Journalist - och sen då? - Södertörns högskola

1. Journalistförbundet och professionaliseringen
Svenska journalistföreningen bildades 21 oktober 1901. Det var 42 journalister
från olika tidningar i Stockholm som samlades för att bilda en förening som både
skulle tillvarata ”tidningsmedarbetarnas” intressen och ”höja kårens ekonomiska
och sociala ställning” (Petersson 2006).
Det var inte självklart att kalla sig journalist. När föreningen bildades
diskuterades flera yrkesbenämningar – litteratör, tidningsman eller redaktör.
Men ordet ”journalist” som lånats in från franskan fick snabbt genomslag
under åren runt 1900 och kom att beskriva dem som ägnade sig åt redaktionellt
arbete på tidningarna. Journalistföreningen var från början ett yrkesförbund,
gränsen var klar och tydlig gentemot de typografer som stod för den tekniska
produktionen, sättning och tryckning. Samtidigt satte stadgarna upp krav på hur
medlemmarna skulle uppträda – yrkesregler som skulle avgränsa journalisterna
mot ”notisjägarna” som sålde sensationsnyheter till redaktionerna.
Den nya journalistföreningen fick problem. Det fanns tydliga politiska
motsättningar mellan journalister på tidningar av olika partifärg, motsättningar
som syntes t ex vid storstrejken 1909. Partipressen byggde på tidningar som
språkrör för olika idéer, och partilojalitet var viktig för alla journalister på
tidningen. Arbetet sågs mer som ett kall än som ett lönearbete, särskilt
på arbetarrörelsens tidningar. Den fackliga anslutningen var också låg på
redaktionerna; den journalistiska identiteten i partipressen hade svårt att anpassa
sig till fackliga krav (Petersson 2006).
Inte förrän på 1940-talet fick journalistföreningen någon större styrka,
samtidigt som journalistyrket kunde skaffa en växande legitimitet. 1950 blev
journalistföreningen ett förbund och medlemantalet växer. En långsam utveckling
mot en professionalisering av yrket tog fart under 1950- och 1960-talen, bort
7