Ladda ner Järnets roll - Sydsvensk Arkeologi AB

De första märkesmännen
Den första beskrivningen av skånsk metallurgisk historia ger
den danske historikern Jacop Langebeck. Han skriver i sitt arbete
Inledning till en historie om de norske bergverkers oprindelse
og fremvext 1758 en omfattande berättelse om skånskt bergsbruk
och skånsk järnframställning (Langebeck 1758:168–202).
Han skriver om Gladsax silverbruk och om de järnhyttor i
norra Skåne vilka var i drift från 1400-talets slut. Han redogör
för kungens järnhytta i Östra Ljungby socken som rätt och
slätt kallas Järnhyttan eller ibland Järnhyttan i Skåne. Den
första gång den nämns är vid sekelskiftet 1500, men den är
redan då väl etablerad och delad mellan tre ägare som har den
som avgiftsförläning mot en avgift på 200 mark per år. Järn
har smälts och kanoner, kammare, kanonkulor med mera
har producerats. Järnhyttan med dess omgivningar tar Ola
Svensson upp på annan plats i denna bok.
Vidare skriver Langebeck om Bergmästaren Jörgen Langenau
från Danzig som 1561 med sina bolagsmän fick 50 års
skattefrihet för att bygga ett bergverk i Skåne. Verket kom
att kallas Kullen och låg möjligen på Kullen invid Öresund.
Ett adligt initiativ att bygga ett bergverk för hantering av
alla malmer och alla metaller väcktes också det 1651. Fem av
den danska aristokratins största män stod för detta. Fredrik
II uppmanades av dessa att ta kontakt med kurfursten av
Sachsen med en begäran om bergsgesäller.
Langebeck frågar sig vad som blev av dessa satsningar och
konstaterar, liksom kung Fredrik II gjorde i ett brev år 1581, att
de stiliga planerna runnit ut i sanden. I förbigående nämner
han ytterligare två misslyckade satsningar, en masugn som
ska ha byggts i Fedinghult, Skånes Fagerhults socken och
Introduktion till skånsk järnforskning och
en tur i den nordskånska skogsbygden
Anders Ödman
ett järnverk i Örkelljunga vilket industriidkaren Jacob Petz
upprättade 1646. De skånska järnbrukens historia är i Langebecks
tappning en dyster läsning med ett antal kortvariga
och misslyckade etableringar i periferin av kungens järnhytta
som dock har en lång kontinuitet.
Langebeck skrev om en gången tids verksamhet. På samma
gång som de småländska bruken utvecklades och blomstrade
under 1600–1700-talen kom den skånska järnhanteringen
att dö ut. Detta kan bland annat ha att göra med det
skånska nationalitetsbytet. Under, i synnerhet, det Skånska
Kriget 1675–1679 kom Skåne att förödas mycket svårt av
såväl svenska som danska trupper. Efter kriget var det mesta
bränt och förött och det verkar inte som om de nya svenska
makthavarna har prioriterat en uppbyggnad av den förödda
järnproduktionen. Då Skåne under hela 1600-talet var ett
generalguvernement och inte helt sammanfogat med Sverige,
samt under det Stora Nordiska kriget var utsatt för akut risk
att återtas av Danmark med dess allierade, kan det ha varit
en taktisk tanke bakom nedrustningen av den skånska järnproduktionen.
Kom juten åter skulle han inte få tillgång till
hyttor och hamrar. Det framgår också tydligt att den svenska
regimen var ointresserad av järnbruken i Skåne. Inspektorn
för bergverkens goda kultur i Skåne, Casper Schmidt, uppmanades
redan på 1660-talet att inte engagera sig för mycket i
järnbruken, utan i stället koncentrera sig på stenkolsfyndigheterna
(Sahlin 1939:13 f.). Klart är dock också att tillgången på
bra malmer och kolningsved var bristvaror under den senare
delen av skånsk järnbrukstid.
Först en bit in på 1900-talet kom man åter att intressera
sig för den sydsvenska och skånska järnframställningen. Vid
19