Gruppsykoterapi för tonåringar med fokus på ... - BUP

Känslor går inte att förklara eller förhålla sig till som antingen kroppsliga,
kognitiva eller sociala. Tomkins (1991) menar att affekterna är både psykologiska
och biologiska fenomen. Affekterna är den process som binder samman
medvetet och omedvetet, psyke och soma, drift och handling, tanke och
handling etc.
De olika subsystemen är formade ur evolutionen, de är instinktliknande program
men har en flexibilitet och påverkas i huvudsak av mönster av stimulering
och särskiljs därför från reflexer. Därför påverkas de av till exempel
miljön och är individuellt varierande. Dessa affektprogram är nedärvda men
varje individ bär på olika känslighet för stimulering, vi är olika sårbara och
har olika temperament. ”En del personer har kanske inte kapaciteten att känna
extremt intensiv ilska, en extraordinär frustration är inte något som kan
vara en del i deras liv. Olika uttryck för ilska beror inte bara på om affekten
är kortlivad utan också på hur explosionsartad den är. Detta är inte lika för
alla. Forskare vet ännu inte anledningen till skillnaderna, hur mycket som är
genetiskt ärftligt och hur mycket som skapas i miljön (Ekman 2003, s 117).
Affektsystem, affekter och affektprogram
Affekter kan både kontrollera tänkandet och kontrolleras av tankar samt integreras
med dem. Vår mimik anser Ekman liksom Darwin, vara en viktig
informationskälla. Ekman har i sin närmare 40-åriga internationella forskning
visat på kopplingen mellan emotioner/affekter, icke-verbal kommunikation
och ansiktsuttryck. Han skriver: “Jag upptäckte hur många uttryck ett ansikte
kan visa – mer än tiotusen - och jag identifierade dem som visade sig vara de
mest centrala i förhållande till emotionerna” (Ekman, 2003, s14). Han beskriver
att Tomkins affektsystem egentligen centralt består av nio olika subsystem.
Tomkins identifierade och beskrev ansiktsuttryck som avspeglade nio basaffekter:
Positiva affekter: glädje/välbehag, intresse/iver.
Neutrala affekter: förvåning/häpnad.
Negativa affekter: ilska/raseri, rädsla/ skräck, ledsnad/förtvivlan, avsmak,
avsky samt skam/förödmjukelse.
Dessa kunde alla variera i intensitet och de kunde kombineras i ett stort antal
nyanser. Affekterna såg Tomkins som väsentliga signaler för individen om
hur hon/han skulle handla. Varje affekt är ett eget litet program av stimuli
med olika intensitet, affektprogram, snarare än en enskild distinkt upplevelse
som slår till som om man trycker på en knapp. Affektprogram är den metafor
som Tomkins valde utifrån att han ville förmedla att det gällde information
7