En bok om I15

överste Lagercrantz eget befäl. I början av juni förlades bataljonen på Ladugårdsgärde
och tre veckor senare fick de ingripa mot dalkarlar som hade marscherat ner
till huvudstaden.
Dalkarlarna, som var missnöjda bl a med valet av tronföljare, samlades och tågade
ner mot Stockholm dit de anlände i slutet av juni. De besatte södra delarna
av Regerings-, Malmtorgs- och Drottninggatorna, Fredsgatan samt norra delen av
Gustav Adolfs torg. De vägrade att tåga hem igen och då en ryttarstyrka uppenbarade
sig började skottlossningen, varvid bl a överste Lagercrantz sårades.
Enligt en skildring hände därefter följande: ”När åt Västmanlänningarna ropades
Lägg an! gjorde soldaterna Gevär för fot! och Livregementets ryttare övergav
sina officerare och vände ryggen till samt red över Norrbro in till staden. Lagercrantz’
soldater däremot gav eld, somliga väl i luften, men många mot upprorsskaran,
mot vilken dessutom avlossades tvenne kanoner laddade med kartescher,
och med den påföljd, att över hundrade dalkarlar föllo i sitt blod sårade och döde.”
Därmed slutade ”Stora daldansen” för regementets del.
Krig mot Preussen och uppror i Sjuhäradsbygden
Hattarna, som fortfarande hade makten, slöt 1757 fördrag med Preussens motståndare
i det pågående sjuårskriget och därmed drogs regementet in i ett nytt krig.
På våren 1758 fördes huvuddelen av regementet över till Pommern, där regementets
chef sedan 1751 generalmajor Reinhold von Lingen redan befann sig. Efter att ha
legat som garnison i Stralsund blev förbandet delvis kommenderat till galäreskadern,
som fick till uppgift att driva tillbaka den preussiska galärflottan. Ombord
på galären Malmö deltog älvsborgarna i striden vid Grosses Frische Haff den 10
september 1759. Efter två timmars strid hade preussarna lidit ett fullständigt nederlag.
Under återstoden av år 1759 och under hela 1760 deltog regementet i flera
skärmytslingar med preussarna. Den 3 oktober det sistnämnda året anföll fienden
vid Passewalk, varvid en del av regementets personal föll i preussisk fångenskap,
som dock inte varade någon längre tid för officerare och underofficerare, ty redan
på våren 1761 utväxlades dessa medan manskapet fick stanna kvar i fångenskapen.
För att undsätta staden Malchin sammandrogs vid årsskiftet 1761-1762 den
svenska hären. Fienden var grupperad i närheten av Neu Kahlen, då svenskarna
den 2 januari gick till anfall. Slaget vid Neu Kahlen skildras på s 72.
Samma år som slaget vid Neu Kahlen ägde rum slöts stillestånd med Preussen
och regementet återvände till Sverige under sommaren.
Den 25-åriga fredsperiod, som nu följde avbröts av ett uppror i Sjuhäradsbygden,
som medförde att regementet drogs samman till Borås, Timmele hed och i
trakten av Skene, men förbandet behövde aldrig sättas in.
En rusthållare vid namn Sven Hofman från Byttorp höjde 1766 upprorsfanan i
Borgstena och rörelsen spred sig även till regementet, där en del soldater var in-
50 INNEHÅLL