bakgrund till projektet(teoretisk studie)

Foto från Kvillebäcken, 2011.
“jämna hela
området med
marken”*
-Social hållbarhet och alternativa platser i
stadsomvandling
Små vildvuxna ytor eller wastelands i staden är en viktig
resurs för kulturell och social mångsidighet. Ett sådant
område bör hanteras varsamt och jag jämför det här med
en bit skogsmark, det krävs att man tar hänsyn till det som
redan finns för att bevara den biologiska mångfalden.
Kvillebäckens industriområde i Göteborg utvecklade under
lång tid ett litet alternativt, mångkulturellt ekosystem av
nöje, kommers och service. I media målades dock området
upp som “otryggt” och till slut verkade många överens om att
ett så centralt området måste förändra sin identitet.
Sommaren 2011 är plötsligt hela kvarteret en grusplan
och både husen och människorna har lämnat platsen. Här
ska det byggas stad lyder sloganen och reklamerna talar
om kräftskivor på balkongerna. Det är nya hus med nya
männiksor som ska lösa problemen. De gamla lokalerna får
ge vika för nya människor och “blandstads”-ideal.
Hur gick detta till? Varför såg man inte kvaliteterna i det som
fanns?
Jag är intresserad av dessa informellt framväxande
mellanrum, där det finns en större tolerans inom ramarna.
Vad har de för betydelse för staden, och hur behandlas en
sådan plats vid stadsomvandling?
Med utgångspunkt i Kvillebäckens industriområde vill jag
utforska social hållbarhet och hitta alternativ till dagens
stadsplanering, där staden byggs för alla.
*Uttalande av Polisen under visionsarbetet med nya Kvillebäcken (Forsemalm).

Social hållbarhet och arkitektur
Hållbar utveckling nämns i varje arkitekturprojekt idag. Det pratas
mest om ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Ibland pratas det
också om social hållbarhet, till exempel har Göteborg en vision
med namn S2020 som berör social hållbarhet, men ansvaret
för att uppnå detta verkar arkitekter och planerare ofta lägga
över på andra yrkesgrupper eller politiska beslut. Den sociala
hållbarhetens mål är vagt formulerade och svåra att beräkna i
siffror på ett enkelt sätt.
Arkitektens uppgift är ju att ta vara på och förbättra stadens rum
och livet i dem men få arkitekter idag verkar ta tag i de problem
det ofta innebär när man omvandlar eller ersätter den befintliga
miljön. Exempel efter exempel bevisar att misstagen upprepar sig.
Stadens sociala liv borde vara första prioritet när ett nytt projekt
påbörjas och med en överblick över hela projektet är arkitektens
roll viktig när det gäller att motarbeta de negativa sidorna i en
omvandlingsprocess, att inte rita exkluderande arkitektur.
Planerare och politiker lägger grunden som arkitekten har att
förhålla sig till, även de måste därför vara pålästa på detta område
för att planera stadens rum för alla.
Göteborg ska vara en stad för alla. Ett hållbart, demokratiskt
samhälle präglat av respekten för mänskliga rättigheter,
jämlikhet och jämställdhet. Göteborgs Stad ska främja lika
rättigheter och möjligheter för alla, oavsett förutsättningar
eller bakgrund.
Vem bestämmer?
Göteborgs Stad
Mellan 2005 och 2006 genomfördes visionsarbetet med ett stort
stadsomvandlingsprojekt i Göteborg; utvecklingsarbetet med
området Södra Älvstranden. En av de som deltog i projektet,
som kallades Dialog Södra Älvstranden, och bidrog med ett
förslag var Catharina Thörn, fil. dr i sociologi som forskar inom
stadsomvandling vid Göteborgs universitet. Processen skulle vara
öppen och demokratisk och därför blev hon inbjuden för att ta
fram ett förslag “tillsammans med invånarna”. Hon och hennes
grupp från Ord&Bild och några andra tidskrifter bestämde sig
för att vara radikala och provokativa för att ta tag i frågan om
segregation och gentrifiering i Göteborg. Deras förslag innebar
billiga bostäder och förtur för människor från förorterna att flytta
in. Efter att ha jobbat med förslaget i ungefär ett år presenterades
idén. Efteråt hände ingenting och förslaget lades undan för att
det var för politiskt. Dom fick däremot vara med i en sju minuter
lång film där de på tjugo sekunder hade möjlighet att förklara sitt
förslag. Filmen skulle göras för att visa upp den demokratiska
processen i visionsarbetet. Dom avböjde.
Det som senare beslutades var en vattenspegel på platsen bredvid
operan. Inget av förslagen innehöll något sådant. Nu står där ett
stort pariserhjul. Man kan anta att inget förslag innehöll något
pariserhjul. Här är frågan vem som egentligen bestämmer i dessa
processer. Demokrati och “dialog med folket” blir, i en stad som
Göteborg, ofta reducerat till ett pr-trick i kommersialiseringen av
de nya områdena.
Förändringar i det offentliga rummet
Man kan se stadens offentliga rum på många olika sätt. Catharina
Thörn beskriver det dels som en scen och dels ett slagfält. En scen
för kapitalismen och ett slagfält för de som försöker göra motstånd
och skapa konflikt. Det är en ständig kamp om hur staden ska se
ut och vem som har rätten att vistas där.
I Göteborgs innerstad har man jobbat hårt de senaste åren med
att skapa en “trygg” miljö i det offentliga rummet och i takt med
att platserna uppgraderas försvinner det som fanns där tidigare.
Man ändrar ofta karaktären på områden för att ge dem en ny

identitet men gemensamt för de flesta sådana nya projekt är
exklusivitet. Små förändringar görs hela tiden för att styra vilka
människor man vill se i det offentliga rummet, till exempel
minskas/omvandlas hela tiden de platser där hemlösa vistas. Det
finns många sådana exempel i Göteborg. Ett exempel är den lilla
park på Linnégatan som var en vanlig plats för alkoholister. Nu är
den borttagen och ersatt av uteserveringar där man måste betala
för att få tillgång. Ett annat exempel är de små allmänna husen för
sociala verksamheter på bostadsgårdarna i Gamlestaden som togs
bort av Bostads AB Poseidon för att skapa en tryggare miljö kring
deras fastigheter.
ersättarna
Den amerikanska ekonomen Richard Florida myntade begreppet
den kreativa klassen och han menar att en grupp som han
kallar för “high bohemians” är attraktiva för en stadsdel och
behövs för att skapa ekonomisk tillväxt. Han har utarbetat ett
eget rankningssystem som värderar städer eller stadsdelar efter
deras ”bohemindex”, ”gayindex”, ”mångfaldsindex” och liknande
indelningar. Han har haft stor genomslagskraft i världens
stadsplanering och än idag kategoriserar man människorna i
staden och förändrar stadsdelar för att göra dem attraktiva för
den kreativa medeklassen, kanske utan att Florida själv skulle
ställa sig bakom omvandlingarna och dess konsekvenser.
Dagens rådande ideal inom stadsbyggande är att bygga en
“tät” och “blandad” stad. Om man ser på Göteborg utifrån de
begreppen är staden långt ifrån idealisk idag. Bebyggelsen på till
exempel Hisingen (norra Göteborg) är utspridd och där har det
efter industrialismens avveckling bildats en hel del ödeplatser. I
centrala delar av Göteborg finns tomma platser och områden som
till synes inte skulle ta någon skada vid exploatering. En oplanerad
och vildvuxen plats drar dessutom till sig aktiviteter som enligt
många skapar en känsla av otrygghet.
Därför fokuserar man idag på just dessa områden. Innerstaden
ska vara en säker plats att bo på och där passar inte allt in. Gamla
industriområden som Kvillebäcken anses vara en otrygg plats
medan till exempel det nybyggda Eriksberg anses vara ett lyckat
område ur trygghetssynpunkt.
Men gentrifieringsprojektet på Eriksberg och resten av Norra
Älvstranden klarade inte kraven på en levande stadsdel, man
pratar om att en stad måste kunna leva även efter klockan 18.
Dessutom är Göteborg en geografiskt extremt segregerad stad,
både socialt, ekonomiskt och byggnadsmässigt. Att riva och bygga
upp hela stadsdelar ledde i dessa fall bara till en ökad segregation.
Metoderna för en säkrare stad leder i vissa fall heller inte till
säkerhet för dom som använde platsen innan. Hemlösa människor
exkluderas ännu mer från staden, subkulturer undantrycks,
det offentliga rummet ger en känsla av att inte vara till för alla.
Det privatiseras och kontrolleras. Ett exempel är den utsatta
förorten Biskopsgården där det placerats övervakningskameror i
stora delar av området. Det som ska verka för trygghet uppfattas
enligt de boende som kränkande kontroll, de jämför hela
Biskopsgården med ett fängelse, komplett med vakter, stängsel
och övervakningskameror.
Det som händer i Göteborg idag är gentrifiering. Men inte på
samma sätt som den man hört talas om i historien, då människorna
flyttade runt och kvarteren rustades upp allt efter som.
Politikerna och planerarna bestämmer idag vilka områden som
ska omvandlas och uppgraderas och därefter flyttar kunderna
in. Dom marknadsför det nya Göteborg för dom nya, köpstarka
människorna.
Den kreativa medelklassen tar över områden som Kvillebäcken
istället för dom som bor där idag, efter påverkan av Floridas teori
om den kreativa klassen och den ekonomiska tillväxten.
–Vad ska vi göra för att bevara gamla byggnader och skapa
en blandstad?
De rödgröna svarar att de ska lämna ett investeringsstöd
för att bevara äldre byggnader. Vidare diskuteras ”den

goda staden” och Hammarby sjöstad nämns som förebild.
Alliansen talar om vikten av att se till andra nya stadsdelar
som byggts för att se vad som fungerat bra respektive dåligt
inför byggandet av en ny stadsdel. En aspekt som lyfts fram
och efterfrågas är fungerade samlingslokaler för att stimulera
entreprenörskap.
Under en presentation om nya Kvillebäcken tas frågan om
“blandstaden” upp och svaret blir att industrilokalerna ska
bevaras för att undvika totalsanering. Man pratar oftast om rena
arkitektoniska och estetiska “blandningar” i staden, inte sociala.
Till exempel en blandning av gammalt och nytt eller höga och låga
hus. När jag besöker Kvillebäcken idag finns ingenting av den
gamla bebyggelsen eller det sociala livet kvar. Det är en helt ny
plats som växer fram.
kvillebäckens industriområde
Utdrag ur bloggen om nya Kvillebäcken
http://blog.kvillebäcken.se
Kvillebäcken är ett nedlagt industriområde på Hisingen i
Götegorg. Fram till 1930 bestod området fortfarande av jordbruk.
På 40- talet drogs platsen med i den växande tunga industrin på
Hisingen.
Intill Kvillebäcken går stora trafikflöden, både biltrafik, järnväg
och spårvagn. Platsen omges av tät biltrafik på tre sidor och en
bäck på den fjärde. Den omkringliggande bebyggelsen varierar
från villor, kvarterstad, punkthus och köpcentrum. Kvillebäcken
ligger mitt emellan allting annat.
Innan totalsaneringen av området för ett par år sedan bestod det av
tre olika byggnadstyper; skjulliknande byggnader, större föredetta
industrihallar och tvåvåningshus, en del med verkstadslokaler i.
Det som fanns i området var ett flertal second handbutiker, bland
annat Smyrna, Lagergruvan, möbelaffärer, Fyndmarknad, Hisinge
Marknad, Rabattfynd, Gårdahallen och Myrorna, Café Lyktan var
en vardaglig lunchrestaurang, två hus innehöll ateljéer, ett med
galleri, flera invandrarföreningar med caféverksamhet och en del
koncerter anordnades.
Industrilokaler med ovanljus och högt i tak innehöll affärer med
låga priser. Hit kom många invandrare och mindre bemedlade för
att handla kläder. Man kunde köpa slöjor i matbutiken.
I området finns Videoshopen Erotisk Film och i närheten ligger
Backa teater.
Calle Hellberg, arkitekt, beskriver i sitt examensarbete på Chalmers
år 2000, det stökiga och oordnade som en av platsens tillgångar.
Men han tror aldrig området kan bli en idyllisk plats för
barnfamiljer. Han tror att de som söker sig till kvillebäcken skulle
kunna vara människor som har en större tolerans och vill kunna
använda området som dom vill. Eller kanske någon som vill vara
lite annorunda.
Han tror att området har potential; “om man låter det utvecklas
vet man aldrig vad som kan hända. I en dunge träd som planterats
för att vara fina skulle det kunna hända att någon hänger upp ett
par gungor om trettio år.”
Kvillebäcken innan totalsaneringen.

När jag själv går runt i Kvillebäcken, för ett par år sedan, är det ett
till synes väldigt lugnt område som ingen riktigt verkar styra över.
För mig och mina vänner var det ett mellanrum där vi kunde passa
in och känna oss hemma. Det var en plats som erbjöd någonting
som vi inte kunde hitta i motsvarande centrala områden. Vi
samlades ofta där och genomförde en del små projekt som inte
hade varit genomförbara i andra delar av staden.
Industritomterna innehöll vid det tillfället så vitt jag vet ingen
fungerande industri. Det låg en chark där och en motorbutik men
annars fanns ingen synlig aktivitet eller kommers där. Det ryktades
om lite olika aktiviteter som förekom i de tomma lokalerna. Några
lokaler sas vara ateljéer. En gammal bilverkstad ska ha innehållit
en moské och efter att ha vandrat runt i rivningsmassorna hittade
jag böcker och papper skrivna på arabiska.
Från Göteborgs politiker och planerare får jag, till exempel
vid en föreläsning på min skola, höra att det förekom illegala
verksamheter i området och att det var livsfarligt att vistas där.
Media framställde området som ett laglöst land mitt i Göteborg
(GP, 20/3/06).
På grund av låga hyror huserade många etniska klubbar i området.
Den albanska föreningen till exempel stängde dörrarna vid fem
men sedan flyttade festen ut på gatan, vilket gjorde att människor i
området kände sig osäkra. “Det finns planer på att sanera området
och höja standarden och det är något som vi välkomnar från vår
sida” säger Olle Carlström, chef för Hisingens Polisenhet. (GP,
21/3/06).
Satsningen i Kvillebäcken gör att ett område med ett brokigt
förflutet får chansen att utvecklas till något nytt. Centralt
dåligt utnyttjad mark kommer istället att brukas och bli till
bostadstillfällen i en ny stadsdel. Vad gäller de butiksägare
som kommer att flytta från Kvillebäcken har vi haft som
målsättning att alla ska få det lika bra eller bättre. Akbar
Chark kommer exempelvis att driva den nya saluhallen och
Johans MC har fått nya fina lokaler i Tagene.
Kvartersodlat, Kvillebäcken sommaren 2011.
Utdrag ur bloggen om nya Kvillebäcken
http://blog.kvillebäcken.se
Sommaren 2011 rådde en förgänglig men inspirerande känsla
över området som då bara bestod av ruiner. Det sista som fanns
kvar av Kvillebäcken var man tvungen att ta vara på där och då.
Marken användes flitigt och den var i ständig förändring; odlingar,
kafé, målningar och vernissager var några av aktiviteterna jag
registrerade.
Nu återstår bara en tom plats där grunderna till den nya stadsdelen
Kvillebäcken börjar ta form. Ingen har missat reklamerna och
de stora banderollerna om den nya stadsdelen. Ingen har heller
missat till vilka den nya stadsdelen riktar sig. Det är en ung,
kreativ, vit medelklass som ska flytta in.
Det gamla ingenmanslandet ska ersattas av en hållbar blandstad.

Wastelands och ickeplatser
Det sprids ofta rykten om att det skulle vara osäkert att vistas
på platser som Kvillebäcken. Men någonting händer på dessa
informellt framvuxna platser.
Idén om urbana mellanrum, wastelands, är dock svår att försvara
eftersom de oftast blir till vid nedläggningar och blir en symbol för
samhällets misslyckanden. De blir som små centrum för konflikter
mellan kulturella, ekonomiska och historiska maktstrukturer. Det
gemensamma synsättet är att wastelands inte har något värde
innan de struktureras upp och utvecklas.
Wastelands bidrar ofta till att staden känns ofärdig och att det
pågår någonting på platsen. De blir små dokument på stadens
ständinga förändring och ligger ofta i en zon mellan privat och
offentligt område, dom innehåller minnen i form av små fragment
av den byggda och den naturliga miljön.
Områdena spelar en värdefull roll i innerstadens biologiska
mångfald. De erbjuder öppna platser och representerar en frihet
från den annars kontrollerat byggda miljön. De ger utrymme för
kreativa aktiviteter och bidrar till känslan av en levande stad.
den levande staden
Man har minst sagt ambitiösa visioner om en levande kulturstad i
den svenska politiken, ofta jämför man Stockholm med Berlin och
Barcelona och har som mål att komma upp på en jämn nivå med
dessa städer inom några år. Men kontrollbehov och nolltoleranser
i det offentliga rummet försvårar för alterativa kulturer att gro
till och med på dessa fristående ickeplatser. Trots stora visioner
om en levande stad tycks man glömma vad det är som gör Berlin,
Barcelona eller till exempel Köpenhamn till de kreativa städer de
är.
Victor Marx , arkitektstudenten och initiativtagaren till det
frihetliga kulturhuset Cyklopen i Stockholm, berättar utifrån egna
erfarenheter om hur hårt kontrollerad staden är och hur egna
initiativ för en bättre stad är nästintill omöjliga att genomföra.
Cyklopen var tänkt att bli en öppen verkstad där människor inte
behövde betala några hyror för att arbeta med sina kulturprojekt
och där långa byråkratiska förfaranden inte skulle stå mellan dröm
och genomförande. En plattform som skulle göra det möjligt för
stockholmare i alla åldrar att omskapa staden till en spännande
och dynamisk plats. Men istället för att välkomna hans förslag om
samhällsförbättringar slog politikerna undan dom i misstro och
rädsla att han bara var en bidragssökare, kriminell eller narkoman.
Till slut samlade han och föreningen Kulturkampanjen in de
pengar som behövdes och lyckades få ett tidsbegränsat bygglov
för att bygga ett eget hus. Kulturhuset Cyklopen hade under den
första sommaren tusen besökare per månad innan det förstördes
i en anlagd brand.
I Stockholm och Göteborg verkar man glömma bort att en
levande stad inte bara behöver producera de mest framstående
kulturpersonerna, de behöver en grund på gräsrotsnivå och platser
där utrymme för alternativa kulturer kan äga rum. När dessa
platser inte längre existerar inne i staden trycks kulturen utåt. Nya
platser tas i anspråk samtidigt som innerstaden homogeniseras
och blir mer och mer kulturfattig.
Det är naturligt att subkulturer får flytta och uppstår på nya platser.
I den kontrollerade staden växer också ett större engagemang
att göra motstånd och levande subkulturer kan därför ses som
en produkt av homogeniseringen. Men idag, i takt med att
Stockholm och Göteborg gentrifieras och det okontrollerade inte
ges utrymme, flyttar helt enkelt dessa människor ofta till en mer
tolerant stad.

Reklamkampanjen för Kvillebäcken. “Med lite fantasi kan du se
folk som har kräftskiva på sin balkong”.
kvillebäckens omvandling
År 1990 tas en plan som berör industriområdet Östra Kvillebäcken
fram. Området ska utgöra ett “nytt centrum” för Hisingen med
Vågmästareplatsen som knutpunkt. Inte mycket av det som
fanns i området ansågs innehålla kvaliteter att spara. Det var för
nedgånget. Kvillebäcken klacificerades som “icke attraktivt” och
det centrala läget kräver en “attraktiv” stadsdel.
Det som ska locka är bostäder, arbetsplatser, grönområden och
service. Kommunen äger inte marken så för att få till en förändring
ställs ett antal krav upp som måste uppfyllas. Föroreningar och
buller är det som står högst på listan.
Man är överrens om att en alternativ planering måste till.
Kriterierna är god kommunikation, låga hyror, tillgänglig service
och en “blandstads-karaktär”. Näringslivssekretariatet menar
att en kosmetisk förändring är nödvändig, men man har även
noterat att det finns saker som upplevs intressant. Karaktären
måste bevaras. Totalsanering skulle omöjliggöra den småskaliga
företagsverksamheten. Man bestämmer sig för att ta kontroll
över området socialt och tar kontakt med markägarna. Kanske
är första steget att förändra ryktet och ändra attityd till området.
Processen ska pågå på platsen, nätverk ska startas. Några röster
från processen:
“Det här är en bra plats för att testa att starta ett eget företag.”
“Second hand-marknaderna är det som bidrar till det dåliga
utseendet, vi behöver fräscha upp med riktigt folk.”
“Anledningen till brukandet av platsen är att den är så svår
att kategorisera.”
“Det är ekonomiskt med en långsam utveckling” (forskare)
“Det är oekonomiskt med en långsam utveckling” (markägare)
Ordet “ekonomisk” används här i olika situationer med olika
betydelser på olika sidor av debatten. Näringslivssekretariatet
menar att förändringen gör det svårt för småföretagare, de
förflyttas till utkanten. “Ekonomiskt” kan ses som antingen
någonting bra eller något dåligt. Här ses den av en forskargrupp på
Chalmers som den “globala kraften” som tvingar städer att tävla
mot varandra och gör det omöjligt för småskaliga verksamheter i
Kvillebäcken att fungera.
2004 beskriver Göran Johansson sin vision om miljonstaden
Göteborg. Västlänken har en stor betydelse och Backaplan/
Kvillebäcken har stor utvecklingspotential. “Attraktivt centralt
boende” är det som väger tyngst och lockar de människor som
kunskapsstaden vill ha.
Problemen i området ska vändas till succé och en ny vision
tar form. En “attraktiv” “blandstad” där kvarterets charm och
variation utnyttjas. Kvarteren ska bindas ihop och gränserna ska
suddas ut.
Mitt i planeringen kopplas ett EU-projekt in, Waterfront
Communities Project. Syftet är att knyta kontakter med andra
städer med liknande områden. En visionsprocess påbörjas av
5 planerare från Waterfront Communities Project. En lång

process där mycket ska vägas in måste gå snabbt för att kunna
genomföra det som ett EU-projekt. Det visar sig att visionsarbetet
blir svårare än väntat och Stadsbyggnadskontoret föreslår att den
redan framtagna visionen ska vara en grund för den nya. Men
planeringen stagnerar och markägarna blir besvikna över hur lite
som har hänt när förslaget presenteras. Det handlar i huvudsak om
att dra om den centrala vägen genom området. Rekonstrueringen
av Kvillebäckens framtid är inte tillräckligt förankrad.
Under tiden har området blivit ett “permanent provisorium”
(Gabriella Olshammar) och illegala klubbar och kriminalitet är
det som tidningsartiklarna handlar om. I vetskapen att någonting
ska hända i området bryr sig inte fastighetsägarna om förfallet.
Fokuspunkten flyttas istället till Backaplan och Älvstranden
Utveckling tar över hela projektet. De har visat att de “klarat
av uppgiften” tidigare i samband med utvecklingen av Norra
Älvstranden och de utnämner sig själva till “hjälten” i olika
verksamhetsberättelser (Joakim Forsemalm).
Visionsarbetet genomförs till slut som ett parallellt uppdrag.
Området totalsaneras och blir nu en del av Norra Älvstranden
som kommit att bli en ny fasad för hela Göteborgs stad.
Husen i det nya Kvillebäcken är nya, dyra och stora och liknar resten av
hela Norra Älvstranden. Älvstranden Utveckling beskriver Kvillebäcken
såhär: “Hit söker sig kreativa och medvetna människor som gillar
inspirerande möten. I Kvillebäcken lever och bor man miljösmart – en
självklar del av livskvaliteten. Kvillebäcken är lite kontinentalt – och
samtidigt så göteborgskt.”
På internet finns det intervjuer med arkitekterna bakom den nya
stadsdelen där de berättar om deras huvudgrepp. Några nyckelord
är; stadsmässighet, stora balkonger, ljusa trapphus, lekfulla
kulörer, detaljer på fasaderna, lusthus på gården, cykelrum och
energieffektiva och miljövänliga material.
Detaljplan för Östra Kvillebäcken, 2009.
Simon:
Ett område med 25% hyresrätter där en etta kostar 6-8000
spänn skapar absolut en härlig blandning av både välbeställda
par, singlar och barnfamiljer.
Johanna Smedberg:
Byggnormen för nya bostäder kräver en viss standard.
Lägenheterna i Kvillebäcken kommer inte vara några
lyxbostäder men nya och fräscha med vanliga bekvämligheter
och god standard. Om vi ska subventionera bebyggelse för att
komma ned i kostnadsnivå för lägenheterna så krävs det ett
politiskt beslut – Tyvärr.

alternativ
Ett alternativ till att omvandla och gentrifiera hela stadsdelar
på en gång är att låta staden långsamt förändras och genomföra
omvandlingarna steg för steg. På så sätt skulle det sociala livet i
stadsdelen inte ta lika stor skada på en gång. Att plötsligt ersätta det
befintliga i ett område kan ju ses som en spännande händelse men
det anses knappsast vara önskvärt ur ett ekologiskt perspektiv.
Man kan leka med tanken att det som hände i Kvillebäcken inte
skulle hänt. Hur skulle man kunnat skapa en socialt hållbar
utveckling? En stor fråga har varit den om “blandstaden”. Vissa
menar att genom att spara bebyggelsen som fanns i Kvillebäcken
skulle situationen blivit annorlunda. Den stökiga platsen skulle
inte dra till sig samma människor som ett dyrt bostadsområde.
En kontrast till den aktiva stadsplaneringen kunde varit att öka
toleransen i området och se vad som händer. Genom att låta
Kvillebäcken förändras i sin egen takt hade en annan stadsdel/
kultur växt fram. Men även en aktiv stadsplanering kanske skulle
kunna resultera i en socialt hållbar stadsdel. En mer långsiktig
förändring känns nödvändig. Någonting hoppas över när man
river en hel stasdsdel och bygger upp den igen på bara några år.
norra Sorgenfri
Utdrag ur bloggen om nya Kvillebäcken
http://blog.kvillebäcken.se
Ett liknande svenskt projekt är visionsarbetet med Norra Sorgenfri
i Malmö. Det har en liknande karaktär men skiljer sig i utförandet.
Norra Sorgenfri är ett industriområde som tidigare räknades som
Malmös utkant men som nu har blivit mer och mer centralt. Det
ska utgöra en länk mellan centrum och de östra delarna av Malmö
och i planarbetet sammanlänkas projektet med planeringen av
hela östra centrum.
Det verkar på ytan som ett öde område men innehåller redan
idag ett rikt och varierat liv. Området har hela 30 fastighetsägare
och många småskaliga verksamheter och företag och ett rikt
föreningsliv.
Planer, Norra Sorgenfri. Kvarter- och tomtprogram.
I visionen ska bostäder växa fram i området parallellt med att
viss industri och verksamhet får finnas kvar. Utvecklingen sker i
olika delar vid olika tidpunkter. För att visionen ska bli verklighet
finns ett antal nyckelpunkter i varje litet projekt. Några viktiga
punkter som nämns är att bevara områdets historia och identitet.
De konstnärliga och kreativa verksamheterna som redan existerar
ska stödjas och utvecklas. En viktig del är att det ska finnas
arkitektur från olika tider och med offentliga bottenvåningar. De
småskaliga verksamheterna är av stor betydelse för det offentliga
livet i området. Alla kvarter ska bestå av en stor mångfald och
de existerande byggnaderna bevaras och skapar utrymmen för
evenemang. Ett exempel är det stora gamla bussgaraget som
ska göras om till aktivitetshus med bland annat kulturhus och
sporthall. Även ett urbanpedagogiskt center ska öppna i området.
Planeringsprocessen beskrivs som bred och under tiden har
Stadsbyggnadsforum hållt öppet i Norra Sorgenfri för allmänheten
varje vecka för att ställa ut material, anordna workshops och hålla
föreläsningar.
Skillnaderna mellan Norra Sorgenfri och Kvillebäcken är många,
men i det stora hela kan man se ett helt annat tillvägagångssätt i

hur man förhåller sig till det existerande området. Jag upplever
omvandlingen av Norra Sorgenfri som en mer varsam process
där det befintliga till och med fungerar som en grogrund för den
fortsatta utvecklingen.
i Göteborgs stadsplanering verkar den ekonomiska vinningen
och statuskampen vara överordnad det sociala ekosystemet. Det
går inte att säga att den kreativa och livliga karaktären i Norra
Sorgenfri var en annan än den i Kvillebäcken. Tendenserna innan
saneringen var tvärtom att Kvillebäcken var en dynamisk och
mångfaldig plats där saker uppstod till synes oplanerat och det
var tillåtet att ta ut svängarna.
Älvstranden Utveckling beskriver det nya Kvillebäcken som “lite
kontinentalt”, men vad är det som är “kontinentalt”? Och vad
kommer i så fall bli kvar av det “lite kontinentala” efter att dom
förändrat platsen? Inte mycket av det som finns kvar i området
efter totalsaneringen är mer “kontinentalt” än centrala Göteborg.
Det består av villor, flerbostadshus och ett gigantiskt köpcentrum.
Wiktor Kowalski, proffesor på Chalmers Arkitektur, sa en gång i
början av min arkitektutbildning: “om du hittar en plats du tycker
om, bygg inte ditt hus just där“. Han menade att om man bygger
bort det som man tycker om så har man förstört platsens kvaliteter.
Han förespråkade istället att samverka och komplettera. För att
bevara den “kontinentala” känslan tror jag man hade varit tvungen
att spara någonting av den tidigare platsen.
Den förändring som sker i Kvillebäcken innebär stora
hyreshöjningar och en känsla av storskalighet. Alla de små
verksamheterna och företagen i området måste flytta eller upphöra
att existera, förutom Akbars Chark som får nya lokaler i området.
en annan stad är möjlig
Omvandlingsprocessen med så många små aktörer inblandade
är antagligen långt ifrån enkel. Men för att ta tag i de allt större
problemen med segregation och gentrifiering i Göteborg behöver
vi ta hänsyn till alla människor och använda vår kreativitet för
att förändra situationen. Viljan att utforska alternativ och lösa
problemen verkar vara stor och den sociala kritiken mot dagens
stadsomvandling i Göteborg vittnar om att inte alla accepterar det
som händer.
Den göteborska byggprocessen verkar dock skapa en hel del hinder
för denna kreativitet och småskalighet. Tendensen man kan se i
Göteborg idag är att de nya områdena inte verkar utvecklas ur
den exiaterande miljön utan oftast planeras utifrån ett blankt
papper. Kanske för att det är det enklaste och mest ekonomiska
alternativet. Kanske för att man idag saknar kunskaper om värdet
av social hållbarhet och förståelse för vad de homogena husen och
människorna får för konsekvenser i framtiden.
För att göra det möjligt för olika indivder att leva tillsammans
inom ett ekosystem krävs att området är omväxlande och har
många nischer. Olika individer med olika ursprung kräver
ibland en variation med små vildvuxna platser istället för en
homogen barrskog.
Wikipedia
För att Göteborg ska fortsätta vara en levande stad tror jag att
vi måste släppa på kontrollen av våra offentliga rum och öka
toleransen i staden. Vi kanske behöver nya planeringsmetoder
som involverar fler och mindre aktörer. Det är också viktigt att
vara lyhörd för de nya kunskaperna från stadens forskare och
lyssna till de lokala rösterna i varje stadsomvandlingsprojekt.
Vi måste komma ihåg att en “blandstad” måste få bestå av
människor som är olika och att de, i områden som Kvillebäcken,
kanske inte först och främst vill se folk som har kräftkivor på sina
balkonger.

källor
Clément, Gilles (2008)
Forsemalm, Joakim (2007) Bodies, bricks and black boxes:
power practices in city conversion. Akademisk avhandling.
(Digressiv Produktion)
Göteborgs Stad
www.goteborg.se/
Göteborgsposten
www.gp.se
Hellberg, Calle (2000) Kvillebäckens industriområde (ett
mellanrum) ett undantag. Examensarbete.
Konkurrenskraft bärkraft (1998) Rapport från ett seminarium
om små företag och miljöanpassning med utgångspunkt från
ett äldre verksamhetsområde på Hisingen. Forum för arbetets
bebyggelse, Chalmers Tekniska Högskola.
Kvillebäcken
www.kvillebacken.se
Kvillebäcken
www.blog.kvillebäcken.se
Marx, Victor (2009) Det krävs civil olydnad för att förändra
Stockholm. Tidningsartikel. Newsmill.
Noll and Scupelli (2009)
Norra Sorgenfri Planprogram (2008) Malmö Stadsbyggnadskontor.
Stadsvandring i Gamlestaden om gentrifiering. Arrangerad av
Urbanum, Stadsmuseet, Göteborg.
Thörn, Cathatrina (2008) Intervention or The Need For a New
Cultural Critique. Artikel. Göteborgs universitet.
Thörn, Catharina (2008) Vem får rätten till staden?
Tidningsartikel. Fria Tidningen.
Thörn, Catharina (2009) En annan stad är möjlig.
Tidningsartikel. Göteborgsposten.
Wasteland Twinning
www.wasteland-twinning.net
YimbyGBG
www.gbg.yimby.se
Älvstranden Utveckling
www.alvstranden.com
Film: Behandla inte oss som djur - En dokumentär om kamp och
organisering (2012) Pantrarna För Upprustning Av Förorten.