Stockholmssyndromet - Exet.nu

från och med nu så skulle ansvaret vila helt på mig om det skulle bli blodbad
i fortsättningen, nu när dom inte fick chans att skjuta ihjäl honom.
Men jag anser att ingen ska bli ihjälskjuten här nere.
Radioreportern sa:
– Men hade det inte då varit enklare för honom att ge upp?
– Nej, han har kommit över den punkten för länge sen, alltså, svarar
Clark.
– Vad menar du med det?
– Han säger, jag skiter i vad som händer hädanefter, i sista hand kommer
han att spränga hela skiten i luften här och han har apterat och laddat
upp här, han är fulladdad med ammunition. Men jag vill flytta den här
striden och en säker massaker till en ytterligt oviss händelse någon annanstans
ute i landet.
Polisen trodde fortfarande att det var en Kaj Hansson som höll gisslan.
Nu hade de flugit upp hans bror i helikopter från Skåne. Så på förmiddagen
kom det en ung kille nedför trappan:
– Kaj, Kaj, det är din bror.
Jag sköt ett par skott vid sidan om honom och han höll på att svimma.
Han tog sig tillbaka igen bakom hörnan och uppför trappan. Jag minns att
Clark kom springande ut från valvet med öppen gylf och sa i mitt öra:
– Fan, Janne, vad hände? Jag höll på att dra av mig pitten när jag pissade.
Jag berättade vad som hade hänt. Han gick ut och runt hörnan. Jag hörde
hur han skällde på de poliser som stod där. Då kom den här unge killen
ner igen. Samma visa. Han sa att han var min bror. Jag sköt bredvid honom.
Det sprätte murbruk från en marmorpelare. Sedan såg jag inte till
honom mer. Polisen började antagligen förstå att jag kanske inte var hans
bror trots allt.
Jag var riktigt förbannad, ringde till övervåningen och sa att jag ville
prata med min bror. När han fick luren av en polis röt jag:
– Sluta nu med ditt jävla larv! Kaj är inte här. Du kan åka hem!
Jag hörde Hanssons bror skrika ut i ledningsrummet:
– Era jävla idioter. Det är fel gubbe ni har där nere!
Under eftermiddagen fick vi in varsin schnitzel som var ganska seg,
35