Ett bidrag till historien om byn Satter/Järämä i Lule Lappmark

Tärendö byamän
Carl Perssons moder - Karin Olofsdotter - från Lainisjocki
Erik Jönsson från Lainisjerf
Hindrik Stafifansson och hans hustru Margareta Jönsdotter från
Ängesån
"lappen" Per Persson
Ifvar Ifvarsson från Tirijaur (torde vara felskrivning; bör vara Israel
Israelsson, ett vittne som Erik Esaiasson hänvisat till)
kyrkoherden Nordvalls fru (Överkalix)
Länsman Hedberg meddelade inför rätten, att alla dessa uppräknade
personer samt Olof Nilsson och hans hustru "är frånvarande
och vistas flera mil från tingsplatsen, dels i Öfver Calix och dels i
Öfver Torne socken." De kunde inte nås under pågående ting.
Det ansågs även nödvändigt att Erik Esaiassons hustru borde höras
liksom hans andra broder Esaias, "som skall ha varit hemma på
gården när fadern blev skjuten." Dessa två hade inte varit med vid
tinget. Brottmålet kunde inte slutföras. Ett "Urtima ting" skulle
hållas.
Protokollet slutar: "Under tiden bör Erik Esasiasson och hans
moder Ella Eriksdotter, med anledning av de för dem besvärande
omständigheter, föras till Landsfängelset i Piteå och därstädes
hållas i förvar."
Och protokollet är undertecknat av en häradshövding vid namn
"Carl Hiertenbach".
NYBYGGARTIDENS VILLKOR
Vanha-Järämä - nybygget vid Ängesån - hade en gång valts till
boställe av Grels Matsson och hans familj, därför att laxen
sommartid var en ganska lättåtkomlig fisk, som sedan urminnes tid
ingått i den dagliga kosten för människorna längs floderna i norra
Sverige. Samtidigt fanns i markerna vildren och andra däggdjur
samt hönsfågel i en utsträckning, som i stort garanterade tillgång
på kött året om. Våtmarker och stränder gav slätter och mulbete,
vilket möjliggjorde en betydande boskapsskötsel. Allt detta är känt.
Men i denna bild ingick åtskilliga problem. De är också kända från
förr.
Att odla spannmål fanns alltid i nybyggarnas ambitioner och planer.
Grels Matsson tycks genast ha startat med både svedjebruk och
nyodling. Svedjebruket vid Huhtamaavuoma torde redan från
böljan ha blivit en felsatsning, åtminstone om man sådde råg, som
var svedjebrukets vanliga sädesslag. Men inte ens på höjderna
kunde man vara säker på att få en hygglig skörd. Det fanns alltid
risk för att frosten skulle komma före skäran. Och 1680-talet hade
svagår. Det mest kända är 1688, då landshövdingen skrev till
landets regering och klagade över nöden bland befolkningen i norr.
27