson 

blir till ständig soldat för ovannämnde rote antagen erhåller han: 

1:o Uti lega, som genast utbetalas, 24 riksdaler riksmynt 

2:o I årlig lön 20 riksdaler, samt i hemkall 

1 1/2 tunna spannmål, hälften korn och hälften havre (1 tunna fast mål omkr 

165 liter) 

1 1/2 tunna potatis 

248 INNEHÅLL

2 kappar malt (1 kappe omkr 5 liter) 

6 stackar hö, 16 lispund i varje av hårdvallshö (1 lispund omkr 8,5 kg, 1 stack hö 

omkr 140 kg) 

Julkost efter ortens sed 

3:o Får han genast tillträda soldattorpet av roten fullt uppsått med vanliga sorter 

spannmål och potatis 

4:o Såväl vår- som höstarbetet på soldattorpet förrättas alltid och i ordentlig tid 

med av roten tillsläppta ökar 

5:o Då soldaten är bortkommenderad brukas och inbärgas soldattorpet helt och 

hållet av roten för soldatens räkning och ansvarar att det sker försvarligt och i 

rätt tid 

6:o Till sådana mindre reparationer å hus och hägnader vid soldattorpet, som av 

soldaten kan verkställas, framskaffar roten nödige materialier 

7:o Mulbete för soldatens kreatur erhålles på stamrotens utmark 

8:o Vedbrand, 6 lass ved och 9 lass ris samt dyngetorv så mycket som behövs, erlägges 

gemensamt av roten 

Sålunda vara ömsesidigt överenskommet och avslutat betyga: 

Staxered den 29 februari 1868 

Erik Johansson Markus Magnusson 

F Carlberg Anders Andersson 

Magnus Andersson 

Roteintressenter 

Bevittnas av: Anders Eriksson 

Börje Larsson i Staxered 

Lars Blom Soldat. 

Rekryten Anders kunde genast ha flyttat in på soldattorpet, om han inte varit i årstjänst 

hos bonden i Syltered. Nu fick han nog stanna kvar till friveckan den 24 oktober, 

ty tjänstehjonsstadgan gällde före ett soldatkontrakt. Som soldat skulle han få 

det bättre ekonomiskt ställt än förut, ty förutom kontraktslönen kunde han i regel 

under större delen av året ha ett biyrke exempelvis som hantverkare. Vad han hade 

som lön på gården är ej känt, men en dräng i Sandhult socken hade 1879 en årslön 

av 70 kronor jämte ”ett tygstycke och ett par stövla”. Nu behövde han inte ha kaptenens 

samtycke för att ingå äktenskap, ty den bestämmelsen hade upphört 1860, 

men han skulle dock anmäla fästmöns namn m m och dag för bröllopet till kompanichefen 

på dennes boställe Guntorp i Berghem. 

Soldatfästemön Greta och hennes tankar har Wilhelm von Braun tolkat i en dikt. 

Skalden hade anknytning till bygden och indelningsverket, ty hans fader var officer 

vid regementet och han själv var under en tioårsperiod indelt fänrik och löjtnant, 

därav vid I 15 från 28 mars till 13 augusti 1835. Wilhelm von Braun föddes på 

Brängesås i Böne socken 1813, gick i skola bl a i Borås och Göteborg, vistades tidvis 

på Sällerhög i Asklanda, var en vandrande bohem och dog 1860 i Uddevalla. 

249 INNEHÅLL

Om söndag skola väl vi 

besluta när bröllop skall bli, 

ty Anders är lång och kan duga 

förträffeligt bra till soldat, 

då få vi båd’ åker och stuga. 

Patron har mig lovat en ko 

den dagen, jag sätter mitt bo. 

Av lönen fem hundrade daler 

jag också har knogat ihop, 

för dem få vi grytor i fläng, 

bord skaffar nog Anders och säng. 

Av bördan vi dra var sin halva, 

och kännes i början det tungt, 

så kommer väl kon till att kalva. 

Att hava sitt egna är lugnt. 

Tjänsten på roten 

Så kallades den militära verksamheten i hembygden för såväl befälet som för korpralerna 

och soldaterna. Men allt måste meddelas skriftligt, för avståndens skull. 

Order från regementsledningen på Öresten eller Smälteryd i nedre Mark fördes av 

utsedda soldater längs Viskans och Ätrans dalgångar till de åtta kompanisätena 

och till regementsskrivarekontoret på Sjöbredared i Ving. ”Regementsposten emottages 

från Livkompaniet av 181 Strand som bär till 193 Ferm som lämnar på Eskilsred 

och fortsätter därifrån till Soldaten Dur vid Vedens kompani” står det skrivet 

i Marks kompaniorder 1850. Det gällde den s k regementsposten medan postturen 

från en kompaniexpedition till de sex korpralskapsbefälhavarna jämte övrigt befäl 

kallades kompaniposten. Korpralerna svarade sedan för att posten vidarebefordrades, 

vilket kunde ske genom sockenbefälhavarna, ty dessa skulle ”expidera ankommande 

order och föra befälet över det inom socknen boende manskapet”. Om 

det var mycket bråttom med en skrivelse försågs brevet med en fjäder i förseglingen 

(I 15 1834) och 1850 skrev chefen för Marks kompani på en försenad order till 

sina korpraler Blad, Ceder, Fröjd, Fyhr, Flyckt och Fihn: ”skola fortskaffas med 

skyndsamhet såväl natt som dag”. 

Ett otal rapporter skulle under ett år sändas motsatt väg, från korpralskap eller 

kompani till högre myndighet. De handlade om syner på boställen, torp och 

trossbodar, om rotekistmunderingen hos rotemästaren på stamroten och soldatutrustningen 

på torpen, om handräckning till en trossbod eller till boställsbygget vid 

Eskilsred i Seglora 1837-39, om vägbyggen mellan Tullen i Borås och Flässjum i 

250 INNEHÅLL

Fältväbelsbostället vid Vedens kompani, Östra Lundagården i Fristads socken. Underofficersboställena 

byggdes ”enligt ortens sed” som en bondes parstuga med vardagsstuga, 

gäststuga och en kammare, som detta bostadshus från 1826. Vindens 

två gavelrum fick fältväbeln själv bekosta. 

Bollebygd 1836 och mellan Fristad hed och kaptensbostället Åsen och trossboden 

för Gäseneds kompani i Ljur på 1840-talet. Det kunde också vara rapporter från 

marknadsvakter i Mörlanda och Ulricehamn eller från höstmarknaden och Tomasmässan 

i Borås den 21 december. Eller behandla rekryteringsmöten i Borås rådhus, 

men även betyg efter söndagsövningarna vid sockenkyrkorna under april och 

maj månader, för att nämna en del av det som tillhörde tjänsten på roten. 

En rotestämma inom Gäseneds kompani 

En soldatrote var en ekonomisk enhet. Därför samlades rotens bönder ibland till 

en rotestämma för att samråda och besluta i angelägenheter som rörde deras soldat. 

Det kunde gälla en mycket stor sak som ett nytt soldatkontrakt, vilket talas om 

tidigare, men det behövde endast röra sig om vem som skulle lämna hästar till 

höstplöjningen på torpet ett år. Skriftliga protokoll, som kan ha förekommit, har 

dock varit okända inom regementet till i år (1973). Ett sådant är dock bevarat i 

bygden från roten nr 305 Sävsjöos i Ljur socken, som i mitten av 1800-talet byggde 

en ny soldatstuga. Rotemästaren på stamroten och de sex utrotebönderna lämnade 

material från sina gårdar och deltog själva i arbetet, vilket är värdesatt och anteck- 

251 INNEHÅLL

Regementsskrivarbostället Sjöbredared i Södra Vings socken. Härifrån förvaltades regementets 

113 boställen. Huset, byggt på 1700-talet, har pietetsfullt restaurerats av 

nuvarande ägare år 1950. 

nat i protokollet. Med eget och lejt arbete samt material kostade stugan Rdr 220 

och 67 öre, ”vilket utgör på varje fjärdedelshemman 31 Rdr och 53 öre alltså”. 

Protokollet fortsätter (delvis i utdrag): 

Rotemästaren Johannes Andersson i Sävsjöos 

Mossa plockad m m 1 Rdr – öre 

Transport av varjehanda 2 Rdr 50 öre 

1 lass ler – Rdr 25 öre 

Smide m m och 10 st stakar 2 Rdr 25 öre 

Tidspillan med tillsyn 1 Rdr – öre 

Virke enligt förteckning 26 Rdr 41 öre 

Upphuggning å stugan 6 Rdr – öre 

Murarelikvid 3 Rdr 25 öre 

42 Rdr 66 öre 

Carl Andersson i Gundlered, arbete och material för: 12 Rdr 85 öre 

August Andersson i Hökared, arbete och material för: 10 Rdr 35 öre 

252 INNEHÅLL

August Johansson i Hökared, arbete och material för: 9 Rdr 71 öre 

Johan Larsson i Hökared, arbete och material för: 7 Rdr 84 öre 

E H Åhman i Allmänningen, arbete och material för: 27 Rdr 91 öre 

Andreas Johansson i Sävsjöos, arbete och material för: 17 Rdr – öre 

Snickaren A Svensson i Säf, 33 dagsverken à 1 Rdr 50 öre 49 Rdr 50 öre 

Diverse 42 Rdr 85 öre 

Summa för soldatstugan 220 Rdr 67 öre 

Från 3. korpralskapet vid 

Södra Kinds kompani 

Några anteckningar om rotar och soldater vid ett av regementets 48 korpralskap, 

nämligen 3. korpralskapet vid Södra Kinds kompani med socknarna Ljushult, 

Ullasjö, Håcksvik, Östra Frölunda, Örsås och Kalv 

Ljushult sn Roos, förut benämnd Aug Eliasson, född i Hillared sn 

Hökhult Lilleg. 1843, antagen 1867, längd 1,69 m, gift, förberedande un- 

Torp: Rosenlund derbefälsskola 1871, underbefälsskola 1. klass 72, med 

1 km norr stamg. beröm godkänd i Timmermansskolan 79, vicekorpral 80, 

korpral 82, dist.korpral 95, avsked vid generalmönstringen 

1903. 

Ullasjö sn Halt, f b Anders Josef Josefsson, född i Håcksvik 1868, 

Nr 12 Hallarp antagen 86, längd 1,70 m, ogift, korpralskola 89, vice- 

Torp: Totebotorp korpral 94, dist.korpral i reg 1905 

1 km nordost utroten 

Totebo 

Håcksvik sn Bör, f b Carl Aug Andersson, född i Svenljunga 1853, 

47 Boderås längd 1,68 m, gift, avsked 1904 

Torp: Gräsholmen 

2 km söder stamg. 

48 Kålboarp Språng, f b Carl Alexandersson, född i Kalv 1851, anta- 

Torp: Hesselåsen gen 73, längd 1,72 m, gift, avsked p g av hemmansbruk 

1903 

49 Ararp Mellomg. Indraget fr o m 1/1 1888 på 10 år till fältmusikanter 

Torp: Hylteholm 

250 m norr stamg. 

253 INNEHÅLL

50 Dräggved. Övreg. Indraget 1/1 1888 på 10 år till trumslagare 

Torp: Ej upptaget 

i rullor 1847-97 

51 Andlarp Indraget 1/1 1888 på 10 år till trumslagare 

Torp: Hökåsen 

1 km öst stamg. 

52 Skerjebo Wiberg, f b Lars Johansson, född i Villstads sn, Jönk. 

Torp: Hovet, 1 km län 1877, antagen 95, längd 1,72 m, ogift, förberedande 

norr om utroten korpralskola 97 

Skäremo 

53 Bäck Kronog. Bäck, f b Salomon Augustsson, född i Burseryd sn, 

Torp: Hyltan, 500 m Jönk. län 1870, antagen 1891, längd 1,66 m, avsked 1901 

norr utroten Ararp 

54 Trollås Gull, f b Edvard Johansson, född i Basebo sn Jönk. län 

Torp: Hjortåsen 1853, antagen 1875, längd 1,75 m, gift, avsked 1902 

1 km sydost stamg. 

55 Barnarp Kulneff, f b Robert Magnusson, född i Håcksvik 1868, 

Torp: Källebarken antagen 1891, längd 1,72 m, avförd ur regementets rullor 

väster om stamg. för rymning 1890 

Frölunda sn Indraget 1888 på 10 år till fältmusikens avlöning 

56 Karsbo Kronog. 

Torp: Rävåsen 250 m 

öster utroten 

Mölneby Västerg. 

57 Stockhult Hultqvist, f b J O G Carlsson, född i Villstad Jönk. län 

Torp: Gansåsen 1875, antagen 96, längd 1,72 m, gift, avsked 1907 

1 km öster stamg. 

58 Mölneby Övre bosg Rosenqvist, f b Johan B Rosenqvist, född i Ö Frölunda 

Torp: Rydåsen 250 m 1871, antagen 93, ogift, korpralskola 97 med beröm 

söd Mölneby Söderg. godkänd, avsked 1900 

59 Wrängetorp Telin, f b Carl Andersson, född i Holsljunga 1873, anta- 

Mellomg gen 1892, längd 1,75 m, ogift, korpralskola 94 med be- 

Torp: Telakebo, 250 m röm godkänd, vicekorpral, avsked för hemmansbruk 

norr stamg. 1903 

60 Anfastorp Fast, f b Hans Carlsson, född i Ö Frölunda 1852, an- 

Torp: Anneberg, s tagen 1871, längd 1,80 m, gift, underbefälsskola 74, 

om stamg. korpral 85, avsked på egen begäran 1902 

254 INNEHÅLL

61 Hulabäckstorp Hellström, f b August Andersson, född i Mårdaklev 

Torp: Hässleåsen 1869, antagen 1890, längd 1,73 m, gift, korpralskola 93 

250 m fr stamg. med beröm godkänd, vicekorpral i reg 1903 

62 Stora Engasjö Indraget 1893 på 5 år till statsverket 

Torp: Lövåsen 

4 km väst stamg. 

63 Västra Mossa Bergqvist. f b Johannes Johansson, född i Ö Frölunda 

Torp: Björkhalla 1849, antagen 1871, längd 1,78 m, gift, skarpskytt 

250 m väst om 1877-1878, död på roten 2 december 1898 

Frölunda Lilleg. Bergqvist, f b Sven Albertsson, född i Kulltorp, Jönköpings 

län 1878, antagen 99, ogift 

64 Hid Mellomgården Ståhl, f b Frans Oscar Carlsson, född i Holsljunga 1854, 

Torp: Mogeberg, 250 m antagen 76, längd 1,73 m, gift, förb underbefälsskola 79, 

fr stamg. ”Plan fin- timmerman 80-83 godkänd, skytt 93 

nes, byggn. och åker 

saknas” 

65 Hid Övregården Sand, f b Johan Alfred Carlsson, född i Länghem 1854, 

Torp: Granåsen antagen 74, längd 1,80 m, gift, underbefälsskola 1. kl 

250 m sydväst stamg 80 med beröm, avsked vid generalmönstringen 1905 med 

underhåll genast 

Örsås socken Modig, f b Lars Johan Alexandersson, född i Håcksvik 

66 Bullsäng Månsag. 1858, antagen 78, längd 1,71 m, gift, approberad 1981 

Torp: Svedjetorpet 

250 m öster stamg. 

67 Borryd Tibell, f b August Severin Carlsson, född i Örsås 1868, 

Torp: ”gått bort i antagen 86, längd 1,68 m, gift. 

lantmäteriet, 

nya torpet” 

Kalv socken: Lundin, f b Herribert Lundin, född i Ullasjö 1872, anta- 

68 Arvidstorp gen 94, längd 1,76 m, gift, korpralskola 96, skytt 97, 

Torp: Tångatorpet vicekorpral i 3. korpralskapet 98 

250 m norr stamg. 

69 Humlered Bergsg. Norström, f b Martin Carlsson, född i Håcksvik 1874, 

Torp: Ekenäset 1 km antagen 95, längd 1,82 m, gift, korpralskola 1900 med 

väst utroten Skepås beröm godkänd, skytt 1903, vicekorpral i reg 1906 

255 INNEHÅLL

Regementets minsta enhet, näst socknen med sockenbefälhavaren var korpralskapet. 

Av de 25 rotarna vid 3. korpralskapet av Södra Kinds kompani var 1897 fem 

nummer indragna, då rotarna fick betala en kontant vakansavgift, som 1890 

var omkring 140 kr pr år. Två av soldaterna hade ej torp, ty vid nr 58 och 64 

”finnes plan med byggnader och åker saknas”. 

Det är märkligt att så många soldater som 16 har bevistat en korpralskola, men 

skolorna var nyttiga och omfattade förutom militära ämnen även ”innanläsning av 

tryckt och skriven stil, skrivning och räkning”. En av de första skolorna startade 

redan 1834 på Karlstens fästning vid Marstrand på förslag av kronprins Oskar 

(Oskar I). Där undervisades regementets soldater under en tremånadsperiod då de 

var fria från fångbevakningen. Likaså förekom årligen kommendering till Varbergs 

fästning. De utvalda soldaterna skulle vara särskilt pålitliga och lämpliga. 

Av soldaterna i Södra Kind har de nio äldsta genomgått Centrala underbefälsskolan 

på Karlsborg i 140 dagar och de sju yngre regementets korpralskola från 

1889. 

Då indelningsverket började avvecklas efter 1901, begärde fem yngre av korpralskapets 

soldater avsked medan sex soldater med 25-30 års tjänst fick pension 

från Vadstena krigsmanshuskassa. Den siste befälhavaren för detta korpralskap, 

August Roos, tog avsked vid generalmönstringen den 15 sept 1903. Då hade han 

tjänat regementet, roten och korpralskapet i 36 år. 

Rotekista, brännvinnskagge, smörkärna. Museet I 15. 

256 INNEHÅLL

Indelte soldaten Snygg vid roten nr 212 

Soldatdottern Hanna Snygg nedskrev 1954 denna berättelse om sin fader, vars avskedspass 

från Fristad hed den 31 augusti 1895 lyder: 

Vid generalmönstring med Marks kompani av Kungl Elfsborgs regemente har 

soldaten Erik Snygg, före antagandet i krigstjänst benämnd Erik Olofsson, erhållit 

avsked med vitsord att han under tjänstetiden sig utmärkt väl skickat. 

Tjänade för roten nr 212 i Sätila socken, född den 4 oktober 1844 i Sätila 

och varit i tjänst vid regementet sedan den 20 september 1867. 

”Ett axplock från en indelt soldats tjänstgöring för roten nr 212. Rotebönder var 

det flera men stamroten skulle svara för soldatens torp med stuga och ladugård, 

en del spannmål och ved och en del arbete. Veden bestod mest av hela träd, 

vilka soldaten ej hade råd att elda upp utan sparade för framtiden. 

Soldattorpet låg på södersidan av Lygnerns strand och platsen hette Hjorthulan. 

Tillsammans med sin maka Augusta Grip av soldatsläkt, arbetade han upp och nyodlade 

det lilla soldattorpet så det blev ganska fruktbärande. Redskapen var enkla, 

spade, torvhacka samt spett och slägga. När han skulle ta bort någon stor sten 

ur en åker var det inte borr och dynamit som gjorde susen. Nej, han eldade på 

stenen, så att den blev riktigt het, sedan slog han vatten på den så den sprack, 

och det fick han kanske upprepa flera gånger innan det blev något resultat. 

Sedan kunde han forsla bort den själv med egen kraft och det fordrades tålamod. 

Det låter kanske som en saga, men den sagan är sann. 

När regementsmötet var slut och soldaten väntades hem blev det glädje i det 

lilla soldathemmet. När han kom så nära att han kunde se ut över Lygnern 

hördes alltid ett par knallar. Det var soldat Snygg som var i antågande. Sedan var 

det till att börja arbeta på torpet igen, det var mycket som skulle göras. 

Det var inte alltid så lätt att få roteböndernas hjälp, de hade saktfärdiga dragare, 

nämligen oxar, och själva var de nog inte så kvicka. Men soldat Snygg var 

inte ledsen för det. 

Han satte till sina egna krafter och drog harven själv. Den var helt av trä, så 

den var väl inte så tung, men när den kom i jorden hängde den nog efter, det 

får I alla hålla med om. När rågen skulle skördas då skar de av med skära och den 

tröskades inte. Han bara slog ur rågkornen med en käpp och sedan gjordes den 

färdig att läggas på tak. 

Till Göteborg var det i varje fall 5 mil med lite genvägar. Dit bar han ett slaktat 

får, som han sålde, det blev så där 7–8 kronor. På hösten gick han ofta till 

Borås med björnbär. En stor korg bak på ryggen och en fram med ungefär 25 

liter i varje. Han fick nog gå försiktigt om saften skulle hänga med. När han sålt 

bären så var det samma marsch tillbaka innan han fick gå till vila. Det blev 

nog en dag på mer än 8 timmar, men han var inte en Kronans karl för ro skull. 

När det blev vinter och inget arbete kunde göras ute, då hördes prejelns dunkande 

257 INNEHÅLL

på logen från tidig morgon till senan kväll. Och makan dunkade inne i stugan på 

sin vävstol och barnen fick hjälpa till med vad de kunde. 

När söndagen kom försummades inte heller kyrkan. Roten ville gärna se sin tjänare 

där tillsammans med sin äkta maka. De hade egen bänk, så de behövde inte bli 

utan sittplats, men om det var vid högtiderna endast, som han använde uniformen, 

det kan jag ej svara till, men att soldat Snygg gjorde i ordning sin uniform 

och putsade knapparna före varje söndag, det vet jag. 

En liten tid före jul gick soldat Snygg till sina rotebönder för att hämta sin utlovade 

julkost, som de kallade det. Även det ingick i lönen. Det bestod mestadels 

av bröd och fläsk. Någon gång fick han ett halvt fläskhuvud, men när det var avskuret 

för långt in på örat sade han att de var snåla, för det vara bara benet kvar. 

Så kom tiden när soldaten tog avsked från regementet, då han inte längre fick 

bo kvar på torpet. En ung soldat Snygg skulle övertaga det. Gamle soldat Snygg 

tog sina tillhörigheter och rodde över till andra sidan Lygnern, där han tidigare 

arrenderat och sedan köpt en del skogs- och hagmark. Just då kom hans sparade 

vedträd till heders. Av dem byggde han en egen stuga och ladugård, som liknade 

soldattorpet fast större. Så var det att börja nyodlingar igen på egen mark, han hade 

blivit bonde. Som extraarbete flottade han virke samt forslade ved och tegel. 

Soldat Snyggs stuga tillhör nu mig, hans äldsta dotter, med make. Namnet är 

Hästhagen och den ligger vid Lygnerns norra strand. Ibland tänker jag på mitt 

gamla hem soldattorpet som nu är rivet. Och I ska veta att när min syster och jag 

gick på dans så viskades det bland pojkarna ”här kommer knektatösera” och då 

kände man sej lite stolt. 

Hanna Larsson, född Snygg. Hästhagen den 14 maj 1954.” 

Bror Nygren Stig Ståhl 

258 INNEHÅLL

Musikkåren 

Från ”Spel i nummer” till kammarmusiker 

Kungl Älvsborgs regementes musikkår, Arméns musikkår i Borås, Militärmusikkåren 

i Borås samt nu slutligen Regionmusikkåren i Borås, det är de officiella 

benämningar under vilka musikerna vid I 15 haft att arbeta. De olika benämningarna 

avslöjar faktiskt det oerhörda omorganisationsnit, som drabbat musikkårerna 

och musikerna vid försvaret. 

Musikkår – i den bemärkelse vi i dag lägger i uttrycket – har funnits 

vid Kungl Älvsborgs regemente i lite mer än 100 år. Men det började inte med 

en färdig kår. Tvärtom så började det med en mindre ensemble, som anställdes 

för varje ”möte” och det var två möten varje år på Fristad hed, där hela regementet 

var förlagt, fram till år 1914. Det första mötet hölls 1–10 maj (musikmötet) då hela 

kåren var i tjänst, därefter hölls regementsmötet på hösten (10 sept–10 okt). Regementstrumslagaren 

var helårsanställd och hade tidvis expeditionstjänst. Dessutom 

fanns på varje kompani 2 trumslagare (som skulle slå signaler på trumma och även 

kunna blåsa signaler på jägarhorn). Dessa sistnämnda hade lön hela året men den 

utgick delvis in natura, d v s på samma sätt som för andra rotesoldater. 

Det finns ett foto bevarat från år 1863. Det visar en mässingssextett plus en trumslagare 

och en anförare. Det var tydligen själva musikkåren vid I 15 på den tiden. 

Trumslagarna–signalgivarna räknades liksom inte som musiker. De var kort 

och gott trumslagare. Fick de däremot vara med och spela i en orkester kallades 

de musiktrumslagare. Anföraren titulerades ibland musikanförare, ibland musikföreståndare 

(i analogi med t ex köksföreståndare och marketenteriföreståndare) och 

ibland regementstrumslagare (motsvarande titel vid kavalleriet var regementstrumpetare). 

Dessa sex musiker anställdes för varje säsong och avlönades till en början av 

officerskåren. De 24 trumslagarna avlönades som de andra soldalerna. De av kom- 

259 INNEHÅLL

panitrumslagarna, som hade fallenhet och intresse, fick sommartid utbildning av 

dessa korttidsanställda musiker och kunde på så vis vinna inträde i musikkåren, vilken 

undan för undan utökades så att den vid sekelskiftet bestod av 36 man. Dessa 

korttidsanställda musiker hade ofta andra yrken vintertid – murare, snickare etc. 

Mera sällan var de musiker året runt. Det gick knappast att försörja sig enbart 

på att spela på den här tiden. På många regementen kunde det vara svårt att få 

tag i skickliga musiker. Man anställde då ofta utlänningar. Man kan ibland i gamla 

rullor se att musikerna tituleras oboister eller – med den gamla franska stavningen 

– houtboister. Namnet är en kvarleva från den tid då man övergick från att bara 

använda trummor och signalhorn för krigsmusiken och införde pipare d v s flöjter, 

skalmejor, oboer och klarinetter. Houtboister var i början beteckningen på alla 

som spelade något träblåsinstrument vid utförandet av krigsmusik. I äldre tider var 

det mest fråga om marscher och enklare småstycken. Man kan utläsa det av 

gamla noter, vilka fortfarande finns kvar i regementets notarkiv. En del musiker 

kunde erhålla s k trumpetaregårdar, en sorts motsvarighet till soldattorpen. Även 

om man kan spåra regementets historia tillbaka till 1624, närmare bestämt till ett 

kungligt brev av den 10 mars där Nils Ribbing utnämnes till överste över ett 

regemente ”Västgötske fotfolk” så tog det nog ganska lång tid innan någon form 

av musikkår bildades. Men vid början av 1700-talet förekom krigsmusik som utfördes 

av 4 skallmejablåsare, 8 pipare (flöjter) och 16 trumslagare. Musikerna bar uniform 

av samma utseende som de övriga soldaternas men försedd med påsydda gula 

tränsar på axlarna. 

År 1715 bestod musikkåren av 12 marschpipor, 3 houtboier, en dulcian samt 16 

trumslagare. Men det dröjde ända till år 1770 innan regementet fick en musikkår 

som mer liknar de ensembler vi numera förknippar med ”blåsmusik”. Det var 

överste Wollfardt, vilken på egen bekostnad anskaffade ”en talrik och väl inrättad 

regementsmusik eller så kallad janitscharmusik med unga, vackra och i musik 

väl övade karlar”. Man hade alltså redan på den tiden begrepp om att musikkåren 

skulle representera. 

I 35 år – från 1770 till 1805 – betalades alltså musikernas löner av regementschefen 

personligen men därefter organiserades den ekonomiska sidan av saken 

på ett mer tidsenligt sätt. Genom ett kungligt brev av den 11 april 1805 anslogs 

”2 nr per kompani” till musikens underhåll, Uttryckt på modern svenska innebar 

det att 2 soldatlöner per kompani fick disponeras av musikpersonalen och i fortsättningen 

slapp alltså översten att betala musikerna ur sin egen ficka. 

Otto Mannerfelt berättar i ”Elfsborgs regementes historia” att musikkåren 

under juli och augusti månader brukade få tillåtelse att resa till Medevi brunn ”för 

att där musicera”. Några musikdirektörer fanns ej på den här tiden utan kåren leddes 

av en musikantförare, i regel med underofficers grad. Det enda namnet som 

gått att få fram på dessa tidiga musikantförare är musikföreståndare Müller vilken 

troligen tjänstgjorde vid mitten av 1800-talet. 

År 1884 anställdes den första musikdirektören vid I 15. Han hette Edouard Gustaf 

Lindh och var född 1854. Han hade musikdirektörsexamen, var pianist men 

260 INNEHÅLL

trakterade inget blåsinstrument. Enligt 1885 års rulla erhöll Lindh den 8 aug 1885 

M-dirs N.H.O.V. (uttytt: musikdirektörs namn, heder och värdighet). Att vara Mdir 

N.H.O.V. innebar att vederbörande anställdes som civilmilitär. Han hade ingen 

som helst funktion inom försvaret. Han var enbart anställd för att leda musikkåren. 

Han hade en särskild uniform, bl a bestående av syrtut (en omkring knälång 

kavaj) och en sorts hatt påminnande om en amiralshatt eller en ambassadörshatt. 

Liknande klädsel bars f ö av regementsintendenten och auditören. Antalet löner på 

musikkåren var vid denna tid följande: en fanjunkarelön, sex sergeantlöner plus 

24 underbefäls- och manskapslöner för trumslagarna. Musikdirektören hade fanjunkares 

lön, underlöjtnants grad och titulerades musikdirektör. 

Musikdirektör 

Edouard Lindh. 

Det är ju flera generationer sedan regementets förste musikdirektör levde och 

nästan alla hans samtida är för länge sedan borta. Dock lever några äldre personer 

i Fristad, som då var regementets förläggningsort, vilka minns musikdirektör 

Edouard Lindh, så det har faktiskt gått att få fram en del uppgifter om honom, 

både som musiker och som människa. När de börjat berätta om honom kan 

det ha låtit så här: ”Visst minns jag gamle musikdirektör Lindh. Det var en mycket 

egendomlig man”. Just ordet egendomlig har återkommit gång på gång och efterhand 

som de olika pusselbitarna kunnat passas ihop har bilden av denne ”egendomlige” 

man börjat klarna. Om vi säger att han var originell, så har vi uttryckt 

oss mycket hänsynsfullt. 

261 INNEHÅLL

För det första var han känd för att vara synnerligen elegant. Han gick alltid 

klädd i stövlar, han red mycket och hade egen häst. Han lär ha varit lite besvärlig 

att ha och göra med, både ”uppåt och nedåt”. Samtidigt som han var musikdirektör 

vid regementet på Fristad hed så upprätthöll han befattningen som musiklärare 

vid läroverket i Jönköping. År 1895 köpte Edouard Lindh ett tomtområde 

invid Svensås östra strand. Här uppförde Lindh ett bostadshus, som Gustaf Thulin 

i sitt förnämliga arbete ”Torpen i Fristads socken” beskriver så här: ”Byggnaden 

kan i fråga om stilen betecknas som en av Fristads mest kuriösa skapelser”. 

Även om man skulle byta ut ordet Fristads mot Sveriges, så skulle det nog finnas 

täckning för påståendet. Det är knappast troligt att det funnits något liknande i 

hela landet. Själva huvudbyggnaden var en och en halv våning hög och den var 

byggd i en vinkel och avslutades med ett underligt torn som var 5 våningar högt. 

Det innehöll bl a musikrum. Hela tomten var omgärdad av ett 4 meter högt pallisadliknande 

staket bestående av spetsade trästolpar. Innanför vaktade en stor 

hund. På tomten fanns flera uthus, bl a ett stall för Lindhs ridhäst. Stallet hade 

för uppvärmningens skull en kakelugn inmonterad. Vid jordbävningen år 1904 höll 

tornet på boningshuset på att rasa ihop och då fann musikdirektören för gott att 

ta bort de tre översta våningarna. I det skicket stod huset kvar till år 1971 då 

det brändes av brandkåren. 

År 1904 slutade Lindh sin tjänst vid regementet. Han var då 50 år gammal. 

Han kan inte ha fått full pension eftersom han bara hade 20 tjänsteår. Det är 

inte otänkbart att han blev anmodad att sluta. Han var rikt gift och flyttade med 

hustru, hennes sällskapsdam och hushållerska till Jönköping där han hade kvar 

tjänsten vid läroverket. År 1915, då han pensionerades i Jönköping, flyttade han 

tillbaka till Fristad och till sitt törnrosaslott ”Liljeholmen”. Här bodde han kvar 

till sin död den 11 oktober 1920. Vid sin bortgång var Lindh 66 år gammal. 

Han komponerade en del småsaker, bl a en marsch som han kallade ”Intendenten”. 

Även som musiker var han originell. Han kunde sätta igång med repetitioner 

mitt i natten och för att väcka musikerna, vilka då låg och sov, gick 

han omkring och slog bastrumma tills de vaknade. Han hade då skrivit något 

litet musikstycke och ville genast höra hur det lät. 

Trots sin originalitet lämnade han efter sig en fastare organiserad, större och homogenare 

musikkår än vad han själv fick övertaga när han tillträdde sin tjänst. 

Edouard Lindh efterträddes år 1905 av Albert Löfgren, vilken som 33-åring 

fick musikdirektörs N.H.O.V. vid I 15, en tjänst som han innehade i precis 5 år 

mellan åren 1905 och 1910. Albert Gustaf Löfgren som levde under åren 1872- 

1930 var född i Händene församling i Skaraborgs län och var en av de mest begåvade, 

duktigaste och kunnigaste militärmusiker som någonsin funnits i Sverige. Han 

var en strålande klarinettist och spelade under många år i olika orkestrar i Stockholm. 

År 1910 flyttade han till Göteborg där han blev musikdirektör vid Göta Artilleriregemente 

(1910-1925) och han var då även soloklarinettist vid Göteborgs 

orkesterförening. Han var en mycket fin dirigent, en dirigent av det slaget som fick 

262 INNEHÅLL


Albert Löfgren. 

musikerna att ge sitt bästa. Han var dessutom en utomordentligt fin instrumentatör 

och arrangör. 

Hugo Alfvén, som hörde Älvsborgs regementes musikkår spela i Stockholm år 

1907 skriver i en rekommendationsskrivelse så här: 

Direktör Albert Löfgren är en utmärkt instrumentatör för militärmusikkår, såsom 

dirigent är han medryckande och impulsiv, och som omdöme om Elfsborgs 

regementes musikkår, för vilken herr Löfgren är direktör, vill jag framhålla, att 

jag hittills ej hört någon svensk militärmusikkår med så eldigt och artistiskt föredrag, 

för vilket goda resultat äran i främsta rummet tillfaller ledaren. 

Stockholm 29 okt. 1907 

Hugo Alfvén 

Ett i sanning förnämligt betyg både åt Löfgren och åt Älvsborgs regementes 

musikkår. 

Enligt rullan föddes Albert Löfgren 21/9 1872 och kom i tjänst 24/4 1883. 

Det är inte något tryckfel, som man frestas tro. Han började faktiskt sin militärmusikerbana 

när han var tio och ett halvt år gammal. Även med dåtidens kortare 

skolgång var det högst ovanligt att någon fick börja så tidigt vid regementet 

men saken ligger till så här: 

263 INNEHÅLL

Hans föräldrar, som hette Grehn, levde i ekonomisk misär och som ett slags dåtida 

socialhjälp fick Albert och hans två äldre bröder börja som trumslagarpojkar 

vid gamla Västgöta regemente. Enligt den tidens sed gav översten på regementet 

dem soldatnamn och de blev alla olika. Alla tre kom så småningom att 

upprätthålla musikdirektörsbefattningar. Den äldste brodern August Grehn hamnade 

vid Värmlands regemente i Karlstad. Mellanbrodern Carl Lundgren 

blev musikanförare vid ett av gardesregementena och Albert Löfgren blev musikdirektör 

vid Älvsborgs regementes musikkår och sedermera vid Kungl Göta Artilleriregemente 

i Göteborg. 

Under Löfgrens tid blomstrade I 15:s musikkår upp på ett sätt som aldrig förr. 

Välskrivna arrangemang och en kunnig ledare gjorde ”Elfsborgarna” välkända 

över stora delar av landet. Kåren spelade bl a i Stockholm, Göteborg och Varberg. 

På den tiden fick ju musikdirektörerna själva anställa sin personal och Löfgren 

omgav sig både vid I 15 och sedermera vid A 2 med mycket skickliga musiker. 

Löfgren var mycket omtyckt av musikerna. De som arbetat under honom ansåg 

att ”han var som en far för oss” eller ”han var duktig och arbetsam och mot 

oss yngre var han som en snäll fin gammal farbror”. Det sista omdömet fällt av numera 

bortgångne musikstyckjunkaren vid A 2, Gunnar Dahlgren. För sin stora 

kunnighet och sitt allmänna uppträdande var Löfgren respekterad både på regementet 

och i staden. Under sin boråstid framträdde han ofta som klarinettsolist 

och i Stockholm var han solist tillsammans med Aulinska kvartetten och Brüsselkvartetten. 

Albert Löfgren var mycket intresserad av och förtjust i folkmusik och han upptecknade 

åtskilliga låtar från Västergötland, vilka han senare använde i sina rapsodier 

och fantasier. En gammal distinktionskorpral som tidigare varit med och 

trallat danslåtar (när det inte fanns några instrument så trallade man förr danslåtarna) 

var för Löfgren en rik källa att ösa ur, och sedan han skrivit ner låtarna 

dröjde det som regel inte många dagar förrän han kom med ett utskrivet 

arrangemang för hela musikkåren. Sedan man så spelat låten något år hände det 

ofta att han skrev om den, gjorde den lite konstfärdigare eller kanske lade in den i 

någon rapsodi. Löfgren arbetade på det sättet. Det gör att samma stycke kan återfinnas 

i flera versioner, alla med Löfgrens signatur och alla lika äkta. En typisk sådan 

låt är Löfgrens ”Gångtrall”. Den finns i åtminstone tre olika versioner. Våren 

1973 spelades den in på skiva av regionmusikskolans blåsorkester under Harry 

Särnklevs ledning. Turligt nog har man lyckats få tag på den längsta versionen, 

den som är mest konstfärdigt utformad. 

Albert Löfgren blev under sin tid som soloklarinettist vid Göteborgs orkesterförening 

mycket god vän med Wilhelm Stenhammar och det var ofta som de 

båda herrarna hördes diskutera instrumentationstekniska finesser. Det bör kanske 

nämnas att Stenhammar hade den största respekt för Löfgren och att han ofta 

frågade honom till råds när det gällde att skriva för blåsare och att han alltid 

rättade sig efter Löfgrens åsikter. 

Tyvärr så visade en av Löfgrens efterträdare det dåliga omdömet att låta kasse- 

264 INNEHÅLL

a och bränna upp en mer än meterhög stapel med handskrivna noter av Albert 

Löfgren. En del finns förmodligen avkopierad på andra kårer, men säkerligen 

försvann åtskilliga originalsaker vid det tillfället. De få notblad av Albert Löfgrens 

hand, som ännu finns kvar i I 15:s notarkiv tillhör notbibliotekets dyrgripar. 

Även om en musikkårs historia ofta är dess musikdirektörers, så skall vi kanske 

inte fördjupa oss enbart i dessa ledares göranden och låtanden men låt oss 

avrunda detta avsnitt om Albert Löfgren med att räkna upp namnen på hans mest 

kända verk: ”Älvsborgslåtar”, ”Västgötarapsodi”, ”Slåttergille”, ”Från när och 

fjärran”, ”Svenska nationalmelodier” samt ”Svit nr 2 på svenska motiv”. 

Musikpaviljongen på Fristad hed. 

Vid den här tiden, när musikkåren liksom regementet i övrigt var förlagd på 

Fristad hed, hade musikkåren till sitt förfogande en egen byggnad, musikpaviljongen. 

Det var en stor och rejäl byggnad, innehållande stor repetitionssal, expedition 

för musikdirektören och expedition för regementstrumslagaren, samt matsal 

(musikkåren hade egen kokerska) samt sovrum för de musikunderofficerare som 

endast anställdes för kortare tid. Allt detta på bottenvåningen. På andra våningen 

var manskapslogement, övningsrum samt rustkammare (en för instrument etc och 

en för kläder). Varje kompani var på den tiden en enhet med bl a egna förråd. 

Byggnaden låg ungefär där nuvarande rektorsbostaden vid Fristad Folkhögskola 

nu ligger. Den byggdes på tidigare delen av 1800-talet och försågs i slutet av seklet 

med en stor veranda. Såvitt man kan se på gamla fotografier hade byggnaden 

från början spåntak men vid ombyggnaden försågs den med plåttak. Det var en 

mycket vacker byggnad, som väl tillgodosåg lokalbehovet för den då 36 man stora 

musikkåren. Sedan regementet flyttat från Fristad hed fick byggnaden förfalla 

265 INNEHÅLL

och år 1946 lät landstinget riva den. Man kan förstå musikernas sorg när de lämnade 

Fristad och flyttade till Borås 1914. I Borås fanns ingen musikpaviljong. 

Musikkåren blev husvill till år 1962 då gamla vinterstallet byggdes om och musikkåren 

återigen kom under eget tak. Men låt oss återgå till 1910 ett litet tag till. 

Då lämnade Albert Löfgren regementet och Victor Brandt efterträdde honom. 

Nu har vi hunnit så långt fram i tiden att det börjar bli lättare att ”skriva historia”. 

Förre musikfanjunkaren August Hallberg som i år (1973) fyller 88 år tjänstgjorde 

under Brandts hela tjänstetid och han minns honom mycket väl. Han beskriver honom 

så här: Personligen var Brandt en samvetsgrann tjänsteman. Han var också 

en kunnig musiker och dito musikledare. Han föddes 1878 och kom i tjänst 

1890. Han blev musikdirektör vid Kungl Älvsborgs regemente 1910. Samtidigt som 

han anställdes vid I 15 anställdes han som andra violinist vid Göteborgs orkesterförening. 

Han spelade även flöjt. Brandt var ganska burdus till sättet och redan 

från början blev han osams med musikunderofficerarna, något som satt i tills han 

avgick 1926. Han lär även ha haft svårt att göra sig gällande på officerskåren. Det 

blev en olycklig tid för musikkåren. Musikunderofficerarna bildade en egen musikunderofficerarnas 

förening, vilkens uppgift var att taga tillvara deras egna intressen. 

I praktiken kom den att bli en förening som arbetade mot musikdirektören. Under 

den här tiden (1910-1926) drabbades musikkåren av flera olyckor. Dels blev sämjan 

dålig, dels fick man flytta från de trevliga lokalerna i Fristad och blev undanskuffad 

till trånga och absolut olämpliga lokaler vid den nya kasernen i Borås, dels 

hade regementet under en del av den här tiden som chef överste Erik Lagercrantz, 

en herre som gjorde livet verkligt surt för musikerna vid I 15. Vi ska nöja oss med 

att berätta en episod från den tiden. Det var överste Lagercrantz, som kommenderade 

musikkåren att springa under tiden den spelade. En fysisk omöjlighet. Den 

historien är känd vid praktiskt taget alla landets musikkårer. 

Andan vid kåren var så dålig den överhuvudtaget kunde bli. När den stora indragningen 

kom 1927 var Brandt den förste vid regementet som gick på s k frivillig 

övergångsstat. Författningen var sådan att det gick för sig trots att hans befattning 

inte skulle dragas in. Brandt var då 48 år gammal, hade löjtnants grad, var 

RVO samt innehade ÖRKHT (österrikiska röda korsets hederstecken med krigsdekoration). 

Sedan han slutat vid Kungl Älvsborgs regemente fortsatte han sin musikerbana 

i Stockholm som violinist och han avled vid 62 års ålder år 1940. 

Brandt var inte den ende som slutade vid I 15. Flera av de duktigaste musikerna 

sökte sig till andra regementen eller slutade helt på grund av de olidliga förhållandena. 

En av dem var Emanuel Jonasson, som år 1918 erhöll transport till Ingenjörskåren 

i Stockholm. Musikfanjunkare Jonasson, som föddes år 1886 och dog 

vid 70 års ålder år 1956 är väl den ende musikern vid I 15 som blivit känd över 

hela den västerländska världen. Det var nämligen han som var upphovsman till den 

överallt spelade ”Gökvalsen”. Valsen, som skrevs år 1909 blev inte känd genast. 

Den spelades här i Borås och Jonasson skickade väl ut några handskrivna exemplar 

till andra kårer. (Löfgren hade hjälpt honom med att instrumentera den för 

militärkår.) Den blev också tryckt, men det var först flera år senare, när ett ut- 

266 INNEHÅLL


Victor Brandt. 

ländskt skivbolag gjorde en inspelning av valsen som den verkligen slog. Och då 

gjorde den det med besked. Under resten av sin livstid erhöll Jonasson årligen pengar 

från STIM (svenska tonsättares internationella musikbyrå) för uppföranderätten. 

År 1914 flyttades regementet från Fristad hed till Borås. Till själva marschen in 

till staden anskaffades ett s k turkiskt spel. Ett turkiskt spel har formen av en lyra, 

det är mycket stort och mycket tungt att bära. Det har en massa små klockor 

som ljuder när man marscherar med spelet. Man spelar alltså inte på det. Ljudet 

som åstadkommes när man använder spelet är mycket starkt. Vid marschen till 

Borås bars spelet av indelte furiren Stark. Spelet användes sedan vid kyrkparader i 

Borås ända fram till 1932. Numera förvaras det som en prydnad på officersmässen 

på I 15. 

Det var en stor musikkår på den tiden, 36 man förutom elever och reservspel. 

År 1925, vid de stora indragningarna, minskades numerären till 22 man + 

5 elever. Landets musikkårer indelades då i tre ”typer”. Typ 1 som hade 35 man 

förekom bara vid Svea Livgarde och vid I 19 i Boden, samt vid Kungl Flottans musikkårer. 

De infanteriregementen som fick behålla sina musikkårer fick typ 2, 

som innebar följande: musikdirektör, 2 fanjunkare, 4 sergeanter, 5 furirer, 2 korpraler, 

2 vicekorpraler, 6 volontärer och 5 musikelever. Musikkårer av typ 3 (17 

musiker) förekom vid de mindre förbanden som artilleri, kavalleri, kustartilleri, 

och efter 1943 även vid flygvapnet och luftvärnsartilleriet. 

267 INNEHÅLL


Nils Wieslander. 

I januari 1927 anställdes musikdirektör Nils Wieslander vid I 15. Han var född 

1889, kom i tjänst 1904, blev musikdirektör i Vänersborg år 1923 och var där tills 

överste Rignell vid I 15 anställde honom i Borås. Hur det gick till har Wieslander 

själv berättat vid en radiointervju som gjordes år 1964 i samband med att musikkåren 

spelade i ett radioprogram som hette ”Marsch till Fristad hed”. Intervjuare 

var redaktör Bo Ancker vid Sveriges radio, vilken också svarade för programmet. 

Intervjun finns bandad i musikkårens arkiv så vi låter Nils Wieslander själv berätta: 

”Jag kom hit på ett rätt lustigt sätt. Jag spelade på stadshotellet i Vänersborg. 

Jag hade en trio där. Då kom det en dag in en herre och satte sig att 

dricka kaffe. Han verkade mycket intresserad av oss. När ett nummer var slut så 

kom han fram, presenterade sig och bad att få titta på fiolen. Han spelade 

lite på den och sedan undrade han om han kunde få vara med och spela en 

stund. Det fick han och vi spelade en sak tillsammans. När stycket var slut så 

sa han: ”Jaha musikdirektörn, jag har ingen musikdirektör på mitt regemente därhemma, 

nu sätter vi oss på tåget och reser till Borås meddetsamma’. Ja nu gick det 

ju inte riktigt så fort att flytta men det blev ändå så, så småningom.” 

Bo A: ”Det vill säga mannen som spelade fiol var den mycket kände översten 

K A Rignell”. 

Nils W: ”Ja just det, eller Olle i grinn, som vi kallade honom vid mindre högtidliga 

tillfällen.” (Överste Rignell använde sig av pseudonymen ”Olle i grinn” 

när han som poet gav ut dikter. Han var mycket musikintresserad och bland det 

268 INNEHÅLL

oligaste han visste var att få sitta i musikkåren vid repetitionerna och höra de olika 

stämmorna.) 

Bo A: ”Det året Du blev musikdirektör här var 1927. Det året var Du också 

med i radio för första gången. Varför det? 

Nils W: ”Jo det var invigning av Borås radiostation. Översten hade skrivit några 

saker och musikkåren medverkade också. Det var förresten min första tjänstgöring 

här i Borås”. 

Nils Wieslander kom att betyda mycket inte bara för regementets musikkår, 

som han reorganiserade 1927, utan även för musiklivet i Borås med omnejd. Förutom 

tjänsten vid regementet, vilken han skötte åren 1927-1945 innehade han en 

rad andra uppdrag. Han var dirigent i Borås orkesterförening 1928-1953. Han 

var initiativtagare till och en av grundarna av den kommunalt understödda Borås 

stads musikskola, vars rektor han var åren 1953-1964. Han lämnade musikskolan 

i samband med sin 75-årsdag. Han var dirigent för Par Bricoles sångkör i 27 år. 

I och med att han blev så pass gammal – han var vid sin bortgång 78 år gammal 

– fick han tillfälle att se och skörda frukterna av det arbete han nedlagt, 

både vid regementet och i staden. 

Bevisen på uppskattning uteblev inte. År 1960 vederfors honom den för en militärmusikdirektör 

ovanliga äran att tilldelas Kungl Musikaliska Akademiens guldmedalj 

för tonkonstens befrämjande. (Han tilldelades nr 24. Medaljen innehas av 

bland andra Birgit Nilsson.) På akademiens högtidsdag i Stockholm fick han mottaga 

utmärkelsen av Hans Maj:t Konung Gustav VI Adolf. Nils Wieslander var 

också riddare av Vasaorden, samt innehade Sveriges orkesterföreningars riksförbunds 

förtjänstmedalj i guld. 

Sommartid spelade musikkåren under Wieslanders tid i Varberg och i Göteborg 

(Trädgårdsföreningen och Liseberg). 1939 spelade kåren även i Malmö där man 

gjorde så stor succé att parkledningen vid avtackandet efter sista konserten försökte 

sig på konststycket att hissa Wieslander, något som kunde ha gått verkligt illa. 

Wieslander var ganska stor och tung och man lyckades trots detta få upp honom 

i luften men misslyckades med att ta emot honom när han kom ner. Nå, nu hände 

ingen större olycka och kåren återinbjöds att komma och spela följande sommar då 

Malmö Folkets Park skulle fira sitt 50-årsjubileum. Därav blev emellertid inget. 

Kriget kom emellan. 

Under krigsåren 1940-1945 splittrades musikkåren. Wieslander placerades som 

chef för familjebidragsnämnden (förutom sin musikaliska utbildning hade Wieslander 

även militärutbildning). Underofficerarna tjänstgjorde på olika expeditioner, 

på förråd och på fasta radiostationen. Så småningom uppsattes en fältmusikkår 

I 45 och till chef för denna utsågs musiksergeanten Bertil Bergdahl vilken 

konstituerades till löjtnant (han blev sedermera musikdirektör vid Kungl 

Värmlands regemente). Sista krigsåret samlades kåren igen och tjänstgjorde då som 

en enhet. 

Under Nils Wieslanders tid utökades musikkårens repertoir på ett märkbart sätt. 

Han instrumenterade även själv en hel del och hans sista arbete i den vägen vid 

269 INNEHÅLL

kåren var att instrumentera alla psalmerna i fältandaktsboken och förse dem 

med preludier samt även hela mässan. Ett mycket stort arbete som han dessutom 

fick godkänt av ärkebiskopen. 

1946 på hösten fick musikkåren en ny direktör, Gustaf Sundell. Han kom närmast 

från I 5 i Östersund. Han var 46 år gammal när han kom till Borås och han 

stannade vid I 15 till sin pension 1955. Sundell imponerade på boråsarna genom 

sitt kunnande. Nu var det kanske inte så konstigt att han var rutinerad eftersom 

han verkat som musikdirektör i 21 år innan han kom till Borås. Dessutom hade 

han under sin studietid vid musikaliska akademien förutom de obligatoriska ämnena 

för musikdirektörsexamen, studerat kontrapunkt. Att han tillhörde de mer begåvade 

i den årskullen visas av att han tilldelades Kungl Musikaliska Akademiens 

jeton när han 1925 tog sin examen. 

Musikdirektör Musikdirektör 

Gustaf Sundell. Sture Holmgren. 

Sundell tillhörde de stora skrivarna, d v s han instrumenterade mycket, fort och 

för det mesta bra. Han tillförde den svenska marschmusiklitteraturen flera verkligt 

bra marscher, bland andra Kungl Älvsborgs regementes defileringsmarsch (ej att 

förväxla med Kungl Älvsborgs regementes marsch) vilken han skrev i Östersund 

flera år innan han kom som musikdirektör till I 15. Man hade utlyst en marschtävling 

och fått in omkring 50-talet marscher. Dåvarande notbibliotekarien, kapten 

270 INNEHÅLL

Grenefors berättar att kvaliteten på marscherna varierade oerhört. Där fanns allting 

från marscher i vanlig stil till 6/8-delsmarscher och till rena amatörarbeten. Så 

småningom sorterade man fram de 10 bästa. Dessa spelades på kaserngården 

och soldaterna fick marschera efter dem. En jury bestående av bland andra musikdirektörerna 

Wieslander och Werner Ekström (dåvarande organisten i Gustav 

Adolfs-kyrkan) plockade ut de fem bästa och så småningom fick man fram de tre 

vinnarna, Gustaf Sundell med sin marsch ”Mot ljusare tider” sedermera omdöpt 

till Kungl Älvsborgs regementes defileringsmarsch, samt Bengt Olsson (kompositören 

till Sundsvalls luftvärnsregementes marsch) och som trea musikfanjunkare 

Johnsson i Örebro. 

I samma veva som Sundell pensionerades höll man i hela landet på med att 

omorganisera militärmusikkårerna. De skulle nu göras större, få s k internationell 

besättning, d v s tillföras oboer, fagotter, saxofoner, pistoner samt kontrabas. Man 

väntade alltså med att utnämna någon ny musikdirektör vid I 15 och äldste fanjunkaren, 

Ernst Rylander, som också var regementstrumslagare och adjutant fick 

tjänstgöra även som musikdirektör i två år (med bibehållande av samma lön och 

grad). 

Regementstrumslagarna eller tambourmajorerna som de ibland kallas har ofta blivit 

välkända personer. De går ju först när kåren marscherar och gör många gånger 

ett ståtligt intryck. Här följer en ”regentlängd” för regementstrumslagarna: 

Aug Wilh Nystrand omkr 1890-1904 Richard Lindström 1940-1942 

Carl Halldén 1904-1915 Oscar Nyman 1942-1947 

Harald Söderqvist 1915-1928 Bertil Belgard 1947-1954 

Erik Lind 1928-1934 Ernst Rylander 1954-1958 

Gunnard Alm 1934-1940 Torsten Grenefors 1958- 

I april 1957 var den nya organisationen klar och det innebar för musikkårens 

del för det första att man fick en ny musikdirektör, Sture Holmgren, vilken förflyttades 

från flygvapnets musikkår i Ljungbyhed, vilken i och med omorganisationen 

drogs in, samt för det andra att kåren tillförde 9 stycken musiker, de flesta 

i underofficersbeställning. (I och med 1957 års organisation försvann systemet med 

att ge musikerna grader utan motsvarande lön. Det var vanligt att man var exempelvis 

sergeant med furirs lön.) 

Det var ganska ruggiga förhållanden som mötte den nye musikdirektören och de 

nya underofficerarna. Musikkåren höll till i bottenvåningen på kasern II där man 

disponerade ett halvt kompani. Lokalerna var hårt nedslitna och det första man 

fick ta itu med var att försöka få lokalerna reparerade. Det fanns inga anslag 

för det, men dåvarande översten Erik Rosengren biföll en framställan från musikpersonalen 

om att de själva skulle få reparera sina lokaler om bara kronan höll 

med materiel. Överhuvudtaget var andan vid regementet positiv till den nya musikkåren 

och hjälpsamheten var stor på alla håll. Två förtjänar särskilt omnämnande: 

intendenten Otto Afzelius och kasernförvaltaren Gösta Persson vilka båda på 

ett utomordentligt förtjänstfullt sätt tog sig an den utökade musikkårens rent materiella 

problem. 

271 INNEHÅLL

Omorganisationsåret 1957 kom att bli liksom en skiljevägg mellan den gamla 

besättningen (och även den gamla spelstilen) och den moderniserade militärmusikkåren. 

Sture Holmgren kom att betyda oerhört mycket för musikkårens vidareutveckling. 

Höjdpunkterna under hans tid har varit flera. Radioutsändningarna i 

början av 60-talet uppmärksammades livligt över hela landet och de resulterade så 

småningom i att ”Militärmusikkåren i Borås” som den då hette, när det blev dags 

att spela in en stor LP-skiva med företrädesvis marscher, utsågs till den uppgiften, 

såsom varande en av de mest representativa musikkårerna i landet. 

Musikkåren har även framträtt i ett av TV:s önskeprogram, för övrigt den enda 

kår som hitintills framträtt i sådant sammanhang. 

Hösten 1971 gjorde musikkåren en studieresa till London arrangerad av kapten 

Olov Sylmé. Ciceron i London var Sveriges arméattaché, överste Åke Hultin. 

Förutom studier av vaktavlösningarna vid Buckingham Palace bereddes kåren tillfälle 

till ett besök vid Royal Military School of Music, Kneller Hall i Twickenham, 

Middlesex. 

Men vi återgår till Sverige. År 1971 genomfördes den nuvarande organisationen. 

Från att ha varit militärmusiker överfördes personalen till statligt anställda musiker 

med viss tjänstgöringsskyldighet vid försvaret. Tjänstgöringsförhållandena 

ändrades kraftigt. Tjänstgöringen blev obekvämare med långa resor men å andra 

sidan måste man notera att musikpersonalen fått bättre betalt. 

Vad framtiden bär i sitt sköte, om blåsorkestrar kommer att finnas kvar eller 

om de statligt anställda musikerna får som huvuduppgift att spela kammarmusik 

i småensembler eller om hela verksamheten successivt läggs ner, därom skall 

vi inte sia. Det ingår liksom inte i historieskrivningen. Låt oss bara konstatera 

att musikkåren – vad den än har kallats – har haft en viktig både kulturvårdande 

och underhållande uppgift i Sjuhäradsbygden och låt oss hoppas att den får 

finnas kvar och även framgent ha dessa funktioner. 

Kjell Lundberg 

272 INNEHÅLL

Profiler bland den civila 

personalen 

Bland de första civila vid regementet var tvättmästaren Ahlqvist, som var med 

redan från starten i Borås, och vars söner Einar och Thure följde i faderns spår 

och arbetade i tvättinrättningen, Einar i 47 år och Thure i 44. Att Ahlqvist 

var mäkta stolt över sina söner var inte att ta miste på. Speciellt stolt var han över 

Thure, som i början av 30-talet lyckades att boxa till sig och Sverige en silvermedalj 

vid olympiaden i Los Angeles. En god vän sa till fader Ahlqvist: ”Din pojk 

är duktig, han ä la bäst i Sverige?” ”Bäst i Sverige! Han är bäst i hela vala (världen)”. 

Det fanns fler starka karlar på regementet på den tiden, för i skomakeriet satt 

den kraftige Arvid Gustafsson, ”Västgötajätten” kallad, och slet med skolagning så 

att väggen och taket i hörnan där han satt blev fuktiga av utstrålningen från honom. 

På fritiden var han cirkusartist och brottades med björnar, fyrbenta bör kanske 

tilläggas, och rev telefonkataloger. Han hade humor också, annars hade det nog 

gått illa för den värnpliktige kallad Pysen som tjänstgjorde på skomakeriet, när 

regementsläkaren Andrén var där för att säga adjö. Det är ju känt att Andrén 

var liten till växten. När han lämnat skomakeriet, gick Pysen fram till Gustafsson 

och sa: ”En behöver inte va så stor, för att ha lite vett.” 

Många följde med regementet, när det flyttade från Fristad, bl a skomakarmästaren 

Levin Gustafsson och skomakare Sundén och sadelmakarna Linus och 

Karl Söderström. De bodde kvar i Fristad, så det fanns ”pendlare” på den tiden 

också. 

På maskinsidan inträffade år 1924 en tragisk olycka. Dåvarande maskinisten 

Pettersson kom i sin tjänst i beröring med en kraftledning och förolyckades. Efter 

honom blev J B Johansson maskinist och chef. Ett genomgående drag hos 

273 INNEHÅLL

Kökspersonalen med husmor Ebba Lindwall. 

honom var, att han gärna ville kallas övermaskinist, men han kallades av de flesta 

för ”Kalle Jularbo”. 

Skrädderiet hade Axel Uggla som chef och han basade bl a över sömmerskorna 

Helga Holmén och Ella Andréasson. 

I sadelmakeriet fanns som tidigare nämnts Linus och Kalle Söderström och 

flera med dem, för den avdelningen var hårt belastad på den tiden. Nu finns 

endast Reinhold Bengtsson kvar. 

Kasernvården hade på trettitalet de glada bröderna Axel och Gustaf Stridh hand 

om. De betraktades som tusenkonstnärer, eftersom de kunde allt. På intendentursidan 

fanns de skickliga snickarna Westergren och Dahl, av vilka Dahl fortfarande 

är i tjänst. 

Matinrättningen har i alla år betraktats som regementets ansikte utåt, och alltsedan 

köksfurirerna Bengtsson och Bergströms tid har den haft ett mycket gott 

rykte. Den första kokerskan Ingeborg Johansson anställdes i mitten av 20-talet, 

274 INNEHÅLL

Bageriet I 15. Axel Helin. 

275 INNEHÅLL

och som första husmor lite senare Maja Melin. Som biträdande husmor kom Ebba 

Lindwall till regementet 1932 och pensionerades 1972 efter 40 års tjänst. Hon och 

Ingegärd Björneryd, som nu också pensionerats efter nära 40 års tjänst, gjorde 

I 15 vida känt för sin matinrättning och goda mat, och bland personalen i köket 

har funnits och finns många trotjänare, som också bidragit till det goda ryktet. 

Den 30 september 1943 öppnades bageriet på I 15, vilket senare visat sig vara ett 

lyckosamt drag. Föreståndare vid denna tid var Erik Lerin och hans medhjälpare 

var Axel Helin, Einar Pettersson och Ragnar Karlsson. Så småningom reducerades 

styrkan och från 1952 till utgången av 1973 var Axel Helin föreståndare, 

och hade under 20 års tid hjälp av Sten Jazelius, nämligen under åren 1949-1969. 

Jazelius lämnade då bagaryrket och blev förrådsman vid regementet. I hans 

ställe kom Axel Stenholm. Bageriet har i alla år haft ett mycket gott rykte och 

otaliga är de limpor och bullar, som där sålts. 

Helins gemytlighet och kunnande har satt sin prägel på bagerirörelsen, och han 

har skött den på ett ypperligt sätt, vilket hans chefer under alla år kunnat konstatera. 

Numera sköts bagerirörelsen av Kenneth Nilsson och hans medhjälpare Axel 

Stenholm. 

Under 20-talet blev det mer och mer vanligt att militärer lämnade sin tjänst och 

fick civila befattningar som arbetsledare i förråden. 

Den förste av dessa lär ha varit en ”kämpe” vid namn Moberg, som bl a var känd 

för att kunna svara för sig. På den tiden var kapten Netzler regementsintendent. 

Han var allmänt omtyckt, men han retade omvärlden lite genom att alltid, när 

han kom in i något förråd eller mötte någon anställd, fråga: ”Vad gör vi idag då?” 

En dag mötte han Moberg på väg från skomakeriet till förrådet med kartfodral 

som hängde runt halsen och kroppen på honom, och Netzler frågade som vanligt: 

”Vad gör vi idag då?”, varpå Moberg svara ”Inte ett dj-la dugg, kapten”. 

På expeditionssidan anställdes det första kvinnliga skrivbiträdet 1939. Det var 

Birgitta Bergqvist, men det blev snart flera, och det var ganska vanligt att döttrar 

till regementets personal fick dessa befattningar. 

Facklig aktivitet har alltid rått bland de civila och F C P F nuvarande S F 

började redan på 20-talet. Bland föregångsmännen där måste nämnas Gustav 

Svensson, Erik Westergren, Erik Eriksson och Gunnar Björklund. De civila 

tjänstemännen bildade sin lokalförening 1942. Bland de verksamma i lokalföreningen 

bör nämnas Albert Djurfors, Axel Bengtsson och Erik Härnsten. 

Det har rått och råder ett mycket gott förhållande mellan den civila och militära 

personalen, vilket bl a bildandet av företagsnämnden 1948 bidragit till. 

Som slutomdöme kan man konstatera att ”omsättningen” av civila anställda 

vid regementet varit mycket liten, vilket visar att trivseln varit och är god. Tyvärr 

har här endast några få blivit nämnda. Om någon känner sig förbigången, så 

ber jag om överseende, för ingen är med avsikt ”glömd”. 

Gunnar Björklund ”mannen som fångat en gädda i öronen” har hjälpt mig att 

minnas. 

Gösta Hademo 

276 INNEHÅLL

Kamratföreningen 

Kungl Älvsborgs regementes kamratförening bildades i sin nuvarande form den 18 

juni 1939. Redan långt tidigare hade dock föreningen en föregångare. Under första 

världskriget bildades år 1916 ”Elfsborgs regementes krigareförening” av dåvarande 

kaptenen Ernst Adolf Elfman, som då med sitt kompani gjorde bevakningstjänst 

vid Hjuvik på Hisingens västligaste del. 

Några dokumentariska bevis i form av protokoll, årsberättelser e d för denna förenings 

verksamhet finns dock inte bevarade. I Kamratbladets första årgång nr 

4/1941 är dock intagen en notis enligt vilken ”Hjuviks gamla kompani” den 26 juli 

1941 samlats i Göteborg (Liseberg) för att uppliva gamla minnen från 25 år tidigare. 

Regementets kamratförening fick därvid 18 nya medlemmar och en särskild 

”Hjuvikssektion” bildades med dåv. major Elfman som ordförande. Därmed försvinner 

emellertid ”Krigareföreningen” ur historien och några senare livstecken har 

föreningen icke efterlämnat. 

Kamratföreningens bildande och första 

verksamhetsår 

Söndagen den 18 juni firades Regementets dag i Borås med parad för fanan, korum 

och diverse festliga arrangemang, bl a förbimarsch för dåvarande regementschefen, 

överste A T Bergquist, i ösregn och åskväder. Senare på eftermiddagen samlades 

man i gymnastikhuset för att bilda en kamratförening med syfte att ”fastare 

knyta banden mellan hembygden och regementet, vårda regementets traditioner 

och befordra ett gott kamratskap”, allt enligt reportage i Borås Tidning för den 19 

juni 1939. 

277 INNEHÅLL

Det blev trögt i portgången för den nybildade föreningen. Ett par månader efter 

föreningens bildande bröt andra världskriget ut; efter ytterligare tre månader bröt 

finska vinterkriget ut, vilket föranledde ytterligare skärpt militär beredskap i Sverige. 

Knappt hade finska vinterkriget tagit slut i mitten av mars 1940 förrän krigsläget 

skärptes till det yttersta genom Danmarks och Norges besättande av tyska 

stridskrafter, vilket föranledde mobilisering av stora delar av den svenska försvarsmakten. 

Det är naturligt, att på grund av dessa händelser man fick annat att tänka på vid 

regementet, varför man inte hade mycken tid över för den nybildade kamratföreningen. 

Det första dokumentariska beviset för att föreningens verksamhet kommit i 

gång utgöres av ett styrelseprotokoll av den 23 november 1941 samt en årsberättelse 

för verksamheten under år 1942, daterad den 31 mars 1943. Det första 

protokollförda allmänna årsmötet med kamratföreningen hölls den 26 september 

1943 under överste Brincks ordförandeskap, varvid bl a antogs ett vilande förslag 

till stadgar för Kungl Älvsborgs Regementes kamratförening. 

Stadgar, ändamål och medlemmar 

Enligt referatet i Borås Tidning antogs redan vid föreningens bildande den 18 juni 

1939 stadgar för föreningen. Hur dessa stadgar såg ut vet man emellertid ej. Möjligen 

kan de ha haft den lydelse, som finns intagen i en av överste Bergquist undertecknad 

handling, daterad den 7 februari 1942. Enligt dessa stadgar synes föreningen 

ha varit mycket auktoritärt styrd: regementschefen är sålunda självskriven 

ordförande i föreningen och han förordnar övriga styrelsemedlemmar. Och inte 

nog med det: han utser även två revisorer (!) – en i svensk föreningshistoria säkerligen 

unik företeelse. 

De stadgar, som antogs den 26 september 1943 har omarbetats flera gånger. Sålunda 

har reviderade stadgar antagits av årsmötena den 22 maj 1954, den 4 september 

1965 och den 2 september 1972. I samtliga versioner har dock ändamålet 

med föreningens verksamhet angivits i huvudsak lika, d v s att vidmakthålla och utveckla 

samhörigheten mellan nuvarande och förutvarande älvsborgare, att befordra 

ett gott kamratskap, att stärka sambandet mellan regementet och hembygden, att 

vårda regementets traditioner samt slutligen att i mån av tillgångar understödja 

behövande medlemmar. Denna sistnämnda uppgift har dock numera utgått ur stadgarna 

sedan folkpension och samhällets övriga sociala omvårdnad av gamla och orkeslösa 

gjort den överflödig. I de senast antagna stadgarna har den ersatts med en 

bestämmelse att verka för trivsamma fritidsaktiviteter för de värnpliktiga under 

grundutbildning och repetitionsutbildning. 

Föreningens medlemmar utgjordes från början av två kategorier, hedersledamöter 

och medlemmar. Enligt beslut av årsmötet den 31 maj 1963 tillkom en ny kategori, 

ständiga medlemmar, vilka betalar en viss av årsmötet fastställd högre avgift 

en gång för alla, som tillföres ständiga medlemmars fond. Hedersledamöter 

278 INNEHÅLL

Antal Kronor 

4000 10000 kr 

3000 

2000 5000 kr 

1000 

Medlemsavgifter – – – – – – – 

Antal medlemmar 

1000 kr 

1940 45 50 55 60 65 70 

utses av årsmötet efter förslag av styrelsen. För vinnande av medlemskap i föreningen 

fanns tidigare mycket detaljerade bestämmelser i stadgarna. Numera kan 

envar för regementet, frivilliga försvaret eller kamratföreningen intresserad person 

bli medlem. 

Antalet medlemmar i föreningen har växlat starkt under de 34 år föreningen existerat. 

Det dröjde ett par år innan man kom igång med medlemsrekryteringen men 

denna synes ha tagit fart under år 1941. I början av det året angives medlemsantalet 

till ca 500, vilket antal i december s å svällt ut till ca 4 100, det högsta antal, som 

redovisats. Fr o m år 1942 redovisas antalet föreningsmedlemmar i styrelsens årsberättelser. 

Därav framgår att medlemsantalet för år 1942 var 2904; därefter dalar 

kurvan under en 10-årsperiod till en bottennivå år 1953, då endast 568 medlemmar 

redovisas. Under följande 10-årsperiod stiger kurvan till en ny toppunkt år 1963 

med 2376 medlemmar. Därefter sker en ny tillbakagång till år 1968, varefter medlemsantalet 

synes ha stabiliserats omkring siffran 1000. 

Antalet ständiga medlemmar redovisas för verksamhetsåret 1963 – då denna 

kategori medlemmar infördes – med 7 st vilket antal år 1971 stigit till 93 st. Detta 

antal inkluderas i ovan angivet antal medlemmar. 

279 INNEHÅLL

Styrelse 

Föreningens styrelse utgöres av minst 12, högst 15 av årsmötet valda personer. 

Ordförande och vice ordförande i föreningen väljes i denna sin egenskap av årsmötet 

och är tillika styrelsens ordförande resp vice ordförande. I övrigt utser styrelsen 

inom sig erforderliga funktionärer såsom sekreterare, kassör, redaktör, annonschef 

m fl. 

Från början var regementschefen självskriven ordförande, ett förhållande som 

var gällande under hela 1940-talet. När sedan år 1951 överste Gustaf Åkerman blev 

chef för regementet ansåg han denna anordning vara i princip felaktig. Den hade 

heller icke något stöd i stadgarna med den lydelse dessa fick den 26 september 1943. 

Fr o m år 1951 har därför årsmötet till ordförande utsett annan person är regementschefen. 

Som ordförande, vice ordförande och sekreterare har fungerat: 

Ordförande: överste A T Bergquist 1939-43 

överste Gunnar Brinck 1943-51 

civilingenjör Gunnar Berg 1951-69 

direktör Sven Engblom 1969-71 

direktör Karl-Henrik Wilén 1971- 

Vice ordförande: major B Schmidt 1939-43 

direktör Olof Karlborg 1943-45 

direktör J Blomqvist 1945-50 

civilingenjör Gunnar Berg 1950-51 

öv.löjtn Nils Djurberg 1951-56 

major R Nilsson 1956-58 

öv.löjtn Sigvard Allroth 1958-61 

major H P Behrens 1961-65 

major Lennart Boklund 1965-66 

major Sten Lindqvist 1966-71 

öv.löjtn Gösta Pålsson 1971- 

Sekreterare: fanjunkare A G Dahlqvist 1939-43 

löjtnant H Åkerblom 1943-45 

fanjunkare E Sundstedt 1945-53 

fanjunkare Gösta Fingren 1953-55 

fanjunkare Robert Andersson 1955-62 

fanjunkare Anders Hallberg 1962-66 

fanjunkare C A Magnusson 1966-67 

Gillis Claesson 1967- 

280 INNEHÅLL

Lokalavdelningar och sockenombud 

Redan vid föreningens bildande den 18 juni 1939 beslöt man – enligt referatet i 

Borås Tidning – att en lokalavdelning skulle bildas i Göteborg. Detta beslut tycks 

dock aldrig ha gått i verkställighet, men frågan väcktes på nytt vid föreningens årsmöte 

den 4 september 1949 i samband med en då förd diskussion om tillsättande 

av sockenombud och bildande av lokalavdelningar, allt som ett led i föreningens 

rekryteringskampanj. Diskussionen utmynnade dock icke i något beslut den gången. 

Nästa gång frågan togs upp var vid föreningens årsmöte den 26 augusti 1951, 

då fråga väcktes om bildande av en lokalavdelning i Göteborg. Årsmötet uppdrog 

åt ett par personer att förbereda bildandet av en sådan lokalavdelning. Redan 

året därpå anmäldes vid föreningens årsmöte den 10 augusti 1952, att en lokalavdelning 

i Göteborg hade bildats med 40 medlemmar. Lokalavdelningen synes 

dock ha fört ett tynande liv och upphörde så småningom av sig själv. Icke heller 

tanken på sockenombud synes ha gått att realisera. 

Däremot har föreningen i Stockholm en livskraftig avläggare: ”Kamratföreningen 

Älvsborgsinfanterister i Stockholm”. Denna är egentligen en självständig förening, 

”kollektivansluten” till moderföreningen i Borås. Organisatorisk och personlig 

kontakt mellan moder- och dotterföreningarna upprätthålls på det sättet att 

stockholmsföreningens ordförande är medlem i moderföreningens styrelse. 

Enligt en notis i Kamratbladet nr 5/1943 hölls på hösten 1943 ett konstituerande 

möte i Stockholm av ”älvsborgare i förskingringen” i avsikt att bilda en 

kamratförening ansluten till regementets kamratförening i Borås. Den 15 januari 

1944 höll den nybildade föreningen sitt första årsmöte under ordförandeskap 

av major Tor Odqvist. Ett 50-tal älvsborgare hade infunnit sig, stadgar för 

föreningen antogs och styrelse valdes. Föreningens syfte är att utgöra en samlingspunkt 

för ”älvsborgare i förskingringen” och att utgöra en föreningslänk mellan 

dessa och moderföreningen i Borås. Som en sådan har föreningen alltsedan dess 

fungerat och fungerar alltjämt. 

Kamratbladet 

Ett av kamratföreningens viktigare åtaganden är utgivandet av ett eget medlemsblad. 

Detta ansågs redan vid föreningens bildande så viktigt, att det inskrevs i 

stadgarna att medlemsbladet skulle utges med sex nummer pr år. Det första 

numret av medlemsbladet utkom i februari 1941 och bladet utkom sedan regelbundet 

med sex nummer pr år t o m år 1951. Då hade årsmötet den 26 augusti 

1951 beslutat, att bladet fr o m år 1952 skulle utges med allenast fyra nummer 

pr år, vilket förhållande alltjämt är rådande. 

281 INNEHÅLL

Som ansvarig utgivare – tillika annonschef – har av styrelsen utsedd person – 

i regel dess vice ordförande – fungerat. Som redaktör har dock anlitats yrkesjournalist 

från Borås Tidning på vars officin medlemsbladet tryckts. 

Som redaktörer har fungerat: 

Red.sekr Tore G Wärenstam 1941-44 

Redaktör Gustaf Thulin 1944-48 

Redaktör Tore Zetterberg 1948-49 

Redaktör John La Motte 1949-65 

Redaktör Lennart Anderström 1966-67 

Redaktör Bengt Carlsson 1967- 

Avsikten med medlemsbladet angavs redan vid föreningens bildande vara att 

upprätthålla kontakten mellan regementet och föreningens medlemmar och mellan 

dessa inbördes. I medlemsbladets spalter återfinnes därför redogörelser för 

händelser och problem vid regementet och inom försvaret, personliga minnen och 

upplevelser under tjänstgöring vid och utom regementet. 

Medlemsbladet tillställes en var av föreningens medlemmar utan extra kostnad. 

Hjälpfonden 

I de äldre versionerna av kamratföreningens stadgar angavs – som ovan nämnts 

– som en av föreningens uppgifter att vid behov understödja behövande medlemmar. 

Detta åtagande utövades på det sättet att styrelsen efter behovsprövning i 

varje särskilt fall utdelade belopp av varierande storlek (25-100 kr) till behövande 

f d soldater och soldatänkor, i regel i form av julgåvor. Sedan den nya folkpensioneringen 

genomförts beslöt årsmötet den 21 september 1947, att gåvor i denna 

form icke längre skulle utdelas. Man fattade principbeslut om att anslå medel 

till en understödsfond, för vilken följande årsmöte, den 26 september 1948 fastställde 

stadgar. Enligt dessa skulle hjälp kunna lämnas ”åt sjuka och åldriga soldater 

eller deras änkor, samt till behövande medlemmar vars ekonomiska bestånd 

kan anses hotat genom sjukdom eller oförvållad olycka”. Fonden skulle förvaltas 

av styrelsen, som efter behovsprövning i varje särskilt fall hade att besluta om 

understöden. Föreningens årsmöte skulle besluta om att ”viss del” av årets nettobehållning 

kunde avsättas till fonden. När fonden vuxit till 10.000:- kronor kunde 

viss del av fondens behållning, efter beslut av styrelsen, ”användas till soldattorpets 

vårdande och till prydande av Älvsborgssalen”. 

Så stor blev nu aldrig fonden. Den redovisas i föreningens räkenskaper för åren 

1950-68 med belopp av i början 1200-1500 kronor, vilka mot slutet av perioden 

stigit till något över 3000 kronor. Sedan samhällets sociala omvårdnad av den kategori 

människor det här var fråga om ytterligare utbyggts fattade årsmötet den 5 

september 1970 beslut om, att Hjälpfonden skulle slopas och dess tillgångar – då 

uppgående till c:a 3300 kronor – överföras till föreningens kapitalkonto. 

282 INNEHÅLL

Indelte furiren Frans Oskar Stark för kamratföreningens fana på Regementets dag 

1962. 

Då hade några gåvor till behövande medlemmar icke utgivits sedan år 1954. De 

gåvor som under tidigare år utgivits var av storleksordningen 1000-1500 kronor 

årligen. 

Ekonomi 

Föreningens huvudsakliga inkomster har utgjorts dels av annonsintäkter för medlemsbladet, 

dels av årsavgifter från medlemmarna. De första 15-16 åren av föreningens 

verksamhet var annonsintäkterna den helt dominerande inkomstkällan, 

men mot slutet av 1950-talet skedde en omsvängning, så att medlemsavgifterna kom 

att bli den största. 

Till en början räckte annonsintäkterna väl till för att täcka trycknings- m fl 

kostnader för medlemsbladet och lämnade därtill ett icke oväsentligt nettobidrag 

till föreningens kassa. 

Fr o m mitten av 1950-talet dalade emellertid annonsintäkterna samtidigt som 

kostnaderna för medlemsbladet sköt kraftigt i höjden. Dessa uppgick ända fram till 

år 1955 till genomsnittligt 5 à 6000 kronor pr år, men steg successivt till 18 à 

20000 kronor pr år i början av 1970-talet. 

För att finansiera sin verksamhet har föreningen därför varit nödsakad att successivt 

höja sina medlemsavgifter. 

283 INNEHÅLL

Medlemsavgiften för ständiga medlemmar, bestämdes år 1963, då denna kategori 

medlemmar tillkom, till 75 kronor och höjdes år 1968 till 100 kronor. Dessa 

medlemmars avgifter tillförs en särskild fond, ”Ständiga medlemmars fond”, 

varav styrelsen äger att disponera ränteavkastningen. Fondens kapital uppgick vid 

utgången av år 1971 till kronor 6315. 

Som ytterligare åtgärd att stärka föreningens ekonomi beslöt styrelsen den 6 december 

1971 att anordna ett mindre lotteri om 10000 lotter. Lotteriet anordnades 

på EPA i Borås den 9–15 november 1972 och inbragte ca 7000 kronor. 

Symboler och förtjänsttecken 

Kamratföreningen fick redan år 1943 en egen fana, utförd efter en skiss av dåv. 

major Nils Djurberg av Licium i Stockholm. Motivet är detsamma som regementets 

fana, Västgötalejonet över tre strömmar men färgerna är annorlunda, 

blått och gult istället för svart och gult. Fanan blottades första gången vid borggårdsuppvaktningen 

för konung Gustav V på hans 85-årsdag den 16 juni 1943. 

Föreningen representerades då av en femmannadelegation med ordföranden, överste 

Gunnar Brinck i spetsen. Fanan fördes vid detta tillfälle av en av styrelsens 

medlemmar, stamfurir F O Stark, Limmared. 

En symbol av mera ovanligt slag, en ordförandeklubba, överlämnades vid föreningens 

årsmöte den 6 juni 1959 som gåva av fröken Agnes Ekstrand, Varberg. 

Givaren var dotter till en fanjunkare vid regementet och hade växt upp vid Fristad 

hed. Den vackra klubban är utförd av ebenholtz med silverbeslag. 

Föreningens förtjänsttecken, som utdelas till personer som av en eller annan 

anledning gjort sig förtjänta av föreningens tacksamhet, är av två olika slag, medaljer 

och plaketter, båda slagen av guld (förgyllt silver), silver och brons. Bestämmelser 

för utdelande av förtjänsttecknen fastställdes vid föreningens årsmöte 

den 15 juni 1957. 

Som i all annan föreningsverksamhet har vår kamratförening haft sina ”toppar” 

och ”dalar”, ofta beroende på den militärpolitiska situationen utanför landets gränser. 

Just nu synes det vara litet kärvare klimat igen för försvarsintresset och därmed 

också för de militära kamratföreningarna. Det är därför angeläget att här få vädja 

till alla älvsborgare – på hemmaplan och i förskingringen – att stödja föreningen 

på allt sätt. Vi behöver stärka föreningens ekonomi för att kunna fullgöra de 

stadgeenliga arbetsuppgifterna och vi behöver många nya medlemmar, som med 

sitt medlemskap vill markera sin tro på betydelsen av en levande försvarsvilja. 

Gunnar Berg 

284 INNEHÅLL

Landstorm, hemvärn, skytte 

Alla frivilligorganisationer samt hemvärnet har anknytning till bygderegementet. 

Organisationerna har varit och är alltjämt beroende av sitt regemente. Visserligen 

är det numera försvarsområdena som är ansvariga för organisation och utbildning, 

men alltjämt måste regementets lokaler, övningsterräng, övningsmateriel och utbildningsbefäl 

ställas till förfogande. 

Skarpskytterörelsen i mitten på 1800-talet var nästan en helt militär organisation. 

Denna har senare utvecklats till frivilliga skyttet. 

Röda Korset räknar sin tillkomst i Sverige från 1865. 

Landstormen tillkom 1904 och övergick 1943 till Centralförbundet för befälsutbildning. 

Lottarörelsen organiserades 1924 för att från början understödja landstormsrörelsen. 

Övriga frivilliga organisationer är Blå Stjärnan, Kvinnliga bilkåren, Frivilliga 

automobilkåren, Frivilliga motorcykelkåren och Frivilliga radioorganisationen. 

Hemvärnet, som tillhör armén, tillkom under andra världskriget. 

Endast några av de ovan nämnda organisationerna skall här beskrivas. Till 

grund för urvalet ligger inte någon värdering utan uteslutande det förhållandet 

att förf har valt att redogöra för de organisationer, med vilka han har haft livligast 

kontakt i sitt arbete. 

Landstormen 

Landstormsförordningen daterar sig från den 2 december 1904 då Kungl Maj:t 

farstställde denna. 

Nästan två år tidigare – den 2 januari 1903 – behandlade Stockholms amatörförening 

ett förslag om att bilda en särskild avdelning bland föreningsmedlemmar 

”för åstadkommande av militära övningar” bland dem som var i landstormsåldern. 

Efter en framställning om anslag till sin i februari 1904 inledda kurs fick föreningen 

den 20 maj 1904 Kungl Maj:ts brev på att 1000 kr av fjärde huvudtitelns besparingar 

skulle anslås till denna kurs. 

Luleå landstormsklubb bildades i oktober 1905 som den första landstormsföreningen 

i Sverige. Den fick dock aldrig några stadgar och upphörde efter ett par år. 

285 INNEHÅLL

Härnösands landstormsklubb, som bildades den 27 augusti 1907, kan därför kanske 

anses vara den första med styrelse och stadgar. Under 1908 tillkommo sex 

nya föreningar, bland dessa en i Göteborg. 

Sveriges Landstormsföreningars Centralförbund tillkom 1913 efter att under ett 

år ha haft en interimsstyrelse. 

När den nya härordningen kom 1925 med den stora regementsdöden som följd 

blev detta upptakten till en intensifierad upplysningsverksamhet, med maningen 

till var och en att ge sin tribut till det frivilliga landstormsarbetet. 

Genom Go 2418/1928 kom nya bestämmelser som skulle effektivisera utbildningen. 

Utbildningslinjerna inom landstormen framgår av följande översikt. 

Kursens benämning Antal Övnings- Utbildningsmål 

dagar tim/dag 

B e f ä l s k u r s e r 

1. Förberedande landstormsofficers- 10 6 Gruppchefsutbildning 

kurs (Flok) 

2. Landstormsofficerskurs 1.omg (Lok1) 30 6 Plutonchefsutbildning 

3. ” 2. omg (Lok2) 15 6 Fortsatt ” 

4. ” 3. omg (Lok3) 30 6 Kompanichefsutbildn. 

5. ’’ intendenturkurs (Intk) 30 6 

6. Kulspruteofficerskurs (Kspok) 15 6 

S p e c i a l k u r s e r 

7. Kulsprutekurs (Kspk) – 10 

8. Kulsprutegevärskurs (Kgk) – 5 

9. Luftbevakningskurs (Lbevk) – 3 

Älvsborgs landstormsförbund 

Inom Älvsborgs inskrivningsområde kom inte landstormsrörelsen igång förrän 

strax före första världskriget, då den fosterländska våg som på nyåret svepte över 

vårt land gav ökad näring åt försvarsviljan även i Västergötland. 

Bondetåget i februari, penninginsamlingarna till försvarsändamål vittnade om 

det vaknande intresset för ett svenskt försvar. 

Den 21 mars 1914 bildades Borås landstormsförening på initiativ av dåvarande 

chefen för Kungl Älvsborgs regemente, överste Erik Lagercrantz. Föreningen 

fick mycket god anslutning, och redan vid årsskiftet var 213 medlemmar inskrivna. 

286 INNEHÅLL

Samma dag, 21 mars 1914, bildades Alingsås landstormsförening. 

Ulricehamns landstormsförening bildades den 26 oktober 1910, men tillhörde 

från början Skaraborgs landstormsförbund. 

Övningarna började omedelbart efter bildandet av föreningarna under ledning 

av befäl från I 15. I samband med första världskrigets utbrott mobiliserades 

delar av landstormen i augusti 1914. Det visade sig då att stora brister förekom både 

ifråga om utrustningen och tillgången på utbildat befäl. 

Befälskurser för landstormen anordnades dels på Fristads hed och dels vid I 15. 

Landstormsmännen begagnade sig även av de tillfällen som gavs att följa I 15:s 

regementsövningar. 

Den 18 april 1918 bildades Älvsborgs landstormsförbund med dåvarande chefen 

för Kungl Älvsborgs regemente överste Ernst Silfverswärd som förste ordförande. 

Sedan dess har chefen för bygderegementet alltid innehaft ordförandeposten i 

förbundet. 

Många av regementets officerare och underofficerare gjorde under de första 

åren stora insatser som instruktörer, bl a kaptenerna N Ericsson, Sune Beckman, 

överstelöjtnant Nils Höglund. 

Genom regementschefernas försorg ställdes ofta övningstrupp till förfogande vid 

större övningar och kurser. 

Fler landstormsföreningar bildades efter hand. 

1923 kom Göteborgs Södra (kallades till att börja med för landstormsföreningen 

32 a), 1925 Herrljunga, 1927 Kinds härads och år 1935 Ås härads. 

Ungdomsavdelningar bildades med början i Borås 1926, senare tillkom även 

Alingsås och Södra Kind. 

1919 ordnades den första kursen i Gottskär. Här fick landstormen 1923 en permanent 

lägerplats som fortfarande användes, nu för frivillig befälsutbildning. 

Genom föreningen för Göteborgs försvar har Gottskärslägret under årens lopp 

etappvis kunnat utbyggas. 

Lägret var mycket anspråkslöst under de första åren då överstelöjtnant H F A 

Nauckhoff var chef. Man började med tälthyddor. Så småningom uppfördes en 

byggnad och i dag räknar lägret ett 20-tal hus, ett modernt kök och förläggningsmöjligheter 

inomhus för familjemedlemmar. 

Genom nya bestämmelser som utfärdades genom go nr 2418/1928 skedde en 

genomgripande omläggning av den frivilliga landstormsbefälsutbildningen. Årliga 

15-dagarskurser anordnades från 1929 till 1932 på Oscar II:s fort i Älvsborgs fästning 

och därefter på Varbergs fästning. 

Bland de största landstormsövningarna som avhållits vid regementet var Rikslandstormstävlingarna 

19-23 maj 1937. 

Överste Arvid Moberg var regementschef och fungerade som ordförande i 

tävlingsutskottet. 

Vid dessa tävlingar utmärkte sig Älvsborgs landstormsförbund genom att ta inteckning 

i inte mindre än fem vandringspris. 

287 INNEHÅLL

Älvsborgs landstormsförbund mottar en ny fana framför kanslihuset I 15 vid Rikslandstormstävlingarna 

1937. 

Landstormens Kvinnoföreningar 

Studiet av Lotta Svärd-organisationen i Finland, som ledde tillbaka till 1808- 

1809 års krig, blev upphovet till bildandet av Föreningen Stockholms landstormskvinnor 

1924. 

Såsom föreningens uppgift och ändamål fastställdes att den skulle understödja 

Stockholms landstormsförbunds verksamhet genom att: 

a) förmedelst försäljningar av skänkta arbeten, avhållande av samkväm, fester 

m m anskaffa penningmedel, 

b) vid kurser och övningar handhava förplägnaden, 

c) bidraga till stärkandet av samhörighetskänslan och trevnaden inom förbundet 

samt 

d) i övrigt befrämja förbundets arbete. 

På hösten 1925 bildades Föreningen Göteborgs landstormskvinnor och 1927 

hade rörelsen nått denna del av Västergötland, då Alingsås landstormskvinnoförening 

bildades. 

Under 1928 tillkom Borås, Kinds Härads och Marks Härads landstorms kvinnoföreningar. 

1941 bildades Älvsborgs lottaförbund med egen styrelse, vilket gjorde samarbetet 

kårerna emellan fastare och mera lättskött. 

288 INNEHÅLL

Grimmareds lottaavdelning i Kungsäters södra hemvärnsområde, 1963. 

Då hemvärnet bildades våren 1940 vädjade dåvarande chefen för hemvärnet 

överste Petri till lottarörelsen om samarbete. Denna vädjan resulterade i bildandet 

av många nya lottakårer och avdelningar. Man försökte få en lottaavdelning i varje 

hemvärnsområde. 

Frivillig befälsutbildning 

Landstormen avskaffades genom 1941 års värnpliktslag som trädde i kraft 1 januari 

1943. 

Bristen på befäl vid fältförbanden hade länge varit ett brännande problem. Genom 

införande av en längre första tjänstgöring kunde viss tid ägnas åt befälsutbildning 

av särskilt lämpade soldater. För att kunna bygga på befälsutbildningen och 

följa med i utvecklingen av exempelvis nya vapen, ny taktik m m krävdes ytterligare 

utbildning. Den har här lösts så att den enskilde frivilligt genomgår utbildning 

dels på hemorten dels på lägerkurser. 

Centralförbundet för befälsutbildning (CFB) kom att ersätta det gamla landstormsförbundet. 

Till CFB anslöt sig efter hand befälsutbildningsförbunden. 

Älvsborgs befälsutbildningsförbund bildades 1945. 

I 15:s dåvarande chef överste Gunnar Brinck blev dess första ordförande. Inom 

förbundet har antalet föreningar växlat. För närvarande är siffran 9. 

289 INNEHÅLL

Under alla år hittills har regementschefen varit förbundsordförande. Detta innebär 

helt naturligt en styrka för förbundet, då han är väl insatt i förbundets angelägenheter. 

Vid I 15 har under årens lopp många kurser anordnats för det värnpliktiga 

befälet. 

Hemvärnet 

Hemvärnet ingår som en del av armén och uppdelas på allmänt hemvärn och driftvärn. 

Omkring 1100 hemvärnsområden finnes i Sverige. 

Driftvärn är organiserat vid krigsviktiga verk och inrättningar – statliga, 

kommunala eller enskilda. 

Uppgifterna för hemvärnet under beredskap och krig är främst att skydda mobiliseringsplatser, 

förråd, försvara hamnar, flygfält, broar m m. 

Efter det fält- och lokalförsvarsförbanden organiserats blir hemvärnets viktigaste 

uppgift övervakning av ytan. 

Hemvärnet räknar sin tillkomst till våren 1940. Efter Tysklands överfall på Danmark 

och Norge den 9 april sattes alla krafter igång för att bilda ett 

hemvärn. 

Redan under 1939 och början av 1940 diskuterades bildande av hemvärnsgrupper 

för att kunna ingripa mot kuppbetonade luftlandsättningar. Vilken socken 

som kan räkna sig ha organiserat det första hemvärnsområdet är inte fullt klart. 

Tärnsjö i Uppland och Genarp i Skåne var dock bland de första och hade 

bildat hemvärnsföreningar i januari 1940. 

Genom nådigt beslut den 17 april 1940 uppdrogs åt chefen för Armén och chefen 

för försvarsstaben att vidtaga åtgärder som syftade till att organisera ett 

hemvärn. 

Redan den 22 april samma år utgick en skrivelse från CA till samtliga inskrivningsbefälhavare 

med anvisningar om förberedande åtgärder för att bilda ett 

hemvärn. 

Riksdagsdebatten om hemvärnet, som ägde rum den 29 maj, blev en stark manifestation 

av svensk försvarsvilja. 

Den 31 maj utkom SF nr 408 1940. Denna har blivit kallad Hemvärnskungörelsen, 

där hemvärnets organisation och uppgifter framgår. 

Den första indelningen i hemvärnskretsar kom i form av en tabell från Högkvarteret 

den 31 maj 1940. Denna tabell utkom efter det att ÖB fastställt den i 

TLD nr 94 okt 25. 

Till Älvsborgs inskrivningsområde kom den 27 maj 1940 tre skrivelser. Den ena 

innehöll en provisorisk fältutrustningslista, den andra provisoriska utbildningsbestämmelser, 

den tredje gav en orientering om hemvärnets rätt att disponera skytteföreningarnas 

vapen. 

I sammanhanget kan nämnas att fältutrustningslistan endast upptog fältmössa 

m/39, landstormsmärke, samt armbindel. 

290 INNEHÅLL

Försvarsområdesbefälhavare Eric Grill överlämnar hemvärnets guldmedalj till direktör 

Robert Nilsson, Borås. Övriga på bilden är kretshemvärnschefen Bror NiIsson 

och hemvärnsofficeren i Göteborg Axel Merwün. 

Inom Sjuhäradsbygden tillkom samtliga hemvärnsområden under sommaren 

och hösten 1940. 

De tidigast nämnda är Broddarp och Bollebygd daterat 14/5 1940. 

Älvsborgs inskrivningsområde indelades i 3 kretsar: 

Ale–Vättle hemvärnskrets 

Vänersborgs hemvärnskrets 

Borås hemvärnskrets 

Borås hemvärnskrets omfattade Alingsås, Herrljunga, Gäsene, Kinna, Kungsäter, 

Tranemo, Svenljunga, Åsunden, Sätila, Bollebygd, Vedens och Ås landsfiskaldistrikt 

samt Alingsås stad och Borås stad. 

Sammanlagt inrymdes 131 kommuner. 

Numera är Sjuhäradsbygdens hemvärn uppdelat i 45 hemvärnsområden, sammanförda 

i fyra hemvärnskretsar. 

Redan under sommaren 1940 kom kursverksamheten igång. 

291 INNEHÅLL

Den första hemvärnskursen anordnades i Uppsala 14/7 – 21/7. Till denna 

kurs var alla hemvärnskretsbefälhavarna kallade. 

Ur Älvsborgs inskrivningsområde deltog: 

Fabrikör Bror Nilsson (Borås) 

Direktör Arvid Carlsson (Vänersborg) 

Föreståndare Ernst A Carlsson (Göteborgs Skärgård) 

Direktör E Strömqvist (Ale-Vättle) 

Sedan 1943 har hemvärnet sin egen stridsskola – Vällinge – utanför Stockholm, 

där mer än 1000 hemvärnsbefäl varje år genomgår kurser. Samövning 

hemvärn–linjetrupp etablerades vid kårfälttjänstövningar 12–14 september 1940. 

Fem plutoner ur Trollhättans hemvärnsområde och fyra grupper ur vardera 

V Tunhems och Gärdhems hemvärnsområde deltog i dessa övningar. De iakttagelser 

som delgavs hemvärnet var att övningarna präglades av liv och fart. 

Intresset hos hemvärnsmännen för sina uppgifter var överallt påtagligt. Borås 

hemvärnsområde inbjöds 1940 till en samövning med I 15 av dåvarande chefen 

överste A T Bergquist. Borås hemvärn fördes då av dess förste chef direktör Tore 

A Wihman. 

I Borås hemvärnsgård är inrymt ett museum, som hemvärnschefen Nils Larsson, 

hemvärnschef åren 1945-1965 ordnat. Här finns ett rikhaltigt klippalbum ända 

från 1940. Här finns också många brev från 1940-1945. Det är förfrågningar 

om materiel och vapen, det är skrivelser där män erbjuder sig att gå med i hemvärnet 

och påtalar sin fysiska spänst och förmåga att ta sig fram i terrängen. 

Alla dessa skrivelser är ställda till Borås hemvärnskrets förste chef, fabrikör 

Bror Nilsson, Rydboholm. 

Driftvärnet 

Vid statliga företag och verk kom tanken på ett eget hemvärn upp ganska snart efter 

hemvärnets bildande. Det dröjde dock till 1945 innan byggnads- och reparationsberedskapens 

(BRB) driftvärn kom till, och under 1946 upprättades driftvärnet 

vid Statens järnvägar, Postverket, Televerket och Statens vattenfallsverk. 

Numera finns driftvärn vid nästan alla statliga och kommunala verk. Avsikten 

är att under beredskap och krig driftvärnet skall svara för bevakningen och skyddet 

av den egna arbetsplatsen. 

Hemvärnslottor 

Den 17 december 1940 utgick en skrivelse från överste Petri till alla kretshemvärnschefer 

och hemvärnsområdesbefälhavare där hemvärnschefen – han kom senare 

att få benämningen rikshemvärnschef – orienterade om vad lottakårrådet yttrat 

till hemvärnsstaben: 

”Efter hemställan av hemvärnsstaben har ett samarbete inletts mellan lkrådet 

292 INNEHÅLL

Överste Gunnar Brinck överlämnar skytteförbundets vandringsstandar till Nils Castegren, 

Borås skytteförening. 

293 INNEHÅLL

och hemvärnsstaben för att undersöka de möjligheter som förefinnes att inom lottaorganisationens 

ram mottaga alla de kvinnor som äro villiga att ställa sin arbetskraft 

till hemvärnets förfogande.” 

På årsmötet i maj 1942 bildade lottakårrådet en självständig organisation skild 

från Sveriges landstormsföreningars centralförbund, som den tillhört sedan sin 

start 1924. 

Namnet blev nu ”Riksförbundet Sveriges lottakårer”. 

Orsaken till önskan om en självständig organisation var den starka utveckling 

lottarörelsen genomgått både numerärt och beträffande arbetsuppgifterna. Från att 

1929 ha räknat 26.000 medlemmar hade den i maj 1942 omkring 100.000 medlemmar. 

Hemvärnets tillkomst har varit den största orsaken till denna ökning genom 

den bredd hemvärnet fått med ett hemvärnsområde i varje kommun. Numera är 

lottorna B-kontrakterade vid hemvärnet och går organisatoriskt in som expeditions- 

och förplägnadslottor vid alla hemvärnsområden. 

Frivilliga skytterörelsen 

Redan på 1830-talet fanns frivillig skytteverksamhet i Sverige. Det är dock ur 

skarpskytterörelsen på 1860-talet, som den nutida skytterörelsen leder sitt ursprung. 

Skarpskytterörelsen omfattade inte enbart skjutning utan även militär exercis 

och fälttjänst. Så småningom ombildades skarpskytteföreningarna till skyttegillen 

och skytteföreningar. Den nuvarande organisationen med Skytteförbundens 

överstyrelse som högsta instans tillkom 1903. 

Älvsborgs Skytteförbund 

Hällstads och Södra Vings frivilliga skarpskyttekårer bildades 1865 och är de 

äldsta inom förbundet. 

Den 12 augusti 1893 sammankallade dåvarande regementschefen överste Ludvig 

Liljencrantz representanter för samtliga skytteföreningar och skyttegillen inom 

Älvsborgs inskrivningsområden för att åstadkomma en konstituering till skytteförbund. 

Vid årsskiftet 1893 hade förbundet 10 skytteföreningar och gillen anslutna. 

1903 hade förbundet ökat till 61 föreningar och gillen. Genom att regementschefen 

nästan alltid varit ordförande i skytteförbundet har detta haft en ovärderlig hjälp 

med att ordna större tävlingar, inte minst de riksskyttetävlingar som genomförts 

inom förbundet. 

Anders Jilmstad 

294 INNEHÅLL

Understöd utan vapen 

I kapitlet ”Landstorm, hemvärn, skytte” redogöres för de frivilliga försvarsorganisationer 

som främst genom sin vapenutbildning haft en direkt och påtaglig 

anknytning till regementet. 

Som den enda fasta militära utbildningsanstalten i Boråsområdet har regementet 

givetvis haft ett nära samarbete med de övriga frivilliga försvarsorganisationerna 

i Sjuhäradsbygden. Några av dem kan räkna sin tillkomst långt tillbaka i tiden 

medan andra kom till under andra världskriget. 

Dessa försvarsorganisationer, som i allmänhet har sina uppgifter inom totalförsvarets 

ram, har i hög grad varit beroende av stöd och hjälp från regementet 

för att kunna genomföra sin utbildning. 

I gengäld har regementet haft ett ovärderligt stöd av dessa organisationer 

både vid fältmässiga övningar och för att klara besvärliga situationer i den vardagliga 

fredsverksamheten. 

En bok om I 15 kan därför inte skrivas utan att dessa organisationer och deras 

samarbete med regementet presenteras, om än i korthet. 

För den som vill veta mer om frivilligrörelsen i våra trakter hänvisas till ”Frivilliga 

försvaret i Sjuhäradsbygden” (Borås 1951, AB Borås Tidnings tryckeri) och 

”50 år. Älvsborgs FBU-förband 1918-1968. Jubileumsskrift” (Boktryckeri AB 

L-H tryck, Gällstad 1968). 

Lottorna 

Borås Lottakår bildades den 14 maj 1928 under namnet ”Föreningen Borås landstormskvinnor” 

medan Alingsås lottakår hade bildats året innan. En kort tid därefter 

tillkom även Kinds Härads och Marks Härads lottakårer. 

Lottaorganisationen var då ej ny för Sverige, ty redan 1924 hade den första landstormskvinnoföreningen 

bildats i Stockholm. I Borås fanns emellertid sedan 1914 

295 INNEHÅLL

Expeditionslottor under beredskapsåren. 

en lokalavdelning av ”Fosterländska kvinnors förbund”, som under första världskriget 

verkade för anskaffning av utrustning till landstormen. Aktiviteten upphörde 

efter 1916, men avdelningen levde kvar till 1928, då den gick upp i den nybildade 

lottakåren. 

I vår landsdel blev det därefter en stagnation i föreningsbildandet fram till slutet 

av 1930-talet då lottakårerna i Bollebygd, Herrljunga och Ås tillkom. 

Efter andra världskrigets utbrott ökade försvarsintresset starkt och ytterligare 

elva kårer kom till i Sjuhäradsbygden. Namnet ändrades under denna tid från 

landstormskvinnor till lottor. 

År 1941 bildades ”Älvsborgs lottaförbund” med en egen styrelse. Samarbetet 

mellan de olika kårerna blev härigenom fastare och mera lättskött. 

Under åren fram till andra världskrigets utbrott var förståelsen liten för lottornas 

arbete och deras goda vilja. Trots detta arbetade de träget vidare och lät sig 

icke nedslås av motståndet. Ett gott vittnesbörd härpå är t ex att medlemsantalet i 

Boråskåren ökade från 81 lottor vid starten 1928 till 348 lottor år 1939. 

Arbetet under dessa år bestod främst i förplägnadstjänst vid lägerkurser och 

landstormsövningar samt expeditionstjänst. De erfarenheter lottorna därvid fick 

kom väl till pass under beredskapsåren. Vid många tillfällen har lottorna 

ryckt in för att hjälpa till att klara kritiska situationer på förplägnads- och expe- 

296 INNEHÅLL

Prins Gustav Adolf besöker Blå Stjärnan 1943. 

ditionssidan på regementet. Sålunda tjänstgjorde under beredskapsåren lottor i 

matinrättningen på I 15 under långa perioder. 

Det goda samarbetet mellan lottorna och regementet som växte fram under beredskapsåren 

består och utvecklas vidare. 

Liksom tidigare medverkar regementet genom att ställa befäl, materiel och lokaler 

till förfogande för lottornas utbildning på olika tjänstegrenar. Lottorna å sin 

sida kvitterar med att glatt och välvilligt erbjuda sina tjänster t ex för att klara utspisning 

av inryckande älvsborgare vid mobiliseringsövningar, ordna utställningar, 

demonstrationer och utspisning vid Regementets dag, för att servera gästerna 

vid regementets årliga julmiddag och mycket annat. 

Blå Stjärnan 

Enligt grundstadgarna för den redan under första världskriget tillkomna organisationen 

Svenska Röda Stjärnan skall sammanslutningen verka för djursjukvård 

och djurvård i fred och krig. Det dröjde dock ända till 1941 innan Blå Stjärnan 

nådde Sjuhäradsbygden. Detta år bildades Älvsborgsförbundet av Svenska Blå 

Stjärnan. En bidragande orsak till att namnet ändrades från Röda Stjärnan till 

Blå Stjärnan var att en djurambulans som utrustats med bidrag bl a från Borås un- 

297 INNEHÅLL

der sin väg till Finland gjorde ett ärevarv runt Stora Torget i Borås. Det sägs att ambulansen 

var nära att bli beskjuten på grund av att den röda stjärnan var målad 

på båda sidor av fordonet. Stjärnan målades då om i blått. 

Under de första 10-15 åren av Blå Stjärnans tillvaro i Borås var det ett 

mycket nära samarbete mellan regementet och den nya frivilliga försvarsorganisationen 

i Borås. Detta tog sig bl a uttryck i att regementschefen eller en regementsofficer 

var dess ordförande fram till 1954. 

Det ordnades kurser för stjärnsystrar med instruktörer från regementet och en 

stor del av utbildningen ägde rum i och vid I 15:s stall och hundgård på kasern. 

Många stjärnsystrar bättrade på sin ridskicklighet genom att hjälpa till att rasta de 

många hästar, som vid denna tid fanns på regementet. 

I samband med att den nya djurkliniken stod klar i Gässlösa 1954 förlades huvuddelen 

av verksamheten dit. Arméns avhästning och hundarnas avskaffande 

ur krigsorganisationen bidrog också till att det direkta samarbetet mellan Blå Stjärnan 

och regementet minskade. 

Blå Stjärnans uppgifter för totalförsvaret kvastår dock, om än under något ändrade 

förutsättningar. Verksamheten är mer inriktad på att lösa veterinärmedicinska 

uppgifter för totalförsvaret. Det är därför naturligt att Blå Stjärnan och regementet 

fortfarande har ett gott samarbete och ömsesidigt stödjer varandra. 

Kvinnliga bilkåren 

Borås Kvinnliga Bilkår bildades 1944 och anslöts till Sveriges Kvinnliga Bilkårers 

Riksförbund (SKBR). Samma höst ägde den första motor- och materielvårdskursen 

rum. Lastbilar för bilkåristernas övningskörning ställdes då till förfogande av 

industrin i Borås. Som instruktörer tjänstgjorde de ordinarie chaufförerna. 

Sedan SKBR anslutits till Centralförbundet för befälsutbildning utnyttjades även 

kronans fordon för övningskörning. 

Bilkåristerna i Sjuhäradsbygden har varit flitiga gäster på regementet. Det är 

emellertid icke bara på kurser i bilkörning, motorfordonsvård och allmän försvarsutbildning 

som de varit där. De har också, som man brukar säga, fått göra rätt för 

sig genom att hjälpa till med körningar vid otaliga tillfällen. 

Genom att de fått utbildning vid regementet på specialfordon av de flesta typer 

har de varit till ovärderlig hjälp, t ex när det gällt att inför en krigsförbandsövning 

hämta fordon från en del av landet och överlämna dem vid förbandens mobiliseringsplatser. 

Under utbildningen har instruktörer från regementet medverkat och regementets 

fordon, motorlektionssalar och vårdlokaler har utnyttjats. Resultatet har varit 

gott och åtskilliga bilkårister är krigsplacerade i förband medan andra har kontrakt 

för uppgifter inom andra delar av totalförsvaret i krig. 

I detta sammanhang bör även bilkåristernas värdefulla insatser i samband med 

fredsövningar av olika slag framhållas, främst kanske då under fält- och stabsövningar 

med befälet. Dessa övningar genomföres ofta under flera dygn i sträck 

298 INNEHÅLL

och över vidsträckta områden. Genom att bilarna då köres och vårdas av bilkåristerna 

kan övningsdeltagarna få ägna sig helt åt sin huvuduppgift, d v s att förbereda 

krigsuppgifterna. Utöver dessa tjänster direkt för regementet gör de stora insatser 

genom de många körningar som utföres åt FBU och andra frivilliga försvarsorganisationer. 

Bilkåristerna löser här uppgifter, som många gånger innebär stora personliga 

uppoffringar. 

Röda Korset 

En av huvuduppgifterna för Svenska Röda Korset (SRK) är att i krig understödja 

försvarets sjukvård och verksamheten för civilbefolkningens skydd samt att i 

fred förbereda dessa uppgifter. Det är därför naturligt att det varit ett mycket 

nära samarbete mellan regementet och Röda Korset i Sjuhäradsbygden. Som 

exempel kan nämnas att ända fram till 1940-talets början sjuksystrarna vid regementets 

sjukhus anställdes genom Röda Korsets försorg. 

Sjukvårdspersonal av alla kategorier från regementet har aktivt och villigt medverkat 

som instruktörer vid utbildning av Röda Korsets personal, såväl vid kurser 

som vid hemortsutbildning alltsedan Älvsborgsdistriktets bildande 1918. 

En av distriktets tidigare sekreterare under många år, fröken Gerda Rodling, 

framhåller att samarbetet mellan regementet och Röda Korset alltid varit det 

allra bästa. Genom att regementet ställde till förfogande personal, lokaler, sjukvårdsmateriel, 

fordon, överskeppningsbåtar och allt annat som behövdes, kunde 

man ordna realistiska och intresseväckande övningar. Verksamheten tog extra 

fart under beredskapsåren, men det goda samarbetet har bestått även efterkrigstidens 

påfrestningar. 

Utbildningen har syftat till att få fram duglig sjukvårdspersonal, både manlig 

och kvinnlig. En del av dessa har krigsplacerats vid förband medan andra genom 

kontrakt förbundit sig att tjänstgöra under beredskapstillstånd och krig. Till den 

senare kategorin hör bl a den personal som ingår i hemvärnets sjukvårdsgrupper. 

Röda Korset har också vid många tillfällen hjälpt regementet genom att ställa 

sjukvårdspersonal med materiel till förfogande för att kunna klara sjukvårdstjänsten 

då regementets egna resurser icke räckt till, t ex vid tävlingar och större 

uppvisningar. Röda Korset medverkar sålunda alltid vid Regementets dag. 

Med glädje kan man konstatera att det nära och goda samarbetet mellan regementet 

och en så utpräglat humanitär organisation som Röda Korset består. Härigenom 

kan regementet hjälpa Röda Korset att lösa en av dess viktiga huvuduppgifter, 

nämligen att i fred förbereda understöd av försvarets sjukvård i krig och 

verksamheten för civilbefolkningens skydd. 

FMCK 

Frivilliga motorcykelkåren (FMCK) utbildar ungdom i åldern 16-19 år i militär 

299 INNEHÅLL

Luftfärd på motorcykel över sju man. 

motorcykeltjänst och ställer motorcykelutbildad personal till totalförsvarets förfogande, 

främst till civilförsvaret och hemvärnet. 

FMCK i Borås bildades 1968 som en egen kår, men redan några år tidigare 

förekom sporadisk kursverksamhet. 

Årligen genomförs en motorcykelkurs. Regementet ställer motorcyklar, lokaler 

och instruktörer till förfogande för utbildningen. 

Intresset för verksamheten vidmakthålls mellan kurserna genom föreningsaktivitet, 

träffar och tävlingar, främst på motorcykel. De skickligaste förarna bildar 

en uppvisningstrupp som brukar visa prov på sin färdighet bl a på Regementets 

dag. Truppen har också turnerat i Sjuhäradsbygden i samband med Frivilliga 

befälsutbildningsförbundets 50-årsjubileum och visade då ett mycket uppskattat 

program. 

Den i dubbel bemärkelse unga föreningen är mycket aktiv, vilket även framgår 

av medlemsstatistiken, som visar en uppåtgående kurva. Vid sitt senaste årsmöte 

1973 kunde FMCK Borås redovisa inte mindre än 210 medlemmar. 

En stor del av utbildningen äger rum på Trenningstorp, det gamla fanjunkarbostället 

söder om kasern. Torpet tillhör regementet, men får disponeras av 

FMCK sedan 1969. Det är upprustat så att det väl svarar mot behovet. 

Åtskilliga motorintresserade ungdomar i Borås har genom FMCK beretts 

tillfälle till en givande och stimulerande fritidssysselsättning under ordnade former. 

Samtidigt som de fått lära sig att rent tekniskt behärska sina motorcyklar, har 

300 INNEHÅLL

de ägnat avsevärd tid åt trafiksäkerhetsfrågor och de har därigenom medverkat 

till ett vårdat uppträdande i trafiken. 

Frivilliga radioorganisationen 

Frivilliga radioorganisationen (FRO) är en av de yngsta frivilliga försvarsorganisationerna. 

Den bildades efter andra världskriget 1946 som en sektion av Sveriges sändaramatörer, 

SSA. 

Verksamheten omfattade till en början enbart utbildning av sändaramatörer 

till militärt användbara signalister, men har under åren breddats avsevärt. Den omfattar 

numera allt samband, dock företrädesvis trådlöst samband, d v s radiosamband. 

FRO har alltsedan starten verkat i Borås och har därvid disponerat lokaler och 

materiel på I 15 för utbildning. Åtskilliga sändaramatörer har på regementets 

övningstelegrafianläggning avlagt kompetensprov under kontroll av signalbefäl på 

regementet. 

I Sjuhäradsbygden finns det förutom i Borås en avdelning i Alingsås och en i 

Ulricehamn. Planer finns på att starta en ny avdelning i Kinna och på så sätt 

täcka hela södra länsdelen. 

Som en kuriositet kan nämnas att den avdelningsstyrelse som konstituerades i 

Borås 1965 fick den tändande impulsen vid den utställning och förevisning som 

ordnades 1964 av regementet vid firandet av 50-årsminnet av inflyttningen från Fristad. 

Aktiviteten inom föreningen är stor och verksamheten ökar snabbt liksom samarbetet 

med I 15 och med de övriga frivilliga försvarsorganisationerna i bygden. 

Den viktigaste uppgiften f n är att ställa utbildad personal med radio till förfogande 

för hemvärnets radiosamband. 

Frivilliga automobilkåren i Borås 

Frivilliga automobilkåren (FAK) är den yngsta av Sjuhäradsbygdens frivilliga försvarsorganisationer. 

Den bildades 1970 och har till uppgift att utbilda förare främst för civilförsvarets 

tunga fordon. 

Rekrytering sker bland dem som lämnat värnpliktsåldern, d v s är 47 år eller 

äldre. 

FAK Borås fick redan vid starten ett stort antal elever, och nya elever tillkommer 

vid de årliga grund- och fortsättningskurserna. En bidragande orsak härtill 

torde vara den nya trafiklagstiftningen som innebär att man måste ha särskilt körkort 

för att få framföra tyngre lastbilar och specialfordon. Eleverna skall även 

få lära sig sköta och köra gengasfordon. 

För sin verksamhet är FAK i hög grad beroende av hjälp från regementet, 

301 INNEHÅLL

som bistår kåren bl a genom att ställa instruktörer och övningsfordon till förfogande. 

Kåren har också en egen klubblokal på I 15. Den är belägen i en av de röda 

tidigare underofficersvillorna på kullen nordväst om kasernvakten. 

Civilförsvaret 

Civilförsvarets huvuduppgift i krig är att rädda människoliv och begränsa skador 

på materiel. Civilförsvaret och det militära försvaret skall i krig ömsesidigt 

bistå och hjälpa varandra. 

Detta har givetvis medfört en nära kontakt mellan regementet och företrädarna 

för civilförsvaret i Sjuhäradsbygden, både när det gäller planläggning och gemensamma 

övningar. Det första egentliga samarbetet kan sägas datera sig till 1937, 

då Borås luftskyddsförening bildades. 

Föreningens fullständiga namn var ”Borås med omnejd luftskyddsförening” och 

tillkom som en följd av den oro medborgarna kände efter den omfattande luftkrigföringen 

med flyganfall mot oskyddade civila mål under Abessinienkriget och 

inför utvecklingen i Europa. 

Luftskyddsföreningen satte energiskt och kraftfullt igång med utbildning i luftskydd, 

men såg även som sin uppgift att skaffa medel för att stärka luftförsvaret. 

Resultatet blev att tiotusentals personer i bygden fick utbildning i luftskydd och 

att föreningen kunde teckna kontrakt med AB Bofors om leverans av sex 40 mm 

och två 20 mm luftvärnsautomatkanoner med fullständig instrumentutrustning. 

Huvuddelen av denna materiel överlämnades till de militära myndigheterna vid 

en högtidlighet på Stora Torget i Borås i november 1940. 

Luftskyddsföreningen uppgick senare i Borås civilförsvarsförening som numera 

företräder det allsidigt sammansatta civilförsvaret. 

Gösta Pålsson 

302 INNEHÅLL

Företagsamma älvsborgare 

Kungl Älvsborgs regementes kontakter med bygden och samhället präglas i våra 

dagar av att det är ett ganska stort ”företag”, som skapar arbetstillfällen och avsättningsmöjligheter 

för varor och tjänster. Härutöver deltar regementets fast anställda 

personal självfallet som privatpersoner i bygdens liv. Vi skall inte heller 

glömma de tusentals värnpliktiga som under årens lopp, främst på fritid, knyter 

kontakter och spenderar pengar. Dessa värnpliktiga får också rika tillfällen att uppleva 

Sjuhäradsbygden såväl under övningar som på fritid. Många gästar vår bygd 

för första gången. 

För den aktiva personalen innebär dagens arbetstakt på ett modernt regemente 

små möjligheter att yrkesmässigt engagera sig i ortens näringsliv eller andra aktiviteter. 

Arbetstidsreglering, stora krav på effektivitet och ofta bristande ekonomiska 

och personella resurser lägger hinder i vägen. Det är främst vår reservpersonal, som 

i sin dagliga gärning inom alla samhällets sektorer och genom sin starka anknytning 

till regementet effektivt bidrar till att skapa levande kontakt mellan förbandet 

och samhället. 

Under tidigare perioder av regementets 350-åriga historia var möjligheterna att 

göra en bestående insats utanför den militära gärningen betydligt större. Under indelningsverkets 

tid var icke blott soldaterna utan även befälet, från regementschefen 

och neråt, bosatta på sina boställen över hela Sjuhäradsbygden. Många 

spelade helt naturligt en stor roll i bygdens liv som jordbrukare, kommunalmän och 

allmänt betrodda personer. 

Tjänstens krav var också annorlunda än de är idag. Regementet samlades till övningar 

under blott relativt korta perioder. Vidare bör påpekas att en officer förr under 

långa perioder icke kunde försörja sig på sin lön, som vi skall se längre fram, 

utan var tvungen att ordna sitt uppehälle på annat sätt. Hade man inte privat förmögenhet 

var man oftast tvungen söka sig något annat verksamhetsområde. 

303 INNEHÅLL

Det ovan anförda är en del av förklaringen till att vi vid en blick tillbaka i regementets 

historia finner icke så få exempel på ”företagsamma älvsborgare”. 

År 1685 föddes i Karlskrona Gustaf Skarp som son till bryggaren vid Kongl Amiralitetet 

Mårten Skarp. Gustaf Skarp valde den militära banan, ett yrke som han 

fick rika tillfällen att utöva under den stora ofredstid som stundade. Karl XII, tre år 

äldre än Skarp, besteg tronen år 1697 som Sveriges femtonårige ”envålds allom bjudande 

konung” och var inom kort tvungen att draga i fält. Gustaf Skarp blev vid 22 

års ålder 1707 löjtnant och utnämndes året därpå till kapten vid Kungl Älvsborgs 

regemente. Han tjänade tappert och troget kung och fädernesland, blev en av Karl 

XII:s käckaste ”bussar” och steg snabbt i graderna trots att de svenska vapnens 

lycka vände med början vid Poltava 1709. År 1715 adlades han under namnet Ruthensparre. 

Han deltog sedan i såväl återstoden av Karl XII:s krig som hattarnas 

olyckliga krig mot Ryssland 1741-43. Under det sistnämnda kriget befordrades 

han till överste och avled 1749 som chef för ett värvat regemente. 

Trots sin framgångsrika militära bana hade Gustaf Ruthensparre tid att ägna sig 

åt annan verksamhet. 1745 finns han antecknad som ägare till Limmareds säteri, ca 

3 mil söder om Ulricehamn. Limmared var ursprungligen en förläning av Gustav 

Vasa till en Håkan Pederson Hand. Det blev sedermera enskild tillhörighet och förvärvades 

efterhand av olika adliga familjer. Ätten Sparre ägde säteriet så sent som 

på 1850-talet. I början av 1900-talet splittrades säteriet. Själva stamhemmanet med 

skog ägs numera av Hylte Bruks AB. 

Efter hemkomsten från ryska kriget ägnade sig Gustaf Ruthensparre åt sin egendom, 

där han 1740 hade grundat Limmareds bruk. Han hade funnit trakten med 

dess rika tillgång på skog och kvarts särskilt lämpad för glasbruksdrift. Att döma av 

de prov som finns bevarade dels på Växjö museum och dels på Röhsska 

Konstmuseet i Göteborg, hörde produktionen till dåtidens främsta. Brukets 

produktion omfattade tydligen till en början hushållsglas och på 1770-talet tillverkades 

även ”fensterglas” enligt en annons i Göteborgs Allehanda. Under 1920talet 

övergick Limmareds glasbruk till tillverkning av främst medicinglas och kosmetiska 

förpackningar. Numera ägs Limmareds glasbruk av AB Plåtmanufaktur 

(PLM) och tillverkar främst förpackningar för livsmedelsindustrin. Bruket har en 

högt automatiserad produktion av f n ca 350 miljoner förpackningar per år och sysselsätter 

ca 400 anställda. 

Denna omfattande verksamhet startades alltså av en gammal karolin, som med 

företagsamhet och förutseende bidrog till att berika bygdens näringsliv ända in i 

våra dagar, och har på så sätt blivit ett intressant inslag i regementets historia. 

Ett annat exempel på företagsamhet utgör bröderna Johan och Alexander Björnberg, 

båda officerare vid Älvsborgs regemente, vilka på 1770-talet fick kungligt tillstånd 

att använda bomull som råvara och startade Sjuhäradsbygdens första bomullsväveri 

i Ginkalunda. Trots att textilindustrin senare blivit dominerande i denna 

del av landet var bröderna Björnberg tydligen för tidigt ute. Deras industri blev 

304 INNEHÅLL

kortlivad, blott ett tiotal år. Först betydligt senare skapades en livskraftigare textilindustri 

i Sjuhäradsbygden. 

Majoren vid Älvsborgs regemente Isaac Kjerrulf von Wolffen drev under 1800talets 

första år ett järnbruk, Wolffenfors, vid Hällered i Sandhults socken, ca 1 mil 

nordväst om Borås. Det hade anlagts av fadern, överstelöjtnant Mårten Fredrik 

Kjerrulf, adlad von Wolffen, på 1780-talet. Bruket hade två spik- och två kniphamrar. 

Efter Isaac von Wolffens död 1809 utökades bruket, men lades ner en bit in på 

1800-talet. 

Hjalmar Andersson 

Kaptenen vid Älvsborgs regemente Hjalmar Andersson sysselsatte sig under sina 

sista år med den viktiga men måhända ej särskilt glamorösa tjänsten som brandchef 

i Gränna. Han försvarar sin plats i denna korta skildring kanske inte så mycket 

på grund av denna befattning som sitt intressanta livsöde, som här skall i korthet 

relateras. 

Hjalmar Andersson föddes i Nyköping 1843 och utnämndes till underlöjtnant i 

armén 1864. Redan före denna utnämning tog han avsked ur svensk krigstjänst och 

sökte sig till Nordamerika, där inbördeskriget just pågick. Han kämpade med stor 

tapperhet på nordstatssidan och sårades i slaget vid Olustee av en kula i låret. Han 

förde vid detta tillfälle befälet över ett kompani. 

305 INNEHÅLL

Sedan han någotsånär tillfrisknat och deltagit i kriget ytterligare några månader, 

tog han avsked ur amerikansk tjänst och återinträdde i svensk. Vid hemkomsten 

tilldelades han den svenska guldmedaljen för tapperhet i fält för sina insatser i amerikanska 

inbördeskriget. Denna medalj förvaras numera på Älvsborgs regementes 

officersmäss tillsammans med den kula som sårade Andersson vid Olustee och som 

han bar i kroppen till sin död. 

Förutom den ovannämnda tjänsten som brandchef i Gränna kan också nämnas 

att han utexaminerats från Gymnastiska Centralinstitutet (GCI) och tjänstgjorde 

som gymnastiklärare bl a vid Högre allmänna läroverket i Helsingborg. I denna stad 

tjänstgjorde han även som brandchef. Han avled 1916 i Gränna och efterlämnade 

förutom maka sonen, sedermera generalen och chefen för persiska gendarmeriet, 

majoren vid första livgrenadjärregementet Harald Hjalmarsson. Denne var i sin tur 

far till den icke helt okände f d landshövdingen och tidigare högerledaren Jarl Hjalmarsson. 

Olof Werling Melin, född 1861 i Göteborg, skulle på ett något annorlunda sätt 

än de ovan nämnda komma att spela en stor roll utanför den militära banan. 1879 

antogs han som volontär vid Redvägs kompani vid Älvsborgs regemente, där hans 

farbroder P H Melin var regementschef sedan tio år. I november 1881 fick Olof 

Melin sin första officersfullmakt och utnämndes till underlöjtnant utan lön. Lön 

fick han först efter sex år och var därmed sämre lottad än de indelta soldaterna, som 

hade en årslön av 2–5 kr och dessutom vissa naturaförmåner. Det var vid denna tid 

vanligt med flera års tjänst utan lön. Systemet med ”surnumerärer” fanns ännu i 

mitten av 1930-talet. 

Redan som mycket ung officer lärde sig Melin den stenografiska konsten, som 

skulle bli hans livsintresse och där han skulle komma att göra sin främsta insats. 

Underlöjtnanten Melin gick igenom Krigshögskolan 1884-86 med ganska 

dåligt resultat, men som truppofficer var han framgångsrik. Det finns smickrande 

omdömen om Melins skicklighet som trupputbildare i regementets annaler. 

Efter KHS skulle Melin välja ett civilt yrke vid sidan av den militära banan och 

valde att bli gymnastikdirektör och sjukgymnast. Efter genomgången utbildning vid 

Gymnastiska centralinstitutet 1888-91 verkade han runt sekelskiftet under vintrarna 

som sjukgymnast med eget institut i Bournemouth på Englands sydkust. 

Han blev löjtnant av andra klassen - efter 12 1/2 år (!) som underlöjtnant. Löjtnant 

av första klassen blev han 1901 och i slutet av samma år kapten i armén. Det 

var vanligt med långsam befordringsgång på den tiden. När Melin efter 20 år som 

officer fick Svärdsorden var han fortfarande plutonchef. 

1908 blev Melin major i I 15 och chef för Infanteriets Skjutskola på Rosersberg, 

de senare åren som överstelöjtnant vid Skaraborgarna. År 1913 blev han överstelöjtnant 

vid Bohusläns regemente och 1915 dess chef, från vilken post han avgick 1921 

vid 60 års ålder. 

Melin skapade alltså det stenografisystem, som bär hans namn och kom att bli 

epokgörande. Om detta säger han själv i ett föredrag 1938 följande. ”När jag efter 

att några år ha vacklat mellan tanken på att ge ut en lärobok i förenklad gabels- 

306 INNEHÅLL

Olof Werling Melin 

307 INNEHÅLL

ergsk stenografi eller ett helt och hållet nytt system beslöt mig för det senare, så visade 

det sig snart att en del ändringar borde vidtagas, och först 1898 i en sjätte upplaga 

fick systemet sin nuvarande form. Samtidigt därmed utkom första upplagan av 

mina specialförkortningar för olika yrken. I och med 1898 började systemet också 

vinna oanad spridning. Vakanta platser inom riksdagens kansli hade börjat besättas 

av melinare. Våra två främsta handelsinstitut hade efter prov med andra system antagit 

mitt som läroämne och därtill kom att jag hade den stora turen att föra fram 

mitt system just samtidigt med att efter exempel från Amerika och England även 

hos oss affärsmännen börjat inse betydelsen av att på sina kontor använda maskinskrivare 

och stenografer”. 

Denne företagsamme älvsborgare avled 1940 efter att inte blott ha fyllt en framgångsrik 

militär bana, bl a gjorde Melin en stor insats för den svenska arméns skjututbildning, 

utan också ha skapat det stenografisystem som numera är allenarådande 

i vårt land och intar en internationell rangplats. En livsgärning av stor betydelse 

för det moderna affärslivet. Hans liv har skildrats i en bok med titeln ”Olof Werling 

Melin” utgiven 1971 och författad av Ernst L Ekman. 

Till sist blott några rader om Olof Melins ovannämnde släkting Paul Henrik 

Melin, som var överste och chef för Älvsborgs regemente 1869-1886. Efter det att 

P H Melin dragit sig tillbaka till privatlivet förvaltade han sin egendom Ellsbo vid 

Göta Älv. Han ägnade sina krafter åt egendomen och åt Surte Glasbruk som låg 

mittemot. Bruket hade tillfallit honom genom giftermål. Under sin tid i Surte hade 

han en mängd förtroendeuppdrag i Göteborg, bl a som medlem av styrelserna för 

museet och Trädgårdsföreningen, vars växthus till stor del är ett verk av Melin. 

Flera ”företagsamma älvsborgare” kunde måhända nämnas. Jag har här blott 

tagit fram några av de mest intressanta exemplen. Dessa och andra har med sitt arbete 

inom och utom vårt regemente bidragit till att göra det till en levande och betydelsefull 

del av bygden och samhället. 

Jan Blomqvist 

308 INNEHÅLL

Lars Wilhelm Kylberg 

en färgstark kapten 

”Fristad hed 1914.” Så heter en akvarell av L W Kylberg och på konstverket 

ser man byggnader, tält och annat. Det är en tavla med rymd och skönhet som 

måste tilltala även andra än dem som har sina minnen från denna legendariska lägerplats. 

(Klicka här) 

L W Kylberg är identisk med kaptenen och målaren Lars Wilhelm Kylberg, 

en gång i tiden officer vid vårt regemente. Han var född den 25 juli 1870, tog 

studenten 1891, blev aspirant vid I 15 samma år, löjtnant 1900 och kapten sju 

år senare. Kylberg hade bl a tjänstgjort vid generalstabens typografiska avdelning, 

varit befälhavare för velocipedskola i Axvall samt tjänstgjort som bataljonschef 

inom Norrbottens försvarsområde. 

Detta var några data kring Lars Wilhelm Kylberg, som dock främst lever kvar 

i minnet som en god konstnär och god människa. 

Kylberg tillhörde en släkt som var rikt konstnärligt begåvad och där målaren 

Carl Kylberg är det största namnet. Lars Wilhelms far Hjalmar Kylberg, lantbruksdirektör, 

skriftställare och tecknare, var född i Tun 1824 och dog på Östad vid 

Alingsås 1885. Sonen Lars Wilhelm föddes i Ryssbylund, Kalmar län. Han gifte 

sig 1910 med Dagmar Louise-Anne Byström. Äktenskapet blev barnlöst. Kylberg 

dog i Göteborg den 6 januari 1953. 

Hur var kapten Kylberg som vän och människa? Om den saken kan överstelöjtnant 

E Sundler berätta. Han tillhörde visserligen en annan generation än kapten 

Kylberg men fick ändå god kontakt med honom. Det berodde väl närmast 

på att hans far var god vän med Kylberg. Överstelöjtnantens far ägde fastigheten 

Örestugan i Sparsör och Kylberg hyrde denna något år efter sin pension. Man kan 

förmoda att målaren Kylberg gärna strövade omkring i de fagra nejderna vid Öre- 

309 INNEHÅLL

Hindås gästgivargård. Målning i Älvsborgssalen I 15. 

sjö och att han fick användning av pensel och kritor får man väl också ta för givet. 

Säkert är att kapten Kylberg fick goda vänner även i denna omgivning. Han var 

nämligen, säger överstelöjtnant Sundler, en sympatisk, enkel och anspråkslös människa, 

omtyckt och värderad av över- och underordnade. 

Kapten Kylberg fick givetvis från tidig barndom kontakt med konstnärer och 

konst. Av sin far fick han under pojkåren rådet och uppmaningen att alltid ha kritor 

i fickan när han gav sig ut i naturen. Det var sålunda givet att kritor och annat 

material, som en konstnär behöver, hörde till hans militära utrustning så att säga. 

Överstelöjtnant Sundler erinrar sig en liten belysande händelse. Vid solnedgången 

en strålande vinterdag var ett antal officerare samlade på mässen, bland dem kapten 

Kylberg. När han genom fönstret blickade ut över det vackra vinterlandskapet 

måste han plocka fram sina målargrejor och fästa det fina motivet på sin målarduk. 

310 INNEHÅLL

Minnessten över fördraget i Kungsäters prästgård 1471. Målning i Älvsborgssalen 

I 15. 

311 INNEHÅLL

Kapten Kylberg fick f ö tillfälle att visa sin konst för en större publik. Han deltog 

i samlingsutställningar bl a vid Liljevalchs konsthall i Stockholm 1921, i Skara 

1924 samt här i Borås 1917, 1919 och 1920-23. Dekorativa målningar har han utfört 

vid västgötska regementen. 

Av de övriga ”Kylbergarna” finns anledning att något orda om en annan kapten 

Kylberg med förnamnet Fredrik, som mest målade mariner. I Svenskt konstnärslexikon 

kan man läsa hans egen redogörelse för den konstnärliga verksamhet 

han utövat. Skildringen påminner i sin koncisa form om en militärrapport. Så 

här berättar han t ex om ett haveri: 

”I Sydatlanten blev det haveri med ett stort engelskt skepp. På ena masten 

ramlade råna ner. Haveriet måste målas. Engelska styrmännen kunde inte. Jag anmälde 

mig, 17 år då. Hängde i s.k. båtmansstol och ritade på baksidan av gamla 

sjökort. Fann brottsstället. Gammal rostig bräcka. Gjorde detalj av bräckan. Stomfade 

rosten med kaffe. Härför betalades försäkringen ut. Vid hemkomsten till England 

fick jag 20 pounds.” 

Denne Kylberg berättar också att han under sin tjänst i flottan ställde ut hos 

Svanströms och Svenssons tobakshandel och att han ritade vykort åt Eliassons 

konstförlag. En löjtnant med 125 kronor hade annars aldrig klarat sig. 

”Nog hänga väl 200 tavlor på väggar,” avslutar konstnären sin knapphändiga 

men dock så talande redogörelse. 

Ja, nog skulle man kunna skriva en diger volym om dessa smått fantastiska Kylbergare 

både i egenskap av konstnärer och i dubbel mening färgstarka människor. 

Philip Josefson 

312 INNEHÅLL

Adam Anders Thorén 

en svensk Dreyfusaffär 

År 1886 blev Adam Anders Thorén överste och chef för Älvsborgs regemente. Det 

var inget nytt och obekant regemente han kom till. Han hade i själva verket börjat 

sin militära bana vid Älvsborgs regemente trettio år tidigare. När han år 1860 

som underlöjtnant vid Älvsborgs regemente avlade examen vid Högre artilleriläroverket 

i Marieberg, fick han 75 riksdaler som belöning för sina fina betyg av regementschefen 

Ludvig Wästfelt. 

Året efteråt fick han erbjudande att bli repetitör vid artilleriläroverket i ämnena 

krigskonst och krigshistoria. Det var ett hedrande erbjudande, och i ett brev uppmanade 

Wästfelt honom ivrigt att tacksamt emotta erbjudandet. ”På denna plats 

skall Ni tillvinna Er förmäns och kamraters aktning och tillgivenhet”, skrev han. 

Under de många följande åren i generalstaben och som souschef vid Lantförsvarets 

kommandoexpedition kom Thorén att nästan uteslutande syssla med militär 

organisation och utbildning. Han skaffade sig också erfarenheter vid utländska 

arméer. När han femtio år gammal utsågs till chef för Älvsborgs regemente, var 

han en av arméns kunnigaste officerare. 

Som regementschef ägnade sig Thorén ständigt åt utbildningen av befäl och manskap. 

Som ett exempel kan anföras ett befälsmöte i Fritsla våren 1888, där han under 

fem dagar ordnade taktiska övningar med officerarna i bevakning, förläggning 

och strid och efteråt höll kritik över de vidtagna anordningarna. Han underströk 

bl a hur viktigt det var att officerarna orienterade sig i övningsterrängen. 

Varje vinter sökte han öka officerarnas teoretiska vetande genom omfattande s k 

vinterarbeten. Våren 1890 berättar han att han också denna vinter anbefallt sådana 

arbeten. ”Tjugo subalternofficerare samt kaptenerna, majorerna och regementschefen 

har i dem deltagit. Sexton har avhandlat strid i mörker, två har behandlat 

313 INNEHÅLL

femte preussiska armékårens strid vid Nachod i juni 1866 och två slutligen ”Vilka 

anspråk måste för huvudvapnets krigsduglighets skull ställas på en nutida härordning.” 

Uppsatserna ansåg han vittna om framsteg och allvarliga bemödanden som 

utvecklade officerens befälsmöjligheter. 

Under regementsmötena övades manskapet i fältskjutning och bevakningstjänst. 

Kompanicheferna fick i förväg göra upp program för utbildningen av stam och beväring 

och för samövningarna dem emellan. Han var bister i sin kritik av Fristad i 

1887 års mötesrapport: ”För utförandet av stridsövningar är trakten kring regementets 

mötesplats föga lämplig, enär hon inte medger framställning av förloppet 

av en nutida eldstrid. I hög grad småbruten och skogbeväxt lämnar hon på nästan 

alla punkter åt en truppstyrka ett skydd som omöjliggör en regelbunden eldstrid.” 

Mest kritisk var Thorén i sin syn på det gamla indelningsverket. Det behövdes 

en annan härordning än den indelta för att höja befälets yrkesförmåga, skrev han 

år 1890. Han talade också om indelningsverkets fördärvliga inflytelser på en god 

och grundlig befälsutbildning. 

Som regementschef var Thorén barsk men rättrådig och arbetsam. Han hade 

inte många vänner. Han ville inte bli påverkad av opålitliga människor, skriver 

han i sina memoarer, men kanske var det bara ett svepskäl. På ett annat ställe 

talar han om sin smak för isolering. 

Thorén var 57 år gammal, när krigsminister Axel Rappe år 1892 övertalade 

honom att lämna Älvsborgs regemente, där han funnit sig väl till rätta, och i stället 

bli chef för intendentsdepartementet och den nya intendenturkåren. I ett brev 

försäkrade Rappe att han inte kunnat finna någon lämpligare person, och det var 

säkert inga överord. Thorén var inte bara praktiskt och teoretiskt kunnig utan 

också lojal mot sina överordnade. 

Rappe och Thorén var gamla vänner, och på Rappe litade Thorén orubbligt. 

De första åren rådde det också ett gott samarbete mellan dem, och i sina brev 

var Rappe full av lovord över Thoréns insatser. Thorén var också nöjd med arbetsförhållandena 

och intresserad av att bygga upp den nya organisationen. Men 

hösten 1896 skedde lyckoomkastningen. 

Den stora allmänheten blev underrättad om händelsen genom ett meddelande i 

”Posttidningen” den 13 november 1896 enligt vilket generalintendenten Adam 

Anders Thorén ”uppå gjord framställning” blivit entledigad från sin befattning. 

Beslutet hade fattats av Oskar II med tillstyrkan av ett enhälligt statsråd på framställning 

av krigsminister Rappe. 

Affären Thorén väckte stort uppseende i tidningspressen och ämbetsmannavärlden 

och skulle fortsätta att diskuteras långt sedan alla de agerande var döda. Regeringen 

hade tillgripit en synnerligen ovanlig åtgärd. Man hade använt regeringsformens 

§ 35, där det hette att innehavare av förtroendesyssla kunde av konungen 

entledigas, ”när han prövar rikets tjänst det fordra”. Enligt vad ”Aftonbladet” 

räknade ut, hade Kungl Maj:t inte utnyttjat denna paragraf sedan år 1847, då en 

landshövding i Blekinge blev avskedad från sin post. 

Regeringen var märkligt nog mycket ovillig att lämna några utförliga förkla- 

314 INNEHÅLL

Adam Anders Thorén. Originalmålning på officersmässen I 15. 

315 INNEHÅLL

ingar. Thorén beskylldes för att han lämnat oriktiga och vilseledande uppgifter 

till krigsminister Rappe. Han var omöjlig att samarbeta med och förklarades i övrigt 

allmänt oduglig för sin ansvarsfulla befattning. ”Svenska Dagbladet” ställde 

sig starkt kritisk till dessa förklaringar. Om Rappe mot allmän uppfattning ansåg 

Thorén oduglig som generalintendent, var skulden till stor del hans, eftersom han 

övertalat Thorén att åta sig denna befattning. 

Thorén valde själv att tiga. Under det avgörande året 1896 förde han fortlöpande 

anteckningar om sina upplevelser med Rappe, Oskar II och statsminister Boström. 

De utförliga anteckningarna renskrev han efter avskedandet. Efter hans död 

i december 1907 överlämnades de av hans söner till Krigsarkivet på villkor att de 

skulle hållas slutna till år 1970. De är sålunda nu tillgängliga för forskning. 

Samtidigt har ett annat arkiv blivit tillgängligt. Det är minnesanteckningar förda 

av generalmajoren Hugo Hult, som förvaras på Kungl Biblioteket. Hult var adjutant 

åt krigsminister Rappe och såg vad som hände. Sina anteckningar utarbetade 

han först på 1920-talet men tog då kontakt med dem som hade personliga minnen 

av affären. 

Av Thoréns och Hults anteckningar framgår att affären Thorén hade sitt upphov 

i den svåra unionskrisen år 1895. Den uppstod sedan den norska regeringen avgått 

i mars och Oskar II misslyckats att bilda ny regering. Nya försök gjordes under 

vårens lopp och samtidigt företog den svenska regeringen omfattande rustningar. 

Generalintendenten Thorén kom här att spela en nyckelroll. Han fick order av 

krigsminister Rappe att inom fyra månader förse armén med alla de persedlar som 

behövdes för en mobilisering. Anskaffningarna skulle ske i hemlighet och inom landet. 

De order han fick var muntliga, men Rappe lovade att bekräfta dem skriftligen, 

och Thorén litade på sin gamle vän. 

Enligt upphandlingsförordningen hade Thorén rätt att i brådskande situationer 

sluta avtal om leveranser med intendenturtjänstemän på villkor att de överlämnade 

persedlarna för kontroll direkt till centralförrådet i Stockholm. Thorén och Rappe 

var helt överens härom. Rappe försäkrade: ”Du kan vara fullkomligt lugn. Vi 

går hand i hand.” Vid två tillfällen uppmanade Oskar II honom att skynda på 

med verket. 

Oppositionen fick snart nys om de stora persedelbeställningarna. I riksdagen 

ställde Adolf Hedin en fråga till Rappe om han kände till att intendenturtjänstemän 

användes som mellanhänder vid leveranserna. I stället för att försvara åtgärden 

begärde Rappe yttrande av Thorén. Och denne svarade helt kort, att honom 

veterligt hade inte någon tjänsteman gjort sig skyldig till handlingar som stred 

mot lag och ordning. 

Därefter skedde dunkla ting. Fjorton dagar senare, den 8 maj 1895, läste Rappe i 

riksdagen upp ett brev som han påstod sig ha fått av Thorén och i vilket denne förnekade 

att någon intendenturtjänsteman använts som mellanhand vid kronoleveranserna. 

Svaret var direkt osant. Rappe hade själv gett tillstånd till att tjänste- 

316 INNEHÅLL

Från pickelhuvans tid. 

Hjälm utan plym m/1895. 

män användes som mellanhänder, och dessutom var brevet ett falsifikat som direkt 

stred mot Thoréns handbrev. 

Thorén fick inget besked om vad som hänt i riksdagen, men fråga är vem som 

skrivit brevet. Både Thorén och Hult är överens om att Thoréns närmaste man, 

fältintendenten Peter Holmquist, författat brevet på Rappes order och bakom Thoréns 

rygg. De är så mycket mer övertygade härom som Rappe senare vägrade 

att visa brevet i original. Hans avsikt var väl att vinna tid – om det väl blev krig 

med Norge kunde allt förlåtas. 

Krisen drev över, men i januari 1896 steg Hedin upp och anklagade Rappe för att 

ha vilselett riksdagen. Rappe svarade undvikande och bad Thorén om en förklaring. 

Först nu blev denne medveten om den svindel som försiggått honom ovetande. 

Thorén avgav ett yttrande, där han hänvisade till de ”brydsamma undantagsförhållanden” 

som rått våren 1895. Uttrycket väckte Rappes förbittring. 

Han låste in brevet i ett kassaskåp, men dagen efter stod det avtryckt i en tidning. 

Statsminister Boström förnekade att regeringen ett ögonblick umgåtts med 

tanken på ett krig med Norge, och regeringen uttalade sitt djupa misshag över 

ämbetsverket, som verkställt de omfattande anskaffningarna på eget bevåg. 

317 INNEHÅLL

Denna kungliga misshagsskrivelse är ett skändligt dokument. Att regeringen våren 

1895 umgicks med tanken på ett militärt ingripande i Norge är klart dokumenterat, 

men nu i förhandlingarnas år 1896 löpte den ifrån sitt ansvar och offrade 

den lojale Thorén för att rädda sitt eget ansikte. 

Oskar II vädjade till Thorén att frivilligt avgå, men Thorén förklarade att han var 

oförmögen till en högre grad av självförnekelse än den han redan visat. Så återstod 

bara att låta honom falla. Thoréns adjutant Richard Hermelin läste om avskedandet 

i ”Posttidningen” och gick hem till generalen för att underrätta honom 

om vad som hänt. Han fann honom vandrande på Johannesgatan. När han fick 

reda på vad som passerat, var hans enda kommentar: ”Jaså, de vågade detta.” När 

han kommit upp i hemmet och underrättat sin familj, sa han endast: ”Ja, jag 

skall tiga, om jag inte blir anfallen. Fäderneslandets lycka måste gå före enskilt 

väl.” 

Thoréns tio sista år blev trista. Hans gamla vänner höll sig undan. Han levde 

sitt ”eländiga, enformiga liv” för sin sjuka hustru och sina tre söner, som alla 

blev officerare. Med brinnande intresse följde han Dreyfus’ äreräddning i Frankrike. 

”Tänk om jag också en dag skulle bli förklarad oskyldig”, skrev han till Hermelin. 

Det var bara en dröm. Först nu mer än sextio år efter hans död börjar det 

bli möjligt att sprida ljus över affären Thorén, som Hugo Hult kallar ”ett upprörande 

justitiemord”. 

Alf Åberg 

318 INNEHÅLL

Gustaf Lorentz Sommelius 

en skandinavismens pionjär 

Den femte juni 1948 samlades många av Älvsborgs regementes subalterner till en 

ovanlig övning – glada ritter i galopp över Osdalsfälten ner mot Bråt åtföljda av 

rhenskt vin och lyriskt kåseri på officersmässen. Övningsändamålet var också unikt 

– att fira minnet av Gustaf Lorentz Sommelius, löjtnant vid Kungl Älvsborgs regemente, 

stupad 100 år tidigare vid Dybböls skansar som förste svensk under dansktyska 

krigen. 

Sommelius, som skrev tidstypisk poesi i Byrons anda under signaturen ”Beppo” 

och efterhand kom att framstå som en av skräckromantikens och dekadensens få 

verkliga företrädare i vårt land, var prästson från Mörrum i Blekinge, född den 19 

oktober 1811. Från fädernet hade han ett vittert arv – farfadern hade varit professor 

och fadern bibliotekarie i Lund – men också maniskt–-depressiva drag, som 

hos fadern utvecklades till sinnessjukdom. Disharmoni kom också i tidens fullbordan 

att sätta sin prägel på både liv och diktning hos den orginelle och excentriske 

löjtnanten fram till den perfekt heroiska gesten vid Dybböl. 

Efter skolgång i Malmö från tretton års ålder blev Sommelius student 1829 men 

lämnade redan efter halvannat år sina juridiska studier i Lund för att söka sig till 

krigaryrket, där hans lust till omväxling och äventyr tycktes kunna bli bättre tillgodosedd. 

Han inträdde i armén 1834. Då han den 12 juli samma år utnämndes till 

underlöjtnant vid Älvsborgs regemente var det med uppenbar och nästan övermodig 

förväntan att ha kommit på rätt spår: ”Jag kunde ju ha blivit en oduglig auskultant 

i något verk, medan nu. . .”. Redan då han den 20 juni 1837 befordrades till 

löjtnant var dock besvikelsen påtaglig. Han hade knappast kommit att höra till 

gunstlingarna hos regementets formalistiske chef, översten Jacob af Dahlström. 

Den triviala och enahanda vardagen i en armé, som hyllade centralförsvarsprincipen, 

mest sysslade med kanalgrävning och depåtjänst och för övrigt aldrig mer skul- 

319 INNEHÅLL

le gå i krig, var inte vad han drömt om. Beväringen var oförbätterlig. Löjtnantens 

heroiska vers slog inte. ”Vid Leipzig sist vi stredo bra. . .”. ”Beväringen blir änna 

sjuk då han ser en upsér, är synbart generad av skärp och bantlér”. Lusten till dramatiska 

upplevelser och gloriösa insatser fick alltmer sublimeras i en laddad och 

drastisk poesi, som han började publicera i Göteborg 1839, då han tycks ha beslutat 

sig för att för gott hänga uniform och sabel i garderoben, för att året därpå dyka 

upp i Stockholm. 

Sommelius hade som officer hamnat i Borås, där hans vistelse blev skandalomsusad. 

Han hade i knallestaden en kusin som var häradshövding, Nils Göran 

Sommelius, och i ett satiriskt poem – sådana skrev han efter hand många om borgarna 

– utpekades som ”överstepräst i Venus tempel”. Till en början bodde löjtnanten 

i den sundlerska gården vid Österlånggatan men flyttade senare till den berginska 

gården vid Stora Torget och Lilla Brogatan. Hans excentriska och ibland 

depraverade vanor – allt i lärofadern Byrons överdrivna stil – kom de hedervärda 

boråsarna att häpna. 

Man talade med förfäran om hur han drack skålar ur en silverbeslagen dödskalle 

och hur han på sin kammare sköt till måls på tombuteljer och släckte ljuset med pistolskott. 

Han bar en silverberlock i form av ett kranium med lönnfack, där han förvarade 

gift för att vara beredd på det yttersta. 

I de romantiskt förfärade beskrivningarna finns också nattliga ritter, då han sadlat 

sin Othello för att – enligt traditionen – även i regn och blåst rida i kapp med de 

jagande molnen i sin flykt undan svårmodet. Det hela är som en Marcus Larssontavla. 

I skogarna runt staden hade han till råga på allt möten med unga mamseller. 

En av hans förälskelser uppges ha varit den vackra femtonåringen Marie Kinlund, 

senare gift med en ung grosshandlare Claes Bergendahl. Sådant rendez-vous var nog 

något som hade skett för – och sannolikt också hänt någon gång senare i officerskårens 

historia. Men den i moraliska ting victorianskt förankrade Henrik 

Schück kom att sedermera avvisa den originelle löjtnanten Beppo som ”i hög grad 

brutal, utsvävande och skuldsatt”. 

En av Sommelius många porträttörer – Johannes Gillby – har ironiskt avfärdat 

den karaktäristiken: Beppo var nog mest brutal i sina dikter och hans utsvävningar 

bestod mest i excentriska infall. Men skuldsatt var han förvisso som praktiskt taget 

alla statstjänstemän på den tiden, då man ej kunde räkna med en första blygsam 

begynnelselön förrän ett stycke upp i 30-årsåldern. Kronans kaka var såväl liten 

som osäker på den tiden. 

Sannolikt var alltså mångt och mycket i hans rykte överdrivet. I själva verket 

tycks han ha varit en ganska ensam och sluten typ, hemlös och rotlös. Han hade få 

eller inga vänner. Sin herostratiska image fick han huvudsakligen genom sin vilda 

och bitvis depraverade poesi. Den svallade av lidelser och är knappast i vår tids 

smak: överlastad, måttlös och formföraktande, full av fantasterier, föga sovrad, 

med ofta starka övertoner. Ändå kan den vara gripande och i dåtidens smak var det 

säkert att lyssna till de martialiska klangerna med apoteoser som: ”O, hell dig min 

blänkande klinga!” De krigiska fantasierna tog form i napoleonska efterklanger: 

320 INNEHÅLL

I gardets campagnesal, kamrater, 

gardister med ärr från Arcole, 

vi tömma som goda soldater 

i botten vår kejsares skål. . . 

De heroiska dikternas titlar var signifikativa: ”Betraktelser av en gammal ulan”, 

’’Svärdssången”, ”Grenadieren”, ”Tambourmajoren”, ”Invaliden”, ”Betraktelser 

vid ett kasernfönster” o s v. De militanta och sentimentala tonfallen i dessa poem 

tänder väl idag inte så många men fick stark resonans på den tiden, då Napoleonkrigen 

alltjämt hade ett romantiskt skimmer kring sig. Många strofer hade också en 

stolt resning trots formell nonchalans: 

Vi mistat av vänner ha mången, 

den främste, när fanan jag höll 

hos gardet det unga den gången, 

som Lannes vid Esslingen föll. 

Lik ungskogen, kullfälld om våren, 

med stammarna tätt intill varann, 

låg rättad i led hela kåren, 

sträckt som till parad varje man. 

Mera svårsmält är den demoniska lyriken i den samtida Euphrosynes anda. De 

makabert skräckromantiska dragen i denna tidstypiska poesi hetsade upp den borgerliga 

läsekretsen och uppges i årtionden ha haft hängivna beundrare bland unga 

kvinnor. Han frossade i orgiastiska skildringar från nattliga tempelvalv och dystra 

gravkamrar, där bårtäckena var lastens hyenden. Här finns till och med nekrofila 

drag: 

Jag visste: om ödet ej kuva 

jag kan, fast i krigsgudens sold, 

i livet, blondinen den ljuva 

jag tar efter döden med våld. 

O ensamt mitt hjärta det fria 

jag gav dig, min längtande brud. 

Min dyrkan du delar, Maria, 

med kejsaren, äran och Gud. 

Enligt hans hävdatecknare C Eichhorn den 1 november 1867 i utgåvan av andra 

upplagan – den första kom ut 1846 – av diktsamlingen ”Vallmoknoppar, plockade 

på steppen af Beppo” skall dikten ha haft relation till den tidigare nämnda tonåringen 

Marie. Denna olyckliga förbindelse skulle i hög grad bidraga till att under 

de sista åren förmörka hans lynne: 

321 INNEHÅLL

Min sällhet flytt, mitt liv ett benhus blivit, 

där marterns ormar kräla om i ro, 

ett öde tempel, som Gud övergivit, 

men i vars krypta avgrundsandar bo. 

Ack, bittra tårar på dess murar rinna, 

och plågans offer på dess altar brinna, 

och kvalets gamar flaxa i dess valv. 

En tredje genre i hans lyrik var de satiriskt gisslande porträtten av borgerskapet 

i Borås och Göteborg. Ett exempel: 

Herr pastorn, som yfs i sin veckade kolt, 

ej duger att hålla sig fast i en volt 

och hejda en hingst, som går öfver. 

Med hin jag förr spelar om själens gropojs 

och purrar en slagbjörn, som krupit till kojs, 

än öfvar en prest i manöver. 

En prost anser halfvan på bäsken för synd, 

en löffallen mö för ett särdeles fynd 

och svär i Guds hus över fyllan; 

Men, hemkommen väl, i sitt anletes svett 

han vadar i toddy och drunknar i fett 

och vräker predikan på hyllan. 

Dikter i den andan dominerar Sommelii samling ”Silhouetter, klippta i papp, 

samlade af doktor Dulcamara” (Göteborg 1846). Den frivola och burleska stilen, 

som retade galla på de utpekade, har påtagligt släktskap med de samtida skalderna 

von Braun och Wadman. Det ligger i sakens natur att denna miljöbundna verskonst 

i de flesta fall trots sin kvickhet fick begränsat intresse till både tid och rum. Den var 

ett slags aggressiv motsvarighet till vår tids lokalrevyer. Men paskillerna kom att 

påverka hans sociala status och att slutligen stänga den militära banan. 

Från denna finns också ett antal frodiga och drastiska miljöskildringar, som ger 

måleriska glimtar av 1830-talets liv och leverne på hedarna. Några smakprov: 

Och så nalkas mötet med skoskaf och svett, 

med segslitna ”i” och med hårdsmälta ”ett”, 

med hundsnus, med fjäsk och speglosor; 

än torrföda, än hvarken vått eller torrt, 

krutgubbar med pipskägg och hårstubben kort 

och gula i syn’ som maskrosor. 

322 INNEHÅLL

Nu bråkas och brummas på allvara rent: 

Det bullras, så öronen lida gement, 

och hojtas på den, som har ”jouren”. 

En skäller fatalt som en sprucken terrin, 

en flåsar erbarmligt som en ångmachin, 

en piper som siskan i buren. 

”Din helvetes åsna!” en gallskriker hest, 

en annan: ”Skjut inte ut buken, din best!” 

en tredje: ”Sträck på dina fötter!” 

”Du stöflar ju af, som du trådde på glas, 

du vickar med stjerten och snubblar, ditt. . . 

och går, som du ginge på nötter!” 

Bland dikter med anknytning till regementet finns – vid sidan om de saftiga 

målerierna från regementsmöten – också sådana i den heroiska genren: ”För Elfsborgs 

regementes lifkompani” och ”Sång för Elfsborgs regementes jägare”. Som 

smakprov återges här några strofer ur den förra dikten: 

I borgarns koja råder frid. 

Men djerft vi svärdhugg byta. 

Som blixten snabb, så går vår tid; 

I läger, stormning och strid 

Vi vårt kamratskap knyta. 

Ty bragd och slag, ej lugn och fred, 

Vi älska på vår bana, 

Der månan går bland åskmoln ned. 

Och stormen bor i våra led 

Och hviftar i vår fana. 

. . . . . 

Vid Leipzig sist vi stridde bra 

Med studsare och kula: 

Härnäst vi ut som lejon dra! 

Hel, Elfsborgs jägare, hurra! 

Hel, alla blå och gula! 

Se’n i en framtids riddarsal 

En bard förtäljer, bröder, 

Ej våra många ättartal, 

Men hur vi stridt på berg, i dal 

Och blödt i norr och söder 

323 INNEHÅLL

”Men djerft vi svärdhugg byta” 

Huggare m/1748. Museet I 15. 

1846 års diktsamlingar utgavs på subskription och inbragte inte några större 

inkomster – i vart fall inte före Sommelii död två år senare, då hans poesi 

kom i ropet. 

Många unga officerare hänvisades på den tiden till att vara snyltgäster hos förmögna 

släktingar. Beppo var inget undantag. Under och efter Borås-åren huserade 

han hos en bror i Göteborg, senare – från 1840 – hos en farbror i Stockholm, 

då han knäckts av en magsjukdom och ekonomiska bekymmer. I huvudstaden såg 

han en av sin ungdoms napoleonska hjältar, vår förste Bernadotte, och den nu 

skröplige Esaias Tegnér. Skaldens tillvaro var rastlös. Han bytte ofta vistelseort i ett 

slags fåfäng jakt efter mening i sin tillvaro. Samtidigt producerade han sig i Göthen, 

Aftonbladet och Freja under psedonymerna Beppo, Dulcamara och Quodlibet. 

324 INNEHÅLL

Plågad av sin dåliga ekonomi och en tilltagande mjältsjuka beslöt den avdankade 

löjtnanten sig för att uppsöka en annan och mäkta förmögen farbroder – i Nantes i 

Frankrike. Reskassan hade han tjänat in på sina paskiller. Med dem hade han bränt 

sina skepp i hembygden. Med den norska briggen Ceres gick nu färden mot söder. 

Det har sagts att han också skall ha haft ett officiellt uppdrag att övertyga sig om 

värdet hos ett nytt franskt vapen. Hur det gick med vapnet vet vi inte. Men vi vet att 

han inte fick det pekuniära stöd han hoppats på hos onkeln i Nantes. 1848 försvann 

han också ur Älvsborgs regementes rullor. 

Sommelius hade att besviken återvända till Norden. På den fattiga resan hem insjuknade 

han i Köpenhamn och tvangs att söka vård på Frederiks lasarett. Just då 

bröt det dansk–tyska kriget ut. Nu följer det sista korta och dramatiska skedet i hans 

liv – den heroiska gestens akt, som länge levt i hans fantasi och som gett sin prägel 

åt talrika dikter. Under de skickelsedigra marsdagarna 1848 hörde han talas om 

händelserna i Rendsborg och läste i tidningarna om den danska härens kamp. Han 

blev strax fyr och flamma, tänd på att gå ut som frivillig, sannolikt med sina färska 

erfarenheter från Frankrike också eggad av det allmänna frihetspatos, som februarirevolutionen 

satt i svallning över Europa. 

Så snart han kommit på benen, uppsökte han den kände danske historikern Frederik 

Barfod för att få bakgrunden till kriget klarlagd. Sedan Barfod redogjort för 

Sönderjyllands historia från början till slut, var Sommelius säker på sin sak. Några 

dar därpå – den 2 juni – återvände han, strålande glad och sjungande för full hals. 

Han var utskriven från hospitalet och resklar: 

– Och nu farväl, bror! Tänk: I övermorgon på Als och kanske någon dag därpå 

vid Sundeved. 

Två dagar senare stod han som avdelningschef i 5. danska linjebataljonens led 

för att dagen därpå falla. 

Den 5 juni blev en het dag. Tyskarna, som tvingats till reträtt några dagar tidigare, 

ville nu få revansch och försökte kasta tillbaka danskarna från deras långt framskjutna 

ställning vid Nyböl Mölle i Sundeved. Den tyske generalen Wrangels avsikt 

var att beröva de danske lusten till fortsatt framryckning. Men också den dagen 

skulle sluta med tyskt nederlag. 

Striden om Dybböl skulle komma att pågå i fem timmar denna heta femte juni. 

På morgonen hade de danska förposterna kastats tillbaka efter en hård och blodig 

kamp. Tyskarna förföljde. Men preussarna stannade upp vid Dybböls skansar och 

tycktes tveka, då de såg danskt artilleri uppe på höjderna. Då dagen skridit långt 

fram började de att sakta dra sig tillbaka. De danske var på väg. 

I den danska mitten gick 5. bataljonen, strax söder om Dybböl Öst, mot kyrkan i 

Dybböl, där tyskarna nu segade sig fast. Österdybböl var taget liksom södra delen 

av Västerdybböl. Dagens seger var så gott som avgjord. Men alltjämt hade tyskarna 

den nordöstliga delen av Västerdybböl med kyrkan – deras sista stödjepunkt – besatt 

med två bataljoner preussare. 

Det blev en vild och våldsam ”strid i bebyggd ort” i de krokiga gränderna med 

diken, vallar och häckar på båda sidor. 5. bataljonen trängde sig dock sakta men 

325 INNEHÅLL

säkert fram mot kyrkan under närstrid. Den älvsborgske löjtnanten, som gick i spetsen 

för en egen avdelning, märkte då hur modet sviktade hos soldaterna, som sökte 

sig ner i skydd av diken och gärdesgårdar vid foten av skansarna. 

Här var ögonblicket. Den heroiska gestens tid var inne. All martialisk poesi från 

overksamma löjtnantsår kunde raskt konkretiseras i ett kommando och en handling, 

som länge skulle ge eko. Då bataljonens anfall förlamats av tvekan och ångest 

hos truppen, sprang Sommelius muntert upp på en gärdesgård med dragen sabel för 

att visa vägen, svingade den över huvudet och skrek: ”Framåt! Hurr. . .” En preussisk 

kula klippte av kommandot. Men folket gick fram och tog den sista tyska stödjepunkten 

Västerdybböl. Segern var dansk. 

Svårt sårad i huvudet dog Sommelius på väg till ett preussiskt fältlasarett. Han är 

begravd på Augustenborgs kyrkogård på Als. Gravskriften är kort: ”Han faldt for 

Danmark’’. Vid Dybböl minner en bautasten cirka 400 meter sydöst om kyrkan om 

hans död. Man tänker på honom också då man ser två andra minnesstenar: 1849 

restes på Sönderborgs kyrkogård ett monument till minne av danskar, norrmän och 

svenskar, som föll i striderna 1848, med följande inskription: 

”Den dyre Broderpagt er bloddöbt vorden, 

og Kaerlighedens Magt er set i Norden. 

Hav Tak, o Broder kaer, med Sorg og Smerte 

begrov vi Eder her og i vort Hjerte.” 

Den andra minnesstenen står vid Dybböl – sedan 1936 – till ära för de nordiska 

frivilliga, som gick till Danmark 1848 och 1864. Det var finnar, isländare, 

norrmän och svenskar, som kämpade för Sönderjyllands danskhet: 

”Danske rejste dette Minde. 

Haanden i rakte, Blodet der randt, 

Ofret I bragte samman os bandt”. 

Minnet av Gustaf Lorentz Sommelii modiga stridsinsats vid Dybböl 1848 blev en 

sinnebild för den ej alltför vanliga äkta skandinavismen, som kom till uttryck i oförvägen 

handling. På så vis har den älvsborgske löjtnantens redobogna engagemang 

för Danmarks sak för lång tid kommit att spela en betydelsefull roll som förtjänar 

vår hågkomst. 

Låt oss stanna vid en av de otaliga stroferna i hans byroniskt långa dikt ”Tonerre” 

som epitafium, då vi nu hyllar den orolige skaldens minne liksom de älvsborgska 

subalternerna gjorde på sitt speciella vis den 5 juni 1948. 

Till min sista fältmanöver, 

Herre, jag din nåd behöfver 

Blott – och trenne skovlar mull. 

Lennart Hagman 

326 INNEHÅLL

Carl Fredrik Grevillius 

i utländsk krigstjänst 

Några data. 

Född 6/7 1834 i Kalvs socken i Västergötland. 

Föräldrar: Kyrkoherden i Kalv, prosten Carl Johan Grevillius och hans hustru 

Christina Foenander. Prosten Grevillius var tidigare regementspastor vid Adlercreutzska 

regementet i Finland och med detta fånge på Sveaborg 1808. 

Volontär vid Bohusläns regemente 1851. Gradpassering vid Göta artilleriregemente 

1852. Officersexamen i Göteborg 1852. Transport till Älvsborgs regemente 

som fanjunkare 1852. Underlöjtnant vid I 15 1/7 1853. Löjtnant 1856. Kapten 1872. 

Gift 1872 med Bertha Maria Rosenberg från Nora. Avsked från aktiv stat 1884. 

Död 1933. Begraven i Borås. 

Amerika 

Alltifrån sina första officersår hade min far hoppats att få deltaga i aktiv krigstjänst, 

men först 1859 fick han tillfälle att göra ett första försök. Han for då till Paris 

för att söka inträde i franska armén, dock utan att lyckas. Man förespeglade honom 

visserligen, att han möjligen längre fram kunde komma in i Främlingslegionen, och 

han insände också ansökan härom, men någon resolution på ansökan hördes aldrig 

av. 

När sedan inbördeskriget i Amerika utbröt 1861 reste många svenska officerare 

ut som frivilliga och bland dem min fars något äldre regementskamrat, löjtnanten 

Warberg. Först 1863, sedan han beviljats ett års tjänstledighet, kunde min far följa 

efter. Han reste 14/10 från Göteborg över Hamburg – Southampton samt landsteg 

i New York 3/11. Det var tydligen mer eller mindre på vinst och förlust min far 

reste ut, ty någon anställning i amerikansk krigstjänst var ingalunda ordnad i förväg. 

Min far hade visserligen turen att redan dagen efter ankomsten på en gata i 

New York helt oförmodat stöta ihop med sin regementskamrat Warberg, men av 

327 INNEHÅLL

honom fick han veta, att det var nästan omöjligt att få anställning som officer, 

huvudsakligen därför, att tyska äventyrare fördärvat ställningen för främlingar. 

Warberg själv var för tillfället utan anställning, och han visste, att en av de svenska 

frivilliga officerarna tröttnat på att vänta på officersfullmakt och beslutat ta värvning 

som ”simpel soldat”. Värvningssumman var då omkr 1000 dollar för tre års 

tjänst eller till krigets slut. Dessutom erhölls proviant och 13 dollar i månaden. Min 

far var helt naturligt mycket angelägen att snarast komma i aktiv tjänst. På förslag 

av Warberg for de tillsammans till Albany för att uppvakta guvernören över staten 

New York och begära officersfullmakt. Man träffade inte guvernören men däremot 

hans närmaste man, överste Evans, som var ytterst vänlig och förekommande. Warberg 

fick just ingen uppmuntran om ny fullmakt. På min fars begäran att få en 

”commission” eller fullmakt lovade översten att hos guvernören utverka en sådan 

och frågade, om min far önskade anställning vid ett amerikanskt eller ett tyskt regemente. 

Min far svarade då, att han var premiärlöjtnant vid reguljära armén i Sverige, 

att han hade en oövervinnerlig längtan att se tjänsten i den tappra amerikanska 

armén, att han hoppades få behålla sin grad och att han önskade tjänstgöra vid ett 

amerikanskt regemente. Förmodligen stämde denna vackra hyllning för den amerikanska 

armén översten vänligare, ty han lovade att snarast sända fullmakten till den 

uppgivna adressen i New York. 

I väntan på fullmakten sökte min far av sparsamhetsskäl anställning vid John 

Ericsons ritbyrå. Efter några dagar kom meddelande om att ansökan var bifallen, 

men samma dag kom också – efter påminnelse hos överste Evans – officersfullmakten, 

och därför blev det ingenting av med anställningen på ritkontoret. 

Fullmakten var så till vida en besvikelse, att den endast gällde för plats som 

secondlöjtnant vid ett tyskt regemente, det 52. New Yorker Volunteerregementet, 

som hörde till Potomac-armén och nu befann sig nere i Virginia. Nu var ju emellertid 

väntans tid slut. Det gällde först att anskaffa amerikansk uniform – det visade 

sig att flera persedlar av den svenska efter ändringar kunde användas – och sedan 

att inställa sig till tjänstgöring. 

Det där att komma fram till regementet blev en ganska besvärlig historia. Färden 

gick först med tåg från New York till Washington - det var den 27/11 – och sedan 

med ångbåt på Potomac-floden till Alexandria i Virginia. Någonstans i närheten 

av Alexandria skulle regementet finnas men var visste ingen, bara att det var längre 

söderut. Nästa morgon fortsattes färden, nu med tåg – men detta hade inga personvagnar 

och var så fullastat med proviant till armén, att enda möjligheten att få följa 

med var att ligga på ett vagnstak och så gott man kunde hålla sig fast i en bräda. Ja, 

man kom en bit på väg, men det blev snart stopp, då järnvägen blivit uppriven av ett 

gerillaband, och det blev omöjligt att fortsätta. Var regementet fanns gick fortfarande 

inte att få reda på, och det var ingenting annat att göra än att – sedan provianten 

blivit avlastad – medfölja tåget tillbaka till Alexandria, nu i en vagn, inte på 

taket. Det blev dock snart stopp igen, då ett föregående tåg spårat ur och blockerat 

linjen, och först fram på morgonen var man tillbaka i Alexandria. Att stanna i Alexandria 

var ingen idé, utan min far återvände till Washington för att vänta på att ba- 

328 INNEHÅLL

Grevillius som ung 

329 INNEHÅLL

nan skulle bli återställd och nytt försök att nå fram till regementet kunna göras. Det 

dröjde till 4 december. Resan gick i stort sett enligt samma program som första 

gången – från Alexandria även nu på ett vagnstak. Man kom nu längre söderut till 

en station som hette Brandy Station, i närheten av slagfältet Bull Run. Här skulle 

tåget vända och efter avlastning återgå till Alexandria. Det fanns inget stationshus 

och ingen annanstans att få nattlogi. Det ösregnade och min far hade en stor ”nattsäck” 

att bära på. Och utsikten att få tillbringa natten ute på öppna fältet kunde nog 

– som min far själv antecknat – ”ha avkylt min längtan att komma ut i fält”. Nå, 

det blev inte så. Han fick till slut se ett ljussken i ett fönster långt borta och beslöt att 

göra ett nytt försök att komma under tak. Nu lyckades det bra. Det visade sig, att 

det var en äldre amerikansk sjuksköterska, som etablerat sig i ett delvis raserat hus. 

Hon inte bara gav min far husrum, hon bjöd på supé och frukost nästa morgon, och 

detta egentligen därför, att min far var landsman till Fredrika Bremer! 

Nästa morgon var det strålande solsken, humöret helt naturligt lika strålande, 

och någon lust att avstå från fältlivet fanns ingalunda. Vid stationen stod en fordonskolonn 

med proviant, avsedd just för den brigad regementet tillhörde, och efter 

underhandling med en kusk fick min far krypa in under tälttaket och sitta på en tunna, 

fylld med bönor. Det blev just inte någon lustresa nu heller, då färden gick fram 

utan egentliga vägar, genom skogar, över stenar och stubbar, och genom bäckar, 

där vattnet ibland steg upp på mulåsnornas ryggar. Mörbultad blev man, men fram 

kom man. 

Nu hade alltså min far lyckats nå sitt regemente och skulle göra sin anmälan. Vid 

en lägereld fann han större delen av officerskåren samlad. Av sin kompanichef, ”en 

ung, hygglig förstelöjtnant vid namn Walter von Auw preussare, som nyss befordrats 

och efter vars befordran jag blivit secondlöjtnant vid det kompani han förde” 

fick min far veta, att regementschefen, överste Paul Frank, kommenderade 

brigaden och att regementet därför fördes av överstelöjtnanten. Anmälan för denne 

skedde på följande, ganska okonventionella sätt. Jag citerar min fars anteckningar. 

”Vid ankomsten i hans tält sade jag mitt namn och visade min fullmakt, varpå överstelöjtnanten 

utan att säga ett ord dök ned under sängen och framkom med en whiskybutelj, 

drog ur korken och satte buteljen för munnen och tog sig en duktig klunk, 

varefter han räckte buteljen till mig, som gjorde sammaledes, och så var vår bekantskap 

gjord”. 

Bekantskapen med överstelöjtnanten blev emellertid inte långvarig. Han blev ”illa 

blesserad” och kom därför från regementet samt ”befordrades” till major vid Invalidkåren. 

Han efterträddes i befälet av majoren, en böhmisk jude, som förut varit 

bokhållare i New York. Han var allmänt hatad av hela regementet. – Efter anmälan 

hos överstelöjtnanten skulle min far ”inmönstras”. Det var en ganska enkel 

ceremoni. Det gällde att avlägga krigsmannaeden inför en civil tjänsteman, och det 

tillgick så, att denne uppläste en lång ramsa, på vilken man bara hade att svara 

”Yes” samt betala 50 cent för hans besvär. Sen var inmönstringen vid regementet 

klar! 

Regementets uppgift var tydligen att utgöra något slags reserv. Det svarade också 

330 INNEHÅLL

för viss bevakningstjänst ett par svenska mil från förläggningen och användes stundom 

för vägbygge och andra arbeten. Endast vid ett tillfälle deltog det i stridshandlingar, 

nämligen vid övergången av floden Rapidan under en större ”rekognoscering” 

i riktning mot Richmond. Min far var då förresten nära att bli skjuten, den 

karl som var närmast honom blev träffad av en kula, och min far säger själv att ”närmare 

någon fientlig kula vet jag mig ej ha varit”. – Dessa mina anteckningar kan 

därför inte handla om några strider, utan jag får inskränka mig till en mycket summarisk 

redogörelse för vissa andra förhållanden, allt enligt de papper min far 

lämnat mig i arv. 

Regementet bestod av 10 kompanier om ursprungligen en kapten, en förste löjtnant 

och en secondlöjtnant samt 100 man. Stora vakanser – omkr halva styrkan – 

fanns. Hela regementet utgjorde endast en bataljon. Regementet hade två fanor, 

stjärnbaneret och en ”brokig klut med överste Paul Franks namn på”. Manskapet 

vid regementet var av flera nationer, dock övervägande tyskar. Samtliga officerare 

var tyskar utom min far och en till. Av tyskarna var två ”bildade och någorlunda 

hyggliga karlar, av vilka den ene var min kompanichef. Ju mindre jag säger om de 

andra, ju bättre.” – Samtalet mellan officerarna fördes alltid på tyska, då flera ej 

förstod engelska, knappast kommandoorden. – Någon exercis (övningar) förekom 

nästan aldrig. – Förläggningen var i tält. Varje soldat bar som regel 2 tältdukar 

– fyrkantiga – den ena av ”guttaperka”. Man sökte efter förmåga att då tillfälle 

erbjöd sig förbättra tältförläggningen med blockhus av enklaste slag. Min far 

lät sin uppassare ordna till en liten hydda, 5 alnar lång och 3 alnar bred, och fick 

någon att ”mura” en spis med en silltunna med utslagna bottnar som skorsten. – 

Någon gemensam mathållning för officerare fanns ej, utan var och en skötte sig 

själv – råvaror fick man tillhandla sig av brigadkommissarien. En särskild marketentare 

– ”sutler” – fanns, och av honom kunde man köpa sådana läckerheter 

som kaffe, te, socker, ägg och konserver. Någon gång tog sutlern hem en tunna öl, 

men då så gott som alla var tyskar tog detta snart slut! Omkring en gång i veckan 

kunde officerarna av brigadkommissarien mot betalning rekvirera en butelj whisky, 

men den dag whiskyn kom var de flesta officerarna dödfulla, ty allt skulle gå åt på 

en gång! Manskapet fick däremot ingen whisky, varför mycken smuggling ägde 

rum. Avlöningen var ganska god, omkr 100 dollar i månaden. Den skulle som regel 

utbetalas den sista i varannan månad. 

Den 15/1 fick min far helt oförmodat en skriftlig order att tillsammans med tre 

andra officerare ofördröjligen inställa sig hos överste Carrol vid 8. Ohioregementet 

för att undergå officersexamen. Det brukade förekomma, att då någon officer visade 

okunnighet i tjänsten eller helt enkelt därför att regementschefen ville bli av med 

honom, han blev sänd till en examenskommission för att bli examinerad i exercisoch 

tjänstgöringsreglementen. Kunde han då inte klara sig, blev han helt enkelt avskedad. 

– Min far hade studerat ordentligt och visste, att han kunde sina saker. 

Han fick av examensförrättaren reda på, att regementsbefälhavaren – böhmaren – 

anmält honom för fel under förposttjänst och för att han inte kunde engelska. Det 

blev snart uppklarat, att vad som sades i anmälan var rena osanningen, och officers- 

331 INNEHÅLL

examen – bl a redogörelse för en mängd handgrepp samt en massa frågor på 

kompani- och bataljonsexercis – blev med glans godkänd. Det visade sig senare, att 

anmälan helt enkelt berodde på att regementsbefälhavaren var ond på min far för 

att han blivit officer vid regementet utan hans rekommendation. Ryktet påstod som 

säkert, att han av varje officer han antog vid regementet betingade sig en gratifikation 

av 200 dollar. – Här vill jag inskjuta en liten iakttagelse min far gjorde, medan 

han väntade på att bli examinerad. Han såg en bok ligga på ett bord, och det befanns 

vara en amerikansk skolgeografi. Nyfiken att erfara vad den kunde ha att säga 

om Sverige, bläddrade han i den och fann slutligen denna sanning: ”Sverige, Norge 

och Danmark äro kalla länder, som utskeppa fisk”. Detta var allt! – En händelse 

som berör regementsbefälhavaren beskriver min far i sina anteckningar på följande 

sätt: ”En dag fick jag från min tältdörr se majoren komma ut på huvudet ur en kaptens 

tält med en fot i närmaste beröring med hans akterkastell. Samma dag blev 

kaptenen ådömd några dagars arrest för dåligt uppförande. Förhållandet var, att 

majoren varit inne hos kaptenen och med honom och ett par andra spelat kort och 

enligt utsago spelat falskt, varför han blivit utsparkad. Snart var de likväl goda vänner 

igen, och spelet fortsattes”. Om detta och andra drag hos sin regementsbefälhavare 

berättade min far under storlägret på Axvall följande år – 1865 – vid ett samtal 

med förre militärattachén i Paris von Dardel. Alla officerare, som varit i utländsk 

krigstjänst, var vid nämnda tillfälle inbjudna till Hans Majestät Konung 

Karl XV. Under nyssnämnda samtal kände min far plötsligt ett kraftigt slag på axeln 

och hörde utropet: ”Det var en snygg gosse du hade att göra med”. Och när han 

vände sig om, märkte han, att det var kungen, som åhört en del av hans berättelse. 

Danmark 

Det är nog ingen tvekan om att min fars anställning i amerikanska armén 

1863-1864 i stort sett blev en besvikelse för honom. Det var enformig tjänstgöring, 

huvudsakligen ”bakom fronten”, det var mindre goda förhållanden vid regementet 

och dåligt kamratskap inom officerskåren. När min far av brev hemifrån och av tidningar 

fått kännedom om tyskarnas inryckning i Danmark, tvekade han därför inte 

att inlämna sin avskedsansökan. Han ville snarast möjligt komma över till Danmark 

och anmäla sig som frivillig i danska armén. Den 3 mars sändes ansökan in, 

men först den 7 april – efter förnyad ansökan – var avskedet klart, och min far gav 

sig av på hemväg, tyvärr utan att dessförinnan hinna ”taga avsked och säga sanningen” 

till sin avskydde major. Den 11 april i Washington kunde min far av regementets 

”Paymaster” få ut sin resterande lön – över 300 dollar. Han uppsökte 

samma dag svenske ministern, greve Piper, och fick av honom ett rekommendationsbrev 

till vår minister i Köpenhamn, Björnstjerna. Av danske ministern, överste 

Raasloff, fick han brev till danske konsuln i Liverpool och ett rekommendationsbrev 

till utrikesministeriet i Köpenhamn. Resan över Atlanten – med ett segelfartyg 

– gick efter förhållandena relativt snabbt, och den 7 maj var man framme i 

332 INNEHÅLL

Dannebrogsmannen Grevillius. 

Liverpool. Därifrån blev det tåg till Hull, och den 15/5 ”gjorde jag mitt intåg i 

Köpenhamn”. 

Det var således rätt sent som min far anmälde sig till tjänstgöring i Danmark. 

Hade inte avskedsansökan i Amerika blivit så fördröjd som nu var fallet, kunde han 

kanske ha kommit fram åtminstone en månad tidigare och möjligen varit med vid 

Dybböl. Det var nu ingenting att göra åt. Min far blev premiärlöjtnant vid 12. danska 

infanteriregementet, huvudsakligen förlagt till Fyn. Då min far kom i tjänst vid 

regementet rådde ett tillfälligt vapenstillestånd, men tiden för detta utlöpte den 20/6 

och krigshandlingarna började ånyo. Tyskarna vann 29/6 slaget vid Als, och Fyn 

hotades allvarligt, huvudsakligen av österrikiska trupper. Nytt vapenstillestånd 

slöts den 20/7, och den 30/10 kom så freden i Wien. 

Några fältslag fick min far inte heller i Danmark deltaga i men han gjorde ändå 

sin insats som officer vid regementet under bevakningstjänsten på Fyn. Det var med 

helt annat intresse han deltog i danska kriget än i det nordamerikanska. ”Det var 

mitt hjärta som tvang mig att gå med i kriget, och jag tänker ofta på att det var 

klokt och bra att jag löd mitt hjärtas röst” – Så sade min far en gång i en intervju. 

– Hans tjänstgöring i Danmark blev för honom ett oförglömligt minne. Då kriget 

slutade, fick han av gamle kung Christian personligen förutom krigsmedaljen även 

Dannebrogen, och vid 50-årsjubiléet 1914 tilldelades han ”Dannebrogsmännens he- 

333 INNEHÅLL

derstecken”, en utmärkelse, som han satte mycket stort värde på. Han var jämte 

andra svenskar vid flera tillfällen som danska statens gäst närvarande vid anordnade 

minneshögtidligheter, så 1914 vid 50-årsminnet av kriget och 1920 efter 

folkomröstningen i Sönderjylland vid ”Genforeningen”. De blev vid sådana tillfällen 

livligt hyllade. 

Danmark visade på många sätt sin uppskattning av den insats de svenska frivilliga 

gjorde i kriget. Sålunda ack en och var en årlig pension av 600 kronor, och om 

han föll ifrån, fick änkan 400 kronor. Det var en vacker gest, som de gamla veteranerna 

mycket värderade. 

Min far fick tillfälle att 29/6 1924, på 60-årsdagen av slaget vid Als, visa deras 

tacksamhet genom att, tillsammans med en annan krigsveteran, vid minnesmärket 

på Smedelinjen nedlägga en krans med de blågula färgerna och följande inskription: 

”Vördsamt och varmt tack från svenska veteraner till Danmarks konung och 

folk för allt de gjort för oss gamla från kriget 64”. Dessa resor till Danmark var för 

min far verkliga upplevelser, och när han kom tillbaka hade han mycket att berätta. 

Han var i vanliga fall mycket tystlåten, men då var han livlig och uppspelt och pratsam, 

så man knappt kände igen honom. 

Jag vill sluta dessa anteckningar med ett personligt minne av huru danskarna värdesatte 

de svenska frivilligas deltagande i kriget. Jag hade äran och glädjen att i oktober 

1936 som svenska arméns representant närvara vid avtäckningen av ett minnesmärke 

vid Dybböl över de skandinaviska frivilliga och nedlade då svenska 

arméns krans. Vid middagen, som statsminister Stauning efteråt höll på Sönderborgs 

hotell, talade bl a danska arméchefen, general With, som hade vänligheten att 

särskilt rikta sig till mig såsom son till en svensk frivillig. Han hade tagit reda på allt 

om Far, var han bodde, när han dog, hur gammal han blev m m. I mitt svarstal 

framhöll jag helt naturligt min stora glädje och tacksamhet över att ha fått vara med 

vid detta tillfälle samt för generalens vänliga och uppskattande ord om de frivilliga, 

speciellt min far. Jag vitsordade också att jag upprepade gånger fått bevis på huru 

glada och tacksamma de gamla veteranerna var över den minnesgodhet, som alltid 

visades dem från Danmark. Ett sista bevis på denna minnesgodhet fick jag vid Fars 

begravning, då bland kransarna även fanns sådana från danska krigsministeriet och 

från Tolvte bataljonen av Soldatföreningen Fredericia, en arvtagare till 12. infanteriregementet, 

som Far tillhörde under kriget. 

Fredrik Grevillius 

334 INNEHÅLL

Kyrksal och museum 

I november ofärdsåret 1943 nåddes allmänheten av ett upprop utgivet i Skara och 

Borås och undertecknat av biskop Gustaf Ljunggren, Gunnar Brinck, överste och 

regementschef, samt regementspastorn A V Hammer. 

Uppropet gällde en insamling av medel till byggandet av kyrko- och samlingssal 

vid Kungl Älvsborgs regemente. En sådan skulle ha en värdefull uppgift att fylla 

både i religiöst, etiskt och kulturellt avseende. De unga skulle få den omväxling i sin 

tillvaro, som de är i så stort behov av, hette det bl a. På en kulle öster om kasernerna 

fanns en lämplig tomt – här skulle en kyrkbyggnad kunna uppföras, rymmande en 

hel bataljon. Man vädjade till församlingar och enskilda om bistånd – staten ansåg 

sig ej ha möjlighet att anslå medel, då försvarsmakten i orostider krävde så stora 

summor. 

Men trots att projektet ej gick att förverkliga, så ledde dock detta upprop från 

1943 till både en ”soldatkyrka” och till ett regementets eget museum. Kyrkan inskränker 

sig till en kyrksal, enkel, värdig och tilltalande. Den har omkring åttio sittplatser 

och är inrymd i det forna landeriet Katrinebergs östra flygel, där man även 

finner museet. Den kyrkliga invigningen förrättades av kontraktsprosten Erik Petzäll 

den 27 september 1959. Dåvarande regementschefen, översten Erik Rosengren, 

invigde museet. Det var en minnesvärd dag, därom var de omkring hundra närvarande 

fullt ense. Bland dem kan nämnas borgmästaren, medlemmar ur Föreningen 

för andlig och kulturell verksamhet vid regementet, medelsdonatorer, landsantikvarien, 

chefen för Göteborgs historiska museum med militärmuseet Skansen 

Kronan, representanter för hembygdsföreningar, arkiv, bibliotek samt militära 

kamratföreningar. 

335 INNEHÅLL

De som började 

Det var överste Rosengrens företrädare, översten Gustaf Åkerman som visade ett 

starkt och personligt intresse för att lösa problemet med ett regementets eget museum. 

Dåvarande bibliotekarien Bror Nygren hade 1955 börjat samla och bevara 

äldre föremål, böcker, foton m m. Denne bibliotekarie utarbetade även kartor om 

de indelta kompaniernas förläggning, givetvis ett intressant material, som kom till 

användning vid lektioner i regementets historia. Allt material förvarades i bibliotekariens 

arbetsrum och man kan förmoda att överste Åkerman ofta gjorde besök 

här. Det var säkerligen ett och annat i samlingarna som fascinerade honom. Man 

kan ta för givet att han för sin efterträdare talade varmt för tillblivelsen av ett regementsmuseum, 

när han avgick från sin post som regementschef. 

Hur har man då förvandlat det forna landeriets högra flygel? I bottenvåningen 

kommer den besökande först till en förstuga och tambur och träder så in i den vackra 

kyrksalen som går genom båda våningarna. I denna våning finns också tre utställningsrum, 

regementshistoriska salen, kartrummet och det så kallade indelta 

rummet. Går man en trappa upp kommer man till en hall, där utställningar kan arrangeras. 

Vidare finns här två utställnings-, magasins- och arbetsrum. Den intresserade 

kan även här ägna sig åt studier. Det kan nämnas att huset efter mönster 

från andra museer uppbyggdes med lösa väggskivor. På så sätt kan de olika föremålen, 

text, bilder m m lätt monteras och lika lätt omgrupperas. 

I museiföreståndare kapten Stig Ståhl har museet lyckan att äga en både intresserad, 

entusiastisk och kunnig person. Man behöver inte ha honom som ciceron 

så många minuter innan man konstaterar den saken. Men kapten Ståhl vill gärna 

nämna några föregångsmän, vilka gjort museet till vad det är i dag, och några av 

dem har nämnts här ovan. 

Små vardagsting i soldattorp 

och befälsboställe 

I museet finns noga räknat 623 föremål, 777 böcker och tidningar samt omkring 

3.000 bilder. Man förstår kapten Ståhl, när han säger att han är mest fäst vid de ting 

som kommer från hembygden. Dessa föremål hör intimt samman med vårt regemente 

och många är gåvor från intresserade boråsare och sjuhäradsbor. 

De tingen är inte alltid krigiska men de hör ihop med den indelte soldaten, befälsboställena 

och soldattorpen. Det är föremål som både soldaten och hans hustru använde 

i stugan. Den text som finns vid varje sådant ting kan vara både upplysande 

och intressant. Jag vill här lämna några sådana exempel: 

”Mässingsdosa för första klassen luktsnus. Har använts av indelte soldaten Bror 

Ljung, Hillared, som år 1832 under strid med två st polska kompanier stupade av tre 

st gevärskulor vid Stalinrulk tre dagar före krigets slutdag. Gåva av fru Anna Runberg, 

Dannike.” 

336 INNEHÅLL

Katrineberg. 

”Mustaschsax tillhört indelte korpralen E Snygg vid Marks kompani. Gåva av 

dottern Hanna.” 

”Tandtång tillhört indelte sjukvårdssoldaten L Moberg, Nolgården, Finnekumla. 

Gåva av sonen Gustav.” 

Man kan förmoda att åtskilliga ”soldattänder” dragits ut av detta redskap. Att 

denna tandutdragning inte skedde utan smärta och måhända även komplikationer 

kan man även förmoda. 

Till sist ett fynd i Bredared: 

”Denna tallrik eller assiett härstammar troligen från Älvsborgs regemente. Den 

hittades på 1960-talet bland resterna av ett gammalt ödetorp i Bredared. Gåva av 

Gustav Lidman, Borås.” 

337 INNEHÅLL

Flintlåsgevär, hillebard och bardisan 

Men så kommer man till krigets bistra vardag och texten vid de föremålen har en 

annan prägel. En huggare modell 1748 för infanteristen – den togs f ö ur bruk 1806 

– är försedd med denna text: 

”Sabeln eller huggaren tjänade till ingen prydnad, till intet försvar för en infanterist 

och mer besvärlig än nyttig för en jägare. Torde böra avläggas.” 

Texten vid sidan av en infanteripik upplyser om att en sådan var 5,4 meter lång 

och användes i samband med musköten. Älvsborgs regemente inlämnade för alltid 

sina pikar 1721 till tygförrådet i Jönköping. 

Bland gevären lägger man märke till ett flintlåsgevär som användes 1692 till 1842, 

ett slaglåsgevär och ett preussiskt tändnålsgevär. Det senare tillhörde de vapen som 

ägdes av de ryska krigsfångar som var internerade på Fristad hed 1918. De gevären 

har mycket att berätta om. 

I museet finns även en del depositioner, bl a från militärmuseet Skansen Kronan 

som bidrar med två pikar, en hillebard, en bardisan, en värja modell 1685, underofficersvärja 

modell 1807, samt en vapenrock från 1872. 

Värnpliktiga har lämnat ett intressant och värdefullt bidrag med de kartor som de 

ritat. Det gäller bl a sådana från den indelta tiden, ”ofredens stridsplatser och nutidens 

vänorter,” samt fänikorna i Västergötland under 1500-talets senare del. 

Från Fristad hed till världskrig 

Särskild uppmärksamhet bör besökaren ägna fotosamlingen – en del bilder kan 

nog räknas som tämligen unika. Att Fristad hed har fått en fyllig plats är givet liksom 

bilderna från världskrig och beredskapstid. 

Det äldsta fotot är av major G V von Segebaden, som blev officer vid vårt regemente 

året 1802. Namnet Segebaden är f ö knutet till vår lokala posthistoria. 

I boksamlingen har den intresserade åtskilligt att hämta, om han nu vill forska i 

regementets och regementsbygdens historia, fördjupa sig i poesi och prosa om och 

av älvsborgare eller studera de i allmänhet trevliga och läsvärda medlemsblad som 

Kamratföreningen ger ut. Mycket annat finns naturligtvis i denna boksamling, personhistoria 

och rullor bör inte glömmas. 

Ett begravningsvapens historia 

Det var Föreningen för andlig och kulturell verksamhet vid regementet som förvaltade 

de donationsmedel som bland annat inflöt vid uppropet av år 1943. Dessa 

medel kom givetvis till god användning när museibyggnaden skulle genomgå en 

grundlig renovering samt inredas för sitt ändamål. I denna för vårt regemente så 

värdefulla sammanslutning, värd allt stöd och all uppmuntran har konsul Harry 

Wennerlund från starten varit en kraft, som på skilda sätt gjort föreningen stora 

tjänster. 

338 INNEHÅLL

Hatt m/1910 och hjälm m/1914. Dessa och ytterligare några av museets föremål 

har tecknats av konstnären Sven Angborn som illustrationer till denna bok. 

339 INNEHÅLL

Harry Wennerlund har bland annat sammanställt uppgifterna om släkterna Lillie 

(Lillje) av Aspenäs. Den andliga ätten blev introducerad 1625. En av medlemmarna, 

Jean Abraham Lillie var sålunda född i den adliga ätten men upphöjdes i 

friherrligt stånd 1719. Han var född 1675 på Hjärtared, Tvärred, där han gick ur tiden 

1761. Hans namn har gått till historien som ”Nya Elfsborgs hjeltemodige försvarare 

1719.” Slaget utkämpades mot den ryktbare v amiralen Tordenskjold och 

Lillie var då överstelöjtnant vid vårt regemente. För sin tapperhet blev han upphöjd 

i friherrligt stånd. Vid Tvärreds gamla kyrka restes året 1919 en minessten över 

överste, friherre Jean Abraham Lillie. De som reste vården var ”krigsmän från Elfsborgs 

regemente och Elfsborgs fästning samt män och kvinnor från hembygden och 

Göteborgs stad.” 

I kyrksalen finns ett imposant och påtagligt minne från denna släkt. Det är ett 

epitafium – begravningsvapen – som tillhört Jean Abraham Lillies far. Det fanns 

tidigare upphängt i Tvärreds gamla kyrka men överfördes senare till Tvärreds nya 

kyrka, varifrån museet har lånat det. 

Husar, kapten och slottskamrer 

Vi har här ovan nämnt att det var dåvarande bibliotekarien, fanjunkare nu kapten 

Bror Nygren som året 1955 började samla diverse ting, som sålunda bildade upptakten 

till det nuvarande museet. Han kan sålunda betraktas som den verklige initiativtagaren. 

Denne eldsjäl vars hjärta klappar så varmt för vår hembygd och vårt 

regemente är dock inte en bygdens son. Han är född i Gräsmark 1909, tog studenten 

som privatist 1934 och hamnade senare bland skånska husarer i Hälsingborg, där 

han bland annat var redaktör för den ”Skånska Kavalleristen.” Till vårt regemente 

kom Bror Nygren 1952. 

– Avdankad, arm och grå blev jag 1960, säger kapten Nygren leende och säger i 

samma andetag att ordet ”avdankad” är av tyskt ursprung och kan översättas med 

avtackad. 

Det kan nämnas att kapten Nygren genomgått bibliotekskurser i Göteborg och 

Stockholm och att han efter pensioneringen tjänstgjort som slottskamrer vid Skokloster, 

där hans insatser rönt stort erkännande. 

Bror Nygrens dröm om ett museum värdigt vårt regemente håller nu på att förverkligas. 

Flygelbyggnaden mitt emot skall f ö också användas för museet - här 

kommer man först och främst att inrikta sig på trossföremål. 

Att ha kaptenerna Bror Nygren och Stig Ståhl till ciceroner i kyrksal och museum 

är en källa till berikande glädje. Varje föremål har givetvis sin historia och båda kan 

konsten att berätta. Jag upptäcker till exempel en enkel trälåda och undrar vad den 

har tjänat för ändamål. 

– Det är en rotekista, säger Bror Nygren. I den fanns mobiliseringsutrustningen. 

Den förvarades av rotebonden, som fick ansvara för att innehållet ej fördärvades av 

mal och råttor. Med jämna mellanrum visiterades denna rotekista av ett befäl. 

340 INNEHÅLL

Bror Nygren och Stig Ståhl på post utanför museet. 

341 INNEHÅLL

Med anor från 1700-talet 

Det var borgmästaren Georg Tollstorp som på 1770-talet lät uppföra landeriet Katrineberg. 

I raden av stadens borgmästare intar denne Tollstorp en framstående 

plats. Han var säkerligen något av klockarfar i Borås med sina intressen för bl a 

brandväsendet, fattigvården, stans finanser och inte minst jordbruk. Som riksdagsman 

tillhörde han mösspartiet. Att Tollstorp i unga dar varit knalle var på intet sätt 

något märkligt – det var de flesta borgare på denna tid. 

Sedan 1914 tillhör denna minnesrika herrgård vårt regemente. En tid användes 

huvudbyggnaden för regementets bibliotek, förvandlades sedan till marketenteri 

och blev så soldathem. Året 1954 drog underofficerskåren in på Katrineberg, där 

man har sin mäss på första våningen och festsal i andra våningen. 

När det nya året var redo att ringas in 1960 utbröt en förhärjande brand i det forna 

landeriet. Våningarna ovan jord förstördes och med dem dyrbart inrede, konstverk 

och möbler. Men byggnaden blev restaurerad och tjänar nu samma ändamål 

som tidigare. 

Till sist skall sägas att överste K A Rignell hade sin bostad på Katrineberg. När 

Gustav V 1924 gästade Borås med anledning av vårt regementes 300-årsjubileum åt 

han lunch hos översten. 

Man kan förmoda att Rignell med sitt stora intresse för kulturhistoria då berättade 

ett och annat om det minnesomsusade Katrineberg. 

Philip Josefson 

342 INNEHÅLL

Personregister 

Registret innehåller i regel tillnamn jämte ett förnamn. Då förnamn är obekant, 

anges titel, befattning e dyl. Ordningsföljden är strängt alfabetisk. Kunganamnen 

har ej registrerats. 

Afzelius, Otto 271 Axelsson, Paavo 145 

Ahlqvist, Einar 273 Axelsson, Paul 160, 167, 174 

Ahlqvist, Karl 273 

Ahlqvist, Thure 273 Backlund, Tor Sigvard 178 

Ahnfelt, Edmund 230 Baeckström, Gustaf Wilhelm 64 

Ahnfelt, Sigmund 186, 202, 206, 230, Bagge, Sigge 113 

231 Barfod, Frederik 325 

Alfvén, Hugo 263 Beckman, Sune 287 

Allroth, Sigvard 148, 280 Behrens, Harald 280 

Anckarstjerna, Cornelius 39, 69, 72 Belfrage, kapten 95 

Belfrage, Nils 46-48 

Ancker, Bo 268, 269 Belgard, Bertil 271 

Ander, Carl Anders Erik 118 Bengtsson, Axel 274, 276 

Ander, Jim 140, 148 Bengtsson, Reinhold 274 

Andersson, Anders 249 Bengtsson, Sigfrid 117 

Andersson, August 252 Bennet, Gustaf 236, 238 

Andersson, Carl 252 Berg, Anders 47 

Andersson, Hjalmar 305, 306 Berg, Gunnar 280 

Andersson, Johannes 252 Berg, Sven 48, 173 

Andersson, Magnus 249 Bergdahl, Bertil 167, 269 

Andersson, Robert 280 Bergendahl, Claes 320 

Andersson, Torsten 174 Bergendahl, furir 234 

Anderström, Lennart 282 Bergendahl, sergeant 248 

Andréasson, Ella 274 Bergquist, Anders 153, 156, 160, 162, 

Andrén, Martin 273 169, 170, 179, 206, 277, 278, 

von Anlo, Valter 330 280, 292 

von Arbin, Axel 146, 206 Bergquist, Birgitta 156, 276 

Armfelt, Gustav Mauritz 54, 55 Bergqvist, Johannes 255 

Arvidsson, Anders 38 Bergqvist, Sven 255 

von Aschenberg, Christian Ludvig 85 von Bergholtz, Gustaf 224 

343 INNEHÅLL

von Bergholtz, Melchior 61, 205, Broman, soldat 97 

224, 225 Byström, Dagmar Louise-Anne 309 

Bergius, Anders 217 Bäck, Salomon 254 

Berglund, Brita 228 Bögvad, Jen 186 

Bergström, Leopold 64 Bökman, C J 236 

Bergström, Nils 274 Bökman, Gudmund Olof 79, 106 

Berkman, general 78 Bökman, kapten 95 

Björck, Oscar 207 Bökman, Per Johan 76 

Björklund, Gunnar 276 Bör, Carl Aug 253 

Björlin, Mats 207, 231 Börje i Backa 33 

Björnberg, Alexander 304 Börjesson till Tissås, Nil 208 

von Björnberg, Anders 239 Börstelia, Christina 218 

Björnberg, Gustaf Wilhel 64 von Börstell, Fredrik 38 

Björnberg, Johan 304 

Björneryd, Ingegärd 276 von Campenhausen, Johan Herman 47 

Björnsköld, Anders 39 

Björnstjerna, Oscar 332 von Cardell, Carl Fredrik 78-80 

Blad, korpral 250 

Blom, Lars 249 Carlander, Pehr Olof 130-132 

Blom, värnpliktig 157 Carlberg, C A 236 

Blomberg, Carl Gustaf 167, 171 Carlberg, F 249 

Blomberg, Gösta (Tjis) 140 Carleson, Fredrika Henrika 224 

Blomberg, soldat 97 Carlsson, Arvid 292 

Blomgren trumslagare 244 Carlsson, Bengt 282 

Blomqvist, J 280 Carlsson, C J 150 

Bo, korpral 52, 53 Carlsson, Ernst A 292 

Bobeck, fältväbel 76, 105 Carrol, överste 331 

Boberg, Erik 174 Cassel, furir 64 

Boberg, Jonas 116 Castegren, Nils 293 

Boklund, Lennart 280 Ceder, korpral 250 

Bokman, major 77 Claesson, Gillis 280 

Bolling, Stig 168, 178 Claesson, Ragnar 160 

Bonde af Björnö, Gustaf 222 Clampenhausen, major 248 

Bonde af Björnö, Sigrid 222 Coyett, Gustaf Wilhelm 40 

Boström, Erik Gustav 315, 317 Creutz, Gustaf 205, 214, 215 

Brandt, Victor 266, 267 Creutz, Johan 214 

von Braun, Christian Bogislaus 53, Cronhielm, Gustaf 222 

54 Cronhielm af Flosta, Johan 205, 207, 

von Braun, Wilhelm 249, 322 222, 223 

Brauner, förare 48 

Bredberg, Axel 146, 147, 181 Dahl, Allan 274 

Brinck, Gunnar 175, 178, 189, 206 Dahl, Carl Yngve 150, 154 

278, 280, 284, 289, 293, 335 Dahlberg, Erik 38, 94, 234 

Dahlberg, Fritz 160 

344 INNEHÅLL

Dahlgren, Gunnar 264 Ericsson, Gustaf 54, 55, 57 

Dahlqvist, A G 156 Ericson, John 328 

Dahlqvist, Arthur 280 Ericson, Nils 117, 287 

Dahlåker, Åke 150 Eriksson, Anders 248, 249 

af Dalström, Gustaf Jacob 205, 319 Eriksson, Erik 276 

von Danckwardt, Christina Evans, överste 328 

Margareta 218 

Danckwardt, Henrich 46, 94, 96 Falkenberg, Carl 212 

von Dardel, Fritz 332 Falkenberg, Carl Gustaf 72 

Diurson, Einar 163 Falkenberg av Trystorp, Catha- 

Djurberg, Nils 175, 178, 207, 280, rina Charlotta 212 

282, 284 Fast, Hans 255 

Djurberg, Sverker 148 Ferm, soldat 250 

Djurfors, Albert 276 Fingren, Gösta 150, 280 

von Dohna, Carl August 220 Fihn, korpral 250 

Drake, fältväbel 47 Finman, Anders 47 

Drake, Hans 25-27 Fleetwood, Georg Miles 75, 88 

Drakenberg, Börje Nilsson 35, 36, Fleming af Liebelitz, Barbro 214 

205, 208, 209 Flink, Rudolf 229 

Dreyfus, Alfred 318 Flyckt, korpral 250 

Du Rietz, Anne 226 von Flygarell, Anders 218 

Dur, soldat 250 von Flygarell, Anna Christina 218 

Edenhielm, Eric 205 Foenander, Christina 327 

Ehrenstrahl, David Klöcker 206 Forsberg, Nils 207 

Ehrensvärd, Augustin 73 Frank, Paul 330, 331 

Ehrling, Wolmar 145 Franke, löjtnant 95 

Eichhorn, Christopher 321 Fredriksson, Edvard 150 

Ek, Olof 174 Frese, löjtnant 106 

Ekeblad, Christoffer 32, 34, 35, 205 de Fresé, Paul Abreham 54 

Ekeblad, Göran 29 Frisk, soldat 97 

Ekermann, Carl Gustaf John 113 Fristedt, Alle 228 

Ekman, Ernst L 308 Fristedt, Elsa 228 

Ekman, Johan 46 Frykman, Gösta 150 

Ekstam, Karin 228 Fröjd, korpral 250 

Ekstrand, Agnes 284 Fröman, soldat 97 

Ekström, Werner 271 Fulton, Arthur 173 

Elfman, Ernst 124, 134-136, 149, Fyhr, korpral 250 

277 

Emanuelsson, Eric 227 Gadde, överstelöjtnant 95 

Engblom, Sven 280 de la Gardie, Jakob 25, 208 

Erasmie, Gottschalk 113 Gathenhielm, Lars 94 

Eriksdotter, Ingeborg 47 de Geer, Louis 93 

Eriksdotter, Ingjerd 208 Gillby, Johannes 320 

345 INNEHÅLL

Glömberg, Anders 42 Hammer, Axel 335 

Graf, Lorentz 236, 238 Hand, Håkan Pederson 304 

Grahn, August 264 Hand, Knut Håkansson 13 

Grenefors, Torsten 271 Hand, Virginia 212 

Grevillius, Carl 64, 112, 120 Hanell, Hjalmar 112 

Grevillius, Carl Fredrik 329, 333 Hanning, fänrik 47, 48 

Grevillius, Carl Johan 327 von Hatzfeld, Melkior 31, 32, 68 

Grevillius, Fredrik 113 Hedberg, Folke 174 

Grill, Eric 291 von Hedenberg, Maria 230 

Grinko, Mitrofan 131 Hedin, Adolf 316, 317 

Grip, Augusta 256 Heidman, G G 61 

Grosdovski, Michael 126, 129-131 von Heijne, Axel 282 

Grubbe, assistentråd 84 Helin, Axel 275, 276 

Grön, Tager 44 Hellström, August 255 

Grönvall, Ragnar 160, 170 Hermelin, Richard 318 

Gubbertz, Anna 210 Hernqvist, distinktionskorpral 113 

Gull, Edvard 254 Hildén, Bertil 174 

Gustafsson, Alf 240 Hjalmarsson, Harald 306 

Gustafsson, Arvid 273 Hjalmarson, Jarl 306 

Gustafsson, Levin 273 Hjulberg, fänrik 95 

Gustafsson, Märta 240 Hjulhammar, Nils 32 

Gyllenhaal af Härlingstorp, Lars Hofman, Sven 50 

Herman 224 Holmén, Helga 274 

Gyllenhaal, Per Adolf 77, 78 Holmqvist, Peter 317 

Gyllenstierna, Jöran 21 Holmqvist, Thor Filip 145, 177 

Gythreij, major 96, 97 Horn af Ekebyholm, Eva 220 

Haase, Signe 230 Horn, Gustav 33 

Hagberg, Carl 117, 118 Horn, Henrik Henriksson 38 

Haglund, distinktionskorpral 113 Holmgren, Sture 270-272 

Hagström, Filip 113 Holmström, Gösta 144 

Hall, Reier 143 Hoppe, kommendörkapten 97 

Hallberg, Anders 165, 280 Hult, Hugo 316-318 

Hallberg, August 266 Hultin, Åke 272 

Halldén, Carl 271 Hultman, Arthur 162 

Halt, Anders Josef 253 Hultqvist, Johan Oskar Gottfrid 254 

Hamilton, Hugo 210 Håkansson, Hugo 160, 175 

Hamilton, Hugo Wilhelm 52, 53, 76, Håkanson, Kurt Conny 166, 167, 183 

205 Hård, Carl 208 

Hamilton, Malcolm 37, 198 Härnsten, Erik 276 

Hamilton af Hageby, Malcolm 205, Hästesko, Jakob 32 

210, 211 Högberg, distinktionskorpral 113 

Hammar, Otto 167 Högberg, soldat 97 

Hammarsjö, Erik Algot 165 Höglund, Nils 144, 147, 287 

346 INNEHÅLL

Jacobsson, Adolf Fredrik 113 Lagercrantz, Erik 113, 117, 119, 121, 

Jansson, Ragnar 226 206, 266, 286 

Jazelius, Sten 276 Larsson, Börje 249 

Johan av Nassau-Siegen 15 Larsson, Johan 253 

Johansson, Andreas 253 Larsson, Nils 292 

Johansson, August 253 Larsson, Sven 47 

Johansson, Erik 249 Larsson, Verner 162 

Johansson, Ingeborg 274 Laurentii, Thoreus 208 

Johansson, John B 273 Le Belle, Johan Jakob 75 

Johansson, Josef 150 Legerth, Mai-Gret 226 

Johnsson, musikfanjunkare 271 Lejon, Oluf 47 

Jonasson, Emanuell 266, 267 Lemming, Åke 167 

von Jurgensburg, Jost Clodt 21, 22, Lerin, Erik 276 

25 Leuhusen, generalmajor 62 

Järnsköld, Wilhelm 38 Leuhusen, Hedvig Margareta 224 

Kafle, Bengt 21, 22 Lidén, distinktionskorpral 113 

Kagg, Lars 30, 205 Lidman, Gustav 337 

Kagg, Nils 33 von Lieven, Charlotta Ulrika 222 

Karlborg, Olof 280 Lillie, Jean (Johan) Abraham 44, 46, 

Karlsson, furir 145 47, 88, 90, 95, 96, 98, 102, 232, 

Karlsson, Ragnar 276 234, 340 

Kaulbar, Lars Fredrik 75, 76 Lillie af Aspenäs, Johan 205 

Kellin, Per 146 Lilliehöök, Bengt 34, 35, 72 

Kempff, Anna Gerda Caroline 230 Lilliehöök av Gälared och Kol- 

Kempff, Ragnar 230 bäck, Bengt 205 

Kinlund, Marie 320, 321 Lilliehöök af Fårdala, Nils 212 

Kjerrulf, Mårten Fredrik 305 Lilliehöök, Sofia 212 

Klettner, Gösta 153 Liljencrantz, Ludvig 206, 294 

Kolmodin, Gustaf 146 Lind, Erik 271 

von Krafft, David 215 Lindell, Mattis 239 

Krafft d ä, Per 221 Lindell, Torsten 239 

Kretz, Sven 175 Lind, Edouard 260-262 

Krus, Jesper Mattson 14 Lindquist, pionjärsoldat 164 

Kruuse af Verschou, Anna Lindqvist, Sten 280 

Charlotta 216 Lindwall, Ebba 151, 274, 276 

Kruuse, Carl Gustaf 216 von Lingen, Peter 218 

Kulneff, Robert 254 von Lingen, Reinhold 50 

Kylberg, Carl 309 von Lingen, Reinhold Johan 205, 

Kylberg, Fredrik 312 218, 219 

Kylberg, Hjalmar 309 Litvinenko, Grigori 131 

Kylberg, Lars Wilhelm 113, 309-312 Ljung, Bror 336 

Ljunggren, Gustaf 335 

La Motte, John 282 Ljungman, soldat 97 

Lagercrantz, Carl Otto 49, 205 

347 INNEHÅLL

Ljungstedt, Axel 207 Moberg, Arvid 145, 206, 287 

Lund, Adam 48 Moberg, Johan 276 

Lundberg, Gustaf Edvard 163 Moberg, Levin 337 

Lundén, Kaleb 146 Modig, Lars Johan 255 

Lundgren, Carl 264 Molin, Torsten Leonard 165 

Lundholm, soldat 76 Moritz av Oranien 21 

Lundin, Herribert 255 Mortagne, överste 210 

Lundquist, Gunnar 189, 202, 206 Munck, Bror 122 

Lundqvist, Viktor 116 Munck, Carl 46, 90 

Lycén, Harry 161 Munthe, Ingemar 162, 164 

Lysell, Johan 98 Muller, musikföreståndare 260 

Lysell, löjtnant 95 Mårtensson, Gustaf 118 

Lånckman, soldat 97 Mällberg, soldat 97 

Lärn, Hubert 162-165 

Löfblad, soldat 97 

Löfgren, Albert 262-266 Nauckhoff, H F A 287 

Löwen, Axel 220 Netzler, Erik Vilhelm 276 

Löwen, Eva Helena 220 Nilsson, Berndt 117 

Nilsson, Birgit 269 

Maclean, Gustaf 220 Nilsson, Bror 291, 292 

Magnusson, Carl Arne 280 Nilsson, furir 165 

Magnusson, Markus 249 Nilsson, Kenneth 276 

Makeleér, Catharina 210 Nilsson, Robert, direktör 291 

Makeleer, Johan 210 Nilsson, Robert, major 280 

Mankell, J 7 Nord, Nils 178 

Mannercrantz, Carl 88, 90 Nordenadler, Carl 206 

Mannerfelt, Otto 9, 92, 260 Norrmén, Ferdinand 64 

Mannersköld, Nils Assarsson 25 Norström, major 64 

Mattson, Jesper 14 Norström, Martin 255 

Maydell, Georg Johan 214 Nyberg, Bengt 46 

Maydell, Hedvig Helena 214 Nygren, Bror 336, 340, 341 

Medin, Bror Johan Edwin 112 Nygren, Oskar Eugene 166 

Melin, Maja 151, 276 Nylander, Axel 160, 161, 163 

Melin, Olof Werling 306-308 Nyman, Oscar 271 

Melin, Paul 205, 207 Nyqvist, Herman 119 

Melin, Paul Henrik 306 Nystrandh, Aug Wilh 271 

Mellén, Henrik 113 Nähren, Johan 34 

von Mentser, Liborius 36 

von Mentzer, Johan, kapten 212 Odqvist, Tor 118, 281 

von Mentzer, Johan, regementschef Olsson, Bengt 271 

40, 44, 72, 94, 103, 205, 212, 213 Orwegen, Cattarina Dorotea 37 

Merwün, Axel 291 Oxehufvud, Christer 205 

Michelson, general 76 Oxenstierna, Axel 22 

Millqvist, Svante 158 Oxenstierna, Gabriel Gustafsson 21 

348 INNEHÅLL

Palm, Helge 164 Rignell, Karl 206, 268, 342 

Pasch d ä, Lorentz 207, 223 Ring, soldat 62 

Pauli, Wilhelm Mauritz 77 Risberg, Anna Lovisa 224 

Persdotter, Sara 47 Rodling, Gerda 299 

Persson, Bengt 84 Rommel, Erwin 145 

Persson, Gösta 271 Rommel, Magnus 41 

Petri, Gustaf 289, 292 Roos, August 253, 256 

Pettersson, Einar 276 Rosenberg, Bertha Maria 327 

Pettersson, Gerhard 273 Rosengren, Elander 226 

Petzäll, Erik 335 Rosengren, Erik 189, 206, 226, 227, 

Pfannenstill, Johan Henric 239 271, 336 

Piccolomini, Ottavio 81-84 Rosenqvist, Johan B 254 

Pilefelt, Bengt Persson 30 Rosenqvist, soldat 97 

Piper, Carl 220 Rosensvärd, generallöjtnant 62 

Piper, minister 332 Rost, Gerda Elisabet 228 

Piper, Ulrika Eleonora 220, 222 Runberg, Anna 336 

von Platen, Cristoffer 122 Ruthensparre, Gustaf 303 

Platen, Filip Julius 53 Rutensparre, Gustaf Skarp 47 

Prytz, löjtnant 95 Rydin, Herman 9, 174 

Pålsson, Gösta 280 Rylander, Ernst 271 

Rysell, löjtnant 47, 48, 95 

Quennerstedt, Gerhard 130 Rytter (Reuter), Johan Henriksson 

Qvast, Martin 84 21, 22, 25 

Qvick, soldat 76, 105 Rytter, rustmästare 47 

von Saltza, Anton Fredrik 216 

Raasloff, överste 332 von Saltza, Hugo Herman 73 

Rahn, Jonny 175 von Saltza, Jakob Ludvig 205, 216, 

Ranck, Sven 36, 38, 205, 206 217 

Rantzau, Jörgen 85, 86 von Saltza, Philip 217 

Rappe, Axel 314, 315, 317 von Saltzburg, Wilhelm 22 

Rehnberg, Per 167, 174 Sand, Johan Alfred 255 

Renström, soldat 113 Schildt, Bengt 146, 179 

Reutersköld, Casimir 56, 57, 205 Schmidt, Bengt 159, 165, 280 

Reuterwall, kapten 92 Schmidt, Bertil 175, 280 

Rewentlow, Christian Detlev 85 Schommer, regementsöverste 85, 88 

Ribbing, Bengt 33, 205 Schotte, Thorger Mauritz 62 

Ribbing af Koberg, Bengt 220-222 von Schwartzenhoff, Bengt 37, 38 

Ribbing af Koberg, Christina 222 von Schwartzenhoff, Ulrik 46 

Ribbing af Koberg, Fredrik 205, 220, von Schwarzenhoff, fänrik 95 

221 Schück, Henrik 320 

Ribbing, Nils 22, 25-27, 30, 205, von Segebaden, G V 338 

260 Segerdahl, A W 236 

Ribbing, Per 32, 68 Silfverhielm, Måns Isaksson 33, 205 

349 INNEHÅLL

Silfverswärd, Ernst 117, 118, 206, Stjernhof, fänrik 104 

207, 287 Strand, soldat 250 

Silfversvärd, Gustaf 44 Stridh, Axel 274 

Silfversvärd, kapten 92 Stridh, Gustaf 274 

Silverstolpe, Oscar 206, 207 Strömqvist, E 292 

Sinclair, Anna 216 Sturk, Axel 34, 38 

Sinclair, David 210 Ståhl, Frans Oscar 255 

Sjögreen, Carl 147 Ståhl, S 239 

Sjöqvist, Henrik 206 Ståhl, Stig 165, 203, 336, 340, 341 

Skarp, Gustaf 304 Stålhandske, Torsten 83 

Skarp, Mårten 304 Sundell, Gustaf 270, 271 

Skoog, distinktionskorpral 113 Sundén, distinktionskorpral 113 

Snygg, Erik 256, 257, 337 Sundén, Per Johan 273 

Snygg, Hanna 256 Sundholm, soldat 105 

Sommelius, Gustaf Lorentz 319, 320, Sundler, Einar 118, 143, 309, 310 

322, 324-326 Sundstedt, Ernst 174, 280 

Sommelius, Nils Göran 319 Swalin, Carl 197 

Sommerville of Comnethon, Svanberg, Olle 145 

Janet 210 Svedmark, Johan 64 

Spalding, Herman 44, 90 Svenningsson, Nils 145, 165 

Sparre, Anna Johanna 214 Svensson, A 253 

Sparre, Ebba Jaquette 212 Svensson, Gustav 276 

Sparre, Erik 214 Sylmé, Olov 272 

Sparrfelt, Anders 40, 85, 205 Sylvén, Holger 178 

Spens, Axel 220 Sylvius, Rickard 211 

Sprengtporten, Wilhelm 224 Särner, Karl 176, 179 

Språng, Carl 253 Särnklev, Harry 264 

Stackelberg, Volmar 22 Söderbom, Åke 150 

Stael von Holstein, Georg Söderqvist, Harald 271 

Bogislaus 97 Söderström, Karl 273, 274 

Stahre, Nils 174 Söderström, Linus 273, 274 

Stark, Frans Oskar 267, 283, 284 

Stauning, Thorvald 334 Taube, Anna Dorothea 216 

von Stedingk, G M 174 Taube, Edvard 216 

Stenbock, Gustav Otto 39 Taube, Hedvig Helena 214 

Stenbock, Magnus 40, 42, 85, 86, Tegnér, Esaias 314 

88-90, 92 Telin, Carl 254 

Stenhammar, Wilhelm 264 Termow, löjtnant 32 

Stenholm, Axel 276 Tersmeden, Margareta 218 

Stenström, Karl 171 Tersmeden, Reinhold 218 

Stierna, Christina 208 Thorell, Arthur Georg 113 

Stierna, Erik Månsson 208 Thorén, Adam Anders 205, 207, 

Stiernsköld, Nils 19-22, 25 313-318 

350 INNEHÅLL

Thoresdotter, Britta 208 Wennerlund, Harry 338, 339 

Thulin, Gustaf 125, 126, 262, 282 Westergren, Erik 274, 276 

Thörnell, Olof Gerhard 156 Westergren, Åke 150 

Tibell, August Severin 255 Westman, kapten 64 

von Tiesenhausen, Hans Henrik 214, Wiberg, Lars 254 

216 Wieslander, Nils 268, 269, 271 

Tilly Johann 14, 17 Wigelius, jägmästare 162 

Tingsten, Lars 122 Wihman, Tore A 292 

Tingvall, Seth 207 Wilén, Karl-Henrik 178, 280 

Toll, Johan Christofer 75 Winroth, Gerhard 117 

Toll, professor 136 With, dansk arméchef 334 

Tollstorp, Georg 342 Wittenberg, Arvid 83 

Tordenskiold, Peder 46, 94-97, 103, 

340 Woge, D 219 

Torn, Erik Johansson 58 Vogel, Curt 160, 167 

Torsk, soldat 97 von Wolffen, Isaac Kjerrulf 305 

Torstensson, Lennart 30-33, 68, von Wolffen, Mårten Fredrik 

81-84 Kjerrulf 305 

Tranhjelm, Sten 88 von Wolffradt, Baltzar Filip 206, 260 

von Trautwetter, generalmajor 94 Wrangel, Carl Gustaf 32, 216 

Wrangel af Sauss, Elisabet 

Uggla, Axel 274 Dorothea 216 

Uhlman, Ernst 154 Wrangel, Herman 22 

Ulfsparre, Kerstin 208 Wrangel, tysk general 325 

Uller, Bengt 206, 228, 229 Wärenstam, Tore G 282 

Uller, Sven 228 Wärnsköld, Johan 93, 94 

Ullerstam, furir 164, 165 Wästfelt, Ludvig 65, 205, 313 

Unge, Alexander 79 

von Utfall, Johan 55, 76, 205 Zetterberg, Tore 282 

von Utfall, major 105 Åhlund, Frans 171 

Uttermark, Maria 222 Åhman, E H 253 

Wadman, Johan Anders 322 Åkerblom, fanjunkare 234 

Wahlstedt, Karl 119 Åkerblom, Herman 280 

Wallenberg, Axel 14 Åkerhielm, Nils 146, 160, 175 

Wallenstedt, Lars 222 Åkerman, Gustav 146, 158, 189, 206, 

Wallenstedt, Maria 222 207, 280, 336 

von Wallenstein, Albrecht 14 Åkesson, Jonas 207 

Warberg, Adolf Carlsson 327, 328 

von Vegesack, Eberhard Ernst Östberg, distinktionskorpral 113 

Gotthard 54 Öster, Anders 76, 105 

von Vegesack, Ernst 205 Österberg, Rut Johanna 

Weinberg, fänrik 95 Henrietta 226 

Weiner, korpral 164 Österlöf, Erik 117 

351 INNEHÅLL

ÅTER

En bok om I15

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?