Ladda ner Järnets roll - Sydsvensk Arkeologi AB

Järnets roll 

Skånelands och södra Smålands järnframställning 

under förhistorisk och historisk tid 

Red. Bertil Helgesson

Förord 

Det sydsvenska kulturlandskapet under järnåldern och in i historisk tid beskrivs 

ofta som ett agrarlandskap. Detta äger sin riktighet inom de centrala slättbygderna 

men i många delar av södra Sverige kom andra näringar att komplettera 

agrarekonomin. Inom vissa områden kom dessa näringar att helt dominera. 

En av dessa näringar var järnhanteringen. Från järnålder och in i historisk tid 

finns många spår av denna näring som kunde få karaktären av småindustrier. 

Det är tydligt att det finns ett skifte i denna näring under 1600-talet när järnhyttorna 

i Bergslagen blir en grundpelare i det svenska stormaktsväldet och Skånelandskapen 

blir svenska. Mycket av den sydsvenska järnhanteringen dör ut. 

Under de senaste 10 åren har en rad nya undersökningar gjorts av järnhanteringsplatser 

i södra Sverige, både från järnålder och från tidig historisk tid. Denna 

järnhantering har presenterats i ett antal artiklar men är dåligt känd jämfört 

med den i Bergslagen och i södra Jylland. För att råda bot på detta anordnades 

en konferens vid Regionmuseet Kristianstad den 3 maj 2007 med titeln Järnets 

roll. Skånelands och södra Smålands järnframställning under förhistorisk och historisk 

tid. Här presenterades en rad nya undersökningar av järnhanteringsmiljöer 

och vi fick möjligheter att diskutera många olika aspekter på järnhanteringen. 

I denna bok presenterar föredragshållarna vid konferensen olika aspekter på 

järnhanteringen i södra Sverige. Publikationen skall ses som en sammanfattning 

av kunskapsläget för järnhanteringen i denna del av Sverige men också som en 

plattform för vidare forskning inom området. En viktig erfarenhet från konferensen 

var att den visade på behovet av att sammanställa kunskap och resultat 

från de olika undersökningar som sker på olika håll i de sydsvenska länen. Det 

är med stor tillförsikt man kan se an på kommande undersökningar. 

Vi vill rikta ett stort tack Prytziska fonden och Ebbe Kocks stiftelse som möjliggjorde 

konferensen och tryckandet av denna bok. 

Kristianstad i februari 2009 

Barbro Mellander

Innehåll 

Om järnets roll 7 

Gert Magnusson 

Introduktion till skånsk järnforskning och en tur i den 

nordskånska skogsbygden 19 

Anders Ödman 

Vems var järnet? 33 

Tony Björk 

Det äldsta halländska järnet 51 

Per Wranning 

Järn, slagg och krukskärvor 65 

Johan Åstrand 

Järnhantering 75 

Bo Strömberg 

Tekniska skillnader och likheter i tid och rum 85 

Lena Grandin 

Järnets ortnamn i Skåne 99 

Ola Svensson 

Slutord 111 

Bertil Helgesson

Rubriken på denna konferens är järnets roll. Man kan läsa 

in mycket i en sådan rubrik. Gång på gång får man klart för 

sig vilken stor betydelse just järnet, i våra dagar kanske bättre 

stålet, har för oss människor och vilken roll järnet har spelat 

i den svenska historien. Ja varför inte se det i ett europeiskt 

eller ett globalt perspektiv. Järnet har fullkomligt förändrat 

villkoren för människorna överallt på jorden. Idag lever vi i 

en högkonjunktur, som drivs av en indisk och kinesisk utveckling 

med en allt större produktion av stål för att utveckla 

dessa väldiga länders infrastruktur. Sverige är en mycket liten 

aktör på den internationella scenen, men om man ser till 

produktionens betydelse lokalt kan det ju innebära att man 

vill flytta hela städer och samhällen, som Kiruna och Malmberget, 

trots att deras produktion är bara 1,6 % av världens 

malmmarknad. Det är en fråga om vilket perspektiv man 

väljer för att förstå järnets roll. Idag ger gruvnäringen och stålindustrin 

ett exportnetto om 53 miljarder årligen. Bergslagen 

har sedan medeltiden varit centrum för järnframställningen 

och gruvdriften och sedan slutet av 1800-talet har Bergslagen 

delat detta med Norrbottens stora malmfält, som förde in 

Sverige i det moderna samhället. Järnets eller stålets roll i 

det moderna samhället speglar dess roll i historien och dess 

betydelse sedan forntiden. 

Forskningsbakgrund 

Under början av 1900-talet var Sverige föremål för mycket 

omfattande samhällsförändringar. Städer som Stockholm, 

Göteborg och Malmö omvandlades till moderna storstäder. 

Industrin ledde moderniseringen och omvandlingen. Äldre 

anläggningar övergavs och nya byggdes. Den äldre tekniken 

Om järnets roll 

Bergslag, järn och marknad under vikingatid och medeltid 

Gert Magnusson 

baserad på mekanik ersattes av elektrifieringen. En epok i den 

svenska industrins historia, som hade sina rötter i medeltid 

och stormaktstid, var utsatt för en omvälvande modernisering. 

Gamla metoder, som t ex Lancashiresmidet höll på att 

försvinna. Många små masugnar blåstes ned för att aldrig 

mer tändas. Hela samhällen omvandlades. Några människor 

såg omvandlingen med oro och hur deras barndoms samhällen 

förvandlades eller helt försvann. Andra anläggningar 

växte genom omfattande investeringar. De gamla produktionsformerna 

försvann, men lämnade efter sig monumentala 

anläggningar, främst gamla masugnar. Några som såg detta 

önskade göra något – dokumentera det försvinnande samhället 

och bevara en del av de anläggningar, som man uppfattade 

var dömda att försvinna. Centrala personer i denna process 

var bruksdisponenten Carl Sahlin vid Laxå bruk, arkitekten 

Ferdinand Boberg, officeren och senare museichefen Torsten 

Althin och hans medhjälpare Nils Åkerhielm samt den unge 

arkeologen John Nihlén. Man arbetade på olika sätt, men 

inom ramen för den tidens kulturminnesvård. Industrins 

minnesmärken presenterades på den stora jubileumsutställningen 

i Göteborg 1923 och några år senare grundades Tekniska 

museet i Stockholm. Ferdinand Boberg dokumenterade 

med sina teckningar anläggningar, som just hade tystnat eller 

som var på väg att tystna, Torsten Althin byggde upp Tekniska 

museet i Stockholm och slutligen John Nihlén genomförde 

de första omfattande fornminnesinventeringarna av den äldre 

järnhanteringens lämningar i Södra Sverige, Småland, Skåne 

och Halland samt Gotland. Hans studier och sammanställningar 

har varit de klassiska för den arkeologiska forskningen. 

Den som ställde sig bakom och stöttade dessa forskare, men 

7

som också forskade intensivt själv, var Carl Sahlin, som också 

var fullmäktige i Jernkontoret. Här lades grunden till Jernkontorets 

engagemang för branschens historia. Carl Sahlin 

visade på en betydande förhistoria i Bergslagen och att det 

var viktigt att utforska den. Sahlin inspirerade arkeologer och 

kulturhistoriker till betydande arbeten. 

I kretsen runt Carl Sahlin fanns många av vårt lands mer 

namnkunniga historiker, som gjorde betydande insatser. 

Hans Hildebrand hade redan på 1880-talet uppmärksammat 

bergslagerna i sitt stora arbete om Sveriges medeltid. Under 

1900-talet blev studierna fler. Falu koppargruvas betydelse 

studerades av historikerna Sven Tunberg, Tom Söderberg, 

Birgitta Odén, Bertil Boëthius, ide och lärdomshistorikern 

Sten Lindroth m fl. Forskningen var till en början främst 

inriktad på Falu gruva och den tekniska utvecklingen där. De 

geografiskt mer omfattande järnbergslagerna har också studerats. 

Här finns betydande arbeten, t ex Bertil Waldéns arbeten 

kring Lerbäcks bergslag i Skyllberg 1346, 1646, 1946 eller de fem 

banden kring Fagersta brukens historia och Norberg genom 600 

år. I den sistnämnda går Karl Gustaf Stahre noga igenom de 

olika versionerna av Norbergs privilegiebrev från år 1354 och 

Kjell Kumlien och Ulla Norman tolkar och tecknar bilden 

av den medeltida bergshanteringen och bergslagen. Till detta 

kan läggas ett stort antal bruksmonografier. Jernkontoret har i 

en serie böcker kallade Svenskt järn och stål låtit tre av landets 

mer betydande ekonomhistoriker Karl-Gustaf Hildebrand, 

Arthur Attman och Martin Fritz skildra perioden från 1600talets 

början och fram till 1990-talet. Forskarna bearbetade 

frågorna kring gruvdriftens ursprung, den teknikhistoriska 

utvecklingen och metallhanteringens betydelse i Sveriges historia. 

En betydande fråga var de medeltida osmundarna. Vad 

var en osmund? Var den gjord av direktframställt myrjärn 

eller var den av härdfärskat tackjärn? 

Långt efter Sahlins död skapades ett Bergshistoriskt utskott 

vid Jernkontoret 1968 och har sedan dess varit en mötesplats 

för industrifolk och kulturmiljövårdare. Den första arbetsuppgiften 

som man arbetade stort med var frågan om vad 

8 

den medeltida beteckningen osmund stod för. Man bildade 

en ”osmundgrupp” och 1974 lade man fram en slutrapport, 

som egentligen inte gav några direkta svar. Man hade i stort 

sett arbetat med samma historiska källmaterial som man 

studerat tidigare under 1900-talet. Man ställde nu frågorna 

tydligare och efterfrågade ett nytt källmaterial. Arkeologerna 

Inga Serning och Åke Hyenstrand påpekade betydelsen av 

bevarade fornlämningar och att vi där kan ha det källmaterial, 

som kan belysa dessa frågor. Sedan John Nihléns inventering 

i Småland på 1920-talet hade man registrerat slaggvarp i 

samband med fornminnesinventeringen för den ekonomiska 

kartan. De betraktades inte som fasta fornlämningar förrän på 

1960- talet, då Inga Serning undersökte några blästerugnar i 

Dalarna och lyckades att datera dem med hjälp av 14 C-datering 

till vikingatid. 

Den moderna forskningen kring järnhanteringens historia 

började med en studie av Olof Arrhenius kring fosforhalten 

i en stor mängd fornsaker i Statens historiska museums samlingar. 

Arrhenius menade att den höga fosforhalten berodde på 

att man redan under forntiden brukat fosforrika bergmalmer 

(Arrhenius 1959). Det var ett debattinlägg som startade en hel 

rad studier och det var i det sammanhanget vi kan se Inga Sernings 

undersökningar av järnframställningsplatser i Dalarna. 

Sernings studier bidrog direkt i en då aktuell debatt med helt 

nya resultat och Åke Hyenstrand lyfte fram inventeringsmaterialet. 

Från mitten av 1960-talet betraktades blästbrukets 

lämningar i form av slagghögar som fasta fornlämningar. En 

serie regionalstudier kring blästbruket fortsatte under 1970talet 

i Dalarna, Västergötland, Jämtland, Härjedalen och 

Hälsingland. Senare under 1980-talet tillkom studier i Skåne 

och Halland. Stora delar av landet blev inventerat och över 

7000 platser med blästbruk registrerades. I mitten av 1970talet 

publicerade Åke Hyenstrand sitt arbete Hyttor och järnframställningsplatser 

(1977). Där pekade han ut bergsbrukets 

lämningar i Bergslagen och året därpå tog han initiativet till 

undersökningarna av Lapphyttan utanför Norberg. Resultaten 

där blev sensationella. Arkeologerna påträffade en komplett

Fig. 1. Kartan visar relationen förhistorisk bygd, genom 

utbredningen av förhistoriska gravar (gult). Det gröna 

området visar äldre skogsbygder med få eller inga förhistoriska 

gravar. De svarta prickarna visar förekomster 

av huvudsakligen vikingatida och medeltida järnframställningsplatser. 

De orangefärgade områdena visar de 

medeltida bergslagernas utbredning. De svarta kvadraterna 

visar medeltida städer med slagglager och i flera 

fall även smedjegator. 

9

medeltida hytta med masugn, rostgrop, färskningshärdar, stall, 

bostadshus, mm. Undersökningarna vid Lapphyttan visade att 

det kunde finnas välbevarade medeltida hyttor i Bergslagen. 

I samband med att fornminnesinventeringen kom till 

Örebro län 1980 och den gamla bergslagen vid Lerbäck inventerades, 

började man att systematiskt registrera de bergshistoriska 

lämningarna i form av gruvor och hyttor. Detta material 

har sedan 1992 publicerats inom projektet Atlas över Sveriges 

bergslag. När 19 av 23 bergslager är färdigställda har man 

registrerat över 10 000 gruvor och mer än 700 hyttplatser. 

Det är betydligt fler än vad som tidigare uppskattats att det 

skulle ha funnits. På många sätt har det visat sig att bergslagslandskapet 

varit mer ålderdomligt än man tidigare trott, 

med tanke på den omfattande industriella utvecklingen under 

senare delen av 1800-talet och 1900-talet. Odlingslandskapet 

har månghundraåriga anor och till stora delar har vägnätet 

samma sträckningar som under 1600-talet. Hittills har projektet 

avkastat en avhandling kring bergsbruket i Tunaberg i 

Södermanland (Skyllberg 2001). 

Under 1990-talet utvecklades studierna av den sydsvenska 

järnhanteringen genom fyra betydande forskningsprojekt. 

Det var en uppföljare till John Nihléns 20-tals studier 

i Småländsk järnhantering genom 1000 år. Projektet leddes av 

professorerna Bengt Berglund och Lars-Olof Larsson och 

de vidgade de äldre studierna. De gav en ny bild av den 

småländska järnhanteringen och bl a kunde man belägga 

en tydlig senmedeltida industriell fas i västra Småland. Där 

Nihlén redovisat 150 blästbruksplatser, kände man nu till 

drygt 2000 och dateringar var huvudsakligen vikingatid och 

äldre medeltid (Rubensson 2000, sid 271). Det andra projektet 

drevs av Anders Ödman i norra Skåne. Här visade man 

på tydliga samband mellan de tidigmedeltida borgarna och 

järnhanteringen med ett drag av feodalisering (Ödman 2001, 

2005). Blästbrukets omfattning och roll bearbetades inom 

Västergötland och presenterades med en tyngdpunkt till södra 

Västergötland av Lars-Erik Englund (2002). I Halland drevs 

ett gemensamt nordiskt projekt kring den äldsta i skrift kända 

10 

Järnmöllan. En tidigmedeltida järnmölla undersöktes. Den 

har länge setts som ett exempel på hur cisterciensermunkarna 

spred teknik över Europa. Undersökningen visade istället 

att när munkarna fick kontroll över området, så lade de ner 

järnhanteringen och satsade sannolikt på något annat som 

nämndes i Absalons donation, nämligen saltframställning, 

trävaror eller svinavel (Olsen 2004). 

I samband med betydande vägbyggen framförallt E4 

genom södra Småland och norra Skåne undersöktes flera 

fornlämningar efter den äldre järnhanteringen (Lagerås 2007, 

Åstrand 2006, 2007). Undersökningarna riktades bl a mot 

en skogsgård i utmarksläge, som gav en väsentlig ny kunskap 

kring en perifer bebyggelse och dess försörjningssystem. Motsvarande 

undersökningar har även skett i Närke, Uppland, 

Halland, Småland och Skåne. Många järnframställningsplatser 

undersöktes och genom noggranna laboratoriestudier kunde 

man rekonstruera blästerugnar och studera en tidig järnhantering. 

Under Eva Hjärtner-Holdars ledning har man byggt 

upp ett arkeo – metallurgiskt laboratorium i Uppsala som 

har gett helt nya möjligheter till tekniska studier av den äldre 

järnhanteringen. Genom detta laboratorium har man fått en 

fördjupad syn på den äldre järnhanteringens tekniska kunskap, 

något som man tidigare bara kunnat ana sig fram till. 

Det sista benet har varit utvecklingen av industriminnesvården. 

Den byggde vidare på 1920-talets arbeten, men revitaliserades 

genom Marie Nissers arbeten på 1960- och 70-talen. 

Ett arbete hon drivit hårt sedan dess inom institutionen för 

teknikhistoria vid KTH i Stockholm. Ängelsbergs bruk blev 

ett av pilotprojekten för byggnadsvårdsåret 1975. Ett annat var 

Falu gruva som det andra betydande industriminnet. Båda 

dessa har senare blivit upptagna på Unescos världsarvslista. 

Inom Jernkontorets bergshistoriska utskott blev Nils Björkenstam 

från Uddeholm en av de drivande. Han var med 

och grundade värmländska industriminnen och stöttade 

arbetet med Lapphyttan under många år. Själv gjorde han 

betydande arkivstudier kring den tekniska utvecklingen av 

den europeiska järnhanteringen under medeltiden (Björken-

stam 1991). Hans huvudtes var att de många olika teknikerna 

var anpassningar till olika typer av malmer, som funnits inom 

det europeiska bergsbruket. Sedan har vissa tekniker, som t 

ex masugnen haft en större utvecklingspotential och slutligen 

under 1800-talet blivit mer eller mindre allenarådande för att 

producera järn ur malm. Mycket av industriminnesvården 

har arbetat med industrins byggnader och tekniska utrustningar 

från 1800- och 1900-talen, det vill säga relativt sen tid. 

Det viktigaste här var att den formulerade problemen kring 

den äldre tekniken och dess betydelse. Till det industrimässiga 

fältet kan man också räkna en rekonstruktion av den 

medeltida Lapphyttan, som byggts utanför Norberg. Där har 

man gjort ett flertal försök att göra tackjärn på medeltida vis. 

Man har ännu inte lyckats få processen att gå så bra som den 

gjorde under medeltiden. Tackjärn bildas i ugnen, men det 

sker ingen separation mellan tackjärn och slagg. Erfarenheterna 

från försöken visar hur svårt det har varit och vilken 

betydande kunskap som medeltidens bergsmän har haft. 

Vikingatidens järnhantering 

Vikingatiden var en dynamisk period i järnhanteringens historia. 

Den ökade efterfrågan av smide, som man kan se i 

det arkeologiska materialet följdes av en betydande ökning 

av det tekniska kunnandet kring järnets olika egenskaper. 

Smidet utvecklades på ett intressant sätt. De berömda ”äkta 

Ulfbert” svärden visar på ett omfattande tekniskt kunnande 

och förmåga att framställa olika kvaliteter av smidbart järn 

med mycket olika hårdhet (Williams 2007). Det har även 

varit möjligt att urskilja dåliga kopior av de riktiga svärden. 

Även det vikingatida spjutsmidet visar högt tekniskt kunnande 

med damaskerade spjutspetsar runt hela Östersjön, med 

speciella smedjor och verkstäder (Creutz 2003). Det tekniska 

kunnandet påverkade en rad andra produkter, som t ex liar, 

yxor, eldstål och dragstål. De sistnämnda var av betydelse för 

till exempel utvecklandet av timmerbebyggelse. 

Det tekniska kunnandet visade sig kanske bäst i vapensmidet, 

men det är inom den vardagliga järnhanteringen vi ser 

en annan sida. Under perioden ökade järnkonsumtionen på 

ett sätt den inte gjort tidigare. Jordbrukredskapen blir större 

och tyngre, vilket fordrar större tillgång på metall (Myrdal 

1999). Den vikingatida järnframställningen var så vitt vi vet 

idag helt baserad på blästerugnar och man har tolkat de rika 

blästerugnsområdena i Dalarna och Gästrikland (Baudou 

1963, Hyenstrand 1974, Ambrosiani 1980) som ett resultat 

av Mälarbygdens stora järnbehov. Ett ökat järnbehov möttes 

med fler små anläggningar, där man utvecklade tekniken eller 

att man introducerade nya tekniker. 

De tekniska stegen under tidigmedeltid 

Blästerugnstekniken utvecklades främst under 1200-talet med 

ett flertal ugnskonstruktioner (Magnusson 1986, Englund 

2002). Flera av blästerugnstyperna hade direkta motsvarigheter 

utomlands bland annat i Ruhrområdet (Sönnecken 1985, 

Pleiner 2000). Eventuellt kan de olika blästerugnarna ha varit 

specialiserade för att tillverka olika kvaliteter av järn, som 

behövdes till det avancerade vapensmidet, men också vardagens 

verktyg, t ex stenhuggarmejslar. Blästerugnar krävde 

lite kapital för att anläggas och kunde drivas inom ett familjekollektiv. 

I södra Sverige blev blästbruket omfattande med 

tusentalet blästerugnar i t ex östra Småland. Här utvecklades 

en ”bergslag”, där råvaran var sjömalm och tekniken en enkel 

blästerugn i närmaste torrbacke. Järnhanteringen här hade sin 

stora period 1100- till1400-talen för att sedan klinga av. Järnet 

exporterades över Kalmar som så kallat ”calmarejärn” . 

De stora förändringarna kom i samband med att man 

introducerade vattenkraften i järnhanteringen under 1000- 

eller 1100-talen. Det äldsta skriftliga belägget för detta är Järnmöllan 

i Halland (Olsen 2004), som utgjorde ett gränsmärke 

för en donation av en skog vid Tvååker av ärkebiskop Absalon 

i Lund till Sorö kloster 1197. Dokumentet har varit centralt 

i diskussionen kring cisterciensernas roll i järnhanteringen 

(Lindroth 1955, Karlsson 1988) och i förlängningen den betydelsefulla 

roll klostren hade under 1300-talet som ägare. Det 

som funnits vid Tvååker har varit en vattendriven hammare 

11

och vattendrivna bälgar till sannolikt rennverkshärdar (Magnusson 

2004). Dessa hade sin stora utbredning i Tyskland. 

Järnmöllan var ett nytt tekniskt komplex i ett område som 

haft en tradition med blästerugnar sedan vikingatiden (Magnusson 

2004). 

Den andra stora innovationen under 1100-talet var masugnen 

i den mellansvenska bergslagen och den mer avancerade 

bergmalmsbrytningen. En motsvarande masugn som de i de 

mellansvenska bergslagerna har undersökts i Kierspetal i västra 

delen av Tyskland (Knau & Sönnecken 1995). Innovationen är 

en del av ett vidare större teknokomplex, som omfattar bergmalmsbrytning, 

specialiserat jordbruk, hyttdrift, utvecklade 

kommunikationer, lönearbetare, specialiserade arbetare m m. 

Sannolikt var detta så omfattande att det skapade sina egna 

bebyggelseformer. Det tar sin början senast omkring år 1200 

och vi har dateringar från de flesta bergslager att driften varit 

igång under 1200-talet. Till en början ser det möjligen ut som 

att denna expansion kan ha skett inom bondesamhället under 

skydd av stormän och kyrkligt frälse. De äldsta dokumenten 

visar på att de ledande kretsarna hade ägande i bergverken. 

Det var Torgils Knutsson, Birger Persson på Finsta, kung 

Birger Magnusson och flera av biskoparna. Under mitten 

av 1300-talet framträder gruppen bergsmän som aktivt bad 

kungen om ”privilegier för alla som verkar och bo på berget”. 

Man kan se dessa privilegier, som ett uttryck för en del av det 

lagstiftningsarbete som bedrevs i Sverige under första hälften 

av 1300-talet. 

Alla dessa studier visar på järnhanteringens tekniska 

utveckling och den tekniska kompetensen som fanns hos 

medeltidens järnframställare och smeder. Man har diskuterat 

hur hanteringen har varit knuten till lokala förhållanden som 

förekomsten av olika malmer och vad sådana förhållanden 

haft för betydelse för att utveckla olika tekniker alltifrån olika 

blästerugnar till masugnar. 

En klassisk fråga är om masugnen är utvecklad ur de äldre 

blästerugnarna, om det var en ”ny” teknik utvecklad i Bergsslagen 

eller en introduktion från kontinenten? Hur har den 

12 

tekniska utvecklingen påverkat arbetsorganisationen och hur 

har den vuxit fram kring den tekniska utvecklingen, som masugnen 

innebar? Det var introduktionen av den vattendrivna 

hammaren och masugnen med de vattendrivna bälgarna som 

i grunden förändrade villkoren för järnhanteringen under 

medeltiden. 

Malm och träkol var förutsättningen 

Råvaran till blästerugnarna i Sverige har vanligen varit olika 

typer av limonitmalmer. Det kan ha varit sjö- eller myrmalmer, 

men även s.k. rödjord har i vissa delar av vårt land varit 

en betydande råvara. Malmen har grävts fram på somrarna 

ur myrarna, under det att sjömalmen har man samlat upp 

från sjöbottnarna under vintern, då man kunde arbeta från 

isen. Till de medeltida masugnarna var bergmalmen en förutsättning. 

Det betyder att i det medeltida tekniska komplexet 

kring masugnen ingick även bergsbruk och gruvdrift. 

Förutom malm var ved och träkol viktiga resurser. I de 

flesta metallframställningssammanhang världen över har 

det oftast varit tillgången på skog till ved och kol som varit 

den begränsande faktorn. Endast undantagsvis har malmen 

tagit slut. Skogen var den avgörande naturtillgången för den 

medeltida järnhanteringen. När det gäller den direkta järnhanteringen 

har sannolikt skogen utgjort en oändlig resurs. 

Merparten av arbetet med järnhanteringen bestod av kolning 

och huggning av ved till rostbäddar och blästerugnar. 

Den medeltida myrjärnshanteringens områden 

Nihlén hade avgränsat ett område i östra Småland (Nihlén 

1932) med en tyngdpunkt främst inom socknarna väster om 

Kalmar, Bäckebo, Kråksmåla, Madesjö, Karlslunda Torsås och 

Gullabo. Det har i samband med fornminnesinventeringen 

visat sig vara möjligt att förtäta Nihléns områden och något 

vidga området, men inte att på något mer betydande sätt att 

ändra områdets utbredning. Skillnaden är betydande om man 

ser till antalet järnframställningsplatser. Nihlén hade drygt 150 

registrerade (Nihlén 1932) medan fornminnesinventeringen

på 1970-talet registrerade över 600 platser. I samband med den 

inventeringen genomfördes även ett försök att datera området 

med hjälp av C14. Det var att notera att även detta resultat i 

stort främst kom att verifiera Nihléns datering (Magnusson 

1986:187). Ser man till det senaste projektet finner man att 

det då fanns 2193 järnframställningsplatser kända i Småland 

(Rubensson 2000, sid 271). Då kan man med säkerhet säga 

att det finns betydligt fler. De enda socknar som kan sägas 

vara välinventerade i östra Småland är Karlslunda med 105 

platser och Madesjö med 70 platser. Här har befolkningen 

gjort betydande inventeringsinsatser. Bäckebo med sina 101 

platser ser mycket ut, men här har det aldrig funnits resurser 

till en noggrann inventering. 

Merparten av järnframställningsplatserna i östra Småland 

ligger i det gamla smålandet Möre. Under medeltiden utvecklades 

ett storskaligt blästbruk med tyngdpunkten i skogstrakterna 

mellan Möre och Värend och längs den gamla riksgränsen 

mellan Sverige och Danmark. Expansion in mot de stora 

skogstrakterna verkar ha skett under 1100- och 1200-talen och 

en av de resurser som varit målet för bebyggelseexpansionen 

har tveklöst varit järnet. Här finns mer än två tusen bevarade 

järnframställningsplatser karterade (Rubensson 2000, sid 

271). I de gamla bygderna i Möres kustland finns spår av en 

äldre vikingatida storgodsdrift vid Ljungby, som var bygdecentrum 

i Möre före staden Kalmars grundande. I närheten 

fanns också en Husby, en Smedby och en Rinkaby, ortnamn 

som hör samman med en tidig förvaltning. I Ljungby fanns 

under 1100-talet en curia, ett storgods, som tillhörde Linköpingsbiskopen. 

I den västliga delen av socknen in mot de 

järnbärande skogarna fanns en grupp gårdar, som lydde under 

Ljungby och skattade till linköpingsbiskopen ännu på 1500talet. 

Denna bebyggelse kan ha bebotts av frigivna trälar, som 

efter frigivandet blivit arrendatorer – landbor (Ericson 2001). 

Gårdarna inne i de djupa gränsskogarna mellan de små landen 

i Småland visar hur man centralt runt gården brukat små åkrar 

och i de omgivande skogarna bedrivet järnhanteringen, som 

krävde ved och träkol. Gläntorna som öppnades i skogen blev 

värdefull mark för bete av gårdens kreatur. Typiska sådana 

gårdar är Eskilshult och Århultemåla i Bäckebo socken. En 

del av kolonisationen kan studeras i ortnamnsskicket (Strid 

2006) och dess relation till järnframställningen. 

Under 1100-talet anlades Kalmar och det blev en betydande 

exporthamn för järnhanteringen i området I början av 1300-talet 

dyker det upp ett järn i handelsordningen för staden Flensburg, 

under beteckning calmarejärn och blekingejärn. 

Ser man till det inre av Småland finns det ytterligare ett 

betydande område runt den sentida bergslagen vid Taberg. 

Här har ytterligt omfattande arbeten skett genom amatörarkeologer. 

Tekniskt sett förefaller det vara delvis i alla fall 

skiljda ugnar och teknik i Tabergsområdet och i området 

Östra Småland. Ser man till dateringarna vilka även här har 

skett med hjälp av 14 C finner man att detta område har en 

datering med något tidigare tyngdpunkt än det östra området. 

Den ligger snarare i 1000-talet (Magnusson 1986:192) med en 

fortsättning in i 1200- och 1300-talen. 

Längre västerut från Taberg finns det ytterligare ett betydande 

område i Kind, vilket ligger mot gränsen till Halland 

men i Västergötland. Detta område har sedan några år varit 

föremål för omfattande arkeologiska undersökningar av Lars- 

Erik Englund (Englund 2003). Det har därvid framkommit 

ett mycket omfattande område med järnframställningsplatser 

med oftast två parställda blästerugnar. Detta påminner på 

många sätt om järnhanteringen i Tabergsområdet söder om 

Jönköping. Även här ligger dateringen i vikingatid och äldre 

medeltid. 

Ytterligare ett motsvarande område finns längre norr ut i 

Västergötland, mellan Skara och Skövde. Här har makarna 

Key under en lång rad av år letat efter blästerugnsplatser. De 

har funnit över 400 platser. Ett 50-tal av dessa platser har 

kommit att bli föremål för 14 C-datering. De har givit en datering 

till vikingatid och äldre medeltid. (Jonsson, Magnusson 

& Millberg 2001) Även här ansluter sig ugnstyperna till de i 

Kind och Taberg. Motsvarande ugnar finns även med enstaka 

nedslag uppe i Jämtland. I övrigt förefaller dessa ugnar främst 

13

ha en västlig utbredning och täcker stora delar av Västeuropa 

med fynd både i Västtyskland, Frankrike och Schweiz (Sönneken 

1971 och Sereneels 1990). 

Det kan tyckas att en sådan innovation som masugnen 

och bergsbruket helt skulle ersätta tidigare teknik. Så skedde 

inte, utan blästbruket fortsatte att producera stora mängder 

järn. Småland, Halland, Västergötland, Dalarna, Härjedalen, 

Hälsingland, Jämtland var de stora områdena för järnhanteringen 

under medeltiden, med en hög produktion under 1200- 

till 1400-talen. Under denna tid var det vanligt att järnet i 

de skriftliga källorna ofta anges med ursprungsområde, t ex 

jemptejern, härdalsjern och calmarejern. 

I Halland, Skåne, Jämtland och Härjedalen, som före 1645 

resp. 1658 var en del av det danska riket kom myrjärnshanteringen 

att bli mycket utvecklad. I mångt och mycket ligger 

dessa betydande järnframställningsområden i direkt anslutning 

till de gamla medeltida gränsområdena mellan Sverige 

och Danmark eller Sverige och Norge. 

Det medeltida bergsbruket och Bergslagen 

Under den äldre medeltiden skedde betydande förändringar 

inom järnhanteringen i Skandinavien och i Tyskland. Under 

1100-talet uppträder i den svenska bergslagen de första masugnarna. 

En sådan masugn har blivit föremål för en mer omfattande 

undersökning. Det är Lapphyttan i Norbergs bergslag. 

Genom 14 C-datering har det varit möjligt att datera den äldsta 

fasen av Lapphyttan till 1100-talet (Magnusson 2003). Det är 

ett av de tidigaste beläggen för masugnar i Europa. Möjligen 

kan det finnas masugnar även i Tyskland vid denna tid, men 

de tidigaste man hittills har daterat är från 1200-talet. 

Det medeltida bergsbruket i Sverige omfattade i huvudsak 

brytning av kopparmalm och järnmalm och mot slutet 

av medeltiden även en del silver. Malmen bearbetades till 

metall i hyttor. Den första gång vi möter ordet hytta i svenska 

språket är i upplandslagmannen Birger Perssons testamente 

1328. Birger Persson var far till den heliga Birgitta. När man 

läser hennes beskrivning av skärselden, ser man att hon var 

14 

väl förtrogen med vad som hände i en masugn. Redan 1288 

möter vi Kopparberget i Falun i ett skriftligt dokument. Ytterligare 

ett tidigt dokument, som nämner bergsbruket, är ett 

bytesbrev från 1303 mellan marsken Torgils Knutsson och 

kungen Birger Magnusson. I detta brev nämns bland annat 

både järn- och stålberget i Norberg. 

Norbergs bergslag var en av de äldsta järnbergslagerna. 

Centralt låg de betydande gruvfälten vid Norberg, Kolningsberg 

och Klackberg, vilka sannolikt avsågs i brevet 1303 som 

stålberget och järnberget var Risbergsfältet, där Bondgruvan 

var i bruk ända fram till 1981. Runt gruvorna låg hyttorna, 

vilka många finns nämnda vid namn redan under medeltiden 

eller i jordeboken 1539. Man kan se en viss skillnad, då det 

förefaller som om skogen närmast gruvorna avsatts till gruvdriften 

och att hyttorna haft sina skogar i områdena runt om. 

Det kan i många fall röra sig om åtskilliga kilometrar runt 

gruvorna till hyttorna. Detta krävde transporter, men också 

en omfattande organisation, formulerad och styrd av de lokala 

bergsmännen. Norberg fick sitt privilegiebrev 1354 och det var 

det privilegiebrev, som styrde verksamheten vid järnbergen. 

Tillsammans med Kopparberget/Falun fick Norberg sedan 

sina privilegier förnyade varje gång en ny svensk kung bestiger 

tronen. Den siste kung, som förnyade privilegiebreven var 

Gustaf Wasa. 

Med uppkomsten av bergsbruket förändrades järnhanteringen 

och får från denna period en karaktär av industri 

från att ha varit mer ett hantverk. Med hjälp av masugnarna 

kunde man minst tiofaldiga produktionen per plats per dygn. 

Masugnen krävde en helt annan organisation av arbetet än 

vad de äldre och samtida blästerugnarna gjorde. Masugnen 

arbetade dygnet runt och kunde inte stoppas. Detta fordrade 

att människan anpassade sig efter tekniken. Man fick indela 

arbetarna i lag, vilka sedan fick arbeta i skift, sannolikt om 12 

timmar. Masugnsanläggningarna fordrade avsevärt mycket 

mer kapital för byggandet av själva ugnen. Detta medförde 

att man bildade s k hyttlag där varje andelsägare hade sin del 

i vinsten och även i investeringarna. Andelarna kunde sedan

köpas och säljas. De första skriftliga källorna om gruvhantering 

talar just om byten eller försäljningar av sådana andelar, 

till exempel mellan Torgils Knutsson och den dåvarande 

kungen Birger Magnusson 1303. 

Bergsmännen och bergsmanshyttorna 

I källorna från medeltiden möter vi en ny social grupp i 

Sverige, bergsmännen. De skulle sedan komma att driva sin 

verksamhet vid hyttorna och gruvorna fram till 1900-talets 

början, då de sista bergsmanshyttorna blåstes ned i Dalarna 

och Västmanland. 

Bergsmännen har i många sammanhang beskrivits som 

bönder, med järnhanteringen som en betydande binäring. 

Mycket tyder på att så har det inte varit, utan mer tvärs om. 

Man har hela tiden behövt jordbruket, för att kunna bedriva 

bergsbruket, som varit det centrala. Arbetet vid gruvor, hyttor 

och i kolningsskogen har hela tiden varit ytterligt transportintensivt. 

Körslorna har krävt dragdjur, hästar. Hästar behövde 

havre. Till detta har även bergsmännen haft en stor grupp människor 

anställda för hyttdriften, vilka också behövde mat. 

Bergsmännens arbete hade både kollektiva och enskilda 

arbetsmoment. Vid gruvan var arbetet organiserat i ett gruvlag, 

där bergsmännen var delägare. Gruvlaget anställde gruvdrängar, 

vilka arbetade med att bryta malmen och att ösa vatten ur 

gruvorna. Gruvarbetarna förde upp malmen på ett malmtorg, 

där all den brutna malmen skulle läggas samman i lika stora 

högar. Bergsmännen fördelade sedan malmen mellan medlemmarna 

i gruvlaget med lottens hjälp. 

Det var varje bergsmans enskilda angelägenhet att föra 

malmen från gruvan till hyttan, vilken kunde ligga flera mil 

bort från gruvan. Till de enskilda arbetsuppgifterna hörde 

också kolfångsten. Detta arbete kunde dels ske i bergsmannens 

egna skogar med hjälp av koltorpare dels genom att man 

köpte träkol från kringboende bönder. Det var den enskilde 

bergsmannens uppgift att se till att han hade tillräckligt med 

träkol för sin drift i masugnen. 

Arbetet vid hyttan var indelat i en privat och en kollektiv 

sfär. Till de enskilda arbetsuppgifterna hörde rostningen av 

malmen i rostbåset på hyttbacken. Det viktigaste kollektiva 

arbetet var att underhålla själva masugnen, med dess vattenhjul 

och bälgpar och uppvärmningen av ugnen innan man 

kunde börja sätta upp malm på ugnen. Uppvärmningen av 

ugnen varade ett par veckor, därefter kunde man sätta upp 

malmen. Det var åter ett enskilt arbete, där man fördelade 

turordningen med lottdragning. Därefter blåste varje bergsman 

sitt rede, det vill säga sin malmhög, och tog tillvara sitt 

tackjärn, som han sedan som ett enskilt arbete färskade i sin 

osmundhärd till en typ av klimpjärn, som vi känner från medeltiden 

under beteckningen osmund. Första gången osmund 

nämns i skrift var på 1200-talet och osmundjärn tillverkades 

ännu på 1700-talet. 

Bergsmannen var främst att se som en företagare, med 

en mindre grupp anställda. Dit hörde smeder, legomän och 

legokvinnor. Det är att märka att det fanns en stor grupp 

kvinnor vid de svenska gruvorna fram till 1870-talet, då de 

av någon oklar anledning försvann. 

Järnhanteringens betydelse utanför de direkta 

bergslagerna 

En viktig aspekt när järnet massproducerades, är att det blev 

en produkt som både kunde gå som en handelsvara över Östersjön, 

men även ligga till grund för en betydande smidesverksamhet 

i en del av de medeltida städerna. Svenska medeltida 

städer med betydande smidesverksamhet var Lödöse, Kalmar, 

Söderköping och Visby. Här har det funnits betydande smideskvarter. 

Motsvarande situation fanns även vid Lübeck och 

i Gdansk. Här förädlades stora delar av det svenska järnet till 

olika smidesprodukter under 1300-, 1400-, och 1500-talen. 

Järnhanteringen har haft en mycket stor betydelse utanför 

de direkta bergslagerna. Hit hör ju bland annat sannolikt en 

stor del av städerna i Mälardalen, vilka säkert på det ena eller 

andra sättet varit indragna i metallhanteringen. Notabelt är 

att grundläggandet av många av mälarstäderna i tid sammanföll 

med metallhanteringens äldsta fas i Bergslagen. Viktiga 

15

städer var Arboga, Köping, Västerås, Enköping, Stockholm, 

Mariefred med flera. Det är att notera att under senmedeltid 

har samtliga dessa städer t ex järntorg, vilka har varit av den 

allra största betydelsen för den administrativa och kommersiella 

delen av metallhanteringen. Dessa städer spelade säkert 

en betydande roll redan från början av metallhanteringen. 

Järnet i Visby 

I samband med att man lade ned vattenledning i Visby på 

1920-talet, kom den då unge John Nihlén att genomföra rent 

banbrytande undersökningar som bland annat belyste Visbys 

äldsta historia. I området runt Smedjegatan i norra delen av 

staden fann Nihlén omfattande slagglager, som huvudsakligen 

utgjordes av smideslagger till en uppskattad omfattning av 

cirka 7500 kubikmeter (Nihlén 1927:682). Nihlén daterade 

slagglagret till i huvudsak tiden före 1250 genom att hänvisa till 

Roosvals datering av Helgeandskyrkan (Nihlén 1927:684). 

Nihlén diskuterade slagglagrets betydelse och framhöll 

några stycken av Utömalm (Nihlén 1927:688) och formulerade 

en hypotes om import av Utömalm till Visby, vilket 

sedan skulle ha reducerats till järn där. Samtidigt noterade 

Nihlén att slaggen inte direkt talade för en reduktion av malm 

utan snarare om smide (Nihlén 1927:693). Den mesta slaggen 

i samband med smide uppkom då man hettade upp järnet. 

För att minska ytspänningen på det upphettade järnet kastade 

man på sand i samband med att man skulle välla samman två 

eller flera järnstycken. Den andra väsentliga komponenten i 

smidesslagg är så kallat glödskal, vilket är oxiderat järn. Mest 

smidesslagg bildades i samband med avancerat klingsmide, 

till exempel liar eller vapen. 

Gör man en hypotetisk uppskattning av mängden slagg, 

betyder det att man har bearbetat ca 30 000 ton järn och förbrukat 

ca 2,5 milj ton träkol. En del av Gotlands befolkning 

måste rimligen ha varit direkt beroende av hanteringen. I 

pollendiagrammen för Gotland från tidigmedeltid kan man 

notera att det då sker en mycket omfattande uthuggning av 

de gotländska skogarna. Tidigare har detta tolkats som en 

16 

nyodlingsfas för det gotländska jordbruket, men sannolikt 

hör detta samman med kolningen för smedjorna i Visby. 

Motsvarande smedjegator fanns i det medeltida Stockholm, 

Lödöse och Kalmar. Det är problematiskt att förstå om dessa 

smideskvarter var en del i järnexporten eller om de var för 

stadens egna behov av smide. 

Distributionen av järnet 

Merparten av det producerade järnet exporterades över Mälarstäderna 

och Kalmar, där kanske Stockholm redan mot slutet 

av 1200-talet spelade en betydande roll som exporthamn 

för järnet. Allt järn skulle gå över Järntorget i Gamla stan i 

Stockholm. Man var enligt lag skyldig att packa allt järn i fat 

ute på torget så att var och en kunde se att det gick rätt till. 

Järnet och i viss mån också kopparen exporterades sedan över 

stora delar av Nordeuropa via Hansans skepp och hamnar. I 

flera hamnar fanns agenter, men de flesta känner vi inte till 

idag. En känner vi till namnet. Han hette Olof Gotlänning 

och handlade med järn i Hull i England i början av 1300-talet. 

För Hanseaterna var järn och koppar från Stockholm bara en 

av många produkter som de handlade med. 

En politisk roll 

Under medeltiden blev Bergslagerna mer och mer betydelsefulla. 

Det var ingen tillfällighet att det är just i de södra 

Dalasocknarna som Engelbrektsupproret startade vid midsommartid 

1434 med att man brände Borganäs. Det var ju 

bara den dramatiska upptakten och inledningen till de många 

krigen mellan Danmark-Norge och Sverige, vilket blev Kalmarunionens 

svanesång. Orsaken till detta fanns bl a i att 

hanseaterna hade blockerat de svenska exporthamnarna för 

att bekämpa unionskungen Erik av Pommern. 

I mångt och mycket har unionsstriderna skildrats som 

resultat av enskilda politiska ledare med stora maktambitioner, 

som då i en nästan sekellång kamp utmanat varandra. 

Frågan är om det egentligen inte var två skiljda system, 

som kom att kämpa mot varandra. Den danska staten, som

var den ledande i unionen, var en välutvecklad feodalstat, 

med hela feodalstatens hierarki från kungen över riddarna 

till de livegna bönderna. Sverige skiljde sig i sin grundläggande 

sociala struktur, som inte var så entydigt jordbruk och 

boskapsskötsel. I Sverige fanns en framväxande ”industri” 

och en socialgrupp knuten till denna, bergsmännen. De 

var i mångt och mycket tidiga industrialister. På många sätt 

påverkade hanteringen den region, dit driften var orienterad, 

Bergslagen, men även mycket betydande områden runt Bergslagen 

var under 1500-talet direkt indragna i produktionen. 

Stora delar av norra Mälardalen skattar i järn. På 1500-talet 

ställde bergverken ytterligare krav på statsmakten. Viktigast 

var bergverkens behov av oxar till alla gruvrep, som gruvdriften 

fodrade. Gustav Wasa stöttade gruvdriften med hjälp 

av en drakonisk lagstiftning med bl a förbud mot export av 

oxar till de danska städerna i Blekinge och Halland. Detta 

medförde ett flertal uppror, det mest berömda Dackefejden, 

rörde ju direkt oxhandeln. Genom att vända oxhandeln sökte 

Gustav Wasa att garantera driften vid gruvorna och hyttorna 

i Bergslagen. Den unga industrinationen hade formulerats 

i direkt politisk handling. Stora delar av den svenska jordbruksproduktionen 

var direkt inbegripen i försörjningen av 

bergverken. 

Bergverkens betydelse blev mer accentuerad under 1500talet, 

men om man ser på kartan över södra Sverige kan vi se 

att bergverk och järnhantering haft en mycket stor betydelse 

för det svenska samhället sedan vikingatiden. Dess roll har 

hittills bara antytts men kan med fortsatt forskning fördjupas 

och ge ett nytt perspektiv på den äldre samhällsutvecklingen 

och att den varit mer komplex och mångfacetterad än vad 

som tidigare beskrivits. 

17

Litteraturreferenser 

Ambrosiani, B. 1980. Båtgravarnas bakgrund i Mälardalen.Vendeltid. Stockholm. 

Baudou, E. 1963. Arkeologiska undersökningar på gravfältet vid Årsunda. 

Från Gästrikland. Gävle. 

Berg, L. 2003. Östra Silvberget och det medeltida kolonisationsförloppet. 

Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 43. 2002. Stockholm. 

Berglund, B. 2000. Järn i Småland. Småländsk järnhantering under 1000 år 

del 1. Jernkontorets bergshistoriska skriftserie nr 34. Stockholm. 

Björkenstam, N. 1990. Västeuropeisk järnframställning. Jernkontorets bergshistoriska 

skriftserie nr 26. Stockholm. 

Creutz, K. 2003. Tention and Tradition. A study of late ironage Spearheads 

around the Baltic Sea. Stockholm Studies I Archaeology. Stockholm. 

Englund, L.-E. 2002. Blästbruk. Jernkontorets bergshistoriska skriftserie 

nr 40. Stockholm. 

Ericsson, A. 2001. Möre mellan järnålder och medeltid – omvandlingen 

av ett agrarlandskap. I Magnusson, G. (red.) Möre – historien om ett 

småland. Kalmar. 

Hallinder, P. & Haglund, L. 1978. Iron Currency Bars in Sweden. Excavations 

at Helgö V:1, KVHAA. Stockholm. 

Hyenstrand, Å. 1974. Centralbygd och randbygd. Stockholm studies in Arcchaeology. 

Stockholm 

Hyenstrand, Å. 1974. Järn och bebyggelse. Dalarnas hembygdsbok. Falun 

Hyenstrand, Å. 1977. Hyttor och järnframställningsplatser. Jernkontorets 

forskning, Serie H 14 Stockholm 

Jonsson, K., Magnusson, G. & Millberg, P.-O. 2001. Järnhantering i Norra 

Västergötland. Jernkontorets forskning, Serie H 71, Stockholm. 

Karlsson, L. 1988. Medieval Ironwork in Sweden vol I och II. KVHAA 

skriftserie. Stockholm. 

Knau, H. J. & Sönnecken, M. 1995. Die Eisenherstellung in Kierspetal in 

Sauerland. MÜnster. 

Lagerås, P. 2007. The Ecology of Expasion and Abandonment: Medieval and 

Post-medieval Agriculture and Settlement in a Landscape Perspective. Riksantikvarieämbetet. 

Stockholm. 

Larsson, L.-O. & Rubensson, L. 2000. Från blästbruk till bruksdöd. Småländsk 

järnhantering under 1000 år del 2, Jernkontorets bergshistoriska 

skriftserie nr 35, Stockholm. 

Lindroth, S. 1955. Gruvbrytning och kopparhanteringen vid Stora Kopparberget 

intill 1800-talets början vol I och II. Uppsala. 

Magnusson, G. 1986. Lågteknisk järnhantering i Jämtlands län. Jernkontorets 

bergshistoriska skriftserie 22, Stockholm. 

18 

Magnusson, G. 1995, Iron production, smithing and Iron trade in the Baltic 

during the late Iron age and the early Middle Ages (c. 5th – 13th centuries). 

I Jansson, I. (red.) Archaeology East and West of the Baltic. Stockholm. 

Magnusson, G. 2003. Bergslagens bebyggelse under 1000 år. Bebyggelsehistorisk 

tidskrift nr 43. 2002. Stockholm. 

Magnusson, G. 2004. Järnhantering i Tvååkersområdet i Halland. En avslutande 

diskussion kring Järnmöllan. I Vellev, L. (red.) Järnmöllan i 

Halland. Jernkontorets bergshistoriska skriftserie nr 43. Stockholm. 

Nihlén, J. 1927. Äldre järnhantering på Gotland. Jernkontorets annaler. 

Stockholm. 

Olsen, R. A. 2004. Sorö i Tvååker. I Vellev, L. (red.) Järnmöllan i Halland. 

Jernkontorets bergshistoriska skriftserie nr 43. Stockholm. 

Pettersson Jensen, I.-M. 2003l. Medeltiden – een expansiv period i Norbergs 

bergslag. Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 43 2002. Stockholm. 

Pleiner, R. 2000. Iron in Archaeology. The European Bloomery Smelters. 

Prag. 

Skyllberg, E. 2001. Södermanlands medeltida bergsbruk – en feodal angelägenhet. 

Sörmländska handlingar 50. Nyköping. 

Strid, J.-P. 2006. Från Mumsmålen till Duvemåla. Den svenska måla-kolonisationen 

under medeltiden. Runica et Mediaevalia. Stockholm. 

Svensson, E. 1998. Människor i utmark. Lunds studies in Medieval Archaeology 

21. Stockholm. 

Sönnecken, M. 1985. Die Mittelalterliche –frühneuzeitliche Eisenerzeugung 

in Märkischen Sauerland. Der Märker. Altena. 

Vellev, J (red.). 2004. Järnmöllan i Halland. Hiquin nr 31. Århus. 

Williams, A. 2007. The Ulfberth swords a high eutectiod steel. Paper at the 

Aqueleia conference. Preprint. Aqueleia. 

Åstrand, J. 2006. En medeltida gård vid Markaryd. Särskild arkeologisk 

undersökning av RAÄ 75, Markaryds socken Småland. Smålands museums 

rapport 2006:45. Växjö. 

Åstrand, J. 2007. Utmarksbruk och arkeologi i Sydvästra Småland. Utmarker, 

gårdar och människor. Om järnålder och medeltid i sydvästra 

Småland. Växjö. 

Ödman, A (red.). 2000. Järn. Wittsjökonferensen 1999. Norra Skånes Medeltid 

1, Report series nr 74. Arkeologiska institutionen Lunds universitet. 

Lund. 

Ödman, A. 2001. Vittsjö. En socken i dansk järnbruksbygd. Norra Skånes 

Medeltid 2, Report series nr 76. Arkeologiska institutionen, Lunds universitet, 

Lund. 

Ödman, A. 2005. Skeingeborg, borgen som Saxo glömde. Norra Skånes medeltid 

4, Report series nr 90. Arkeologiska institutionen, Lunds universitet, 

Lund.

De första märkesmännen 

Den första beskrivningen av skånsk metallurgisk historia ger 

den danske historikern Jacop Langebeck. Han skriver i sitt arbete 

Inledning till en historie om de norske bergverkers oprindelse 

og fremvext 1758 en omfattande berättelse om skånskt bergsbruk 

och skånsk järnframställning (Langebeck 1758:168–202). 

Han skriver om Gladsax silverbruk och om de järnhyttor i 

norra Skåne vilka var i drift från 1400-talets slut. Han redogör 

för kungens järnhytta i Östra Ljungby socken som rätt och 

slätt kallas Järnhyttan eller ibland Järnhyttan i Skåne. Den 

första gång den nämns är vid sekelskiftet 1500, men den är 

redan då väl etablerad och delad mellan tre ägare som har den 

som avgiftsförläning mot en avgift på 200 mark per år. Järn 

har smälts och kanoner, kammare, kanonkulor med mera 

har producerats. Järnhyttan med dess omgivningar tar Ola 

Svensson upp på annan plats i denna bok. 

Vidare skriver Langebeck om Bergmästaren Jörgen Langenau 

från Danzig som 1561 med sina bolagsmän fick 50 års 

skattefrihet för att bygga ett bergverk i Skåne. Verket kom 

att kallas Kullen och låg möjligen på Kullen invid Öresund. 

Ett adligt initiativ att bygga ett bergverk för hantering av 

alla malmer och alla metaller väcktes också det 1651. Fem av 

den danska aristokratins största män stod för detta. Fredrik 

II uppmanades av dessa att ta kontakt med kurfursten av 

Sachsen med en begäran om bergsgesäller. 

Langebeck frågar sig vad som blev av dessa satsningar och 

konstaterar, liksom kung Fredrik II gjorde i ett brev år 1581, att 

de stiliga planerna runnit ut i sanden. I förbigående nämner 

han ytterligare två misslyckade satsningar, en masugn som 

ska ha byggts i Fedinghult, Skånes Fagerhults socken och 

Introduktion till skånsk järnforskning och 

en tur i den nordskånska skogsbygden 

Anders Ödman 

ett järnverk i Örkelljunga vilket industriidkaren Jacob Petz 

upprättade 1646. De skånska järnbrukens historia är i Langebecks 

tappning en dyster läsning med ett antal kortvariga 

och misslyckade etableringar i periferin av kungens järnhytta 

som dock har en lång kontinuitet. 

Langebeck skrev om en gången tids verksamhet. På samma 

gång som de småländska bruken utvecklades och blomstrade 

under 1600–1700-talen kom den skånska järnhanteringen 

att dö ut. Detta kan bland annat ha att göra med det 

skånska nationalitetsbytet. Under, i synnerhet, det Skånska 

Kriget 1675–1679 kom Skåne att förödas mycket svårt av 

såväl svenska som danska trupper. Efter kriget var det mesta 

bränt och förött och det verkar inte som om de nya svenska 

makthavarna har prioriterat en uppbyggnad av den förödda 

järnproduktionen. Då Skåne under hela 1600-talet var ett 

generalguvernement och inte helt sammanfogat med Sverige, 

samt under det Stora Nordiska kriget var utsatt för akut risk 

att återtas av Danmark med dess allierade, kan det ha varit 

en taktisk tanke bakom nedrustningen av den skånska järnproduktionen. 

Kom juten åter skulle han inte få tillgång till 

hyttor och hamrar. Det framgår också tydligt att den svenska 

regimen var ointresserad av järnbruken i Skåne. Inspektorn 

för bergverkens goda kultur i Skåne, Casper Schmidt, uppmanades 

redan på 1660-talet att inte engagera sig för mycket i 

järnbruken, utan i stället koncentrera sig på stenkolsfyndigheterna 

(Sahlin 1939:13 f.). Klart är dock också att tillgången på 

bra malmer och kolningsved var bristvaror under den senare 

delen av skånsk järnbrukstid. 

Först en bit in på 1900-talet kom man åter att intressera 

sig för den sydsvenska och skånska järnframställningen. Vid 

19

1930-talets början reste John Nihlén runt i södra Sverige och 

inventerade resterna av den sydsvenska järntillverkningen. 

Några år tidigare hade han rest i Småland och innan dess hade 

han varit verksam som arkeolog. Resultaten av hans resor kom 

1939 i boken Äldre järntillverkning i Sydsverige – studier rörande 

den primitiva järnhanteringen i Halland och Skåne. Genom hans 

inventeringsarbeten kunde man se att järnframställningen hade 

en koncentration till Örkelljunga och Skånes Fagerhult, med 

en fortsättning in i Halland och socknarna Hishult, Våxtorp 

och Knäred. Han gör inga undersökningar av de stora och 

sena produktionsplatserna som Langebeck har beskrivit utan 

koncentrerar sig på de små slaggvarpen. 

Järnframställningsplatserna identifierades med hjälp av 

slagglämningar och det var inga större mängder slaggförekomster 

Nihlén påträffade, men de gav en spridningskarta som i 

stort sett håller ännu. Bristen i Nihléns arbete var att han inte 

kunde datera fyndplatserna med 14 C-metoden eftersom denna 

inte fanns på 1930-talet. Han resonerar kring dateringarna och 

har ett brett tidsspann från romersk järnålder fram till sentida 

allmogesmide. Olika former av ämnesjärn som påträffats inom 

ett område kan enligt Nihlén ge en uppfattning om dateringen 

av de omkringliggande produktionsplatserna. Han genomförde 

därför en längre utredning om ämnesjärnens former och spridning 

för att på så sätt få en uppfattning om järnproduktionens 

datering (Nihlén 1939:77 ff.). 

Nihléns bok var utgiven i Jernkontorets bergshistoriska 

skriftserie med nummer 9. Nummer 10 i samma serie, som 

utkom samma år, var Skånska järnbruk i äldre tid av Carl 

Sahlin. Han var född i en färgarefamilj i skånska Vollsjö. Han 

tillbringade bland annat ett år av sin ungdom hos folkskolläraren 

i Skartofta. En liten skånsk by där jag själv tillbragte 

ett par år av mitt liv, som ägare till den då nerlagda skolan. Ett 

märkligt sammanträffande. Sahlin verkade som bergmästare 

inom Laxåverken. Då Laxåverken såldes 1917 gick Sahlin i 

pension 57 år gammal och kunde under 25 års tid sedan ägna 

sig åt sina många intressen varav bergshistoria var domierande 

(http://hem.passagen.se/arkis/carl.sahlin.html). 

20 

Han, liksom Langebeck, tar upp de större skånska järnbruken 

i nedan nämnd ordning: 

• Kopparmöllan eller kungens järnhytta (Östra Ljungby sn.) 

1400-tal–ca. 1600 

• Bjärsgårds hammarmölla (Gråmanstorps sn.) 1600-talets 

början 

• Lärkesholms hammarmölla (Örkelljunga sn.) omkring 

1600 

• Örkelljunga bruk 1646–1663 

• Fedinghults masugn (Fagerhults sn.) 1650– öde 1671 

• Stackarps järn och stålbruk (V. Sönnarslöv sn.) 1619–1671 

• Snälleröds masugn och hammarmöllor (Färingtofta sn.) 

1660–1664 

• Baggebro planerade masugn under Olofströms bruk (Arkelstorp/Jämshög 

sn.) 1729 

• Vanås manufaktursmedja (Gryts sn.) 1785–? 

• Killebergs manufakturverk (Loshults sn.) 1810– (nu industriminne) 

Det är den yngsta järnbruksperioden som Sahlin behandlar 

och då främst utifrån arkivaliskt material men också genom 

fältstudier och metallurgiska analyser. Genom det arkivaliska 

materialet kan han oftast datera de olika lokalerna med stor 

noggrannhet. 

Den lokalt mest legendariske skånske järnforskaren får 

anses ha varit postmästaren i Örkelljunga, Sven Nöjd (1907– 

1974), som var verksam på 1950–1960-talen (Wedberg 1981, 

hela avsnittet om Nöjds verksamhet bygger på denna källa). 

Nöjd bedrev en bred och avancerad forskning. Han hade stöd 

och hjälp av forskare, tekniker och institutioner som Riksantikvarieämbetet 

och Jernkontoret. Han hittade 92 nya platser 

med reduktionsslagg med en koncentration till Örkelljungaområdet. 

Möjligheten att datera med hjälp av 14 C-analys fanns 

på 1950-talet, så de arkeologiska undersökningar han gjorde 

blev banbrytande för skånsk järnforskning. Hans undersök-

ningslokaler är klassiska namn på den skånska ”järnkartan”. 

Östra Ringarp i Örkelljunga undersöktes 1953–1954. En nergrävd 

reduktionsugn med ett övre mått av 85 x 80 cm och 

ett djup av 45 cm visade sig vara från 1200–1300-talen. Grävningsplatsen 

Fasalt i Örkelljunga visade sig innehålla 13 ugnar 

vilka dock ej daterades. I Glimåkra socken på Petterstorpets 

ägor undersökte han en reduktionsugn, som visade sig ha en 

kvadratisk botten 50 x 50 cm) och ugnsväggar bestående av 

stenhällar. 

Samtidigt som han inventerade och grävde järnproduktionsplatser 

i landskapet var han troligen också den förste 

i Skåne, sedan 1800-talet, som gjorde järn. Från 1954–1960 

genomförde Nöjd 35 protokollförda försök att göra järn i 

reduktionsugn. Vid Ringarp rekonstruerade han Ringarpsugnen 

1961 och 1965 arrangerades ett symposium kring järnframställning 

med blåsning i Nöjds Ringarpsugn. Symposiet 

bevistades av landets järnhistoriska expertis och ännu hör 

man berättas om det intryck mötet gjorde. 

Nöjds arbeten var banbrytande såväl vad gällde de daterade 

ugnarna som den experimentella verksamhet han bedrev. 

Att den skånska järnproduktionen upphörde på 1600-talet 

kunde han, utifrån sin lokalkännedom och sin experimentella 

verksamhet, se som en följd av att de bästa myrmalmerna var 

slut på 1600-talet. Själv hämtade han malm för sina experiment 

norr om smålandsgränsen 

Efter Nöjd var det en lång period av overksamhet gällande 

forskningen kring skånsk järnproduktion. Ett antal 

ugnar påträffades vid exploateringsarbeten bland annat i Helsingborgsområdet 

och Rönneåns dalgång. I Hagestad påträffade 

Märta Strömberg en produktionsplats från järnåldern 

(Strömberg 1967). UV-Syd, i samarbete med GAL, (Geoarkeologiska 

Laboratoriet, Uppsala) undersökte ett område i 

Bromölla med rester av fem reduktionsugnar 1996, vilka alla 

var från den äldre järnåldern (Englund & Larsson 1997) och 

i Lilla Tvären i Ystadområdet påträffade UV-Syd en ugn från 

äldre järnåldern, vilken också den granskades av GAL (Becker 

2003:11 f.). Den fullständiga förteckningen av dessa, senare 

Fig. 1. Kartan visar utbredningen av järnslagg Skåne med angränsande landskap. 

En hel del av slaggförekomsterna i norra Skåne öster om Helge å är från 

smidesverksamhet och inte från reduktionsugnar. Kartan bygger på fornminnesinventeringens 

resultat 2000 och är inte kompletterad med senare fynd. 

Teckning: Anders Ödman. 

påträffade, produktionsplatser från förhistorisk tid finner man 

i Tony Björks artikel i denna bok (se även Björk 2007). Riksantikvarieämbetets 

första fornminnesinventeringsomgång på 

1970-talet förtätade fynden av slagg på inventeringskartan, 

liksom den senare ominventeringen på 1990-talet (fig. 1). 

Aktuella arbeten 

Först inom projektet Norra Skånes Medeltid (NSM), som jag 

startade 1986, kom den regionala järnforskningen att åter få 

stort utrymme. Projektet syftade till att lyfta fram en mängd 

olika faktorer som påverkat den medeltida utvecklingen i 

norra Skåne. Arbetet började med borgundersökningar i Skeingeborg, 

Vittsjöborg, Losborg och Hörneborg. Vid arbetet 

21

Fig. 2. Vittsjöborg var i bruk under 1300-talets första hälft. På kullen till höger 

längst ut på det 200 meter långa näset låg en smedja som troligen bearbetade 

det skattejärn som flöt in till borgherren. I vattnet utanför finns stora mängder 

ässjeskållor utkastade. Foto: Anders Ödman. 

med borgarna, i synnerhet Vittsjöborg (fig. 2), föddes tanken 

att borgarna var etablerade som knutpunkter i ett lokalt varuflöde 

i ett område där skatten erlagts i bland annat järn. 

På Vittsjöborg fann tydliga lämningar efter ett omfattande 

sekundärsmide. I vattnen omkring borgens kärnkulle låg smidesslagg 

utkastat från den smedja som legat på borgens kärnkulle. 

Slagg av olika typer påträffades, men inte själva platsen 

för smidet. Detta troligen beroende på att ganska begränsade 

ytor undersöktes på borgen (Ödman 2001a). 

NSM-projektet kom under ett antal år att ägna sig åt 

undersökningar av järnrelaterade lokaler. Genom ett anslag 

från HSFR (nuvarande Vetenskapsrådet) kunde projektet 

intensifieras så att någon sommarmånad vart år, under fyra 

års tid, kunde tillbringas i undersökningsområdet. Många 

mil kördes i skogsbygden och långa vandringar bjöd på fina 

22 

naturupplevelser. En konferens kring järnforskning i södra 

Sverige hölls 1999 i Vittsjö. Konferensen gav material för 

en antologi, Järn – Wittsjöskogkonferensen 1999, där projektets 

första resultat presenterades (Ödman 1999). En något 

digrare rapport från projektet kom 2001 med boken Vittsjö 

– en socken i dansk järnbruksbygd (Ödman 2001a) och den 

senaste rapporten från projektet är Skeingeborg – borgen som 

Saxo glömde som kom ut 2005 (Ödman 2005a). I den senaste 

boken behandlas framförallt 1100- och 1200-talets utveckling i 

norra Skåne. I samband med bearbetningen av den nordskånska 

järnproduktionen behövdes information om järnskattens 

storlek och utbredning. Av denna anledning exerperade Ola 

Svensson, med anslag till NSM-projektet från Vetenskapssocieteten 

i Lund, räkenskaper från Helsingborgs län vari 

norra Skåne ingått. Största delen av det exerperade materialet 

publicerades i boken Helsingborgs län vilken omfattar 

räkenskaper från 1582/1583, jordeboken från 1583/1584 samt 

extraskattemantalslängden från 1584 (Svensson 2001). Ytterligare 

en rapport inom NSM-projektet är under arbete och 

denna kommer att behandla 1300-talets turbulens och dess 

nordskånska uttryck. 

Genom 14 C-dateringar och vegetationsstudier kunde man 

inom projektet få fram ny information kring kolonisationen 

av norra Skåne och fakta kring det diversifierade utmarksbruk 

som bedrevs inom området. Genom de stora undersökningar 

som föranleddes av ombyggnaden av E4 och E23 genom 

norra Skåne kom Riksantikvarieämbetet att få fram en bild av 

utvecklingen i området som stärker den bild NSM-projektet 

med relativt små medel har skapat (E23-arbetena redovisas 

i (Carlie (red.) 2002). UV-Syds rapport över E4 är under 

arbete men en delrapport föreligger (Lagerås 2007). E4 i södra 

Småland finns redovisad i Åstrand 2007. Ytterligare ett projekt 

i närområdet som givit information om järn och landskap 

är Tvååkersprojektet som samlades kring järnproduktionen i 

mellersta Halland, en medeltida dansk produktion, just som 

i norra Skåne (Vellev (red.) 2004).

Norra Skånes utveckling och järnets produktion 

Faktaunderlaget i följande kapitel finner man, om inte not 

anger annat, i Ödman 2001a. 

Förhistorisk järnproduktion har av någon anledning inte hittats 

över den högsta kustlinjen. Detta trots att i stort sett all 

fossil åkermark ligger över denna gräns. Vilket skulle kunna 

stödja tesen om att den största delen av skogarnas hackerör 

är från bronsåldern och inte från järnåldern. 

Den förhistoriska järnproduktionen finner man i Bromölla, 

Degeberga, Helsingborgstrakten, Vankiva med flera 

platser. Den största koncentrationen av misstänkt förhistoriska 

slagg finns i Ilstorps socken, söder om Sjöbo. Enligt 

Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering ska här finnas 

omkring 20 lokaler med slagg, men trots eftersök har ingen 

av dessa kunnat påträffas under hösten 2007. 

Den nordskånska järnproduktionen tycks ha samband 

med den medeltida kolonisationen av området. Under den 

äldre järnåldern dekoloniserades norra Skåne. De omfattande 

områdena med fossil åkermark i form av odlingsrösen visar på 

en omfattande bosättning under bronsålder och äldre järnålder. 

Därefter glesnar bosättningen så att det under yngre 

järnåldern och fram till tidig medeltid enbart är ett svagt 

”bakgrundsbrus” av mänsklig verksamhet i de pollendiagram 

som upprättats inom NSM-projektet samt av Riksantikvarieämbetet 

UV-Syd och Smålands Museum vid de omfattande 

arbetena för den nya E4:an (Lagerås 2007:19 ff.). 

Källorna styrker också denna ödeläggelse. På landstinget 

i Lund utreddes frågan omkring 1080, där Knud den Hellige 

klargör att allt land som är öde tillhör kungen (Steenstrup 

1915:478). Kongens Örken nuvarande Örkened, Örkelljunga 

och den nu inte använda benämningen Glimmåkra Örken är 

reminiscenser från den tid då kungen ägde ödemarken. Redan 

innan saken hade varit uppe till diskussion på Lunds landsting 

hade hallänningarna, samma år, fått reda på vad som 

gällde. Enligt den danske historikern Steenstrup ska Knud 

den hellige ha fällt orden: Saa forbyder jeg, at I Hallandsfarer 

lade Svin eller Kvæg gresse i al den Skov, jeg ejer og som ligger her 

nest ved Eder (Ib.). Ingen tvekan råder, skogen var kungens 

och ingen skulle göra anspråk på denna. 

Från denna tid har vi också de första kungliga donationerna 

av ödemarken till kyrkliga institutioner såsom Lunds 

domkyrka och ärkebiskop, Roskildes domkyrka, Tommarps 

kloster med flera. I denna tid finns som redan sagts ett svagt 

”bakgrundsbrus” av kolonisatörer. I skogarna och på de bördigaste 

och stenfriaste områdena har enstaka Colones etablerat 

sig men nu stundade den stora kolonisationsvågen. Vilka var 

det då som flyttade in i de nästan helt öde skogarna? 

Skogsfolket 

Redan Hyltén-Cavallius har i Wärend och Wirdarne från 1863, 

en mer roande än i nutida bemärkelse seriös framställning av 

Värends kolonisation norr om den gamla riksgränsen (Hyltén- 

Cavallius 1863:19 ff.). Han redogör för trälbefolkningens beteenden 

och vanor och menade att de ännu gick att identifiera 

i vissa grupper av smålänningar. Han menade att det vid sjön 

Immeln, inte långt från Älmhults järnvägsstation, fanns en 

grupp klart identifierbara trälättlingar. Ännu i sin tid tyckte 

sig Hyltén-Cavallius kunna se träldragen i den småländske 

bondens kynne och utseende. Detta frö till trälforskning fick 

inga efterföljare. Kanske av förklarliga skäl. 

Först 1927 var det dags för nästa steg i trälforskningen då 

språk- och ortnamnsforskaren Nils Ödéen gav ut sin avhandling 

Studier i Smålands bebyggelsehistoria. I sin behandling av 

måla-namnen menar han att dessa tillhör en kolonisationsperiod 

då trälar släpps fria och sätter sin prägel på ortnamnskicket 

såsom i Estamåla, Iremåla, Kuramåla och Summemåla 

(Ödéen 1927–1930:383 ff.). 

År 1932 gav John Nihlén ut sin bok Studier rörande den 

äldre svenska järntillverkningen med särskild hänsyn till Småland 

(Nihlén 1932). Här noterar han att järnproduktionens utbredning 

är överensstämmande med –skruv-orternas utbredning. 

Skruv var ursprungligen en primitiv konformig byggnad som 

redan beskrivits av Hyltén-Cavallius, som skapta i ”konstlös 

23

enfald” som bostad för de trälättlingar som han hade omkring 

sig i Småland. Trältemat i Nihléns resonemang är snubblande 

nära men tas aldrig upp av honom. I stället ges Nils Ödéen 

utrymme att skriva bokens sista kapitel. Här gör han någon 

form av avbön från trälteserna i anslutning till måla-namnen 

och hävdar nu i stället att det inte var trälar utan järnet som 

var den gemensamma nämnaren vid den södra skogsbygdens 

kolonisation. 

Nog kan det vara så, men ännu står förleden Esta-, Träl-, 

Ryss-, Vinde-, Ire-, Kura-, Summa- med flera kvar utan förklaring. 

Något hade hänt. Ödéen måste ha fått hård kritik för 

sin tesbyggnad. 

De äldsta dateringarna av skogsbygdens järnproduktion är 

från sent 1100-tal och denna tid sammanfaller troligen också 

med att storgårdarna i Skånes bördigare bygder gjordes om 

till huvudgårdar med kringliggande landbor på ”arrendegårdar”. 

Storgårdarna hade en stor arbetargrupp som till största 

delen bestod av trälar. Genom lantbrukets utveckling och inte 

minst genom kristendomens införande kom trälar att friges. 

En process som i Sverige var ytterst långdragen och varade 

fram i 1300-talet. 

Trälforskningen låg i träda ganska länge sedan Ödéen och 

Nihlén känt på isen. Under senare år har det kommit utmärkta 

arbeten som bland annat utifrån bevarat arkivaliskt material tar 

upp hur frisläppta trälar görs till brytar på egna gårdar och av 

sin gamle ägare får med sig det som bryten behöver av boskap, 

redskap och husgeråd (Myrdal & Tollin 2003:133 ff.). 

Storleken på trälpopulationen anses ha varit 20–30 % av 

den totala befolkningen. Lika stor som i det antika Grekland 

som byggde sin rikedom på slavarnas arbete och lika stor som 

i de amerikanska sydstaterna före inbördeskriget 1861–1865 

(Welinder m. fl. (red.) 1998:436 ff.). De södra delarna av Skåne 

och slättbygderna överhuvudtaget bör redan under 1100-talet 

ha varit på väg att fyllas med åkrar, slåtter- och betesmark. 

Kulturgeografiska arbeten visar att slättbygderna saknade 

allmänningar och skog redan vid medeltidens begynnelse. 

Det fanns följaktligen ont om plats för expansion. Troligt är 

24 

att det är denna situation som bidrar till att kungen öppnar 

ödemarken för kolonisation. En kolonisation av bland annat 

frisläppta trälfamiljer, brytar, som placerats och organiseras i 

kolonisationsområdet. Hur kolonisationen har administrerats 

och genomförts känner vi inte till, men måla- och skruvnamnen 

med dess förled är absolut reminiscenser av denna 

immigration av brytar och andra nybyggare. 

En viss uppfattning av den initiala immigrationens storlek 

kan man få genom ett studium av skattläggningen i norra 

Skåne. Skatter har under medeltiden fogats till den tidigare 

skattesatsen men inga skatter har tagits bort. Den äldsta 

skatten i detta kolonisationsområde var stodskatten som man 

anser ha ersatt den gamla ledungsplikten. Bland skatterna 

som finns redovisade i Jordeboken för Helsingborgs län 1585 

finns också en järnskatt. En ganska blygsam mängd järn skulle 

erläggas som skatt och det var bara ett fåtal av socknarnas 

bönder som erlade skatten. Min tanke är att denna järnskatt 

drabbade de först etablerade kolonisternas gårdar. Att göra 

järn var lukrativt och därför behövde man inte skattlägga de 

efterkommande i järn för det producerades ändå. I Vittsjö 

socken finner vi åtta järnskattande gårdar och enligt tesen 

skulle det innebära att de första kolonisterna var åtta och dessa 

bosatte sig på sex platser som ännu är bybildningar. Socknen 

kom under medeltid och historisk tid att växa till 44 byar. 

Järnproduktionen i norra Skåne 

Samtidigt som det fanns tillgång på arbetskraft och möjlighet 

till expansion så fanns under medeltiden ingen järnproduktion 

inom nuvarande Danmarks gränser beroende på att 

skogen var slut. Den ändliga produkten vid järnframställning 

är skogen, den oändliga är malmen. I norra Skåne fanns såväl 

malm som skog i överflöd. Den äldsta järnproduktionen 

utnyttjade myrmalmen vilket tydligt ses i lokaliseringen av 

produktionsplatserna. Den hittills äldsta produktionslokalen 

i området ligger i Björkefalla, Vittsjö socken, på fastigheten 

1:7 (fig. 3). Den består av tre slaggvarp på en rak linje uppe 

på en höjdrygg ut i en mossmark. Slaggen är runnen och

inneslutet kol har daterats till 1100-talet. Ingen bosättning 

har hittats i dess närhet och så är det genomgående vid de 

inventerade produktionsplatserna. Produktionen ligger i det 

historiskt kända landskapets utmarker. 

Ytterligare ett exempel på tidig reduktionslagg finns 

inmurad i Skeingeborgs murar (Ödman 2005a:137). Borgen 

byggdes av ärkebiskop Absalon på gränsen mellan Verum och 

Osby socknar på en ö ute i Skeingesjön. Av myntdateringar 

kan man dra slutsatsen att den uppfördes under 1100-talets 

senaste år. Slaggen är runnen såsom om den kom från en 

ugn med slaggavtappning och den är av samma karaktär som 

Björkefalla-slaggen. Någon 14 C-datering är inte gjord av kol 

från denna slagg. Att järnhantering har skett invid Skeingeborg 

visar fyndet av kalottslagg invid Björkebergagården vid 

sjöns strand – Skeingeborgs efterföljare (Ödman 2005a:71 f.). 

14 C-analys av kol i anslutning till detta slaggfynd ger en datering 

till förromersk/romersk järnålder vilket verkar väl gammalt i 

områdets kronologiska sammanhang. Eller är detta en plats 

som har haft en kontinuitet genom den ”öde” perioden? 

Myrmalm har använts åtminstone fram i 1400–1500-talen. 

Ett exempel på detta är en onumrerad produktionsplats i 

Hackatorp, Norra Åkarps socken, just på gränsen mot Vittsjö. 

Varpet ligger i en sluttning ner mot en mossmark och 200 

meter därifrån finns en täkt för kalkgrus. Dateringen är satt 

till 1500–1600-tal. Den typ av kalk som finns i Hackatorp 

finns på några lokaler i trakten och denna kalk har använts 

vid järnframställningen, troligen som fluss. Vid ugnsplatserna 

påträffas belemniter, som ingår i kalkgruset, vilka man av 

någon anledning undvikit att ha med i reduktionsprocessen. 

En annan lokal i Hackatorps närhet är i Björkefalla by på 

gränsen mot Vittsjö (Vittsjö, raä nr 222). I mossmarken finner 

man här en varp med en datering till 1500-tal. 

Att sjömalm har använts framgår tydligt av de strandnära 

varp som finns omkring många av områdets sjöar. Det 

verkar utifrån de gjorda dateringarna av slaggvarp, som om 

sjömalm har börjat användas i området först omkring 1400, 

vilket styrks bland annat av dateringarna av Skånes Fager- 

Fig. 3. På fotot syns den mycket svårupptäckta järnproduktionsplats som är 

redovisad på planteckningen. De tre slaggvarpen ligger på en höjdrygg i en, 

nu utdikad, sankmark och är den hittills äldsta påträffade, järnproduktionsplatsen 

från det medeltida kolonisationsskedet. Omkring 1200 var verksamheten i 

gång. Teckning: Chatarina Ödman. Foto: Anders Ödman. 

hult som ligger på Malmängen på Fedingesjöns västra strand 

(Raä nr 2). Denna lokal tillhör de äldsta daterade strandnära 

varpen, liksom Vittsjö (Raä nr 83) belägen intill Gustav 

Adolfs ån som förbinder Vittsjön och sjösystemet väster om 

Vittsjö. I detta senare varp påträffades penningmalm och 

kolet kunde dateras till 1400-talet. I Ubbalt ligger en mycket 

välbevarad produktionsplats alldeles intill Vittsjöns strand 

(Vittsjö, raä nr 46), med en datering till 1400-tal där också 

penningmalm hittades på produktionsplatsen (fig. 4). 

25

En för området mycket sen datering för användning av 

sjömalm är från Sjötorpet i Verum socken (Raä nr 139), där 

dateringarna antyder att man ända in i 1600-talet har använt 

sjömalm från den närbelägna Bodarpa sjö. I jämförelse med 

Åminne bruks användning av Vidösterns sjömalm ända in i 

1930-talet är dock Sjötorpets sjömalmsanvändning inte speciellt 

sentida, men yngre järnproduktion än 1600-talet har 

ännu inte påträffats i norra Skåne. 

Förutom myrmalm användes tidigt också rödjord som 

finns i stora koncentrationer bland annat i Farstorps socken. 

Ett av varpen i detta område (Raä nr 34) daterades till 1200– 

1300-tal. Inom projektet gjordes ett arbete rörande rödjordsförekomsterna 

som resulterade i en licentiatavhandling av Gun 

Pettersson vid kvartärgeologiska institutionen vid Stockholms 

universitet (Pettersson 2001). 

26 

Fig. 4. Vid Vittsjöns strand i Ubbalt bys utmark 

ligger denna ugn som har beskickats med 

sjömalm (Vittsjö, raä nr 46). I ugnen fanns 

30 kg slagg kvar efter den sista blåsningen, 

som skedde under sent 1400-tal. Bälgens placering 

syns tydligt. Anläggningen har delvis 

varit under tak. 

Teckning: Chatarina Ödman. 

Ett storslaget exempel på sen användning av rödjord 

finner man i Brunkelstorp i Osby socken (Raä nr 227) (fig. 

5). Rödjordstäkten är minst 10 000 m 2 och ligger norr om 

Helge å, invid forsen Klintastreten. Den bevarade slaggmängden 

kan, räknat i underkant, vara cirka 300 m3 med 

cirka 200 m3 i varpet och kanske 100 m3 i Helgeåns vatten 

nerströms, där dykare har kartlagt ett tjockt lager med stor 

utbredning. Enligt Lars-Erik Englunds beräkningar, utifrån 

produktionsförsök i Tranemo, ska en m 3 slaggvarp ha givit 

71 kg handelsjärn (Englund 2002:288 ff.). Denna ekvation 

ger 21,3 ton producerat handelsjärn i Brunkelstorp med den 

avbränning som primär och sekundärsmidet skulle ha orsakat. 

Gert Magnusson använder i sin avhandling Lågteknisk järnframställning 

i Jämtlands län internationella forskares beräkningar 

för järnutbyte/slaggvolym och beräknar Jämtlands 

järnproduktion enligt den enkla formeln slaggvolymen i m3 = 

järnproduktionen i ton (Magnusson 1986:272 f.). Detta är ett 

värde på järn/slagg-relationen som Inga Serning också räknat 

med (Serning 1973:133). Med denna beräkningsgrund skulle 

man i Brunkelstorp, vid Klintastreten, ha tillverkat 300 ton 

järn. Inte nog med detta - vid forsen ovanför Klintastreten, i 

anslutning till den nu ruinerade Skeinge mölla, på den östra 

sidan av ån inom Brunkelstorps by - finns en motsvarande 

stor produktionsplats. 

Skulle man kunna tillverka 600 ton järn i byn? Det låter 

mycket. Magnusson menar att man i Jämtland från yngre 

romersk järnålder fram till vikingatid – 700 år i ett helt landskap 

– ska ha tillverkat 3400 ton järn. Kan man ha tillverkat 

en dryg femtedel av denna volym i Brunkelstorp under kanske 

inte halva denna tidsrymd? Kanske, men intuitivt skulle de 

knappt 50 ton som Englunds relationsförhållande ger kännas 

mer rimligt för byns båda produktionsplatser. 

Båda platserna har daterats till 1400–1600-tal. Produktionen 

har inte lämnat några kamerala spår förutom att kungens 

skattskrivare i samband med att man upprättade Decimantesjordeboken 

1651, fann det egendomligt att så många som 

10 bönder var skrivna till samma gård. Likaså finner man

i beskrivningen till lantmäterikartan från 1696 att det i två 

kringbyggda gårdar finns 10 bönder ”som inte är skilda till 

duk och disk”. Vad det rörde sig om var naturligtvis ett arbetskollektiv 

som drev de två vattendrivna reduktionsugnarna. 

Järnproduktionskollektivet betraktades som skattebönder 

eftersom de inte gick att sortera in i något annat fack. Troligen 

har man haft skiftgång vid ugnarna för att hålla produktionen 

i gång. Ugnen vid Klintastreten har varit vattendriven och 

beskickats med okolad ved och möjligen orostad rödjord. 

Inga rostningsplatser påträffades och många små stumpar av 

obränd ved hittades i slaggvarpet. Denna process med okolad 

ved minner om den så kallade Evenstadugnen från Norge 

vilken metallurgen Arne Espelund beskrivit i ett flertal sammanhang, 

såväl tekniskt som metallurgiskt (Espelund 1999). 

Ugnstypen har rekonstuerats och körts med mycket goda 

resultat och en mycket stor effektivitet, vilket jag själv erfarit 

under Budalen-konferensen 1991 i närheten av Röros. 

De rekonstruerade ugnarna har oftast haft en fot- eller 

handdriven bläster men i Brunkelstorp var den vattendriven. 

Enligt de gjorda dateringarna av Brunkelstorp ser produktionen 

ut att börja i 1400-talet och det verkar också vara under 

detta århundrade som de vattendrivna blästorna lanseras i 

större omfattning i den danska järnbruksbygden. I detta sammanhang 

framstår Tvååker som ett danskt unikum med en 

vattendriven järnmölla redan på 1100-talet (Vellev 2004). Fler 

exempel är den vattendrivna anläggningen i Hörja (Raä nr 

23:1) där hamrar och ugnar ingick i Hörja län som tillhörde 

ärkebiskopen i Lund. Dateringarna visar att verksamheten 

pågick från 1400-talet och arkivaliskt material visar att ”Hammarmöllan” 

i Hörja var helt nerlagd vid 1600-talets begynnelse 

(Svensson 1982:53 f.). I Västra Genastorp i Osby socken 

(Raä nr 146) ligger en stor produktionsanläggning i anslutning 

till Blästerfallet som är det första fallet i Helgeån efter Osbysjön. 

Anläggningen ägdes av utsocknes frälse och var i drift 

under 1400–1500-talen. I Skånes Fagerhult har vi ytterligare 

ett exempel på en vattendriven reduktionsugn i Stjärneholm 

(Raä nr 65), som varit i funktion under 1400–1500-talen. 

Fig. 5. I Brunkelstorp finns två 

järnframställningsplatser intill 

Helge å. Invid forsen Klintastreten 

syns på planteckningen ett 

mycket stort slaggvarp intill en 

grävd ränna där ett vattenhjul 

varit placerat. Norr om ån finns 

ett vidsträckt område som varit 

rödjordstäkt. Anläggningen var i 

drift under 1500–1600- talen. På 

fotot syns en ugn av Evenstad-typ 

som möjligen har funnits i Brunkelstorp. 

Dock med vattendrift till 

bälgarna. 

Teckning: Chatarina Ödman. 

Vid många av de kvarnplatser och ännu stående kvarnarna 

påträffar man järnslagg vilket i något enstaka fall har daterats. 

Slagg från Gundrastorps kvarn på gränsen mellan Vittsjö och 

Verum har daterats till 1400–1500-talet. Vid många av kvarnplatserna 

kan man följaktligen tänka sig att det fanns ugnar 

och hamrar. 

27

Fig.6. I Lehult (Vittsjö, raä nr 89) finns denna typ av ugnar som är nergrävda i 

marken och byggda av uppstaplade flata stenar. Lokalen ligger i anslutning 

till en större mossmark och kunde dateras till 1300–1400-talen. Teckning: Chatarina 

Ödman. 

Järnets väg 

Produktionen av skånskt järn var troligen enbart till för den 

danska marknaden och framför allt till för rikets behov. Behovet 

var större än tillgången. Mäster Hans i Kongens järnhytta 

klagar ständigt på att järn, malm och kol saknas (Svensson 

2000:105 ff.). För att få fram nog med smidesjärnjärn för 

Danmarks behov köptes vid vissa tillfällen järn på den europeiska 

marknaden. Det rör sig troligen om svenskt stångjärn 

som först måste lämna Sverige innan Danmark kunde 

köpa det, sannolikt beroende på de många krig som störde 

grannsämjan. Exempel finns dock även på direkthandel med 

svenskt järn. I Kongens järnhytta tillverkades järn, gjutgods 

och smide, ett riktigt järnverk skulle man kunna säga. 

En annan stor knutpunkt i järnflödet var Vä där Kronan 

hade en omfattande smidesverksamhet i anslutning till kungsgården, 

söder om kyrkan (Ödman 1993:27 f.). Vid en arkeologisk 

undersökning på platsen 1991, under ledning av Bertil 

Helgesson vid Regionmuseet i Kristianstad, påträffades ett 

omfattande område med kalottslagg. Markytan var bitvis helt 

28 

belagd med slagg, som om man använt slagg för att skapa 

gatubeläggning. Ton av slagg men inget annat. Inga avskrotade 

bitar som man förväntar sig att hitta i en smedja, inga 

kasserade verktyg utan bara slagg. Detta tyder på att man 

bedrivit ett sekundärsmide av skattejärn på platsen. Man har 

skapat handelsjärn som kanske därefter gick på export eller, 

som tidigare sagts, till Kronans eget behov. Inga 14 C-dateringar 

gjordes men man bedömer att smedjan var i drift under 

1200–1300-talen. 

Också i anslutning till kungsgården i Östra Tommarp i 

sydöstra Skåne har påträffats lämningar efter en omfattande 

smidesverksamhet. Även dit kom skattejärn, bland annat 

från Osby socken i norra Skåne (Ödman 2005:40 ff.). Under 

1950-talet gjordes en större undersökning i Tommarp under 

ledning av Egon Thun som publicerade resultaten i sin lic. 

avhandling Medieval Tommarp. 

En stor mängd så kallade gropugnar och kalottslagg påträffades. 

Av användningen av ben i smidesverksamheten får man 

en känsla av att man kolat upp järn genom att innesluta, eller 

slå in det i ben och sedan hettat upp det. Den specialprodukt 

som hittades i stor mängd (160 st) var rombiska järnplåtar 

(90–70 mm x 20–25 mm x ca 3 mm). Metallen har en mycket 

hög fosforhalt, vilket analyser gjorda av Vagn F. Buchwald visar 

(Buchwald 1999:79, 81 f., 2005 173 f., 323 f. samt Buchwald i 

tryck kap 3). Exakt samma typ av plåt med samma metallurgiska 

sammansättning är påträffad på Eketorp (Borg 1998:149). 

Plåtarna kan vara så kallade ”zinten” som har använts för att 

kramla samman de kravellbyggda partierna på koggar. Enligt 

muntlig uppgift från Eva Gärtner-Holdar har man troligen valt 

det fosforrika järnet från norra Skåne för att detta inte rostar i 

samma takt som ett fosforfritt järn. Vagn Buchwald föreslår att 

fosforjärnet använts som invällt eggstål vilket inte behövde vattenhärdas 

beroende på fosforferritens egenskaper. Han föreslår 

också att det kan användas för damasksmide. 14 C-dateringar av 

smedjeområdet visar att verksamheten var igång redan på 900talet 

vilket kan tyda på att redan så tidigt kunde man tillverka 

specialstål för specifika behov (Lu-4092).

Den sektoriserade skogen 

Utbredningen av järnproduktionen har en koncentration 

till norra Skånes västra delar med en spridning in i södra 

Halland. Österut tunnar slaggförekomsterna av och är också 

i större omfattning smidesslagg. Smidet av liar, knivar och 

bössor från dessa trakter var omfattande och välrenomerat 

och bedrevs med järn från de småländska bruken ända in i 

1800-talet (Larsson 2000:155, 187, 190 f., 209 ff.). 

Öster om Helgeån finns i stället en mycket kraftig koncentration 

av tjärproduktionsplatser. I dessa trakter har det 

uteslutande tillverkats tjära i tjärrännor som med traktens 

språkbruk kallas tjärdalar eller tjärbrännor. Med en gräns som 

i grova drag sträcker sig mellan mellersta Blekinge och Lurö 

i Vänern fördelar sig Skandinaviens tjärproduktionstradition 

generellt sett så, att den ovan nämnda tjärrännan påträffas 

väster om gränsen och den runda, trattformiga tjärdalen, öster 

därom (Ödman 2001 b:163 ff.) (fig. 7). Som råvara för tjärtillverkning 

användes framför allt fur och denna har enligt Buhrmans 

skånekarta från 1684 sin största utbredning i Skånes 

nordöstra delar med en glesare utbredning västerut. 

Dateringen av tjärrännorna har varit ett problem. I Osby 

socken finns byn Kärsebränna. Då detta namn dyker upp i det 

kamerala materialet på 1500-talet bestod byn av en frälseägd 

gård på 1/3 mantal. Bynamnet är belagt redan år 1336 då en 

gård i byn Thiarsaburnne donerades till Araslövs kyrka av 

en man vid namn Trugot Jönssen (DD 2 R II:317). Samma 

år såldes en gård i Thiersebune till Araslövs kyrka av Henrik 

Rönne till Araslöv (ÆDA IV s. 349). Att bynamnet i sina äldsta 

former stavas med Th- och inte K-, som det skrivs på 1500talet 

(LB 70:1), visar att det alluderar på tjära. Detta innebär 

att tjärtillverkningen i trakten måste vara en bra bit äldre än 

början av 1300-talet. De 14 C-dateringar som gjorts av tjärrännor 

och anläggningar i anslutning till tjärrännor hamnar som äldst 

i tidsspannet 1100–1300-talen (Ödman 2001b:165). 

Det har visat sig att det vid alla bevarade tjärrännor öster 

om Helgeån finns en beckkokningsgryta medan denna alltid 

saknas väster om ån. Traditionen var olika i öst och väst med 

Fig. 7. Tjärproduktionens utbredning i Skåne med angränsande landskap enligt 

fornminnesinventeringen 2000. Inga senare fynd har registrerats. Helge 

å utgör en gräns i norra Skåne med husbehovsproduktion väster om ån och 

en omfattande exportproduktion i öster. Den lilla kartan visar den ungefärliga 

gränsen mellan den långsmala tjärrännan och den runda tjärdalen. 

Teckning: Anders Ödman. 

Helgeån som en gräns mellan två produktionsinriktningar. 

Väster om ån har man gjort tjära till husbehov, medan man 

öster om ån har förädlat tjäran till en mer lätthanterlig och 

mindre skrymmande handelsprodukt - beck. I Kristianstad, 

som ligger i Helgeåns nedre lopp, finns än i dag en gata med 

namnet Beckhovsgatan i stadens södra del. Ursprunget till 

detta namn finns redan på de äldsta stadskartorna från 1600talet. 

Beckhovet eller Tjärhovet betecknar den ö som låg söder 

om den befästa staden på Allön. När man gräver i området 

uppträder ännu en tydlig tjärdoft som en remeniscens av en 

svunnen verksamhet (Lilja 1999). Hit kan man tänka sig att 

tjära och beck från nordöstra Skåne fördes längs ån för att 

vräkas på tjärhovet och sedan sändas vidare över haven. 

29

Jag hävdar, trots få indicier, att all produktion som förbrukade 

skog som råvara eller energi, introducerades samtidigt, 

under kolonisationsfasen, i gränsområdets urskogar. Jag kan 

tänka mig att man redan omkring 1200 sektoriserade det östdanska, 

kungliga, skogsområdet så att en region gjorde järn 

och en annan gjorde tjära. Genom bland annat skattläggning, 

påbud och förbud kunde man styra produktionen. I 

Europa i övrigt rådde det en stor brist på bebyggelsenära skog 

och möjligt är att den danska regimen hade dragit lärdom av 

detta och därför införde en sektorisering som enbart tillät en 

produktion, som krävde skog, per sektor (Epperlen 1993). 

Ytterligare tänkbara sektorer är Halland som har sporadiska 

uppgifter om saltskatt och saltproduktion belagd från 1100talet 

(Vellev 1995). I Blekinge har man haft en omfattande 

produktion av pottaska. Denna syns först i eftermedeltida 

källor och inga arkeologiska dateringar är gjorda. Källäget är 

överhuvudtaget sprött också vad gäller järn och tjära och det 

är först i eftermedeltida källor som dessa produkters produktionsförhållanden 

och volymer träder fram i ljuset. 

Slutord 

Langebek gav liksom Carl Sahlin en dyster bild av den tidiga 

skånska järnproduktionen. Båda fokuserade på den sen- och 

eftermedeltida järnproduktionen där varje projekt dykt upp 

likt dagsländor i det arkivaliska material de arbetade med. 

Dagsländor som bara gick att följa en relativt kort period. Den 

förste som insåg att förhållandena kunde vara annorlunda var 

John Nihlén och i synnerhet Sven Nöjd. I alla slaggvarp som 

finns i de nordskånska skogarna såg de en annan utveckling. 

En utveckling som saknar arkivaliska belägg. Genom de senaste 

årens arbeten ser vi en blomstrande järnbruksbygd från 

omkring 1200 och fram till 1600-talets mitt – mer än 500 år 

av verksamhet som för evigt finns bevarad i alla slaggvarp men 

inte i många skrivna ark. 

Kring den danska järnproduktionen i Skånelandskapen 

är mycket ännu okänt och osäkert, men relativt omfattande 

forskningsinsatser har dock gjorts under senare år. Det skrivna 

30 

källmaterialet har granskats i samband med Tvååkerprojektet, 

E4-projektet och projektet Norra Skånes Medeltid. I samband 

med dessa projekt har arkeologiska undersökningar av produktionsplatser 

gjorts. Vid ett antal tillfällen har personal från 

Geoarkeologiskt Laboratorium i Uppsala kallats till de södra 

landskapen för att på ett professionellt och vetenskapligt 

avancerat sätt ta hand om produktionslämningar. Det senaste 

fyndet av en järnproduktionsplats torde vara Kulturens fynd 

av reduktionsslagg av ”elefantsfotstyp” i Genarp (Karlsson 

& Lenntorp 2007). Mycket mer kommer att påträffas under 

årens lopp men mycket information finns redan, spridd på 

flera aktörer. Angeläget är att knyta samman alla dessa trådar 

och få en samlad bild av järnproduktionen från järnålder till 

1800-tal. Det är nu dags att gå vidare.

Litteratur 

Becker, N. 2003. En gård på Lilla Tvären. Boplatslämningar och järnhantering 

från den äldre järnåldern, Skåne, Hedeskoga socken, Lilla Tvären 

4:1. Riksantikvarieämbetet, UV Syd dokumentation av fältarbetsfasen 

2003:1. Lund. 

Björk, T. 2007. Skånskt järn på järnåldern. Exemplet Bromölla i Ale- Historisk 

tidskrift för Skåne, Halland och Blekinge. Nr 4 2007. 

Borg, K. (red.). 1998. Eketorp – III. Den medeltida befästningen på Öland. 

Artefakterna. Stockholm. 

Buchwald, Vagn F. 1999. Osmundjern og blæstjern karakteriseret ved slaggeanalysmetoden. 

Järn- Wittsjöskogkonferensen 1999. (red.) Ödman,A. 

Lund. 

Buchwald, Vagn F. 2005. Iron and steel in ancient time. Viborg. 

Buchwald, Vagn F. (I tryck) Iron, steel and cast iron before Bessemer. 

DD = Diplomatarium Danicum 1:1 ff. utg. Det Danskae Sprog- og Litteraturselskab 

1938 ff. 

Englund, L. E. & Larsson, L. 1997. Järnframställning i Bromölla, Skåne, 

Ivetofta. Analysrapport från Riksantikvarieämbetet, Geoarkeologiskt Laboratorium, 

nummer 20-1997. Uppsala. 

Englund, L.E. 2002. Blästbruk. Jernkontorets Bergshistoriska skriftserie 

nr 40. Stockholm. 

Epperlein, S. 1993. Waldnützung,Waldstreitigkeiten und Waldschutz in 

Deutschland im homen Mittelalter. VSWG Beihefte 109. Wiesbaden. 

Espelund, A. 1999. Bondejern i Norge. Trondheim. 

Hyltén-Cavallius, G. O. 1863. Wärend och Wirdarne. Ett försök i svensk 

ethnologi. Stockholm. 

Karlsson, M. & Lenntorp K.-M. 2007. Genarps bytomt. RAÄ 84, Genarps 

socken Skåne. Kulturens rapporter 2. Lund. 

LB= Ljunggren, K. G. & Ejder, B. 1950-1965. Lunds stifts Landebok I-III. 

Lund/Köpenhamn. 

Lagerås, P. 2007. The ecology of expansion and abndonment. Medieval- and 

post-medieval agriculture and settlement in a landscape perspective. Lund. 

Langebek, J. 1758. Inledning til en historie om de norske bergverkers oprindelse 

og fremvext. Köpenhamn 

Larsson, L. O. & Rubensson, L. 2000. Från blästbruk till bruksdöd. Småländsk 

järnhantering under 1000 år: II. Jernkontorets bergshistoriska 


Lilja, H. 1999. Rapport, Skåne län, Kristianstads kommun, kv Axel Lillie 1. 

Förundersökning/schaktövervakning 1995-1996. Rapport 1999:2. Regionmuseet 

i Skåne. Kristianstad. 

Nihlén, J. 1932. Studier rörande svensk järntillverkning med särskild hänsyn 

till Småland. Jernkontorets bergshistoriska skriftserie nr 2. Stockholm. 

Nihlén, J. 1939. Äldre järntillverkning i Sydsveige – Studier rörande den primitiva 

järnframställningen i Halland och Skåne. Jernkontorets bergshistoriska 


Magnusson, G. 1986. Lågteknisk Järnhantering i Jämtlands län. Stockholm. 

Myrdal, J. & Tollin, C. 2003. Brytar och tidigmedeltida huvudgårdar. Trälar. 

Ofria i agrarsamhället från vikingatid till medeltid. (red. Lindqvist, T 

& Myrdal, J.). Stockholm. 

Pettersson, G. 2001. Markkemiska och kvartärgeologiska förutsättningar 

för bildandet av järnrika jordar samt deras användbarhet för lågteknisk 

järnframställning. Exempel från Skåne och Värmland. Institutionen för 

naturgeografi och kvartärgeologi. Stockholm. 

Sahlin, C. 1939. Skånska järnbruk i äldre tider. Jernkontorets bergshistoriska 


Serning, I. 1973. Förhistorisk järnhantering i Dalarna. Jernkontorets forskning 

Ser. H, nr 9. Stockholm. 

Steenstrup, J. 1915. Danmarks Riges Historie. Bd 1. Köpenhamn. 

Strömberg, M. 1967. Undersökningarna rörande Hagestad i Skåne. Kuml. 

Köpenhamn. 

Svensson, O. 2000. Kronans järnhytta i Skåne. Seminarieuppsats, ark. Inst. 

Lunds universitet. Lund. 

Svensson, O. 2001. Helsingborgs län - räkenskaper 1582/1583, jordebok 

1583/1584, extraskattemantalslängd 1584. Skånsk senmedeltid och renässans 

18. Norra Skånes medeltid 3. Lund. 

Svensson, S. 1982. Skvaltkvarnar och andra vattenverk i Hörja socken. Västra 

Göinge hembygdsförenings skriftserie XXX. Hässleholm. 

Tuhn, E. 1967. Medieval Tommarp. Lund. 

Wedberg, V. 1981. Sven Nöjds studier i tidig nordskånsk järnhanteringmed 

inledande beskrivning över det skånsk-halländska järnområdet. Seminarieuppsats, 

Arkeologiska Inst., Stockholms universitet. Stockholm. 

Welinder, S., Pedersen E. A. & Widgren, M. (red.). 1998. Jordbrukets första 

femtusen år. 4000 f. Kr. - 1000 e. Kr. Stockholm. 

Vellev, J. 1995. Jern og salt i Halland. Medeltida danskt järn I. (red.) S. O. 

Olsson. Halmstad. 

Vellev, J. 2004. (red.). Jernmöllen i Halland. Arkeologiske undersøgelser 1993- 

1995. Hikuin 31. Köpenhamn. 

ÆDA= De ældste danske Arkivregistraturer. Utg. T. A. Becker m. fl.1854- 

1910. Köpenhamn. 

Åstrand, J. 2007. En medeltida skogsgård vid Markaryd. Smålands museum 


Ödeen, N. 1927-30. Studier i Smålands bebyggelsehistoria – ett bidrag till 

svensk ortnamnsforskning. Lund. 

31

Ödman, A. 1993. Järnskatt och borglän I-II. Ale – historisk tidskrift för 

Skåneland 1/93-2/93 

Ödman, A. 1998. Northern Skåne – a resource area for medieval Denmark. 

I Andersson, H., Ersgård, L. & Svensson, E. (red) Outland use in preindustrial 

Europe. Stockholm. 

Ödman, A. 1999. (red.) Järn – Vittsjöskogkonferensen 1999. Norra Skånes 

medeltid 1. Lund. 

Ödman, A. 2001 a. Vittsjö - en socken i dansk järnbruksbygd. Norra Skånes 


Ödman, A. 2001 b. Järn, tjära och möjligen ryssolja – Medeltida danskt 

utmarksbruk i norra Skåne. Från stad till land. En medeltidsarkeologisk 

resa tillägnad Hans Andersson. Lund. 

Ödman, A. 2005 a. Skeingeborg – borgen som Saxo glömde. Norra Skånes 


Ödman, A. 2005 b. Skånskt järn från malm till marknad. Slagg i medeltida 

städer. Metallhantering i medeltida borgar. I Pettersson, I.-M. & Magnusson, 

G. (red.) Jernkontorets bergshistoriska utskott. Stockholm. 

32

Introduktion 

Ämnet för mitt anförande vid seminariet är den skånska 

järnframställningen under järnåldern. Det som väckt mitt 

intresse för ämnet är ett par undersökningar som jag gjort, 

med tiotalet års mellanrum, i Degeberga och Bromölla (Björk 

1994, 1997, 2006). 

Det finns ett antal frågor kring den förhistoriska järnframställningen 

som jag menar är väsentliga att belysa. De 

jag uppehåller mig vid i detta sammanhang rör både kronologiska, 

ekonomiska och sociala förhållanden. De kronologiska 

är givetvis en förutsättning för att kunna resonera kring de 

båda andra. Närmare preciserade är mina utgångspunkter: 

Var producerades järnet? 

Hur producerades det? 

Vem producerade det? 

Hur distribuerades det till andra områden? 

Vilken var den ekonomiska och politiska betydelsen? 

Går det att komma åt om produktion och konsumtion på något 

sätt var reglerad eller styrd? 

Vem var det i så fall som låg bakom detta och varför? 

Innan jag fördjupar mig i dessa frågor måste jag först ge en 

bakgrund till vad vi vet om den skånska järnframställningen 

under järnåldern. Genomgången nedan är i huvudsak hämtad 

ur en nyligen publicerad artikel i Ale (Björk 2007). 

Skånsk och Sydskandinavisk järnframställning 

Det finns några vetenskapliga artiklar och utgrävningsrapporter 

som handlar om skånsk järnframställning under järnåldern. 

I ett par artiklar finns sammanställningar av flera undersök- 

Vems var järnet? 

Om järn och makt i skånsk järnålder. 

Tony Björk 

ningar i nordvästra Skåne (Isendahl 1997, Ericson 2002), men 

på det stora hela saknades det länge en övergripande sammanställning 

över vad som har gjorts. En sådan presenteras här i 

tabellform, som redovisar var det har gjorts undersökningar 

av lämningar som direkt kan relateras till järnframställning 

(tabell 1 och fig. 1). I tabellen ser vi genast att det finns i 

särklass flest belägg för järnframställning i Skåne från förromersk 

och romersk järnålder. Exemplen från folkvandringstid 

och vendeltid är få och ännu färre är de från vikingatid. På 

översiktskartan har även tagits med exempel från södra Halland, 

Småland och Blekinge. I denna sammanställning finns 

förhoppningsvis det mesta av det som grävts så här långt. 

En väsentlig avgränsning är att det endast har tagits med 

klara belägg för ugnar och ett fåtal mer omfattande slaggförekomster. 

På snart sagt varenda järnåldersboplats förekommer 

slagg i skilda typer av lager och anläggningar. Oftast är det i 

mycket begränsad mängd och för det mesta har slaggen inte 

analyserats närmare. Därför kan det inte avgöras från vilket 

skede av framställning eller smide som det härrör. Dessutom 

är slaggfynden många gånger ungefärligt daterade, eftersom 

de knyts till boplatslämningar med ganska vida dateringar. 

Det skulle innebära ett mycket omfattande arbete att försöka 

analysera alla dessa slaggfynd på ett meningsfullt sätt. 

Den äldsta järnframställningen är ännu inte säkert dokumenterad 

i form av ugnskonstruktioner i Skåne, utan endast 

indirekt i form av slagg i andra kontexter och av järnföremål 

i gravar från yngre bronsålder (se t.ex. Hjärtner-Holdar 1993, 

Aspeborg 2000). Två ugnar från Väla, Helsingborg, med en 

ganska vid datering till yngre bronsålder/äldre förromersk 

järnålder, är det äldsta direkta belägg för järnproduktion i 

33

Socken Plats Anläggningstyper Datering 14 C-ålder B.P. Referens 

Kropp Väla 2 ugnar m arbetsgropar Y. brå - Förrom. jäå 2430 +/- 60 (Ua 5548) Söderberg 1993, Isendahl 1997 

Ramlösa Gustafslund 1 ugn Förrom. jäå 2215 +/- 85 (Ua 25905) Aspeborg & Mårtensson 2001 

Tåstarp Gånarp 1 ugn Förrom. jäå 2200 +/- 70 (Ua 5731) Räf 1996; Isendahl 1997 

Genarp Genarp 1 ugn Förrom. jäå 2110 +/- 30 (Ua 33554) Lenntorp muntl. uppgift, undersökt 2006 

Gråmanstorp Bjärsgård 1 ugn Förrom. – rom. jäå - Montelius 1906 & 1919; Englund & Larsson 1997 

Hedeskoga Lilla Tvären 1 ugn Förrom. – rom. jäå 2060 +/- 40 (Ua 26698) Becker 2003, Anglert & Becker 2006, Becker muntl. uppgift 

Stora Köpinge Lilla Köpinge Bl.a. red.slagg i olika kontexter Förrom. – rom. jäå Se litt. hänv. Sabo 1995 

Kvidinge Maglaby 1 ugn Y. förrom. – ä. rom. jäå 2125 +/- 70, 2085 +/- 70 (ST 11935 + 36) Helgesson 1988; Björk 1994; Englund & Larsson 1997; Wilhelmson 2006 

Degeberga Degeberga 1 ugn med utrakningslager Y. förrom. – ä. rom. jäå 2050 +/- 60 (ST 13356) Björk 1994 & 1997; Englund & Larsson 1997 

Ivetofta Bromölla 5 ugnar Y. förrom. – ä. rom. jäå Flera prov, äldst 2000 +/- 60 BP (St 14662) Englund & Larsson 1997; Bergenstråhle 2000 

Ivetofta Bromölla 4 ugnar Y. förrom. – ä. rom. jäå Flera prov, äldst 1990 +/- 40 (UGA 14509) Grandin & Willim 2005; Björk 2006 

V. Sönnarslöv Hör 1 ugn Y. förrom. – ä. rom. jäå 1960 +/- 100 (LuA 4329) Lindahl Jensen 2000 

Näsum Näsum 2 ugnar, 1 fällsten Y. förrom. – ä. rom. jäå 2015 +/- 40 (LuS 6485) Höst 2006 

Oxie Kristineberg 1 ugn Rom. jäå Analyserad Strandmark muntl. uppgift, undersökt 2002 

Löderup Hagestad 3 ugnar Rom. jäå (?) - Strömberg 1967 

Vankiva Graneholm 1 slaggvarp Y. rom. - folkv.tid 1650 +/- 100 (LuA 4150) Ödman 2001 

Husie Kv. Tränsbettet 1 ugn, 1 smidesgrop Y. rom. - folkv.tid Analyserad Strandmark muntl. uppgift (rap.Kling 1995) 

Ö.Ljungby Haglekulla 1 ugn Vendeltid 1310 +/- 60 (Lu 3937) Isendahl 1996, 1997 

Bårslöv Bårslöv 1 slaggdump i grop Vendeltid 1300 +/- 70 (Ua 9785) Knarrström & Olsson 2000 

Ivetofta Åby Sekundärdep. red.slagg i grophus m.m. Folkv.tid - vik.tid Se litt. hänv. Söderberg 2005 

Järrestad Järrestad Bl.a. red.slagg i olika kontexter Vendeltid - vik.tid Se litt. hänv. Grandin & Hjärthner-Holdar 2003 

Löderup Hagestad 1 ugn Vikingatid (?) - Strömberg 1967 

Gårdlösa Gårdlösa 1 ugn, möjl. 2, samt red.slagg i kulturl. Jäå - Stjernquist 1971, 1993a, 1993b 

Tabell 1. Förekomster av ugnar samt reduktionsslagg i Skåne. Presenterat i ungefärlig kronologisk ordning. Ytterligare ugnar och slaggvarp som sannolikt är från 

järnåldern har även påträffats i : Allerum sn, Laröd 55:1 – en ugn med arbetsgrop, möjligen två (Nagmér 1994; Isendahl 1997); Fjälkestad sn, Råbelöv 25:1 – en ugn 

med arbetsgrop, möjligen två (Björk 2003b); Klippan sn, Klippan stg 1847 – två ugnar (slaggropar) (Björk 1991; Bolander 2006); Löderup sn, Hagestad – ugnar?, 

samt fällsten/städsten (Strömberg 1967); Ängelholm, stg 808 – en större grop/ugn (?), folkvandringstid-vendeltid (Helgesson 1993; Isendahl 1997); Östra Ljungby 

sn, Stidsvig 2:7 – en förstörd slaggvarp, sannolikt järnålder (Isendahl 1997). 

Skåne som vi känner till idag (Söderberg 1993). Järnframställning 

under äldre förromersk järnålder är också svagt 

belagd, men det finns åtminstone två exempel från Tåstarp 

och Ramlösa socknar med ugnar från denna tid (Räf 1996, 

Aspeborg & Mårtensson 2001). Alla dessa platser ligger i 

nordvästra Skåne. Den enda säkert belagda förromerska 

ugnen som kommer från något annat område är en nyligen 

undersökt ugn med slaggrop från Genarp i sydvästra Skåne 

(Karlsson & Lenntorp, i tryck). 

Den i särklass bäst representerade ugnsfasen i det skånska 

materialet är tidsperioden yngre förromersk järnålder och 

äldre romersk järnålder (ca 100 f. Kr. - 200 e. Kr.). Ugnar med 

stenskodd slaggrop har undersökts i Gråmanstorp, Kvidinge 

och i Degeberga (Montelius 1906, 1919; Helgesson 1988; Björk 

1994; Englund & Larsson 1997). Annars består de flesta ugnsrester 

från denna tid av enkla gropar med slagg, utan någon 

stenskoning. De skånska exemplen på sådana ugnar kommer 

framför allt från Bromöllatrakten (Bergenstråhle 2000; Björk 

34 

2006; Höst 2006a, 2006b). Likartade lämningar och dateringar 

finns också från ett antal ugnar i Halland och Småland 

(fig.1, se Karlsson 2001; Larsson 2004; Wranning 2005). 

Till en avslutande fas med ett yngsta skikt järnframställningsplatser 

räknar jag de lämningar som dateras mellan 

yngre romersk järnålder och vikingatid (ca 200 - 1000 e. Kr.). 

Materialet antar en delvis annan karaktär från yngre romersk 

järnålder och fram till åtminstone vikingatid. Antalet ugnar är 

påfallande litet mot tidigare, men samtidigt är de ugnar som 

trots allt undersökts av samma grundtyp som tidigare. Den 

stora skillnaden består i att det nu börjar dyka upp enstaka 

lite större slaggvarpar, fler smedjor och att slagg över huvud 

taget blir vanligare på boplatserna. Till en del kan detta säkert 

förklaras med bättre bevaringsförhållanden, till exempel i fyllningsmassor 

i grophus (Ericson 2005:316). 

Geografiskt ligger tyngdpunkterna för den skånska järnframställningen, 

såvitt vi kan se idag, i områdena kring Helsingborg, 

Klippan och Bromölla. Men då ska man vara med-

Fig. 1. Undersökta blästugnar i Sydsverige. Gråskrafferad yta är landmassa över 80 m.ö.h. Fyllda cirklar är ugnar daterade till järnålder (förutom nr 28 = slaggvarp). 

Ofyllda cirklar är odaterade ugnar som med stor sannolikhet är från järnåldern (baserat på typ och närhet till andra daterade lämningar) samt förekomster av 

säkert konstaterad reduktionsslagg på boplatser. Förekomsterna listas nedan sockenvis. Uppgifterna hämtade från de källor som anges i tabell 1 samt Hjärthner- 

Holdar 1993, Karlsson 2001, Larsson 2004, Wranning 2005 och muntlig uppgift M. Henriksson. 

1. Vinberg, 2. Stafsinge, 3. Årstad, 4. Kvibille, 5. Eldsberga, 6. Snöstorp, 7. Genevad, 8. Skummeslöv, 9. Markaryd, 10. Aringsås, 11. Växjö, 12. Nöbbele, 13. Ryssby, 14. 

Hossmo, 15. Ljungby 1, 16. Ljungby 2, 17. Söderåkra, 18. Tåstarp, 19. Ängelholm, 20. Allerum, 21. Kropp, 22. Ramlösa, 23. Östra Ljungby, 24. Gråmanstorp, 25. Kvidinge 

(2 lokaler), 26. Klippan, 27. Västra Sönnarslöv, 28. Vankiva, 29. Fjälkestad, 30. Näsum, 31. Bromölla 1, 32. Bromölla 2, 33. Bromölla 3, 34. Degeberga, 35. Husie, 36. Oxie, 

37. Genarp, 38. Stora Köpinge, 39. Gårdlösa, 40. Järrestad, 41. Hagestad, 42. Istaby, 43. Västra Vång. 

35

Fig. 2. Utbredning av förhistoriska blästugnar (röda punkter) i förhållande till 

det skånska-halländska-småländska järnproduktionsområdet under historisk 

tid. För en mer detaljerad karta av det sistnämnda se t.ex. Ödman 2000 och 

Strömberg i denna volym. 

veten om att spridningsbilden kan vara vilseledande på flera 

sätt. Det kan argumenteras för att bilden främst visar var det 

har gjorts arkeologiska undersökningar. Till en del är detta 

förmodligen också sant. Det har utförts få och överlag ytmässigt 

små undersökningar i stora delar av mellersta och norra 

Skåne. Fynden från mellersta och norra Skåne är rimligen 

underrepresenterade i förhållande till de verkliga förekomsterna 

av järnframställningsplatser. Trots det är det här som 

det har undersökts flest ugnar. Samtidigt har det gjorts väldigt 

många stora arkeologiska undersökningar i västra och södra 

Skåne. Med tanke på hur stora arealer som har undersökts i 

sydvästra Skåne – framför allt i närheten av Malmö – är det 

förvånande att det finns så få platser med belägg för järnfram- 

36 

ställning i detta område. Det är tydligt att järnframställningen 

främst bedrivits i det som kulturgeograferna kallar de skånska 

slätt- och risbygderna, fram till åtminstone vendeltid. Man 

kan också argumentera för att det finns en viss uppdelning, 

med en kvantitativt större produktion i den norra halvan av 

landskapet än i den södra. Sett i ett ännu längre tidsperspektiv 

så finns det en tydlig kronologisk och geografisk skillnad i 

produktionslokalernas utbredning. Under järnåldern var de 

lokaliserade till slätt- och risbygder, medan de var koncentrerade 

till Skånes nordliga ris- och skogsbygder i historisk tid 

(fig. 2, jfr Ödman 2000:fig. 2). 

Som vi har sett så har de förhistoriska järnugnarna i Skåne 

en klar kronologisk tyngdpunkt i yngre förromersk och äldre 

romersk järnålder. Tendensen till att det sker en förändring 

i järnproduktionens lokalisering finns belagd i flera olika 

områden i Sydskandinavien. Frågan är vad detta representerar. 

Varför ändrar materialet karaktär under loppet av yngre 

romersk järnålder till vikingatid? 

I Jylland har det under de senaste årtiondena dokumenterats 

en mycket omfattande järnproduktion med tusentals 

ugnar från förromersk järnålder till vendeltid. Den intensivaste 

fasen sträcker sig från omkring 100 e. Kr. till början 

av 600-talet. Genom ett stort antal undersökningar har man 

klart kunnat konstatera att järnframställningen i detta område 

upphör i vendeltid, omkring 600 - 650 e. Kr. (Voss 1995:132, 

Rasmussen m.fl. 2006). Det är mycket som talar för en mer 

allmän nedgång i järnproduktionen i stora delar av Norden 

under perioden 600 - 700 e.Kr. (Magnusson 2000:392). 

I Halland kan alla undersökta ugnar dateras till förromersk 

järnålder – första hälften av romersk järnålder. De 

kända lämningarna signalerar att kust- och slättbygdernas 

stora järnhanteringsboom helt kan knytas till perioden 300 f. 

Kr. - 200 e. Kr. Därefter tycks järnframställningen klinga av 

i Halland (Wranning 2005:128ff). Detta överensstämmer väl 

med förhållandena på Själland och Fyn, där det inte heller har 

påträffats några ugnar som är yngre än äldre romersk järnålder 

(Andersen m.fl. 1987; Voss, pers. komm.). Vi måste dock vara

medvetna om att denna tendens kan bero på att det har gjorts 

få undersökningar av järnframställningsmiljöer i Sydsverige i 

förhållande till i Jylland. Bilden kan nyanseras väsentligt om 

vi tar med ugnarna från Skåne och Småland i diskussionen. 

Här ser vi dels att det förekommer senare ugnar, från yngre 

romersk järnålder – vendeltid, dels att ugnarna inte enbart 

finns i kust- och slättbygderna (se fig. 1 och tabell 1; se även 

Karlsson 2001 och Larsson 2004). 

Jämför vi resultaten från Jylland med Skåne, och framför 

allt med Kalmarområdet i sydöstra Småland, ser vi att det 

finns en liknande kronologisk tendens i Sydsverige som i 

Jylland. Skillnaden tycks framför allt vara att slutskedet i slättbygdernas 

järnframställning ligger något senare i Sydsverige 

– under 700-talet e. Kr. (Karlsson 2001:348). Förklaringen till 

detta kan ligga i att tillgången på bränsle har avtagit vid olika 

tidpunkter i skilda centrala jordbruksbygder. 

För att förklara den halländska järnframställningen i 

ett längre tidsperspektiv har Bo Strömberg föreslagit att en 

boplatscentrerad produktion under den äldre järnåldern, 

med tiden övergår till en mer acentral utmarksproduktion 

under den yngre järnåldern. Strömberg kallar själv detta för 

en förenkling av en komplex utveckling (Strömberg 1991:35f; 

1995:38). Man kan ha invändningar mot den generaliserande 

användningen av termen utmark, men i alla händelser är den 

skisserade utvecklingen enligt min mening nära ett troligt 

förlopp. Mot bakgrund av det skånska materialet tycks det 

först ske en exploatering av lättåtkomliga tillgångar i de tätt 

befolkade slättområdena, som sedan avlöses av en exploatering 

av Göinges myrmalm. Frågan är om detta sker i en större 

skala först när slättbygdernas malmförekomster är uttömda? 

Eller sker det när tillgången till den mängd skog som krävs för 

tillverkning av träkol har blivit alltför dålig i slätt- och risbygderna? 

Ett par andra exempel på faktorer som måste föras in i 

ett resonemang om varför järnproduktionen omlokaliseras är 

den förändring som sker i bosättningsmönstret under loppet 

av yngre järnålder och, inte minst, hur efterfrågan på järn 

förändrades under denna tid. 

Fig. 3. Genomskärning av A 1741 på Bromölla 12:19. Ugnsresten utgörs av en 

enkel slaggrop och den dateras till tiden kring Kristi födelse (UGA 14509: 1990 

+/- 40 B.P.). Foto Linda Pettersson. 

Exemplet Bromölla 

För att belysa en del av förhållandena kring den skånska 

järnframställningen har jag valt att redogöra lite närmare för 

Bromöllaområdet i nordöstra Skåne, som tillsammans med 

området kring Helsingborg och Klippan har flest undersökta 

lokaler. I trakten av Bromölla finns ett antal lokaler som kronologiskt 

och tekniskt påminner mycket om varandra. I och 

med detta har vi en möjlighet att diskutera hur järnframställningen 

i ett mindre område har bedrivits utifrån teknisk, 

rumslig och social kontext. 

Det samlade materialet från Bromöllaområdet är skiktat 

i tid från yngre förromersk järnålder till vikingatid. Det har 

undersökts 11 ugnar, samt rester av 1 ugn, i området mellan 

Ivösjön och Ryssberget. Gemensamt för alla ugnarna är att 

de dateras inom ett ganska snävt intervall mellan yngre förromersk 

och äldre romersk järnålder (Bergenstråhle 2000, 

Gustafsson m.fl. 2004, Björk 2006, Höst 2006a, 2006b). 

37

Ugnarna har varit schaktugnar med underliggande grund 

slaggrop, där de återstående resterna inte varit mer än 0,1 - 

0,5 meter djupa. Ugnarna är av likartad storlek, upp mot en 

meter i diameter, men oftast ca 0,8 meter i diameter (fig. 3). 

Även ur ett tekniskt och kemiskt perspektiv finns det stora 

likheter mellan slaggerna från dessa ugnar. Det har nämligen 

kunnat konstateras att slaggen från de båda Bromöllalokalerna 

i tabell 1 (de sydligaste ugnslokalerna på fig. 5) är av samma 

typ och det finns starka skäl att förmoda att det är sjömalm 

från Ivösjön som har använts vid järnframställningen. Även 

malmförekomster från andra anläggningar på dessa platser 

har analyserats. De analyserade malmbitarna är av lite varierande 

kvalitet, men det är ändå troligt att all malm kommer 

från Ivösjön (Englund & Larsson 1997, Grandin & Willim 

2005). Grandin och Willim menar att ugnarna i området har 

varit av likartad konstruktion och kapacitet. Det finns inget 

som tyder på att det har skett något annat än reduktion av 

malm i blästugnar på de undersökta ytorna. Det finns helt 

enkelt inga spår av något annat led i tillverkningsprocessen 

på dessa platser. Järnframställningen på orten har skett med 

konstruktioner och med en teknik som med små avvikelser 

fortlevt under ett relativt långt tidsspann – åtminstone 200 

f. Kr. - 200 e. Kr. 

Kronologiskt sett representerar järnframställningen på 

lokalen Bromölla 12:19 en mycket kort fas. Ugnarna ligger 

väl samlade inom en mindre yta. Tre av dem ligger på rad med 

nära nog exakt samma inbördes avstånd (fig. 4), vilket talar 

för att framställningen pågått under en kort tid. Faktum är 

att 14 C-analyserna överlappar varandra för tidsperioden kring 

70 - 130 e. Kr. Jag menar därför att det går att argumentera för 

att det är inom detta tidsavsnitt som järnproduktionen pågått 

(Björk 2006:19). Såväl 14 C-resultaten, den ringa mängden 

ugnar och avfall, som den rumsliga koncentrationen och 

placeringen talar för en kortvarig aktivitetsfas, kanske rentav 

momentan, där verksamheten varken kommit att breda ut sig 

över ett större område eller att ugnarna successivt överlagrat 

äldre anläggningar. 

38 

Om vi tittar närmare på de två platser med ugnar som 

har undersökts i södra delen av dagens Bromölla, kan det 

konstateras att de ligger mycket nära varandra. Det är endast 

150 meter mellan dessa platser. Däremellan finns det samtida 

anläggningar som innehåller enstaka bitar av ugnsdelar, slagg 

och järnmalm, vilket gör det troligt att hela miljön är en 

integrerad del av en eller ett par gårdars produktion i närheten. 

Det måste tilläggas att det är mycket små ytor som 

är undersökta i området. Totalt har inte mer än ca 8000 m 2 

undersökts. Jämför vi avståndet mellan de två koncentrationerna 

med 9 ugnar i södra Bromölla med förhållandena på 

en plats som Snorup i Jylland, så finns där drygt 4000 ugnar 

på en yta av ca 500 x 700 meter – alltså på en yta av ca 35 000 

m 2 (Voss 1995, Rasmussen m.fl. 2006). Det innebär att ugnstätheten 

i Bromölla är ca 1 ugn/1000 m 2 undersökt yta medan 

den i Snorup är ca 1 ugn/10 m 2 . Det innebär att ugnarna 

ligger ungefär 100 gånger så tätt i Snorup som i Bromölla. 

Här har givetvis järnframställningens längre kontinuitet i 

Snorup betydelse, och även den betydligt större undersökta 

ytan. Ugnarna i Bromöllaområdet är också av en annan typ 

än de på Jylland, utan stora slaggblock (Englund & Larsson 

1997:58), och därmed betydligt svårare att lokalisera. De 

källkritiska aspekterna till trots så framstår framställningen 

i Snorup som av en helt annan intensitet än vad vi kan se på 

någon plats i Skåne. 

På Bromöllalokalerna är ugnarna koncentrerade till 

begränsade ytor som är mindre än 15 x 15 meter (vardera 

maximalt 150 m 2 ). På den sydligare lokalen är det tydligt att 

tre av ugnarna ligger på en rad (fig. 4). Samma organisationsprincip 

finns på en några århundraden yngre lokal i Växjö, 

från folkvandringstid, med tre ugnar på rad på en boplats 

(Åstrand 2004). Detta är ett fenomen som vi känner igen 

från flera andra platser i Europa, till exempel i Jylland och 

i Polen. Framför allt i Polen är detta genomfört i en så stor 

omfattning, med hundratals ugnar i flera rader, att det tyder 

på storskaligt organiserade smältkampanjer (Voss 1995:135f). 

Här i Sydsverige får man i stället intrycket av att smältningen

försiggått i mindre skala, men den har av allt att döma varit 

lika nära knuten till bebyggelsen som man kan se i Jylland. 

Det finns mycket som talar för att framställningen var 

knuten till stabila gårdsenheter av den typ som undersökts vid 

Åby och Näsum (Stark 2000; Söderberg 2005:92; Höst 2006a, 

2006b). Det visar en nyligen utförd undersökning i Näsum 

tydligt. På boplatsen vid Näsum påträffades bland annat ett 

antal huslämningar från en eller möjligen två samtida gårdar, 

två blästugnar och en fällsten i en större nedgrävning. Gårdsmiljön 

liksom ugnarna dateras till yngre förromersk och äldre 

romersk järnålder. Här kan man tydligt se att järnframställningen 

var kopplad till boplatsen och man kan klart konstatera 

att det har framställts järn invid gården. Ugnarna var 

alltså direkt knutna till gårdslägena (fig. 6). Samma iakttagelse 

har gjorts på många andra platser i Sydskandinavien, 

där lite större områden blivit föremål för arkeologiska undersökningar. 

Bebyggelse och blästugnar på sådana platser har 

generellt dateringar från förromersk järnålder till vendeltid 

(200 f. Kr. - 700 e. Kr.). Exempel på sådana platser i Sydsverige 

är Fyllinge i Halland, Växjö i Småland och Näsum samt 

Haglekulla i Skåne (Isendahl 1997; Larsson 2004; Wranning 

2005; Höst 2006a, 2006b). Att järnproduktionen är kopplad 

till och sker invid enskilda gårdar har också nära paralleller 

med samtida förhållanden i Danmark (Lyngstrøm 2003:21; 

Rasmussen m.fl. 2006:128). Därmed är det inte sagt att det 

måste ha sett ut så överallt. Vi måste vara öppna för att det 

funnits variationer och inte bortse från att det även kan ha 

skett järnframställning i områden som är perifert belägna i 

förhållande till den samtida bebyggelsen. 

Den tydliga närheten mellan gårdarna och blästugnarna 

kan rimligen bara betyda att järnet oftast framställdes på gårdarna. 

Råvarorna, malm och ved/träkol, hämtades för förädling 

hemmavid. En relativt liten produktion, koncentrerad till 

gårdarna signalerar att produktionen i första hand tillgodosåg 

gårdens behov. Järnframställningen tycks alltså inte ha varit 

föremål för någon långt driven specialisering i dessa fall. Detsamma 

behöver naturligtvis inte gälla smedernas verksamhet. 

Fig. 4. Planritning som visar ugnarnas inbördes placering på Bromölla 12:19. 

Notera att tre av ugnarna ligger på rad. Ugnarna är svarta. Övriga anläggningar 

som innehöll slagg eller malm är gråmarkerade. Efter Björk 2006. 

Fig. 5. Arkeologiskt belagda gårdar och ugnar i Bromöllaområdet, från yngre 

förromersk och äldre romersk järnålder. Hussymbol = gård, fylld cirkel = ugn. 

Spår av järnbearbetning från yngre järnålder markerade med kryss. Efter Björk 

2006. 

39

Här kan man snarare se en tendens mot en ökande specialisering, 

exempelvis i vapensmidet. Vapnen i äldre romersk 

järnålder är ganska enkelt utförda, men utan någon tydlig 

standardisering, vilket gör dem svåra att indela typologiskt. 

I yngre romersk järnålder blir vapnen mer arbetade ur smideshänseende 

och samtidigt mer standardiserade. Detta kan 

tyda på att det är ett mindre antal specialiserade smeder som 

ägnar sig åt detta arbete. 

Det finns fler belägg för att samtida järnhantering i 

området sker direkt invid gårdarna. På en samtida boplats 

i Ivetofta, undersöktes bland annat ett långhus, typologiskt 

daterat till äldre romersk järnålder med en centralt placerad 

härd som innehöll ett antal småbitar slagg. Slaggen i sig har 

inte analyserats, men härden har 14 C-daterats till 130 - 240 e. 

40 

Fig. 6. Förhållandet mellan gårdslägen och anläggningar 

för järnproduktion på boplatsen i Näsum. Boplatsen dateras 

till yngre förromersk järnålder – äldre romersk järnålder. 

Blästugnar och fällsten markerade med stjärnor. Ugnarna 

är de två sydliga markeringarna. Den ena ugnen har daterats 

med hjälp av träkol och den hör hemma i samma tid 

som långhusen och de övriga anläggningarna på platsen 

(se tabell 1). Efter Höst 2006a. 

Kr. (ett sigmas noggrannhet, UGA 14070: 1840 +/- 40 BP). 

Det innebär alltså omkring övergången mellan äldre och yngre 

romersk järnålder. Även här finns ett intimt samband mellan 

gården och järnbearbetning. I detta fall har det ännu inte 

bevisats att det har pågått järnframställning på platsen – d.v.s. 

om det rör sig om slagg från framställning eller smide (Björk 

2005b:17). På en annan del av samma boplatskomplex finns 

det dessutom slaggförekomster i ett grophus och en större 

grop, som preliminärt daterats innanför tidsrymden romersk 

järnålder – vikingatid, baserat på det samlade fyndmaterialet 

från denna undersökning (Höst & Wilhelmson 2006). 

Samma sak gäller några slaggfynd från en boplats vid Åby 

med ett antal långhus från yngre förromersk och äldre romersk 

järnålder. Här påträffades mindre mängder slagg bland annat

i fyllningen till en brunn (Stark 2000:8, 11). Inte heller här 

har det gjorts någon slagganalys, så frågan om det rör sig om 

reduktions- eller smidesslagg är ännu öppen. 

Den påtagliga närheten mellan järnframställningen och 

gårdarna fram till omkring 600 - 700 e. Kr. har belagts på flera 

olika platser i Sydskandinavien (t.ex. Isendahl 1997; Jensen 

2002; Höst 2006a, 2006b; Rasmussen m.fl. 2006). Det finns 

alltså starka skäl att förmoda att järnframställningsplatserna 

i Bromölla skall knytas till närbelägna gårdar. Möjligen kan 

det röra sig om de gårdar som undersökts norr om Åby och 

i den södra delen av Bromölla (Fig. 5; se även: Stark 2000; 

Björk 2005a), men vi kan bara spekulera kring om det var 

just dessa gårdars produktion som bedrevs på dessa platser. 

Troligare är att de hör till gårdar som ligger ännu närmare 

produktionsplatserna, i likhet med hur det ser ut på andra 

platser i Sydsverige och Danmark, där det har undersökts lite 

större, sammanhängande områden. 

För att få klarhet i storskaliga rumsliga strukturer krävs 

det utan tvekan att matjorden schaktas av på mycket större 

områden än vad som regelmässigt sker vid ytmässigt stora 

exploateringar. Det finns många skäl att undvika att prioritera 

bort stora ytavbaningar. Vi bör sträva efter att schakta 

stort för att kunna sätta de flesta typer av lämningar i ett 

större rumsligt sammanhang. Det räcker inte med storskaliga 

avbaningar i Malmöområdet för att vi ska kunna skriva resten 

av Sydsveriges arkeologi. 

Bearbetning av järn i Bromöllaområdet upphör inte med att 

de regelrätta blästugnarna försvinner utom synhåll i de undersökningar 

som gjorts i området. Vid en undersökning av en yngre 

järnåldersboplats, öster om Skräbeån (mellan Åby och Nymölla), 

påträffades sekundärdeponerad slagg i flera olika anläggningar, 

bland annat i grophus. 14 C-dateringar av bebyggelselämningarna 

ligger från cirka 500 till 900 e. Kr. Slaggen kommer från 

både reduktion och smide (Englund & Larsson 1999; Söderberg 

2005:76f, 92). 

Det har också hittats rester av tre smidesgropar i samband 

med undersökningar för en ny väg genom Åby bytomt. Smi- 

desgroparna innehöll smides- och sprutslagg som har 14 C-daterats 

till vikingatid – tidig medeltid (Englund & Larsson 1999; 

Söderberg 2005:34f). 

Det finns en klar tyngdpunkt för järnframställningen i 

området i yngre förromersk och romersk järnålder, men man 

får onekligen intryck av att framställning skedde under i stort 

sett hela järnåldern i området. Trots att det än så länge saknas 

klara bevis för regelrätt järnframställning i Bromölla efter 

folkvandringstid – vendeltid menar Bengt Söderberg att det 

finns mycket som talar för att järnframställning fortsatte vara 

betydelsefull i området under hela järnåldern och möjligen 

också under historisk tid. Söderberg pekar ut flera registrerade, 

men odaterade, järnframställningsplatser i form av en 

slaggvarp och ett antal slaggförekomster kring Ivösjön som 

stöd för detta (Söderberg 2005:92). Det öppnar spännande 

perspektiv för den fortsatta forskningen kring områdets järnframställning 

under förhistorisk tid och medeltid. Faktum 

är dock att alla de platser Söderberg pekar ut ligger norr om 

Ivösjön, medan merparten av de arkeologiskt undersökta 

platserna ligger sydost om sjön. Det finns alltså inget som 

omedelbart styrker att det sker en fortsatt järnframställning i 

Bromöllaområdet efter vendeltid. Bilden skulle snarare kunna 

ses som ganska typisk för skånska förhållanden, med en tidig 

järnframställning i slätt- och risbygder och ett senare skede 

i skogarna. Risken för att detta också är en chimär är dock 

uppenbar. Vi behöver ett större och framför allt geografiskt 

sett jämnare fördelat antal undersökta lokaler för att kunna 

bedöma detta på ett trovärdigt sätt. Det finns all anledning 

att ha en genomtänkt strategi för att hitta järnframställningsplatser 

vid framtida undersökningar i Bromöllaområdet. Den 

nygamla metoden med magnetometersökningar kan här 

komma väl till pass. Metoden har visat sig framgångsrik i 

Jylland (Voss 1995:fig. 4; Smekalov m.fl. 2005; Rasmussen 

m.fl. 2006:128) och det vore all anledning att prova den i 

större skala till exempel vid arkeologiska utredningar inför 

större markexploateringar även i Skåne. 

41

Järn och makt i skånsk järnålder 

Vems var då järnet? Detta är naturligtvis en delikat fråga att 

resonera kring på grund av de trots allt sparsamma konkreta 

belägg för järnframställning som är kända i den sydligaste delen 

av Sverige idag. Det går dock att föra diskussionen framåt 

med en helt annan grund än vad som varit möjligt tidigare. 

Det skånska materialet antyder att det har bedrivits en 

småskalig produktion under järnåldern. Det finns inget som 

över huvud taget påminner om till exempel den storskaliga 

produktionen i vissa delar av Jylland och Polen, som vi har 

sett, och allt pekar på att den har varit knuten till enskilda 

gårdar. Åtminstone under den äldre järnåldern tycks produktionen 

ha varit störst i risbygderna i nordvästra och nordöstra 

Skåne. Hur har då järnförsörjningen sett ut i slättområdena 

och på centralplatserna? För att nalkas denna fråga skall vi 

titta lite närmare på källäget för centralplatserna Vä och 

Uppåkra i var sin del av Skåne. 

Vi vet att det finns omfattande lager med slagg från medeltiden 

i Vä (Stjernquist 1951:29; Ödman1995; Helgesson & 

Kockum 2005), men det finns även spår av järnbearbetning 

från förhistorisk tid på platsen i form av ovanligt rika slaggförekomster 

i kulturlager och andra anläggningar (Björk 

2003 och där anförd litteratur). Tyvärr har slaggen från Vä 

ännu inte analyserats, så vi vet därför inte säkert vilka led i 

framställningen som finns representerade. Ett par andra fynd 

är värda att nämna i detta sammanhang. Från ett kulturlager 

som kan dateras till järnåldern kommer ett stångformat 

ämnesjärn (Stjernquist 1951:118, 125). Lagret innehåller bland 

annat en fibula som kan dateras till vendeltid och det ger möjligen 

en fingervisning om dess ålder. Vid en VA-schaktning 

på 1960-talet påträffades ett antal enkla schakt- eller blästugnar 

med underliggande slaggropar (Thun 1982:32), men 

de är dessvärre inte daterade. Järnbearbetningen under både 

järnålder och medeltid är så pass påtaglig att den allt mer har 

kommit att prägla bilden av orten, men det är alltså än så 

länge inte säkerställt att det bedrevs direkt järnframställning 

i Vä under järnåldern. 

42 

I Uppåkra har det påträffats påfallande lite järnslagg (Lenntorp, 

muntlig uppgift). Slagg och smidesrelaterade aktiviteter 

har inte varit av en sådan omfattning att denna ekonomiskt 

viktiga hantering har uppmärksammats i någon högre grad, 

trots att ett stort antal arkeologer har ägnat sig åt denna plats 

under det senaste årtiondet. Man kan därför misstänka att en 

stor andel av järnet i Uppåkra har kommit dit som ämnesjärn 

och färdiga föremål, snarare än att det skett någon betydande 

framställning på platsen. Det går naturligtvis inte att utesluta 

helt att järnproduktion har försiggått i mer perifera delar av 

Uppåkra, som ännu inte blivit föremål för några nämnvärda 

undersökningar (Helgesson, muntlig uppgift). I nuläget tyder 

i vart fall allt på att det har förts in järn både som hel- och halvfabrikat 

till Uppåkra. En centralort av Uppåkras storlek, med 

ett tättbefolkat omland, kan förmodas ha haft ont om både 

järnmalm och skog redan i ett tidigt skede av järnåldern. 

Oavsett om detta är en övertolkning av det än så länge 

knapphändiga materialet så tyder intrycket av en ganska 

blygsam produktion i Skåne på att centralplatser som Vä och 

Uppåkra rimligen inte kan ha tillförsäkrat sig tillgång till järn 

enbart från deras närmaste omland. Det verkar därför rimligt 

att anta att järnet på något sätt har letat sig till kustslätterna 

från andra områden. Framför allt då till centralplatserna och 

i synnerhet till Uppåkra, där vi varken har konkreta belägg 

eller ens indikationer på en omfattande järnframställning. 

Hur kunde då centralplatserna, ja slättområdena över huvud 

taget, försäkra sig om en tillgång till järn? 

Vi som är arkeologer har vant oss vid att titta på spridningsbilder 

av statusindikerande fynd som romerska importföremål, 

brakteater, ringknappssvärd, rika gravfynd etc. som 

någon slags likhetstecken för var de ekonomiska och politiska 

tyngdpunkterna – eller makten om man så vill – fanns i landskapet 

vid olika tidpunkter. Med detta menar jag att man 

– medvetet eller omedvetet – ger en bild av var det viktiga i 

förhistorien tilldrog sig. Alltför sällan har naturresurser och 

de perifera bygdernas roll tydliggjorts när man diskuterat ekonomiska 

och sociala system.

Om vi tittar på en Skånekarta med rika fynd kontra 

järnframställning så skulle man kunna argumentera för att 

det är två sidor av samma mynt (fig. 7). Eller snarare av ett 

ekonomiskt-politiskt system. Fynden koncentreras till stor del 

till två skilda typer av områden. Statusindikerande fynd och 

centralplatser finns i slättbygderna, medan lämningar som 

relateras till järnframställning främst finns i risbygderna. Det 

finns i grunden två olika tänkbara scenarier för varför det ser 

ut så och hur det ekonomiska systemet fungerat. Järnproducenterna 

måste endera ha fått något i utbyte, eller tvingats 

att tillhandahålla järn som någon slags tribut till andra. Båda 

dessa system kan naturligtvis också ha fungerat parallellt med 

varandra i olika sociala sammanhang och i olika delar av ett 

större geografiskt område. 

Accepterar vi att makten fanns där vi kan se att centrumbildningar 

uppstått och rikedomar ackumulerats så måste det 

på något vis i världen betyda att folk på platser som Uppåkra 

och Vä har utövat ett inflytande långt upp i ris- och skogsbygderna 

för att försäkra sig om en tillförsel av olika förnödenheter 

och råvaror. Med ett sådant synsätt var centralplatserna 

endera politiskt och militärt dominanta, och/eller 

ekonomiskt dominanta. 

Det andra scenariot är att man har varit beroende av varandra. 

Det vill säga att det har funnits ett ekonomiskt system 

baserat på ett ömsesidigt behov av ett utbyte. Det har resulterat 

i nätverk som på centralplatserna ger sig till känna i form 

av olika råvaror och föremål – bland annat järn, men även 

till exempel hjort- och älghorn, som också måste ha kommit 

till centralplatserna från ett stort omland. 

Man kan se Lotte Hedeager och Per Ethelberg som representanter 

för det första synsättet. Hedeager menar att en 

etablerad centralmakt Själland, som disponerade en privat 

hird, i kombination med de stora vapenofferfynden från 

yngre romersk järnålder visar att det pågick en kamp om 

kontrollen över strategiska resurser. Exempelvis råvaror, som 

den jylländska myrmalmen (Hedeager 1992:201). Ethelberg 

instämmer i denna tolkning och menar att eftersom det inte 

Fig. 7. Utbredning av centralplatser (stjärna), importfynd (ofylld cirkel), vapen 

(fylld pil) och järnframställningsplatser (röd cirkel) under äldre järnålder. 

finns någon egen järnproduktion på Själland vid denna tid 

så kan det ha gjort Jylland intressant att få direkt kontroll 

över. Syftet skulle då vara att säkra stabil tillgång på järn till 

det politiskt och militärt dominerande kungadömet på Själland 

(Ethelberg 2000:161). Lars-Erik Englund har därefter 

breddat det geografiska perspektivet och menat att Själland 

kan ha tillgodosett sitt järnbehov även från Halland/Skåne 

(Englund 2002:302). 

Som representant för ett synsätt som mer betonar det ekonomiska 

systemet kan vi se Gert Magnusson. Magnusson menar 

att förekomsten av spadformiga ämnesjärn från Jämtland och 

Medelpad, så långt söderut som i Mälardalen, på Gotland och 

på Bornholm, tyder på att det funnits något av en gemensam 

marknad över stora delar av Östersjön redan under romersk 

järnålder och folkvandringstid (Magnusson 2000:400). 

43

Fig. 8. Sösdalaområdet mellan de båda centralplatserna Uppåkra och Vä. Notera 

vägsträckningen mellan orterna. Pilarna markerar råvarornas (järnets) 

tänkta distributionsväg mot centralplatserna (se Fabech 1993). 

Ett försök att sätta in skånsk järnframställning och dess 

roll för samhällsutvecklingen i en mer övergripande syntes 

görs i en klassisk studie av Charlotte Fabech om Sösdalaområdet 

under framför allt folkvandringstid. Fabech ser området 

som ett territorium som har profiterat på transithandel mellan 

skogs- och slättbygden. Hon betecknar gränsområden som 

mycket dynamiska och kring Sösdala finns ett område som 

har rika och egenartade offerdepositioner, bland annat av 

hästutrustningar. Hon framhåller också att det förmodligen 

är järnet som är viktigt för att vi ska förstå varför detta 

område hade en speciell karaktär vid den här tiden (Fabech 

1993:208ff). Området ligger mitt emellan de viktiga centralplatserna 

Vä och Uppåkra, och kan ha profiterat på den geografiskt 

fördelaktiga handelspositionen i kombination med 

tillgång på den viktiga råvaran järn. Fabech ser explicit Sös- 

44 

dalaområdet som den dominerande järnleverantören till de 

stora centralplatserna (fig. 8). 

Vi känner igen dessa tankar från de resonemang som förts 

kring de vendeltida båtgravfälten i Mellansverige. De rika 

gravarna här ses som en utkantsföreteelse, eftersom de inte 

ligger i jordbruksbygdernas centrala delar. De gravlagda har 

därför jämförts med brukspatroner, som utifrån sin geografiska 

position hade makt över produktion/handel med råvaror; 

inte minst järnet (Ambrosiani 1980:132). Denna föreställning 

har sedan levt vidare och tolkningsförslagen har renodlats till 

att båtgravfälten kanske rentav markerar organiserandet av 

en kontinental exploatering av råvaror (Burenhult 2000:318; 

Englund 2002:301 och där anförd litteratur). Även om det 

inte rörde sig om en direkt kontinental exploatering, utan 

snarare om lokala stormän som satt på geografiska nyckelpositioner, 

så går det inte att bortse från de kontinentala kontakterna. 

Dessa personer/släkter har på något vis ingått i vitt 

förgrenade nätverk och det är rimligt att det är handelsvägar 

för järn, skinn, älghorn m.m. som har utgjort källan för deras 

rikedomar. Detta sker intressant nog efter eller samtidigt med 

att det går att se en markant nedgång i järnproduktionen i 

Sydskandinavien, och det ligger nära till hands att fråga sig 

om inte det mellansvenska järnet redan vid denna tid försörjde 

ett mycket större omland än bara Mälardalen. Hela 

resonemanget om mälardalsaristokratins järnekonomi är dock 

än så länge ”mycket svårt att leda i bevis eller göra troligt genom 

indicier” (Englund 2002:303). 

När det gäller Sösdalaområdet menar jag att det inte heller 

här är så säkert att det förhöll sig på det vis som det har föreslagits. 

Till att börja med finns det inga säkra belägg för en 

omfattande järnframställning i detta område. Spridd och odaterad 

slagg är det enda belägget för någon järnframställning 

över huvud taget (Fabech 1993:208). Här finns naturligtvis ett 

stort representativitetsproblem, eftersom det inte har gjorts 

några undersökningar av nämnvärd omfattning i området, 

men det finns trots allt inget som styrker hypotesen om en 

omfattande järnframställning. Om vi ändå leker med tanken

att järnet var en viktig ekonomisk motor i detta område så 

kan man fråga sig varför järnet i så fall inte lika gärna kunde 

ha följt ådalarna ut mot havet och en tilltänkt marknad, på 

ett sätt som mer påminner om Magnussons tankar om en 

Östersjöhandel? (Magnusson 2000:400)Kanske var risken 

större för plundring när man kom ut i kustbandet? Var vattentransporter 

ett tänkbart alternativ till landtransporter? 

Frågorna är många och får tills vidare lämnas öppna. 

Innan vi avslutar besöket i mellersta Skåne måste vi också 

tänka på att Sösdalaområdets spridda offerdepositioner och 

gravar kanske snarare avspeglar en situation med ett decentralt, 

polycentriskt system, av det slag som Helgesson och Sørensen 

argumenterar för (Helgesson 1998:44; Sørensen 2000:78ff). 

Makten var inte koncentrerad till en eller några bestämda 

platser i landskapet, utan var knuten till individer eller släkter 

som var utspridda över ett större område. Detta har kanske 

varit den ”normala” centraliteten i stora delar av Skandinavien 

ända fram till vikingatid – tidig medeltid, snarare än de 

stora, manifesta centralplatserna. Inte heller i ljuset av dessa 

tankar är det självklart att det är järnet som har lett till ett 

ackumulerande av värdefulla föremål i området. Här kan man 

naturligtvis tänka sig flera andra möjliga förklaringar. 

I alla dessa exempel är det klart att vi rör oss på djupt 

vatten. Det är tydligt att skillnaderna i slutsatserna kring järnproduktionens 

betydelse för samhällsutvecklingen snarare är 

betoningar av olika aspekter av de ekonomiska systemen, än 

att de faktiskt knyter samman olika fenomen till en sammanhållen 

syntes. Ett undantag menar jag är Lars-Erik Englund, 

som har försökt relatera förändringar i järnteknologin mot 

samhällsförändringar på ett övergripande plan. Han är mycket 

skeptisk till att förändringar och omfång av blästbruket har 

getts så stor betydelse för samhällsutvecklingen som äldre 

forskning låtit påskina (Englund 2002:298). Englund baserar 

sitt resonemang på att det inte finns något entydigt sammanhang 

mellan tekniska förändringar i järnproduktionen och 

omvälvande samhällsförändringar. Om man ska vara kritisk 

mot honom i sin tur, kan man säga att avsaknaden av tydliga 

sammanhang i det arkeologiska materialet de facto inte nödvändigtvis 

betyder att det saknades sammanhang. 

Det har uppenbarligen skett fluktuationer och förändringar 

i produktion, distribution och konsumtion över tiden, 

som gör att det ser ut på olika sätt i olika tidsperioder och 

i olika områden. Ett stort problem om man vill diskutera 

situationen under järnåldern är, som jag har varit inne på, 

att järnålderns politiska karta inte är en geografisk karta i den 

meningen att den visar skarpa gränser i tid och rum, eftersom 

basen för makt snarare har varit makt över människor 

än konkret över territorier och resurser (Fabech 1993:220). 

Sammanhangen mellan de sociala, politiska och ekonomiska 

nätverken är därför mycket svårare att kartlägga än den strikt 

materiella kulturens regionala variation. 

Det finns i varje fall en tydlig tendens till förändring av 

järnproduktionen i Skåne någon gång kring folkvandringstid, 

möjligen ännu lite tidigare. Nedgången är kanske inte så 

abrupt som det ser ut i 14 C-dateringarna och förändringen 

hänger säkert samman med andra samhällsförändringar. I en 

mer övergripande geografisk kontext ser det ut som om en 

nedgång sker i vendeltid (Magnusson 2000:392). En viktig 

faktor i den förändrade bilden föreställer jag mig vara att 

landskapet med tiden öppnats så pass mycket i slättbygderna 

att det är för krävande att samla ihop bränsle till den energikrävande 

reduktionen av malm till smidbart järn. Man 

måste naturligtvis också fråga sig om produktionsnedgången 

sker överallt, om den sker samtidigt överallt och även om 

den över huvud taget sker, eller om den är en chimär. Det 

finns mycket slagg från boplatser, exempelvis i grophus, från 

folkvandringstid och fram genom hela den yngre järnåldern. 

Även i denna fråga finns det alltså många källkritiska problem 

att ta hänsyn till, men också stora möjligheter att undersöka 

saken närmare. 

Det mesta talar idag för att det sker en omlokalisering av 

den skånska produktionen under yngre järnålder, men det 

kan också vara så att järnet fr.o.m. folkvandringstid-vendeltid 

i stor utsträckning kommer från något annat område. Det vill 

45

Fig. 9. Vendeltida handels- och hantverksplatser i Skåne (se t.ex. Callmer 1991 

och Helgesson 2002). Uppkomsten av dessa platser sker när beläggen för järnframställning 

i stort sett upphör i Skåne. 

säga att produktionen i Skåne faktiskt minskar under denna 

tid. Parallellt med en presumtiv skånsk produktionssänkning 

växer det fram en mängd handelsplatser och direkt handel blir 

ett allt viktigare ekonomiskt inslag (Callmer 1991; Helgesson 

2002; fig. 9). Är det ett helt förändrat distributionsmönster 

som gör att vi plötsligt har betydligt mer slagg på boplatserna 

och betydligt färre järnframställningsplatser? Kommer det in 

mer järn från andra områden, som Polen eller Mellansverige? 

Frågorna hopar sig, men sambanden ter sig allt för tydliga för 

att vara en ren slump. 

Slutligen vill jag bara kort kommentera frågan om den 

geografiska utbredningen av järnproduktion i Skåne. Intrycket 

av att det geografiska utbredningsområdet för järnproduktionen 

i Skåne över tid förskjuts från slättbygderna till skogsbygden 

tycker jag håller för en kritisk granskning i dagsläget. 

Däremot ska det inte ses som att järnframställning i slättbyg- 

46 

derna avlöses av framställning i skogsbygderna. Det är troligt 

att järnproduktion pågått i skogsbygden hela tiden. De få 

ugnar som undersökts i Kronobergs län är från tidsrummet 

yngre romersk järnålder – vikingatid och de fyller den kronologiska 

lucka som finns i de skånska skogsbygderna (Larsson 

2004; Åstrand 2004). Det är inte alls otänkbart att beläggen 

saknas i Skånes skogsbygd än så länge enbart på grund av det 

besvärande undersökningsbortfallet. 

Slutsatser 

Under loppet av järnåldern producerades järn framför allt i 

slätt- och risbygderna i ett bälte tvärs över Skåne – från Helsingborg 

till Bromölla. Den tidiga järnproduktionen hade 

en helt annan geografisk tyngdpunkt än den som bedrevs 

i historisk tid. Orsakerna till att järnframställningen under 

vikingatid – tidig medeltid flyttar upp i Göingeskogarna vill 

Anders Ödman se som uttryck för att slättbygderna vid den 

här tiden blivit så skogfattiga att det helt enkelt inte gick 

att uppbringa tillräckligt med bränsle för att smälta malm 

till järn. Man kan invända att vissa områden var skogfattiga 

långt tidigare än så, men det motsäger egentligen inte 

Ödmans resonemang i stort. Det har påträffats påtagligt få 

järnframställningsplatser i södra och sydvästra Skåne och vi 

vet, exempelvis från Ystadsområdet, att skogsbestånden var 

krympande från cirka 300 f. Kr. och att landskapet är nästan 

skoglöst kring 800 e. Kr. (Bartholin & Berglund 1992:356f). 

Denna process verkar ha haft ett liknande förlopp i de olika 

slättbygderna, även om det finns variationer i hur tidigt landskapet 

öppnas. 

I trakterna av Bromölla har järnålderns järnframställning 

kunnat belysas relativt detaljerat genom ett antal arkeologiska 

undersökningar under senare år. Här kan vi se att järnproduktionen 

var intimt knuten till den enskilda gården, vilket 

antyder att produktion bedrevs av en stor andel av traktens 

befolkning. Med tanke på de relativt små mängder järn som 

producerats i varje enskild ugn ligger det nära till hands att 

förmoda att det i första hand rört sig om en husbehovspro-

duktion, men ett mindre överskott kan ha använts till försäljning, 

byteshandel till andra varor, gåvor till lokala klanledare 

eller dylikt. Hursomhelst finner järnet sin väg till områden 

som inte verkar haft lokal eller regional framställning av 

någon nämnvärd omfattning. Jag tänker då på platser som 

sydvästra Skåne och Själland. Ovan har detta bland annat 

exemplifierats med den rika centralplatsen Uppåkra, som 

har en mycket begränsad förekomst av slagg – trots platsens 

storlek och den långa kontinuiteten. Hur eliter på platser som 

Vä, Uppåkra och Himlingøje tillförsäkrade sig kontroll över 

järnförsörjningen är ett viktigt kapitel i Sydskandinavisk järnåldersforskning. 

Med tanke på småskaligheten i de konkreta 

lämningar vi har från produktionen, är det svårt att tänka sig 

att det har utövats någon direkt kontroll över framställningen 

inom några större områden. Den rimligaste förklaringen är 

att det har varit någon form av handels- och/eller tributsystem 

som tillförsäkrade betydelsefulla släkter, centralplatser och 

hela jordbruksbygder en tillförsel av järn i form av råmaterial 

eller smidesjärn (jfr Englund 2002:306). 

En önskelista 

Det är tankeväckande att det finns klart färre undersökta 

ugnar från exempelvis romersk järnålder än vad det finns 

gravfynd med vapen och/eller romerska importföremål från 

samma period i Skåne (cirka 20 ugnar mot cirka 27 gravar; jfr 

tabell 1 och Björk 2005c:fig. 24). Trots att materialet fortfarande 

är litet så har det skett en markant regional kunskapsuppbyggnad 

kring den skånska järnframställningen under 

järnåldern genom de senaste årtiondena. Denna kunskap är 

bland annat viktig för överregionala studier av järnålderssamhället, 

men många pusselbitar återstår ännu. Det är viktigt 

att vi ökar både den kvantitativa och kvalitativa basen för 

att få ett bättre tolkningsunderlag. En av nycklarna är att vi 

genomför fler undersökningar i de inre och norra delarna av 

Skåne. En annan är att vi får bättre dateringsunderlag och 

en tredje att vi lär oss mer om vilka ugnstyper som är i bruk 

under vilka perioder och i vilka bestämda områden. Kanske 

kan även kemiska analyser visa var järnet i järnföremålen på 

de skånska boplatserna och i gravarna kom från. Kort sagt 

behövs det fler undersökningar och mer forskning. Jag hoppas 

att vi kan se fram emot en fortsatt kunskapstillväxt under de 

närmaste årtiondena. 

47

Referenser 

Ambrosiani, B. 1980. Båtgravarnas bakgrund i Mälardalen. I Sandwall, A. 

(red.) Vendeltid. Stockholm: Statens historiska museum. Stockholm. 

Andersen, A.H., Kaul, F. & Voss, O. 1987. Sjællandsk jern. Skalk, nr 3 1987. 

Anglert, M. & Becker, N. 2006. Före Ystad. I Larsson, S. (red.) Centraliteter. 

Människor, strategier och landskap. Skånska städer. RAÄ. ORT? 

Aspeborg, H. 2000. Skånes hittills äldsta smedja påträffad i Ramlösa utanför 

Helsingborg. Bulletin för arkeologisk forskning i Sydsverige, nr 1 

2000. Lund. 

Aspeborg, H. & Mårtensson, J. 2001. Ramlösagården, Järnhantering och 

järnåldersboplats. Arkeologisk undersökning, Skåne, Helsingborg, Gustafslund 

1296, RAÄ 183. RAÄ UV Syd DAFF 2001:4. Lund. 

Bartholin, T. S. & Berglund, B. E. 1992. The prehistoric landscape in the 

Köpinge area – a reconstruction based on charcoal analysis. Callmer, 

J., Larsson, L. & Stjernquist, B. (red.) The archaeology of the cultural 

landscape. Field work and research in a south Swedish rural region. Acta 

Archaeologica Lundensia, series in 4o, No 19. Lund. 


från den äldre järnåldern. Skåne, Hedeskoga socken, Lilla Tvären 4:1. 

RAÄ UV Syd DAFF 2003:1. Lund. 

Bergenstråhle, I. 2000. Skärvsten och järnugnar i Bromölla. Skåne, Ivetofta 

socken, Tians väg. UV Syd rapport 2000:56. Lund. 

Björk, T. 1991. Slutredovisning, Arkeologisk förundersökning, Stg 1843, Klippans 

sn, Klippans kommun, Skåne. Kristianstads läns museum. Kristianstad. 

Björk, T. 1994. Järnframställning i Degeberga för 2000 år sedan. Gärds 

härads hembygdsförenings årsbok. Tollarp. Kristianstad 

Björk, T. 1997. Arkeologisk undersökning 1993, Degeberga 15:12, Degeberga sn, 

Skåne. Rapport Länsmuseet i Kristianstad 1997:11. Kristianstad. 

Björk, T. 2003a. Just another central place? A critical description of Vä. 

Lund Archaeological Review 2001. Lund. 

Björk, T. 2003b. Järnåldersboplatsen vid Råby. Arkeologisk utredning och 

undersökning 1993, Råbelöv 25:1 (del av), Fjälkestad socken, Skåne. Regionmuseet 

Kristianstad rapport 2003:66. Kristianstad. 

Björk, T. 2005a. Boplatsen mitt emellan. Arkeologisk förundersökning 2004, 

Bromölla 12:19 m fl, Ivetofta socken, Bromölla kommun, Skåne län. Regionmuseet 

Kristianstad rapport 2005:2. Kristianstad. 

Björk, T. 2005b. Bronsåldersgravar och järnåldershus. Arkeologiska undersökning 

i Ivetofta 2004. Regionmuseet Kristianstad rapport 2005:17. Kristianstad. 

Björk, T. 2005c. Skäran på bålet. Om den äldre järnålderns gravar i Skåne. 

University of Lund, Institute of Archaeology – Report Series No. 92. 

Tollarp. 

48 

Björk, T. 2006. Järnugnar vid Skräbeå. Arkeologisk undersökning 2004, Bromölla 

12:19 m.fl., Ivetofta sn, Bromölla kommun. Regionmuseet Kristianstad 

rapport 2006:48. Kristianstad. 

Björk, T. 2007. Skånskt järn på järnåldern. Exemplet Bromölla. Ale 2007:4. 

Eslöv. 

Bolander, A. 2006. Klippan stadsäga 1843, Arkeologisk förundersökning 1991, 

Klippan socken, Klippans kommun, Skåne. Regionmuseet Kristianstad 

arkivrapport 89/2006. Kristianstad. 

Burenhult, G. (red.). 2000. Arkeologi i Norden, 2. Stockholm: Natur och 

kultur. Stockholm. 

Callmer, J. 1991. Platser med anknytning till handel och hantverk i yngre 

järnålder. Mortensen, P. & Rasmussen, B.M. (red.) Fra stamme til stat i 

Danmark, 2. Høvdingesamfund og kongemagt. Jysk Arkaeologisk Selskabs 

Skrifter XXII:2. Aarhus: Aarhus Universitetsforlag. Aarhus. 

Englund, L.-E. 2002. Blästbruk. Myrjärnshanteringens förändringar i ett långtidsperspektiv. 

Jernkontorets Bergshistoriska Skriftserie nr 40. Uppsala. 

Englund, L.-E. & Larsson, L. 1997. Järnframställning i Bromölla. Skåne, Ivetofta, 

RAÄ nr : oregistrerad. GAL Analysrapport nr 20 – 1997. Uppsala. 

Englund, L.-E. & Larsson, L. 1999. Järnframställning och smide i Ivetofta 

sn – en arkeometallurgisk analys. Väg 116, Långmossavägen, V 2083/Åby 23:1, 

Ivetofta sn, Skåne. GAL Analysrapport nr 7 – 1999. Uppsala. 

Ericson, T. 2002. Kvidingefältet. Landskap, fornlämningar och järnhantering. 

Carlie, A. (red.) Skånska regioner. Tusen år av kultur och samhälle i 

förändring. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar Skrifter 

No 40. Malmö. 

Ericson, T. 2005. Grophus och hantverk. Carlie, A. (red.) Järnålder vid 

Öresund. Band 1. Specialstudier och syntes. Skånska spår – arkeologi längs 

Västkustbanan. RAÄ. Stockholm. 

Ethelberg, P. 2000. Skovgårde. Ein Bestattungsplatz mit reichen Frauengräbern 

des 3. Jhs. N. Chr. auf Seeland. Nordiske Fortidsminder, serie B, 

vol. 19. Köpenhamn. 

Fabech, C. 1993. Skåne – et kulturelt og geografisk grænseland i yngre 

jernalder og i nutiden. TOR, vol. 25. Uppsala. 

Grandin, L. & Hjärthner-Holdar, E. 2003. Metallhantverket vid storgården. 

Ett arkeometallurgiskt perspektiv. I Söderberg, B. (red.) Järrestad. 

Huvudgård i centralbygd. RAÄ Skrifter No 51. Malmö. 

Grandin, L. & Willim, A. 2005. Järnframställning i Bromölla. Arkeometallurgisk 

undersökning av slagg och malm. Bromölla 12:19, Ivetofta sn, Skåne. 

GAL Analysrapport nr 6 – 2005. Uppsala. 

Gustavsson, P., Hellerström, S. & Lagerås, P. 2004. Förhistoriska boplatslämningar 

och historiska agrarlämningar. Skåne, Ivetofta socken, Väg 116. 

RAÄ UV Syd rapport 2004:21. Lund.

Hedeager, L. 1992. Danmarks jernalder. Mellem stamme og stat. 2. udgave. 

Aarhus: Aarhus Universitetsforlag. Aarhus. 

Helgesson, B. 1988. Slutredovisning, Arkeologisk förundersökning, Maglaby 

22:7 m.fl., Kvidinge sn, Åstorps kommun, Skåne. Kristianstads läns museum. 

Kristianstad. 

Helgesson, B. 1993. Arkeologisk undersökning 1988, Stg 808, 819 m.fl., Ängelholm, 

Skåne. Kristianstads läns museum rapport 1993:6. Kristianstad. 

Helgesson, B. 1998. Vad är centralt? – fenomen och funktion; lokalisering 

och person. I Hårdh, B. & Larsson, L. (red.), Centrala platser, centrala 

frågor. Samhällsstrukturen under järnåldern. Acta Archaeologica Lundensia, 

series in 8o, No 28. Lund. 

Helgesson, B. 2002. Järnålderns Skåne. Samhälle, centra och regioner. Uppåkrastudier 

5. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8o, No. 38. Stockholm: 

Almqvist & Wiksell International. Lund. 

Helgesson, B. & Kockum, J. 2005. Vä – Bebyggelse och vallgrav. Arkeologisk 

undersökning 1991, Fornl. 72, Vä socken, Kristianstads kommun, Skåne. 

Regionmuseet Kristianstad rapport 2005:94. Kristianstad. 

Hjärtner-Holdar, E. 1993. Järnets och järnmetallurgins introduktion i Sverige. 

Aun 16. Societas Archaeologica Upsaliensis. Uppsala. 

Höst, E. 2006a. Näsum 12:2 – boplats från äldre järnålder. Arkeologisk FU och 

SU 2005. Rapport Regionmuseet Kristianstad 2006:27. Kristianstad. 

Höst, E. 2006b. En järnåldersboplats i Näsum. Näsums hembygds- och fornminnesförenings 

årsbok 2006. Kristianstad. 

Höst, E. & Wilhelmson 2006. Kyrkängen i Ivetofta – hus och gårdar under 

järnåldern. Arkeologiska för- och slutundersökningar, RAÄ 167, Ivetofta sn, Bromölla, 

Skåne. Rapport Regionmuseet Kristianstad 2006:69. Kristianstad. 

Isendahl, C. 1997. Förhistorisk järnhantering i nordvästra Skåne. En studie 

med utgångspunkt från den vendeltida boplatsen i Haglekulla. Karsten, 

P. (red.) Carpe Scaniam. Axplock ur Skånes förflutna. RAÄ Skrifter nr 

22. Lund. 

Jensen, J. 2002. Danmarks oldtid. Ældre jernalder 500 f. Kr. - 400 e. Kr. 

Gyldendal Fakta. Köpenhamn. 

Karlsson, C. 2001. Möre, järnet och människan. Magnusson, G. (red.) 

Möre – Historien om ett småland. E 22-projektet, Kalmar läns museum. 

Kalmar. 

Karlsson, M. & Lenntorp, K.-M. (manus i tryck). Prel. titel : Arkeologisk 

slutundersökning Genarps bytomt, Fornlämning nr 84, Genarps socken, 

Lunds kommun, Skåne. Kulturen i Lund. Lund. 

Knarrström, A. & Olsson, M. 2000. Boplatser och härdområde vid Bårslöv. 

Arkeologisk undersökning, Skåne, Välluv och Bårslöv socknar, väg 109. RAÄ 

UV Syd rapport 2000:61. Lund. 

Larsson, A.-C. 2004. Järnframställningsplats vid Ulvaryd, RAÄ 69, Ulvaryd 

6:1, Markaryds socken, Kronobergs län, Småland. Smålands museum rapport 

2004:12. Växjö. 

Lindahl Jensen, B. 2000. Arkeologisk undersökning Hör 2:33. Härdar och gravar 

från förromersk järnålder och en gård med järnproduktion från romersk 

järnålder. Skåne, Klippans kommun, Västra Sönnarslöv sn, Hör 2:33. RAÄ 


Lyngstrøm, H. 2003. Farmers, Smelters and Smiths. Relations between 

Production, Consumption and Distribution of Iron in Denmark, 500 

BC – AD 1500. Nørbach, L. C. (red) Prehistoric and medieval direct iron 

smelting in Scandinavia and Europé : aspects of technology and society. 

Proceedings of the Sandbjerg Conference 16th to 20th September 1999. 

Aarhus. 

Magnusson, G. 2000. Järnhantering i Norden. I Burenhult, G. (red.) Arkeologi 

i Norden, 2. Natur och kultur. Stockholm. 

Montelius, O. 1906. Kulturgeschichte Schwedens. Von den ältesten Zeiten bis 

zum elften Jahrhundert nach Christus. Leipzig. 

Montelius, O. 1919. Vår forntid. Stockholm. 

Rasmussen, K. L., Rahbeck, U. & Voss, O. 2006. Radiocarbon dating of 

the iron production in slag-pit furnaces in Jutland. Journal of Danish 

Archaeology, vol. 14. Odense. 

Räf, E. 1996. Boplats och järnproduktion. Gånarp 6:1, 3:27, Tåstarps socken, 

RAÄ 16, stamledning II, P 18 och 19. I Räf, E. (red.) Skåne på längden. 

Sydgasundersökningarna 1983 - 1985. Rapport UV Syd 1996:58. Lund. 

Sabo, K. 1995. Arkeologiska för- och slutundersökningar, Skåne, Stora Köpinge 

socken, Lilla Köpinge 6:20 m.fl. 1975 - 86. RAÄ UV Syd rapport 1995:70. 

Lund. 

Smekalov, S. L., Smekalova, T. N. & Voss, O. 2005. Magnetic survey for 

archeology. 10 years of using the overhauser GSM-19 gradiometer. St. Petersburg: 

Publishing house of Polytechnic University. St. Petersburg. 

Stark, K. 2000. E 22 Bromölla. Gårdslämningar från äldre järnålder. RAÄ 


Stjernquist, B. 1951. Vä under järnåldern. Acta Regia Societatis Humaniorum 

Litterarum Lundensis, XLVII. Lund. 

Stjernquist, B. 1971. Einige gesichtspunkte zu Vorgeschichtlicher Eisenverarbeitung. 

MLUHM 1969 - 70. Lund. 

Stjernquist, B. 1993a. Gårdlösa. An iron age community in its natural and social 

setting. II. The archaeological fieldwork, the features and the finds. Acta 

Regia Societatis Humaniorum Litterarum Lundensis, LXX. Lund. 

Stjernquist, B. 1993b. Gårdlösa. An iron age community in its natural and 

social setting. III. Chronological, economic and social analysis. Acta Regia 

Societatis Humaniorum Litterarum Lundensis, LXXXI. Lund. 

49

Strömberg, B. 1991. Järnhantering på boplatser i Halland under äldre järnålder. 

En kronologisk och naturgeografisk analys. Nya bidrag till Hallands 

äldsta historia, nr 4. Göteborg. 

Strömberg, B. 1995. Spår av järnhantering i Halland från äldre järnålder 

till sen medeltid. Olsson, S.-O. (red.) Medeltida danskt järn. Framställning 

av och handel med järn i Skåneland och Småland under medeltiden. 

Högskolan i Halmstad. Varberg. 

Strömberg, M. 1968. Undersökningar rörande Hagestad i Skåne. KUML 

1967. Århus. 

Söderberg, B. 1993. Arkeologiska utredningar och slutundersökning. Skåne, 

Kropp sn, Väla 7:4, 1990 - 91. RAÄ UV Syd rapport. Lund. 

Söderberg, B. 2005. Undersökningar i Åby. By och bosättningar i Bromöllabygden. 

Arkeologiska för- och slutundersökningar 1997 och 1998, Skåne, 

Ivetofta socken, RAÄ 136, 150 m.fl., Bromölla kommun. RAÄ UV Syd rapport 

2005:30. Lund. 

Sørensen, S. A. 2000. Hørup – en sjællandsk værkstedsplads fra romersk jernalder. 

Museet Færgegaarden 2000. Holbæk. 

Thun, E. 1982. Vä. Järnålder – medeltid. Rapport. Örebro. 

Voss, O. 1995. Snorup – An Iron Production Settlement in West Jutland, 1st 

– 7th century AD. Magnusson, G. (red.) The Importance of Ironmaking 

I. Technical innovation and Social change. Jernkontorets Bergshistoriska 

Utskott H58. Stockholm. 

Wilhelmson, H. 2006. Arkeologi i Kvidingefältets grustäkter 1987 - 1991. 

Kvidinge sn, Åstorp, Skåne län. Regionmuseet Kristianstad arkivrapport 

112/2006. Kristianstad. 

Wranning, P. 2005. Järnframställarnas stora gård. Toreld, C. & Wranning, 

P. (red.) Förromersk järnålder i fokus. Framgrävt förflutet från Fyllinge, vol. 

2. Arkeologisk rapport från Hallands länsmuseer 2005:2. Emmaboda. 

Åstrand, J. 2004. En järnåldersboplats vid Växjö universitet. Kv. Professorn, 

RAÄ 351, Växjö sn, Växjö kommun, Kronobergs län, Småland. Smålands 

museum rapport 2004:41. Växjö. 

Ödman, A. 1995. Skånskt järn från malm till marknad. Olsson, S.-O. (red.) 

Medeltida danskt järn. Framställning av och handel med järn i Skåneland 

och Småland under medeltiden. Högskolan i Halmstad. Varberg. 

Ödman, A. 2000. Kolonisation och järnskatt i norra Skåne med Vittsjö 

socken som exempel. Ödman, A. (red.) Järn – Wittsjöskogkonferensen 

1999. University of Lund, Institute of Archaeology, Report Series No. 

75. Lund. 

Ödman, A. 2001. Vittsjö – en socken i dansk järnbruksbygd. Norra Skånes 

Medeltid 2. University of Lund, Institute of Archaeology, Report Series 

No. 76. Bjärnum. 

50 

Personliga meddelanden/muntliga referenser 

Karl-Magnus Lenntorp, Kulturen i Lund 

Bertil Helgesson, Regionmuseet Kristianstad 

Fredrik Strandmark, Malmö Kulturmiljö 

Olfert Voss, Frederiksberg, Danmark 

Mikael Henriksson, Blekinge museum

Järnframställning i Halland 

I följande artikel vill jag ge en kort översikt över vad som är 

känt kring halländsk förhistorisk järnhantering, samt ge min 

tolkning av hur detta rådande mönster kan ha växt fram. Då 

jag tidigare har redovisat de äldsta kända halländska järnframställningslokalerna 

ingående och satt dem i relation till 

övriga kända bosättningar från samma tid (Wranning 2004, 

2005), väljer jag här att i mera svepande ordalag presentera de 

generella tendenser jag tyckt mig se och hänvisar läsare på jakt 

efter hårdfakta (närmare presentation av enskilda lämningar 

och dateringar) till dessa artiklar. 

Järn och järnhantering i det geografiska område vi idag 

känner som Halland har en lång historia som inleds redan några 

århundraden innan den egentliga järnåldern startar. Sammanlagt 

känner vi ett knappt trettiotal lokaler med mer eller mindre 

påtagliga belägg för någon form av järnhantering från äldre 

järnålder. Betydligt sämre är det med kunskapsläget kring den 

yngre järnåldern, då lämningar efter metallhantering är närmast 

obefintliga. I stort sett samtliga kända platser återfinns i dagens 

hårt plöjda fullåkersbygd. Som en sannolik följd av detta är lämningarna 

inte i något fall så välbevarade att man kan sluta sig till 

något kring vilka kvantiteter som har framställts. Endast i ett fall, 

i Stafsinge socken (RAÄ 120) nordost om centrala Falkenberg, 

har utkastlager i ugnarnas omedelbara närhet kunnat konstateras. 

På andra lokaler är det i bästa fall slaggen inne i själva 

ugnen som bevarats, vilket alltså bara ger en volymuppskattning 

kring sista användningstillfällets utfall. I flera andra fall finns inte 

heller ugnen bevarad utan vi är hänvisade till slaggförekomster 

av olika slag, ibland i försvinnande små mängder, som enda 

tecken på att järnhantering har skett på platsen. 

Det äldsta halländska järnet 

introduktion, utveckling och förändring under de första 

århundradena ur ett socioekonomiskt perspektiv 

Per Wranning 

Man ska dock inte låta sig nedslås av dessa blygsamma 

indikationer; varje detalj som kan påvisa att man sysslat med 

järn på en plats är tillräcklig för att inlemma platsen i den övergripande 

bilden och också tillräcklig för att särskilja lämningen 

ifrån alla de samtida lokaler där inga som helst spår efter järnhantering 

förekommer. När man sedan väljer att studera alla 

dessa lokaler i ett långtidsperspektiv är det, trots de var för sig 

relativt fragmentariska lämningarna, faktiskt möjligt att locka 

fram ett övergripande händelseförlopp av den äldsta halländska 

järnhanteringens introduktion, utveckling och förändring 

under de första århundradena. Bilden som framträder stämmer 

delvis överens med de mönster vi känner från andra områden, 

men i många fall förefaller skeendet ha varit annorlunda. 

Kort historik 

De första riktade inventeringarna och undersökningarna kring 

halländsk järnhantering utfördes under 1930-talet av John 

Nihlén. Nihlén inriktade sina studier till länets sydligaste delar 

samt de angränsande partierna av nordvästra Skåne och kunde 

redan då konstatera att Hallands järnhantering hade anor tillbaka 

till äldre järnålder. Han slöt sig till att länets två stora 

järnhanteringsepoker kunde härledas till äldre järnålder och 

medeltid och kunde även konstatera att dessa lämningar stundtals 

uppträdde parallellt på samma lokaler (Nihlén 1939). En 

annan stor förtjänst med Nihléns arbete är att han utifrån äldre 

uppteckningar kunde komplettera geologiska och limnologiska 

studier kring förekomst av myr- och sjömalm med den för äldre 

järnhantering så viktiga komponenten örjord/rödjord. 

Trots ett stort antal regionala undersökningar och inventeringar 

runt om i landet aktualiserades inte intresset för hal- 

51

ländsk järnhantering på nytt förrän i början av åttiotalet då Inga 

Serning i ett resonemang utifrån fynd och 14 C-dateringar slöt 

sig till att Halland och Skåne, Gotland och Mälardalen med 

omnejd utgjort introduktionsområden för järn (Serning 1984). 

1991 publicerade Bo Strömberg en övergripande presentation 

och analys av fyra, då nyligen undersökta järnhanteringslokaler 

från äldre järnålder. I rapporten fanns även en 

ingående översikt över forskningsläget i framförallt Sverige 

och Danmark, samt en diskussion där de fyra halländska lokalerna 

jämfördes i ett större sammanhang (Strömberg 1991). 

Två år senare lade Eva Hjärther-Holdar fram sin såväl 

metodologiskt som resultatmässigt banbrytande avhandling, 

där hon genom analys av ett stort slagg-, föremåls- och ugnsväggsmaterial 

dels kunde bevisa att järnframställning praktiserats 

på flera platser runtom i södra Sverige redan under 

yngre bronsålder, men även studera vilken nivå järnteknologin 

då befann sig på. I studien representerades Halland av åtta 

bronsålderslokaler, fyra med järnslagg och fyra med artefakter 

av järn (Hjärthner-Holdar 1993). 

Under 1990-talets andra hälft riktades forskningens 

sökarljus först och främst på länets medeltida järnhantering 

(Olsson et al 1995, 1999, Vellev et al 2004), samtidigt som 

ett antal lokaler med lämningar efter den äldre järnålderns 

järnhantering berördes av arkeologisk uppdragsverksamhet 

runt om i länet (se sammanfattande presentationer i Strömberg 

1995 och Wranning 2004). Som tidigare nämnt har merparten 

av lämningarna påträffats i den uppodlade kustnära 

slättbygden, det vill säga inom den geografiska zon där den 

övervägande – närmast uteslutande – mängden uppdragsbaserade 

undersökningar genomförs. Sett till kunskapsläget 

baserat på uppdragsarkeologiska undersökningar kan fortfarande 

länets bryt- och skogsbygd närmast beskrivas som en vit 

fläck på kartan, vilket oundvikligen innebär problem vid alla 

försök till synteser kring rörelsemönster över tid, variationer 

i rumslig lokalisering, etc. 

52 

Det äldsta järnet 

De äldsta belagda förekomsterna av järn är i form av gravgåvor 

och lösfynd (fig. 1). En kniv daterad till bronsålderns period 

V påträffades 1966 i en gravurna med två individer (en man 

och en kvinna) i en gravhög i Snöstorps socken (Lundborg 

1972:67ff). Ytterligare en kniv – även denna i en urna med två 

individer (man och kvinna) – härrör från Sörby Skalla i Vessige 

socken. Stensättningen som urnan återfanns i innehöll 

sammanlagt tio gravar, varav fyra uppvisade föremål av järn. 

Gravarna kan sannolikt dateras till yngsta bronsålder (Thålin 

1967, Hjärther-Holdar 1993:127). Andra exempel på tidigt 

järn är en kniv i en grav på det kustbundna Påarpsgravfältet 

i Trönninge socken (Hjärthner-Holdar 1993:127) samt ett 

depåfynd i Veddige socken, där ett av bronsföremålen lagats 

med hjälp av en järnplåt och tre nitar innan det deponerades 

på platsen (ibid:126). 

Inga av dessa föremål har proveniensbestämts, men det 

är inte uteslutet att de kan ha tillverkats i Halland. Hjärther- 

Holdar har i sin avhandling också analyserat slagg som påträffats 

i stratigrafiskt låsta kontexter inom fyra halländska lokaler 

och därigenom påvisat att järnframställning faktiskt har skett 

på dessa platser redan under bronsålder. En notabel aspekt 

är att såväl de äldsta föremålen som de äldsta spåren efter 

faktisk järnframställning uppträder spridda utmed hela länets 

längd, från Fjärås i norr till Laholm i söder. Det förefaller 

alltså inte vara fråga om någon lokalt begränsad introduktion, 

utan snarare ett inflöde av såväl material som kunskap över 

geografiskt stora områden. 

Det eviga problemet med svajiga 14 C-dateringar från yngre 

bronsålder-äldre förromersk järnålder gör att vi inte kan följa 

någon tydlig fortsättning eller utveckling efter dessa, typologiskt 

och/eller stratigrafiskt daterade, äldsta fynd. Det föreligger 

endast två dateringar – en grop i Skrea socken (RAÄ 

162) med såväl reduktions- som smidesslagg och en härd i 

Årstad socken (RAÄ 160) med reduktions- och ärtslagg – 

som kalibrerat med 1 Sigma möjligen skulle kunna placeras i 

övergången yngsta bronsålder – äldsta förromersk järnålder.

Fig. 1. Samtliga Halländska lokaler med spår efter 

förhistorisk järnhantering studien baseras på. Lokaler 

med ugnar markerade med cirkel. 

53

Snarare pekar föreliggande 14 C-dateringar på att det är under 

perioden 300-talet – 100-talet f.Kr. som det stora genombrottet 

och uppsvinget för halländsk järnframställning sker. Åtta 

av länets fjorton daterade reduktionsugnar kan föras till detta 

tidsintervall. Dessutom finns ytterligare fyra dateringar från 

detta intervall med järnhanteringsrelaterade lämningar, såsom 

slagg och ugnsväggar i avfallsgropar eller härdar. 

Av övriga dateringar finner vi fem ugnar från yngsta förromersk 

järnålder – äldre romersk järnålder och endast en vars 

kalibrerade datering även sträcker sig in i yngre romersk järnålder. 

Från samma lokal, RAÄ 26 Skummeslöv sn, finns också två 

daterat samtida härdar med slagg och endast ett par kilometer 

därifrån, RAÄ 22 Skummeslöv sn, har en härd och ett stolphål 

med slagg också daterats till yngre romersk järnålder. 

Dessutom finns ytterligare ett antal ej eller vagt daterade 

platser; där två odaterade reduktionsugnar i Valinge socken 

(RAÄ 81) och en ej daterad reduktionsugn i Kvibille socken 

bör nämnas i sammanhanget. Ett 1350 gram tungt slaggstycke 

påträffat i ett stolphål på den stora järnåldersboplatsen 

Brogård i Snöstorp socken kan också noteras. Slaggstycket, 

som för övrigt är den enda slaggen på platsen, har ej daterats 

eller analyserats, men då bosättningen på lokalen inleds 

omkring Kr.f. och därefter är i bruk under drygt fyrahundra 

år kan man med viss försiktighet ge slaggen en förmodad 

datering till romersk järnålder. 

Därefter förefaller den äldsta halländska järnhanteringens 

storhetstid i det närmaste vara över. Möjligen döljer sig annat 

intressant, men ej närmare uppmärksammat material i arkiven 

bland tidigare undersökta lokaler. Av någon anledning har slagg 

många gånger behandlats som någon sorts ”icke-fynd” och tas 

i bästa fall upp i fyndtabellen, medan det inte omnämns i rapporttexten. 

I vissa fall har påträffad slagg i anläggningar inte ens 

samlats in, än mindre har anläggningarna daterats. 

Men finns det då inga spår alls från den yngre järnålderns 

järnhantering? Innan frågan besvaras bör det påpekas att det 

procentuellt sett råder en oerhörd diskrepans även mellan 

undersökta lokaler från äldre respektive yngre järnålder utan 

54 

spår av järnhantering. Utan att fördjupa sig alltför mycket i 

undersökningsstatistik kan man mellan tummen och pekfingret 

säga att det går drygt tre lokaler med lämningar från 

äldre järnålder på en med lämningar från yngre järnålder. När 

det gäller just järnhantering är förhållandena än mer accentuerade. 

Ingen reduktionsugn yngre än den ovan nämnda i 

Skummeslöv är känd i länet. Men en intressant lokal med spår 

efter järnframställning – om än med något lösa dateringar – 

känner vi likväl. 

På toppen av bronsåldersgravhögen Norra Kårarpshögen 

i Övraby socken, fanns ett 2x3 meter stort sotblandat lerlager 

med slagg tillsammans med en större mängd skörbränd 

sten. Sammanlagt insamlades här drygt 18 kilo slagg, 3,5 kilo 

slagg med vidsittande bränd lera och en stor mängd lerklining. 

Slaggkoncentration nummer två utgjordes av ”…en 0,7 

meter vid och 0,3 meter djup nedgrävning i högens mitt. Den 

innehöll en del stenar, av vilka några var skörbrända. Denna 

slaggkoncentration påträffades 0,3 meter under torvytan och 

vilade delvis ovan högens centralröse”. Totalt återfanns här 

närmare 4 kilo slagg samt lerklining och sot. Sammanlagt 

påträffades 34,4 kilo slagg på Norra Kårarpshögen, bitar med 

vidsittande lerklining inkluderat. I slaggkoncentrationerna 

återfanns också tre brynen av skiffer som Lundborg daterar 

till yngre järnålder. Tillsammans med Sven Nöjds utlåtande 

att slaggen inte kan vara yngre än medeltid torde järnhanteringen 

på platsen således kunna ringas in till perioden yngre 

järnålder - medeltid (Lundborg 1972:38, 51). 

På lokalen Östra Sannes i Träslöv socken undersöktes 

1998 en lokal där enligt den knapphändiga rapporten såväl 

reduktions- och smidesslagg som blästermunstycken påträffades. 

Totalt rörde det sig om drygt två kilo slagg. En eller två 

smedjor uppges också ha funnits på platsen. Lokalen sägs ha 

varit i bruk alltifrån ”förhistorisk tid” till och med 1200-tal. 

Tyvärr framgår det inte någonstans vad vare sig reduktionsslaggen 

eller smedjorna dateras till (UV Väst rapport 2000:41). 

Järnhanteringens betydelse i det medeltida Halland är väl 

känd sedan länge och har återigen kommit att aktualiseras i

Figur 2: Jämförande bild: Gert Magnussons 

”tidskurvor”, här med samtliga 

halländska 14 C-dateringar inlagda 

i form av ett grått raster. Tendensen är 

tydlig – den i dag kända, mycket tidiga 

halländska järnframställningen synes 

klinga av i takt med att produktionen 

intensifieras längre norrut. Hämtat ur: 

Magnusson 2000. 

Renritning: Monica Bülow Björk 

och med projektet kring lämningarna i Järnmölle, Järnvirke och 

Ugglehult i Tvååkers och Sibbarps socknar (Vellev et al). Ungefär 

samtidigt som dessa lokaler var i bruk pågick också en intensiv 

järnframställning i Hallands sydligaste delar, närmare bestämt 

i Hishult med omnejd. Även ute på den uppdragsarkeologiskt 

välundersökta kust- och slättbygden finner vi spår av järnhantering 

från denna tid, dock inte efter själva reduktionsmomentet. 

Ett gott exempel är den tidigmedeltida gårdssmedjan i Trulstorp, 

Laholms landsförsamling, där såväl primär- som sekundärsmide 

har utförts. I smedjan, vars golv kuriöst nog var stensatt med 

kalottslagger, hade bland annat hästskosöm, nitar, kätting, och 

pilspetsar tillverkats (Munkenberg 1996:16ff). 

Sammantaget kan vi alltså utifrån de senaste tjugo årens 

undersökningsresultat lite grovt summera bilden av de första 

2000 årens järnhantering i Halland enligt följande (fig. 2): 

materialet järn och kunskapen om järnframställning introdu- 

ceras redan under bronsålderns period V. Järnframställningen 

får av allt att döma ett stort kvantitetsmässigt uppsving 

under mellersta förromersk järnålder. Under loppet av äldre 

romersk järnålder synes dock tillverkningen dala och upphör 

helt i kust- och slättbygden under yngre romersk järnålder. 

Förutom en enstaka, något så när säkert daterad indikation 

på järnframställning under yngre järnålder har vi inga alls spår 

efter dessa aktiviteter förrän under tidig medeltid, då hanteringen 

har skett i mycket stor skala i åtminstone två historiskt 

väldefinierade områden av länet. Mellan de yngsta lämningarna 

från romersk järnålder och de medeltida spåren råder 

således ett cirka 700-årigt kompakt mörker som kunskapens 

ljus ännu inte förmått tränga igenom. Lite mer nyanserat kan 

man också konstatera att den äldsta järnålderns undersökta 

lämningar primärt utgörs av spår efter själva järnframställningen 

– reduktionsugnar, reduktionsslagg och slagg från 

55

primärsmide - medan den yngre järnålderns och den tidiga 

medeltidens undersökta lämningar primärt utgörs av förädlingsfasen 

– sekundärsmidet. I det följande väljer jag dock att 

fokusera helt på den förhistoriska period vars järnhantering 

vi känner bäst, den förromerska järnåldern. 

En närmare blick på ugnarna – varifrån kom 

influenserna? 

Som redan nämnts vet vi inget om vilka ugnstyper som kan 

ha använts under järnets introduktionsfas i länet, då de äldsta 

kända ugnarna dyker upp först under mitten av förromersk 

järnålder. Fyra, eller kanske egentligen snarare tre, väldefinierade 

ugnstyper från denna tid har identifierats. Det rör sig om 

stenramsugnar med arbetsgrop av traditionell mellansvenskt 

typ (se exempelvis Serning 1987, Grandin & Hjärthner-Holdar 

2003), stenramsugn utan arbetsgrop, lerramsugnar med och 

utan arbetsgrop, samt ofodrade små slaggropar, nedgrävda 

direkt i lera eller sand. En definition kan här vara på sin plats. 

Det existerar endast en lerramsugn med arbetsgrop, nämligen 

i Fyllinge, och denna kan närmast beskrivas som en typisk 

dansk Skovmarksugn. Ugnen i fråga har använts flera gånger 

och ugnsväggarna har lagats och bättrats på mellan bränningarna. 

Med lerram utan arbetsgrop menar jag en ugnslämning 

som utgörs enbart av en lerklädd, oval eller cirkelformad grund 

skål av bränd lera, vilket uppenbarligen utgör botten av ett 

schakt. Huruvida denna ugnstyp har varit av engångskaraktär 

eller om de i likhet med de arbetsgropförsedda ugnarna har 

kunnat återanvändas har inte gått att belägga. 

Tabellen (fig. 3) visar att alla ugnstyper varit i bruk under 

samma tidsrymd och att det är närmast omöjligt att se någon 

kronologi mellan de olika typernas introduktion och brukningstid. 

Stenramsugnen förefaller dock ha varit något vanligare 

än den lerfodrade lerramsugnen, medan den ofodrade 

gropen är betydligt ovanligare. Till sammanställningen ovan 

kan dock ytterligare två ofodrade gropar i Daggarp föras 

(varav analyserad ved i den ena, ugn 5, utgjordes av ek, äldre 

stam och lind, stam), samt den odaterade lerramsugnen utan 

56 

arbetsgrop i Fyllinge. Dessa tre ugnar kan utifrån rådande 

kontext – omedelbar närhet till intilliggande daterade ugnar – 

med all önskvärd tydlighet hänföras till senare hälften av förromersk 

järnålder. Dessutom finns två odaterade lerramsugnar 

i Valinge socken mellan Varberg och Kungsbacka. Ponerat 

att även dessa två ugnar kan hänföras till äldre järnålder skulle 

detta innebära att såväl stenram som lerfodrad lerram finns 

representerad i hela länet. Skillnaderna i uppbyggning verkar 

alltså inte heller ha någon geografisk koppling. 

Ett intressant och oförklarat fenomen är förekomsten av 

olika ugnstyper inom en och samma lokal. Detta torde kunna 

tolkas som ett tecken på att kunskapsutbyte och påverkande 

influenser från olika geografiska riktningar har cirkulerat samtidigt 

bland de järnframställningskunniga. Hade respektive 

lokals egen järnframställare helt utan påverkande influenser 

strikt hållit sig vid en inlärd tradition borde aldrig detta 

mönster uppträda. Lokaler med stenramsugnar skulle med 

andra ord enbart innehålla stenramsugnar och vice versa. Så 

är dock inte fallet. 

Initialt antog jag att olika typer av ugnar inom samma 

lokal avspeglade varierande processer, antingen som en följd 

av att de utförts av olika människor, eller alternativt utförda 

med syftet att erhålla ett varierat utfall, exempelvis ett hårdare 

eller mjukare järn eller dylikt (fig. 4). Lena Grandins och 

Svante Forenius analys av slaggen i Fyllingeugnarna avslöjar 

dock en påfallande likhet mellan slagg från olika ugnstyper. 

Slaggerna är i vissa fall så lika att de istället tydligt signalerar 

en hög hantverksskicklighet – man har kunnat återupprepa 

exakt samma process och exakt samma önskade utfall gång 

på gång (Grandin & Forenius 2003:159ff). Samma fenomen 

har även noterats vid analys av slagg från två av ugnarna i 

Daggarp (Buchwald 1994). Detta faktum talar i sin tur också 

emot tanken på att olika ugnstyper skulle vara spår efter olika 

kringvandrande hantverkare med olika traditioner. För att 

inte enbart lyckas med processen utan att även exakt återupprepa 

utfallet krävs med största sannolikhet god kunskap 

om det lokala råmaterialets beskaffenhet.

Objekt BP 1 Sigma Typ Arbetsgrop Ved, bränsle/slagguppsamling 

Stafsinge, ugn 2 (A513) 2200±70 370-190 BC Lerram Nej (?) Ek 

Fyllinge, ugn 1 (A61512) 2172±70 359-117 BC Stenram Ja Risbädd av vide/sälg, björk, al, ek, lind, hassel 

Daggarp, ugn 1(A2) 2140±100 360-36 BC Stenram Ja Ek, stam 

Daggarp, ugn 3(A5) 2130±70 337-45 BC Ofodrad grop Nej - 

Daggarp, ugn 2(A8) 2120±60 195-45 BC Lerram Nej - 

Fyllinge, ugn 2(A14149) 2118±70 189-39 BC Lerram Ja Vide/sälg, björk, al, lind (bark), hassel 

Gunnestorp, ugn 1 (A19) 2075±125 325 BC-72 AD Stenram Ja Avtryck av kvistar och frön i slagg 

Stafsinge, ugn 1(A442) 2105±65(1815±65) 200-10 BC(130-330 AD) Lerram Nej Hasselkvistar, samt ek(Ek, björk Obs ngt ytligt) 

Heberg(A153) 2040±60 102 BC-53 AD Stenram Ja Avtryck av gräs eller halm i slagg 

Gunnestorp, ugn 2 (A13) 1995±85 58 BC-228 AD Stenram Avtryck av kvistar i bränd lera. Obs saknar slagg 

Daggarp, ugn 4(A4) 1990±70 50 BC-90 AD Ofodrad grop Nej Ek , äldre stam; Al, yngre stam 

Stafsinge, ugn 3(A639) 1930±70 0-200 AD Stenram Ja Al, björk, bark/näver 

Sannagård 1940±65 8-133 AD Stenram Nej - 

Skummeslöv (A516) 1800±50 145-325 AD Ofodrad grop Nej - 

Fig. 3: Samtliga 14 C-daterade halländska ugnar. 

Lokal Stenram m. 

arbetsgrop 

Lerram m. lerfodrad 

underliggande skål 

Lerram m. 

arbetsgrop 

Ofodrad 

grop 

Fyllinge 1 1 1 - 

Daggarp 1 1 - 3 (naturlig 

lerfodring) 

Stafsinge 1 1 1 (ev.) - 

Fig. 4: Lokaler med två eller tre typer av ugnar, till synes i bruk under samma tid. 

57

Resultaten och resonemanget leder till att min tolkning 

blir att platser med ugnar av olika typ är ett resultat av lokala 

(på platsen eller i närområdet boende) järnframställare med 

ett geografiskt omfattande kontaktnät med andra järnframställare, 

mellan vilka man delade nya tips och erfarenheter, 

vilket i Hallands fall ledde till en uppblandning av influenser 

och traditioner från flera håll samtidigt. Dessa kombinerades 

med den goda lokalkunskapen om hur traktens malm/rödjord 

och lera bäst skulle behandlas i syfte att erhålla det önskade 

utfallet. 

Förromersk järnhantering – ett hypotetiskt utvecklingsmönster 

I vilka miljöer skedde den äldsta järnframställningen och 

varför valdes just dessa lokaler? Frågan väcktes när vi med ett 

par års mellanrum kom att undersöka förromerska järnframställningslokaler 

i påtagligt atypiska boplatslägen. Förhistorien 

igenom verkar hallänningen ha skytt tunga lerjordar och 

nästan uteslutande förlagt sina bosättningar till lätta, väldränerade 

och lättbrukade sandjordar. Båda sagda lokaler låg 

däremot som små öar i stora, massiva lerområden. Sannolikt 

som en följd av detta kännetecknades också dessa två lokalers 

närområden av en näst intill obefintlig fornlämningsbild – 

inga gravar, inga andra kända boplatser, inte ens några lösfynd 

inom den närmaste kilometern. 

En studie av jordartsförhållandena kring alla kända järnframställningslokaler 

visade att närheten till leran var ett ständigt 

återkommande inslag. Bo Strömberg poängterar i likhet 

med många andra forskare vikten av närheten till råvaran som 

en viktig lokaliseringsparameter. Primärt menas då malm, 

rödjord och bränsle (Strömberg 1991). Min teori är att även 

leran – råvaran till själva ugnskonstruktionerna – var en viktig 

pusselbit att beakta. Experiment har visat att det i runda tal 

krävs cirka 80 liter lera – cirka 160 kilo – att bygga en ugn och 

därtill kommer påföljande lagningar och förbättringar mellan 

varje bränning (Voss 1991:79). Vid inte mindre än tretton av 

sexton halländska järnframställningsplatser har närhet till lera 

58 

kunnat konstateras, exakt samma antal som uppvisar närhet 

till kärr-/moss-våtmarker (presumtiva malmreserver). 

Sannolikt kan vi i lerjordarna även utläsa närvaron av en 

annan råvara, nämligen bränslet. Då dessa jordar systematiskt 

synes ha ratats som boplatsläge, och troligen därmed också som 

åkermark, har de aldrig brutits upp, röjts och avverkats. Samma 

slutsatser har dragits även på annat håll. Charlotte Fabech visar 

i en omfattande landskapsanalys av ett större område i Jylland 

att orter, platser och företeelser med för- eller efterleden skog 

förekom mer frekvent inom landskapspartier med alv av lera. 

Utifrån detta faktum sluter sig Fabech till att skogen funnits 

kvar betydligt längre inom leriga områden, bland annat som 

en följd av att dessa tungarbetade lerjordar var betydligt svårare 

att odla upp med äldre tiders jordbruksredskap (Fabech skriftligt 

meddelande 2003, Höll m fl. 2002). 

Är det då alltid rent funktionella aspekter som har styrt 

platslokaliseringen? Nej, ett tydligt utvecklingsmönster går att 

ana över tid. Samtliga de fyra äldsta lokalerna, där tillgång till 

järnföremål eller kunskap om järnframställande har kunnat 

beläggas redan under yngsta bronsålder, följer de mönster 

vi exempelvis känner från Danmark; den äldsta järnframställningen 

sker i boplatsmiljö, på lokaler där man redan 

behärskar att arbeta med metall. Förutom reduktionsslagg 

har också deglar och gjutformsfragment från bronsgjutning 

hittats i samma kontext. En annan intressant aspekt är att 

se dessa lokaler ur ett lite större perspektiv. Av den kringliggande 

kända, genomgående rikliga formlämningsmiljön att 

döma rör det sig om platser belägna centralt i den etablerade 

bronsåldersbygden. Åtminstone tre av dessa fyra lokaler förefaller 

dessutom vara strategiskt belägna i mer eller mindre 

omedelbar anslutning till viktiga kommunikationsstråk. Inte 

oväntat synes alltså den nya metallen och de nya kunskaperna 

om hur den skulle utvinnas och bearbetas ha färdats in i länet 

via dåtidens allfartsvägar och först introducerats och anammats 

småskaligt i de viktiga centralbygderna. Spåren är för 

få för att avgöra vilken omfattning denna äldsta järnframställning 

hade, men man kan anta att det primärt rörde sig

om ett experimenterande med materialet, utan någon större 

genomslagskraft och betydelse. 

Under 300-talet f. Kr. sker en märkbar förändring, då järnframställningen 

lämnar boplatsmiljön och istället förläggs till 

rent verkstadsbetonade platser; platser som endast användes 

för en speciell syssla. Inte nog med att järnframställningen 

lämnat boplatsen, mycket tyder på att den också lämnar dåtidens 

mer etablerade områden och förläggs till tidigare lägre 

frekventerade, för odling och bosättning sämre avpassade 

områden. Dessa områden blir nu plötsligt intressanta, då de 

kan erbjuda en närhet till för produktionen essentiella råvaror. 

Sett till såväl antalet kända lokaler som mängden påträffad 

slagg på respektive plats förefaller också produktionen öka 

märkbart under denna tid. Man kan anta att denna till synes 

ökade produktion sammanfaller med att järnet nu helt hade 

ersatt bronset som bruksmetall. 

Under den förromerska järnålderns senare hälft anar vi 

nästa steg i järnhanteringslokalens utveckling. Järnframställningen 

blir åter boplatsanknuten, men det är inte en tillbakagång 

till initialfasens förhållanden. Nej, det som istället 

verkar hända nu är att järnframställarna lokaliserar hela 

sin gård till de råvarulokaliserade verkstadsplatserna. Den 

stora hägnade gården i Fyllinge strax söder om Halmstad 

är ett bra exempel på detta. Gården med det exceptionellt 

stora långhuset etablerades i ett för jordbruk förhållandevis 

mindre lämpligt område, på en blockig ändmorän omgiven 

av jordar med massiv, tung lera, låglänta vattensjuka strandmader 

och med ett påtagligt fornlämningsglest närområde. 

Av allt att döma har just gårdens järnframställning och dess 

behov av närhet till råvara spelat en avgörande roll när platsen 

valdes. En annan viktig parameter kan ha varit det strategiska 

krönläget med god utsikt över såväl land som hav. Trots 

de uppenbart sämre förutsättningarna för uppodling finns 

tydliga indikationer på att gården och dess innehavare har 

haft en god ekonomisk ställning. Långhuset med sina dryga 

femtio meter signalerar sin särställning gentemot samtidens 

generellt relativt småskaliga byggnadstradition (merparten 

samtida halländska hus är under tjugo meter långa). Det till 

synes överdrivet tilltagna hägnade gårdstunet och den förhållandevis 

stora procentandelen finkeramik i avfallsmaterialet 

bidrar till att framhäva bilden av gårdens välstånd. Det finns 

ytterligare tre kända bosättningar – Orred, Eketånga och Elestorp 

– som vid denna tid etableras i vad som utifrån omgivande 

fornlämningsbild och/eller geografiska och geologiska 

förutsättningar förefaller ha varit tidigare marginalområden 

eller randbygder. Slagg har påträffats på samtliga fyra lokaler 

och långhuset i Orred hör i likhet med huset i Fyllinge till 

de största kända i länet. Men kan det då verkligen ha varit 

gårdarnas järnframställning som bidragit till dess förmodade 

välstånd? Ja, på den konjunkturstyrda marknaden synes efterfrågan 

ha ökat och järnet med stora kliv ha vunnit ny mark 

under denna period. Från att redan ha tagit över bronsets 

roll som bruksföremål börjar nu järnet också allt mer dyka 

upp i såväl gravar som i form av offernedläggelser. Den nya 

traditionen att lägga järnföremål, och framförallt då skäror, 

i gravarna fick stor genomslagskraft över stora geografiska 

områden. Acceptansen för järnet var nu fullständig, bronsets 

inneboende symbolvärde hade nu äntligen adapterats av den 

”nya” metallen järn. Det är också vid denna tid en beriden 

krigarelit börjar växa fram, vars viktigaste attiraljer för att 

markera och bibehålla sin position utgjordes av utrustning 

av järn – vapen, skydd och hästmundering. I det stratifierade 

samhälle som långsamt började växa fram var såväl eliten som 

åtminstone de mer välbeställda i den breda massan nu helt 

beroende av järn och följaktligen också av skickliga järnframställare 

och smeder. Personer med de rätta kunskaperna bör 

ur såväl ekonomisk som social synvinkel ha kunnat utnyttja 

denna ökade efterfrågan för egen vinning. En fortsatt småskalig 

järnframställning kanske rentav kan ha bidragit till att 

trissa upp värdet ytterligare ju större efterfrågan blev. 

Även vid den stora boplatsen Allarp i Skummeslövs socken 

börjar en av gårdarna framställa järn under denna period. 

Omedelbart invid just denna gård, som för övrigt är den enda 

på hela boplatsen som är hägnad, återfanns resterna av en 

59

eduktionsugn som daterats till 145-325 e.Kr., vilket kan tolkas 

som en svag indikation på att gårdens roll som järnframställare 

förts vidare från generation till generation i åtminstone 

ett par, trehundra år. 

Nästa stora förändring i Hallands äldsta järnhantering är 

att den i det arkeologiska materialet till synes upphör helt. 

Men kan detta verkligen vara fallet? Jag ser två möjliga alternativ 

som förklaring till detta ”upphörande”. Antingen har 

nästa lokaliseringsfas inneburit en flytt inåt i landskapet, 

återigen närmare bättre råvaror såsom större malm- och/ 

eller rödjordstillgångar och mer orörd skog, vilket innebär 

att dessa platser står att finna i geografiska miljöer där dagens 

exploateringstryck är lågt eller obefintligt och således också 

de arkeologiska uppdragen försvinnande få. Ett annat alternativ 

är att de lokala järnframställarna av någon anledning 

”inte höll måttet” och faktiskt konkurrerades ut av importerat 

järn, i barrar eller i form av färdiga produkter. Fram till nu 

har det danska utvecklingsmönstret och omfattningen i stort 

sett varit identiskt med det halländska, men närmast exakt 

samtidigt som de halländska dateringarna helt upphör inleds 

den storksaliga produktionen i södra Jylland, som till synes 

tar över nästan all järnframställning i Danmark. De stora slaggropsugnarna 

som introduceras under det första århundrandet 

e.Kr. når aldrig Halland, men återfinns snart i hundratals, 

eller rentav tusentals i Starup (140-340 e.Kr.), Gødsvang (300- 

550 e.Kr.), Snorup (330-560 e.Kr.) och Drengsted (380-540 

e.Kr.). Bruket av ugnstypen kan dateras till perioden första – 

sjunde århundradet e.Kr., med en topp i produktionen under 

framförallt femte, men även sjätte århundradet (Mickelsen & 

Nørbach 2003:99ff, Nørbach 1999). Det kan tyckas väldigt 

långsökt, men likväl väcks oundvikligen frågorna: Var den 

jylländska produktionen så omfattande vid denna tid att den 

verkligen kunde omfatta stora delar av Sydskandinavien? Var 

det järn som utvanns i dessa ugnar av bättre kvalitet än det 

som utvanns i Skovmarks- och stenramsugnar och därför 

mer eftertraktat? Eller kan den enorma produktionen helt 

enkelt ha bidragit till att ”överhetta marknaden” och därmed 

60 

göra slut på de lokala producenternas välstånd? Olfert Voss 

menar att det inte är omöjligt att bortåt 10 000 ton järn kan 

ha producerats i sydvästra Jylland mellan tredje och sjätte 

århundradet e.Kr., och detta i ett samhälle som i stort sett 

bara använde järnet till vapen, redskap och båtnitar (Voss 

2003). I sammanhanget skall heller inte glömmas bort att en 

mycket kraftig expansion av järnframställning tar fart även 

i norra Sverige närmast exakt samtidigt som den halländska 

produktionen synes upphöra (Magnusson 2000). 

Järnet och järnframställarnas roll i samhället 

Men vem var egentligen järnframställaren och vilken position 

kan han ha åtnjutit i samhället? Materialet, det vill säga lämningarna, 

såväl lokalerna som föremålen är alltför få och fragmentariska 

för att man ska kunna slå fast något säkert svar. 

Likväl kan man ana tillräckliga tendenser för att tillåta sig 

spekulera kring frågan. Till att börja med ifrågasätter jag uppfattningen 

att järn blev allmängods bara för att råmaterialet 

till skillnad från bronset fanns tillgängligt på hemmaplan. För 

att kunna utnyttja råmaterialet måste man också ha tillgång 

till kunskap om processen. Min sammanställning visar att det 

är långt ifrån alla bosättningar eller platser som uppvisar spår 

efter metallhantering, vilket jag tolkar som en indikation på 

att kunskapen om hur järn framställdes inte var allmänt spridd 

till gemene man. Inom det lokala samhället – det geografiska 

rum som ett visst antal människor gemensamt betraktar som 

sin hembygd – fanns sannolikt bara en gård som sysslade med 

järnframställning och vidareförädling av materialet, även om 

möjligheten finns att råmaterialsinsamling skedde gemensamt. 

Oftast förblev kunskaperna knutna till denna gård under flera 

generationer. Ett halländskt troligt exempel på detta förhållande 

är den tidigare nämnda gården i Allarp, Skummeslöv, 

där järnhanteringen verkar ha varit strikt knuten till en enda 

gård under ett par hundra år. 

Vi har sett att såväl de äldsta järnföremålen som de äldsta 

spåren efter lokal järnhantering återfinns i väletablerade bronsåldersbygder 

utmed dåtidens viktiga kommunikationsstråk.

Produktion för eget, fredligt bruk Tillgång till bättre redskap än ”grannen” effektivare jordbruk ökad avkastning = ekonomisk vinning 

( socioekonomisk vinning) 

Produktion för eget, krigiskt bruk Tillgång till vapen, skydd och hästmundering Positionering gentemot ”grannen” lokalt ohotad = 

social vinning ( socioekonomisk vinning) 

Produktion för handel, fredligt bruk Får viktig, svårersättlig roll i samfundet = social vinning 

• Ökad efterfrågan (exempelvis vid anammande av ny tradition) ökad produktion ökad ekonomisk 

vinning ( socioekonomsik vinning) 

• Ökad efterfrågan (se ovan) bibehållen produktion uppskruvat värde/styckepris = ökad ekonomisk 

vinning 

Produktion för riktad handel, krigiskt bruk Får viktig, svårersättlig roll gentemot eliten/beställarna = social vinning 

Ömsesidigt beroendeförhållande gentemot samhällets elit, vilka framhäver och bevarar sin position med 

dina produkter socioekonomisk vinning 

Figur 5: Järnframställarens roll – fyra hypotetiska situationer. 

Detta faktum indikerar att såväl kunskap som material först 

anlänt till samhällen med redan etablerade långväga kontaktnät, 

sannolikt upprätthållna av ortens/områdets elit, eller övre 

sociala skikt, på samma sätt som bronsets inflöde och vidare 

spridning troligen också kontrollerats under hela bronsåldern. 

Man kan förmoda att dessa äldsta järnföremål enbart kom 

samhällets övre skikt tillgodo medan kunskapen om tekniken 

primärt/uteslutande kom redan metallurgiskt välbevandrade 

personer till godo. Det är inte omöjligt att detta äldsta järn 

förblev något av en kuriositet att experimentera med. Då 

järnet vid denna tidiga introduktionsfas ännu inte hade någon 

uppenbar nisch att fylla och eftersom heller ingen större efterfrågan 

fanns lät sig den egentliga konsolideringsfasen dröja 

ytterligare något eller några århundraden. 

När den egentliga produktionen tar fart i och med något 

som närmast förefaller vara en andra introduktionsfas några 

århundraden in i förromersk järnålder är samhällssituationen 

en helt annan och järnets och järnframställarnas förutsättningar 

kraftigt förändrade. Den sydskandinaviska bronsåldersvärlden 

som vi känner den har helt gått i graven och 

ersatts av något som brukar beskrivas som ett småskaligt, 

anonymt och egalitärt samhälle med betydligt färre långväga 

handelskontakter. Precis som Grandin och Hjärthner-Hol- 

dar beskriver i sin artikel om Röda Jorden i Västmanland 

fanns det till en följd av den strypta bronsinförseln nu ett 

större behov av metall än vad som kunde importeras, vilket 

öppnade upp möjligheterna för den inhemska järnhanteringen 

(Grandin och Hjärther-Holdar 2003:35). Vi kan i det 

arkeologiska materialet dock inte se något tydligt existerande 

övre samhällsskikt som tar kontroll över den nya metallens 

framställning och spridning. 

Vilka är det då som gör järn vid denna tid, vilken omfattning 

kan det vara frågan om och vilken vinning kan man 

tänkas haft av denna produktion? En vanlig fråga är om det 

har rört sig om sådana mängder att viss handel har kunnat 

ske eller om det enbart har rört sig om en produktion för 

eget bruk. Denna fråga kanske är felformulerad i grunden - 

kanske har just en småskalig produktion bidragit till att öka 

järnets exklusivitet? Jag vill mena att oavsett vem produktionen 

var ämnad för innebar en gårds järnproduktion, hur liten 

volymen än kan ha varit, ett visst ”övertag” gentemot de som 

inte behärskade konsten att framställa järn (fig. 5). 

Notera att samtliga hypotetiska situationer i denna mycket 

förenklade modell baseras på att kunskapen vilar hos endast 

en gård i en bygd. Samtliga varianter av modellen skulle 

lätt spolieras om ett material- eller kunskapsinflöde utifrån 

61

adderas till situationen. Kanske är det just i ett sådant skeende 

man kan finna åtminstone en förklarande parameter till den 

lokala järnframställningens upphörande eller omlokaliserande 

vid övergången äldre – yngre romersk järnålder? 

Hur ska man tolka den påföljande fasen, när storgårdar 

växer fram i hantverks-/verkstadsmiljöer, eller med andra ord 

i tidigare lågfrekventerade områden? Är det ett tecken på att 

stormän åter tar kontroll över järnhanteringen eller är det 

järnframställarna själva som markerar sin ökande socioekonomiska 

rang? Jag vill mena att det inte är omöjligt att det 

senare alternativet är fullt rimligt. Om kunskapen om järnframställning 

verkligen hölls inom en och samma familj och 

gick i arv från generation till generation så bör den allt mer 

ökande efterfrågan under den förromerska järnålderns sista 

århundraden och den äldsta romerska järnåldern i och med 

nya gravtraditioner, en framväxande beväpnad och beriden 

krigarelit, effektivare jordbruksredskap etc ha kunnat innebära 

stora sociala och ekonomiska avancemangsmöjligheter 

för denna grupp. Andra samtida exempel såsom den jylländska 

landsbyn Hedegård där hantverkarna och stormännen 

begravdes sida vid sida (Madsen 1995, 1999:57ff), och den rika 

norska storgården Hovde i Trondheimsfjorden som antas helt 

ha baserat sin ekonomi kring järnframställning och kontroll 

över områdets järnhantering (Grønnesby 1999) ger oss en 

indikation på järnets och järnhanterarnas allt mer betydande 

roll i Norden vid denna tid. 

Den utlokalisering till sämre marker som initialt sannolikt 

primärt skett för att komma närmre behövligt råmaterial och 

dryga ut ekonomin visade sig utgöra en ickeagrart baserad, 

vinnande ekonomisk nisch. Så länge kunskapen kunde bibehållas 

inom en begränsad grupp kunde marknaden kontrolleras 

och järnframställarens förutsättningar för såväl social 

som ekonomisk framgång ökade i takt med att efterfrågan 

på järn ökade. 

62 

Summering 

Den gamla skolboksuppfattningen att råvarans lättillgänglighet 

på ”hemmaplan” också skulle ha inneburit att alla under 

järnåldern, till skillnad från under bronsåldern, lätt fick tillgång 

till metall, känns gravt felaktig, åtminstone i det halländska 

materialet. Efter att ha gått igenom samtliga lokaler 

i länet med dateringar till perioden yngsta bronsålder – äldre 

romersk järnålder står det inte oväntat klart att merparten bosättningar 

helt saknar metallhanteringsrelaterade lämningar. 

Även om råvaran – malmen/rödjorden, bränslet och leran – 

fanns ”lättillgänglig” i den inhemska marken krävdes också 

kunskapen om och stor praktisk erfarenhet av alla moment 

i järnframställnings- och förädlingsprocessen. Dessa kunskaper 

har av allt att döma inte varit tillgängliga för alla, utan 

perioden igenom endast utövats av vissa grupper i samhället. 

Frågan är om ens järnet – de färdiga artefakterna – var tillgängligt 

för ”alla”. Tony Björk påpekar i sin licentiatuppsats 

att även de ”fattiga” gravarna under yngre förromersk järnålder 

med endast ett eller ett par järnföremål som gravgåvor, 

sannolikt utgör spår efter samhällets övre medelklass (Björk 

2005:31, 112). Bronsålderns gravhögar har tolkats på samma 

sätt och det lilla fåtal individer i högarna som under yngsta 

bronsålder fick med sig gravgåvor av järn utgör sannerligen 

inget undantag. Under yngre förromersk järnålder börjar vi 

såväl i bebyggelsemönster som i gravar allt tydligare kunna 

ana framväxten av ett stratifierat samhälle, vars högre sociala 

samhällsklasser och krigarelit valde att manifestera sin position 

bland annat med föremål av järn. 

Slagg och andra spår av järnhantering är ingen ”vacker” 

fyndkategori och har kanske därför inte alltid behandlats 

med samma respekt av arkeologer och historiker som bronsålderns 

bronser och bronsgjutare eller den yngre järnålderns 

ädelmetallsmeder åtnjuter. Likväl var järnframställarna och 

järnsmederna minst lika skickliga hantverkare och järnet de 

skapade hade en minst lika viktig ekonomisk och symbolisk 

roll i samhället som bronserna tidigare utgjorde.

Referenser 

Björk, T. 2005. Skäran på bålet. Om den äldre järnålderns gravar i Skåne. 

University of Lund, Institute of Archaeology – Report Series No. 92. 

Lund. 

Buchwald, V. F. 1994. Slagganalys. Bilaga 5. I: Wranning, P. En förromersk 

järnframställningsplats vid Genevadsån. Raä 64, Daggarp 4:3, Tjärby socken, 

Halland. Arkeologiska rapporter från Hallands länsmuseer 1995:1. 

Halmstad. 

Grandin, L. & Forenius, S. 2003. Järnframställning på en boplats i Fyllinge 

under förromersk järnålder. Snöstorps sn, Halland. Arkeometallurgisk 

undersökning. Framgrävt förflutet från Fyllinge. Resultat från undersökningarna 

2001-2002. Arkeologiska rapporter från Landsantikvarien 

2003:3. Halmstad. 

Grandin, L. & Hjärthner-Holdar, E. 2003. Early Iron Production in the 

Red Earth Area, South Central Sweden. I: Nørbach, L. C. (red.). Prehistoric 

and Medieval Direct Iron Smelting in Scandinavia and Europe. 

Aspects of Technology and Science. Acta Jutlandica LXXVI:2, Humanities 

Series 75. Aarhus University Press. Aarhus. 

Grønnesby, G. 1999. Eldre jernalders hus og hall på Hovde i Trøndelag. 

Viking. Norsk Arkeologisk årsbok. Bind LXII – 1999, s. 69-80. Oslo. 

Hjärthner-Holdar, E. 1993. Järnets och metallurgins introduktion i Sverige. 

Aun 16. Societas Archaeologica Upsaliensis. Uppsala. 

Höll, A., Andersen, E., Caspersen, O., Fabech, C., Ejstrud, B., Møller, P.G. 

& Ringtved, J. 2002. Kulturhistoriske værdier i det fremtidige landskap. 

I: Per Grau Møller et al (red.). Foranderlige Landskaber. Integration af 

natur og kultur i forvaltning och forskning. Syddansk Universitetsforlag. 

Odense. 

Lundborg, L. 1972. Undersökningar av bronsåldershögar och bronsåldersgravar 

i södra Halland. Höks, Tönnersjö och Halmstad härader under åren 

1854-1970. Hallands Museum 2. Halmstad. 

Lyngstrøm, H. 2003. Farmers, Smelters and Smiths. Relations Between Production, 

Consumption and Distribution of Iron in Denmark, 500 BC-AD 

1500. I: Nørbach, L. C. (red.). Prehistoric and Medieval Direct Iron Smelting 

in Scandinavia and Europe. Aspects of Technology and Science. Acta Jutlandica 

LXXVI:2, Humanities Series 75. Aarhus University Press. Aarhus. 

Madsen, O. 1995. Produktion, bebyggelse og samfundsorganisation i sen 

førromerskt og ældre romersk jernalder. Et midtjyskt exsempel. Produksjon 

og samfunn. Beretning fra 2. Nordiske jernaldersymposium på Granavolden 

7-10 mai 1992. Varia 30. Universitetets Oldsaksamling. Oslo. 

Madsen, O. 1999. Hedegård – a rich village ande cemetary complex of the 

Early Iron Age on the Skjern river. An interim report. Journal of Danish 

Archaeology, Volyme 13, 1996-1997. Odense University Press. Odense. 

Magnusson, G. 2000. Järnhantering i Norden. I: Burenhult, G. (red.), 

Arkeologi i Norden. Stockholm. 

Mickelsen, P H. & Nørbach, L. C. 2003. Drengsted. Bebyggelse, jernproduktion 

og agerbrug i yngre romersk og ældre germansk jernalder. 

Moesgård Museum. Jysk Arkæologisk Selskabs skrifter 43. Aarhus. 

Munkenberg, B-A. 1996. Trulstorp – en medeltida gård i Laholms lfs. Arkeologiska 

rapporter från Hallands länsmuseer 1996:8. RAÄ 201, Trulstorp 

1:89 och 1:92, Laholms lfs, Halland. Halmstad. 

Nihlén, J. 1939. Äldre järnframställning i Sydsverige. Jernkontorets Historiska 

Skriftserie Nr 9. Stockholm. 

Nørbach, L. C. 1999. Organising iron production and settlement in 

Northwestern Europe during the Iron Age. I: Fabech, C. & Ringtved, 

J. (red.). Settlement and Landscape. Proceedings of a conference in Århus, 

Denmark, May 4-7 1998. Jutland Archaeological Society. Moesgård. 

Olsson, S-O. (red.). 1995. Medeltida danskt järn. Framställning av och handel 

med järn i Skåneland och Småland under medeltiden. Forskning i 

Halmstad 1. Centrum för Sydsvensk Kulturmiljöforskning, Högskolan, 

Halmstad. 

Ohlsson, S-O (red). 1999. Från Absalon till Järnmölle och Galtabäck – länkar 

i halländsk medeltid. Forskning i Halmstad nr 2. Centrum för Sydsvensk 

Kulturmiljöforskning, CSK, Högskolan i Halmstad. Halmstad. 

Serning, I. 1984. Tidigt järn i Mellansverige. Gotländskt Arkiv. Visby. 

Serning, I. 1987. Malm – metall – föremål. Arkeometallurgiska institutet, 

Stockholms universitet. Stockholm. 

Strömberg, B. 1991. Järnhantering på boplatser i Halland under äldre järnålder 

– en kronologisk och naturgeografisk analys. Nya bidrag till Hallands 

äldsta historia. Nr 4. Riksantikvarieämbetet, Byrån för arkeologiska 

undersökningar, UV Väst. Kungsbacka. 

Strömberg, B. 1995. Spår av järnhantering i Halland från äldre järnålder till 

sen medeltid. I: Olsson, S-O. (red.). Medeltida danskt järn. Framställning 


Forskning i Halmstad 1. Centrum för Sydsvensk Kulturmiljöforskning, 

Högskolan, Halmstad. Halmstad. 

Strömberg, B. 2004. Arkeologiska undersökningar av jänframställningsplatser 

i Tvååkersområdet. Hikuin 31, 2004. Højbjerg. 

Thålin, L. 1967. Undersökning av fornlämning nr 88, Vessige sn, Halland. 

Hallands Museum, arkivrapport. Halmstad. 

UV Väst rapport 2000:41. Arkeologisk undersökning. Norra Borgasgården 

och Östra Sannes. Halland, Träslövs sn, Träslöv 3.22, 4:7 OCH 5:32, RAÄ 

158. UV Väst, Arkivrapport. Kungsbacka. 

Vellev, J (red.). 2004. Jernmøllen i Halland. Arkæologiske undersøgelser 

1993-1995. Hikuin 31. Moesgård. 

63

Voss, O. 1991. Jernproduktion i Danmark i perioden 0-550 e. Kr. Samfundsorganisasjon 

og Regional Variation. Norden i Romersk Jrenalder og 

Folkevandringstid. Jysk Arkaeologisk Selskabs Skrifter XXVII. Aarhus. 

Voss, O. 2003. Paper från The Archaeology of Iron Smelting in Denmark. 

Archaeometallurgy in Europe. International Conference, September 2003, 

Milan Italy. 

Wranning, P. 2004. Halländsk järnhantering under äldre järnålder. I: 

Carlie, L., Ryberg, E., Streiffert, J., Wranning, P. (red). Hållplatser i 

det förgångna. Landskap i förändring. Volym 6. Riksantikvarieämbetet/ 

Landsantikvarien. Arkeologiska rapporter från Hallands Länsmuseer 

2004:1. Halmstad. 

Wranning, P. 2005. Järnframställarnas stora gård. I: Toreld, C. & Wranning, 

P (red.) Förromersk järnålder i fokus. Framgrävt förflutet i Fyllinge, volym 2. 

Arkeologiska rapporter från Hallands Länsmuseer 2005:2. Halmstad. 

64

Järnet och den medeltida expansionen 

Under medeltidens första hälft utvecklades en omfattande bebyggelse 

i sydsvenska skogslandet. Runt omkring i skogsbygderna 

bröts mark och man uppförde nya gårdar. Vi vet ganska 

lite om vilka de människor var som låg bakom nyodlingarna 

eftersom dessa skogsbönder sällan är nämnda i de skrivna 

källorna. I stället finns deras namn kvar i de ortnamn som 

vi kan se på vägskyltarna; Siggamåla, Olofstorp, Sevedstorp, 

Germundemåla, Erengislehyltan, och så vidare. Vad som fick 

dessa människor att odla ny mark och vilken drivkraften var 

bakom denna kolonisationsvåg är i viss mån oklart. Kraften 

i kolonisationsvågen är dock slående. En faktor som ofta har 

framhållits är avskaffandet av träldomen och införandet av 

landboväsendet (Larsson 1975; Tollin 1999: 19, 203). Denna 

förändring ska ha frigjort resurser och skapat initiativ för 

nyodling och etablering av nya gårdar. Förmodligen är drivkrafterna 

bakom den tidigmedeltida kolonisationen komplicerade 

och förloppet behöver inte ha sett likadant ut överallt. 

En av bakgrunderna finns förmodligen i det medeltida 

samhällets ökade behov av råvaror och ett alltmer utvecklat 

handelsnätverk. Kungamakt, kyrka, världsligt frälse och även 

bondebefolkningen hade behov av att försäkra sig om tillgång 

till råvaror och produkter. I första hand verkar den medeltida 

kolonisationen ha varit en agrar expansion men förmodligen 

har efterfrågan på en rad olika råvaror, bland annat järn, 

möjliggjort ett mer diversifierat levnadssätt än tidigare. I 

skogsbygder som tidigare haft få eller inga jordbruksenheter 

anlades nya gårdar där försörjningen kunde grundas på en 

kombination av jordbruk och andra försörjningssätt. Denna 

artikel handlar om en sådan gård, gården Högahylte, som un- 

Järn, slagg och krukskärvor 

- en medeltida skogsgård i gränsbygden 

Johan Åstrand 

dersöktes inför utbyggnaden av den nya E4: an vid Markaryd 

(Åstrand 2006). Här röjde man för odling och bete någon 

gång under 1200-talet. Omfattande lämningar efter järnframställning 

visade att gården även haft en inte oväsentlig del av 

sin försörjning utifrån produktionen av järn. Frågan är om 

man hade valt att anlägga en gård på denna plats om det 

inte varit just för möjligheten till järnframställning. Fynden 

från gårdens bebyggelse visade på kontakter med omgivande 

handelsstäder och vittnade om att människorna på gården 

ingick i ett storskaligt kontaktnät. 

Det medeltida Markaryd 

Markaryds socken ligger i det sydvästra hörnet av Småland 

och gränsar mot Skåne i söder och Halland i väster. Socknen 

har ingått i Sunnerbo härad som var en del av det medeltida 

folklandet Finnveden. Ett land som utifrån koncentrationen av 

yngre järnålders gravfält hade Bolmen och Lagan som centrum. 

Utifrån ett traditionellt fornminnesperspektiv framstår Markarydstrakten 

som en perifer del av Finnveden, ett utmarksområde 

som huvudsakligen koloniserades under medeltiden. 

Ortnamnen i trakten är också typiska för enheter med medeltida 

ursprung. De senaste årens arkeologiska undersökningar 

har dock komplicerat denna bild genom att påvisa en tydlig 

närvaro i trakten även under järnålder (Skoglund 2007). Även 

om bebyggelsen i Markarydstrakten förefaller ha äldre rötter 

än vad man tidigare antagit så kan området ändå karaktäriseras 

som ett typiskt medeltida kolonisationsområde. 

Det medeltida källmaterialet från Markarydstrakten är 

mycket begränsat (Larsson 2007). Det äldsta omnämnandet 

är från 1342 då Markaryds kyrka nämns. Skriftliga uppgif- 

65

Figur 1: Den undersökta gården vid Högahylte låg i södra delen av Markaryds 

socken nära den gamla riksgränsen. 

ter omkring jordinnehav saknas nästan helt. Frånvaron av 

medeltida diplom i kombination med en mycket hög andel 

skattegårdar i 1500-talets skattelängder tyder på att frälset haft 

en svag ställning i trakten även under medeltid. 

Som skogsbygd och gränsland har Markarydstrakten varit 

ett perifert område men trakten har även legat i ett viktigt kommunikationsstråk 

mellan det centrala Sverige och det danska 

Skåne. Den gamla färdvägen längs Lagan har vid Markaryd delat 

sig med en väg som gått söderut mot Helsingborg och en som 

fortsatt västerut längs Lagan mot Hallandskusten. Gränsbygdens 

roll som en politisk mötesplats framgår tydligt av Erikskrönikans 

berättelser där trakten mellan Örkelljunga, Markaryd 

och Knäred framstår som en arena för kungamöten, bröllop 

och svekfulla överfall. Den undersökta gården låg visserligen 

något vid sidan av vägstråken men avståndet var ändå bara 600 

meter till den väg som på häradskartan från 1685 är markerad 

66 

som landsväg mot Helsingborg. Den by som ligger närmast 

söder om platsen, Köphult, var den sista byn före gränsen. Exakt 

var den medeltida riksgränsen har gått är något osäkert men 

gården bör inte ha legat mer än några kilometer från denna 

gräns. Gården finns inte omnämnd i några historiska källor. På 

den äldsta kartan över området, som är en storskifteskarta över 

Hylte, Bergs och Köphults utmark från 1815-16, låg undersökningsplatsen 

inom byarnas samfällda utmark. Kartan innehåller 

inte några indikationer på att en ödegård funnits på platsen. I 

akten kallas dock området för Högahylte vilket kan vara det 

bebyggelsenamn som betecknat den medeltida gården. 

Gården vid Högahylte 

Platsen för den medeltida gården låg i det som idag är ett 

slutet skogslandskap präglat av planterad granskog och våtmarker 

(fig.1). Gårdens odlingsmark har sträckt sig från en 

våtmark i söder, över en låg moränhöjd, och fram till nästa 

våtmark i norr. Undersökningen, som utfördes av Smålands 

museum år 2002 och omfattade ett 65 meter brett och 300 

meter långt område där den nya motorvägen skulle gå fram. 

Det snitt som vägområdet utgjorde berörde ett område med 

fossil åkermark samt två järnframställningsplatser. I den södra 

delen av undersökningsområdet hittades lämningar efter gårdens 

bebyggelse med en tjugo meter lång och fyra till fem 

meter bred huslämning (fig. 2). Inom denna kunde man urskilja 

olika indelningar och grunden påminde delvis om en 

högloftstuga såsom de är kända från senare historisk tid. Det 

gick dock inte att tydligt avgöra om byggnaden bestått av ett 

sammanhängande hus eller flera separata, men intilliggande, 

huskroppar. I husets mitt fanns en uppbyggd eldstad och golvet 

i huset var delvis stensatt. Söder om huset fanns en gårdsplan 

och en yta som använts som avstjälpningsplats. I och omkring 

huslämningen fanns kulturlager som innehöll ett omfattande 

fyndmaterial. Gårdstomten fortsatte utanför undersökningsområdet 

och undersöktes därför inte i sin helhet. 

Den odlingsmark som hörde till gården syntes först enbart 

som ett antal röjningsrösen med skiftande storlek och form.

Fig. 2. Lämningarna efter gårdsbebyggelsens under utgrävning. 

Foto: Smålands museum. 

Odlingsmarken undersöktes genom att sektioner grävdes 

genom ett antal röjningsrösen och stensträngar men även 

genom att en större sammanhängande yta banades av inom 

områdets södra del. Inom den frilagda ytan kunde man urskilja 

låga stensträngar som bildade en bred parcellindelning i 

nordsydlig riktning. Parcellindelningen verkade inte ha varit 

anpassad till terrängförhållandena utan förefaller att ha lagts 

ut i långa linjer oavsett topografin. Även om avbaningen var 

begränsad till en yta i områdets södra del är det rimligt att 

anta att parcellindelningen har omfattat odlingsområdet i sin 

helhet. Dateringarna från odlingsmarken visade att man röjt 

skogen och lagt ut parcellindelningen under 1200-talet. Man 

hade sedan odlat och kastat upp nya röjningsrösen successivt. 

I våtmarken norr om undersökningsområdet togs en provkärna 

för pollenanalys och pollendiagrammet gav ett värdefullt 

komplement till de arkeologiska resultaten (Björkman 

2003). Provkärnan togs vid en punkt nära kanten av våtmarken 

och bör spegla den lokala vegetationen på platsen. Pollenanalysen 

visade att det under perioden närmast före etableringen 

av den fossila åkermarken fanns en blandlövskog med 

bok, ek, lind och hassel på platsen. Den mänskliga påverkan 

på vegetationen var mycket begränsad och inskränkte sig till 

Fig. 3. Undersökning av ett slaggvarp inom det större järnframställningsområdet. 

Foto: Smålands museum. 

spår av skogsbete. Under 1200-talet skedde dock en snabb 

förändring av miljön. Andelen örtpollen ökade markant och 

vegetationen blev öppnare vilket tyder på ett kraftigt betestryck 

och permanenta betesmarker. Pollenkorn av sädesslag 

och hampa eller humle förekom vilket visar på lokal odling. 

Även om pollenanalysen visar en genomgående förändring 

av vegetationen verkar röjningen dock inte ha inneburit att 

skogen försvann. Den utvecklades snarare från att ha varit en 

blandad lövskog till att bli en bokdominerad skog. 

Järn i Markaryd och sydvästra Småland 

I Markarydstrakten och i den sydvästra delen av Småland 

finns många spår efter järnframställning. Järnhanteringen i 

Sunnerbo bör ha haft en ansenlig omfattning men har tidigare 

inte varit särskilt uppmärksammad. De sammanställningar 

som Lars-Olof Larsson och Leif Rubensson har gjort inom 

projektet ”Småländsk järnhantering under 1000 år” ger dock 

en historisk bakgrund och en god översikt över de kända 

blästplatserna (Larsson 2000, Rubensson 2000). Lars-Olof 

Larsson visar att medan de sena historiska källorna har ganska 

lite att säga om denna verksamhet så finns rika belägg i 

1500-talets källor för att bygden då var känd som ett viktigt 

67

järnproducerande område (2000:29). Järnframställningen i 

sydvästra Småland har varit en del av en större region som 

även omfattat skogsbygden i norra Skåne och södra Halland. 

Detta järnproducerande område har varit av stor betydelse 

för den danska järnförsörjningen och fungerat som en dansk 

bergslag (Larsson 2000:74, Ödman 2005:23). 

Vid Högahylte fann vi spår efter järnframställning inom 

tre olika ytor. Det större järnframställningsområdet innehöll 

två slaggvarp med en storlek mellan 6 och 8 meter i diameter 

och en höjd mellan 0,4 och 0,5 meter (fig. 3). De var belägna 

på en låg kulle och runt dessa fanns slagglager och spår efter 

arbetsytor. Dateringarna visade att slaggvarpen tillkom under 

1200-talet. Den mindre järnframställningsplatsen innehöll 

ingen egentlig slaggvarp utan utgjorde snarare ett 9 x 18 

meter stort lager med slagg och kol. Denna blästplats låg i 

den norra änden av odlingsmarken intill en våtmark. Järnframställningen 

bör här ha skett under en kortare tid och de 

daterade kolproven visade att den använts under 1300-talet. 

Lämningar efter järnhantering fanns även vid husområdet. 

Här påträffades slagger och spår av smide runt huslämningen 

men någon smedja eller blästplats kunde inte lokaliseras inom 

undersökningsområdet. Slagger och metallfynd tydde på att 

man här främst sysslat med en vidare bearbetning av järnet. 

Det större järnframställningsområdet låg mitt i den medeltida 

gårdens inägomark, på ett avstånd av sjuttiofem meter 

från gårdens bebyggelse. Lämningarna efter odling och järnframställning 

var även stratigrafiskt inbegripna i varandra. I de 

undre delarna av ett av slaggvarpen fanns ett överlagrat parti 

av en stensträng som ingick i bandparcellsystemet. Slaggvarpet 

hade i sin tur blivit övertäckt med ett röjningsröse som 

lagts upp efter det att blästplatsen tagits ur bruk. 

Spåren efter blästbruket 

Frågorna omkring järnhanteringen blev en central del i undersökningen 

av den medeltida gården och störst vikt lades 

vid undersökningen av den större järnframställningsplatsen. 

Analyser och tolkningar av lämningarna gjordes av UV-GAL. 

68 

Som vid all järnframställning har det gått åt mycket bränsle 

och avtryck i slaggerna visade att bränslet i ugnarna har varit 

träkol och inte ved (Forenius & Grandin 2005:25f). Några 

spår av medeltida kolning påträffades dock inte vid undersökningen 

och var man framställt det kol som använts vid 

järnframställningen är oklart. En vedartsanalys av kol från 

blästplatserna visade att det vanligaste trädslaget var bok men 

att man även ofta använt björk och i vissa fall al. Man kunde 

här se en tidsmässig förändring i valet av ved. Vid en jämförelse 

mellan vedart och 14 C-dateringar kan man även konstatera 

att de daterade kolproven av bok var knutna till perioden 

före 1300 och de daterade kolproven av björk var knutna till 

perioden efter 1300, ett förhållande som även gällde för daterat 

kol från den fossila åkermarken. Detta kan inte enbart 

förklaras utifrån skillnader i kolets egenålder eftersom det 

i det daterade materialet fanns såväl bokkol som björkkol 

med låg egenålder. Förändringen i valet av bränsle speglar 

förmodligen en förändring i den omgivande miljön där man 

efter ett inledande röjningsskede, då man främst avverkar 

bok, går över till att i första hand använda björk, som trivs i 

ett betat och röjt landskap. Pollendiagrammen visade dock, 

som tidigare nämnts, att bokskogen inte försvann i samband 

med röjningen utan att den snarare blev mer renodlad. Förmodligen 

har man medvetet bevarat bokskog i omgivningen, 

kanske för att ha tillgång till ollonbete för gårdens svin. Detta 

antyder att järnframställningens behov av bränsle ändå inte 

gett upphov till något överutnyttjande av skogen. 

Vid undersökningar av blästplatser brukar man normalt 

studera hur järnframställningsprocessen gått till genom 

utgrävning av själva ugnarna. Vid undersökningen vid Högahylte 

påträffades dock inte några intakta ugnar. Istället fick 

det material som fanns i slaggvarpen, det vill säga restprodukter 

som slagger och kasserade ugnsväggar, utgöra grunden 

för en rekonstruktion av hur processen kunde ha gått till. 

En grundläggande fråga angående ugnarnas konstruktion var 

hur slaggavskiljning gått till (Forenius & Grandin 2005:35). 

Vid analysen visade det sig att samtliga reduktionsslagger hade

stelnat inne i ugnen. Större delen av slaggmaterialet bestod av 

bottenskållor eller av fragment av sådana. Det förekom bottenslagger 

av olika form, både runda och mer fyrkantiga men 

alla hade stora likheter i sin sammansättning. 

De många fragment av kasserade ugnsväggar som fanns 

i slaggvarpen var en viktig ledtråd för att förstå hur ugnarna 

varit konstruerade (fig. 4). Fragmenten visade att ugnsschaktet 

varit helt uppbyggt av lera. Utifrån formen på ugnsväggsfragmenten 

och utifrån formen på de större bottenslaggerna 

kunde man i flera fall se att ugnens nedre del i plan varit mer 

eller mindre fyrkantig med rundade hörn. Utifrån bottenslaggerna 

kunde man även sluta sig till att ugnsbottnen bör ha 

haft en diameter av omkring 30 cm (Forenius & Grandin 

2005:8). Så gott som alla bevarade ugnsväggsfragment var 

från ugnens blästersida, det vill säga den sida där lufttillförseln 

genom blästerröret gick in i ugnsschaktet. Där blästerröret 

suttit fanns en trattformad förstärkning av ugnsväggen. 

I slaggvarpen påträffades även bitar av järn och slagg med 

avtryck av blästerrörets mynning. Det gick inte att avgöra om 

det funnits ett eller flera blästerrör till ugnarna (ibid:44). Hur 

den motsatta sidan av ugnen, ugnens renssida, har sett ut är 

oklart. Av de många bevarade ugnsväggsbitarna fanns inte 

någon som bedömdes ha suttit på denna sida (ibid:10). Eftersom 

analyserna visade att slaggen genomgående hade stelnat 

inne i ugnen bör det betyda att ugnen mellan varje blåsning 

blivit öppnad och tömd på den slagg som stelnat i botten. 

Antagligen har detta skett genom att man öppnat renssidan. 

Under samma år som undersökningen av gården vid 

Högahylte gjordes även en undersökning av en järnframställningsplats 

vid Bredabäck, RAÄ 125, i Skånes Fagerhult 

socken. Platsen låg i den skånska delen av E4-sträckningen, 

ungefär en och en halv mil söder om den medeltida gården, 

och undersöktes av Riksantikvarieämbetet UV-Syd (Forenius, 

Willim & Grandin 2006, Forenius 2006). Även vid Bredabäck 

hade man framställt järn under högmedeltid. Det fanns 

stora likheter mellan de båda platserna vilket gjorde att de 

båda undersökningarna har kunnat komplettera varandra. Vid 

Figur 4: Förslag till rekonstruktion av den ugnstyp som använts vid Högahylte 

och Bredabäck. Rekonstruktionsbild av Svante Forenius, GAL. 

Bredabäck fanns två bevarade ugnsbottnar som visade stora 

likheter med de antaganden som gjorts angående ugnarnas 

utformning vid Markaryd (Forenius & Grandin 2005:44). 

Med den typ av slaggtömning som man haft för ugnarna vid 

Markaryd och Bredabäck kan den fyrkantiga formen på ugnsbottnen 

ha varit en fördel eftersom ugnsschaktet, som var helt 

uppbyggt av lera, bör ha varit lättare att öppna och återförsluta 

då ugnen hade en fyrkantig form vid bottnen. 

Inom blästplatserna påträffades även spår efter den inledande 

bearbetning av järnet som utfördes direkt efter det att 

järnet lyfts upp ur ugnen. Fällslagg påträffades invid några 

olika fällstenar men förekom även spridd inom järnframställningsplatserna 

i sin helhet. Antagligen har fällstenarna flyttats 

runt och ställts intill den ugn som användes för tillfället. En 

69

Fig. 5: Genomsnitt av kolstålsstycke, förmodligen ”mittfinger” till ett klodejärn. 

Foto GAL. 

fällsten påträffades på detta sätt upplagd i den övre delen av 

ett av slaggvarpen. Andra spår efter primärsmidet var ett antal 

järnfragment som påträffades i slaggvarpen och inom de mellanliggande 

ytorna. Dessa järnstycken hade blivit bearbetade 

och delvis kompakterade under värmepåverkan och fragmenten 

bör ha varit spill från den första bearbetningen av järnet. 

Intill några av järnstyckena påträffades även en del av en tång 

vilket ytterligare understryker intrycket av ett primärsmide. 

Vid analys visade sig järnstyckena bestå av antingen mjukt 

järn eller hårt kolstål. Två av de analyserade fragmenten hade 

en form och storlek som tyder på att det skulle kunna röra sig 

om delar av klodejärn, en typ av enkelt lågbearbetat blästjärn. 

Begreppet klodejärn nämns i historiska källor och man har 

velat identifiera detta järn med sådant blästbruksjärn som 

består av rundade järnstycken som kluvits i fyra delar, eller 

”fingrar”, ned till drygt hälften av styckets tjocklek (Englund 

2002:279f). De två analyserade styckena kan vara ett sådant 

”ytterfinger” respektive ett ”mellanfinger” (fig. 5). 

Utifrån fyndmaterialet kan vi alltså sluta oss till att järnet 

lämnade själva blästplatsen i form av en enkelt bearbetad 

smälta, förmodligen som klodejärn. Fynden av slagg och 

70 

järnspill i och omkring gårdens byggnader visade dock att 

järnhanteringen fortsatt även utanför själva blästplatsen. Analysen 

visar att slaggerna från detta område inte var reduktionsslagger 

men inte heller uppvisade sådana drag som är typiska 

för slagger från föremålssmide (Forenius & Grandin 2005:30) 

Slutsatsen blev därför att slaggerna är spår efter ett mellanled 

i bearbetningsprocessen. 

Järn i gränsbygden 

Det järn som producerades på gården vid Högahylte utgjorde 

en liten del av den omfattande medeltida järnproduktionen 

inom det danska och sydsvenska området. De historiska källorna 

från medeltid och tidig modern tid nämner en rad olika 

typer av järn. Det är dock sällan helt självklart hur man ska 

anknyta de former av järn som påträffats arkeologiskt med de 

historiskt kända benämningarna. Den första medeltida källan 

som nämner olika typer av sydskandinaviskt järn är en handelsordning 

från Flensburg från början av 1300-talet (Larsson 

2000:20, Englund 2002:279). I denna förordning anges 

en avgift av sex penningar ”for hundrith climp jaern eldaer 

Blekungs jaern eldaer Kalmar jaern”. Formuleringen antyder 

att det rör sig om tre olika likvärdiga typer av järn eftersom 

de är belagda med samma avgift. Av dessa är klimpjärnet den 

enda sorten som inte har en bestämd ursprungsort. Englund 

antar att det rör sig om tre typer av icke-upparbetat blästjärn 

som huggits upp i bitar, klimpar. I danska räkenskaper från 

början av 1600-talet används benämningen klodejärn och 

hör då ihop med begreppet klimpjärn på ett sådant sätt att 

det går fyra klimpjärn på ett klodejärn (Englund 2002:280). 

Om klimpjärn ska ses som upphuggna delar av klodejärn kan 

benämningen stämma väl med de huggna järnstycken som 

ingår i ett fynd från Bölinge, Våxtorps socken, Halland. Denna 

typ av järn har även kallats ämnen av Itzholtetyp eftersom de 

påträffats i den järnrika sydvästra del av Halland som under 

medeltiden utgjorde Hishults (Itzholte) län (Nihlén 1939:88). 

Att man även i Sunnerbo använt begreppet klodejärn framgår 

av häradskartan från 1658 där man vid Skärvö, ”Schierfwe

quarn” i Torpa socken noterar att det är en ”iernsmidia som 

smelter kluddejiern”. Platsen finns omnämnd under 1500-tal 

och ett kolprov från slaggvarpen har daterats till 1300-tal (Larsson 

2000: 55). 

Ett flertal intressanta uppgifter om småländskt järn finns 

från det rika arkivmaterial som härrör från Kronobergs slott 

(Larsson 2000:37ff). I de källor som berör extra skatter utfärdade 

för iordningställandet av Kronoberg år 1548 används för 

första gången begreppet skärvejärn (skerffuejern). Sunnerbos 

bönder var detta år ålagda en hjälpskatt i skärvejärn motsvarande 

fjorton ton. I slottsräkenskaperna skiljs skärvejärnet 

från osmundjärn, stångjärn och olika slags stål. Omfattande 

hjälpskatter i form av skärvejärn nämns även senare under 

1500-talet. Både Larsson och Englund tolkar benämningen 

skärvejärn som ett lågbearbetat men smidbart blästbruksjärn 

(Englund 2002:280). Begreppet skärvejärn har i källorna en 

direkt koppling till Sunnerbo medan klodejärn och klimpjärn 

verkar vara ett begrepp med en bredare spridning. 

Det järn som påträffades vid Högahylte verkar vara ett 

sådant lågbearbetat järn som framställts och bearbetats vid 

blästplatsen. De tillvaratagna järnfragmenten förefaller, som 

tidigare nämnts, vara delar, ”fingrar”, av upphuggna klodejärn 

och förmodligen motsvarar gårdens järnproduktion 

de historiska källornas klodejärn och skärvejärn. Även vid 

undersökningen av järnframställningsplatsen vid Bredabäck 

påträffades liknande järnstycken motsvarande ”fingrar” från 

ett klodejärn. Hur de medeltida skogbönderna i Markaryd 

själva benämnde sitt järn kan vi idag inte veta. 

I jämförelse med många andra verksamheter lämnar järnframställning 

ovanligt bestående spår, vilket kan påverka vårt 

intryck av verksamhetens omfattning. Det förefaller dock 

tydligt att järnhanteringen varit av stor betydelse för gården. 

Eftersom järnframställningen vid Högahylte varit i gång 

under en begränsad tid och slaggmängderna i slaggvarpen är 

avsevärda, ungefär fjorton ton i nettovikt, verkar det rimligt 

att anta att man bör ha lagt ned en inte obetydlig del av 

gårdens årsarbete på järnframställningen. Arbetet vid blästug- 

narna var dessutom bara en del av arbetsprocessen där arbetet 

med att rosta malmen samt avverka och kola utgjorde de mest 

tidskrävande delarna. Utförandet av järnframställningsprocessen 

ger ett intryck av att smeden, eller smederna, på Högahylte 

haft en god hantverksskicklighet. Genom en variation 

av samma process har man tillverkat två skilda järnkvaliteter, 

mjukt järn och hårt kolstål. Den teknik man använt var fullt 

utvecklad när man kom till platsen och genomgick sedan inte 

några större förändringar. Detta tyder på att de som anlade 

gården och började framställa järn hade fullgoda kunskaper 

omkring järnhanteringens teknik och att denna sedan förts 

vidare. Likheter i järnframställningen gentemot blästplatsen 

vid Bredabäck, Skånes Fagerhult, antyder att det funnits en 

gemensam lokal tradition som de olika blästsmederna arbetat 

utifrån. Då Sunnerbo under 1500-talet framträder som ett 

område med en etablerad järnproduktion bör detta vara något 

som har sina rötter i de medeltida smedernas och skogsböndernas 

hantverksskicklighet. 

Smeder, skogsbönder och den medeltida expansionen 

Undersökningen vid Högahylte gav inblickar i hur försörjningen 

kunde se ut på en nyanlagd medeltida gård i skogslandet. 

I detta fall visade sig järnhanteringen vara av så pass stor 

omfattning att man kan anta att denna produktion varit en 

avgörande faktor bakom gårdens etablering. Man bör därför 

inte betrakta järnframställningen som en bisyssla utan som en 

grundförutsättning för gårdens försörjning. Gårdens speciella 

ekonomi avspeglades även i fyndmaterialet där fynden av äldre 

rödgods var särskilt intressant (fig. 6). I Smålands inland finns 

sedan tidigare bara ett fåtal funna skärvor av denna keramiktyp 

och då främst från borgar och stadsmiljöer (Stibeus 1986, 

Hansson 1997:70, 2001:238, Wennerlund 2004). Med detta 

som bakgrund var det anmärkningsvärt att man vid undersökningen 

av gården vid Högahylte kunde tillvarata ett sjuttiotal 

skärvor av denna typ samtidigt som andra typer av keramik 

helt saknades. Förekomsten av dessa krukmarktillverkade kärl 

71

Figur 6: Botten till en gryta av äldre rödgods. Foto Smålands museum. 

visar att man haft kontakt med den urbana världen och att detta 

avspeglas i gårdens materiella kultur. En analys av keramiken 

visar att kärlen haft olika ursprung. En analyserad skärva hade 

en ovanlig magring och har förmodligen sitt ursprung i England. 

Keramikens väg till Markaryd har dock förmodligen gått 

över Helsingborg där de enda sydskandinaviska parallellfynden 

har gjorts (Åstrand 2006:125). Anknytningen till Helsingborg 

är intressant eftersom den anger en möjlig riktning för gårdens 

handelskontakter. Keramiken åskådliggör på detta sätt att gården 

genom sin järnproduktion varit integrerad i en storskalig 

medeltida handel. 

Det är inte helt okomplicerat att utifrån ett fyndmaterial 

försöka dra slutsatser omkring vilka de människor var 

som bodde på gården och vilken social tillhörighet och status 

de hade. Fynden visar att gården haft en förhållandevis rik 

materiell kultur med viss stadsprägel. I fyndmaterialet fanns 

inte något som indikerar att gården varit bebodd av en frälseman. 

Detta är förmodligen ett utslag av att gården genom 

sin ekonomi varit integrerad i ett annorlunda sammanhang 

än många andra gårdar. Frågan är dock om detta egentligen 

säger något om invånarnas sociala status. Det faktum att man 

på gården vid Högahylte har tillverkat järn för avsalu och att 

man köpt in glaserad stadskeramik kan tyda på att gårdens 

invånare själva, åtminstone i viss mån, har fått del av det 

72 

överskott man producerat. På ett sätt kan detta tala för att 

gården inte varit en landbogård eftersom man förenklat kan 

säga att den påkostade servisen från staden borde ha hamnat 

på jordägarens bord och inte på brukarens om denne varit 

landbo. Landboväsendet byggde dock på att brukaren bara 

betalade avtalad jordränta till jordägaren och i övrigt fritt förfogade 

över sina inkomster. Man får nöja sig med att konstatera 

att gården ger intryck av att ha ett materiellt välstånd med 

anknytning till stadskultur men att det är svårt att bedöma 

gårdens egentliga sociala status. 

I skeendet omkring den medeltida expansionen har flera 

olika aktörer, främst frälset, kyrkan, kungamakten och de 

självägande bönderna, haft intressen att bevaka. I Norra 

Skåne verkar kungamakten ha haft stort inflytande på kolonisationsprocessen 

(Ödman 2001:85f). Ödman menar att den 

danska kungamakten fört en medveten kolonisationspolitik i 

skogsbygden bland annat för att trygga den viktiga tillgången 

på järn. Det historiska källmaterialet från Småland tyder dock 

på att den svenska kungamakten inte har varit en aktiv part 

i kolonisationsprocessen i detta landskap. Det har funnits 

en låg andel kronogårdar i sydvästra Småland under 1500-tal 

och det finns källor som visar att kungamakten inte lyckats 

hävda sin rätt till en tredjedel av utmarken, den så kallade 

kungatredingen i denna del av landskapet (Hansson 2001:66f, 

69). Ett område som södra Sunnerbo bör ha uppfattats som 

perifert ur den svenska kronans synpunkt eftersom det låg 

långt bort från kungamaktens stödjepunkter. Det finns inte 

heller något som talar för att kyrkan varit aktiv i kolonisationsprocessen 

i Markarydstrakten. Under 1500-tal var Ulvsbäcks 

prästgård den enda kyrkojorden i Markaryds socken. 

Det omfattande småländska småfrälset kan tänkas som en 

möjlig aktör bakom såväl agrar expansion som järnhantering 

i södra Småland. Från Södermanland finns exempel på 

hur det medeltida bergsbruket organiserades i frälsets regi 

där landbor på nyanlagda gårdar utförde arbetet (Skyllberg 

2001:208). Då det gäller Markaryd förefaller det dock mindre 

troligt att det världsliga frälset haft en aktiv roll i nyodling

och järnhantering eftersom det, med något enstaka undantag, 

saknas belägg för frälseägande i trakten (Hansson 2007). 

I det äldsta kamerala materialet domineras bygden i stället 

helt av skattegårdar. Med utgångspunkt från detta förefaller 

det därför mest troligt att initiativet till etableringen av den 

undersökta gården kan ha kommit från traktens självägande 

bönder. Om gården anlades på det som var de omgivande 

byarnas allmänning bör nyodlarna ha stått i någon form av 

friare eller fastare förhållande till de ursprungliga markägarna. 

Om gården däremot anlagts på häradsallmänning har förmodligen 

nybyggarna snart fått status av självägande skattebönder. 

Då man resonerar omkring bönder och frälse i 12- 

och 1300-talets Markaryd är det dock viktigt att de sociala 

grupperingarna inte behöver ha haft samma innebörd som 

i 1500-talets kamerala material. Skillnaderna mellan frälse 

och självägande bönder behöver inte ha varit särskilt stora i 

södra Småland vid denna tid (Hansson 2001:245f). De självägande 

bönder som dominerat Markarydstrakten förefaller ha 

varit en välbärgad grupp vilket framgår bland annat av den 

förhållandevis påkostade kyrkan i Markaryd. Ett intressant 

exempel på detta är förmodligen även kaniken Germund i 

Linköping som utbildade sig i Paris under 1300-talets första 

hälft (Virdestam 1934:326f). Hans föräldrar kom från Markaryd 

men omnämns inte som världsligt eller andligt frälse, 

vilket snarast tyder på att det hört till en grupp av bönder 

med starka ekonomiska resurser. Antagligen har inte mycket 

skiljt dessa välsituerade gränsbygdsbönder från det småländska 

lågfrälset mer än att man valde att inte markera sin status 

genom rusttjänst. 

Den undersökta gården låg bara någon mil från riksgränsen 

mellan det danska och svenska riket men gränsens betydelse 

under denna period bör inte överdrivas. För bondebefolkningen 

var gränsen förmodligen inte särskilt betydelsefull. Kanske har 

det dock uppstått en indirekt skillnad mellan den danska och 

svenska sidan av gränsen beroende på att den svenska kungamaktens 

kontroll förmodligen varit betydligt svagare än den 

danska. Det är möjligt att de bönder som bott på den svenska 

sidan av gränsen haft en friare ställning just genom frånvaron av 

en stark centralmakt. Det materiella välstånd som fanns på den 

undersökta gården vid Markaryd, och den starka ställning som 

de självägande bönderna i Markarydstrakten verkat ha haft, 

kan vara ett resultat av en sådan förhållandevis fri ställning. 

Kanske har man haft det gynnsamma läget av att ha ingått i en 

expansiv handelssfär samtidigt som man stått utanför central 

kontroll och styrning. 

Den medeltida expansionen har varit en komplicerad 

process. Hur förloppet har gått till och vilka som varit drivande 

parter har säkerligen varierat mellan olika områden. 

Markaryd förefaller vara en trakt där expansionen skett inom 

ramen för ett lokalsamhälle med självägande bönder. Undersökningen 

visar att vittförgrenade kontakter och ekonomiskt 

välstånd inte alltid behöver ha varit något som var förbehållet 

samhällets övre skikt. Detta kan vara ett viktigt komplement 

till det ibland ensidiga betonandet av yttre aktörer som 

ledande i den medeltida kolonisationen. Undersökningen av 

gården vid Högahylte bidrar därför med ett viktigt perspektiv i 

fråga om den medeltida expansionen och dess förutsättningar. 

Utan tvekan har järnet haft en avgörande roll för denna gård. 

I de trakter som under medeltiden träder fram som järnproducerande, 

som sydvästra Småland, norra Skåne och inlandet 

innanför Kalmar, har förmodligen funnits många gårdar som 

etablerats enligt samma mönster. I den sydsvenska skogsbygden 

har antagligen funnits en rad olika varianter av boskapsbaserat 

jordbruk i kombination med olika former av utmarksbruk och 

mångsyssleri. Gården vid Markaryd kan ses som ett exempel 

på hur en gård i skogsbygden etablerades och hur den hade sin 

försörjning utifrån de lokala förutsättningarna. 

73

Referenser 

Björkman, L. 2003. Pollenanalytisk undersökning av en torvmarkslagerföljd 

från den arkeologiska undersökningslokalen ”Område 2” nordost 

om Köphult inför ombyggnaden av E4:an, delen länsgränsen till Strömsnäsbruk, 

Markaryds kommun. LUNDQUA Uppdrag 48, Kvartärgeologiska 

avdelningen, Lunds universitet. Lund. 

Englund, L.-E. 2002. Blästbruk. Myrjärnshanteringens förändringar i ett 

långtidsperpsektiv. Jernkontorets Bergshistoriska Skriftserie nr 40. Stockholm. 

Forenius, S. & Grandin, L. 2005. En medeltida gård i skogen. Arkeometallurgiska 

analyser. RAÄ 75, Berg 1:3, Markaryds socken, Sm. Riksantikvarieämbetet 

Geoarkeologiskt laboratorium Rapport 10/05. Avdelningen för 

arkeologiska undersökningar UV-GAL. Uppsala. 

Forenius. S. 2006. Järnhantering i gränsland. META, nr 2 2006. Lund. 

Forenius, S., Willim, A. och Grandin, L. 2005. Järnframställning vid Bredabäck. 

E4-projektet i Skåne, område E4:31. RAÄ 125, Värsjö 3:10, Skånes 

Fagerhults sn, Skåne. Geoarkeologiskt Laboratorium, Analysrapport 

12-2005. Uppsala. 

Hansson, M. 1997 Om biskopens stad och medeltidens landsbygd. I: Gårdar, 

åkrar och biskopens stad – 3 000 år i Kronobergs län. Hansson, M., 

Högrell, L. & Skoglund, P. Smålands museum. Växjö 

Hansson, M. i manus. Medeltida bebyggelse och kolonisation i sydvästra 

Småland – ett arkeologiskt perspektiv. I: Utmarker, gårdar och människor. 

Om järnålder och medeltid i sydvästra Småland. Smålands museum. 

Växjö. 

Hansson, M. 2001. Huvudgårdar och herravälden – en studie av småländsk 

medeltid. Lund studies in Medieval Archaeology 25. Lund. 

Hansson, M. 2007. Medeltida bebyggelse och kolonisation i sydvästra Småland 

– ett arkeologiskt perspektiv. I red. Hansson, M.: Utmarker, gårdar 

och människor. Om järnålder och medeltid i sydvästra Småland. Smålands 

museum. Växjö. 

Lagerås, P. 2007. The Ecology of Expansion and Abandonment. Medieval and 

Post-Medieval Land-use and Settlement Dynamics in a Landscape Perspective. 

Riksantikvarieämbetet. Stockholm. 

Larsson, L-O. 1975. Det medeltida Värend. Studier i det småländska gränslandets 

historia fram till 1500-talets mitt. Kronobergsboken 1974-75. 

Larsson, L.-O. 2000. Studier kring järnhantering i södra Småland fram 

till det industriella genombrottet. I: Larsson, L.-O. & Rubensson, L. 

Från blästbruk till bruksdöd. Småländsk järnhantering under 1000 år: II. 

Jernkontorets Bergshistoriska skriftserie nr. 35. Stockholm. 

74 

Larsson, L.-O.- i manus. Gårdar, mark och skog i sydvästra Sunnerbo. I 

red. Hansson, M.: Utmarker, gårdar och människor. Om järnålder och 

medeltid i sydvästra Småland. Smålands museum. Växjö. 

Nihlén, J. 1939, Äldre järntillverkning i Sydsverige. Studier rörande den primitiva 

järnhanteringen i Halland och Skåne. Jernkontorets Berghistoriska 

skriftserie Nr 9. Stockholm. 

Rubensson, L. 2000. Det småländska blästbruket och de arkeologiska 

spåren. I: Larsson, L.-O. & Rubensson, L. Från blästbruk till bruksdöd. 

Småländsk järnhantering under 1000 år: II. Jernkontorets Bergshistoriska 

skriftserie nr. 35. Stockholm. 

Skoglund, P. 2007. Järn, jordbruk och bebyggelse – sydvästra Småland från 

romersk järnålder till vikingatid . I: red Hansson, M.: Utmarker, gårdar 

och människor. Om järnålder och medeltid i sydvästra Småland. Växjö. 

Skyllberg, E.2001. Södermanlands medeltida bergsbruk – en feodal angelägenhet. 

Sörmländska handlingar nr 50. Nyköping. 

Stibéus, M. 1986. Piksborg – inte bara en fogdeborg. Ett medeltida gränsfäste i 

Finnveden. C-uppsats i medeltidsarkeologi. Lunds universitet. Lund. 

Tollin, C. 1999. Rågångar, gränshallar och ägoområden. Rekonstruktion av 

fastighetsstruktur och bebyggelseutveckling i mellersta Småland under äldre 

medeltid. Meddelande nr 101, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms 

universitet. Stockholm. 

Wennerlund, J. 2004. Särskild arkeologisk undersökning. Medeltida bytomt. 

Ryd. RAÄ 66, Nöbbele socken, Växjö kommun. Smålands museum rapport 

2004:2. Växjö. 

Virdestam, G. 1929, 1934. Växjö Stifts herdaminnen III och VIII. Växjö 

Åstrand, J. 2006. En medeltida gård vid Markaryd. Särskild arkeologisk undersökning 

av RAÄ 75, Markaryds socken. Småland. Smålands museum 


Ödman, A. red. 2000. Järn. Wittsjöskogkonferensen 1999. University of Lund, 

Institute of Archaeology, Report Series No 75. Norra Skånes medeltid:1. 

Lund. 

Ödman, A. 2001. Vittsjö – en socken i dansk järnbruksbygd. University of 

Lund, Institute of Archaeology, Report Series No 76. Norra Skånes medeltid:2. 

Lund. 

Ödman, A. 2005. Skeingeborg – borgen som Saxo glömde. Norra Skånes 

medeltid:4. Lund.

Inledning 

Omfattande lämningar av slagghögar och lager i det skogstäckta 

kuperade sjö- och våtmarksrika naturlandskapet där 

Halland, Skåne och Småland möts, vittnar om massiv produktion 

av järn i danska rikets östra delar. Med början av 

äldsta medeltid påbörjades en kolonisation av terräng som 

under brons- och järnåldern i huvudsak varit obebott. Under 

senmedeltid omgestaltades det perifera marginalområdet till 

ett järnproduktionslandskap av central ekonomisk betydelse. 

Ett nätverk av järnhanteringsplatser av traditionell karaktär 

och en mängd protoindustriella lokaler skapade en överskottsproduktion 

som medförde att det halländsk-skånska 

järnproduktionsområdet kom att bli södra Skandinaviens 

största. 

Området ”upptäcktes” i början av 1930-talet då folkskollärare 

Ernst Wind i Vråkärr, Örkelljunga, uppmärksammade 

fynd av järntackor vid Bölinge i Våxtorps socken. Platsen är 

belägen strax söder om Sjöaltesjön nära gränsen till Skåne 

och Örkelljunga socken. John Nihlén och Carl Sahlin besiktigade 

år 1932 åkern som kring sekelskiftet tre decennier tidigare 

utgjorts av en mosse. Vid plöjning hade sammanlagt 

63 ”tackor” av järn samlade i en hög påträffats, vilket uppmärksammats 

av Wind. Vid Nihléns fortsatta rekognoseringar i 

skogsbygderna upptäcktes flera slaggvarpar och ytterligare ett par 

fynd av ”järntackor” (Nihlén 1939:8, 83f). 

De arkeologiska lämningarna gav upphov till boken Äldre 

järntillverkning i Sydsverige av John Nihlén (1939). Sven Nöjds 

fortsatta arbeten under 1950-, 1960- och början av 1970-talet 

med karteringar, utgrävning av järnhanteringsplatsen vid 

Östra Ringarp i samarbete med professor Holger Arbman vid 

Järnhantering 

Utmarksbruk inom en agrar ekonomi eller ett 

protoindustriellt skede i ett centralområde? 

Bo Strömberg 

Lunds universitet, samt experiment med järnframställning, 

fördjupade kunskapsbilden (Wedberg 1981). Anders Ödmans 

undersökningar av borganläggningar och järnhanteringsplatser 

i norra Skåne under 1990-talet har givit nya värdefulla kunskaper. 

Detta gäller bland annat dateringar med hjälp av 14 C-analys 

av kolprover från olika lokaler (Ödman 2000, 2001). 

Frågan om produktionssammanhang 

Den odiskutabelt stora förtätning av slaggvarp och lager som 

uppgifter ur Riksantikvarieämbetets digitala register Fornminnesinformation 

(FMIS) påvisar, aktualiserar frågan om 

produktionssammanhang. Hur skall gränssnittet mellan 

hantverksrelaterad järnframställning och protoindustriell 

verksamhet definieras? Hur kan arkeologiskt källmaterial i 

form av slagg bidra till diskussionen? 

Begreppet protoindustri introducerades inom den ekonomisk-historiska 

forskningen i början av 1970-talet, och tillämpades 

vid analyser av hur stora delar av Europas landsbygd före 

1800-talet genomgick olika faser av industrialisering. En väsentlig 

del av processen var överflyttning av arbetskraft från traditionellt 

agrar verksamhet till annan specialiserad produktion 

av andra former (Mendels 1972; Clarkson 1985). Utvecklingen 

karakteriserades av fyra kännetecken (se Clarkson 1985:9, 15f): 

• Arbetskraften producerade ting och varor för marknader i 

regioner bortom den egna hembygden. 

• Arbetskraften bestod av bygdens bönder som kombinerade 

en egen specialiserad överskottsproduktion med traditionell 

agrar försörjning. En tydlig arbetsfördelning i tid och rum 

kan skönjas. 

75

• En protoindustriell verksamhet på landsbygden utgjorde 

ett incitament för en förändring av lantbruket från självhushåll 

till en verksamhet på mer kommersiella villkor. 

• De samhällen eller mindre städer som växte fram i en region 

med protoindustriell verksamhet på landsbygden, var 

i huvudsak urbana centra för handel och kommersiella affärer. 

En arkeologisk tillämpning av begreppet protoindustri 

måste vara möjlig att relatera till ovan nämnda kriterier. Bearbetning 

av den materiella kulturen vid järnhanteringsplatser 

bör fokusera på följande aspekter: 

• Järnproduktionens kvantitet relateras till verksamhetens 

kronologiska ram. Mängden slaggvarp och slaggförekomster 

inom ett produktionsområde kopplas till förekommande dateringar. 

• Introduktion av tekniska innovationer som vattendrivna 

anläggningar för drift av bälgar eller hammare, alternativt 

ugnar av större dimensioner. Detta avspeglar nyvunna kunskaper 

om metallurgiska processer och ny kompetens rörande 

tekniska tillämpningar. 

• Järnhanteringsplatsers rumsliga disposition, omfattning 

och komplexitet avspeglar arbetsorganisationers storlek och 

specialisering. 

• En jämnhet i proportioner rörande beståndsdelar av slaggers 

kemiska sammansättningar, visar på en teknisk kompetens 

att framställa järn av jämn kvalitet. 

• Existensen av makroekonomiska strukturer speglas i framväxandet 

av urbana centra och handel med varor. Standardiserade 

former av järnstycken och järnföremål som kan härledas 

till specifika produktionsområden, ger möjligheter att få 

en bild av huruvida varuutbyte förekommit. 

76 

Från obygd till bygd 

Kolonisationens rumsliga och kronologiska förlopp formades 

utifrån naturlandskapets topografiska relief, vattensystemens 

finförgrenade strukturer, äldre färdvägar och stigar. Stensån 

med ett flöde från öster mot väster längs nedre delarna av 

Hallandsås sluttningar, formar en framkomlig väg in mot det 

kuperade inlandet. I anslutning till vattendraget fanns rika 

tillgångar på myrmarker med malm och terrängavsnitt med 

rödjord. Även Smedjeån ett par kilometer norrut och dess vitt 

förgrenade vattensystem öppnade för vandringsstråk mot det 

småländska inlandet och omfattande våtmarksområden. En av 

vattendragets källor utgörs av Store sjö där tre landskapsgränser 

möts. Ett stort antal järnhanteringsplatser av hantverkskaraktär 

lokaliserade till råvarukällor vid myrar och sjöar i Knäreds, 

Hishults och Våxtorps socknar, påvisar nämnda vattendrags 

betydelse sett ur ett halländskt perspektiv. 

Motsvarande ansamlingar av produktionsplatser i södra 

Örkelljunga och Oderljunga socknar är en konsekvens av passager 

från nordvästra Skåne längs Pinnån respektive Rönne 

å och biflödet Bäljane å. Trakterna kring Värsjö och Vittsjö 

sammanbinds med äldre kulturbygder i nordöstra Skåne 

genom Helge å och Vieån. Från Finnveden i nordöst skedde en 

invandring längs Lagans biflöde Lillån och sjösystemen med 

Lokasjön, Hannabadsjö, Köphultasjön och Fedingesjön. 

Tillgängliga data gör det möjligt att teckna en bild av 

ett kolonisationsförlopps tempo under äldre medeltid. Även 

om förloppet inte var hastigt expansivt fanns det en kraftfull 

dynamik. Undersökningar av en gårdsmiljö och omkringliggande 

fornåkrar med röjningsrösen vid Mölletofta Rya 

på höglandets sydvästsluttning i nordvästra Skåne, visar att 

bosättningen härrör från romersk järnålder (Andersson 2004). 

Tretton kilometer uppströms Pinnåns flöde finns Hjälmsjön 

och Lärkesholmssjön. Analyser av pollenprover ur borrkärnor 

från närbelägna våtmarker vid det övergivna torpet Grisavad 

och från Östra Ringarp ger besked om säsongsbetonade eller 

kortvariga bosättningar under sen vikingatid, med betesdrift 

och begränsat lantbruk. Spår av odlade grödor och en vegeta-

Fig. 1. Illustration av kolonisationsstråk från olika vädersträck, samt kolonisationsförloppet sett från nordvästra Skåne (Lagerås 2007:53). 

77

tionsutveckling som antyder röjningar, indikerar gårdsetableringar 

i mitten av 1000-talet vid Grisavad och Östra Ringarp. 

Analysresultat av pollenprover hämtade ur våtmarker nära 

lokalerna Rosts Täppa vid Värsjö utmark och Tviste plats på 

Bjärabyggets utmark tio respektive femton kilometer uppströms 

Pinnåns dalgång, ger en bild av senare gårdsetableringar. 

Vid den förra lokalen anläggs en gård under andra halvan av 

1100-talet, och vid den andra platsen etableras en bosättning ett 

århundrade senare (Lagerås 2007:52f). Ytterligare fem kilometer 

mot nordöst fanns en gård vid Högahylte söder om Köphultasjö 

med fossil åkermark och lämningar efter järnhantering 

från 1200- och 1300-talet (Åstrand 2007a, 2008b). Pollenanalyserna 

ger en bild av ett kolonisationsförlopp som kan liknas vid 

en regional migrationsvåg uppför Pinnåns dalgång (fig. 1). 

Järnproduktionsområdets empiri 

Två hypoteser och en arbetsmodell 

En hypotes formulerad av John Nihlén framhöll att järnproduktionen 

utvecklades från enkla och väl beprövade metoder 

mot avancerade produktionstekniska sammanhang. Författaren 

antog att mindre slaggvarp belägna vid myrar härrörde 

från en tidig produktionsfas av begränsad omfattning med 

ugnar som drevs med hjälp av handdrivna blästrar. Den hantverksbaserade 

formen av järnhantering avlöstes senare av mer 

omfattande produktionsplatser vid bäckar, där vattnets flödande 

energi brukades för att driva blästrar eller hammare. 

Det senare redskapet brukades vid primärsmide då järnluppar 

(ur blästugn framställda järnstycken) rensades från slagg. 

Nihlén menade att dessa innovationer möjliggjorde en ökad 

produktionsvolym, vilket avspeglade smeders ökade kunskaper 

om metallurgi och fördjupad hantverkskompetens under 

senare medeltid (Nihlén 1932:23, 1939:20). 

Jag vill framhålla en hypotes som tar fasta på en komplex 

utveckling, där olika former av järnhantering sett till arbetsorganisation 

och tekniska lösningar delvis förekom parallellt. De 

äldsta järnhanteringsplatserna anlades främst vid myrmarker, 

men de förekom även nära bäckar och invid sjöar där rödjord 

78 

och malm fanns att utvinna. Introduktion och nyttjande av 

vattendrivna anläggningar för järnframställning i växelverkan 

med kunskapsutveckling rörande metallurgi och framväxande 

av makroekonomiska strukturer, hade ett dynamiskt förlopp 

med början i 1400-talet. Järnhanteringsplatser lokaliserades 

under detta skede till sjöar med rika förekomster av limonitmalm 

och till vattendrag med fallhöjder i skiftande nivåer. 

Såväl råvarulokaliserade hantverksplatser med ursprung i äldre 

produktionsformer som råvaru- och energilokaliserade platser 

för produktionssammanhang av protoindustriell karaktär, 

förekom parallellt till 1600-talets mellersta avsnitt. 

I syfte att få översiktlig kunskap om järnets produktionssammanhang 

och skiftande volymer, har jag sedan tidigare 

formulerat en modell. Denna har en härkomst från arkeologiska 

utgrävningar av boplatser med spår av järnhantering 

från äldre järnålder i de halländska kustbygderna. Under rubrikerna 

Gårds-, Råvaru- och Energilokaliserad järnhantering 

karakteriserades olika former av hantverksplatser, där smeders 

arbete med reduktion av järn i blästugn och efterföljande 

moment med primärsmide pågick. En utgångspunkt för 

modellen är kvantitativ och kvalitativ bedömning av slagg 

vid järnhanteringsplatser i kombination med olika lokalers 

terränglägen (Strömberg 1991:10f, 1995, 2004:108). 

Gårdslokaliserad järnhantering; Järnframställningen har 

varit knuten till gårdar (byar?), ofta belägna i äldre kulturbygder. 

Råvaror i form av malm, rödjord och ved för kolning 

har transporterats till bosättningen. Blästugnen var byggd på 

gårdsplanen eller i nära anslutning till denna på inägomark. 

Arbetsmoment som primär- och sekundärsmide förekom 

i anslutning till järnframställningen i gårdsmiljön. Det är 

tänkbart att verksamheten bedrevs i en mindre byggnad. De 

framställda kvantiteterna järn var relativt ringa. Produktionssammanhanget 

var av hantverkskaraktär. 

Råvarulokaliserad järnhantering; Järnframställningen har 

varit lokaliserad till områden med rödjord, samt malmrika 

myrmarker och sjöar. Skog till bränsle har funnits i omedelbar 

närhet. Blästugnar och slaggvarp återfinns i utmarksmiljöer

ortom gården och dess inägor. Arbetsmomentet primärsmide 

förekom i huvudsak vid järnframställningsplatserna. 

Kvantiteterna järn var relativt stora, alternativt mycket omfattande. 

Sekundärsmidet pågick vid bosättningarna. Produktionssammanhanget 

kunde vara av såväl hantverkskaraktär 

som av protoindustriell form. 

I kolonisationsbygder kan gårdar ha byggts i anslutning 

till råvarukällor, då järnhantering har utgjort en väsentlig del 

av den ekonomiska försörjningsbasen. I dessa fall har samtliga 

arbetsmoment med järnframställning, primär- och sekundärsmide 

kommit att bli såväl råvaru- som gårdslokaliserad. 

Energilokaliserad järnhantering; Järnframställningen har 

varit lokaliserad till bäckar och vattendrag där det flödande 

vattnets kraft nyttjats för att driva blästrar till ugnar eller 

hammare för primärsmide. Malmtillgångar och skog för 

kolning har sannolikt funnits i produktionsplatsens närhet. 

Produktionen har varit mycket omfattande. Sammanhanget 

utgjordes av överskottsproduktion i protoindustriell miljö. 

Primärsmidet har varit knutet till dessa lokaler där möjligen 

vattendrivna hammare har använts. Sekundärsmidet har skett 

vid gårdar/byar och möjligen städer/urbana centra. 

I kolonisationsbygder har även gårdar byggts i anslutning 

till energikällor, då järnhantering har utgjort en väsentlig del 

av den ekonomiska försörjningsbasen inom ramen för protoindustriell 

verksamhet. I dessa fall har samtliga arbetsmoment 

med järnframställning, primär- och sekundärsmide kommit 

att bli såväl energi- som gårdslokaliserad. 

Viktiga parametrar att diskutera i ovan formulerade 

modell är regional bebyggelsestruktur med gårdars lägen i 

natur- och kulturlandskapet, samt förhållandet mellan inägor 

och utmarker. Rumslig, kvantitativ och kvalitativ tillgång på 

malm eller rödjord i terrängen, samt tillgång på energi i form 

av bäckars vattenkraft och trädvirke för kolning är av största 

betydelse. Den avgörande faktorn är emellertid samhällskontexten 

i form av smeders kunskap och kompetens, ägoförhållanden, 

allmän ”efterfrågan” på järn under olika tidsskeden 

och framväxande makroekonomiska strukturer. 

Slaggvarp och produktionssammanhang 

Den klassifikation av järnhanteringsplaster som jag framhåller 

i kommande textstycke utgår från ovan nämnda modell 

relaterad till terränglokalisering och kvantitativ bedömning 

av slaggvarp och lager. Därvid görs en tolkning huruvida 

lämningarna kan härröra från hantverksrelaterad eller protoindustriell 

form av produktion. Den viktiga frågan är hur 

åtskillnaden skall göras i tolkningen av nämnda produktionssammanhang. 

Konturer av nämnda sammanhang kan skapas med hjälp 

av en enkel bearbetning av uppgifter rörande slagglämningar 

i GIS-program. Gränssnittet mellan slaggvarps storlekar har 

jag valt för att skapa en översiktlig indelning av lämningarna 

i tre grupper; varp mindre än 7 meter, 7–15 meter stora och 

varp större än 15 meter. Höjderna har inte beaktats lika konsekvent, 

då de reella nivåerna är dolda av mikrotopografiska 

förhållanden eller har minskat i omfattning genom borttransport 

av massor. 

Hantverksbaserad produktion antas primärt ha varit 

gårds- och/eller råvarulokaliserad. Verksamheten representeras 

av mindre omfångsrika slaggvarp och begränsade slaggförekomster, 

belägna invid våtmarker och i skogsmark. Till 

nämnda form av produktionssammanhang räknar jag även 

slaggvarp mindre än sju meter vid bäckar och sjöar. Slaggförekomster 

som påträffats i hag-, tomt- och åkermarker indikerar 

sannolikt hantverksplatser av småskalig karaktär. De kan 

emellertid även dölja omfattande produktionsplatser. Detta 

exemplifierades i samband med en arkeologisk utgrävning av 

en stor järnproduktionsanläggning vid Östra Spång öster om 

Örkelljunga samhälle (Forenius m.fl. 2005). 

De slagglämningar som antas representera överskottsproduktion 

genom specialiserad arbetsorganisation vid protoindustriella 

miljöer återfinns främst vid sjöar och vattendrag. 

Varpen är 7 till 15 meter stora och i flera fall betydligt mer 

omfattande. Produktionsplatserna har varit råvarulokaliserade 

till rika sjömalmförekomster eller energilokaliserade. 

Genom tekniska innovationer kunde det flödande vattnets 

79

80 

Fig. 2. Utbredning av hantverksrelaterade järnhanteringsplatser samt lokaler med produktion av protoindustriell karaktär, inom 

det halländsk-skånska järnproduktionsområdet.

kraft nyttjas. En aspekt att ta hänsyn till är att äldre lokaler 

vid sjöar och bäckar som präglats av hantverksbaserad produktion, 

kan under senmedeltid ha återbrukats med större 

intensitet. Järnhanteringsplatser är inga statiska miljöer utan 

högst föränderliga (fig. 2). 

En idealisk utgångspunkt för att presentera en bild av 

järnhanteringens kronologiska ramar inom det halländskskånska 

produktionsområdet, är att ha tillgång till en lång 

serie av 14 C-dateringar. Önskvärt vore provtagningskontexter 

för kol från järnhanteringsplatser som representerar olika produktionssammanhang. 

Slaggvarpens kvantitativa omfattning, 

terränglägen och regionala utbredning är väsentliga kriterier 

vid urval av lämpliga provtagningsplatser. 

Verkligheten är dock av annan. Ett flertal kolprover har 

samlats in under mycket skiftande omständigheter. De första 

proven härrör från utgrävningen av järnhanteringsplatsen vid 

Östra Ringarp på 1950-talet under ledning av Sven Nöjd. 

Dateringar gjorda på 1960-talet gav resultaten 740±65 BP (St- 

1697) respektive 650±65 BP (St-1696). De kalibrerade intervallen 

om ett sigma föll inom 1140–1280 e.Kr. och 1230–1370 

e.Kr., vilket gav en första inblick i järnproduktionsområdets 

medeltida härkomst (Wedberg 1981:19). 

Inom ramen för projektet Norra Skånes Medeltid samlade 

Anders Ödman under 1980- och 1990-talen in ett flertal kolprover 

från järnhanteringsplatser i norra Skåne, men med 

tyngdpunkt i Vittsjö socken. Lokalerna är av skiftande karaktär 

och belägna vid sjökanter, vattendrag och nära myrmarker. 

Slaggvarpen är såväl av små som mycket stora volymer. Analysresultaten 

gav en förhållandevis god översikt av järnhanteringens 

kronologiska ramar (Ödman 2001). 

Utifrån tillgängliga dateringar framtonar en bild som 

till viss del stöder de antaganden som tidigare formulerats 

av John Nihlén (1939:20). De kalibrerade intervallen för de 

äldsta dateringarna faller inom 1200- och 1300-talen, och kan 

generellt knytas till slaggvarp belägna i anslutning till skogs- 

och våtmarker. Ett intressant faktum är dock att dateringar 

från nämnda typ av järnhanteringsplatser, även innefattar 

perioden från början av 1400- till slutet av 1600-talet. Järnhanteringsplatser 

med massiva slaggvarpar belägna vid sjöar 

och vattendrag kan utifrån befintliga 14 C-dateringar knytas 

till ett tidsskede med utsträckning från början av 1400-talet 

till mitten av 1600-talet. 

Nihléns hypotes var att en enklare form av järnhantering 

knuten till malmförekomster i våtmarker avlöstes av en mer 

avancerad och omfattande produktion vid sjöar och vattendrag. 

Det finns emellertid ingen definitiv kronologisk skiljelinje 

mellan antingen järnframställning av hantverkskaraktär 

vid småskaliga lokaler, eller specialiserad överskottsproduktion 

i protoindustriella miljöer. Skiljelinjen har istället en 

utsträckning genom tiden och mellan formerna av produktionssammanhang, 

från senmedeltid till slutet av 1600-talet. 

Det sparsamma dateringsunderlaget tecknar konturer till en 

bild av ett komplext sammansatt förlopp rörande järnhanteringen, 

där olika aktörer med skiftande arbetsorganisationer 

och tekniska lösningar verkade parallellt (fig. 3). 

Slutord 

Var järnhanteringen inom det halländsk-skånska järnproduktionsområdet 

ett utmarksbruk inom en agrar ekonomi 

eller ett protoindustriellt skede i ett centralområde? Följande 

argumentation utgör byggstenar i ett pågående arbete som 

jag bedriver om ämnet. 

I diskussioner om begreppet utmark under 1990-talets 

senare del har tre grundläggande förhållningssätt framhållits. 

Utmarken bör betraktas som en del av ett agrart system 

där verksamheter i inägor och utmark interagerar. En annan 

aspekt är att människor vid bosättningar i marginalområden, 

eller ”kolonisationsområden”, utvecklar särskilda ekonomiska 

system och kulturella identiteter. I ett större geografiskt perspektiv 

har bosättningar belägna i utmark i form av perifera 

områden ett ömsesidigt beroendeförhållande till centralområden, 

exempelvis genom varuproduktion för en marknad 

dominerad av centralområdenas efterfrågan (Andersson 1998; 

Svensson 1998:10). 

81

ar spår efter en väldefinierad arbetsorganisation som skapade 

en överskottsproduktion, avsedd för områden bortom hembygden. 

Komplexa anläggningar och tekniska innovationer 

krävde stora investeringar, samt smeders specialiserade kunskaper 

och kompetens. 

Här finns även frågan om gårdars resurser och förmåga att 

bygga upp anläggningarna och att generera arbetskraft. En 

annan aspekt berör en i sammanhanget viktig fråga om rättigheter 

till malmförekomster, träd och vattenkraft, samt ägande 

av markavsnitt där de nya större anläggningarna byggdes. 

Tekniska innovationer är en väsentlig del för byggande av 

protoindustriella miljöer. Med detta syftar jag bland annat på 

vattenkraftsanläggningar med dammar och vattenhjulskonstruktioner 

för kraftöverföring vid drift av blästrar till ugnar 

eller hammare för primärsmide. Byggandet av stora mulltimmerblästugnar 

är en annan form av innovativ konstruktion. 

Förmågan att kontrollera värmen vid järnframställningsprocessen 

och att få en ökad produktionsvolym var nyckeln till 

skapandet av protoindustriella lokaler. 

En annan utveckling av betydelse var framväxandet av 

makroekonomiska strukturer över större geografiska områden. 

Dessa nätverk formade och band samman produktionsområden 

på landsbygden, hantverk och utskeppningshamnar i 

tätorter, samt handelsförbindelser över hav, längs floder och 

färdvägar. Expansionen i skogsbygden var en starkt bidragande 

förutsättning för det senmedeltida urbaniseringsförloppet. 

Helsingborg med en äldre borganläggning har visserligen 

anor från 1000-talet. Men det halländsk-skånska järnproduktionsområdet 

var en förutsättning för etableringen av Båstad 

och Luntertun som tätorter under 1400-talet (Anglert & 

Lagerås i tryck). 

83

Litteratur 

Andersson, H. 1998. Utmark. I: Andersson, H., Ersgård, L. & Svensson, 

E. Outland Use in Preindustrial Europe. Lund Studies in Medieval Archaeology 

20. Lund. s. 5–8. Institute of Archaeology, Lund University. 

Lund. 

Andersson, Th. 2004. Odlings- och boplatslämningar från järnålder. 

Område 3, Mölletofta–Rya. E4-projektet i norra Skåne. Skåne, Östra 

Ljungby socken, Klippan Bjärsgård 3:30, RAÄ 112. Dnr 421-4095-96. 

Slutundersökning. Riksantikvarieämbetet, UV Syd, Dokumentation av 

fältarbetsfasen 2004:21. Riksantikvarieämbetet UV Syd, Lund. 

Anglert, M & Lagerås, P. I tryck. Den stora berättelsen – ett landskap präglat 

av förändring. I: Anglert, M. (red.). Landskap bortom traditionen – historisk 

arkeologi i nordvästra Skåne. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. 

Clarkson, L.A. 1985. Proto-Industrialization: The First Phase of Industrialization? 

Studies in Economic and Social History. Basingstoke, Macmillan. 

Forenius, S., Willim, A. & Grandin, L. 2005. Blästbruk under 1500–1600tal 

I Östra Spång. E4-projektet I Skåne, område V24:1. RAÄ 6:1, Östra 

Spång 6:1, Örkelljunga sn, Skåne. Geoarkeologiskt Laboratorium, Analysrapport 

nummer 16-2005. Riksantikvarieämbetet, Avdelningen för arkeologiska 

undersökningar UV GAL. Uppsala. 

Lagerås, P. 2007. The Ecology of Expansion and Abandonment. Medieval and 

Post-Medieval Land-use and Settlement Dynamics in a Landscape Perspektive. 

Riksantikvarieämbetet, Stockholm. 

Mendels, F. 1972. ”Proto-industrialization: The first Phase of the Industralization 

Process”. Journal of Economic History vol XXXII, 1972. Economic 

History Association, Atlanta. 

Nihlén, J. 1932. Studier rörande svensk järntillverkning med särskild hänsyn 

till Småland. Jernkontorets bergshistoriska skriftserie N:r 2. Stockholm. 

Nihlén, J. 1939. Äldre järntillverkning i Sydsverige. Studier rörande den 

primitiva järnhanteringen i Halland och Skåne. Jernkontorets Bergshistoriska 

Skriftserie N:r 9. Stockholm. 

Strömberg, B. 1991. Järnhantering på boplatser i Halland under äldre järnålder. 

En kronologisk och naturgeografisk analys. Nya bidrag till Hallands 

äldsta historia Nr 4. Riksantikvarieämbetet. Kungsbacka. 

Strömberg, B. 1995. Spår av järnhantering i Halland från äldre järnålder till 

sen medeltid. I: Olsson, S.-O. (red.). Medeltida danskt järn. Framställning 


Högskolan i Halmstad. Centrum för sydsvensk kulturmiljöforskning 

(CSK), Halmstad. 

84 

Strömberg, B. 2004. Arkeologiska undersökningar av järnhanteringsplatser 

i Tvååkersområdet. I: Vellev, J. (red.). Jernmøllen i Halland. Arkeologiske 

undersøgelser 1993–1995. Hikuin 31. Forlaget Hikuin, Moesgård. Højbjerg. 

Svensson, E. 1998. Människor i utmark. Lund Studies in Medieval Archaeology 

21. Lund. 

Wedberg, V. 1981. Sven Nöjds studier i tidig nordskånsk järnhantering med 

inledande beskrivning över det skånsk-halländsks järnområdet. Trebetygsuppsats 

framlagd vid Institutionen för arkeologi, särskilt nordeuropeisk, 

Stockholms Universitet. Vårterminen 1981. Stockholm. 

Åstrand, J. 2007a. En medeltida skogsgård vid Markaryd. Särskild arkeologisk 

undersökning av RAÄ 75, Markaryds socken, Småland. Smålands 

museum rapport 2006:45. Växjö. 

Åstrand, J. 2007b. Utmarksbruk och arkeologi i sydvästra Småland. I: 

Hansson, M. (red.). Utmarker, gårdar och människor. Om järnålder och 

medeltid i sydvästra Småland. Smålands museum. Växjö. 


socken som exempel. I: Ödman, A. (red.). Järn – Wittsjöskogkonferensen 

1999. Norra Skånes Medeltid 2. University of Lund. Institute of Archaeology. 

Report Series No. 75. Lund. 

Ödman, A. 2001. Vittsjö. En socken i dansk järnbruksbygd. Norra Skånes 

Medeltid 2. University of Lund. Institute of Archaeology. Report Series 

No. 76. Lund.

Järnframställningen och tekniska förutsättningar 

Järn och stål har under lång tid haft en betydande roll i 

Sveriges historia och för landets ekonomiska utveckling. 

Järnframställning och smide är ofta också framträdande vid 

arkeologiska undersökningar i skilda miljöer. Fortlöpande 

får vi därför möjlighet att förstå mer om den tidiga järnhanteringen. 

Järnframställningen kan betraktas ur många olika 

perspektiv; strukturella, sociala, ekonomiska, för att nämna 

några. Viktiga komponenter i processen är naturligtvis de 

tekniska aspekterna och vad dessa representerar. 

Utan tekniska kunskaper och kännedom om råvaror 

som malm, bränsle och konstruktionsmaterial är, och var, 

det inte möjligt att tillverka järn även om ekonomiska och 

strukturella förutsättningar finns. Materialens fysikaliska och 

kemiska egenskaper formar ramar om vad som krävs för att 

få järnframställningsprocessen att fungera så att temperaturen 

blir tillräckligt hög och syretillgången på rätt nivå för att 

malmens järnhydroxider och oxider ska omvandlas till metall 

som samlas i en användbar koncentration. Ramarna är dock 

inte exakta utan beskriver snarare variationer inom ett större 

intervall som tillåter justeringar i en eller annan riktning. 

Så länge slutresultatet blir ett smidbart järn har man lyckats 

med processen. 

Hur flexibla dessa gränser egentligen är får vi ständigt 

nya kunskaper om genom att undersöka anläggningar och 

material från de tidiga järnframställningsplatserna. Även om 

grundprinciperna är desamma framträder lokala variationer. 

Frågan är hur platsbundna dessa skillnader är; är de lokala 

eller regionala, och finns det förändringar över tid? Flera 

studier om blästugnars utseende och funktion har presen- 

Tekniska skillnader och likheter i tid och rum 

Nya resultat från järnframställningen i Sydsverige från järnålder till medeltid. 

Några exempel med jämförelser mellan nyligen undersökta platser i Halland, Skåne och Småland. 

Lena Grandin 

terats under de senaste årtiondena där regionala och tidsmässiga 

grupperingar har gjorts om huvuddragen och dessa 

utgör basen för våra tolkningar idag och den terminologi som 

används (t.ex. Serning 1979:68f; Englund 2002). Men detta är 

inga rigida indelningar utan bilden om järnframställningens 

teknik kompletteras ständigt. 

Nya undersökningar 

De senaste åren har flera platser i Sydsverige undersökts och 

resultaten har fyllt i några av luckorna i vårt kunskapspussel 

om den sydsvenska järnframställningen och smidet med 

några nedslag under järnålder och medeltid. Undersökningarna 

är genomförda av flera olika institutioner. I samtliga 

har Geoarkeologiskt Laboratorium (GAL) varit engagerade 

och genomfört analyser och i några av dem också deltagit i 

fältarbetet. Denna möjlighet för oss på laboratoriet att få vara 

delaktiga i flera olika undersökningar har bidragit till att vi 

fått en bättre överblick samtidigt som vi fördjupat kunskapen 

på respektive plats. Resultaten från var och en av lokalerna 

har avrapporterats i flera olika sammanhang, dels i rapporter 

från GAL med speciellt fokus på järnframställningen, dels i 

publikationer från de undersökande institutionerna där platsen 

diskuteras även ur ett större perspektiv. 

Det är dessa rapporter och publikationer som har bidragit 

med informationen i nedanstående text. Här följer en kortfattad 

sammanställning och reflektion av undersökningar, 

analyser och vilka tolkningar som kan göras, och inte minst, 

vilka nya frågor de genererat och som delvis har kompletterat 

efterföljande undersökningar av liknande lokaler. Efter hand 

kunde vi notera flera likheter mellan några av platserna och i 

85

Fig. 1. Karta över södra Sverige med de undersökta platserna markerade. 

Kartframställning Anders Biwall. 

specifika fall kunde nyvunna kunskaper från en lokal nästan 

omedelbart tillämpas på den plats som stod näst på tur att 

undersökas vilket i förlängningen resulterade i att vi kommit 

ytterligare steg framåt. 

Platserna som behandlas ligger i Skåne, Halland och 

Småland (fig. 1). De är daterade till järnålder och medeltid. 

Järnframställning i blästugn 

När man undersöker och analyserar teknik använd inom 

järnframställning i blästugn finns det många aspekter att 

diskutera och frågor att fundera kring, alltifrån detaljnivå till 

mer övergripande utvärderingar. Som exempel kan vi resonera 

kring: vilken malm och vilket bränsle användes, hur 

såg ugnen ut, vilka material var den gjord av, hur fungerade 

processen i ugnen, hur separerades järnet från slaggen, hur 

fungerade lufttillförseln, hur såg järnet som bildades ut, vad 

tillverkades av järnet, vem var det som stod för tillverkningen, 

vem använde järnet och vilken typ av samhälle levde man i? 

Några av dessa infallsvinklar kommer att behandlas mer 

86 

utförligt för en del av platserna, men andra berörs endast 

summariskt. Förutom en kort presentation av varje plats 

kommer en del arkeometallurgiska resultat att behandlas, 

resultat som uppnåtts genom att kombinera kunskaper i fält 

på utgrävningen med analysresultat från laboratoriets integrerade 

verksamhet. För detaljerade metodbeskrivningar och 

resultat hänvisas dock till respektive rapport. Anläggningar i 

fält såväl som slagger och ugnsväggsrester har stor betydelse 

för våra tolkningar. Resultaten har växt fram under flera år 

med bidrag från GALs tidigare och nuvarande medarbetare 

och i samarbete med respektive grävande institution. 

Järnålder 

Fyllinge 

Den äldsta av de undersökta platserna ligger i Halland, i Snöstorps 

socken. Platsen Fyllinge, strax söder om Halmstad, 

undersöktes av Hallands länsmuseer (Wranning 2005). Arkeologerna 

fann bebyggelse och järnframställning från förromersk 

järnålder. En gård, bland annat med ett stort långhus, 

visade sig ha järnframställning som en del av sin försörjning. 

Fyra ugnsrester, varav tre säkra blästugnsrester, fanns utanför 

en hägnad gårdsplan. Slagg fanns i ugnarna och i deras närhet 

men större slaggansamlingar saknades. 

Med hjälp av ugnsrester, bevarat schaktmaterial och 

slagger var det möjligt att tolka ugnarna som blästugnar av 

typen schaktugn med underliggande slagguppsamlingsutrymme 

(Grandin & Forenius 2002; Grandin 2005). Ugnarna var 

byggda för att användas flera gånger. Lite olika konstruktionsmaterial 

kunde urskiljas. I en ugn var till exempel den 

underliggande slagguppsamlingsgropen kantad av stenhällar, 

en annan hade en lerklädd grop. Överbyggnaden var dock i 

båda typerna konstruerad av lera runt ett flätverk. Leran var 

i något fall en siltig sandig lera, i ett annat en finare lera som 

magrats med sand (Stilborg & Lindahl 2005). Slaggen rann 

under processen i små rännilar (fig. 4) ner i det underliggande 

uppsamlingsutrymmet och mindre, såväl som en del större, 

slaggansamlingar bildades men fyllde inte ut gropen helt och

hållet. Separationen från järnet har sannolikt förbättrats med 

hjälp av en risbädd i schaktet, en risbädd som släppte igenom 

slaggen men fick järnet att stanna kvar på högre nivå. Processen 

förefaller ha fortgått på detta, förväntade, sätt de flesta 

gångerna men vid något tillfälle brast delar av ugnsväggen och 

slagg trängde ut och formades runt schaktets ytterväggar. Det 

finns spår av lagning av lerväggen i en av de andra ugnarna så 

eventuellt har det hänt fler gånger eller så har man reparerat 

ugnen i förebyggande syfte för att det inte skulle inträffa. 

Slaggen som trängt ut genom väggen påminner i utseende om 

tappslagg men det är ändå inte en medveten teknisk lösning 

för att skilja järnet från slaggen, utan ett olycksfall i arbetet. 

Det fanns inga malmrester kring ugnarna men väl slagger vars 

kemiska sammansättning berättar att samma typ av malmråvara 

har använts i ugnarna. 

Järnframställningen var det enda ledet i processen som 

kunde observeras. Inget smide kunde beläggas och inte heller 

fanns det något metalliskt material att undersöka. Hur produkten 

såg ut, med avseende på form och kvalitet, eller vad 

som sedan hände med den vet vi därför inte. 

Skräbeå 

Vid Skräbeå, Bromölla, Ivetofta socken i Skåne har flera blästugnsrester 

från äldre romersk järnålder undersökts. En undersökning 

är genomförd av UV Syd (Bergenstråhle 2000) 

och en annan av Regionmuseet Kristianstad (Björk 2006). 

Analyser har gjorts av arkeometallurgiskt material från båda 

undersökningarna (Englund & Larsson 1997; Grandin & 

Willim 2005). 

Totalt fanns nio blästugnsrester i form av grunda, tämligen 

flacka gropar (fig. 2). En del av dem var speciellt svåra att 

karaktärisera på grund av bevaringsförhållanden men de bäst 

bevarade kunde säkerställas som schaktugnar med underliggande 

slaggrop. Slaggerna som fanns var av samma typ i form 

av strängflutna, stearinformade, bottenslagger (fig. 4). Mestadels 

utgjordes de av tunna strängar som formade mindre 

stycken. Enstaka knytnävsstora slagger fanns också men inga 

Fig. 2. Exempel på rest av ugn från en undersökning i Skräbeå, Bromölla. 

(Från Englund & Larsson 1997, fig. 18 och 20) 

87

Fig. 3. Rekonstruktionsförslag på hur blästugnarna i Skräbeå, Bromölla kan 

ha sett ut. Rekonstruktion Lars-Erik Englund, teckning Kerstin Åberg. (Från 

Englund & Larsson, fig. 42) 

större slaggblock. Inte heller på denna plats fanns några större 

slaggansamlingar/eller slaggvarp. Analyser av slaggerna visar 

att de har bildats i ugnen genom successiv påbyggnad. Med 

hjälp av ugnsväggsrester var det också möjligt att göra en 

tolkning om schaktväggens uppbyggnad av vidjearmerad lera. 

Vid den första omgångens analyser gjordes också ett förslag 

till rekonstruktion (fig. 3) om hur blästugnen kan ha sett ut 

i drift (Englund & Larsson 1997). 

88 

Det finns dock ytterligare detaljer i funktionen att fundera 

kring, till exempel eventuella hjälpmedel för slaggseparation, 

som inte har dokumenterats, och hur luftförsörjningen gick 

till. Vad gäller frågan om bränsle tyder det mesta på att kol 

har använts. Möjliga malmer har också eftersökts. Vid båda 

utgrävningarna togs malm tillvara. Vid den första undersökningen 

insamlades olika malmtyper från närmiljön i regionen. 

En myrmalm och en sjömalm analyserades och sammansättningarna 

jämfördes med malmer och slagger från undersökningarna. 

Resultatet visade att det var sjömalmen, från Ivösjön, 

som var mest trolig kandidat som malmtyp. Den exakta malmförekomsten 

är dock inte dokumenterad. Slaggerna visar visserligen 

en variation i sammansättning sinsemellan men är 

lika ur ett större perspektiv. Bland annat kunde vi notera att 

slaggerna från de två ugnarna från den senaste undersökningen 

avvek något i kemisk sammansättning från varandra. 

Däremot fanns motsvarande sammansättningar bland slagger 

från den tidigare undersökningen. Det sistnämnda leder oss 

in på frågan om när, mer exakt, framställningen ägde rum. 

Dateringsresultat från den första undersökningen presenterar 

ett tidsspann på ungefär 400 år (från 200 f.Kr. till 200 e.Kr.). 

Den andra undersökningen visar ett mer begränsat intervall 

(70 – 130 e.Kr.). Huvudtekniken, med val av ugnstyp och konstruktionsdetaljer, 

förefaller ha varit likartad, likaså sättet att 

separera slaggen från järnet på. De olikheter vi ser återspeglar 

främst mindre skillnader i malmens sammansättning vilket 

innebär att man inte hämtat malm från exakt samma malmbildning 

eller att malmen varierat något i sammansättning från 

en uppsättning till följande. 

Järnframställningen på denna plats har kopplats till gårdar 

(Björk 2006) och ytterligare några närliggande lokaler med liknande 

företeelser har också undersökts, och delvis analyserats 

(Larsson & Englund 1999), och ger en liknande bild. I något 

fall förekommer också tecken på smide men det är ännu inte 

utvecklat i vilken form eller omfattning detta har skett. 

Som komplement är det intressant att notera att andra 

undersökningar i Ivetofta socken också har presenterat mate-

Fig. 4. Exempel på stearinslagger från Fyllinge (överst till vänster), Skräbeå (överst till höger) och Binga (nederst till vänster) samt mer lättrunnen slagg från Lilla 

Tvären (nederst till höger). Slaggen från Fyllinge visas också i tvärsnitt med hjälp av ett polerat tunnslip som tydligt illustrerar gränser mellan flera slaggflöden. 

En sådan gräns visas mer detaljerat i mikroskopbilden från Binga. Mikroskopbilden från Lilla Tvären demonstrerar förekomsten av magnetit i de övre lagren, 

vilket är karaktäristiskt för god syretillgång. Se texten för referenser till respektive lokal. 

89

ial från järnframställning. UV Syd genomförde undersökningar 

av boplatsanknuten järnframställning daterad till 

folkvandringstid – vendeltid inom projekten Väg 116 och 

Långmossavägen. Slagger från dessa lokaler har också analyserats 

av GAL (Larsson & Englund 1999). Analysresultaten 

visade att reduktionsslaggerna från yngre järnålder i dessa båda 

undersökningar är av samma typ som de äldre vid Skräbeå. 

Likheter noterades såväl morfologiskt som kemiskt och även 

dessa slagger kunde relateras till den lokala sjömalmen. 

Lilla Tvären 

Vi håller oss kvar i Skåne men flyttar oss till Ystad och Hedeskoga 

socken. Där undersökte UV Syd en gård från äldre järnålder, 

främst romersk järnålder. Gården, som låg i terrängens 

låglänta delar, uppvisade flera bebyggelsefaser. Ett hantverksområde 

fanns drygt 100 meter från gården på ett krönläge. 

Järnframställning utgjorde en av verksamhetsgrenarna och 

kunde kopplas främst till gårdens äldsta fas (Becker 2003; 

Becker & Anglert 2006:136f). Järnframställningen i hantverksområdet 

framträdde med hjälp av rester av en blästugn 

och spridda slagger (Hjärthner-Holdar, Grandin & Kresten 

2004). Något smide har dock inte observerats. 

Blästugnen var mycket raserad men de rester som fanns 

kvar har tolkats som om ugnen var byggd för att användas fler 

gånger. Den var byggd i en lerkulle där botten, med naturlig 

lera, formade slagguppsamlingsutrymmet. En överbyggnad 

var konstruerad av lera blandat med sten, och fodrad med 

lera. En yta som använts för bälgar kunde också observeras, 

vilket ger lite indikationer om luftförsörjningen. Några enstaka 

kolavtryck i slaggerna antyder den använda bränsletypen. 

Metallavfall förekom endast sparsamt likaså metall i slaggerna. 

En stor del av slaggerna var tämligen lättflutna (fig. 4) 

i sin karaktär där större slaggflöden har stelnat som en enhet, 

men inte format några större slaggblock. Även slagger av stearinliknande 

typ, med tunnare strängar fanns. Slaggerna har 

kylts av fort och därmed stelnat hastigt. Detaljerade analyser 

(fig. 4) antyder att det har skett i en syrerik miljö, vilket inte 

90 

företrädesvis är förenligt med ett underliggande slagguppsamlingsutrymme, 

utan snarare utanför ugnens väggar. I ugnens 

konstruktion finns det dock inga tecken på slaggtappning 

och en tolkning var därför att slagguppsamling har skett i ett 

underliggande slagguppsamlingsutrymme med delvis öppna 

sidor. 

Slaggens form och uppbyggnad är inte karaktäristiskt för 

slagger från denna tidpunkt. Även en del detaljer i ugnskonstruktionen 

avviker även om grundprincipen är densamma. 

Är det en annan tradition med influenser från andra regioner 

vi ser? Vilken betydelse har platsens hamnläge? Är det handel 

med produkter såväl som teknisk kunskap? 

Binga 

Vi förflyttar oss framåt i tid, till vendeltid, och norrut till 

Binga, Hossmo socken, Småland. Där fanns rester av sex blästugnar 

som undersöktes av Kalmar läns museum (Gustafsson 

m.fl. 2000). På platsen fanns också lämningar efter en 

smedja med ässja. Framställningen är boplatsanknuten men 

de hus som observerats är inte bostadshus utan har tolkats 

som ekonomibyggnader. Fem av de sex ugnarna är schaktugnar 

med underliggande slagguppsamlingsutrymme. Slaggerna 

är strängflutna stearinslagger (fig. 4) som har stelnat mellan 

träkol och har separerats från järnet med hjälp av kvistar eller 

pinnar i åtminstone tre av dem. Slagger från fyra av ugnarna 

har analyserats (Larsson m.fl. 1999) och uppvisar stora likheter 

som tyder på en tämligen enhetlig och reproducerbar 

process med användning av samma malm. Den sjätte ugnen 

har tolkats vara av en annan typ där slaggen har tappats ut ur 

ugnen. Den slaggen har dock inte analyserats. 

Det mesta av slaggen påträffades i anslutning till ugnarna 

medan större koncentrationer av slagg eller tydliga varp saknades. 

Däremot fanns en del metall, dels i materialet från 

järnframställningsområdet där ett mjukt järn dokumenterades 

och från ett ämnesjärnsklipp från smedjan som var fosforhaltigt, 

lite hårdare järn.

I sammanfattning… 

Om vi i korthet sammanfattar några punkter från dessa fyra 

platser, med spridning i tid inom järnåldern, ser vi att det 

finns både skillnader och likheter. 

Oavsett datering så är det schaktugnar med underliggande 

slagguppsamlingsutrymme som är det gemensamma draget 

för blästugnarna på dessa lokaler. Detta är inget revolutionerande 

i sig utan kompletterar den kunskap som finns sedan 

tidigare om användandet av denna ugnstyp i dessa regioner. 

Återigen ser vi också skillnaden gentemot de danska eller 

tyska ugnarna med underliggande slagguppsamlingsutrymme 

där större slaggblock har växt till. De ugnar och platser vi 

har noterat här har inte format några större slaggklumpar. I 

de flesta fall har slagguppsamlingsutrymmet knappast varit 

speciellt välfyllt. I andra ugnar ser vi att det funnits träkol i 

bottendelen som slaggen har stelnat mellan, träkol som tagit 

plats och bidragit till att utrymmet inte fyllts ut. Processdetaljer 

som tidigare är kända bland annat från Danmark, 

men inte i samma utsträckning från Sverige, är användandet 

av någon form av slaggavskiljare. I både Fyllinge i Halland, 

och Binga i Småland, dvs. den äldsta och den yngsta av våra 

jämförelselokaler finns dock sådant dokumenterat. Slaggavskiljare 

i form av en risbädd, kvistar och pinnar eller gräs har 

placerats i schaktet för att förhindra den bildade järnsmältan 

att följa med slaggen när den rinner genom bädden. En del 

av slaggerna med sådana avtryck är påträffade på lägre nivå än 

där järnsmältan förväntas bildas vilket leder till fler möjliga 

tolkningar som att underlätta slaggrensning efter avslutad 

körning så att ugnen skulle kunna användas igen. Effekten 

är att slaggen blir porös och lättare kan brytas upp i mindre 

bitar och tas ur ugnen än om stora kompakta slaggblock har 

bildats. Vid tillräcklig mängd ris och kvistar tillåts inte heller 

att någon större slaggklump bildas. 

Huvudtypen av blästugn har visat sig vara den samma 

på platserna, även om det finns skillnader som framgår i 

beskrivningarna ovan, och det gäller till exempel byggnadsmaterialet 

som varierar mellan lokalerna. Lera ingår på ett 

eller annat sätt, bland annat som dominerande material, med 

eller utan en vidjestomme. Några ugnar har ett steninslag, 

antingen som fundament eller sten inblandat i leran. Lera 

återfinns, naturligtvis, också som fodringsmaterial. Oavsett 

vilket konstruktionsmaterialet har varit så har samma sorts, 

eller likartade, slagger bildats, vilket i sig tyder på likartade 

processförhållanden. Lokalt förefaller smeden ha valt det mest 

lämpliga materialet för sina ugnar, och i Fyllinge har det inte 

funnits en självklar lösning utan flera möjliga, användbara 

alternativ. 

En intressant iakttagelse som kan göras är att det inte 

på någon av platserna fanns något slaggvarp. Det mesta 

av slaggen fanns innanför ugnens begränsningar eller som 

spridda slagger i ugnsområdena. Efter att ha undersökt många 

platser där man inledningsvis endast har noterat sporadiska 

slagger och inte förväntat sig någon mer omfattande järnhantering 

eller produktion är det viktigt att arbeta efter de förutsättningarna 

att det ändå kan förväntas flera ugnar eller en 

del arkeometallurgiskt material i området. En viktig fråga att 

fundera vidare kring, och som också tidigare har diskuterats, 

är naturligtvis varför det inte finns några större slaggansamlingar. 

Har de aldrig har funnits, eller har de en gång byggts 

upp men senare minskats efter hand? 

Avsaknaden av slaggvarp kan också ge oss en skev bild 

av produktionens omfattning. Slaggvarp har i många sammanhang 

använts som ett mått på hur stor tillverkningen har 

varit, dvs. man har generaliserat och dragit slutsatsen att ju 

mer slagg desto större och mer långvarig verksamhet. Samtliga 

nu presenterade lokaler visar att det inte är generellt rimligt 

att göra sådana antaganden. Inte i något av fallen kan vi på 

andra grunder karaktärisera järnframställningen som speciellt 

kortvarig eller av mindre omfattning. I såväl Fyllinge som vid 

Skräbeå är det snarare en lång period med järnframställning 

som träder fram, även om den senaste undersökningen vid 

Skräbeå representerar en kortvarig period. Trots att det finns 

en del variationer i materialval för ugnskonstruktionen så är 

det ändå en kontinuitet i processteknologi som framträder. 

91

Istället för slaggvarpens kvantitetsmått får vi därmed istället 

en kunskap om kvalitet som är nog så viktig. 

Undantaget till en mer långvarig verksamhet är möjligen 

ugnen vid Lilla Tvären som har varit i bruk under en kortare 

period, även om den har återanvänts, och där det också framkommer 

att den raserats under gårdens brukningsfas och 

andra aktiviteter har tagit vid på ugnens plats. 

Samtliga fyra platser är boplatsanknutna. Det skiljer 

dem delvis från en del samtida platser längre norrut i landet 

som ofta är råvaruanknutna till malm- och kolförekomster 

i utmarkslägen. På några av platserna är kopplingen tydlig, 

som vid Lilla Tvären där järnframställningen är en del av 

ett större hantverksområde intill en gård, och i Fyllinge där 

järnframställningen återfinns alldeles intill gårdens hägnad. 

Inte enbart den rumsliga kopplingen är av betydelse utan 

också produktionen som en del av gårdens verksamhet, vilket 

behandlas mer utförligt för respektive lokal (se referenser 

ovan). Med tanke på järnets betydelse för gårdens ekonomi 

är det intressant att också belysa moment som inte finns eller 

är speciellt utmärkande, i det här fallet smide. Järnframställningen 

är tydlig på alla platser men smidet saknas helt eller 

finns endast i begränsad omfattning. Det innebär dels att 

vi har svårare att uttala oss om järnets kvalitet och vad det 

var användbart till men det leder också till spekulationer om 

smidet ägde rum på platsen, om det var inom samma område 

som ugnarna påträffades eller om det skedde på någon annan 

delyta inom gården. Eller var det smältan/luppen som var den 

slutliga produkten från gårdarna? 

Medeltid 

På ömse sidor av gränsen mellan Småland och Skåne, längs 

E4:ans nya dragning undersöktes under 2002 två järnframställningsplatser. 

På smålandssidan, i Markaryds socken, genomfördes 

undersökningen av Smålands Museum (Åstrand 

2007). GAL deltog under en period i fältarbetet och genomförde 

omfattande arkeometallurgiska analyser (Forenius & 

Grandin 2005). På södra sidan om gränsen, i Bredabäck, 

92 

Skånes Fagerhults socken, gjordes undersökningen (Larsson 

2004) av UV Syd och GAL. GAL gjorde också det efterföljande 

analysarbetet (Forenius, Willim & Grandin 2005). Undersökningen 

i Markaryd genomfördes i början av sommaren, 

och den i Skånes Fagerhult under senhösten och början 

av vintern. Analysarbetet av materialet från Markaryd hade 

också påbörjats när grävningen i Skånes Fagerhult satte igång. 

Detta visade sig så småningom vara mycket betydelsefullt för 

att förstå de båda platserna bättre. Innan vi går in på hur vi 

kunde tillämpa kunskaper från den ena lokalen på den andra 

och vice versa är det på sin plats med lite bakgrundsinformation 

om dem. 

Markaryd 

Markarydslokalen är en medeltida skogsgård. Gården har sin 

början i 1200-talet. Den övergavs före början av 1400-talet. 

Järnframställning har varit en stor del av gårdens verksamhet, 

åtminstone fram till ca 1300, sedan mindre omfattande, och 

har skett integrerat med odling, både i tid och i rum. Vid 

gårdsläget fanns en mindre mängd slagger från smide men 

den dominerande verksamheten var järnframställningen strax 

norr om gården. Verksamheten framträdde tydligast med hjälp 

av de slaggvarp som fanns i två områden. Ett större område 

med två tydliga varp var mest utmärkande, och överlagrade 

och överlagrades av odlingslämningar. I varpen fanns slagger, 

såväl ”hela” som mycket fragmenterade, ugnsväggsfragment 

och metallavfall. Däremot påträffades inga ugnar, men en 

fällsten och järnrika klumpar bidrog till att en tydlig bild av 

järnframställningen kunde växa fram efter hand. 

Bredabäck, Skånes Fagerhult 

Järnframställningsplatsen i Bredabäck, Skånes Fagerhult fanns 

i en utmarksbygd intill en våtmark och ett vattendrag. Järnhanteringen 

kan ses som del i en större struktur av en strukturerad, 

småskalig, väl fungerande produktion. Aktiviteterna 

tog sin början under andra hälften av 1000-talet eller början 

av 1100-talet och fortsatte fram till och med 1300-talet, men

inte nödvändigtvis med kontinuitet under hela perioden. Vid 

undersökningen kunde flera delområden med järnframställning 

urskiljas med hjälp av två tydliga ugnsrester med stenkonstruktion, 

och slaggvarp/slagglager. Även ugnsväggsfragment 

fanns i lagren, men i ytterst begränsad mängd. I ett slagglager 

framträdde också en fällsten och ämnesjärn. 

Gränslokalerna i jämförelse 

Ugnsutseende 

I Markaryd påträffades inga rester efter ugnar. Här fanns endast 

materialet att tillgå för att försöka bygga upp en bild 

av hur ugnarna sett ut och fungerat. De större slaggerna visade 

sig vara mycket användbara, dvs. de som formade bottenslagger. 

Det fanns visserligen enstaka slagger som liknade 

tappslagger men närmare analyser visade att de inte var det 

och helhetsbilden talade för att slaggen samlats i botten av 

ugnen eller i ett underliggande slagguppsamlingsutrymme. 

Därför kunde vi göra den första grovindelningen till blästugn 

med underliggande slagguppsamlingsutrymme. Det fanns en 

hel del stora ugnsväggsfragment av bränd och smält/sintrad 

lera som tydligt visade konstruktionsmaterialet. Med hjälp av 

dessa bitar kunde vi också dra slutsatsen att väggarna hade 

gått sönder, reparerats och ugnen använts upprepade gånger. 

Väggmaterial kan visserligen lätt deformeras av ugnsvärmen 

men flera bitar uppvisade en kurvatur som antydde kantiga, 

snarare än rundade former. Bland bottenslaggerna fanns såväl 

runda, närmast cirkulära, som fyrkantiga exemplar med 

något rundade hörn (fig. 5 a). Vi observerade därmed former 

som visade en traditionell, i plan cirkelformad, blästugn, men 

där fanns också klara indikationer på en fyrkantig konstruktion, 

vilket framträdde som något udda (se även Forenius 

2006:47f). 

Dessa observationer var under bearbetning när undersökningen 

i Bredabäck satte igång. Efter att ha tagit oss genom 

slagglagren framträdde efter hand rester av två ugnar. I båda 

dessa fanns stenar som formade en fyrkantig ugnsbotten (fig. 

5 a). ”Cirkeln var alltså sluten” eller snarare så var det inte alls 

Fig. 5 a. Överst: Bottenslagg med fyrkantig form med rundade hörn. Bottensida 

med gråbränd lera i en kant. (Från Forenius & Grandin 2005, fig. 20.) 

Nederst: Ugnsrest i Bredabäck med stensatta kanter och en kvarliggande bottenslagg. 

(Från Forenius, Willim & Grandin 2005, fig. 8.) 

93

Fig. 5 b. Rekonstruktionsförslag på ugnstypen i Bredabäck, och i viss mån 

även Markaryd. Rekonstruktion och bildbearbetning Svante Forenius. (Från 

Forenius, Willim & Grandin 2005, fig. 52) 

någon cirkel. För Markaryds del antog vi att det borde ha 

funnits fyrkantiga ugnsformer och i Bredabäck dök de upp. 

Formen var alltså likartad och slaggerna hade bildats i deras 

nedre del på båda platserna, däremot skilde sig konstruktionsmaterialet 

åt eftersom det i Markaryd främst utgjordes av lera 

men i Bredabäck var kantställda stenar ett väsentligt inslag. 

Betydelsen av en i plan fyrkantig ugnsform kan diskuteras. 

Vilka fördelar respektive nackdelar finns det jämfört med den 

cirkelformade, och var ugnen fyrkantig i hela sin höjd eller 

endast i slagguppsamlingsutrymmet? Dessa frågor har diskuterats 

i detalj (Forenius 2006:47f) och lett fram till ett schematiskt 

rekonstruktionsförslag med en fyrkantig nederdel som 

successivt övergår till en cirkelform på högre nivå (se fig. 5 b). 

94 

Fig. 6. Del av ugnsvägg med blästeringång (överst) och avtryck av blästerrör i 

järnrik slagg (nederst). (Från Forenius & Grandin 2005, fig. 10–11)

Fig. 7. Schematisk bild över 

hur ett blästerrör kan ha varit 

anslutet till ugnen. (Från Forenius 

& Grandin 2005, fig. 12) 

Den fyrkantiga nedre delen bedöms ha underlättat en slaggutrensning 

genom en öppning i en vägg, utan att överbyggnadens 

stabilitet har påverkats. 

Luftförsörjning 

Lufttillförsel till blästugnarna är en förutsättning för att reduktionsprocessen 

ska fungera. I de flesta fall antas det ha 

skett genom en eller flera blästeröppningar och med hjälp 

av bälgar. Denna del i processen lämnar dock mycket sällan 

några tydliga spår. Undersökningarna i Markaryd och 

Bredabäck är dock trevliga undantag. I Markaryd fanns en 

del ugnsväggsbitar med tydliga former som var delar av en 

närmast trattformad blästeringång i ugnsväggen. Dessutom 

fanns slagg- och järnrika klumpar med tydliga avtryck efter 

något rörformat föremål. Slagg och järn har i dessa fall koncentrerats 

på ovansidan av blästerröret som varit instucket i 

väggen (fig. 6 och 7). Från Vattrup i Mittjylland har liknande 

avtryck rapporterats och diskuterats av Voss (1995). Samma 

typ av avtryck fanns också i materialet från Bredabäck. Där 

fanns det dessutom indikationer på att det funnits två blästeringångar, 

och som varit placerade i de ”bakre” hörnen av 

ugnen. Om det funnits en eller två blästeringångar i ugnarna 

i Markaryd har dock inte kunnat fastställas. 

Fig. 8. Fällstenar. Överst från Markaryd (Från Forenius & Grandin 2005, fig. 49) 

och nederst från Bredabäck (Från Forenius, Willim & Grandin 2005, fig. 9). 

Fällsten, smide och järnprodukt 

I såväl Markaryd som Bredabäck fanns en fortsättning i järntillverkningen, 

efter framställningen i blästugnen. På båda 

platser fanns fällstenar (fig. 8) där den bildade smältan har 

bearbetats. Det som hade bearbetats var till viss del också kvar 

på platserna. I Markaryd fanns en del större något rundade 

eller oregelbundet tillplattade järnklumpar. I Bredabäck på- 

95

Fig. 9. Överst: Rundad, oregelbundet tillplattad järnklump från Markaryd. Mikrofoton visar ett svampigt järn omgivet av slagg/rost (grått). 

Kolhalten är högre i den övre bilden. (Från Forenius & Grandin 2005, fig. 40–41) Underst: plattare, skosuleformad järnklump från Bredabäck. 

Stycket är provtaget på flera platser. De utlagda metallsnitten visar att såväl hålrum som slagg finns i begränsad mängd (mörka fläckar). Mikrobilderna 

är från snittet längst till höger. Den övre är ett mjukt järn, den undre ett kolrikare. (Från Forenius, Willim & Grandin 2005, fig. 40–42). 

96

träffades två skosuleformade järnklumpar (fig. 9). Utseendet 

på dessa två långsmala klumpar överensstämmer med delar av 

den typ av järn som är känd under sitt danska namn ”klode”. 

Kloden är en typ av halvfabrikat som gjorts från en smälta 

som delvis slagits ihop och kluvits men inte helt igenom utan 

de olika delarna sitter ihop längs en sida (se t.ex. Englund 

2002:276ff; Buchwald 2005:102). I Danmark och södra Sverige 

är de vanligen kluvna i fyra delar. De två från Bredabäck 

är sannolikt två mellanfingrar av en klode. Fynden från Markaryd 

är inte lika tydliga men det ena kan vara en ytterkant 

och en annan är del av en mittbit. De är alla något porösa 

och slaggförande, i likhet med tidigare analyserade klodejärn 

(se t.ex. Buchwald 1995, 2005:166ff). Järnet varierar något i 

sammansättning och kvalitet (fig. 9). Det platta fyndet från 

Markaryd är ojämnt med bitvis hög kolhalt medan det rundare 

varierar från kolhaltigt till kolfritt järn. Samma variation 

kunde noteras i det analyserade järnet från Bredabäck. 

Vad representerar dessa järn? De har bearbetats från framställningsprocessen, 

och trots att de är något porösa och slaggförande, 

får vi betrakta dem som en ”färdig” produkt. Färdiga 

i den meningen att de utgör delar av en känd handelsvara 

(Englund 2002:276ff, Buchwald 2005:245). Denna vara har 

sannolikt varit ett viktigt inslag i Markarydsgårdens verksamhet. 

I Bredabäck bör vi kanske snarare se järntillverkningen 

och handeln som del i en mångfacetterad utmarksnäring. Båda 

platserna har handlat med en välkänd vara i ett gränsland med 

väl fungerande kommunikationsleder. Om kommunikationen 

också omfattat tekniska kunskaper är frestande att filosofera 

kring. För vår del, 700 år efter tillverkningen, var det dock i 

allra högsta grad viktigt med överföring och tillämpning av 

kunskap mellan de båda platserna för att få bättre förståelse 

för såväl detaljer som det storskaliga. 

Referenser 


från den äldre järnåldern. Skåne, Hedeskoga socken, Lilla Tvären 

4:1. Riksantikvarieämbetet, UV Syd Dokumentation av fältarbetsfasen 

2003:1. Lund. 

Becker, N & Anglert, M. 2006. Före Ystad. I Larsson, S. (red) Centraliteter. 

Människor, strategier och landskap, 113–166. Riksantikvarieämbetet. 

Stockholm. 

Bergenstråhle, I. 2000. Skärvsten och järnugnar i Bromölla. Skåne, Ivetofta 

socken, Tians väg. UV Syd Rapport 2000:56. Lund. 

Björk, T. 2006. Järnugnar vid Skräbeå. Arkeologisk undersökning 2004. RAÄ 

nr 199. Bromölla 12:19 m fl, Ivetofta socken, Bromölla kommun, Skåne län. 

Med bidrag av Helene Wilhelmsson. Rapport 2006:48. Regionmuseet 

Kristianstad. Landsantikvarien i Skåne. Kristianstad. 

Buchwald, V.F. 1995. Om proveniensbestemmelse, med særligt henblick 

på de hallandske kloder. I Olsson, S-O. (red.) Medeltida danskt järn. 

Framställning av och handel med järn i Skåneland och Småland under 

medeltiden. Forskning i Halmstad I, 108–126. Halmstad. 

Buchwald, V.F. 2005. Iron and steel in ancient times. Historisk-filosofiske Skrifter 

29. Det kongelige Danske Videnskabernes Selskab. Köpenhamn. 

Englund, L-E. 2002. Blästbruk. Myrjärnshanteringens förändringar i ett långtidsperspektiv. 

Jernkontorets Bergshistoriska Skriftserie nr 40. Stockholm. 

Englund, L-E. & Larsson, L. 1997. Järnframställning i Bromölla. Skåne. 

Ivetofta socken. Geoarkeologiskt Laboratorium, Analysrapport 20-1997. 

Uppsala. 

Forenius, S. 2006. Järnhantering i gränsland. META medeltidsarkeologisk 

tidskrift nr 2 2006, 43–55. Lund. 

Forenius, S. & Grandin, L. 2005. Medeltida järnframställning på en gård i 

skogen. RAÄ 75, Markaryds sn, Småland. Geoarkeologiskt Laboratorium, 

Analysrapport 10-2005. Uppsala. 

Forenius, S., Willim, A. & Grandin, L. 2005. Järnframställning vid Bredabäck. 

E4-projektet i Skåne, område E4:31. RAÄ 125, Värsjö 3:10, Skånes 

Fagerhults sn, Skåne. Geoarkeologiskt Laboratorium, Analysrapport 12- 

2005. Uppsala. 

Grandin, L. 2005. Järnframställningen i Fyllinge – sett ur ett halländskt perspektiv 

och med fokus på slaggundersökningar. I Toreld, C. & Wranning, 

P. (red.) Framgrävt förflutet från Fyllinge, volym II – Förromersk järnålder 

i fokus. Arkeologiska rapporter från Hallands länsmuseer 2005:2, 32–49. 

Stiftelsen Hallands länsmuseer, Landsantikvarien 2005. Halmstad. 

Grandin, L. & Forenius, S. 2002. Järnframställning på en boplats i Fyllinge under 

förromersk järnålder. Arkeometallurgisk undersökning. Snöstorps sn, Halland. 

Geoarkeologiskt Laboratorium, Analysrapport 16-2002. Uppsala. 

97

Grandin, L. & Willim, A. 2005. Järnframställning i Bromölla. Arkeometallurgiska 

analyser av slagg och malm. Bromölla 12:19, Ivetofta sn, Skåne. 

Geoarkeologiskt Laboratorium, Analysrapport 6-2005. Uppsala. 

Gustafsson, M., Hallgren, A-L., Having, E., Olsson, R., Stark, K. & Sundström, 

J. 2000. Binga och Hossmo. Hantverk och gravar från yngre järnålder. 

Fornlämning 134 och 161, Hossmo socken, Småland. E22-projektet 

Rapport 2000:8. Kalmar Läns museum. Kalmar. 

Hjärthner-Holdar, E., Grandin, L. & Kresten, P. 2004. Järnframställning 

i Ystadsområdet under äldre järnålder. LUHM 31329, Lilla Tvären 4:1, 

Hedeskoga sn, Ystad kommun, Skåne. Geoarkeologiskt Laboratorium, 

Analysrapport 8-2004. Uppsala. 

Larsson, L. & Englund, L-E. 1999. Järnframställning och smide i Ivetofta 

sn – en arkeometallurgisk analys, Väg 116, Långmossavägen, V2083/Åby 23:1, 

Ivetofta sn, Skåne. Geoarkeologiskt Laboratorium, Analysrapport 7-1999. 

Uppsala. 

Larsson, L., Englund, L-E., Hjärthner-Holdar, E. & Stilborg, O. 1999. 

Arkeometallurgisk analys av slagger och järn från järnhantverket i Binga. 

Hossmo sn, Småland. Geoarkeologiskt Laboratorium, Analysrapport 

3-1999. Uppsala. 

Larsson, R. 2004. En nordvästskånsk järnhanteringsplats och vattenkraftsanläggning. 

Område E4:31, Örkelljunga-länsgränsen. E4-projektet i norra 

Skåne, Skåne, Skånes Fagerhults socken, Värsjö 3:10, RAÄ 125. Riksantikvarieämbetet, 

UV Syd Dokumentation av fältarbetsfasen 2004:10. Lund. 

Serning, I. 1979. Prehistoric Iron Production. I Clarke, H. (red.) Iron and 

Man in Prehistoric Sweden. Stocholm. 

Stilborg, O. & Lindahl, A. 2005. Fyllinges ugnar. Olika sätt – olika hantverkare 

eller experiment? I Toreld, C. & Wranning, P. (red.) Framgrävt 

förflutet från Fyllinge, volym II – Förromersk järnålder i fokus. Arkeologiska 

rapporter från Hallands länsmuseer 2005:2, 50–57. Stiftelsen Hallands 

länsmuseer, Landsantikvarien 2005. Halmstad. 

Voss, O. 1995. Arkæologiske spor efter middelalderens jernudvinding i 

det nuværende Danmark. I Olsson, S-O. (red.) Medeltida danskt järn. 

Framställning av och handel med järn i Skåneland och Småland under 

medeltiden. Forskning i Halmstad I. Halmstad. 

Wranning, P. 2005. Järnframställarnas stora gård. I Toreld, C. & Wranning, 

P. (red.) Framgrävt förflutet från Fyllinge, volym II – Förromersk järnålder i 

fokus. Arkeologiska rapporter från Hallands länsmuseer 2005:2, 96–172. 

Stiftelsen Hallands länsmuseer, Landsantikvarien 2005. Halmstad. 

Åstrand, J. 2007. En medeltida skogsgård vid Markaryd. Särskild arkeologisk 

undersökning av RAÄ 75, Markaryds socken, Småland. Smålands museum 


98

Inledning 

Följande är en kortfattad genomgång av ortnamn som på 

något sätt anknyter till äldre tiders järnhantering. Undersökningsområdet 

är Skåne. 

Förhoppningen är att ortnamnsmaterialet kan ge nya 

infallsvinklar åt den landskapshistoriskt inriktade forskning 

om äldre järnhantering som annars framförallt har sina företrädare 

inom ämnena historia och arkeologi. 

I artikeln söks svar på i vilken grad den protoindustriella 

och tidigindustriella järnhanteringen kommer till uttryck i 

det skånska ortnamnsmaterialet. Vilka namn kan man finna 

som anknyter till järnhantering? Vilka språkliga eller andra 

problem är behäftade med detta namnmaterial? 

Källmaterialet består av Dialekt- och ortnamnsarkivet i 

Lunds samlingar av skånska ortnamn. I synnerhet uppehåller 

jag mig vid de så kallade ickebebyggelsenamnen; de namn 

som inte betecknar bebyggelser – alltså istället namn på åkrar, 

ängar, vattendrag, höjder, stenblock m.m. Även namn på 

bebyggelser beaktas, men här är genomgången mindre täckande. 

De använda ortnamnsbeläggen är, närmare bestämt, 

hämtade dels från ett digitalt register över Skånes bebyggelsenamn, 

där alla uppgifter från kartotekskorten på DAL finns 

på bild och för övrigt också är sökbara via Institutet för språk 

och folkminnens hemsida. Dessutom, och huvudsakligen, 

har jag använt ett register över enbart Skånes ickebebyggelsenamn. 

Detta register bygger också på DALs kartotek, 

men innehåller bara ortnamn i uppslagsform med angivelse 

av socken och härad. Här är också kartotekets olika belägg 

(med skiftande språkform) på samma namn bortsorterade; 

endast stickord finns, vilket innebär att en ”träff” som regel 

Järnets ortnamn i Skåne 

Ola Svensson 

motsvarar endast ett namn. Däremot kan en lokal många 

gånger manifesteras av ett flertal sekundära namn av typen 

Järnbäcksåkerlöten (primärt namn – Järnbäcken). 

Namnen redovisas nedan uppdelade i kategorier – anläggningar, 

yrkesmän, lämningar och förutsättningar. Givetvis 

kan det vara svårt eller omöjligt i det enskilda fallet att veta 

om ett namn hänför sig till en anläggning eller till lämningarna 

av en sådan, varför kategoritillhörigheten inte får ses som 

ovedersäglig eller bindande. 

Hänvisningar till bestämda ortnamnsbelägg gäller, om 

inget annat framgår, det äldsta kända belägget. 

Tidigare insatser 

Området kan inte sägas vara utforskat i särskilt hög grad, i 

varje fall inte vad beträffar landets södra delar, och här kommer 

inte heller att ges någon komplett bild av det som faktiskt 

har gjorts. Men något ska i alla fall nämnas för den som till 

äventyrs vill läsa mer: Harry Ståhl har i sin omfattande utgivning 

av ortnamnsböcker ofta behandlat namn relaterade 

till järnframställning och järnproduktion; man kan nämna 

”Ortnamnen i Kopparbergslagen” (1960) samt de mer sammanfattande 

”Ortnamn i Dalarna” (1982) och ”Ortnamn i 

Västmanland” (1985). I samma serie som de sistnämnda finns 

Erland Rosells ”Ortnamn i Värmland”. Rosell är dessutom 

författare till ”Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv” 

(1981). Uppgifterna i dessa böcker bygger i huvudsak på de 

mer omfattande delarna om Värmland i serien ”Sveriges ortnamn”. 

Karin Calissendorf har skrivit ett antal texter explicit 

om språkmaterial i anslutning till järnhantering, publicerade 

genom Jernkontoret, till exempel ”Myrjärnsbränning i Jämt- 

99

lands län belyst av ortnamn” (1977) och ”Äldre uppgifter om 

svenskt järn” (1985). Katharina Leibring har skrivit en artikel 

om bruksnamn i Värmland (2006), Staffan Nyström en om 

namn på schakt och gångar i gruvor (2002). En artikel med 

skånsk relevans är Göran Hallbergs från 2006 om namn kring 

Alunbruket i Andrarum. 

Järnhanteringsord 

Inom järnhanteringen har förstås alltid en mängd mer eller 

mindre allmänna och specialiserade ord förekommit för att 

beteckna till exempel metoder, redskap och funktioner. Sådana 

ord har tidigt visats intresse. Sven Rinman utkom 1788- 

1789 med det välkända, synnerligen gedigna, tvåbandsverket 

”Bergwerks Lexicon”. I förordet antyds att förteckningar över 

järnhanteringstermer kan vara en äldre genre; åtminstone en 

äldre förlaga, upptecknad av en bergmästare Bellander i Sala 

och inlämnad till Jernkontoret, har använts av Rinman. Rinmans 

syfte är att underlätta vidmakthållandet av en hög bergsteknisk 

kompetens varvid kunskaper i det speciella ”bergsmannaspråket” 

insiktsfullt tillskrivs en central betydelse. 

Vid Institutet för språk och folkminnens arkiv i Uppsala 

förvaras ett kartotek över svenska bergverkstermer excerperade 

från både tryckt och handskrivet material, från medeltiden 

och framåt, som upprättades 1927-30 av Erik Holmquist. 

Samlingen har också utökats av andra och innehåller cirka 

5000 blad. Ett urval ord ur denna samling har publicerats1985 

av Karin Calissendorff (1985, se ovan). 

För var och en som bläddrar i Rinmans böcker eller Holmquists 

register torde det stå klart att de lexikala möjligheterna 

för bildning av ortnamn med ord som har anknytning till 

järnhantering är enorma. Därmed kan man dock inte sluta 

sig till att alla delar av denna ordskatt verkligen har använts 

vid namngivning av orter. I själva verket har antagligen en 

mycket liten del av järnhanteringens speciella ordförråd resulterat 

i ortnamn. Det bör dock betonas att möjligheterna att 

se ord med järnhanteringsanknytning i ortnamn inte alltid 

har beaktats. Ortnamnsforskningen måste i sina resonemang 

100 

hålla sig till det mest sannolika utifrån vad som anses vara 

känt sedan tidigare. Något annat kan inte begäras, men en 

negativ konsekvens blir att vanliga namn dominerar över 

ovanliga i tolkningarna – i högre grad än vad som hade varit 

fallet om man verkligen var helt säker på hur alla namn skulle 

tolkas. Landskapet fylls på detta sätt av normalitet och det 

udda försvinner. Detta är värt att hålla i huvudet för en järnhanteringsintresserad 

landskapshistoriker. 

Sven Rinmans böcker och Holmquists register kan vara 

en onomastisk inspirationskälla, i synnerhet om man rör sig 

i geografiska områden där järnhantering under någon period 

har varit ett tydligt inslag. Att ”bergsmansspråket” ska användas 

med försiktighet och med språkhistoriska överväganden 

vid ortnamnstolkning är självklart. 

Anläggningar 

Hytta 

85 belägg på namn innehållande hytta finns i DALs register 

över ickebebyggelsenamn, dessutom ytterligare några tiotal på 

hutta, hydda etc. Dessa namn har en tydlig tyngdpunkt i Norra 

Åsbo och Västra Göinge härader. Ordet hytta är komplicerat i 

skånska ortnamnssammanhang eftersom det är svårt att hålla 

isär från skånskt hudda/hydda ’skjul, mindre (sämre) byggnad’ 

med specialbetydelser som ’redskapsskjul’, ’backstuga’, ’överbyggnad 

på sättugn’, ’häkte’ m.m. Lokala namn innehållande 

hudda/hydda kan ha skrivspråknormerats till hytta, exempelvis 

av utifrån kommande lantmätare – ett liknande öde har drabbat 

mängder av skånska ickebebyggelsenamn. Vidare finns indikationer 

på att lånordet hytta ’järnproduktionsanläggning’ 

har varit svårbegripligt lokalt. Den från medeltiden belagda 

Järnhyttan i Stidsvig, Ö. Ljungby socken, N. Åsbo härad har 

efterhand kommit att istället kallas Järnhyltan, vilket också 

kommer till uttryck i namnen Järnhylte skog i Örkelljunga och 

Östra Ljungby socknar, N. Åsbo härad (LR Hbg, 1623 resp. 

1625) samt Järnhylte mark, Östra Ljungby sn, N. Åsbo härad 

(LR Hbg, 1623) (Svensson 2000:107f).

Nämnas bör också ett verb hytta/hydda ’ställa i ordning, 

förbättra, rengöra’ m.m. som inte kan uteslutas i skånska ortnamnssammanhang. 

Den mycket tydliga tyngdpunkten för namnen på hytta till 

N. Åsbo och V. Göinge härader kan problematiseras. Å ena 

sidan överensstämmer namnens utbredning väl med det mest 

intensiva järnproduktionsområdet under senmedeltiden och 

fram till mitten av 1600-talet. Å andra sidan kan man tänka 

sig att även andra betydelser av hytta/hydda/hudda än ’järnproduktionsanläggning’ 

är av särskilt hög relevans i just detta 

område – väl i så fall framförallt ’backstuga’ samt eventuellt 

’torvlada’ (jfr en mängd hytt-namn som innehåller kärr, mosse 

etc). Kanske är de sistnämnda betydelserna de viktigaste faktorerna 

för att förklara hytt-namnens nordliga tyngdpunkt. 

Hammare 

Sökning på hammar ger 261 träffar i DALs register över 

skånska ickebebyggelsenamn. Det torde i princip uteslutande 

röra sig om namn innehållande dialektordet hammar 

i betydelserna ’sand/grushöjd’, eller ’sand/grusudde’. Betydelsen 

’hammarsmedja’ finns dock i Hammarmölle damm (T 

3DSV), Brönnestads socken, Västra Göinge härad, möjligen 

också i Hammarrännorna (Hammaren renorne Lmh Akt 29, 

1809) Röinge, Stoby socken, Västra Göinge härad samt Hammarbäck 

(Lmh 21, 1794), Osby och Loshults socknar, Västra 

Göinge. 1 Men förutom i fallet Hammarmölle damm måste 

alltså starka utomspråkliga skäl kunna påvisas för att andra 

förklaringar än det sedvanliga ’grusbacke’ o dyl. ska kunna 

ansättas. Bland bebyggelsenamnen finns ett Hammarsmedjan 

i Kviinge socken, wV Göinge härad (1712, Jb) samt Hammarmöllan 

i Brönnestads socken, V. Göinge härad (Hammermöllen, 

Brönnestads dopbok 1649, korresp. DAL 20/4 

1966), Hörja socken, V. Göinge härad (Hamer Møllen, 1611, 

LR Hörja län 1608-38) och i Helsingborgs landsförsamling 

(Hammermøllen, 1622, KB 363). 

1 Det sistnämnda tolkas dock annorlunda, som ’stenig backe’, av Kousgaard 

Sørensen i Danske sø- og ånavne (1978, del 3, s. 27). 

Mölla 

Av de ca 4200 belägg på namn med mölla som finns i DALs 

naturnamnsregister kan endast det redan nämnda Hammarmölle 

damm i Brönnestad, V. Göinge härad på rent språkliga 

grunder anses ha att göra med järnhantering. Det finns emellertid 

anledning att påminna om att ordet mölla/mölna har 

kunnat beteckna vattenhjulsdriven verksamhet i allmänhet, 

d.v.s. såväl malning av mjöl som till exempel sågning av timmer 

och drivande av bälgar till järnugnar. Åtminstone vad 

gäller Skåne är det sannolikt att termen mölla/mölna varit 

knuten till och inkommit med hjulkvarnen (Wadström 1952 

I:109). Tidiga belägg runtom i Nordeuropa på anläggningar 

för järntillverkning som har betecknats med ord och namn 

motsvarande svenskans mölla, till exempel i Domesday book 

(Björkenstam 1990:38), antyder att ’vattenhjulsdrivet verk 

för järnframställning’ kan ha varit en aktuell specialbetydelse 

redan då termen mölla/mölna lånades in, närmast från engelskan 

och lågtyskan. 

Ett sorts motsatsförhållande fanns under medeltiden 

mellan vattenhjulsanläggningarna och skvaltkvarnarna, vilket 

också avspeglas i termerna för dem. Vattenhjulen – möllorna 

– förknippades främst med samhällets elit – kungen, biskoparna, 

klostren, adeln. Att ordet mölla endast i Skåne har fått 

ett folkligt genomslag och blivit det gängse ordet för ’kvarn’ 

kan kanske förklaras av att vattenhjulsdrivna anläggningar 

här infördes i så stort antal och att bönderna i så hög grad var 

hänvisade till att använda dem att mölla kom att dominera 

både som företeelse och term över det äldre inhemska kvarn 

(Wadström, 1952 I:110f). 

Ett för Skånskt vidkommande näraliggande exempel på 

att ordet mölla i betydelsen ’vattenhjulsdriven produktionsanläggning’ 

har förknippats med järntillverkning är det halländska 

ortnamnet Järnmölle (Jernmølne, efter 1216, avskr. ca 

1440, DD I:5 nr 99; Hørby & Olsen 2004:23ff). Antagligen 

finns fler ortnamn där ordet mölla har avsett en vattenhjulsanläggning 

som har drivit bälgar, hammare o.s.v. vid järntillverkning. 

Mölletofta (Östra Ljungby socken, N. Åsbo härad) 

101

kan vara ett exempel på detta. Alldeles invid Mölletofta, vid 

Stidsvig, och in på Mölletoftas marker, finns lämningarna av 

ett järnbruk, historiskt välbelagt igenom hela 1500-talet och 

kol 14-daterat tillbaka till 1300-talets början. I närområdet 

finns också nedslag av förhistorisk järntillverkning, bland 

annat en järnkniv av förmodad lokal produktion från slutet 

av bronsåldern (Svensson 2000:105ff). 

Bruk 

I Skåne finns en mängd bebyggelsenamn på bruk. Äldst belagt 

är Teglbruket år 1632, Båstads socken, Bjäre häradd. (Bjäreb. 

1967:46). Fram till år 1900 finns namn där bruk är sammansatt 

med, i kronologisk ordning efter äldsta belägg: tegel, glas, 

kalk, alun, krut, porslin, kalcinering, papper, pottaska, socker, 

såpa, aska och cement. Något känt bebyggelsenamn på järnbruk 

är inte belagt hos DAL, men kan spåras via naturnamnen: 

I Lergravstorpet, Röke socken, V. Göinge härad, finns 

sålunda ett Järnbruksbacken samt Lilla Järnbruksbacken (Lmh. 

Akt 5, 1817) och i samma källa ett Järnbrukskärret. Sistnämnda 

namn finns också i Örkeneds socken, Ö. Göinge härad (Lmh. 

Akt 34, 1817). 

Verk 

Verk i betydelsen ’det som är uppfört el. uppsatt; byggnad, 

bygge; ställning; anstalt, anordning’ (se Söderwall, rubr. virke) 

kan med olika specialiserade betydelser förekomma i ortnamn. 

Betydelsen ’industriell produktionsanläggning’ förekommer 

i en mängd skånska ortnamn, inte minst sådana som kan 

förknippas med Alunbruket i Andrarum ca 1637-1912 (Ejder 

1958; Hallberg 2006:27ff). Några äldre skånska ortnamn där 

verk kan förmodas syfta på en järnproduktionsanläggning 

har jag dock inte funnit. Den fornsvenska/forndanska motsvarigheten 

till verk, virke, antas inom dansk ortnamnsforskning 

ofta ha betydelsen befästningsanläggning (se SOL – art. 

virke), i analogi med väl framför allt det kända Danavirke. I 

det här sammanhanget kan det dock förtjänas att påminna 

om att virke skulle kunna beteckna även andra typer av an- 

102 

läggningar. Ett exempel på detta är det alldeles i närheten av 

ovannämnda Järnmölle belägna Järnvirke (Syndre jernwirke, 

efter 1216, avskr ca 1440, DD I:5 s. 146) där namnet av allt 

att döma syftar på någon form av järnproduktionsanläggning 

(Ståhl 1980, SOH II:288). 

Bläst, bläs- 

Blästerfallet (OHÅ 1975:113) i Osby socken, Östra Göinge härad 

samt bebyggelsenamnet Järnbläst, Örkelljunga socken, N. 

Åsbo härad (Jernnblest 1584, HL) syns vara de enda i nuläget 

kända skånska ortnamn som med större säkerhet kan sägas 

innehålla bläster ’smältugn för järntillverkning’. Ett sjuttiotal 

namn som innehåller roten i blåsa finns i DALs register över 

ickebebyggelsenamn. Det handlar företrädesvis om öppna 

platser; mossar, kullar, fält och backar. Rimligen bör dessa 

namn tolkas som betecknande blåsiga platser. Så har också 

Skånes fyra ortnamn Bläsinge (samtliga är bebyggelsenamn) 

– i Norra Åsbo, Ö. Ljungby (Blesinge 1584 HL), Luggude 

(Blesinge 1584 HL), Bjäre (Bläsinge 1858 Lmh Akt 11) samt 

Norra Åsbo, Färingtofta (Bläsinge 1967, muntl.) – tolkats 

(Lundbladh under tryckning; Ejder & Ringdahl & Hallberg 

2003; Pamp 1964; DALs ortnamnsregister – Benson 1967; jfr 

också Vikstrand 2007:37). 

Området kring Bläsinge i Ö. Ljungby socken framstår 

på flera sätt som särskilt intressant vad gäller den tidiga järnproduktionen. 

Här ligger den rika mycket tidigt ianspråktagna 

slättbygden direkt intill de skogsområden där de största 

naturliga järnförekomsterna finns och i vilka den från historisk 

tid kända järnhanteringen har varit som mest intensiv. 

Det är också i detta område, endast några kilometer från 

Bläsinge, som landets äldsta kända förmodat lokalt producerade 

järnföremål har upphittats, en liten (ovan under mölla 

nämnd) järndolk från bronsåldern som blev funnen i en 

gravhög i Gråmanstorp. Området runt Bläsinge och grannbyn 

Gråmanstorp kan dessutom ses som en centralbygd inom 

Norra Åsbo härad; både norr och söder om Bläsinge finns till 

exempel indikationer på rättslig centralitet i form av namn

på ting (Lundbladh, under produktion). Att centraliteten på 

något sätt sträcker sig längre tillbaks än medeltiden måste, 

med tanke på det naturgeografiska läget och en allmänt rik 

fornlämningssituation, ses som en möjlighet. 

Mot bakgrund av ovanstående kan frågan väckas ifall ortnamnet 

Bläsinge i Östra Ljungby socken kan ha en annan 

betydelse än ’blåsig plats’. En avvikande tolkning av Bläsinge 

vore att i namnet istället se ett ’Bläsingarnas’ d.v.s. ’området 

tillhörande Bläsingarna’. *Bläsingar skulle då vara ’blåsare’ 

med innebörden ’de som hanterar blästerugnar’, ’de som 

tillverkar järn’. Själva blåsandet – arbetet med införseln av 

syre – är den mest krävande delen av järnproduktionen och 

mycket karaktäristisk för densamma, vilket också manifesteras 

i namnet på produktionsanläggningen – bläster. Att blåsandet 

skulle kunna ge namn åt dem som förknippas med hanteringen 

verkar inte långsökt. Personbetecknande -ing-avledningar 

bildade till verb förekommer, om än sparsamt, i de nordiska 

fornspråken (Olson 1916:34ff). Något ord bläsing är dock inte 

belagt. Att ett sådant ord i plural skulle resultera i ett ortnamn 

Bläsinge strider dessutom med den gängse uppfattningen att 

de allra flesta (”äkta”) -inge-namnen är inbyggarbeteckningar 

bildade till formationer i terrängen – bäckar, höjder, uddar 

etc. – eller namn på sådana (se SOL:150f). 

Ytterligare en möjlighet är att hålla sig till den vanliga 

uppfattningen att Bläsinge är ett ”oäkta” -inge-namn, dvs. ett 

ursprungligt Bläsing som har försetts med ett -e i analogi med 

namn på -inge, men att istället för ’blåsig plats’ se en betydelse 

’blåsplats’, ’plats där man blåser’, syftande på hantering 

av blästerugnar. Men även här saknas kända paralleller och 

som tolkning av Bläsinge i Östra Ljungby socken måste ’den 

blåsiga platsen’ föredras. 2 

2 De svenska namnen på -inge har sedan Carl Ivar Ståhles ”Studier över de 

svenska ortnamnen på -inge” 1946 ofta tolkats som inbyggarnamn, d.v.s. 

ortnamn innehållande namnet på någon stam eller folkgrupp. Det har 

antagits att den aktuella folkgruppens namn sedan genom att förses med 

en ändelse som uttrycker tillhörighet och som efter hand slipats ner till -e 

i -inge har kommit att beteckna området som bebos av eller på annat sätt 

Ugn 

Cirka 230 ickebebyggelsenamn som innehåller ugn finns belagda 

hos DAL. Här finns tegelugnar, askugnar (för pottasketillverkning), 

bakugnar, limugnar (för kalkbränning), en tougn 

och flera brötugnar (för torkning av to ’lin’), sillugnar (för 

torkning/rökning av sill), en syareugn (för salpetersjudning), 

en välugn (kanske en mila för bränning av pottaska) samt en 

mängd pottugnar (pottugn betyder normalt ’kakelugn’, men 

skulle kanske också kunna ha att göra med pottaskebränning 

eller en pottmakares ’krukmakares’ verksamhet. I många namn 

som innehåller ugn är ugnstypen inte närmare preciserad. Några 

ugnar som utifrån språkliga kriterier kan sättas i samband 

med järntillverkning har jag inte funnit. Att ordet ugn har 

använts om ’smältugn’, ’smidesugn’ o.s.v. i fornsvenskan är helt 

klart (se Söderwall, art. ughn) och det kan inte uteslutas att 

ugn i någon betydelse som har med järnhantering att göra förekommer 

i de skånska ortnamnen. Men här måste alltså starka 

utomspråkliga skäl för sådan tolkning kunna komma ifråga. 

Yrkesmän 

Smed (och smedja) 

Ungefär 1600 belägg på namn som innehåller smed eller smedja 

finns hos DAL. Att säga hur stor del av dessa som har att göra 

med framställning av järn är dessvärre omöjligt. Olika typer av 

smeder och smedjor har funnits i stort sett överallt i det gamla 

bondesamhället. Det är tydligt att en mycket högre andel namn 

innehållande smed finns i de områden i Skåne, främst Norra 

Åsbo och Göinge, där järn har tillverkats. Men då samma områden 

förmodligen också har haft en högre andel smeder som 

har bearbetat färdigproducerat järn och stål (jfr t.ex. de väl- 

förknippas med den aktuella folkgruppen. Detta från svensk utgångspunkt 

traditionella sätt att se på inge-namnen har de senaste åren diskuterats livligt 

utifrån den hårda kritik som har framförts av Bent Jørgensen (Jørgensen 

2004:95ff; Andersson 2006:5ff). Jørgensen menar bland annat att om -ingenamnen 

vore inbyggarnamn från äldre järnåldern skulle man förväntat sig 

fler namn som innehåller adjektiv – företrädesvis självförhärligande sådana 

– och färre som är bildade till redan befintliga ortnamn. 

103

kända Göingebössorna), liksom för övrigt hantverkare som har 

ägnat sig åt mässingsgjutning, kopparflickning m.m., än andra 

delar av landskapet, är det svårt att utifrån detta säga något om 

smed-namnens relation till järnframställningen. 

Möjligen kan sammansättningen järnsmed vara av intresse. 

Idag används järnsmed mest som ett slags förtydligande i 

motsats till silversmed, guldsmed etc. Kanske kan man tänka 

sig att det tidigare har kunnat användas om dem som producerar 

själva metallen, i motsats till de smeder som producerar 

föremål. Namn på järnsmed finns enbart i Norra Åsbo härad, 

m.a.o. i det område där slagghögarna ligger tätast (Ödman 

1999:9). Kanske kan ett samband finnas mellan slaggförekomster 

och namn på järnsmed så till vida att järnsmed-namnen 

manifesterar sägner och traditioner som har förklarat slaggvarpen. 

Ett fantasieggande järnsmed-namn är Tika järnsmedja 

(Stjärneholm 1:3, Skånes Fagerhults socken, Norra Åsbo 

härad, ES 3D 9a). Tika är fömodligen genitiv av mansnamnet 

Tyge/Tyke. Detta har förekommit sparsamt under äldre historisk 

tid i norra Skåne (se HL). En känd bärare av namnet 

är astronomen m.m. Tyko Brahe som innehade gods i Skåne 

under 1500-talet (Norlind 1970:240ff; HL s. 156ff). 

Andra namn på järnsmed finns i Rya socken, (Jernsmedie 

kerret, Wadmans karta över Rya 1728, Lmh. Akt 11), i 

Tåssjö sn (Rävakärr Lmh. Akt 33 1846), och i Örkelljunga 

socken (Jernsmedesåkern Lmh. Akt 95, 1835). I Örahuset, 

Oderljunga socken finns inte mindre än 11 namn på järnsmed 

(varav 6 st. ”primära”) (Lmh. Akt 31, 1846), säkerligen syftande 

på samma smed eller smedja. 

Mästare 

Namn innehållande mästare finns det 94 av på DAL. Bland 

glasmästare, ryttmästare, skolmästare, borgmästare, jägmästare, 

trädgårdsmästare, badmästare och brunnsmästare finns 

också elva stycken opreciserade mästare, samtliga i Skånes 

nordliga delar, nämligen Mästers täppa i Olastorp, Osby socken, 

Ö. Göinge härad (muntl. 1930), Mästerskärret, Mästers 

backe samt Mästers hälla i Möllarp och Tullstorp, Vankiva 

104 

socken, V. Göinge härad (Lmh. Akt 27 och 41, 1831 och 1853), 

Mästers sten i Vinslövs utmark, Vinslövs socken, V. Göinge 

härad (Lmh. Akt 8, 1754), Mästers damm i Snäckestad, Vånga 

socken, Villands härad (Lmh. Akt 52, 1822), Mästers åker i 

Slättaröds torp, Västra Karups socken, Bjäre härad (Lmh. 

Akt 12, 1820), Mästers fiske samt Mästers knuta i Åhus socken 

Villands härad (muntl. 1933 och 1965) och slutligen Mästers 

ränna, Mästers södra mad samt Mästers äng i Stidsvig, Östra 

Ljungby socken, N. Åsbo härad (Lmh. Akt 21, 1824-26). 

Namnen från Östra Ljungby socken förekommer alla i 

direkt anslutning till Stidsvig/Kopparmöllan. Kopparmöllan 

har tidigare benämnts Järnhyttan och bland annat varit 

ett järnbruk under den danska kronan, av ansenlig betydelse 

under 1500-talets tidigare del. Namnen på mäster kan med 

största sannolikhet sättas i samband med de smeder med mästartitel 

som har innehaft hyttan i äldre tid. Ett antal sådana 

mästare finns omnämnda i handlingar från 1500-talet (Svensson 

2000:105ff ). 

Namnen på mäster från Åhus kan förstås handla om vilken 

sorts mästare som helst; Åhus var en stad fram till 1617. Vad 

gäller beläggen från Vankiva bör de sannolikt ses i sammanhang 

med bebyggelsenamnet Mästerstorp i Tullstorp, Vankiva 

socken, V. Göinge härad (Lmh. Akt 41, 1853). Förledens syftning 

är oklar. I Skånes ortnamn (Ringdahl under tryckning) 

föreslås ’lärare’, dock utan kända faktiska omständigheter som 

pekar ut någon särskild betydelse. En annan, förr vanlig, betydelse 

av mästare är ’bödel’, ’rackare’. 

Kolare 

En mängd namn, både bebyggelsenamn och naturnamn, som 

innehåller yrkesbeteckningen kolare finns i Skåne. Förmodligen 

har några av dem att göra med produktion av träkol i 

anslutning till järntillverkning. Särskilt sannolikt är detta vad 

gäller bebyggelsenamnet Kolarehusen (Kullerhussenne, 1591 JB 

Hels. län) som betecknar en liten by alldeles inpå knuten till 

tidigare nämnda Järnhyttan i Helsingborgs län, Ö. Ljungby 

socken, Norra Åsbo härad.

Lämningar 

Sinder 

Ordet, som finns i likartade former i alla de germanska språken, 

är av omtvistat ursprung. I äldre språkbruk är det ett 

gängse ord för ’slagg’ (se SAOB, sinder). I Skåne förekommer 

de från ett dialektologiskt perspektiv förväntade formerna sinner 

och singer. Sex lokaler med namn på sinder finns i DALs 

register: Sinnerbacken/Singerbacken i Porkenahult, Skånes Fagerhults 

socken, N. Åsbo härad (ES 4D Oa), Sinnerbacken i 

Traneboda, Örkeneds socken, Ö. Göinge härad (Lmh. Akt 

90, 1848), Sinnerbron mellan Hismossa och Strandböke, Hörja 

socken, V. Göinge härad (Lmh. Akt 2, 1762), Sinnerhögen i Ö. 

Kulhult, Osby socken, Ö. Göinge härad (Lmh. Akt 39, 1801), 

Singerhögsbacken i Stora Bjelkabygget, Örkelljunga socken, N. 

Åsbo härad (Lmh. Akt 134, 1857), Singerhöj i Amnabygget, 

Oderljunga socken, N. Åbo härad (muntl. 1938). 

Slagg 

Ordet slagg verkar inte förekomma i skånska ortnamn. 

Förutsättningar 

Malm 

Stora mängder namn innehållande malm finns i Skåne, med 

en klar övervikt på landskapets norra delar. Vid en ytlig 

granskning ser tyngdpunkten ut att korrespondera väl med 

de områden där förekomsten av järn är som rikast i naturen, 

d.v.s. huvudsakligen N. Åsbo och de båda Göingehäraderna. 

Man måste dock komma ihåg att malm inte nödvändigtvis 

har med järn att göra. Ordet är en avledning till roten i verbet 

mala och malm kan stå för diverse malda substanser. En 

vanlig betydelse i ortnamnssammanhang är ’grusig/sandig 

mark’, som exempelvis i namnet Malmö. I Gärds härad i 

Östra Skåne, där ordet förekommer i en hel del naturnamn, 

och där sandflykten har kommit att karaktärisera landskapet, 

kan man till exempel ana en betydelse ’sanddyn’. 

De flesta av de namn som innehåller malm i betydelsen 

’järnhaltig mark/järnhaltigt vatten’ säger nog i och för 

sig inte så mycket om järnhanteringen, mer än möjligen 

mycket indirekt. Men det finns också några namn på malm 

som mer tydligt kan förbindas med järnutvinning. Dessa är 

framför allt: Malmgravshålan i Hamsarp, Osby socken, Ö. 

Göinge härad (Lmh. Akt 47, 1811) samt Malmtäktsängarna 

i Svanshals, i samma socken och härad (Lmh. Akt 7, 1697). 

Förutom dessa är det naturligtvis inte helt avlägset att tänka 

sig att namn som innehåller malm tillsammans med kärr, 

sjö eller mosse betecknar lokaler där myrmalm har kunnat 

utvinnas. Namn på malmkärr finns i Vittsjö och Vankiva i 

V. Göinge, Osby i Ö. Göinge samt Skånes Fagerhult, Tåssjö 

och Örkelljunga i Norra Åsbo. Malmsjö förekommer i Vittsjö 

och Verums socknar i Västra Göinge. Ett namn på myrmalm 

finns i Oderljunga socken i N. Åsbo. 

Röd 

Färgbeteckningen röd kan förekomma i ortnamn som beskriver 

mark eller vatten med hög järnhalt. I Skåne finns knappt 

tusen naturnamn som börjar på röd belagda hos DAL. En 

hel del av dem är namn på bäckar, mossar och dylikt, och 

kan säkert sättas samman med naturliga järnförekomster. En 

besvärlighet är dock att färgordet sammanfaller med det i 

Skåne mycket vanliga ortnamnselementet röd ’röjning’. Röd 

’röjning utgör oftast efterled i sammansatta i ortnamn, men 

kan förekomma även som förled, vilket gör namn som Rödåker 

svårtolkade. Att namn som börjar på röd har en potential 

att kunna säga något om förekomsten av och kännedomen 

om järnförekomster i naturen är emellertid klart. 

Järn 

Cirka 150 namn innehållande järn finns i DALs ickebebyggelsenamnsregister 

– järnväg/bana frånräknade. De vanligaste 

sammansättningarna är järnåker och järnäng samt järnhatt. 

Dessa förekommer i stor mängd, väl spridda runt om i landskapet. 

Den till synes godtyckliga spridningen talar för att 

vi i dessa namn inte ska se spår av järnproduktion. Kanske 

ska istället namnen med sammansättningarna järnäng och 

105

järnåker ses i ljuset av det ibland de skånska naturnamnen 

relativt vanliga namnet Pannejärnet. Pannejärnet ’stekpannan’ 

ser ut att beteckna företrädesvis åkrar – sannolikt är det en 

platt och/eller rund form som åsyftas. Möjligen ska också järn 

i de många namnen på järnåker/järnäng förstås i den vanliga 

betydelsen ’stekpanna’. Vad gäller järnhatt-namnen brukar de 

tolkas som syftande på formlikhet med järnhatt ’hjälm’. 

I övrigt kan samma resonemang som ovan har brukats 

angående namnen på malm användas även om järn-namnen: 

De vittnar mestadels inte direkt om järnhantering, men kan 

ge en bild av var man har varit medveten om att järn fanns. 

I ett fåtal fall vittnar de mer direkt om järnfänge, såsom i 

Järngravskärret i Flyeboda, Örkeneds sn, Ö. Göinge hd (Lmh. 

Akt 87, 1846) och i Järnlösamossen, Össjö sn, N. Åsbo hd 

(SR 1812-20). Detta namn är äldst belagt som namnet på ett 

gränsmärke i Norra Åsbo härad i Palteboken 1514 (s.74). 

Behov av namn 

Man kan fråga sig vilka behov av ortnamn som har funnits i 

anslutning till järnproduktionen. Anläggningarna i sin helhet 

bör ha haft namn, i alla fall om vi talar om permanenta aktiviteter 

av någorlunda betydande omfattning. Dessa namn kan i 

många fall ha varit tidigare existerande bebyggelsenamn med 

tillägg på mölla, hytta, verk i ett tidigt skede och senare till 

exempel bruk och fors. Anläggningarna kan också ha fått helt 

nya namn. Dessa kan ha varit spontant bildade från början 

appellativa bildningar som möllan och hyttan, men också 

av någon vid något tillfälle givna namn som Fredriksfors etc. 

Katharina Leibring har i sin artikel om namn på bruk i Värmland 

gått igenom en mängd namn på bruksorter och kunnat 

konstatera hur dessa har varierat i tid och rum (2006:75ff). 

Förutom i fråga om själva anläggningarna i sin helhet kan 

man förmoda att namn har behövts till en mängd mindre 

delar av eller lokaler med anknytning till produktionen. 

Sådana namn har helt enkelt sin grund i den kommunikation 

som har behövts för att få arbetet med järnhanteringen att 

fungera enkelt och utan missförstånd. Vid större anläggningar 

106 

kan ett sådant kommunikationsbehov ha resulterat i en centralt 

styrd namngivning eller etablering av namn. För Skånes 

del kan en sådan ”officiell” namnflora ha funnits kring de 

största, mest industriella miljöerna, till exempel Alunbruket 

i Andrarum, Pappersbruket i Klippan samt eventuellt kring 

kol- och lerbrytningen i landskapets västra delar. 

Vad gäller järnhanteringen däremot har de skånska produktionsplatserna 

förmodligen inte varit av en sådan storlek, 

rent fysiskt eller i fråga om antalet människor som arbetade 

här, att en sådan styrd namngivning kan förväntas. Snarare 

har det handlat om tämligen spontana namnbildningar som 

av praktiska skäl har permanentats ibland just de människor 

som har behövt dem, d.v.s. de som arbetat med järnet. När de 

sociala sammanhangen har upplösts eller ändrat karaktär, till 

exempel genom att personal har kommit och gått, kan också 

namnen ha förändrats, bytts ut eller försvunnit. Sällan eller 

aldrig har dessa namn nedtecknats i skrift under medeltiden 

(och givetvis inte heller innan dess), vilket också har bidragit 

till att de har varit betydligt mer instabila än andra kategorier 

av namn. 

De delar av en järnhanteringsverksamhet som, ifall det 

har funnits mer än en av sitt slag vid samma produktionsort, 

har behövt namn är till exempel vattenrännor, dämmen, vattenhjul, 

ugnar, hammare, råvarutag, byggnader såsom förråd 

eller bostäder samt vägar och stigar. 

Namnen i anslutning till järnproduktionen kan ha givits 

och använts vid järnhanteringen och således vara direkta vittnesbörd 

om densamma, men man kan också tala om namn 

som indirekt speglar järnhanteringen – det kan röra sig om 

namn på olika typer av lämningar, till exempel slagghögar 

eller namn på lokaler där järnmalm, till exempel i form av 

myrmalm, har kunnat tas tillvara. De olika behov som har 

genererat namn i anslutning till järnproduktionen motsvarar, 

tror jag, relativt väl den indelning enligt vilken namnen 

redovisas ovan: anläggningar, yrkesmän, lämningar och naturförutsättningar. 

I den här artikeln har inget större arbete lagts på att relate-

a alla redovisade namn till bestämda historiskt belagda järnproduktionslokaler 

eller till bestämda fornlämningar, det får 

vara en senare uppgift. En intressant fråga blir då varför det 

finns många ”järnnamn” av olika slag kring vissa anläggningar 

medan andra är helt osynliga från ett ortnamnsperspektiv. 

Kan detta relateras till anläggningarnas storlek, ålder, livslängd, 

teknologi, bevarandegrad, typ av ägande, eller någon 

annan faktor? Eller förekommer namnmaterialets vittnesbörd 

helt slumpvis? 

Avslutning 

Inledningsvis antyddes att ortnamnsforskarens ofrånkomliga 

lott är att hålla sig till det normala, det som man tror är känt. 

Så måste det vara; samma princip efterlevs förstås på ett eller 

annat sätt inom all verksamhet där man vill sträva efter 

vetenskaplighet. Vad som kan göras är att försöka utvidga 

normen. Detta måste ske genom relativt heltäckande studier 

av relativt stora ortnamnsmaterial. Då går det att, under lyckliga 

omständigheter, visa på fler aspekter av tillvaron, speglade 

genom ortnamnen, än topografi, jordmån, växtlighet och annan, 

för ett visst geografiskt område etablerad, normalitet. 3 

Förhoppningsvis kan den här artikeln visa något om hur 

järnhanteringen kan och, vilket ju är lika viktigt, inte kan 

förväntas förekomma i åtminstone skånska och kanske även 

andra sydskandinaviska ortnamn och på så sätt i någon mån 

vidga fältet för erfarenhetsmässigt grundad förmodan. 

3 Se Löfdahl 2004:81-103 om sådan etablerad normalitet vid utgivningen 

av ”Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län”. 

107

Referenser 

Arkiv 

Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund, Institutet för språk och folkminnen 

Samlingar av skånska ortnamn: www.sofi.se (förkortas DAL) 

Kopior på mikrofilm av lärnsräkenskaper (LR) och jordeböcker (Jb) förvarade 

i Rigsarkivet, Köpenhamn och Riksarkivet, Stockholm 

Korrespondens 

Institutet för språk och folkminnen. Uppsala. 

Samling av bergverkstermer 

Lantmäteriet 

Lantmäteriakter: www.lanmateriet.se (förkortas Lmh Akt nr) 

Topografiska kartan (T) 

Ekonomiska kartan (ES) 

108 

Källor och litteratur 

Andersson, T. 2006. De germanska -ingi-namnen. Namn och bygd. Tidskrift 

för nordisk ortnamnsforskning. Nr 94. 2006. Uppsala. 

Björkenstam, N. 1990. Västeuropeisk järnframställning under medeltiden. 

Stockholm archaeological reports nr 25. Jernkontorets bergshistoriska 


Calissendorff, K. 1977. Myrjärnsbränning i Jämtlands län belyst av ortnamn. 

Jernkontorets bergshistoriska utskott. Höstmötet i Östersund 1977 Serie 

H nr 17. Jernkontoret. Stockholm. 

Calissendorff, K. 1985. Äldre uppgifter om svenskt järn. Jernkontorets bergshistoriska 

utskott. Serie H nr 37. Andra upplagan. Jernkontoret. Stockholm. 

Diplomatarium Danicum (förkortas DD). Udg. af Det danske sprog- og 

litteraturselskab. 1938-. København. 

Ejder, B. 1958. Skånes ortnamn. Serie A. Bebyggelsenamn. Del 1. Albo härad. 

Skrifter utgivna av sydsvenska ortnamnssällskapet och Landsmålsarkivet 

i Lund. Lund. 

Ejder, B., Hallberg, G. & Ringdahl, C. 2003. Skånes ortnamn. Luggude 

härad med Höganäs stad. Helsingborgs stad. Serie A. Bebyggelsenamn. Del 

12. Språk- och folkminnesinstitutet, Dialekt- och ortnamnsarkivet i 

Lund. Lund. 

Hallberg, G. 2006. Från Limonen till själva Verket. Språkliga spår av äldre 

skånsk industrihistoria. Sydsvenska ortnamnssällskapets årsskrift 2006 

(förkortas SOÅ). Lund. s. 27-42 

Helsingborgs län. Räkenskaper 1582/1583. Jordebok 1583/1584. Extraskattemantalslängd 

1584. (förkortas HL). Utg. av Ola Svensson. Skånsk senmedeltid 

och renässans. 18. Skriftserie utgiven av Vetenskapssocieteten i Lund. 

2001. Lund. 

Hørby, K. & Olsen, R. A. 2004. Landsbyen Tvååker og Sorø Klosters ejendom 

dér. Jernmøllen i Halland. Arkæologiske undersøgelser 1993-1995. 

Red. Vellev, Jens. Hikuin 31. Forlaget Hikuin. Moesgård. s. 23-36 

Jørgensen, B. 2004. Old -inge-derived names in Denmark. Place-names, 

tribal designations or both? Suffixbildungen in alten Ortsnamen. Akten 

eines internationalen Symposiums in Uppsala 14-16 Mai 2004. Hrsg. 

von Thorsten Andersson & Eva Nyman. 2004. Acta Academiæ regiae 

Gustvi Adolphi 88. Uppsala. 

Kancelliets brevebøger vedrørende Danmarks indre Forhold 1551-1658. København 

1885-1929 (förkortas KB). København. 

Kousgård Sørensen, J. 1968-1996. Danske sø og ånavne 1-8. i Navnestudier 

udgivet af Institut for Navneforskning. København.

Leibring, C. 2006. Lennartsfors, Rottneholm och Likanå. Namn på värmländska 

bruk. Namn och runor. Uppsalastudier i onomastik och runologi 

till Lennart Elmevik på 70-årsdagen 2 februari 2006. Namn och samhälle 

17. Uppsala. 

Lundbladh, C. E. Under tryckning. Skånes ortnamn. Norra Åsbo härad. Serie 

A. Bebyggelsenamn. Institutet för språk och folkminnen. Dialekt- och 

ortnamnsarkivet i Lund. 

Löfdahl, M. 2004. Serien Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län som organisation, 

forskarskola och modell. Namn och bygd. Tidskrift för nordisk 

ortnamnsforskning. Årg. 92. 2004. Uppsala. 

Norlind, W. 1970. Tycho Brahe. En levnadsteckning med nya bidrag belysande 

hans liv och verk. Skånsk senmedeltid och renässans. Skriftserie utgiven 

av Vetenskapssocieteten i Lund. 8. Lund. 

Nyström, S. 2002. Ortnamn och andra ortnamn – en djupgående undersökning. 

Eivindarmál. Heiðursrit til Eivind Weyhe á seksti ára degi hansara 

25 april 2002. Ritstjórn: Arnfinnur Johansen & al. Tórshavn. (Annales 

societatis scientiarum Færoensis. Supplementum 32.). Tórshavn. 

Olson, E. 1916. De appellativa substantivens bildning i fornsvenskan. Bidrag 

till den fornsvenska ordbildningsläran. Lund. 

Osby hembygdsförening. Årsbok. (förkortas OHÅ) Osby 1960- 

Pamp, B. 1964. Skånes ortnamn. Bjäre härad och Ängelholms stad. Serie A. 

Bebyggelsenamn. Del 3. Utgivna av Sydsvenska ortnamnssällskapet och 

Landsmålsarkivet i Lund. Lund. 

Ringdahl, C., under tryckning. Skånes ortnamn. Västra Göinge härad med 

Hässleholms stad. Serie A. Bebyggelsenamn. Institutet för språk och folkminnen. 

Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund. Lund. 

Rinman, S. 1788-1789. Bergwerks lexicon. 1-2. Stockholm. 

Rosell, E. 1981. Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv. Nationen och 

hembygden. 12. Värmlands nation. Uppsala. Karlstad. 

Rosell, E. 1984. Ortnamn i Värmland. Stockholm. 

Skånska rekognoseringskartan 1812-1820. 1986. (Förkortas SR) Efter original 

på Krigsarkivet, Stockholm. Lantmäteriet. Gävle. 

Ståhl, H. 1948-1950. Sveriges ortnamn : Ortnamnen i Hallands län. På offentligt 

uppdrag utg. av Kungl. Ortnamnskommissionen genom Jöran 

Sahlgren. Uppsala. 

Ståhl, H.1960. Ortnamnen i Kopparbergslagen. Kungl. Vitterhets-, historie- 

och antikvitetsakademiens handlingar. Filologisk-filosofiska serien, 

0083-677X ; 7 . Stockholm. 

Ståhl, H. 1982. Ortnamn i Dalarna. Stockholm. 

Ståhl, H. 1985. Ortnamn i Västmanland. Stockholm. 

Ståhle, C. I. 1946. Studier över de svenska ortnamnen på -inge : på grundval av 

undersökningar i Stockholms län. Studier till en svensk ortnamnsatlas. Del 

3. Skrifter utg. av Kungl. Gustav Adolfs akademien för folklivsforskning. 

Del 16. Uppsala. 

Svenskt ortnamnslexikon (förkortas SOL). 2003. Utarbetat inom Språk- och 

folkminnesinstitutet och Institutionen för nordiska språk vid Uppsala 

universitet. Red. Mats Wahlberg. Språk- och folkminnesinstitutet. Uppsala. 

Svensson, O. 2000. Kronans järnhytta i Skåne. I Ödman, A. (red.) Järn. 

Wittsjöskogkonferensen 1999. University of Lund Institute of Archaeology. 

Report series no. 75. Lund. 

Sveriges ortnamn. 1906-. Institutet för språk och folkminnen. Namnavdelningen 

i Uppsala, (på uppdrag av kungliga ortnamnskommitén/kommisionen). 

Uppsala. 

Söderwall, K. F. Ordbok öfver svenska medeltidsspråket. Lund 1884-1918. 

Supplement. Lund 1925-1973. Samlingar utg. av Svenska Fornskrift- 

Sällskapet. Lund. 

Vikstrand, P. 2007. Bebyggelsenamnen i Mörbylånga kommun. Sveriges ortnamn. 

Ortnamnen i Kalmar län. 7. Uppsala. 

Wadström, R. 1952. Svenska kvarntermer. 1. Skrifter utgivna genom Landsmåls- 

och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. A:8. Uppsala. 


socken som exempel. I Ödman, A. (red.) Järn. Wittsjöskogkonferensen 

1999. University of Lund Institute of Archaeology. Report series no. 75. 

Lund. 

109

Uppfattningen av södra Sverige som en region där de agrara 

näringarna, historiskt sett, varit framträdande har påtalats i 

många arbeten. Denna bild kan vara representativ för de stora 

slättbygderna, främst i kusttrakterna. På andra håll kunde 

ekonomin karaktäriseras av en småskalig blandning av olika 

näringar. Spannmålsproduktion och boskapsskötsel utgjorde 

en del, men ofta i kombination med olika binäringar och 

industriell verksamhet. I vissa fall kom den industriella verksamheten 

att helt dominera. Järnhanteringen kom att bli en 

stor och viktig ekonomisk nisch under järnålder och tidig historisk 

tid. Järnhanteringen i södra Sverige är tämligen okänd, 

i synnerhet i jämförelse med Jylland och mellersta Sverige. 

Under de senaste åren har en rad arkeologiska undersökningar 

och tekniska analyser genomförts med anknytning 

till järnhanteringen i södra Sverige. Många av resultaten från 

dessa undersökningar har publicerats i olika rapporter och 

artiklar. Samtidigt har det saknats en diskussion kring och 

sammanfattning av dessa resultat. 

Som ett led i kunskapsuppbyggnaden kring denna viktiga 

ekonomiska nisch arrangerade Regionmuseet Kristianstad 

en konferens under rubriken ”Järnets roll. Skånelands och 

södra Smålands järnframställning under förhistorisk och 

historisk tid” den 3 maj 2007. Denna publikation omfattar 

åtta bidrag från konferensen. De kan ses som enskilda bidrag 

som avhandlar specifika problem och/eller regionala uttryck. 

Boken kan också ses som en sammanfattning och nulägesrapport 

kring vår kunskap om den sydsvenska järnhanteringen. 

Slutord 

Bertil Helgesson 

Det är inte tänkt att här recensera alla bidragen utan 

snarare lyfta fram vilka frågeställningar och problem som är 

relevanta inför kommande forskningsinsatser kring den sydsvenska 

järnhanteringen. 

Grundläggande angående järnhanteringen är förstås de 

rent tekniska aspekterna och här finns en rad frågeställningar 

att fördjupa sig i. Det handlar exempelvis om tillgång och 

utvinning av råmaterial. Använde man rödjord eller myr/ 

sjömalm? Hur såg innovationsförloppet ut? I vilka miljöer 

påträffas den tidiga järnframställningen? Hur urvecklades 

teknologin? Finns det påtagliga steg i denna utveckling? Kan 

man se regionala skillnader? Metodiskt handlar det om att 

undersöka miljöer inom olika delar av Sydsverige, liksom att 

göra ingående analyser av framgrävt material. 

En annan aspekt på järnhanteringen är ekonomisk och 

politisk. Vad betydde järnhanteringen för olika delar av Sydsverige 

och vilka var de ekonomiska vinningarna? Var järnhanteringen 

bara ett onödigt ont som hade som mål att förse 

bönderna med järn eller fanns det en klar strategi bakom 

järnhanteringen med en ekonomisk vinning som mål? Fanns 

det en prestige i att tillverka järn? Vem ägde skogen, förekomsterna 

av råmaterial och rätten att tillverka och förädla järn? 

Eftersom järnhanteringen klart var knuten till vissa regioner 

kan man undra om detta enbart hade med tillgången på 

råvaror att göra eller om det fanns en styrning, kanske från 

centralt håll, att vissa områden skulle tillverka järn. Det har 

exempelvis föreslagits att järnhanteringen under tidig med- 

111

eltid sköttes av frigivna slavar som koloniserade vissa skogstrakter. 

Fanns det redan tidigt en klar strategi för hur denna 

järnhantering skulle gå till? 

Ett tredje problem blev tydligt under konferensen och 

detta var förhållandet mellan den förhistoriska järnhanteringen, 

som främst kan dateras till äldre järnålder, och den 

medeltida järnhanteringen. Det är tydligt att den tidiga 

järnhanteringen främst påträffas i anslutning till slättbygderna, 

medan det medeltida järnet främst producerades inom 

områden som idag är skogsklädda moräner. Perioden däremellan, 

yngre järnålder, är problematisk då det från stora 

delar av området nästan helt saknas järnframställningsplatser 

från denna tid. Det borde vara ett framtida forskingsfält att 

försöka dokumentera järnhanteringen under denna mellanperiod, 

och att försöka påvisa om, och i vilken omfattning, 

järn har importerats till södra Sverige från andra områden. 

I handelsordningen för staden Flensburg i början av 1300talet 

dyker beteckningarna calmarejärn och blekingejärn upp. 

Detta är en ofta citerad passus som klart visar att järn kunde 

fraktas över långa sträckor. Detta leder osökt in på frågan om 

järnets roll som handelsvara och därmed också dess ekonomiska 

betydelse under historisk tid. Kan man spåra längs vilka 

handelsvägar detta järn forslades och vilken eller vilka typer av 

organisering som låg bakom detta? Varifrån kom det järn som 

användes i järnålderns Uppåkra, eller de i medeltida städerna 

112 

Laholm och Växjö? Kan man kartlägga vart järn exporterades, 

eventuellt påvisa om delar av södra Sverige importerade järn 

under vissa tider? 

Järnhanteringen i södra Sverige kan inte ses som en isolerad 

företeelse. Även om den kunde vara dominerande inom 

vissa områden var det kanske vanligare att den var en nisch 

av flera som ett led i självhushållning och behov av metall, 

och en produkt att kunna handla med. Därmed kan man se 

järnhanteringen som en integrerad del av samhället och för 

att analysera den fullt ut är det nödvändigt att också analysera 

andra typer av källmaterial än de som direkt berör järnhanteringen. 

Detta sätt att se järnhanteringen kräver analyser av 

flera eller många typer av källmaterial. Ofta kan det vara svårt 

att överblicka de typer av källmaterial som man normalt inte 

arbetar med, men att skapa nätverk, anordna seminarier och 

hålla konferenser med en bred vetenskaplig förankring är en 

fruktbar väg att gå. 

Denna publikation kan ses på två sätt. För det första är 

den en sammanfattning och nulägesrapport över vår kunskap 

om den sydsvenska järnhanteringen under järnålder och tidig 

historisk tid. För det andra skall den ses som en plattform 

och idebank för fortsatta undersökningar och fördjupningar 

inom ämnet. Vi är bara i början att förstå hela den historiska 

väv som järnhanteringen utgör en väsentlig del av. Framtiden 

har helt klart mycket i sitt sköte.

Ladda ner Järnets roll - Sydsvensk Arkeologi AB

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?