ATT ANPASSA VÅRD- OCH BOENDEMILJÖER ... - Vårdalinstitutet

ATT ANPASSA VÅRD- OCH BOENDEMILJÖER FÖR 

PERSONER MED DEMENSSJUKDOM. 

Helle Wijk 

Leg sjuksköterska, Med Dr 

Utvecklingssamordnare, geriatrik, Sahlgrenska Akademin vid Götebords universitet 

Lektor, Inst för omvårdnad, Sahlgrenska Akademin vid Götebords universitet 

Projektledare för det tematiska rummet: Leva med demens 

2003-10-07

Abstrakt 

Kunskap om de svårigheter som kan drabba oss i samband med utvecklingen av en 

demenssjukdom måste vara utgångspunkten vid ny- och ombyggnationer av vård- och 

boendemiljöer för personer med demenssjukdom. Likaså måste nya rön som 

forskningen presenterar kring anpassning av miljön för att motsvara särskilda behov, 

prövas och utvärderas. En utvärdering av effekten av en medveten anpassning av 

arkitektur, färgsättning och ljus kan resultera i att vi kan lägga ytterliggare en 

pusselbit till den ökade kunskapen om strategier för en bättre balans mellan 

sjukdomens behov och krav. För att lyckas med detta krävs det att vi samarbetar både 

tvärvetenskapligt och gränsöverskridande med ett gemensamt synsätt som grund. 

Följande kapitel är skrivet som ett stöd för detta arbete. 

Allt material är skyddat genom upphovsrätten och får inte användas i kommersiellt syfte. Texten får användas för eget bruk men källan måste anges. 

Källa: www.vardalinstitutet.net, Tematiska rum.

ATT ANPASSA VÅRD- OCH BOENDEMILJÖER FÖR 

PERSONER MED DEMENSSJUKDOM 

Miljöns utformning påverkar vårt dagliga liv och välbefinnande. 

Miljön har stor betydelse för de flesta av oss, inte minst när vi är drabbade av 

sjukdom. När vi blir äldre, och eventuellt börjar få nedsättning av syn (visuell) 

(Bergman et al. 1999) och tankeförmåga (kognition) (Avlund et al 1997) påverkar 

detta vad man klarar att uppfatta, speciellt om miljön är otydlig och svårtolkad. Färg 

kan förtydliga miljön, så att vi lättare har möjlighet att förstå vad vi ser (Hård et al. 

1995). Hur vi uppfattar vår omgivning påverkar i sin tur hur vi agerar vilket har 

betydelse för vårt välbefinnande. Tydliga och harmoniska miljöer är viktiga för oss 

alla i syfte att skänka trygghet och välbefinnande. När vi drabbas av demenssjukdom 

är utformningen av vår omgivning särskilt känslig och viktig för oss eftersom 

sjukdomen kan medföra risk för feltolkningar och missförstånd (Sandman 1986). 

Detta i sin tur kan skapa osäkerhet och stress med ett ökat beroende som följd 

(Mozley et al. 1999). 

En tydlig miljö, som stödjer det friska och vår funktionsförmåga, borde också gynna 

läkande processer och innebär framförallt att vi intar ett salutogent (hälso) perspektiv 

istället för ett patologiskt (sjukdoms-) perspektiv (Antonovsky 1987). På en avdelning 

som har harmonisk design, som inger lugn och ro och där man lätt kan orientera sig, 

kan vi använda mer av vår energi till aktivitet och social gemenskap än på att hitta 

rätt. Detta tänkesätt, att utgå från individens bevarade funktioner i planeringen av 

vårdmiljön kan relateras till en hälsoinriktad vårdfilosofi med fokusering på det friska 

istället för på det sjuka. På så sätt görs patienten mer delaktig i sin egen vård och 

rehabilitering genom att man medvetandegör bevarade förmågor och genom att man 

använder dessa för att stödja nedsatta funktioner (Baksi, Cradock 1998). Detta är 

också i linje med centrala begrepp inom vårdvetenskaplig forskning, där relationen 

mellan människa, miljö, hälsa och omvårdnad utgör grundstrukturen i flera 

omvårdnadsmodeller. 

Kunskap om de svårigheter som kan drabba oss i samband med utvecklingen av en 

demenssjukdom måste vara utgångspunkten vid ny- och ombyggnationer av vård- och 

boendemiljöer för personer med demenssjukdom (Eriksson 2001, Gustafsson 1996). 

Likaså måste nya rön som forskningen presenterar kring anpassning av miljön för att 

motsvara särskilda behov, prövas och utvärderas (Day 2000, Dunlop 1993). En 

utvärdering av effekten av en medveten anpassning av arkitektur, färgsättning och ljus 

kan resultera i att vi kan lägga ytterliggare en pusselbit till den ökade kunskapen om 

strategier för en bättre balans mellan sjukdomens behov och krav. 



För att lyckas med detta krävs det att vi samarbetar både tvärvetenskapligt och 

gränsöverskridande med ett gemensamt synsätt som grund. Följande kapitel är skrivet 

som ett stöd för detta arbete. 

Vad är miljö ? 

Det är viktigt att vi först klargör vad vi här menar med begreppet miljö och vad vi 

avser att åstadkomma med en anpassning av miljön. Om vi härleder begreppet ser vi 

att miljö kan avse så vitt skilda betydelser som atmosfär, förhållande, omvärld, 

omgivning och medelpunkt (Nationalencyklopedin 2003). Inom vårdvetenskapen är 

miljöbegreppet ett av fyra centrala begrepp och avser sjuksköterskans individuellt 

anpassade omvårdnadshandlingar för att främja, bevara eller återställa den sjukes 

hälsa. Många omvårdnadsforskare har tagit sin utgångspunkt i miljöbegreppet och 

undersökt dess innehåll och värdet av att påverka densamma. Redan Florence 

Nightingale poängterade vikten av att anpassa miljön så att kroppens naturliga 

läkningsprocesser kunde få verka fritt (Nightingale 1969). Eftersom alla 

sjukdomstillstånd ej går att bota och däribland demenssjukdomar är det viktigt att 

klargöra att med hälsa kan vi även avse att skänka våra patienter vila och harmoni 

trots en bakomliggande grundsjukdom (Norberg 1996). Direkta miljöåtgärder kan 

både vara att planera för hur och var vi skall tillgodose våra patienters mest 

grundläggande behov avseende hygien, mat och vila som hur och var vi skall skänka 

förströelse, vederkvickelse, stimulans och glädje åt våra patienter genom olika 

aktiviteter. Miljö kan alltså både avse den fysiska miljön som den psykiska, sociala 

och existentiella miljön runt den sjuke. I detta kapitel avses den fysiska miljön och hur 

vi på ett medvetet sätt kan bemöta och förekomma några av de behov som 

demenssjukdomen medför för den drabbade genom konkreta åtgärder. 

Miljöns betydelse för den åldrande människan 

I Sverige blir vi i regel mycket gamla. Den förväntade medellivslängden vid födelsen 

har ökat med mer än 40 år de senaste två seklen. År 1995 var den beräknade 

återstående livslängden vid 65 års ålder 16 år för män och 20 år för kvinnor. Fram till 

2025 förväntas en ökning av gruppen 75-84 år med 45 % och gruppen 85 år och äldre 

med 42 %. Hög ålder är starkt relaterat till risken att utveckla en demenssjukdom. År 

2000 beräknades det att cirka 130 000 personer var drabbade av demenssjukdom i 

landet, en siffra som förväntas stiga år 2010 till 150 000 personer och år 2050 till 

cirka 240 000 demenssjuka. Vården av personer med demensjsukdom är kostsam och 

uppgick till år 2000 till 38.4 miljarder med en beräknad ökning år 2010 till 40-44 

miljarder (Landstingsförbundet 2000). 

Äldrebefolkningsutvecklingen visar alltså att vi sannolikt både kommer att öka vår 

medellivslängd ytterliggare samt att antalet äldre i befolkningen kommer att bli fler. 

Trots att de stora populationsstudierna H 70 i Göteborg (Steen, Djurfeldt 1993) och 

Kungsholmsstudien i Stockholm tydligt visar att vi är allt vitalare högt upp i åren, så 



har vi samtidigt en mycket stor grupp äldre-äldre personer (dvs 85+) som drabbas av 

olika former av multisjuklighet. Det kan röra sig om åldersrelaterade nedsättningar 

såsom nedsatt syn, besvär av bländning, behov av mer tid för att klara sina dagliga 

aktiviteter och ökad känslighet för tidspress och störiga miljöer. Dessutom kan de 

olika former av sjukdomar som kan följa med åldrandet påverka rörlighet, tänkande, 

minne, perception (varseblivning) och psykisk jämvikt. 

Antingen vi har förmånen att förbli friska högt upp i åren eller om vi drabbas av 

sjukdom/ skada så är vi mycket beroende av hur den miljö vi vistas i passar för våra 

särskilda behov. Behoven är ju många gånger individuella men vissa hållpunkter kan 

nog sägas vara generella. Exempelvis vill de flesta av oss ha möjlighet till lugn och ro 

och avskildhet, samtidigt som när vi har lust till social gemenskap så skall utrymme 

och tillfälle för detta finnas lättillgängligt. Vi har ett behov av att känna igen oss för 

att uppleva trygghet där vi bor vilket innebär att omgivningen måsta vara lätt att 

förstå. Slutligen får inte miljön vi vistas i antingen det är permanent eller tillfälligt 

vara farlig för oss eller innebära några som helst risker. Detta ställer konkreta krav på 

miljön för äldre avseende både arkitektur, ljus- och färgsättning. 

Den teoretiska referensramen utgörs av Lawtons och Nahemows "ekologiska åldrande 

modell". Den skrivs: B = f (P, E) och uttalas som Behaviour is a function of personal 

competence and environmental stress (se figur 1). Enligt den är vårt sätt att fungera 

beroende av balansen mellan våra personliga förmågor och kraven från den 

omgivande miljön. Utgångspunkten i modellen är att eftersom åldrandet medför mer 

eller mindre uttalade funktionsnedsättningar för individen är det viktigt att den 

omgivande miljön anpassas till dessa nya förhållanden (Lawton, Nahemow 1973). 

Om kunskapen om bevarad färguppfattning vid hög ålder får ligga till grund för 

färgsättning av äldres vårdmiljö kan det bidra till en ökad tydlighet, orienterbarhet och 

förhoppningsvis till ett ökat välbefinnande för dessa personer 



HIGH 

COMPETENCE 

LOW 

Negative 

affect 

Maladaptive 

behavior 

Tolerable affect 

Marginally adaptive behavior 

Positive affect 

Adaptive behavior 

Adaption level (AL) 

Zone of maximum performance potential 

Tolerable affect 

Marginally adaptive behavior 

Negative affect 

Maladaptive behavior 

WEAK STRONG 

ENVIRONMENTAL PRESS 

Figur 1. Den ekologiska åldrande modellen enligt Lawton och Nahemow. Källa: Lawton MP, 

and Nahemow L. Ecology and the ageing process. In: C. Eisdorfer and MP. Lawton eds. The 

psychology of adult development and aging. Washington: American Psychological 

Association, 1973. Copyright © (1973) by the American Psychological Association. 

Reprinted by permission. 

Demenssjukdomen kan medföra speciella svårigheter för den drabbade 

Demenssjukdomen medför en rad specifika svårigheter som kan påverka hur vi 

uppfattar vår omgivning, hur vi kan klara vardagliga aktiviteter och vilket behov vi 

har av andras hjälp (Wallin et al. 1994). Det kan gälla att förstå hur miljön är 

arrangerad, att uppfatta rummet adekvat, att hitta rätt i både nya och välkända miljöer, 

att känna igen vardagliga föremål eller att tolka kontraster, mönster och symboler. 

Eftersom demenssjukdomen medför en rad förluster för de personer som drabbas, 

förlust av minnen, förlust av språk, förlust av sammanhang kan detta leda till en hög 

grad av osäkerhetskänsla och stress. En felaktigt utformad miljö kan ytterligare späda 

på dessa upplevelser likaväl som en rätt utformad miljö kan stödja bevarade 

funktioner och därmed bidra till trygghet och välbefinnande 



Färgsättningen formar miljön 

Färg har stor betydelse för de flesta människor som förtydligande och förskönande faktor och 

som informationsbärare och uppmärksamhetsväckare. Inom den psykologiska delen av 

färgforskningen har man sedan lång tid tillbaka intresserat sig för hur vi människor uppfattar 

färg och vilken betydelse vi sätter till färg (Sivik 1997). Däremot har det tidigare varit brist på 

kunskap om hur vi uppfattar färg vid hög ålder och under inflytande av demenssjukdom, ett 

ämnesområde som nu är under utveckling (Cooper 1999, Wijk 2001). 

Genom färgforskningen kan vi lära oss att färg och framför allt färgskillnader mellan det vi 

betraktar och dess bakgrund, är avgörande för hur tydligt vi uppfattar vår omgivning och saker 

och ting omkring oss. Likaså vet vi att koder och ledtrådar kan förtydliga och leda rätt och att vi 

mer eller mindre omedvetet lägger saker och ting på minnet för att orientera oss. Men hur är det 

om vi drabbas av demenssjukdom? Kan vi utnyttja den typen av information då och har 

färgsättning någon betydelse? 

I likhet med många vårdare och anhöriga lade jag som sjuksköterska märke till hur stark 

betydelse utformningen av boendet har för personer drabbade av demenssjukdom. Jag blev 

särskilt intresserad av det faktum att personer med demenssjukdom ofta uppmärksammade 

kulörstarka färger i och med att de kommenterade dessa i olika situationer. Detta väckte mina 

funderingar kring färgens betydelse vid demenssjukdom. Kunde det vara så att färg är ett så 

starkt stimuli som vi omgivit oss av genom hela livet, som vi använt oss av i vårt dagliga språk 

och ofta har ett positivt förhållande till, att det även skulle kunna ha betydelse för oss trots att vi 

drabbas av demenssjukdom ? Om det skulle vara så kanske vi skulle kunna använda 

färgsättning på ett mer medvetet sätt i utformningen av boenden för personer med 

demenssjukdom för att stödja uppmärksamhet och för att förtydliga. 

Utan ljus ingen färg 

Hur vi förmår uppfatta miljön runt omkring oss beror båda på vår synförmåga och kognition 

men också på ljussättningen. En god ljusmiljö kan kompensera för nedsatt synförmåga och 

underlätta dagliga aktiviteter hos äldre. Med stigande ålder kan ögonfunktionen börja svikta 

avseende exempelvis minskad ackomodationsförmåga (att fokusera), eller grumling av linsen 

vilket ofta innebär att man kräver mer ljus för att se normalt men samtidigt att man blir mer 

känslig för bländning. Även näthinnan åldras där en sämre diskrimineringsförmåga kan bli 

följden. Vid all om- och nybyggnation av boende för äldre bör därför en ljusexpert ingå i 

arbetsgruppen så att inte en väl genomtänkt miljö avseende form och färg spolieras på grund av 

dåligt eller felaktigt ljus. 



Färg, form och ljus i samverkan 

Utgångspunkten i goda vård- och boendemiljöer måste alltså vara att skänka trygghet, 

välbefinnande, igenkänning och att genom sin utformning stödja dagliga aktiviteter samt 

undvika skador och risker. Av erfarenhet vet vi att små enheter där ett tiotal personer bor och 

får hjälp av ett mindre antal vårdare är av godo inom demensvården. Likaså vet vi att långa 

ändlösa korridorer bör undvikas för att istället prioritera en större central yta för social samvaro 

som lätt kan lokaliseras av alla vilken lägenhet man än kommer ut ifrån. Om man i kombination 

med ovanstående tar vara på färgsättningens möjligheter kan man ytterligare bidra till tydlighet. 

Detta kan både ske genom markering av ytor som man önskar skall vara lätta att 

uppmärksamma för de boende respektive genom att kamouflera andra så att inte 

koncentrationen störs. Likaså kan ett fullgott överljus i kombination med punkt- och 

arbetsbelysning med tillräcklig ljusstyrka och avbländning för den äldre såväl stjälpa om den är 

felaktig som hjälpa om den är optimal, de goda intentioner man haft med boendet. 

Äldres färguppfattning. 

Diskriminering av färger, namngivning av färger, färgpreferenser samt färg och form 

som stöd för igenkänning. 

Utgångspunkten är att färg kan förtydliga äldres miljö i form av kontrastverkan, koder och 

ledtrådar. För att kunna pröva denna hypotes i praktiken fordras grundläggande kunskaper om 

hur färg uppfattas vid hög ålder trots eventuell nedsättning av syn och kognitiva funktioner. 

Nedan beskrivs därför kortfattat resultatet av studier som avsåg att beskriva aspekter av 

färguppfattning vid hög ålder samt vid Alzheimers sjukdom (Wijk 2001). Förhoppningen var att 

resultaten i nästa steg kunde ligga till grund för hypotesprövande studier kring en medveten 

färgsättning av äldres vårdmiljö. 

En av grupperna i studien bestod av personer med Alzheimers sjukdom i varierande 

svårighetsgrad. Anledningen att denna patientgrupp valdes är att de ofta lider av störd 

rumsupplevelse och svårigheter att orientera sig i sin omgivning. Det är därför troligt att dessa 

patienter i synnerhet skulle vara hjälpta av en tydlig miljö. En ökad förståelse för hur man 

uppfattar färg trots sin demenssjukdom borde därför vara grundläggande när man färgsätter 

särskilda boenden för patienter med demenssjukdom. 

I studien undersöktes fyra aspekter av färguppfattning som bedömdes som väsentliga att utgå 

ifrån i designen av vårdmiljön för äldre. Dessa var hur man kan diskriminera mellan 

närliggande färgnyanser inom olika färgområden (kontrastkänslighet), hur man kommer ihåg 

och känner igen färger med sina färgnamn (färgkoder), hur man rangordnar färger efter 

preferens (estetisk aspekt) och om man kan ha stöd av färg eller form för igenkänning (ledtråd). 

Detta undersöktes i grupper om 80-åringar (antal=189) och 95-åringar (antal=84) samt personer 

med Alzheimers sjukdom (antal=50). Patienterna med Alzheimers sjukdom var 80 år i medeltal. 



I en intervju med de äldre personerna i studien värderade majoriten färg och färgsättning som 

viktigt för dem och menade att färg i form av koder och ledtrådar i miljön kunde vara 

förtydligande. Alla tre grupperna klarade förvånansvärt bra att skilja mellan närliggande 

nyanser i både rött, gult, blått och grönt färgområde men med vissa karakteristiska mönster i 

resultatet. För det första hade alla tre grupperna lättare att skilja mellan små färgskillnader i rött 

och gult färgområde än i blått och grönt. För det andra var det ljushetsskillnaderna mellan 

färgproverna som var avgörande för diskrimineringsförmågan till skillnad från färgstyrka eller 

färgton. Åttioåringarna klarade testet bättre än 95-åringarna. Förvånande nog klarade 

patienterna med Alzheimers sjukdom att särskilja färger på nästan samma nivå som 80åringarna. 

Av detta kan man dra slutsatsen att diskrimineringsförmågan inte tycktes vara 

specifikt nedsatt vid Alzheimers sjukdom och att det snarare var mer generella nedsättningar 

relaterade till mycket hög ålder som verkade vara avgörande för denna funktion. 

Majoriteten av de äldre klarade att namnge ett stort antal av de 22 olika färgproverna som 

ingick i färgtestet. Även här visade resultatet på tydliga mönster. De så kallade 

elementärfärgerna (rött, blått, grönt, gult, svart och vitt) var de som kunde namnges i allra 

högsta grad genomgående i alla tre grupperna till skillnad från blandade färger som många hade 

svårare för att hitta ett namn på. Mycket ljusa pasteller respektive mycket mörka färger vållade 

också problem för många. Återigen var det 80-åringarna som klarade detta test bäst, tätt följt av 

Alzheimer patienterna. Nittiofemåringarna hade ett väsentligt sämre resultat än de båda andra 

grupperna. Resultatet kan tolkas som att kunskap om färgnamn är något som sitter djupt lagrat i 

vårt minne på grund av en mer eller mindre daglig användning genom hela livet. Att resultatet 

var sämre vid 95-års ålder kan vara ett uttryck för att åldersrelaterade nedsättningar i form av 

sänkt uppmärksamhet, synnedsättning och behov av ökad tid i test situationen kan ha haft större 

betydelse än demenssjukdomen i detta fallet. 

Resultatet av preferenstestet visade ett mycket likartat resultat för de färger man rankade högst 

(blått, rött och grönt ) samt sist (brunt). Av resultatet kan man inte dra några slutsatser till vilka 

färger som äldre föredrar i vårdmiljön eftersom testet avsåg att rangordna sju förutbestämda 

färger, mycket starka i kulör, och utan att deltagarna fick associera till några 

användningsområden. Men vad man kan konstatera är att färgpreferenser tycks vara mycket 

stabila genom livet eftersom denna studies resultat överensstämmer i hög grad med tidigare 

preferensstudier i yngre åldersgrupper. Vidare kan man dra slutsatsen att äldre med eller utan 

demenssjukdom har en åsikt om färg och att man trots sin demenssjukdom förmår att rangordna 

färger efter tycke och smak. 

Färg utgjorde genomgående det starkaste stödet för omedelbar igenkänning för alla tre 

grupperna, till skillnad från efter 20 minuters väntetid, då formen istället var avgörande. Även 

resultatet av detta test visade på ett karakteristiskt mönster, men denna gång med ett något 

annorlunda utseende än i de föregående testen. 



Åttioåringarna klarade testet bäst, men i detta test klarade 95-åringarna igenkänningstestet något 

bättre än Alzheimer patienterna. Av detta kan man dra slutsatsen att möjligheten att utnyttja 

stöd för igenkänning är lägre vid Alzheimers sjukdom än vid normalt åldrande men att denna 

förmåga än dock finns kvar. Vidare tycks det som om färg kan fungera som 

uppmärksamhetsväckare men att enbart färgstödet inte tycks räcka som stöd för igenkänning 

över tid. Snarare var det så att formen (vad bilden föreställde) oftast gav upphov till mer 

kommentarer än när enbart färgen var det som skiljde de olika bilderna åt vilket kan ha bidragit 

till en förstärkt inkodning av bilden som sedan ökade stödet för igenkänning. 

Av studieresultatet drar vi slutsatsen att färguppfattning tycks vara välbevarad högt upp i 

åldrarna. Vidare tycks det som om Alzheimer sjukdomen hos de i medeltal 80 år gamla 

patienterna inte hade någon avgörande betydelse för diskriminering, färgnamngivning och 

färgpreferenser. Faktum är att deras resultat i mångt och mycket överensstämde med den 

representativa gruppen om 80-åringar, till skillnad från de cirka 15 år äldre 95-åringarna som 

klarade diskriminering och färgnamngivning på en lägre nivå trots avsaknad av 

demenssjukdom. Färg och form som stöd för igenkänning tycktes fungera på ett likartat sätt vid 

hög ålder, men där demenssjukdomens skadeverkningar på minnesfunktionen gjorde sig tydligt 

gällande. 

Resultatet visar på bevarade funktioner avseende olika aspekter av färguppfattning vid hög 

ålder både avseende färgpercept (uppfattning av färg och färgskillnader) färgkoncept 

(färgnamn) färgpreferenser och minnesstöd av färg och form. 

Anpassning av den fysiska miljön ur ett omvårdnadsperspektiv 

De flesta tycker att det är trevligt med färg. Färg stimulerar till hälsa. Färg på vårdavdelningen 

uppskattas av både patienter och anhöriga. Det vore inte dumt att få in mer av den varan i 

sjukvården, det kanske skulle göra att sjukhus blir mer av friskhus. Frisk luft, utsikt, 

omväxlande färger, en vacker blomma är viktig i sjukvårdsmiljön. Tidigare studier har visat att 

vårdtiden kan förkortas i vårdsalar som vetter ut mot en vacker utsikt såsom en park, jämfört 

med salar som vetter mot motstående sjukhusvägg. Det har betydelse att man ser något som 

lockar till hälsa, för att stimuleras till att umgås med andra, delta i dagliga aktiviteter och 

komma ut. 

Tydligt genom kontrast 

Ålder, sämre syn och nedsatt minne kan medföra att man har svårigheter att varsebli saker och 

ting i sin omgivning på rätt sätt. En svart mugg mot en mörk bakgrund, kniv och gaffel mot ett 

brokigt underlag, filmjölk i en vit tallrik kan vara tillräckligt dåliga kontraster för att vara ett 

hinder i att äta självständigt. Enkla sätt att förtydliga ovanstående med hjälp av färg kan vara att 

använda en färgad bordstablett och färgat porslin, så att filmjölken syns i skålen! Det kan 

stimulera till att äta självständigt. 



Risken att falla i hemmet är stor, om den äldre människan har mörka möbler och mörka mattor. 

Ser man inte var bordet slutar, är det lätt hänt att man sätter kaffekoppen bredvid. Kontrast 

behövs för att se det man betraktar. Små färgskillnader ser man inte lika lätt. Skarpa 

färgkontraster vid trösklar och i golv bör undvikas, eftersom detta kan uppfattas som 

nivåskillnader eller hål. Färgat kakel bakom vita handfat och toalettstolar kan underlätta för 

äldre att orientera sig och bli mer oberoende i badrumsmiljöer. Viss kulörskillnad mellan 

rummets väggar samt något mörkare golvlister ger hjälp att uppfatta rummets gränser. 

Demenssjukdom kan medföra att man tappar bort en del av sitt språk, men våra vanligaste 

färgnamn på primärfärger verkar vara bevarade långt in i sjukdomen. Personerna som ingick i 

de ovan beskrivna studierna kunde trots sin höga ålder och svåra demenssjukdom med stor 

säkerhet fortfarande namnge blått, rött, grönt, gult, vitt och svart. Det innebär en möjlighet att 

använda oss av färgkoder i kommunikation med den som är drabbad av demenssjukdom för att 

förtydliga: Sätt dig i den blå stolen ! 

Man har en åsikt och värdering om färg även om man nått hög ålder, ser dåligt och är drabbad 

av demenssjukdom Patienterna i studien rangordnade färger väldigt enhetligt efter preferens 

och med stor likhet till det som tidigare studier har visat för yngre åldersgrupper där blått, rött 

och grönt har visat sig vara mycket uppskattade färger i preferenstester. 

Vidare visade studierna att färg utgjorde ett starkt stöd för igenkänning av olika bilder i enkla 

minnestest till skillnad från bilder som inte var färglagda. Den kliniska betydelsen av detta fynd 

kan vara en ökad användning av färger som koder och ledtrådar i miljön, liksom att med färg 

väcka uppmärksamhet kring formen på saker och ting i vår omgivning. 

Framtidsscenario 

Att utforma en bra fungerande miljö för personer med demenssjukdom måste alltså ske i 

samverkan mellan olika kompetenser. Det finns en rad olika applikationsmöjligheter för 

överföring av resultaten från den teoretiska forskningen till den praktiska vårdmiljön. Detta 

bygger på ett intimt samarbete över yrkesgränserna mellan arkitekter, belysningsexperter, 

måleribranschen, förvaltare, omvårdnadsforskaren och personalen på enheten vilket är det 

arbetssätt som jag förordar vid ny- och ombyggnationer. Förutom bättre anpassade lokaler ger 

ett sådant arbetssätt en ökad delaktighet och medvetenhet om miljöns betydelse för personalen 

vilket i sin tur kan få positiva återverkningar på trivsel och den omvårdnad man ger sina 

patienter. 

På många håll i landet har man visat stort intresse för att implementera nya rön kring skapandet 

av en stödjande fysisk vård- och boende miljö. Man har bland annat tillämpat dem vid 

renovering, inredning, ny- och ombyggnad av sjukhem och äldreboenden. 



I syfte att åstadkomma en tydlig vårdmiljö som stödjer kvarvarande funktioner och inger 

trygghet har dörrar till vårdsalar och patientutrymmen omgivits av kontrastfärg och är försedda 

med upplysta tydliga nummerskyltar, medan övriga dörrar är neutralt färgade. Dessutom ger 

vårdsalarna stimulans med sina kraftigt färgsatta fondväggar. För övrigt är vårdmiljön färgsatt 

med dämpade kulörer. För att inte utsätta personer med demenssjukdom med för många intryck, 

vilket kan vara svårt och tröttsamt att sortera emellan, har vi med hjälp av enfärgade väggar, 

textilier och gardiner skapat en vårdmiljö som är lugn och rogivande. Pågående studier avser att 

studera effekter av denna typ av interventioner (åtgärder). 

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att framtiden ser ljus ut. Aldrig förr har det väl bedrivits 

så mycket forskning och utvecklingsarbete på bred front inom vård och omsorgssektorn som nu 

och aldrig förr har det väl varit så naturligt att samverka över yrkes- och specialitetsgränserna. 

Om vårt gemensamma mål är en bättre fungerande vård- och boendemiljö för personer 

drabbade av demenssjukdom så krävs ett samarbete på bred front där allas kompetenser är av 

lika stort värde. Låt oss hoppas att ett dylikt samarbete kan leda till mätbara och framför allt 

erfarna förbättringar för drabbade och närstående. 



Referenser 

Antonovsky A. Unraveling the mystery of health. How people manage stress and stay well. 

London: Jossey-Bass Publishers, 1987. 

Avlund K, Fromholt P, Berg S, Davidsen M. Cognitive function and functional ability in daily 

life. In: In: E. Heikkinen, S. Berg, M. Schroll, B. Steen, A. Vidik (Eds.). Functional status, 

health and aging. The NORA study. Facts, research and intervention in geriatrics, Serdi 

Publisher, Paris 1997. 

Baksi A, Cradock S. What is empowerment ? IDF Bulletin 1998; 3 (43): 29-31 

Bergman B, Bergström A, Sjöstrand J. Longitudinal changes in visual acuity and visual ability 

in a cohort folowed fron the age of 70 to 88 years. Acta Ophtal. Scand.1999;77: 286-292. 

Cooper BA. The utility of functional colour cues: seniors' views. Scandinavian Journal of 

Caring Sciences. 1999;13(3):186-92. 

Day K, Carreon D, Stump C. The therapeutic design of environments for people with dementia: 

A review of the empirical research. Gerontologist. 2000; 40(4):397-416. 

Dunlop A. Hard architecture and human scale designing for disorientation. A 

literature review on designing environments for dementia. Dementia services development 

centre. Department of applied social science. School of human sciences 

University of Stirling, Stirling FK9 4LA.1993. 

Eriksson H. Neuropsykologi. Normalfunktion, demenser och avgränsade hjärnskador. (in 

swedish). Neuropsychologia. Normal function, dementia and delimited brain lesions. Liber AB, 

Stockholm. 2001. 

Gustafsson L. What is dementia ? Acta Neurol Scand 1996;Suppl 168: 22-24 

Hård A, Küller R, Sivik L Svedmyr Å. Upplevelse av färg och färgsatt miljö. Statens råd för 

byggnadsforskning.(In Swedish). Perception of colour and coloured environments. Swedish 

National Building Research Foundation T4:1995. 

Landstingsförbundet. Statistisk årsbok för landsting 2001. (in swedish) The Association of the 

County Council: Statistical Yearbook of County Councils 2001. Stockholm: 

Landstingsförbundet, 2000. 

Lawton MP, Nahemow L, Ecology and the aging process. In: C. Eisdorfer, MP Lawton eds. 

The psychology of adult development and aging. American Psychological Association, 

Washington DC, 1973: 619-674. 

Mozley CG, Huxley P, Cordingly L. “Not knowing where I am doesn’t mean I don’t know what 

I like”: Cognitive impairment and quality of life responses in elderly people. International 

Journal of Geriatric Psychiatry. 1999;14(9):776-783. 



Nationalencyklopedin, webbversionen 2003. Bonniers förlag, Stockholm. 

Nightingale F. Notes on nursing. New York: Dover publications. (Original 1860) 

1969. 

Norberg A. Caring for demented patients. Acta Neurol Scand 1996: Suppl. 165: 105-108. 

Sandman P-O. Aspects of institutional care of patients with dementia. Doctoral 

dissertation, Umeå university, Umeå 1986. 

Sivik L. Color systems for cognitive research. In: Hardin CL, Maffi L. Color categories in 

thought and language, Cambridge University Press, New Yourk, Melbourne. 1997:163-196. 

Steen B, Djurfeldt H. The gerontological and geriatric population studies in Gothenburg, 

Sweden. Zeitschrift für gerontologie. 1993; 26: 163-69. 

Wallin A, Brun A, Gustafson L. Swedish consensus on dementia diseases. Acta Neurol Scand. 

1994;Suppl 157:90 

Wijk H. Colour perception in old age. Doktoravhandling, Göteborgs Universitet 2001. 

Helle Wijk 

Legitimerad sjuksköterska, med. Dr. Utvecklingssamordnare, lektor, forskare 

Geriatric Sahlgrenska/SU, Institutionen för Omvårdnad, Sahlgrenska Akademin, Göteborgs 

Universitet 

Helle.Wijk@vgregion.se 

Allt material på dessa sidor är upphovsrättsligt skyddade och får inte användas i 

kommersiellt syfte. Använd gärna texten för eget bruk men ange var materialet har 

hämtats. 

Ange referensen på följande sätt: 

Andersson, A. (2003). Titel : undertitel. [Elektronisk]. Vårdalinstitutets Tematiska rum : 

Demens (alt. Etik, Smärta, Nutrition). 

Tillgänglig: www.vardalinsitutet.net, Tematiska rum.

ATT ANPASSA VÅRD- OCH BOENDEMILJÖER ... - Vårdalinstitutet

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?