SiStone nr 3/06 (pdf 1,4 MB, nytt fönster) - Statens Institutionsstyrelse

Läs det vinnande 

bidraget i SiS 

skrivartävling/14 

230 miljoner 

till eftervård 

för ungdomar/3 

3/2006 

På rätt väg 

med hjälp 

av musiken/26 

Sundbo fick 

40 år av 

Birgittas liv/18

[ INNEHÅLL ] 

2 SiStone nr 3 2006 

Samarbete ska ge MVG 

et har varit skolavslutning i SiS skolor runt om i landet. Duktiga elever 

Dhar fått kvitto på sina prestationer. Det har gjorts ett fantastiskt arbete 

av både elever och lärare. Kunskap och färdighet på en massa olika områden 

är nätt upp det bästa vi kan rusta våra ungdomar med. 

Finge jag dela ut betyg skulle jag ge MVG till den 

skolverksamhet som bedrivs runt om på våra insitutioner. 

MVG är också namnet på den nya satsning på vårdkedjor 

inom ungdomsvården som drar igång redan den 

Ewa Persson 

Göransson 

Generaldirektör 

1 juli i år. MVG ska då läsas som Motverka Våld och 

Gäng! 

Regeringen satsar 230 miljoner under två och ett 

halvt år på en förstärkt vårdkedja för unga kriminella i de tre storstadsregionerna. 

Samarbete mellan socialtjänsten, SiS och särskilda samordnare som följer 

ungdomarna, ska se till att kedjan inte brister. 

Detta är en mycket välkommen satsning. Stockholm, Göteborg och 

Malmö har stora problem med gängrelaterad brottslighet. De storstadsungdomar 

upp till 20 år som ingår i, eller riskerar att dras in i kriminella 

gäng, ska få vård och behandling. Kommunerna får subventionerad vårdavgift 

med drygt 40 procent och ungdomarna får fortsatt bra vård och 

stöd även utanför institutionen. Det är ett bra sätt att bryta ett mönster 

och en allt mer tilltagande kriminalitet. 

SiS erfarenheter av vårdkedjearbete inom LVM är mycket goda. Både 

Vårdkedjeprojektet och Ett kontrakt för livet visar att det förstärkta samarbetet 

mellan SiS institutioner och socialtjänsten kring vad som ska ske 

efter institutionsvistelsen har stor betydelse. Det är varken humant eller 

effektivt att skriva ut ungdomar och klienter från våra institutioner utan 

att ha en ordentlig plan för fortsättningen. Det är både vi och socialtjänsten 

överens om. Nu får vi möjlighet att ändra på det. Tillsammans med de 

kommuner som ingår i MVG kan vi inte bara planera för tiden efter institutionsvistelsen. 

Vi får också förutsättningar att se till att planerna sätts i 

verket och att ungdomarna får den vård och det stöd de behöver. 

3 Tema: Eftervård för unga 

10 Rebecka under lupp 

12 Borlänge tackar YAR 

14 Isa vann skrivartävlingen 

16 Resan till Råby 

18 40 år på Sundbo 

23 Kommuner leker Följa John 

24 SiS i ny kostym 

26 Linus satsar på skolan 

28 Trevlig sommar! 

SiStone är en tidskrift från 

Statens institutionsstyrelse 

Adress 

SiStone 

Box 16363 

103 26 Stockholm 

Telefon 

08-453 40 00 

Telefax 

08-453 40 50 

E-post 

sistone@stat-inst.se 

Besöksadress 

Drottninggatan 29 

Webbadress 

www.stat-inst.se 

Chefredaktör 

Birgitta Hedman-Lindgren 

08-453 40 11 

birgitta.hedmanlindgren 

@stat-inst.se 

Medarbetare i detta nummer 

Åsa Bolmstedt, Ulla-Carin 

Ekblom, Lena Garnold, Eva 

Lie, Cecilia Mellberg, Diana 

Reybekiel, Jessica Rydén, 

Torbjörn Tenfält 

Ansvarig utgivare 

Ewa Persson Göransson 

Layout 

Lotta Hedeby 

Omslagsbild 

Lena Garnold 

Tryck 

Intellecta Tryckindustri, 

Solna 2006 

ISSN 

1400-2876

Vårdkedja för unga 

ska ge bra eftervård 

[ EFTERVÅRD FÖR UNGA ] 

Foto: Marja Airio/Scanpix 

Problemen med kriminella gäng blir allt större i storstäderna. 

Därför satsar regeringen på en förstärkt vårdkedja för unga 

kriminella. 

Samarbete mellan SiS, socialtjänsten och särskilda samordnare 

som följer ungdomarna ska se till att kedjan inte brister. 

Satsningen innebär att kommunerna som ingår i projektet får 

drygt fyrtio procents rabatt på vårdavgiften hos SiS, vilket ska ge 

pengar över till bra eftervård. 

Socialtjänstminister Morgan Johansson ser detta som 

början på en ökad statlig styrning av hur kommunerna sköter sina 

åtaganden. >> 

SiStone nr 3 2006 3


Samverkan nyckeln till framgång 

Samverkan, vårdsamordnare och överenskommelser som inte bryts ska leda 

till bra vård även efter tiden på institutionen. Moroten är en rejäl rabatt på över 

fyrtio procent av placeringskostnaden. 


> Först gällde det de allra tyngsta missbrukarna, 

de som alldeles för sällan fick tillgång till 

LVM-vård och fortsatt bra behandling. Genom 

Vårdkedjeprojektet och Ett kontrakt för livet har 

kommunerna tyckt sig ha råd att satsa, och i dag 

får betydligt fler alkoholister och narkomaner än 

tidigare den vård de så väl behöver. 

Nu är det ungdomarnas tur. I sommar sjösätts en 

ny förstärkt vårdkedja för den statliga ungdomsvården. 

Under perioden juli i år till och med 

december 2008 skjuter regeringen till sammanlagt 

230 miljoner kronor för att subventionera placeringar 

på SiS särskilda ungdomshem. Rabatten, på 

drygt 40 procent av placeringskostnaden, ska 

minska risken för att kommuner låter bli att pla- 

Illustration: Diana Reybekiel 

cera av ekonomiska skäl, men också fungera som 

en garanti för en fungerande eftervård. Precis som i 

Vårdkedjeprojektet och Ett kontrakt för livet finns 

det vissa krav förknippade med subventionen. Den 

kommunala socialtjänsten måste visa att man tar 

ansvar för en bra eftervård. 

Samtidigt finns det stora skillnader mellan LVMprojekten 

och satsningen på ungdomsvården. Den 

här gången får inte alla kommuner del av rabatten. 

Stockholm med några förorter, Göteborg, Malmö 

och en handfull mindre kommuner ingår i projektet. 

Det beror på målgruppen: storstadsungdomar 

upp till 20 år som ingår i, eller riskerar att dras in i, 

kriminella gäng. Sveriges tre största städer har 

stora problem med gängrelaterad brottslighet. Att

lyfta bort och behandla ledande medlemmar och 

sedan fortsätta med bra vård utanför institutionen 

kan vara ett sätt att bryta trenden med ökande och 

allt grövre kriminalitet. 

Det hoppas Tomas Ring, chef för SiS enhet för 

vård och behandling. 

– Vi ska utveckla program och modeller för att 

tillsammans med socialtjänsten arbeta med den här 

gruppen och det behövs ett långsiktigt tänkande. 

Idén bygger på att vi hittar en vårdkedjemodell och 

samverkan mellan socialtjänsten och SiS. 

SiS och kommunerna som ingår i projektet ska ta 

fram ett gemensamt dokument som anger det 

gemensamma ansvaret för att nå målet med projektet. 

Några kontrakt, som i Ett kontrakt för livet, 

blir det inte, men däremot behandlingsplaneringar 

som alla måste vara överens om. Planeringen ska 

ange hur vården efter tiden hos SiS ska se ut, och 

den ska regleras i en skriftlig överenskommelse. 

Precis som i Vårdkedjeprojektet för LVM-klienter 

får ungdomarna egna samordnare som följer 

med genom behandlingen. Ungdomssamordnarna 

ska garantera att planeringen verkligen följs. Hur 

länge samordnarna ska ha kontakt med ”sina” 

ungdomar och i vilket skede de kommer in i arbetet 

lär variera, tror Tomas Ring. Att de blir många vet 

han däremot säkert. 

– Det handlar om trettio trettiofem personer. Det 

ska vara folk med lämplig utbildning som har kompetens 

att föra en dialog med socialtjänsten och 

som även förstår hur de metoder som används 

fungerar. Det ska finnas tio tolv ungdomssamordnare 

i varje region. 

Ungdomssatsningen kan se olika ut i olika delar 

av landet. 

– Projektet ska ha tre ben, ett i Stockholm, ett i 

södra Sverige och ett i väst. Det blir ett gemensamt 

nav som håller ihop enheten, men lokala variationer 

beroende på hur socialtjänsten utvecklat sitt 

arbete på hemmaplan. 

Det är ännu inte klart om alla SiS ungdomshem ska 

ingå i projektet. Å ena sidan är det förstås lättare 

att hitta praktiska samverkansformer mellan kommunerna 

och ett begränsat antal institutioner, å 

andra sidan placeras ungdomar av olika anledningar 

på institutioner över hela landet. Tomas Ring 

betonar att det fortfarande finns mycket som är 

oklart kring vårdkedjan, men tror att alla SiS ungdomshem 

kommer att påverkas och måste leva upp 

till en gemensam hög nivå, särskilt när det gäller 

utredningsarbete och behandlingsplanering. Kvalificerade 

psykologiska, psykiatriska och pedagogiska 

utredningar är hörnstenar i modellen. 

SiS har länge efterlyst en sammanhållen vårdkedja 

inom ungdomsvården och större kommunalt 

intresse för eftervård. Flera institutioner erbjuder 

eftervårdskontrakt, och kanske kan placerande 

kommuner bli mer intresserade när kostnaden för 

själva placeringen minskat. Men det är inte säkert, 

Tomas Ring 

[ FAKTA ] 

Satsningen på en förstärkt 

vårdkedja för 

utsatta storstadsungdomar 

pågår i 2,5 år 

och beräknas kosta 

230 miljoner kronor. 

I projektet ingår 

Stockholm, Göteborg, 

Malmö samt ytterligare 

några kommuner. 

Vilka dessa är var 

inte klart vid SiStones 

pressläggning. Vårdavgifternasubventioneras 

med drygt 40 procent. 

Man räknar med 

att drygt 340 ungdomar 

kommer att beröras. 

SiS forsknings- och 

utvecklingsstab ansvarar 

för att externa 

forskare utvärderar 

projektet. 


menar Tomas Ring. De som har byggt upp en egen 

eftervård vill kanske själva ta hand om sina ungdomar 

på hemmaplan, samtidigt som andra tar emot 

ett erbjudande från SiS med öppna armar. Man 

måste inse att kommunernas och SiS inställning till 

hur vården bäst bedrivs inte alltid överensstämmer. 

– Det är oerhört viktigt att ha en dialog och en 

samverkan med socialtjänsten. Vi måste hitta sätt 

att jobba som vi är överens om. Det handlar inte 

om att diktera villkor. 

I uppdraget från regeringen står att målgruppen i 

satsningen på utsatta storstadsungdomar ska vara 

ungdomar i kriminella gäng. Samtidigt får samtliga 

pojkar och flickor som de aktuella kommunerna 

placerar hos SiS del av vårdkedjetänkandet. På 

samma sätt få kommunerna rabatt för alla de placerar. 

Enligt beräkningarna kommer det att resultera 

i en ökning av antalet placeringar med 20 procent 

per år. Med det stundtals hårda trycket på 

LVM-vården som Ett kontrakt för livet gav upphov 

till i färskt minne är det naturligt att undra hur 

framförhållningen ser ut på ungdomssidan. 

– Vi måste planera för hur vi ska kunna bygga ut 

och få fram fler platser. Var är det rimligt att öka 

antalet och hur? Till hösten måste vi veta hur vi ska 

göra, för när det börjar röra på sig kan det rulla på 

rätt fort, säger Tomas Ring. 


”Bra kvalitet kräver 

lösningar på nära håll” 

>> – Vi är väldigt skeptiska till en subvention av 

tvång och till den hårda knytningen till SiS. Det 

här är dessutom inte särskilt trovärdigt mot andra 

kommuner som inte får rabatten, säger Kristina 

Arvidson-Molin som är chef för familjeomsorgen 

i stadsdelen Härlanda i Göteborg. Stadsdelarna har 

en hel del invändningar mot projektets utformning. 

– Det låter på den här satsningen som om det 

bara beror på pengar när vi inte placerar hos SiS, 

men det är banne mig lika dyrt på andra håll. För 

att få en bra kvalitet i tvångsvården försöker vi 

hitta lösningar på så nära håll som möjligt. 

Kristina Arvidson-Molin tror trots allt att 

modellen kan passa bra för de allra tyngst belastade 

ungdomarna i de kriminella gängen, de som 

måste lyftas ur sin miljö och som kräver stora 

insatser. Hon är positiv till tanken på en regional 

uppdelning som gör det möjligt att hitta olika 

arbetssätt i Västsverige, Stockholm och södra 

Sverige. 

– Regionala utvecklingsgrupper där vi diskuterar 

vad vi gör med de kriminella gängen behövs verkligen. 

Lena Säljö är verksamhetschef för individ- och 

familjeomsorgen i Biskopsgården, även det en 

SiStone nr 3 2006 5 

>>


Ministern vill ha ökad styrning 

Socialtjänstminister Morgan Johansson vill att kommunerna ska satsa 

på eftervård av unga även i framtiden. Det ska de tvingas till genom lagstiftning 

eller mer öronmärkta pengar. 


> ”När det gäller ungdomar har SiS föreslagit 

att man ska lagstadga om eftervården och det 

vill jag inte alls utesluta. Men om vi går in med en 

lag måste vi också se till att det finns pengar avsatta.” 

Så sade Morgan Johansson i en intervju i SiStone 

2002 när han var ny på sin post som socialtjänst- 

Tar i med hårdhandskarna. Socialtjänstminister Morgan Johansson är inte främmande för 

att skärpa lagstiftningen för att få effektivare eftervård. Foto: Cecilia Mellberg 

>> 

”Bra kvalitet 

kräver lösningar 

på nära håll” 

stadsdel i Göteborg. Hon hade önskat sig en tuffare 

skrivning när det gäller subventionen så att socialtjänstens 

arbete med familjerna verkligen fortsätter, 

och eftervården garanteras. 

– De ekonomiska styrinstrumenten ska vi inte 

undervärdera. Den tuffare skrivningen ska vara 

riktad både mot socialtjänsten och mot SiS, så att 

vi är klara över vilka planhalvor vi spelar på. 

Landskrona är en av de kommuner utanför storstadsområdena 

som ingår modellen. Eva Isaksson- 

Ståhl som är chef för familjeenheten, hade helst sett 

att kommunerna själva fått bestämma hur de 230 

miljonerna skulle användas. Hon betonar vikten av 

att satsningen blir långvarig, och säger att det är 

kvaliteten på SiS vård, mer än kostnaden, som 

avgör hur många placeringar som görs. 

– Men det är klart, sänks priset så att vi har råd 

att tänka på ett nytt sätt när det gäller att hålla 

ihop placeringen och eftervården ökar så klart lusten 

att placera. 


minister. Nu, tre och ett halvt år senare, avsätts 

230 miljoner kronor till subventioner som ska få 

kommuner att planera för bra eftervårdsinsatser 

för placerade ungdomar. Den här satsningen, liksom 

Vårdkedjeprojektet och Ett kontrakt för livet 

inom LVM-vården, ska ses som tecken på att regeringen 

inlett ett väsentligt ökat statligt inflytande av 

hur kommunerna sköter sina åtaganden, enligt 

Morgan Johansson. 

– Ska det bli en rejäl subvention med de pengar 

vi har så är vi tvungna att rikta in oss på de områden 

som har störst problem, men det är klart att vi 

ser en utvidgning framför oss. Jag följer LVMsidan 

där satsningen ju är allmän för hela landet, 

säger han. 

Mycket i vårdkedjan för ungdomar påminner om 

projekten inom LVM-vården, inte minst att det 

handlar om tidsbegränsade projekt som får kosta 

ett visst antal kronor. På många håll finns en oro 

för vad som händer när tiden och pengarna är slut. 

Socialtjänstministern ser ingen anledning till oro. 

När projekten är slut ska något annat ta vid. 

– Vi ska inte trappa ner utan att ha någonting 

annat att komma med. Jag tror att det finns två sätt 

att få kommunerna att göra som man vill. Det ena 

är öronmärkta pengar, det andra är lagstiftning. 

Det är möjligt att vi, när vi utvärderat projekten, 

kommer fram till att inte öronmärka mer pengar 

utan i stället hälla in pengarna i kommunernas 

pengapåse och skärpa lagstiftningen och kommunernas 

åtaganden när det gäller eftervård, säger 

Morgan Johansson. Han tror att man på många 

håll ute i landet välkomnar en ökad statlig styrning 

av vården av ungdomar och missbrukare. 

– När jag talar med socialpolitiker i kommunerna 

har de en likartad syn som jag har. De vill gärna 

se ett ökat statligt engagemang för det skulle stärka 

dem i förhållande till andra starka sektorer. När 

jag talar med kommunstyrelsernas ordföranden 

framhåller de det kommunala självstyret. Det är 

därför jag försöker utvidga de statliga styrinstrumenten. 

Hur det än blir i framtiden gäller den här satsningen 

bara några få kommuner och ungdomar i kriminella 

gäng, alltså framför allt pojkar. Morgan Johansson 

håller med om att även andra grupper, inte 

minst självdestruktiva flickor, behöver hjälp, men 

tror att de kan få det genom de ökade anslagen till 

barn- och ungdomspsykiatrin. Han väntar sig för-

ståelse snarare än avundsjuka från de kommuner 

som inte omfattas av subventionen. Rabatten ska 

vara så stor att den ger kommunerna med de största 

behoven rejält med pengar över till eftervårdsinsatser. 

Skulle pengarna ”smetas ut” på för många 

skulle det bli omöjligt, förklarar han. Innebär det 

att de som vill ha satsningar på behandling och 

eftervård för många olika grupper och i alla kommuner 

får ge sig till tåls och vänta på attmodellen 

prövats och kanske senare kommer alla till del? 


Morgan Johansson tycker att socialtjänsten även 

utan subventioner borde ha råd att placera hos SiS 

som han kallar ”statens viktigaste organisation för 

vård av ungdomar i kris”. 

– Sveriges kommuner hade över tio miljarder i 

överskott förra året och jag tycker att de ska 

använda sig av de pengarna. De kanske dessutom 

kan lära sig något av eftervårdsprojekten i Stockholm, 

Göteborg och Malmö, säger han. 


Erfarenheter från LVM ska vägleda 

– Jag har stött på missbrukare som säger att de 

önskat att det funnits någon som jag när de var omhändertagna 

enligt LVU, berättar Ulrika Frycklund, 

samordnare inom Vårdkedjeprojektet för vuxna 

missbrukare. 

Tätare samarbete med socialtjänsten och särskilda 

vårdsamordnare har höjt kvaliteten på SiS LVMvård 

och gett fler missbrukare en chans till långsiktig 

behandling. Det visar erfarenheter från Vårdkedjeprojektet. 

Nu ska de positiva erfarenheterna 

tas till vara när man utformar en vårdkedjemodell 

för utsatta storstadsungdomar. 

– I dag finns en bättre helhetssyn inom vården av 

tunga missbrukare, säger Anders Hågeby, institutionschef 

vid Hornö LVM-hem. Tidigare riskerade 

institutionsvården att bli en parentes i missbrukarens 

liv, nu är vi en viktig del i en behandling tillsammans 

med kommunernas öppenvård. 

Hornö ett av de LVM-hem som ingår i Vårdkedjeprojektet. 

Projektet startade 2004 som en försöksverksamhet 

med syfte att hitta bra samarbetsformer 

mellan SiS och socialtjänsten och förbättra 

resultaten av LVM-vården. Deltar gör också kommunerna 

Uppsala, Eskilstuna och Örebro samt 

Enheten för hemlösa och stadsdelarna Maria- 

Gamla stan och Katarina-Sofia i Stockholm. Viktiga 

ingredienser är en tidig, gemensam vårdplanering 

och gemensamma behandlingsmetoder. 

Dessutom garanteras sex månaders eftervård, då 

en samordnare stöttar klienten och ser till att planerade 

insatser verkligen kommer till stånd. 

– Samordnarfunktionen och ett mer strukturerat 

samarbete med socialtjänsten är bland det som 

uppskattats mest av dem som deltagit i Vårdkedjeprojektet, 

säger utredaren Anita Andersson vid SiS 

huvudkontor. De inslagen finns även med i utkastet 

till en vårdkedjemodell inom ungdomsvården. 

Att de ansvariga för ungdomssatsningen har 

mycket att lära av Vårdkedjeprojektet, framkom 

vid en konferens i Södertälje i slutet av april. Företrädare 

för socialtjänsten, brukarorganisationer 

och SiS diskuterade erfarenheter från projektet och 

lyfte fram generella lärdomar. En viktig slutsats är 

Anita Andersson 


Läs mer om Vårdkedjeprojektet. 

att det tar tid att förankra nya arbetssätt. Först nu, 

när projektet går mot sitt slut, har SiS och socialtjänsten 

på allvar jobbat ihop sig och hittat fungerande 

arbetssätt. Andra slutsatser är att gemensamma 

utbildningar i behandlingsmetoder ger en bra 

grund för samarbetet, och att det inte bör vara för 

stora avstånd rent geografiskt mellan de institutioner 

och kommuner som ska samverka. 

Att en särskild samordnare behövs tycks företrädare 

för både socialtjänsten och SiS vara ense om. Samordnaren 

blir en garant för att insatserna genomförs 

och kan vid behov medla mellan institutionspersonal 

och socialtjänst eller mellan klienten och 

myndighetspersoner. 

– För den enskilda missbrukaren upplevs samordnaren 

generellt som ett stort stöd och en oberoende 

person som kan framföra klientens önskemål, 

berättar Ulrika Frycklund, en av fem samordnare 

inom Vårdkedjeprojektet. 

Som tidigare skolkurator och ungdomshandläggare 

tror hon att samordnare kan fylla en viktig 

funktion även inom ungdomsvården. 

– Ungdomar är ofta i konflikt med vuxenvärlden 

och vill ta sina egna beslut. Ibland försöker de spela 

ut olika vuxna mot varandra. Då är det bra om det 

finns en neutral person som kan medla och se till 

att alla kan jobba vidare utifrån en gemensam 

plattform. Dessutom har jag stött på missbrukare 

som säger att de önskar att det funnits någon som 

jag när de var omhändertagna enligt LVU. 

Även Margareth Lundgren som leder Vårdkedjeprojektet 

i Eskilstuna kommun välkomnar samordnare 

inom ungdomsvården, men menar att en 

sådan samordnare bör ha en lite annan roll än 

inom missbrukarvården: 

– För unga människor är det livsviktigt att 

snabbt hitta någon i det privata nätverket som kan 

ta vid och vara en trygghet när behandlingsinsatserna 

är avslutade. Där tror jag att samordnaren 

skulle kunna vara behjälplig i att hitta och stötta en 

sådan person. 

Jessica Rydén 


>>


Björkbacken släpper inte taget 

Flera av SiS ungdomshem erbjuder egna eftervårdskontrakt för att minska glappet 

mellan tiden på institutionen och livet ute i vardagen. På Björkbackens skol- och 

behandlingshem får en tredjedel av ungdomarna eftervård. Jesper är en av dem. 

> Fyra dagar i veckan går sextonårige Jesper 

upp klockan fem på morgonen för att resa 

från hemmet i Borås till Björkbackens skol- och 

behandlingshem i Göteborg, där han är inskriven 

för eftervård. Eftersom han har så långa dagar är 

han hemma på fredagarna som kompensation. 

På Björkbacken går han i skola och nästan varje 

dag pratar han med eftervårdskonsulenten Åsa 

Gunnarsson eller sin kontaktlärare. 

– Det är skönt att ha kvar kontakten med någon 

som vet allt om mig, säger Jesper om eftervården 

som han haft i nästan ett år nu. 

Jesper placerades på Björkbacken på grund av kommunikationsproblem 

i familjen. Det var mycket 

bråk och Jesper agerade ut och orkade inte gå till 

skolan. Han har varit med och planerat sin eftervård 

tillsammans med Åsa Gunnarsson, personalen 

på avdelningen och i skolan, socialtjänsten och sin 

mamma. Hon är involverad i eftervården genom 

kontinuerlig kontakt med Åsa Gunnarsson, och 

kan ringa henne när som helst för att få råd och 

stöd i föräldrarollen, eller bara för att prata av sig. 

Jesper är nöjd med upplägget, trots att det är 

tungt att pendla mellan Borås och Göteborg. 

– Nian är det jobbigaste året i skolan eftersom 

man får slutbetyg. Jag tror inte att jag hade lyckats 

lika bra om jag hade kommit till en ny skola med 

nya lärare, säger Jesper. Han berättar att det har 

varit skönt att få hjälp att hitta sin roll i familjen 

och att få råd om hur man kan agera i konkreta 

situationer. Det har blivit lättare att leva ihop utan 

att bråka och dessutom har Jesper fått tid att i lugn 

och ro förbättra relationen till sin bonuspappa. 

– Om jag bara hade flyttat hem hade det nog 

varit större risk för bråk. Nu tänker vi mer på varandra 

och ser till att det är lugnt hemma, säger han. 

Eftervårdskonsulenten Åsa Gunnarsson är ansvarig 

för eftervården på Björkbacken. Hon berättar att 

ett sådant upplägg som Jesper har – med individuella 

samtal, föräldrastöd och fokus på skolan – är 

vanligt även om varje eftervårdsprogram är individuellt. 

Om ungdomarna skrivs ut i samband med 

att de börjar i gymnasiet flyttar de till exempel ofta 

hem och börjar i skolan där direkt. Då fungerar 

Åsa Gunnarsson enbart som stödperson. 

– Eftervården sker ju till största delen på frivillig 

basis. Därför ger jag rätt mycket ansvar till ungdomarna 

och föräldrarna i planeringen och lyssnar 

till vad de vill ha för hjälp. Men socialtjänsten och 


Det är skönt 

att ha kvar 

kontakten med 

någon som vet 

allt om mig. 


Besök Björkbackens hemsida. 

behandlingspersonalen är också med och berättar 

vilka behov de ser, säger hon. 

Målet med eftervården är att ungdomarna ska 

flytta hem igen och att familjelivet ska fungera. 

Ungdomarna ska gå i skolan eller ha ett arbete, och 

dessutom ska de få insikt i sin egen situation och 

förstå orsak och verkan av sina beslut. De ska 

börja se vuxna som en tillgång och hitta ett nätverk 

som de kan få stöd av utanför behandlingshemmet. 

Lyckas det? 

– Delvis, det är svårt att mäta. För vissa går det 

bra, andra får en ny placering. Men de senaste två 

åren har det fungerat för många, säger Åsa Gunnarsson. 

Generellt sett fungerar samarbetet mellan 

institutionen och socialtjänsten bra, tycker hon, 

men det har hänt att både eleven och föräldrarna 

vill ha fortsatt kontakt, men att socialtjänsten har 

avbrutit eftervården. Anledningen kan vara att det 

är för långa avstånd mellan hemkommunen och 

institutionen, att socialtjänsten inte anser sig ha 

råd, eller för att man inte har haft samma syn på 

stödbehovet. 

– Det är synd. Det är viktigt att ta chansen när 

ungdomarna är motiverade, säger Åsa Gunnarsson 

som tycker att det svåraste med eftervården är just 

att få till den där goda kontakten med ungdomarna 

och alla andra inblandade. Det är till exempel viktigt 

att föräldrarna är involverade så att ungdomarna 

ser att de kan samarbeta med institutionen. 

Även Jesper har mött problem på vägen. I vintras 

hamnade han i en svacka eftersom det var så tärande 

att pendla. 

– Jag blev så trött, fick ont i huvudet och i 

magen. Jag orkade inte göra någonting när jag kom 

hem, säger han. 

En psykolog kopplades in för att reda ut tröttheten 

och värken. Lösningen blev att Jesper fick studera 

hemma en tid. Efter två veckor bestämde han 

sig för att åter börja i skolan. 

– Det blev så segt hemma, jag kom aldrig igång, 

säger han. 

Sedan dess har pendlandet fungerat bättre, kanske 

för att Jesper verkligen insåg att han gör det här 

för sin egen skull. 

– Jag vill ju komma vidare i livet. Då måste jag 

skaffa mig en utbildning, säger han. 

I höst börjar Jesper i gymnasiet och eftervården 

fasas ut. Ungdomarna kan få eftervård mellan tre 

månader och ett år. Åsa Gunnarsson tycker att 

åtminstone ett halvår är nödvändigt. Då hinner

eleven landa och hitta stöd i sitt eget nätverk. 

Cirka en tredjedel av eleverna får eftervård. 

Borde alla ha det? 

– Jo, det hade varit en dröm. Det är ingen självklarhet 

att övergångsperioderna fungerar. Även när 

eleven flyttar till en annan vårdform skulle vi vinna 

mycket på att institutionen har viss kontakt med 

dem, säger Åsa Gunnarsson. 


Eftervård i ett år. Jesper avslutar snart sin eftervård. Han är glad att han har fått gå kvar i skolan på Björkbacken och fått hjälp att hitta sin roll i familjen. 

Nästan varje dag pratar han med Åsa Gunnarsson om framgångar och motgångar under eftervården. Foto:Lena Garnold 

Jesper ser fram emot att gå vidare i livet. Han 

hoppas komma in på byggprogrammet på gymnasiet 

och vill sedan läsa vidare till mäklare eller arkitekt. 

På frågan om han är orolig över hösten när 

eftervården tar slut, kommer svaret utan tvekan. 

– Orolig? Nej, det ska bli underbart! Det är 

mycket bättre hemma nu, inte alls lika spänt. 

Åsa Bolmstedt 

”Bra med flexibla lösningar” ”De är en trygghet för mig” 

>> Anneli Svanberg är Jespers socialsekreterare i Borås. Hon har 

ganska nyligen tagit över ansvaret för hans eftervård och var inte 

med och planerade den, men är nöjd med upplägget. Hon har 

inte haft särskilt mycket kontakt med Jesper, men har däremot 

pratat med hans mamma. 

– Det är fint att man anpassat sig till både Jesper och henne. Vi 

föreslog en kontaktperson vid socialtjänsten för Jesper, men det 

ville han inte ha. Då accepterade vi det, säger Anneli Svanberg 

som inte tror att eftervården skulle kunna bli bättre än så här 

just nu. Generellt sett tycker hon att SiS brukar vara duktiga på 

att hitta bra och flexibla lösningar. 

Betalar socialtjänsten i Borås för eftervård om ungdomarna 

vill ha det? 

– Det är olika, man får ansöka om stöd. Att komma hem från 

en institution utan att något händer är inte bra, men ibland kan 

det bli en annan insats i stället för eftervård, säger Anneli Svanberg. 

I och med att Jesper slutar nian så förändras hans eftervård. 

Jesper vill inte ha kontakt med socialtjänsten eller extra 

stöd i gymnasiet, men Jespers mamma kommer att bli beviljad 

fortsatt samtalsstöd med Björkbacken i ett halvår för att klara 

sonens övergång till gymnasiet. 

>> Jespers mamma Annica tycker att eftervården fungerar över 

förväntan. 

– Jag ville att han skulle stanna på Björkbacken tills han gått 

ut nian men socialen sade nej. Då flyttade han hem och det har 

gått jättebra, säger hon och tycker att det är skönt att kunna 

ringa Åsa Gunnarsson om det händer något. Samtidigt är det 

skönt att Jesper har en kontakt som kan coacha honom. 

– Som mamma blir man både ledsen och förbannad, men på 

Björkbacken är de professionella och kan bemöta honom på ett 

annat sätt. Och så slipper han argumentera med någon som gråter 

samtidigt. 

Annica är också glad att Björkbacken hjälpt Jesper och hans 

bonuspappa att arbeta med sin relation. 

– Tidigare försökte jag medla när de bråkade. I dag fungerar 

de kanon ihop och det gör ju att jag blir lugnare. 

Nu hoppas Annica att hon ska få ha kvar Åsa Gunnarsson 

som kontaktperson åtminstone ett halvår till. 

– Att få en ny kontaktperson i Borås är ingen mening. Jag 

orkar inte berätta om allting igen. Personalen på Björkbacken 

har träffat Jesper och vet hur han kan vara när han är arg. De är 

en trygghet för mig. 


Brukarråd på väg. Björn Fältman och Annika Wiklund är de enda i SiS brukarråd för missbrukarfrågor som har egen erfarenhet från LVM-vård. Men de 

andra medlemmarna har också ett starkt engagemang och vid besöket på LVM-hemmet Rebecka blev både verksamhet och lokaler ordentligt granskade. 

Foto: Cecilia Mellberg 

LVM-hem på alerten 

när brukarrådet hälsar på 

LVM-hemmet Rebecka är den andra institution som får påhälsning av SiS 

brukarråd för missbrukarfrågor. Annika Wiklund, själv före detta klient, är nöjd 

med det hon ser, men har många frågor. 

> – Fler borde besöka LVM-hemmen. 

Det har hänt mycket de senaste åren, 

men LVM-vården har fortfarande dåligt 

rykte. 

Annika Wiklund ser sig om i det högt 

belägna och ljusa dagrummet. Utanför de 

stora fönstren syns träd och Mälarens vatten, 

och inredningen matchar med lugna 

och smakfulla färger. Det är snyggt och 

Annika Wiklund är imponerad, även av 

det behandlingsinnehåll hon just fått 


information om. Liksom resten av SiS 

brukarråd för missbrukarfrågor är hon 

den här dagen på studiebesök på LVMhemmet 

Rebecka utanför Stockholm. Tillsammans 

med representanter för bland 

annat Föräldraföreningen mot narkotika 

(FMN), Kriminellas revansch i samhället 

(Kris), Kvinnoorganisationernas samarbetsråd 

i alkohol- och narkotikafrågor 

(KSAN) och Sveriges invandrare mot narkotika 

(Simon) träffar hon personal och 

ledning och ser sig om i lokalerna. 

Annika Wiklund jobbar för paraplyorganisationen 

Rainbow, och det är därför 

hon ingår i brukarrådet. Nu tittar hon på 

SiS LVM-vård med organisationssveriges 

ögon. Med klientens har hon redan sett 

den. Rebeckas väggar såg hon från insidan 

för sex år sedan när institutionen 

fortfarande låg på Beckomberga sjukhusområde. 

Då ville hon bara jämna stället 

med marken, förklarar hon, och berättar

att hon under ett och samma år även hann 

vara LVM-placerad på Runnagården, 

Ekebylunds behandlingshem och Fortunagården. 

Den sistnämnda institutionen 

blev räddningen, tycker hon. 

– På Fortunagården fick jag verkligen 

hjälp. Ett helt underbart ställe. 

Rebecka är det andra LVM-hem Annika 

Wiklund besöker i sin nya roll. Ekebylund 

var det första och den gången var 

magen full av fjärilar. I dag är hon lugnare 

och berättar om den utveckling hon tycker 

har skett på bara några år. Nu ser hon 

tydligt att behandlingen utgår från klienternas 

behov, och inte minst den pågående 

eftervårdssatsningen Ett kontrakt för 

livet, betyder mycket. 

– När jag hade LVM kände man sig som 

ett UFO under tiden på institutionen och 

som ett UFO när man kom ut. Nu vet klienterna 

vad som ska hända ett år framåt 

i tiden och det är bra. 

Av brukarrådets medlemmar är det bara 

Annika Wiklund från Rainbow och Björn 

Fältman från organisationen Dianova 

som har egen erfarenhet av LVM-vård, 

men alla är engagerade. Rebecka delar 

område, vissa lokaler och delar av ledningen 

med ungdomshemmet Hammargården 

som tar emot missbrukande flickor, 

och institutionerna utgör tillsammans 

något av ett pedagogiskt centrum för 

kvinnobehandling. Ingalill Hedqvist, 

avdelningsföreståndare på Hammargården, 

inleder brukarrådets besök med 

orden: ”Jag hoppas att det här ska bli en 

dag för dialog.” 

Hon blir inte besviken. Tillsammans 

med Rebeckas biträdande chef Raoul 

Svensson får hon svara på ett helt batteri 

av frågor. 

Leena Haraké från KSAN vill veta varför 

inte prostitution och ätstörningar 

finns med som egna punkter i de bedömningsinstrument 

som används på ungdomssidan, 

och får svaret att de ryms 

under punkten ”övrigt”. Tveksamt, tycker 

Leena Haraké, som får veta att genderperspektivet 

genomsyrar hela behandlingen. 

Reneé Besseling från Simon undrar 

hur stor del av flickorna och kvinnorna 

som har invandrarbakgrund och om det 

finns personal med annan bakgrund än 

den svenska. Ingalill Hedqvist förklarar 

att sådan personal finns och uppskattas, 

och att ungefär en fjärdedel av de intagna 

har sina rötter i en annan kultur. 

Lena Larsson från FMN vill veta hur familjearbetet 

fungerar, medan Richard Zamani 

från Kris är mer intresserad av visitationer, 

kameraövervakning och eftervård. 

Raoul Svensson och Ingalill Hedqvist får 

berätta om allt från behandlingsplanering 

och rättssäkerhet till utbildningsnivåer 

och samarbete med socialtjänsten. Verk- 

Bra verksamhet. Biträdande institutionschef Raoul Svensson är nöjd med den miljö och den verksamhet 

han kan erbjuda klienterna. Foto: Cecilia Mellberg 

samheten på institutionerna blir grundligt 

genomgången. Brukarrådets medlemmar 

är både intresserade och kritiskt granskande, 

och att två har egen LVM-erfarenhet 

märks ibland tydligt. 

Som när Raoul Svensson samlar gruppen 

framför ingången till Rebeckas intag 

och betonar vikten av värdig behandling 

vid avgiftningen. 

– När vi stänger den där dörren börjar 

inlåsningen och den känns oftast väldigt 

kränkande, förklarar han. 

– Jaa, hörs det unisont från Björn Fältman 

och Annika Wiklund. 

Innan brukarrådet åker tillbaka till Stockholm 

finns tid för sammanfattning. Alla 

är nöjda. 

– Under mina samtal med anhöriga hör 

jag om många som skulle passa hos er 

båda, säger Lena Larsson, tittar på Raoul 

Svensson och Ingalill Hedqvist och suckar 

lite uppgivet. 

Ingalill Hedqvist går tillbaka till jobbet 

med flickorna på Hammargården. Hon är 

glad över besöket. Brukarrådets ögon är 

viktiga. 

– De gör att vi måste vara på alerten. 


Fotnot: LVM-hemmet Rebecka tar emot unga 

kvinnor i åldern 18–25 år med narkotika- eller 

blandmissbruk. Institutionen har tolv låsbara 

platser. Viktiga inslag i vården är de fyra hörnstenarna 

väninnerelationer, individuella samtal, 

symtomtolerans och eftervård. På grund av det 

[ BRUKARRÅDET ] 

SiS brukarråd för missbrukarfrågor bildades 

2004 och består av representanter för 

fjorton olika organisationer. Bland medlemmarna 

finns exempelvis Stiftelsen 

Kvinnoforum, Hela Människan, LP-verksamheten, 

Verdandigården, Rainbow Sweden, 

Dianova och Kris. 

Brukarrådet ska fungera som remissorgan, 

diskussionspartner och bollplank, 

men också vara delaktigt i utformningen 

av SiS verksamhetsplan inom missbrukarområdet. 

Förändringar ska förankras i brukarrådet, 

och rådet ska föra ut kunskap om 

SiS till sina organisationer. Två av medlemmarna 

ingår dessutom i styrgruppen 

för vårdkedjeprojektet och tar tillvara brukarperspektivet 

där. 

Förutom studiebesöken på institutionerna 

är även möten med klienter viktiga. 

Brukarrådet ska ge missbrukarna röst och 

förmedla synpunkter vidare till SiS. 

Snart finns även ett brukarråd för ungdomsvården. 

I sommar träffar SiS ett tjugotal 

inbjudna organisationer för att diskutera 

hur ett sådant råd skulle kunna se ut. 

Går allt enligt planerna kan det nya brukarrådet 

ha sitt första möte i höst. 

ökade behovet av LVM-platser för kvinnor ska 

Rebecka få ytterligare en avdelning. Den ska ha 

plats för sex klienter. 


Läs mer om Rebecka och Hammargården. 


Tre av fyra nådde målen 

med hjälp av Youth at Risk 

Snart startar Borlänge kommun en tredje omgång av det förebyggande 

programmet Youth at risk. Av de ungdomar som hittills deltagit har tre av fyra 

lyckats nå sina mål, som att sköta skola eller sluta missbruka. 

> I höst får ytterligare 25 tonåringar i 

riskzonen för missbruk och kriminalitet 

möjlighet att gå öppenvårdsprogrammet 

Youth at risk, YAR. Det är tredje 

gången som Borlänge genomför det förebyggande 

projektet och resultaten har hittills 

varit goda. 

– I de tidigare programmen har tre av 

fyra ungdomar förändrat sin livssituation 

på ett positivt sätt. Jag tror att det beror 

på att programmet riktar in sig på ungdomarnas 

självkänsla. Om vi kan hjälpa 

dem att få en annan bild av sig själva så 

har vi räddat dem, säger Åsa Danielsson, 

enhetschef inom öppenvården. 

Det amerikansk-engelska programmet YAR 

testades i Borlänge första gången i slutet 

av 1990-talet då kommunen hade relativt 

stora problem med kriminalitet och missbruk 

bland ungdomar. Programmet är frivilligt 

och tanken är att ungdomarna ska 

få hjälp att sätta upp tre livsmål, till exempel 

bättre relationer med föräldrar, att 

komma tillbaka till skolan, eller sluta med 

missbruk eller brott. Tillsammans med 

ledarna i programmet gör ungdomarna 

en kartläggning av sina liv och under en 

veckolång intensivkurs formulerar de 

sedan sina mål. Därefter tilldelas de varsin 

stödperson som finns hos dem det kommande 

året. 

Utvärderingarna från de två tidigare 

programmen visar att tre av fyra ungdomar 

har uppnått sina tre mål. De övriga 

minst ett mål. Dessutom har programmet 

fått flera positiva spridningseffekter i 

kommunen; vuxna har fått större insikt i 

hur det är att vara ung i dag och det sociala 

arbetet har blivit förankrat bland företagen 

som är med och sponsrar programmet. 

Åsa Danielsson menar att socialtjänsten 

varit särskilt framgångsrik med att sprida 

programmet i samhället och få vanliga 

vuxna att engagera sig. Samtidigt är det 


svåraste just att få de vuxna att orka stå 

kvar när det är som värst. Det blir nästan 

alltid en puckel i mitten som är jobbig. 

– I efterhand har vi fått väldigt positiv 

feedback från stödpersonerna. Trots att 

det var jobbigt har de efteråt ändå tyckt 

att det känts bra att ha varit med och 

investerat i ungdomarnas liv. 

För att ta reda på vad det är i Youth at risk 

som påverkar ungdomarna att förändra 

livet har Stig-Arne Berglund, forskare i 

socialt arbete vid Umeå universitet, engagerats. 

Han har följt 18 ungdomar som 

gick YAR-programmet 2003, och 26 som 

sökte men inte kom med. 

Studien är klar först i höst, men redan 

nu ser Stig-Arne Berglund tydliga tendenser. 

Han konstaterar att uppmärksamheten 

i sig har varit viktig. Både för de ungdomar 

som gått programmet och för dem 

som inte gjorde det blev kartläggningen 

av deras liv en signal om att de befann sig 

i en alarmerande situation och behövde 

hitta utvägar. 

De som deltog i programmet och som lyckades 

bäst var de ungdomar som hade 

måttliga problem: lättare kriminalitet och 

missbruk, skolproblem och kanske självdestruktivitet. 

– YAR innehåller inte någon terapeutisk 

nyckel utan är ett pedagogiskt program 

som möjliggör förändring genom 

sociala relationer. Ungdomar med större 

problem behöver antagligen mer än det, 

säger Stig-Arne Berglund. 

För dem som det passar är det just möjligheten 

till sociala möten som har varit 

avgörande. 

– Relationen till stödpersonen och att 

ingå i en grupp med en positiv målsättning 

verkar ha haft större betydelse än 

andra faktorer. Ungdomarna peppar varandra 

och vill inte göra de andra besvikna, 

säger Stig-Arne Berglund. Han menar 

att YAR är ett framgångsrikt program av 

förebyggande karaktär. 

– Det är ingen tvekan om att nästan alla 

som gick programmet hade stor potential 

att vara rejält kriminella när de var 18-19 

år om man inte hade gjort något. YAR 

hjälpte dem att välja en annan väg. I dag 

lever det stora flertalet ett vanligt ungt 

vuxenliv. De har kommit igång med skola 

och arbete och är varken kriminella eller 

beroende av socialtjänsten. 

Åsa Danielsson är övertygad om att 

YAR har gjort att kommunen lyckats hjälpa 

ungdomar innan institutionsplaceringar 

blivit nödvändiga. 

– Jag kan se tydliga exempel på det. 

Nyligen träffade jag en kille som gick det 

första programmet. Han har flickvän, 

barn och jobb i dag. Hans kompisar satt i 

fängelse och två var döda. Han sa att 

YAR hade räddat hans liv. 



Läs mer om YAR.

Akuta omhändertaganden 

allt fler i Västra Götaland 

I stället för att minska har de omedelbara omhändertagandena blivit allt fler 

i Västra Götaland. Vi måste ingripa akut för att rädda liv, säger man i stadsdelen 

Lundby i Göteborg och pekar på de många överdoseringarna av GHB. 

> I Västra Götalands län används LVM 

fortfarande framför allt som en akutlag. 

Detta trots att nya pengar från staten 

skulle premiera välplanerad och långsiktig 

vård. Den slutsatsen drar länsstyrelsen 

i Västra Götaland i en ny rapport. 

– Vi gör akuta omhändertaganden 

bland annat för att rädda livet på unga 

GHB-missbrukare, säger Monica Ulmefors 

vid socialtjänsten i Lundby, den 

stadsdel i Göteborg som hade flest LVMärenden 

i länet under förra året. 

Under 2005 kom 206 LVM-ärenden in till 

länsrätten i Västra Götaland, en ökning 

med 40 procent jämfört med föregående 

år. Majoriteten, eller 75 procent, handlade 

om omedelbara omhändertaganden, 

vilket är en ökning med 5 procent sedan 

1998 då de årliga genomgångarna av 

LVM-ärenden inleddes. 

– Det tycks som om socialtjänsten reagerar 

först när någon hamnar i total kris, 

säger Göran Lidén som är socialkonsulent 

vid länsstyrelsen och en av författarna till 

rapporten. Den användningen är inte förenlig 

med lagens intentioner. Man borde 

gå in tidigare och ansöka om fler planerade 

vårdinsatser enligt LVM. 

Positivt är ändå, enligt Göran Lidén, att 

man i tre av fyra fall går vidare efter ett 

omedelbart omhändertagande och ansöker 

om fortsatt LVM-vård. Att så många 

som en fjärdedel faller ifrån, behöver inte 

betyda att man använder LVM-institutionen 

enkom för avgiftning. Det kan till 

exempel handla om att någon gått med på 

behandling på frivillig basis. 

Göran Lidén har inget säkert svar på 

varför antalet ansökningar om LVM-vård 

ökat så kraftigt. Att kommunerna sedan 

2005 kan få en rejäl rabatt på vårdkostnaderna 

via regeringens satsning Ett kontrakt 

för livet skulle kunna vara en förklaring 

tror han, och hoppas att de resurser 

Ingen förändring. En rapport från länsstyrelsen i 

Västra Götaland visar att LVM fortfarande i hög 

grad används som en akutlag. 

Foto: Ulf Palm/Scanpix 

som nu frigjorts ska bidra till mer välplanerade 

insatser. 

Monica Ulmefors, chef för Vuxenenheten 

på socialkontoret i Lundby, tycker 

inte att hennes stadsdel gör för få planerade 

omhändertaganden enligt LVM. Har 

socialtjänsten kontakt med en individ där 

insats efter insats i öppenvården misslyckats, 

kan det självklart bli fråga om ett 

LVM, understryker hon. Att antalet LVMärenden 

i Lundby nästan tredubblats 

sedan 1998 till 15 stycken förra året, 

beror bland annat på det utbredda missbruket 

av GHB bland ungdomar i upptagningsområdet. 

– Vi har ett oerhört allvarligt problem 

med unga personer som tar GHB och som 

även injicerar heroin, säger hon. Vi möter 

allt fler unga personer som redan i tjugoårsåldern 

utvecklat ett avancerat missbruk 

och vi har satsat särskilt på att fånga 

upp dem Det är väldigt lätt att överdosera 

GHB och vi måste ingripa akut för att 

rädda liv. 

Spridningen av GHB i Göteborg har inneburit 

att socialtjänsten konfronteras med 

ungdomar som har utåt sett ganska bra 

hemförhållanden. Missbruket kanske 

upptäcks först när ungdomarna kommer 

in medvetslösa till sjukvårdens akutmottagningar. 

Dessvärre tar sjukvården inte 

alltid sin anmälningsplikt på allvar, anser 

Monica Ulmefors. 

– Vi har en flicka som kom in medvetslös 

till akuten tre gånger. Först den tredje 

gången gjorde man en anmälan till oss. 

Det här är upprörande, eftersom GHB är 

en så farlig drog. 



Ladda ner rapporten. 

[ FAKTA ] 

Sedan 1998 gör länsstyrelsen i Västra 

Götaland en sammanställning av LVMärendena 

inom länet. År 2005 var LVMärendena 

206 stycken, vilket är en markant 

ökning från tidigare år då antalet 

ärenden legat på runt 150 per år (undantaget 

2002). En tredjedel av ärendena rör 

kvinnor och en tredjedel personer under 

30 år. En skillnad från tidigare år är att 

allt fler äldre personer, över 52 år, omhändertas. 

Med undantag för den yngsta gruppen, 

där narkotikamissbrukare dominerar, 

är alkohol huvuddrog för de flesta. 



Illustration: Diana Reybekiel

Den dramatiska novellen Farsan gör Isa på Högantorps ungdomshem till vinnare 

i årets upplaga av SiS skrivartävling. 

Liksom tidigare år kommer bidragen att resultera i en bok, men alla bidrag finns 

redan nu att läsa på SiS webbplats www.stat-inst.se 

Isa belönas med diplom, prispokal och ett presentkort på böcker. Övriga deltagare 

får diplom och varsin bok. Grattis! 

Farsan 

Sara vaknar upp i en av de två blå sofforna 

som står i vardagsrummet. 

Hon sätter sig upp alldeles för 

snabbt, hela hennes värld snurrar för ett 

ögonblick. Hon känner hur huvudvärken 

dunkar bakom tinningarna. Hon suckar 

och drar sig upp ur soffan. Hon sträcker 

sig efter en tofs som ligger på vardagsrumsbordet 

och sätter upp sitt blonda hår 

i en ovårdad knut. 

Sara smyger in i köket förbi sin lilla dotters 

sovrum, som alltid sover så lätt, hon 

vaknar av minsta ljud. Medan hon fingrar 

i det ljumma vattnet som kommer ur kranen, 

tänker hon tillbaka på igår. Hela hennes 

kropp fylls av skräck, och hon märker 

inte ens hur vattnet börjar kallna. Hon 

påminner sig själv om att Tom, hennes 

make, inte är hemma, utan åkte iväg igår 

efter kvällens kalabalik. 

Sara rycker till när en av dörrarna smäller 

igen. Hennes lilla sexåring kommer ut 

i köket med sin lilla vita filt, som hon alltid 

bär med sig, i handen. 

”Hej gumman”, hälsar Sara på sin dotter 

Milla. 

”Hej mamma!” hälsar Milla glatt tillbaka. 

”Var är pappa?” frågar Milla lite nervöst 

efter en stunds tystnad, och hennes 

små fingrar kramar den vita filten hårdare. 

”Pappa är ute gumman…” säger Sara 

och får ett dystert uttryck i ansiktet. 

Sara vänder sig om och tar fram ett glas 

ur köksskåpet, hon för glaset under det 

iskalla vattnet och fyller glaset till hälften. 

Sedan tar hon fram en Treo och stoppar 

i glaset. Sara stirrar ner i glaset och hennes 

ögon blir tomma. Hon får minnen från 

gårdagen. 

Milla börjar bli otålig. 

”Mamma, jag är hungrig”, säger Milla. 

Sara rycks ur sina tankar och tvingar sig 

till ett leende, hon drar fram cornflakes 

och mjölk på köksbordet. Milla sätter sig 

på sin stol och ser äcklat på cornflakesen. 

”Kan jag inte få nåt annat?” undrar 

Milla. 

”Du ska vara glad för det du får Milla! 

Tänk på barnen i Afrika!” predikar Sara 

för Milla. 

”Skicka cornflakesen dit då!” protesterar 

Milla irriterat. ”Jag är trött på cornflakes! 

Jag vill ha nåt annat!” fortsätter hon. 

Sara höjer rösten. 

”Mamma har ont i huvudet och orkar 

inte just nu Milla!” säger hon irriterat. 

”Du orkar ju aldrig! Och du har alltid 

ont i huvudet!” klagar Milla besvärat. 

”Om det inte passar, kan du vara utan 

mat!” skriker Sara på sin sexåring. 

Millas underläpp börjar darra och hon 

springer in på sitt rum med tårarna rinnandes 

ner för hennes runda kinder och 

hennes vita filt släpandes efter henne. Sara 

sjunker ner på en stol och begraver ansiktet 

i händerna. Så där skulle det ju inte bli, 

tänker Sara och känner sig som världens 

sämsta mamma. Hon sveper Treon och 

tänker just gå in för att trösta Milla när 

hon stelnar till av skräck. Nyckeln sätts 

i dörren och det kan endast vara en person, 

Tom. Sara rusar ut i köket igen och 

börjar diska frenetiskt, allt måste vara 

perfekt innan Tom kommer hem. 

Dörren öppnas och en aspackad Tom 

kommer invacklandes i hallen. Han snavar 

över ett par skor som står på hallmattan 

och ramlar in i väggen. Sara störtar ut 

för att hjälpa sin make. 

”Älskling…” börjar hon nervöst, men 

får inte avsluta meningen. 

”Rör mig inte kvinna! Jag klarar mig 

själv!” sluddrar han och drar sig upp med 

hjälp av byrån som står i hallen. 

Tom tittar på sin fru med glansiga ögon. 

Sara har en blåtira och en sprucken läpp. 

Tom puttar undan henne och vacklar ut i 

köket. 

”Det ser för jävligt ut här!” klagar han. 

”Jag visste inte att du skulle komma så 

tidigt…” säger hon nervöst. 

Tom tittat hotfullt på henne. 

”Förlåt”, piper Sara och gör sig så liten 

som möjligt. 

Tom går hotfullt emot henne. Saras 

ögon tåras. 

”Snälla…” är allt hon hinner få fram 

innan hon träffas av ett hårt slag med 

handflatan i ansiktet utan Tom. Hon 

vacklar till och faller till golvet. Milla 

rusar ut ur sitt sovrum för att se vad som 

står på, men när hon ser sin pappa måtta 

ett slag mot hennes mammas mage, trycker 

hon sin vita filt mot ansiktet och öronen 

och sätter sig mot ett hörn och vaggar 

fram och tillbaka. Hon vill inte se, hon vill 

inte höra. 

”Sa vi inte att huset ska vara städat och 

maten ska stå på bordet när jag kommer 

hem!?” skriker Tom till sin fru. 

”Jo…” gråter Sara. 

”Ser du någon mat på bordet eller är 

huset städat!?” fortsätter han att skrika. 

”Nej…” visar Sara med gråten i halsen. 

”Men klockan är bara åtta på morgonen, 

älskling”, försöker hon desperat. 

”Och!?” skriker Tom. 

Sara tittar vädjande på Tom och försöker 

hitta någon sympati i hans ögon, men 

de är svarta och tomma. 

”Förlåt”, säger hon med darrande röst. 

Tom tar omilt tag i sin frus hår och drar 

henne på så sätt upp från golvet och tvingar 

henne att stå rakt. Hennes alkoholiserade 

man greppar tag i Milla, och Sara 

skriker förtvivlat och försöker desperat få 

tag på sin ögonsten. Han kastar ner sin 

dotter i källaren. 

Milla skriker förtvivlat efter sin 

mamma, och Sara får ett tungt slag mot 

ansiktet som får henne att falla ner för 

trappan som leder till källaren. Tom spottar 

efter henne och slänger igen dörren. 

Sara hör honom låsa den från utsidan. 

Hon vet att det inte lönar sig att be honom 

öppna. 

Milla kryper fram till sin mamma som 

spottar blod på cementgolvet. Sara kramar 

sin dotter. 

”När ska det här sluta mamma?” frågar 

Milla. 

”Jag vet inte gumman, jag vet inte.” 

Isa 

Fotnot: 123 ungdomar intagna på SiS ungdomshem 

skickade in sammanlagt 226 bidrag i form 

av noveller, raptexter och dikter till skrivartävlingen 

som arrangerades för fjärde året i rad. 


[ TILLBAKABLICKAR ] 

På fyra decennier hinner mycket hända. SiStone har träffat två som kan 

intyga det. 

När Arne Larsson placerades på Råby yrkesskola som strulig sextonåring 

var det disciplin och tufft arbete i betfälten som gällde. När han nu reser 

tillbaka är det till en helt annan institution. 

Birgitta Sjödin kom som ung praktikant till Sundbo och har varit 

arbetsplatsen trogen hela sitt yrkesliv. Nu går hon i pension och är säker 

på sin sak: I dag ser man varje elev som en människa värd att respektera. 

På återbesök. Efter fyrtiofem år är Arne Larsson tillbaka på Råby ungdomshem i Lund för att minnas 

en del av sitt liv han inte så ofta talar om. Foto: Eva Lie 


Tillbaka 

> Då, en sextonåring från Bollnäs som 

låg och gallrade betor i landen utanför 

Råby yrkesskola i Lund och fantiserade 

om att rymma hem till Dalarna. 

Nu, en 62-årig reslig man som valt att 

frivilligt återvända till institutionen. En 

stor del av ett ganska bra vuxenliv har 

hunnit passera, men för Arne Larsson är 

det viktigt att komma tillbaka. Han vill 

se, prata och minnas. Råby blev början på 

många års anstaltstillvaro, en tillvaro som 

få därhemma vet så mycket om. Hustrun, 

barnen och svärföräldrarna har aldrig fått 

veta särskilt många detaljer om den Arne 

som levde det livet, förklarar han för fotografen 

när de två traskar iväg för att ta 

bilder till reportaget. De skulle inte förstå. 

Men på Råby ungdomshem finns människor 

som både förstår och kommer 

ihåg. Sådana som Kalle Johansson. 

När Arne Larsson skrev till ungdomshemmet 

i början på året, bestämde sig ledningen 

för att göra något riktigt bra av 

hans besök. Rätt snart visade det sig att 

Kalle Johansson, som gick i pension för 

nio år sedan, var 23 år och nyanställd vårdare 

när Arne Larsson kom in i matsalen 

ledsagad av två polismän den där första 

dagen på Råby i juli 1961. Han kommer 

mycket väl ihåg den långa grabben som 

fick sitta vid ett eget bord tillsammans 

med konstaplarna. De andra pojkarna 

trodde att nykomlingen hörde till personalen, 

ända tills han stegade ut från husmor 

klädd i den vanliga munderingen, 

arbetskläder och trätofflor. 

– De såg mig som en bedragare och det 

tog en vecka innan någon över huvud 

taget pratade med mig. Allt blev väldigt 

fel i början men i slutänden blev det bra, 

säger Arne Larsson, och Kalle Johansson

tillägger att vad han minns var Arne en 

skötsam elev. En kille man kunde lita på. 

Hemma i Bollnäs var nog omdömet ett 

annat. Arne Larsson hade bland annat åkt 

fast för flera, i hans tycke ganska oskyldiga, 

inbrott, och både han och Kalle 

Johansson menar att de förseelser som var 

anledningen till resan till Råby på sin höjd 

skulle leda till varningar och allvarliga 

samtal i dag. För fyrtiofem år sedan ledde 

de till åtta månader på en ganska militäriskt 

styrd yrkesskola i en stad som Arne 

Larsson aldrig hade hört talas om. 

– Hela världen rasade ihop. Jag var 16 år 

och kunde inte föreställa mig att vara så 

långt hemifrån. När jag kom hit fick jag 

höra att jag skulle vara här i minst ett år 

och det kändes som fruktansvärt lång tid. 

Allt blev genast väldigt negativt och jag 

tyckte att alla i personalen var skit. När 

jag var mitt uppe i alltihop fanns ingen 

sämre plats i hela världen, och så tror jag 

att alla som hamnar på en institution 

tycker, även i dag. Sedan beror det på en 

själv hur mycket man lär sig och tar åt sig, 

och hur mycket som får rinna av som vatten 

i en dusch. Det tror jag är svårt för 

många unga. Det är därför det måste finnas 

en fungerande eftervård om man ska 

få någon lön för det arbete som läggs ner. 

Arne Larsson vet vad han talar om. 

Bristen på uppföljning för egen del fick 

trista konsekvenser. 

Råby yrkesskola i början på 1960-talet 

var framför allt inriktad på en sak – arbete. 

Pojkarna kunde bland annat arbeta i 

trädgården hos den barske trädgårdsmästaren, 

i jordbruket eller med djuren. De 

som gjort sig skyldiga till de allvarligaste 

brotten kom först till specialavdelningen 

och flyttade så småningom över till en 

vanlig avdelning. Gick allt bra kunde de 

sedan bo på utslussningsavdelningen 

Nyhem och jobba ute i samhället. Kalle 

Johansson berättar att Råby hade kontakt 

med flera lokala företag som alltid var villiga 

att ta emot. 

– De var inte vilka arbetsgivare som 

helst, de hade viss känsla för ungdomar 

och de brydde sig, säger han och får medhåll 

av Arne Larsson. Han jobbade på ett 


på Råby efter fyrtiofem år 

Minnesgod. Kalle Johansson, t.v. var ung nyanställd vårdare när Arne Larsson kom till Råby. Han 

kommer ihåg den långa grabben som kom till yrkesskolan eskorterad av två poliser, och som skötte 

sig så bra att han släpptes ut tidigare än planerat. Foto: Eva Lie 

När jag var mitt uppe i alltihop fanns ingen 

sämre plats i hela världen, och så tror jag att alla 

som hamnar på en institution tycker, även i dag. 

stort verkstadsföretag i andra änden av 

Lund och trivdes bra. 

– Jag blev tjenis med gubbarna som jobbade 

där och blev aldrig anklagad eller 

påhoppad för att jag kom från Råby. Jag 

blev väl omhändertagen både där och här, 

säger han och berättar hur viktigt det var 

att alla tider hölls. Kom han tillbaka senare 

från jobbet än han borde, ja då var det 

kört. 


>>


– Det där är något jag har med mig härifrån. 

Bestämmer man en tid så… Det sitter 

i ryggen hela tiden. 

Arne Larsson skötte sig väl på Råby och 

behövde bara stanna i åtta månader i stället 

för i ett år. Men när han väl avtjänat 

sitt straff följdes yrkesskolans ordnade 

tillvaro med rutiner och arbetsgemenskap 

av – ingenting. Den eftervård sjuttonåringen 

från Bollnäs erbjöds var antingen 

ekonomisk hjälp med biljetten hem eller 

en skräddarsydd kostym. Arne Larsson 

valde kostymen och åkte välklädd hem till 

en högre ställning i kompisgänget än han 

haft förut. Han hade ju varit på yrkesskola 

och alltså klättrat i rangskalan. 

Nu följde fler brott, och bland annat bilstölder 

och rattfylleri ledde till att Arne Larsson 

hamnade på ungdomsfängelser och 

anstalter. Ofta visste han att det skulle gå 

åt skogen redan när han begick brotten, 

men alla hans vänner var kriminella och 

det gällde att inte svika utan hänga med. 

Råby Räddningsinstitut grundades 1838 

som en räddningsanstalt för ”vilseförda 

och moraliskt vårdslösade barn”. Initiativtagare 

var friherre Axel Gustaf Gyllenkrook. 

Målgruppen var pojkar i åldern 8–13 år, 

som kunde stanna i upp till tio år. Hårt 

arbete och några timmars skola per dag 

var vad som gällde. 

Institutionen bytte 1926 namn till 

Skyddshemmet i Råby och tjugo år senare 

till Råby skolhem och yrkesskola. Staten 

tog över ansvaret för verksamheten 1950 

och Råby blev en ungdomsvårdsskola med 

inriktning på pojkar i övre tonåren med kriminellt 

beteende, nu med namnet Råby 

yrkesskola. Staten drev Råby i över trettio 

år och tog, efter en period av landstingsstyre, 

åter över när Statens institutionsstyrelse 

bildades 1994. 

I dag är Råby ungdomshem med sina 39 

platser SiS näst största institution för ungdomar. 

Målgruppen är flickor och pojkar 

mellan 15 och 20 år med allvarlig psykosocial 

problematik och pågående kriminalitet 

och missbruk och pojkar som dömts 

till sluten ungdomsvård. 

Institutionen satsar på kvalificerat 

behandlingsarbete utifrån individens 

behov. Utredningar, kognitiva program och 

miljöarbete, familjearbete, skola och eftervård 

är alla viktiga inslag i behandlingen. 


Besök Råbys hemsida. 


[ RÅBY ] 

Några val fanns egentligen inte. 

I dag arbetar ungdomshem som Råby 

med kognitiva program mot bland annat 

kriminalitet, och Arne Larsson får frågan 

om behandling hade kunnat hjälpa 

honom att välja en annan väg. 

– Ja, det tror jag. Bara att få obligatorisk 

skolundervisning i vissa ämnen skulle 

ha hjälpt. Hur blir livet om man inte kan 

läsa ordentligt eller skriva ett brev? 

Trots knagglig skolgång har Arne Larsson 

lyckats skaffa sig en ganska bra tillvaro. 

Ungefär tio år efter ankomsten till Råby 

lade han av med kriminaliteten. Inte för 

att någon hjälpte honom att tänka om, 

utan för att han helt enkelt bestämde sig. 

Plötsligt hade alla kompisar försvunnit, 

dött eller skaffat familj, och då hade Arne 

Larsson själv styrkan att få ordning på sitt 

liv. Nu är han sjukpensionär efter många 

år som resemontör och industrilackerare. 

Hemma i Dalarna finns hustru, tre barn, 

hus och husvagn. 

– Ja, jag är en riktig Svensson. Jag har 

hund också, säger han och skrattar. 

Sedan blir han allvarlig och förklarar 

att besöket på Råby ungdomshem handlar 

om att återse lokaler och träffa personal. 

Då kom besökare och tittade på 

honom och hans kamrater vilket fick dem 

att känna sig som apor i bur. Enda skillnaden 

var att de inte fick några bananer. 

Ungdomarna som finns här nu tänker 

Arne Larsson låta vara ifred. De har det 

tillräckligt jobbigt utan att någon springer 

och glor på dem. 

– Du tycker så som gammal elev? Ja, jag 

håller fullständigt med dig, säger Kalle 

Johansson uppskattande. 

Sedan fortsätter han och Arne Larsson sitt 

samtal om hur det var för nästan ett halvt 

sekel sedan. Om hur Kalle Johansson 

satte sig upp mot hierarkin och lyckades 

ta bort regeln som förbjöd pojkarna att 

själva sätta tandkräm på sina tandborstar 

(ett straff för att någon smetat tandkräm i 

taket), om den ordkarge trädgårdsmästaren 

och om hur rymlingar satte papperslappar 

i fönstrens lås så att de gick att 

öppna på natten. Så upptäcker de att det 

rum vi sitter i är det som förr var dagrum 

och som de två tillbringat mycket tid i. 

– Här inne smiddes det väl många planer, 

gissar Kalle Johansson. 

– Oh, ja, svarar Arne Larsson leende. 

Vilka idéer. 


> – När jag började på Sundbo ville jag 

”Som ung 

förändra världen. Den illusionen har 

väl mattats under resans gång, men på 

något sätt har jag ändå bidragit till att 

både personal och ungdomar utvecklas. 

Alla människor har en gnista gott i sig och 

det gäller att ta fasta på den. 

Birgitta Sjödin tar emot med kaffe och 

macka på övervåningen i den vita huvudbyggnaden 

på Sundbo ungdomshem. 

Utsikten är bedövande vacker, med den 

stilla och spegelblanka sjön Lillaspen 

omgiven av nyutslagna träd. Sjön och 

skogen är densamma, men mycket har 

förändrats sedan den höstdag då 24-åriga 

Birgitta Andersson anlände som praktikant 

till Sundbo yrkesskola. 

– Det var en jättestor verksamhet på 

den tiden, berättar hon. Runt 60 elever 

som jobbade från åtta på morgonen till 

sent på kvällen. Det fanns ladugård med 

kor, trädgård, mekanisk verkstad, cykelverkstad 

och syateljé. Tanken var att pojkarna 

skulle återföras till den ”rätta

vägen” genom att prova på olika yrken. 

Birgitta, som studerade till specialpedagog, 

hade höga ambitioner och ägnade 

mycket tid åt att, som hon uttrycker det, 

tala förstånd med pojkarna. 

– Kanske det vi kallar för motiverande 

samtal i dag, säger hon och skrattar lite. 

Sedan kunde det finnas så många som 20 

elever på en avdelning, och då handlade 

det mest om att se till att alla var på plats. 

Birgitta Sjödin visste tidigt att hon ville 

jobba med just pojkar – det är rejälare tag 

med dem säger hon – och praktiktiden på 

Sundbo gav mersmak. Året efter examinerades 

hon från Barn- och ungdomsvårdsseminariet 

i Stockholm och återvände till 

Sundbo för att stanna för gott. Karriären 

gick spikrakt och redan som 25-åring 

avancerade hon till assistent (föreståndare) 

för avdelning Aspen. 

– På den tiden fick eleverna inte säga du till 

personalen utan skulle tilltala dem med 

efternamn. Men eftersom jag började på 

Sundbo som praktikant, var jag mer som 

en kompis med eleverna. Jag kallades aldrig 

för något annat än Birgitta, trots att 

jag var chef. 

Krocken mellan viljan att förändra och 

den tidens syn på problemungdomar var 

inte smärtfri för Birgitta Sjödin. Hon ville 

tro gott om pojkarna och tyckte stundtals 

att bemötandet var alltför tufft. 

– Det var hårt, konstaterar hon osentimentalt. 

Allting var styrt av lagar och 

bestämmelser. Hade man rymt, och var 

under sexton år, skulle man sitta tre dygn i 

isoleringen. Var man äldre skulle man 

sitta sex dygn. Punkt slut. Jag tyckte inte 

att det var bra, men i ärlighetens namn 

måste jag säga att man snart kom in i systemet. 


Institution i institutionen. Birgitta Sjödin är 

något av en institution i institutionen. Fyrtio år 

på Sundbo har givit ovärderliga erfarenheter och 

personalen kommer ofta till Birgitta i receptionen 

för att fråga om råd eller prata av sig lite. 

Hon svarar i växeln, sköter administrationen och 

”ser till så att folk gör det de ska”. 

Foto: Ulla-Carin Ekblom 

ville jag förändra världen” 

Alla människor har en 

gnista gott i sig och det 

gäller att ta fasta på den. 

Hon suckar och fortsätter: 

– Det var synd om eleverna. Visst blev 

de behandlade som människor på ett sätt, 

men det var ändå personalen som bestämde 

och eleverna hade ingen talan. Tack 

och lov förändrades klimatet när personalen 

fick mer utbildning och i dag ser man 

varje elev som en människa värd att respektera 

och med möjlighet att förändra 

sin livssituation. 

Vändningen kom på 1970-talet då man 

började tala om konsekvenspedagogik, 

menar Birgitta Sjödin. Först var man dock 

tvungen att uthärda en period av det hon 

beskriver som flumpedagogik och medicinering. 

Att Sundbo under en period dessutom 

tog emot både flickor och pojkar 

gjorde inte saken bättre. Birgitta ryser vid 

minnet. 

– Det var ett elände. Tjejerna blev så 

klart utnyttjade och fick aldrig vara små. 

Jag minns särskilt en kille och tjej som 

försvann varje kväll och sedan dök upp 

tillsammans varje morgon. Vi försökte att 


>>


I dag har vi intagna dömda för grov misshandel och andra 

våldshandlingar. Men visst finns det en liten pojke längst 

inne även i dem. 

sära på dem, men lyckades aldrig riktigt. 

Till slut kom vi på att de höll till i ett 

vindsutrymme i en stuga i närheten. 

Allt har dock inte förändrats till det 

bättre, understryker Birgitta Sjödin och 

pekar på hur våldet kommit in i verksamheten. 

På 1960- och 1970-talet bestod klientelet 

av pojkar med för oss i dag ganska 

oskyldiga problem. De var biltjuvar som 

kanske skolkat från skolan, sniffat tinner 

och hängt ute på stan. 

– I dag har vi intagna dömda för grov 

misshandel och andra våldshandlingar. 

Men visst finns det en liten pojke längst 

inne även i dem. 

1982 trodde Birgitta Sjödin att hon på allvar 

skulle få en chans att påverka verksamheten. 

Sundbo bytte huvudman från 

stat till landsting, och med personalens 

stöd fick hon tjänsten som institutionschef. 

Åren som chef blev dock en stor 

besvikelse. Genom en nyordning skulle 

institutionen besluta om intagningar – en 

svår balansgång mellan kommunernas 

önskemål och personalens krav. Efterfrågan 

på platser sjönk och ekonomin sviktade. 

– I början av 1990-talet blev det ekonomisk 

kris, säger Birgitta Sjödin. Till råga 

på allt totalförstördes Aspen genom en 

brand och vi fick inte ut några försäkringspengar 

trots att min chef på landstinget 

lovat det. Det slutade med att 


någon måste offras. Och det blev jag, mellanchefen. 

I stället för att lämna Sundbo bestämde 

sig Birgitta Sjödin för att ta hand om sitt 

skötebarn, avdelningen Aspen, där hon 

tidigare varit chef. Att behandlingen på 

Sundbo ungdomshem sedan mitten av 

1990-talet inriktats på kognitiv beteendeterapi 

beskriver hon som ett riktigt lyft för 

verksamheten: 

– Jag tror verkligen på det här med KBT, 

säger hon med eftertryck. På att börja här 

och nu och se framåt i stället för att rota i 

någons förflutna. Teckenekonomi har gett 

struktur och varit bra för både elever och 

personal. 

I samband med att sluten ungdomsvård 

infördes valde Birgitta Sjödin att gå över 

till en kontorstjänst. Hon hade helt enkelt 

inte lust att som arbetsledare föra ännu en 

omorganisation i hamn, förklarar hon. 

Det hindrar henne dock inte från att ha 

åsikter. Sluten ungdomsvård ser hon som 

en modifierad, bättre variant av 1970talets 

ungdomsfängelser. Nu börjar verksamheten 

dock allt för mycket likna kriminalvården. 

Att en tillfällig mediestorm 

och politisk opinion medförde en panikslakt 

av skogen runt Aspen, tycker hon är 

upprörande. Det beryktade stängslet – 

några hundra meter från Birgittas arbetsrum 

– har hon bara sett på tv och foton. 

– Jag vägrar att gå dit upp, säger hon. 

Likt kriminalvården. Birgitta Sjödin ser för 

första gången det nybyggda stängslet runt 

hennes skötebarn – avdelningen Aspen. 

När hon såg flygfoton på hur skogen skövlats 

för att ge plats åt taggtråd bestämde 

hon sig för att aldrig mer gå dit. 

Foto: Ulla-Carin Ekblom 

Jag tror helt enkelt inte på det. Ju mer 

man bygger in och sluter till, desto mer 

ökar risken för att personalen skadas. Det 

finns alltid någon vi inte kan påverka och 

få rätsida på och det här skapar bara rymningar 

och fritagningsförsök. 


[ SUNDBO ] 

Institutionen Sundbo utanför Fagersta 

öppnade 1921 som ett landstingsägt 

skyddshem för vanartiga gossar. 1938 tog 

staten över huvudmannaskapet och institutionen 

blev en så kallad yrkesskola, där 

tonvikten i behandlingen låg på en tvåårig 

praktisk yrkesundervisning. Under 1980talet 

tog Västmanland läns landsting åter 

över driften av Sundbo och beteckningen 

”Sundboskolan” myntades som ett led i 

en ökad satsning på undervisning av skolpliktiga 

elever. 

Under 1990-talet blev Sundbo statligt 

ungdomshem och föregångare i införandet 

av kognitiv beteendeterapi (KBT) i behandlingen. 

I dag har ungdomshemmet 

plats för 36 pojkar mellan 15 och 20 år 

som begår brott och missbrukar. Huvudparten 

av platserna är låsbara och avsedda 

för pojkar dömda till sluten ungdomsvård. 


Besök Sundbos hemsida.

Jämställt tänkande ska 

genomsyra SiS verksamhet 

I höst genomför SiS en kartläggning av hur könen behandlas inom LVM-vården och 

ungdomsvården. Arbetet med jämställdheten är en kunskapsfråga som rör alla. 

> Könsroller, fördomar och diskriminerande 

behandling på grund av kön 

blir lätt en kultur som sätter sig i väggarna. 

Det handlar om beteenden och rutiner 

som aldrig diskuteras förrän de hamnar 

under lupp och kan förändras. 

När det gäller jämställd behandling av SiS 

ungdomar och klienter är luppen på väg 

att plockas fram. Arbetsgrupp, kartläggning 

och handlingsplan är trestegsraketen 

som ska göra SiS till en myndighet som 

bedriver vård och behandling utifrån individens 

behov, inte utifrån vilket kön missbrukarna 

eller tonåringarna på ungdomshemmen 

råkar ha. Det handlar om 

jämställdhetsintegrering, ett otympligt 

ord som egentligen handlar om något 

mycket enkelt. Om att hela tiden – i alla 

möten, i all behandling, vid alla beslut och 

i all planering – agera jämställt. 

– Vi talar om individuella behandlingsplaner, 

men vi gör det med glasögon som 

inte är jämställda eftersom vi är del av en 

samhällsstruktur. Det är obehagligt att 

tänka sig att vi varje dag i vår verksamhet 

kanske fattar beslut på skeva grunder på 

grund av att vi lever i en värld där män 

och kvinnor inte är jämställda. Den sanningen 

är ganska bekväm att hoppa över, 

men det fungerar inte. 

Åsa Frodlund är utredningssekreterare på 

SiS enhet för vård och behandling, och 

myndighetens samordnare när det gäller 

att integrera jämställdheten i SiS behandlande 

verksamhet. Tillsammans med SiS 

forskningsledare Tove Pettersson och 

representanter för flera andra myndigheter 

deltar hon i ett utvecklingsprogram i 

statlig jämställdhetsintegrering. Trycket 

från regeringen är stort när det gäller 

myndigheternas skyldighet att bedriva en 

verksamhet som ger kvinnor och män 

samma möjligheter. I regleringsbrevet för 

Foto: Image Network/IndexStock 

2006 skriver socialdepartementet 

att SiS 

ska redovisa vad som 

gjorts för att ”systematiskt 

genomföra 

jämställdhetsintegrering 

i myndigheten”. 

Det är en skärpning 

mot tidigare år, när SiS Åsa Frodlund 

mest uppmanats att 

belysa verksamheten 

ur genusperspektiv utan krav på uppföljning 

av de konkreta åtgärderna. 

Nu är pengar avsatta till ett konkret 

arbete det närmaste året, och det tycker 

Åsa Frodlund är bra. SiS Genderpolicy 

har hunnit bli åtskilliga år och det handlingsprogram 

för genderarbete som en 

gång togs fram sträckte sig bara till 2001. 

Sedan dess har inget systematiskt arbete 

genomförts, åtminstone inte på övergripande 

myndighetsnivå. 

Ambitionen är att en arbetsgrupp med deltagare 

från bland annat institutionerna 

ska bildas i sommar. Gruppen ska vara 

med och utforma den kartläggning som 

inleds i höst och en handlingsplan för det 

kommande förändringsarbetet. En extern 

forskare eller utredare ska, bland annat 

genom deltagande observationer och 

intervjuer på ett urval av SiS ungdomshem 

och LVM-hem, skaffa sig en bild av hur 

verksamheten bedrivs ur ett jämställdhetsperspektiv. 

Kartläggningen ska 

påbörjas i oktober och vara klar sommaren 

2007. Med resultatet i hand gäller det 

sedan att ta fram en handlingsplan som 

ska börja användas året därefter. 

Åsa Frodlund betonar att arbetet med 

jämställdheten inte är en intressefråga, 

som berör vissa engagerade grupper, utan 

en kunskapsfråga som rör alla. 

– Vi har faktiskt för dålig kunskap om i 

vilken utsträckning vi bedriver jämställd 

vård och behandling. Det handlar om allt 

från vart kronorna går, till bemötande och 

programutbud. Ett jämställdhetsperspektiv 

ska genomsyra allting och även finnas 

med när man formulerar verksamhetsplaneringens 

mål och anvisningar. I den bästa 

av världar har vi ett ledningssystem för 

det här om ett par år, precis som vi har för 

miljö, säkerhet och budget. 


Fotnot: ”Jämställdhetsintegrering innebär 

(om)organisation, förbättring, utveckling och 

utvärdering av beslutsprocesser, så att ett jämställdhetsperspektiv 

införlivas i allt beslutsfattande, 

på alla nivåer och i alla steg i processen, 

av de aktörer som normalt sett deltar i beslutsfattandet.” 

(Europarådets definition). 


[ AKTUELLT ] 

Behandling av missbrukare 

styrs av moraliska attityder 

Moraliska värderingar styr behandlingen av alkohol- och narkotikamissbrukare, 

konstateras i en avhandling vid Stockholms universitet. 

>> Kriminologen Jessica Palm har intervjuat 

personal inom socialtjänsten och 

vården och kartlagt deras attityder. 

– Ett moraliskt perspektiv är oundvikligt 

när det handlar om behandling av 

missbrukare, eftersom vi någonstans har 

bestämt oss för att det här är ett oönskat 

beteende, säger Jessica Palm. 

Hon betonar att det är viktigt att personalen 

hela tiden funderar över vad det är 

för beteende man tycker är dåligt och varför 

man tycker så. 

– Kanske är det inte alltid alkohol- eller 

narkotikabeteendet i sig som uppfattas 

som det största problemet utan att personen 

sover halva dan. 

Viljan att sortera människor och värdera 

vad som är normalt och inte finns överallt 

i samhället, framhåller Jessica Palm. Hon 

ser tecken på att behandlingspersonal 

sannolikt är mindre moraliserande än 

andra, men anser att inställningen ändå 

kan få stora konsekvenser för de personer 

som behöver samhällets stöd. 


– De tyngsta missbrukarna som hållit 

på i många år är allra längst från det normala 

och det verkar som om vi är minst 

angelägna att hjälpa dem. Ungdomar och 

kvinnor ser vi däremot som mindre skyldiga 

och mindre ansvariga för sina handlingar, 

och är därför mer benägna att hjälpa 

dem. 

Prioriteringen rimmar illa med lagar och 

regler som snarare betonar ett rättvisetänkande, 

konstaterar Jessica Palm. 

Hon är bekymrad över att män och 

kvinnor ofta behandlas på olika sätt. I ett 

samhälle där kvinnor i många avseenden 

fortfarande är underordnade männen är 

det inte bra om behandlingen av missbrukande 

kvinnor utgår från synsättet att de 

ska vara som kvinnor i allmänhet, och att 

missbrukande män ska vara som män i 

allmänhet. 

– Då förstärker man bara ett redan 

ojämlikt samhälle. 

Jessica Palm efterlyser mer debatt om 

moraliska perspektiv på SiS institutioner, 

Färre unga använder droger 

Andelen unga som använder droger fortsätter 

att minska. Nedgången gäller både 

elever i nionde klass och mönstrande unga 

män. 

Ungdomars konsumtion av narkotika och 

alkohol är lägre än i början av 2000-talet 

visar nya siffror från CAN (Centralförbundet 

för alkohol- och narkotikaupplysning). 

För fem år sedan hade tio procent av 

killarna i nian prövat narkotika, i dag är 

andelen sju procent. För flickorna har 

andelen minskat från nio till fem procent. 

Knappt 5 000 skolungdomar och 40 000 

mönstrande har fått svara på frågor om 

sina sprit- och narkotikavanor. Statistiken 

från CAN visar att den nedåtgående trenden 

under de senaste åren håller i sig. 

– Vi ser en allmän tendens till en mer 

försiktig syn på droger bland unga, säger 

Thomas Hvitfeldt, ansvarig för skolundersökningen 

på CAN. 

Varför ungdomar skulle vara mer försiktiga 

i dag har han ingen förklaring till. 

Att konsumtionen av alkohol ökar bland 

vuxna går inte att dra några växlar på för 

tonåringar. Vuxna ökar sin vardagskonsumtion 

och någon sådan finns det inte 

utrymme för bland ungdomar. 

– Den ökade tillgängligheten är inte heller 

något som påverkar unga i någon större 

utsträckning. Däremot kan sjunkande 

priser ha en viss betydelse för deras konsumtion, 

säger Thomas Hvitfeldt. 

Regeringens narkotikapolitiske samordnare 

Björn Fries understryker att den 

sjunkande drogkonsumtionen inte får 

leda till att samhället skär ner på förebyggande 

åtgärder. 


Ladda ner rapporten. 

särskilt med tanke på att den moraliserande 

synen kan bli extra tydlig när det 

handlar om tvångsvård. Om vård utövas 

mot en persons vilja är det viktigt att personalen 

tänker igenom vad den gör och 

varför. 

Oavsett om tvång uppfattas som positivt 

eller negativt är det bra att tvångsinslaget 

är tydligt, anser Jessica Palm. 

– Då ser man det och kan reagera emot 

det. Det finns ju också osynligt tvång som 

vi inte märker. Lägger behandlingspersonalen 

in värderingar som att klienten 

borde gå upp en viss tid på morgonen och 

har andra synpunkter på hur han eller 

hon ska leva blir det problematiskt. Då 

handlar det om mer än att bara bryta ett 

missbruk. 

Jessica Palm arbetar på Centrum för 

socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning 

vid Stockholms universitet. 



Läs mer om avhandlingen. 

Sexualbrott 

ökade kraftigt 

>> Antalet personer som lagförs för sexualbrott 

ökade under förra året med cirka 

16 procent, visar nya siffror från Brottsförebyggande 

rådet, Brå. Ökningen gällde 

framför allt lagförda för våldtäkt och 

grov våldtäkt. Jämfört med året innan 

ökade antalet lagförda för sexualbrott 

med 130 personer, från 790 till 920. 

En viktig förklaring till ökningen är den 

nya sexualbrottslag som trädde i kraft den 

1 april förra året. Handlingar som tidigare 

räknades som sexuellt utnyttjande 

bedöms nu som våldtäkt. Lagändringen 

gjorde också att antalet straffbestämmelser 

blev fler, bland annat tillkom våldtäkt 

mot barn. 

Totalt lagfördes 115 400 personer för 

brott under 2005. Andelen män var 83 

procent, andelen kvinnor 17 procent. 


Läs mer om statistiken.

Grannarnas resultat 

styr egna prioriteringar 

Jämförelsetal spelar en allt större roll när socialtjänsten prioriterar 

sin verksamhet. Om ambitionsnivån är högre än i grannkommunen 

blir den egna satsningen lätt ifrågasatt. 

>> Vilka prioriteringar socialtjänsten 

gör beror ofta på hur 

grannarna agerar, visar en studie 

av åtta kommuner. Jämförelser 

med andras kostnader för 

bland annat missbrukarvård 

och äldreomsorg blir vägledande 

för beslut om inriktningen 

på den egna verksamheten. 

– Så fort du för in jämförelsetal 

är det många som oroar 

sig för kostnaderna snarare än 

att säga att det är det här vi 

satsar på, säger Jan Petersson, 

ansvarig för undersökningen 

och forskare på institutionen 

för hälso- och beteendevetenskap 

vid Högskolan i Kalmar. 

Jan Petersson konstaterar att 

inriktningen på välfärden är 

på väg att styras av tillgången 

till resurser snarare än av politiska 

ambitioner. De visioner, 

mål och strategier som formuleras 

är inte tillräckligt konkreta 

för att sjunka in i verksamheten. 

De kommuner som ingått i 

undersökningen är olika stora 

och har olika politisk majori- 

tet: Gislaved, Gävle, Hagfors, 

Helsingborg, Kristianstad, 

Ludvika, Lund och Sunne. 

Studien visar att rollfördelningen 

mellan politiker och 

tjänstemän skiftar en hel del. 

Medan politik och förvaltning 

lever i symbios i Ludvika är 

det tvärtom i Helsingborg. 

Rollfördelningen har stor betydelse 

för vilka prioriteringar 

en kommun gör, konstaterar 

Jan Petersson. Det gäller också 

graden av revirtänkande och 

hur höga murarna är mellan 

olika verksamhetsområden. 

Individ- och familjeomsorgen 

är den del av socialtjänsten 

där förutsättningarna för 

flexibilitet är störst. Det innebär 

en risk att resurser kan 

föras över till annan kommunal 

service, men öppnar också 

för omprioriteringar inom den 

egna sektorn. 

– Om kostnaderna för socialbidragen 

minskar blir det 

pengar över att satsa på till 

exempel missbrukarvård, 

säger Jan Petersson. 

Individ- och familjeomsor- 

gen i Gislaved har nyligen 

enats med grannarna Gnosjö, 

Vaggeryd och Värnamo om ett 

närmare samarbete i frågor 

som rör försörjningsstöd. 

– Vi behöver vidga vyerna. 

Kunskaper om hur andra 

kommuner löser sina uppgifter 

har stor betydelse för vilka 

prioriteringar vi själva gör och 

hur vi lägger upp arbetet. Problemet 

är att det ibland kan 

vara svårt att jämföra, vi känner 

sällan till bakgrunden till 

siffror om andra kommuner, 

säger Krister Persson, chef för 

individ- och familjeomsorgens 

södra distrikt. 

Kristianstad planerar tätare 

kontakter med Kalmar och 

Karlskrona och en av de förvaltningschefer 

som Jan 

Petersson intervjuat är bekymrad 

över att det hittills har 

varit för mycket fokus på siffror 

som bara beskriver tillståndet 

i den egna kommunen. 



Information om beställning. 

Glåpord naturliga i ungas samtal 

Skolelever lär varandra vilka 

normer som gäller för att de ska 

bli accepterade. Glåpord på 

skolgården uppfattar de som 

självklara. 

Kränkande kommentarer mellan 

ungdomar är en naturlig 

del av inlärningsprocessen, 

anser Christina Osbeck, nybliven 

doktor i religionsvetenskap 

vid Karlstads universitet. I sin 

avhandling drar hon slutsatser 

av de gruppintervjuer hon har 

gjort med ett 50-tal elever i årskurs 

åtta i fem skolor. 

Negativa omdömen är ofta 

bara ett sätt för eleverna att 

klargöra vad de menar, anpassa 

sig till den sociala miljön 

och skaffa sig en position 

bland kamraterna. Enligt 

Christina Osbeck uppfattar 

eleverna sällan kommentarerna 

som kränkande utan som 

en naturlig del av umgänget. 

De värden som eleverna lär 

varandra i skolan går delvis på 

tvärs mot de som kursplanen 

slår fast att skolan ska ge, till 

exempel människors lika 

värde, demokrati och jäm- 

ställdhet. Christina Osbeck 

visar i sin avhandling att ungdomarnas 

livsförståelse formas 

samtidigt på flera olika 

plan. 



> Tips till redaktionen? 

Kontakta oss! 

08-453 40 11 


[ AKTUELLT ] 

Mer öppenvård 

för barn och unga 

>> Utbyggnaden av öppna 

insatser inom socialtjänstens 

barn- och ungdomsvård har 

ökat betydligt under de 

senaste 10–15 åren, visar en 

kartläggning från Socialstyrelsen. 

Kommunerna har i 

genomsnitt åtta former av 

öppna insatser för barn och 

tio för ungdomar. Utbudet 

varierar från olika typer av 

förebyggande arbete till 

insatser för att ersätta institutionsvården. 

Som drivkraft bakom 

utbyggnaden anger kommunerna 

dels en vilja att ge 

plats för nya behandlingsmetoder, 

dels krav från politikerna 

om att utveckla billigare 

vårdformer. 

Enligt Socialstyrelsen ges 

en förvånansvärt stor del av 

insatserna som service och 

inte som bistånd. Det finns 

en tydlig tendens till att fler 

insatser ges utan att någon 

utredning genomförs och att 

biståndsbeslut fattas. 

I två tredjedelar av kommunerna 

finns direktiv från 

politiker eller förvaltningsledning 

om att använda 

alternativ i öppenvård i stället 

för vård utom hemmet. 

Helgstängt 

för hemlösa 

>> Convictus dagverksamhet 

Bryggan City i centrala 

Stockholm har inte längre 

helgöppet. Enligt verksamhetschefen 

Claes Heijbel 

hade man behövt 600 000 

kronor i stöd från Stockholms 

stad för att fortsätta 

hålla öppet. För att slippa 

vara beroende av kommunala 

bidrag ska man försöka 

hitta fler privata finansiärer. 

Convictus är en ideell, 

partipolitiskt och religiöst 

obunden förening som driver 

tre dagverksamheter för 

hemlösa i Stockholm. Bryggan 

City får dagligen besök 

av cirka 100 gäster. 


Läs mer om Convictus. 


[ AKTUELLT ] 

Dålig förankring 

hotar projekt 

>> Flera utvecklingsprojekt 

på SiS särskilda ungdomshem 

har varit svåra att förankra 

hos personalen. Det 

har i sin tur lett till att alla 

mål för projekten inte gått 

att uppnå. 

Gudrun Elvhage, forskare 

vid Socialhögskolan i Lund, 

har studerat hur utvecklingsarbetet 

fungerat på fem av 

SiS ungdomshem. I sin doktorsavhandling 

konstaterar 

hon att även om de anställda 

fått utbildning inför projektarbetet 

har de haft svårt att 

tillgodogöra sig kunskapen. 

Följden har blivit att personalen 

fått en negativ inställning 

till en del projekt. 



Häljebo bygger 

vårdkedja 

>> Jan-Erik 

Häljebo, 

institutionschef 

på 

Eknäs, har 

fått uppdraget 

att vara 

projektleda- Jan-Erik Häljebo 

re för arbetet 

med att bygga en vårdkedja 

inom ungdomsvården 

(se sidan 3). 

Tillförordnad institutionschef 

vid Eknäs blir Percy 

Johnsson, tidigare chef för 

nedlagda Gräskärrs ungdomshem. 

SiS informationschef Ola 

Panzar Karlsson kommer att 

arbeta på heltid med marknadsföring 

av vårdkedjeprojektet. 

Under projekttiden 

får SiS en tillförordnad 

informationschef. 

> Tips till 

redaktionen? 

Kontakta oss! 

08-453 40 11 



Fyra regioner ska göra 

SiS lättare att styra 

En ny organisation ska göra SiS vård och behandling lättare 

att planera och följa upp. Med hjälp av regionala chefer 

förstärks samarbetet med socialtjänsten och psykiatrin. 

>> SiS ska få en ny organisation. 

Myndigheten är för svårstyrd 

i sin nuvarande form, 

med 47 institutioner spridda 

över hela landet och ett 

huvudkontor i Stockholm. Det 

behövs regionala chefer under 

generaldirektören, chefer som 

finns och arbetar ute i de 

områden där institutionerna 

ligger. På så sätt får institutionscheferna 

bättre stöd, det 

blir möjligt att göra samordningsvinster 

och kontakterna 

med exempelvis socialtjänst 

och psykiatri kan föras mer 

direkt på ett lokalt och regionalt 

plan. 

De här tankarna fanns redan i 

den översyn av organisationen 

som gjordes för två år sedan, 

men nu omsätts de i praktiken. 

En projektledare för organisationsarbetet 

kommer att utses. 

I höst börjar annonseringen 

efter de nya regioncheferna. 

SiS ska delas in i fyra geografiska 

regioner som ska 

omfatta både LVM-hemmen 

och de särskilda ungdomshemmen, 

och varje region ska 

Lärare får pedagogiskt råd 

SiS har startat ett pedagogiskt 

råd för att stärka och utveckla 

skolverksamheten. Rådet ska 

göra det lättare att sprida kunskap 

om det pedagogiska arbetet. 

SiS har en omfattande skolverksamhet 

som är spridd på 

en stor mängd institutioner. 

Det behövs forum för samordning, 

diskussion och utveckling. 

Nyligen började SiS nya 

pedagogiska råd sitt arbete, 

alltså ledas 

av en regionchef. 

Han/hon 

är direkt 

underställd 

generaldirektören, 

är chef för 

institu- 

Ewa Persson 

Göransson 

tionscheferna i regionen och 

ingår i SiS ledningsgrupp. 

Till arbetsuppgifterna hör bland 

annat att ansvara för verksamhetsplanering 

och budgetarbete 

i regionen, sköta rekrytering 

av institutionschefer, samarbeta 

med andra huvudmän i 

området och i övrigt leda och 

styra arbetet i regionen. Institutionscheferna 

ska även i 

framtiden leda och ansvara för 

arbetet på sina institutioner. 

Regionchefernas uppgift är att 

göra det lättare för myndighetens 

ledning att styra verksamheten, 

och de kommer att 

underlätta planeringen och 

uppföljningen av SiS vård och 

behandling. 

Det är inte meningen att 

och uppdraget är just att hitta 

bra kanaler för information 

och kunskap om skola och 

pedagogik. Kanalerna ska finnas 

både mellan institutionerna, 

och mellan institutionerna 

och SiS ledning. 

Pedagogiska rådet består av 

institutionschefer och pedagogiska 

ledare och leds av SiS 

skolansvarige Luis Ortiz. Han 

betonar att rådet inte är ett 

beslutande organ, men att det 

uppdelningen i regioner med 

egna regionkontor ska leda till 

fyra olika SiS. Huvudkontoret 

får liksom tidigare ansvar för 

råd och riktlinjer och anvisningar 

och policys, och fattar 

beslut om avgifter och övergripande 

frågor. Placeringsenheten 

ska även i fortsättningen 

finnas i Stockholm. 

SiS generaldirektör Ewa Persson 

Göransson ser stora fördelar 

med den nya organisationen 

som ska träda ikraft under 

första halvåret 2007. Inte 

minst när det gäller möjligheten 

till ett närmare samarbete 

med socialtjänsten. 

– Ett av regionchefernas viktigaste 

uppdrag blir att hela 

tiden ha kundkontakt och 

pejla av hur efterfrågan ser ut 

och vilken typ av platser som 

efterfrågas. Det finns oerhörda 

möjligheter i detta, säger hon. 


fyller en stor funktion när det 

gäller att stärka skolans roll. 

Nu finns en möjlighet att 

gemensamt diskutera utvecklingsfrågor 

och mål i arbetet 

med till exempel verksamhetsplanering. 

– Det här innebär att vi kan 

prata om strategier. Vi kan 

samla in tankar om pedagogisk 

utveckling från institutionerna 

och diskutera dem i 

rådet, säger han. 

Birgitta Hedman-Lindgren

[ HÖRT OM NAMN ] 

Frösö LVM-hem har fått ny 

chef. Tuula Liedholm är psykiatrisjuksköterska 

och har 

bland annat arbetat som 

avdelningschef inom landstingspsykiatrin 

och som projektledare. 

Hon har också 

varit med om att bygga upp ett 

bemanningsföretag i Jämtland. 

Tuula Liedholm efterträder 

Ewa Jonsson. 

Bengt Johansson 

Chefen för 

SiS placeringsenhet, 

Bengt 

Johansson, 

har utsetts till 

särskild 

säkerhets- 

samordnare på myndigheten. 

I SiS säkerhetsutredning 

”Översyn av säkerheten vid de 

särskilda ungdomshem som 

har platser för att bedriva sluten 

ungdomsvård” föreslogs 

en särskild handläggare av 

säkerhetsfrågor. Bengt Johansson 

ska samordna det fortlöpande 

säkerhetsarbetet utifrån 

tagna beslut och styrdokument. 

Jan Erik Björnberg har av hälsoskäl 

lämnat sitt jobb som 

chef för Ekebylunds behandlingshem. 

Han ska i stället 

arbeta som särskild utredare 

på huvudkontoret, organisatoriskt 

placerad på SiS administrativa 

avdelning. Lars Aldén 

är tillförordnad institutionschef 

på LVM-hemmet. 

SiS FoU-stab 

har en ny 

medarbetare. 

Erna Gudmundsdottir 

arbetar sedan 

slutet av maj 

som assistent 

och utred- 

Erna Gudmundsdottir 

ningssekreterare. Hennes vikariat 

varar året ut. 

Tomas Ring, chef för SiS enhet 

för vård och behandling, är 

fram till hösten även chef för 

planerings- och uppföljningsenheten. 

Enhetens tidigare 

chef, Margareta Wihlborg har 

fått en ny 

tjänst på myndigheten. 

Hon 

arbetar nu 

direkt under 

generaldirektör 

Ewa PerssonGöransson. 

[ AKTUELLT ] 

Grönt ljus för pedagogiska måltider 

Efter noggrann granskning har 

Skatteverket bestämt sig för att 

SiS måltidspolicy håller. Tillsynsmåltider 

är okej både på 

ungdomshem och på LVMinstitutioner. 

SiS kan fortsätta med de måltider 

där personal i behandlingssyfte 

har möjlighet att äta 

gratis tillsammans med ungdomar 

och klienter. Nyligen 

kom Skatteverkets besked att 

myndighetens måltidspolicyn 

är i sin ordning. 

– Det har funnits en oro i organisationen, 

säger Anette 

Schierbeck vid SiS juridikstab. 

Hon är glad och lättad över 

beslutet. 

SiS ”Policy för personalmåltider 

och pedagogiska måltider/fri 

kost” specificerar bland 

annat hur många anställda 

som kan 

delta vid 

en så kalladtillsynsmåltid, 

alltså en 

måltid som 

personal 

äter till- 

Anette Schierbeck 

sammans 

med de 

ungdomar eller vuxna som de 

behandlar. 

På SiS-institutioner är det viktigt 

för både ordningen och 

hemkänslan att personal och 

intagna äter tillsammans, och i 

måltidspolicyn anges att normalbemanningen 

ligger på två 

anställda för en grupp på 6–8 

ungdomar/klienter. Är gruppen 

särskilt stökig kan bemanningen 

utökas något. 

I december i fjol hörde Riks- 

revisionen av sig. Man hade 

granskat SiS och tyckte att 

policyn var tveksam. 

– Riksrevisionen menade att 

vi förmodligen tolkade bestämmelserna 

för generöst. De 

rekommenderade oss att ta 

kontakt med Skatteverket för 

en omprövning av tidigare beskattningsbeslut, 

säger Anette 

Schierbeck. 

Nu har beskedet från Skatteverket 

kommit. Verket har beslutat 

att SiS måltidspolicy håller 

i den del som verket hittills har 

prövat, alltså tillsynsmåltiderna. 

Risken för eftertaxering av 

både myndigheten och enskilda 

anställda finns inte längre. 

I beskedet poängterar Skatteverket 

att institutionerna 

från fall till fall måste bedöma 

hur många som krävs vid måltiderna, 

och att bedömningar- 


Under SiStonelänken på startsidan hittar du alla webbtips 

i det här numret av tidningen. 

na bör göras med viss restriktivitet. 

Alla frågetecken kring policyn 

är dock inte uträtade. I 

den slår myndigheten också 

fast att anställda som inte deltar 

i tillsynsmåltider ska betala 

Skatteverkets schablonbelopp 

på 64 kr för en lunch eller 

middag. Bara om en institution 

genom skatterättsligt korrekta 

uträkningar kan visa att 

en måltid produceras till en 

kostnad som är lägre än schablonbeloppet, 

kan ett lägre 

pris tas ut. 

Hittills har ett tiotal institutioner 

skickat in ansökningar om 

reducerat pris. 

– Jag kan tänka mig att 

Skatteverket börjar titta på 

dem under hösten, säger Anette 

Schierbeck. 


Tomas Ring 

Ytterligare tre SiS-institutioner, 

Råby ungdomshem Sundbo 

ungdomshem och Folåsa 

behandlingshem, har fått egna 

hemsidor. De nås på adresserna 

www.stat-inst.se/raby, 

www.stat-inst.se/sundbo och 

www.stat-inst.se/folasa. 


Besök fler institutioner. 


Musiken gav självförtroende 

och vilja att ta ansvar 

Linus dagar fylls av gitarrspel och musikproducerande. Trots att han är inskriven 

på Margretelunds behandlingshem pluggar han på gymnasieprogrammet ”Music 

and production” i Skara. På Margretelund ser man stora vinster med att ungdomarna 

utbildar sig utanför institutionen. 

> Linus, 16 år, testar några ackord ur 

Totos låt ”Africa” på elgitarren och 

skruvar lite på förstärkaren enligt lärarens 

anvisningar. Plötsligt dånar musiken ur 

högtalarna i replokalen på Music factory i 

Skara. Lektionen kallas ensemble och de 

sju eleverna i bandet håller på att finslipa 

inför ett uppträdande en vecka senare. 

Egentligen är Linus omhändertagen 

enlig LVU och inskriven på Margretelunds 

utrednings- och behandlingshem i 

Lidköping, men sedan i februari i år studerar 

han på halvtid på gymnasieprogrammet 

”Music and production”, som 

hör till Katedralskolan i Skara. Det är ett 

samhällsvetenskapligt program med 

musikinriktning, där eleverna läser till 

musiker och musikproducent. 


Skolan har blivit vändpunkten i Linus 

liv. Efter flera år på behandlingshem och i 

familjehem ser han plötsligt positivt på 

framtiden. 

– Musiken har varit avgörande, men det 

har också varit viktigt att få lära känna 

nya vänner och lärarna. Om jag inte hade 

börjat här hade jag nog fortsatt att skita i 

allt, säger han. 

Den här veckan har eleverna individuell 

uppspelning på sina huvudinstrument för 

lärarna. Överallt i de ljudisolerade rummen 

sjungs och spelas det. Linus stormtrivs 

i miljön och är inte alls nervös inför 

sin uppspelning. Han har alltid varit 

musikintresserad, men visste inte hur 

musikalisk han var eftersom intresset ald- 

Lär sig spela in. Efter soundcheck är det dags att lägga på sången. Linus och klasskamraterna Anton 

Gustafsson, Johan Andersson, Erik Bjerknes, Hanna Andersson och Johanna Lindén lär sig använda 

mixerbordet. Foto: Lena Garnold 

rig fångats upp. När han var tolv år lärde 

han sig ett par gitarrackord på ett behandlingshem 

i Skövde, sedan har han lärt sig 

själv. På Margretelund såg musikläraren 

hans talang och frågade om han ville söka 

till musikgymnasiet i Skara. Linus gjorde 

antagningsprov precis som alla andra 

elever. Bob Dylans ”Knocking on heaven’s 

door” på gitarr och gehörsprovet på congas 

blev inträdesbiljetten. 

På Margretelund har den pedagogiska 

ledaren Kenneth Holgersson i flera år 

arbetat för att eleverna ska gå i skola 

utanför institutionen, och i dag gör drygt 

hälften av ungdomarna det. 

– Om man ger eleverna förtroende så 

tar de ansvar. I en vanlig skola får de 

känna sig ”normala”, träffa andra lärare 

och nya vänner. Det är en bra drivkraft, 

säger Kenneth Holgersson. 

Ofta blir det positiva spridningseffekter. 

För Linus del har musikundervisningen 

blivit en morot att klara av den allmänna 

behörigheten i basämnena. Det är ett 

måste för att han ska få fortsätta på 

musikgymnasiet i höst. Än har han en bit 

kvar, men han jobbar på. 

– Det känns bättre att få ta ansvar och 

göra något själv, än att bara ta emot, säger 

Linus som tidigare läste engelska på komvux 

utanför institutionen, men han trivdes 

inte med lärarna och hoppade av. 

Kenneth Holgersson medger att det inte 

är odelat enkelt att låta ungdomarna gå i 

andra skolor. Det bygger på att lärarna 

har förståelse för de problem som kan 

uppstå, och att ledningen på institutionen 

backar upp eleven. Först måste ungdomarna 

gå en tid i Margretelunds skola så 

att lärare och elever känner och litar på 

varandra.

– Generellt sett kan det bli ett risktagande. 

Men vi får bygga upp nätverket kring 

eleven och göra klart att om det inte fungerar 

så är det slut, säger Kenneth Holgersson. 

Samtidigt är det viktigt att undervisningen 

ligger på en realistisk nivå och att 

ungdomarna inte har för höga krav på sig. 

De måste få komma för sent och misslyckas. 

– Visst går jag på nitar ibland, säger 

Kenneth Holgersson. Men jag litar på 

ungdomarna. Det har visat sig fungera 

bra. 

För Linus har det inte varit några problem 

att börja i musikgymnasiet i Skara. 

Eftersom hans skolgång har varit bristfällig 

har han haft en individuell studieplan 

med extra undervisning i vissa ämnen. 

Skolans filosofi är att musikbegåvade 

elever inte ska hindras att gå där bara för 

att de har dåliga betyg. Därför vägs betyg 

och talang samman vid antagningsprovet. 

Att Linus kom från en institution var 

inget som rektorn reflekterade över. 

De andra eleverna vet att Linus bor på 

institution, men när de har frågat varför 

har Linus sagt att ”det bara blev så”. 

– Sedan har de inte frågat mer, det är 

skönt. Det har varit viktigt att jag fått 

känna mig som de andra. Jag vet inte varför, 

men det har varit bra, förklarar Linus 

efter en lektion i ämnet musikstudio, där 

han får lära sig musikproduktion. 

I samma studio som bland andra Lena 

Philipsson och Mel C har spelat in skivor 

övar Linus och hans kamrater sig på att 

sköta tekniken och spela in olika instrument. 

Låten är Chers ”If I could turn back 

time”, och förra gången lades trummorna 

och Linus gitarr på. I dag är det dags för 

sång. Medan en elev tar på sig hörlurarna 

och ställer sig bakom mikrofonen i sångbåset 

samlas de andra runt mixerbordet. 

Linus ser fram emot att få börja läsa i 

Skara på heltid till hösten. Om han tar 

studenten från musikgymnasiet blir han 

den första elev från SiS som gör det. Och 

Linus har bestämt sig för att klara det. 

Han har nyligen flyttat till en utslussningslägenhet 

i centrala Lidköping och 

hoppas att hans LVU ska försvinna snart. 

Läser du någon annans tidning? 

Vill du ha en egen kostnadsfri prenumeration på SiStone? 

Skicka eller faxa kupongen till oss: 

SiStone, Box 163 63, 103 26 Stockholm. Fax 08-453 40 50. 

Ja, jag vill ha en egen SiStone! 

Namn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

Utdelningsadress . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

Min arbetsplats (frivillig uppgift) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

Lektion i ensemblespel. Linus och hans klasskamrater ska öva på att spela i band och Linus ställer in 

förstärkaren. Foto: Lena Garnold 

Skicka också en förteckning över de 

forskningsrapporter som SiS givit ut. 

I framtiden vill han gärna bli musiker. 

Kanske som någon av förebilderna i hårdrockbanden 

Iron maiden eller Metallica. 


[ INSÄNT ] 

Betraktelse av signaturen John P. 


POSTTIDNING B 

Vid adressändring, skicka den nya 

och den gamla adressen till: 

Statens institutionsstyrelse, SiS 

Box 163 63 

103 26 Stockholm 

Lärarna på Lövsta underhöll elever och föräldrar med ett stämningsfullt framförande av Idas sommarvisa. Foto: Cecilia Mellberg 

Sommarlov för årets talanger 

Årets pulkaåkare, Årets designer och Årets 

debattör. Alla firades de med diplom när 

sommarlovet kom till Lövsta skolhem. 

En förmiddag när högtrycket just parkerat 

över Vagnhäradstrakten samlades ungdomar, 

föräldrar och personal på skolgården 

för att äta tårta och lyssna på Årets sångfågel; 

en av flickorna sjöng Killing me softly 

med en röst som skingrade de få moln som 

ännu dröjde sig kvar på himlen. 

– Vilken pipa va! Carola, släng dig i 


Under SiStonelänken på startsidan hittar du alla webbtips 

i det här numret av tidningen. 


väggen! hojtade idrottsläraren Assar 

Johansson entusiastiskt när han tog över 

mikrofonen och inledde utdelningen av 

diplom och betyg. 

Personliga diplom till samtliga ungdomar 

är en tradition på Lövsta och 

något som lärarna ser fram emot att ta itu 

med varje år. Talanger och framträdande 

egenskaper lyfts fram och dessutom får 

alla som klarat överhänget på klätterväggen 

en extra utmärkelse. 

– Det är inte alltid så lätt att hitta de rätta 

formuleringarna, men ni ska veta att vi 

alltid gör vårt bästa, sade Assar Johansson. 

När diplomen var slut kallade han fram 

sina lärarkollegor och tillsammans sjöng 

de Idas sommarvisa. Sedan var avslutningen 

över och Årets basketspelare, 

Årets fotbollstjej och de övriga ungdomarna 

traskade iväg mot sommarlovet. 

Temperaturen hade stigit ytterligare någon 

grad och bakom skolhusen glittrade 

sjön Sillen. 

Torbjörn Tenfält

SiStone nr 3/06 (pdf 1,4 MB, nytt fönster) - Statens Institutionsstyrelse

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?