En bok om I15

ge till sjön Lången, och därefter landvägen till Älgsjön samt till slut ytterligare en
bit på land innan Idefjorden nåddes.
Då brigantinen Luren skulle förflyttas stötte man på nästan övermänskliga svårigheter.
Fartyget var nära 40 meter långt och sex meter brett och fastnade i de
trånga pass, som fanns längs vägen. Först efter två månader var fartyget framme vid
Idefjorden. Från arbetet med Luren finns det antecknat den 12 augusti, att 11,6
kannor (ca 30 I) brännvin hade utdelats vid regementet till ”179 man som arbetat
med galejan Lurens fortskaffande” och den 27 augusti finner man att det hade
delats ut 4 kannor (omkring 10 l) brännvin till ”de blesserade, huggne och slagne
under arbetet med galejorna.”
I november var älvsborgarna åter framför Fredrikshalds murar, men någon stormning
av fästningen kom inte att äga rum i och med att Karl XII stupade. Istället
fick regementet marschera tillbaka till Sjuhäradsbygden och på nyårsafton 1718
var manskapet hemma igen.
Genom den snabba marschen hemåt förlorade regementet huvuddelen av sin nya
tross; staben t ex förlorade ”kassavagnen med kista” och vid kompanierna försvann
bland mycket annat 164 trosshästar, 3 ammunitionsvagnar, 7 sjukvagnar och 228
brödsäckar.
Som garnison på Carlstens och Nya Elfsborgs fästningar
Trots förlusterna, både vad gällde manskap och materiel under föregående år, var
regementet redan i slutet av mars 1719 förlagt som garnisoner i Göteborg och på
Bohus, Carlstens och Nya Elfsborgs fästningar.
I Marstrand låg Redvägs kompani under kapten Ulrik von Schwartzenhoffs
befäl. I juli anföll den danske amiralen Tordenskiold Marstrand och intog staden
och en del batterier. Kommendanten Danckward inledde underhandlingar med
Tordenskiold och kapitulerade den 15 juli, mot fritt avtåg för sig och hela besättningen.
Danckward dömdes till döden och halshöggs i Göteborg i oktober samma
år, medan kapten von Schwartzenhoff, löjtnanterna Carl Munck och Bengt Nyberg
samt fänrik Johan Ekman blev ”avdömda med tjänsten”.
En för regementet lyckosammare utgång fick Tordenskiolds angrepp på Nya
Elfsborgs fästning 21-23 juli 1719. Om fästningens försvar under befäl av överstelöjtnant
Jean Abraham Lillie berättas på s 93.
Då stilleståndet mellan Sverige och Danmark hade slutits den 28 oktober 1719
fick regementet återvända till rotarna och därmed var 19 års krigande för sjuhäradsborna
slut.
I krigets spår
Vad hände vid regementet åren efter det långa kriget? Vad sysslade en kompanichef
med på 1700-talet?
Vi skall titta i ”Journalbok vid Ås Compagnie 1719-1721” som fördes av kapten
Nils Belfrage.
46 INNEHÅLL