Klicka här för att provläsa ett par kapitel. - Snökristallens frusna ...

Prolog - Sjukavdelning 92, sal 23. H on s<strong>att</strong>e sig käpprätt upp i sängen. Sv<strong>ett</strong>pärlorna i pannan avslöjade den panik hon hade ut<strong>här</strong>dat i drömmens land. Andhämtningen var ytligt och aningens häftig då sviterna av händelserna fortfarande utspelade sig i hennes undermedvetna. Känslornas upprördhet avslöjades av hennes kropps reaktion. I ögonen syntes dock inget spår av känsla, inget spår av tanke eller liv. Tomt, bortom gränsen till ingenstans. N<strong>att</strong>sköterskan skyndade sig fram till kvinnans säng och hjälpte henne <strong>att</strong> åter lägga sig ned. Hon lade kärleksfullt sin hand på kvinnans panna. Sköterskan, som var tränad enligt reglementet, var väl medveten om läkarnas filosofi om hur man skulle handskas med patienterna. Pjosk och daltande hörde hemma bland småbarn. Men hur det än var, ömmade hon speciellt <strong>för</strong> den <strong>här</strong> kvinnan. Det var något som var annorlunda med henne. Sköterskan kunde inte säga vad, men något i kvinnans anlete sa henne det. Sakta återvände n<strong>att</strong>sköterskan till sin post och s<strong>att</strong>e sig tungt ned på sin stol. Hon rättade till skrynklorna på den grå klänningen hon bar, <strong>ett</strong> signum <strong>för</strong> alla n<strong>att</strong>sköterskor. Uniformen kanske inte var allt<strong>för</strong> smickrande <strong>för</strong> figuren eller hade den vackraste av färger men det var inte heller dess syfte. Vem skulle dessutom lägga märke till sådana saker, hon var ju ensam <strong>här</strong>? Sköterskan tog upp den tjocka boken som innehöll namnen, eller rättare sagt, de nummer patienterna hade fått tilldelat sig då de blivit inskrivna på sjukavdelning 92. Sjukavdelningen hade närmare tvåtusen inskrivna patienter när människorna <strong>för</strong>st kom till den övergivna staden. De enda tecken på levande varelser man mött var patienterna som hade återfunnits i samma skick som de nu låg. Större delen av dem sades ha legat i sitt nuvarande tillstånd under flertalet år redan då. D<strong>ett</strong>a var över tvåhundrafemtio år sedan. Tänk <strong>att</strong> alla hade trott <strong>att</strong> d<strong>ett</strong>a årtusende skulle bli bättre än det <strong>för</strong>egående. Människan sades ha utvecklats till något som var större än henne själv och rikedomarna skulle flöda i alla dess former. Hennes intelligens hade visserligen ökat, men enbart på grund av det genetiska pre<strong>par</strong>atet som hade framställts utifrån arkeologernas fynd i Egyptens ofruktbara öken. Men något som vetenskapsmännen inte hade räknat med hade sk<strong>ett</strong>. De 11