Ladda ner Järnets roll - Sydsvensk Arkeologi AB

Jag hävdar, trots få indicier, att all produktion som förbrukade
skog som råvara eller energi, introducerades samtidigt,
under kolonisationsfasen, i gränsområdets urskogar. Jag kan
tänka mig att man redan omkring 1200 sektoriserade det östdanska,
kungliga, skogsområdet så att en region gjorde järn
och en annan gjorde tjära. Genom bland annat skattläggning,
påbud och förbud kunde man styra produktionen. I
Europa i övrigt rådde det en stor brist på bebyggelsenära skog
och möjligt är att den danska regimen hade dragit lärdom av
detta och därför införde en sektorisering som enbart tillät en
produktion, som krävde skog, per sektor (Epperlen 1993).
Ytterligare tänkbara sektorer är Halland som har sporadiska
uppgifter om saltskatt och saltproduktion belagd från 1100talet
(Vellev 1995). I Blekinge har man haft en omfattande
produktion av pottaska. Denna syns först i eftermedeltida
källor och inga arkeologiska dateringar är gjorda. Källäget är
överhuvudtaget sprött också vad gäller järn och tjära och det
är först i eftermedeltida källor som dessa produkters produktionsförhållanden
och volymer träder fram i ljuset.
Slutord
Langebek gav liksom Carl Sahlin en dyster bild av den tidiga
skånska järnproduktionen. Båda fokuserade på den sen- och
eftermedeltida järnproduktionen där varje projekt dykt upp
likt dagsländor i det arkivaliska material de arbetade med.
Dagsländor som bara gick att följa en relativt kort period. Den
förste som insåg att förhållandena kunde vara annorlunda var
John Nihlén och i synnerhet Sven Nöjd. I alla slaggvarp som
finns i de nordskånska skogarna såg de en annan utveckling.
En utveckling som saknar arkivaliska belägg. Genom de senaste
årens arbeten ser vi en blomstrande järnbruksbygd från
omkring 1200 och fram till 1600-talets mitt – mer än 500 år
av verksamhet som för evigt finns bevarad i alla slaggvarp men
inte i många skrivna ark.
Kring den danska järnproduktionen i Skånelandskapen
är mycket ännu okänt och osäkert, men relativt omfattande
forskningsinsatser har dock gjorts under senare år. Det skrivna
30
källmaterialet har granskats i samband med Tvååkerprojektet,
E4-projektet och projektet Norra Skånes Medeltid. I samband
med dessa projekt har arkeologiska undersökningar av produktionsplatser
gjorts. Vid ett antal tillfällen har personal från
Geoarkeologiskt Laboratorium i Uppsala kallats till de södra
landskapen för att på ett professionellt och vetenskapligt
avancerat sätt ta hand om produktionslämningar. Det senaste
fyndet av en järnproduktionsplats torde vara Kulturens fynd
av reduktionsslagg av ”elefantsfotstyp” i Genarp (Karlsson
& Lenntorp 2007). Mycket mer kommer att påträffas under
årens lopp men mycket information finns redan, spridd på
flera aktörer. Angeläget är att knyta samman alla dessa trådar
och få en samlad bild av järnproduktionen från järnålder till
1800-tal. Det är nu dags att gå vidare.