Stockholmssyndromet - Exet.nu

Stockholmssyndromet
En självbiografi av Janne Olsson
Telegram Bokförlag
3

Copyright Janne Olsson 2009
Telegram Bokförlag
Alla rättigheter är förbehållna förlaget,
varför eftertryck och kopiering, helt eller delvis,
endast kan ske med förlagets medgivande.
Omslag: John The Fisherman
Omslagsbilder: Roland Jansson/SCANPIX,
Bengt O Nordin/SCANPIX
E-boksproduktion: Elib AB 2009
ISBN tryckt utgåva 978-91-7423-016-1
ISBN e-bok 978-91-86183-04-2
Telegram Bokförlag, Stockholm AB
Box 17223, 104 62 Stockholm
4

Sveriges Kreditbank i hörnet av Hamngatan och Norrmalmstorg. En stor del av
banklokalen finns kvar i ursprungligt skick men används numera som affär.
Foto: Polisen.
6

Till André och Daniel – utan ert stöd
hade denna bok aldrig skrivits
7

8
Prolog
KLOCKAN var strax före 10 på förmiddagen den 23 augusti 1973. Himlen
var mulen, men det var ändå en ganska varm höstdag. Sommarsemestern
var slut sedan länge, skolorna hade börjat och valrörelsen pågick för fullt.
Det var många människor i rörelse redan på morgonen. Det kändes nog
som en vanlig torsdag för de allra flesta.
Jag gick över torget mot Sveriges Kreditbank för att ta gisslan och kräva
Clark Olofsson i utbyte. Ett brott som aldrig tidigare hade genomförts
i Sverige.
På väg in mötte jag en gammal tant som jag höll upp dörren för. Jag
sköt en salva i taket direkt inne på bankkontoret för att sätta mig i respekt.
Kunder och personal slängde sig ner på golvet. Dramat hade börjat.
Jag visste inte då att det skulle bli sex våldsamma dygn inne på banken.
Sex dygn som förändrade livet för mig själv, för gisslan och för övriga som
var inblandade. Det blev också sex dygn som skakade Sverige och som
kanske också delvis förändrade landet.
Och jag själv skulle bli Sveriges mest kände brottsling.
Men det fanns också en väg till Norrmalmstorg. Det som hände var
ingen slump. Det fanns ett förspel och en planering. Det fanns också ett
långt liv innan, en människa bakom rånaren. På samma sätt fanns det en
väg tillbaka från Norrmalmstorg för min del. Jag valde ett annat liv än det
kriminella efter mitt långa straff.
Jag har aldrig någonsin berättat hela min historia. Den här boken är
sanningen om dramat. Och det är historien om mitt liv före och efter de
direktsända dagarna på Norrmalmstorg.

10
Torsdagen den 23 augusti 1973
JAG SOV oroligt natten mot torsdagen och vaknade flera gånger. Jag gick
upp vid 8-tiden. Jag åt inte mycket till frukost den morgonen. Det var kaffe,
två mackor, mjukt bröd med pålägg. Jag var rädd för att en full och nervös
mage skulle göra att jag blev skitnödig när det var dags att gå in i banken.
Jag sa till Ingalill, Clark Olofssons flickvän, som jag bodde hos de här
dagarna, att hon skulle ge sig iväg en halvtimme innan jag tog mig ner
till torget. Jag föreslog att hon kunde sätta sig i Palmhuset, ett litet fik på
Norrmalmstorg, så att hon hade första parkett och kunde se vad som skulle
hända och det gjorde hon också.
Jag lämnade hennes lägenhet i Ulvsunda med min bag och gick en bra
promenad innan jag satte mig på en bänk utanför biblioteket vid Alviks
torg och väntade på en taxi. Den tog mig ända ner till Norrmalmstorg och
stannade mellan banken och kafé Palmhuset.
Jag betalade taxin, gick sen en sväng runt hela kvarteret för att kolla läget
och se att inget konstigt var på gång. Det var lugnt, en vanlig dag i stan.
Men försiktighet har alltid varit en dygd i mitt jobb.
Det fanns en liten Pressbyråkiosk på torget, jag la en krona i låset på
den toalett som fanns på baksidan, gick in och stängde om mig. Jag satte
ner min väska där jag bland annat packat ner sprängdeg, stubintråd, en
transistorradio, rep, smink, en liten spegel och rakgrejor. Jag hade en morakniv
i fickan.
Jag tog upp brunkrämen och smorde in mitt ansikte, satte på mig lösmustasch,
en svart peruk och mörka glasögon. Jag tittade i spegeln och såg
en helt främmande person som stirrade tillbaka med ett litet småleende.
Jag pissade, satte ett magasin med trettiosex skott i min k-pist och hängde
den runt halsen. Jag försökte gömma k-pisten under min stängda jacka
men halva pipan stack fram ändå.

Nu börjar partyt! Jag ställde ner väskan, sköt en salva i taket och hoppade över
disken för att ta gisslan. Rekonstruktion av Polisen.
Jag drog på mig de tunna, svarta begravningsvantar som jag alltid bar
när det handlade om att begå brott, tog ett långt och djupt andetag och så
öppnade jag dörren. Några personer utanför tittade undrande på mig.
Jag började gå mot bankens ingång. Jag var inte nervös, men kände en
kall rysning just när jag steg ut från toaletten. Jag förstod att det skulle bli
hårda tag, det skulle krävas mycket mod för att genomföra min plan. Jag
var lite spänd och försökte koncentrera mig på vad som skulle ske.
Klockan var då strax efter 10 på förmiddagen.
Ingen annan brottsling i Sverige hade någonsin gjort något liknande.
Det var en planerad gisslantagning. Jag förstod att det skulle skapa kaos
hos polisen. Jag visste inte hur situationen skulle utvecklas mer än att jag
11

äknade med att vara ute ur banken och på flykt framåt kvällen tillsammans
med Clark och en massa miljoner.
Det var cirka 15 meter från Pressbyrån till Svenska Kreditbanken som
låg på hörnet av Norrmalmstorg och Hamngatan. Banken hade två ingångar
åt vardera hållet. Jag valde entrén mot själva torget. När jag närmade
mig banken och tog tag i dörren var det en gammal dam som var på
väg ut efter ett besök. Jag öppnade artigt för henne. Hon log och tackade
mig. Jag nickade tillbaka.
När jag kom in såg jag att det fanns en del kunder på plats redan i den
stora och vackra lokalen som hade marmorerade pelare och högt till tak.
Sammanlagt fanns det cirka trettio personer där inne. Den första jag såg
var en kontorist precis till höger om ingången. Hon tittade konstigt på
mig men jag vinkade avvärjande till henne. Hon reagerade inte på min
klädsel eller att jag bar handskar.
Mitt i banksalen fanns ett trapphus som ledde upp till direktionsvåningen.
Runt själva trapphuset var det ett antal kassor för utlandsärenden
och lån. Längst bort i lokalen, rakt fram från dörren räknat, låg en stor
disk för kassaärenden. Där satt fyra anställda. Bakom den fanns en mindre
disk för inlåning och växlar. På min vänstra sida fanns ett större bankvalv,
ett depositionsvalv för kunderna. Det låg en halvtrappa upp från själva
banklokalens golv. Valvet hade mycket kraftiga dörrar.
Jag gick rakt in i banklokalen, passerade trapphuset och gick fram mot
den stora kassadisken. Log lite för mig själv när jag tänkte på vad som
skulle hända några sekunder senare. Jag ställde mig i en kö på tre-fyra personer
och satte ner min bag på golvet, öppnade jackan och fällde upp stödet
för k-pisten och riktade den snett upp mot taket och sköt en salva på
fem, sex skott.
Jag skrek:
– The party starts! Down on the floor!
Det låter som en replik från en deckare. Den var inte inövad utan kom
spontant. Avsikten var förstås att inte visa vem jag var. Att prata engelska
skulle förvilla både personal och polis, trodde jag.
Det var en stor och pampig banklokal. Skotten ekade brutalt där inne
och det slog lock för öronen. Jag såg att alla först hoppade till, sen stod de
12

En skiss över banklokalen som visar kundvalvet högst upp till vänster. Den så kallade
snacketrappan syns i mitten och har markerats som ”trappan”. Foto: Polisen
13

som förstenade på golvet. Jag gick snabbt bakom disken och beordrade
ner alla på golvet. Några hade redan slängt sig ner på golvet i rädsla.
Jag sa nu åt fyra stycken i personalen att resa sig upp från golvet, det var
tre tjejer och en man. Jag bad mannen att hämta linan i min väska som
stod kvar på bankgolvet och binda ihop de tre flickorna och sa till dessa
att sätta sig ner på golvet. Jag pekade på killen med min k-pist och såg till
att han band både fötter och armar på dom.
Polisen fick larmet från banken 10:06. Bara några minuter senare dök
det plötsligt upp en vanlig radiopolis inne i banken. Jag såg honom som
hastigast genom ena ögat och slängde iväg några skott mot en glasdörr
mot Hamngatan där han stod. Snuten försvann snabbare än blixten. Trodde
jag. Men han hade bara gömt sig under disken.
Det blev tyst i tio minuter. Jag hade nu rest flickorna från golvet. Jag
hade dom bredvid mig som skydd. Det skulle jag sedan ha hela tiden när
jag rörde mig i banklokalen. Plötsligt skriker en av tjejerna i gisslan till,
mycket högt. Jag ser en man med pistol i handen som siktar på mig från
cirka sju meters håll. Jag frågar honom:
– Are you a Swedish policeman?
Han säger, på knagglig engelska:
– Yes, I am.
Just då trodde jag att denne kriminalinspektör, Ingemar Warpefelt, som
han hette, var en pellejöns. Han riktade en liten Walter-pistol 7,65 mm
mot mig och de tre banktjänstemännen. Detta när jag själv hade en fulladdad
k-pist runt halsen. Men jag såg att han menade allvar och blev riktigt
rädd för att bli skjuten av honom.
Jag svepte undan flickorna, la an och sköt ett skott vid sidan om honom.
Jag siktade sedan mot hans högra hand och träffade där med, precis
som jag ville. Han tappade sin pistol och försvann bakom hörnan, upp i
trappan till direktionsvåningen igen.
Det var den här trappan som senare kom att kallas snacketrappan, där
jag hade alla kontakter med polisen i början.
Jag sa till flickorna att det var dags att flytta in i själva depositionsvalvet.
De tre gick före mig och bakom den kraftiga disk som var i midjehöjd.
Bankvalvet var inte stort, drygt fyrtio kvadratmeter. Det fanns cirka sex-
14

hundra kassafack där inne. Det kändes som ett säkert ställe. Jag fick nu
veta att flickorna i min gisslan hette Kristin, Birgitta och Elisabeth.
Jag sa åt den manliga banktjänstemannen att gå runt och kolla om det
fanns fler poliser i lokalen. Jag siktade på honom med k-pisten under tiden.
Jag sa sen åt honom att gå upp i direktionsvåningen och be dom
skicka ner en obeväpnad polis som jag kunde få prata med. Runt halv elva
kom så denne snut, Morgan Rylander, som han hette, ner i banken och
stannade där i flera timmar. Banktjänstemannen blev kvar på övervåningen
och kom aldrig tillbaka. Jag förstår honom.
Rylander frågade mig om jag bara pratade engelska. Jag svarade:
– What do you think?
Jag sa åt honom att jag ville ha tre miljoner kronor och att Clark Olofsson
skulle föras från fängelset i Norrköping till banken Jag ville också ha
ner ett högre polisbefäl till banksalen, någon som jag kunde förhandla
med. Rylander framförde mina krav till polisledningen.
Morgan Rylander sa nu att det fanns en hjärtsjuk kvinna bland dom
som låg bakom disken. Han undrade om hon fick resa sig upp och gå därifrån?
Jag röt till alla i lokalen att de skulle försvinna, och det gjorde de också.
En dam hade fått kramp och var livrädd.
– Ta det lugnt och ta den tid som behövs, sa jag åt henne.
Jag bad nu polisen om att fixa cigaretter och dricka till gisslan. Det kom
nästan omgående: röka, öl och juice.
Jag satte upp min transistorradio på kunddisken för att kunna lyssna på
nyheterna och höra vad polisen hade för sig. Jag låtsades inte förstå svenska
utan bad flickorna översätta åt mig. De spelade musik i radion. Jag sa åt
Morgan Rylander att sjunga med i Lonesome Cowboy där han satt i en fåtölj.
Jag skruvade inte upp radion på full volym. Då hade jag inte hört vad
polisen tog sig till runtomkring mig.
Det var sen lugnt i minst en timme innan jag hörde en röst, som tillhörde
Sven Thorander, poliskommissarie i Stockholm och chef för våldsroteln.
Han sa vem han var och att han skulle komma fram bakom hörnan
och inte ville bli skjuten.
Jag sa till honom att det var bara att kliva på. Han gick mycket försiktigt.
Jag stod då bakom den tjocka muren vid kassadisken och hade en av
15

tjejerna framför mig. Jag behövde inte tala om för honom vad han skulle
göra utan han svängde själv runt och lyfte på sin skjorta för att visa att
han inte var beväpnad.
Han undrade vad jag ville. Jag ställde då samma krav som tidigare: tre
miljoner kronor plus Clark Olofsson. Jag förtydligade mig om lösensumman
och sa att hälften skulle vara svenska pengar, hälften utländsk valuta.
Det skulle vara använda sedlar, inte nya ”funny money” som var lätta
att spåra. Thorander sa att han skulle se vad han kunde göra och försvann
uppför trappan igen. Nu hade det gått mellan en och en och en halv timme
och klockan närmade sig tolv.
Flickorna var givetvis livrädda och nervösa. De trodde väl inte på mig
just då när jag sa att jag inte hade för avsikt att skada någon av dom. Jag
förklarade att jag bara ville ha ut Clark för att ge mig iväg med honom och
miljonerna snabbast möjligt. Thorander frågade också mig om jag var beredd
att byta ut gisslan mot Clark. Jag sa nej.
Thorander ordnade nu så att jag fick prata med Clark själv på telefon
från banken. Klockan var 11:45. Jag trodde ju helt klart att Clark var så vaken
att han hade fattat att det var jag som talade i telefonen.
– Detta är bandat, säger Clark.
– Vill du komma upp på ett party jag har på en bank i Stockholm, frågade
jag.
Det var ett kort samtal där jag använde de arabiska fraser som Clark
hade lärt mig på Kalmarkåken. Jag var helt övertygad om att han då skulle
förstå vem som var i andra ändan av luren. Men så hörde jag att han lät
lite tveksam och bara svarade ”ja”.
Då blev jag själv osäker på om han fattade hur det hängde ihop. Jag sa
inte mycket mer för jag visste ju att också polisen lyssnade. Jag ville inte
att de i så tidigt skede skulle få veta att det var Janne Olsson som pratade
med Clark.
Thorander kom ner igen vid 13-tiden och sa att han hade framfört det
hela, men att det måste upp till regeringsnivå för att förankras där. Förhandlingar
skulle ske mellan Kurt Lindroth, polismästare i Stockholm och
justitieminister Lennart Geijer. Sedan gick han igen.
Jag lånade cigaretter av Thorander. Och fick även en tändare. Den skul-
16

Clark Olofsson anländer till Norrmalmstorg. Foto: Aftonbladet
le komma till användning senare för att få fyr på en sprängladdning.
Efter ytterligare två timmar kom Thorander med beskedet att Clark
var på väg upp i en polisbil från Norrköping och snart skulle vara i banken.
Det var justitiedepartementet som bestämt att Clark skulle flyttas
från fängelset i Norrköping till Kronobergshäktet i Stockholm i ett första
skede.
Det finns nu minst fyra poliser med skottsäkra västar, hjälmar med
uppslagna visir och skarpladdade k-pistar inne i banklokalen. Utanför lurade
krypskyttarna. Det var en spänd och upptrissad stämning och jag
började redan bli trött på att ha en massa stirriga snutar så nära mig. Hela
situationen gjorde mig mycket nervös. Minsta lilla misstag hade i det här
läget kunnat skapa ett blodbad inne i banken.
Jag var förstås inställd på att det skulle bli förvirring i polisleden. Den
svenska polisen hade ju inte varit med om något liknande förut. Det skulle
sätta press på polismästaren i mina förhandlingar. Men att det skulle vara
17

ena cirkusen inne i banken hade jag inte räknat med. Olika poliser kom
och gick som de ville. De kröp bakom kassadisken och smög på mig.
– Skjut inte! Jag har två barn där hemma, skrek Birgitta rakt ut.
Jag sa åt Morgan, som var civilklädd och nu hängde på kassadisken, att
ta itu med poliserna inne i lokalen och be dom gå, vilket de gjorde. En av
dom sträckte upp armarna i luften. Jag hörde hur filmkamerorna gick för
fullt i taket på banklokalen. De lät som mindre tröskverk.
En dryg timme senare, klockan var då 16 på eftermiddagen, såg jag en
förvånad Clark som stack fram sitt huvud bakom hörnan vid trappan och
drog tillbaka det igen. Det gick väl en tio minuter till så kom en lite darrande
Clark mycket sakta gående mot den lilla trappa som ledde upp till
avsatsen mot bankvalvet där jag stod med en av tjejerna.
Man måste förstå honom, han visste inte vem jag var och det visste inte
polisen heller. Jag fick höra i efterhand att de trodde jag var en arabisk
terrorist. Allt detta hade också Clark fått veta. Undra på att han var skiträdd!
Jag kände det här som en delseger. Jag hade tagit gisslan, framfört mina
krav och hade fått gehör. Givetvis var det en speciell känsla inom mig. Jag
vet inte om det var av makt eller något annat. Det var i alla fall jag som
hade fått loss Clark. Det kändes inte illa att lilla jag kunde få den svenska
polisen och regeringen att dansa efter min pipa. Ett visst lyckorus infann
sig. Men inte på det sättet att jag direkt ville gå ut i pressen eller i någon telefonintervju
och säga: Se på mig vad jag kan åstadkomma!
Jag vinkade nu till mig Clark och sa till tjejen framför mig att gå in i valvet,
vilket hon gjorde. Jag tog då tag i ett av hans öron, drog honom mot
mig och viskade:
– Känner du inte igen mig, Slöffsen?
Han var stel som en planka i hela kroppen, men slappnade nu av och
kramade om mig och viskade tillbaka:
– Janne, va, fan är det du, detta ska du inte ha gjort för inte.
När flickorna sedan fick träffa Clark så blev det lite lugnare stämning.
Nu hade jag ju Clark som mellanhand mellan mig och poliserna. Det var
en lättnad för alla.
Clark berättade nu för mig att polisen talat om för honom att om han
18

avrättade mig så skulle han gå helt fri från påföljder. Han hade också fått
löfte om att få begå ett bankrån utan att polisen skulle jaga honom för
detta. De skulle också se till att hjälpa in honom på Journalisthögskolan,
eftersom han hade antytt att han ville bli journalist. De hade också lovat
honom nåd från sitt fängelsestraff bara han hjälpte till att lösa gisslantagningen.
Men vem som gett alla löften blev aldrig klarlagt i kaoset.
Jag var ju rätt vältränad och hade brottats med Clark på Kalmarkåken
så han visste att jag kunde ta vara på mig själv. Han hade aldrig kunnat
övermanna mig. Han hade heller inga tankar på att göra vad polisen så
gärna ville att han skulle göra. Nämligen döda mig på ett eller annat sätt.
Jag hade nu också börjat prata svenska igen. Det var fyra förvånade ansikten
som vändes mot mig när de hörde min skånska dialekt. Det lättade
upp stämningen lite grann när de förstod att jag kunde tala med dom
som vanligt.
Jag hörde nu Clark skrika till lite till höger om mig och tittade snabbt
mot ett blankettvalv som låg vid sidan om. Clark vinkade och fram kom
en mycket rädd kille som visade sig heta Sven Säfström. Han hade gömt
sig där inne redan när jag drog av första skottsalvan i taket fem timmar tidigare.
Sven skulle bli nummer fyra i gisslan.
Jag skojade lite med Sven och sa att han kunde gå ut och köpa tidningar
i Pressbyrån och sen komma tillbaka. Sven fick ett par mackor och några
öl som vi nu fått in. Han blev lugnare och berättade att han alternerade
mellan Kreditbankens olika kontor. Han sa att det var en himla otur att
han skulle vara just på Norrmalmstorg den här dan. Det kunde jag hålla
med om.
Jag förtydligade nu också mina krav till polisledningen. Förutom pengar
och fri lejd tillsammans med två ur gisslan ville jag även ha två pistoler.
Transistorradion stod på hela tiden och gav mig all information om vad
polisen höll på med. Vi hörde nu att polisen identifierat rånaren som en
Kaj Robert Hansson, en gammal polare till Clark Olofsson. Denne Hansson
var inte världens smartaste grabb vilket han visat vid flera tillfällen.
Clark och han hade gjort ett bankrån i Göteborg tidigare under året. Efter
kuppen försvann de båda åt olika håll. Clark gömde sig på ett hotell i
Uddevalla. Men Kaj Robert Hansson ringde dit, frågade efter Clark, läm-
19

nade sitt eget hemtelefonnummer i växeln och bad Clark höra av sig. Polisen
hade sen bara att plocka in Hansson hemma i Lund. Båda dömdes.
Hansson satt på Tidaholmskåken ett tag innan han rymde. Nu skulle
han på ett eller annat sätt betala tillbaka till Clark, gissade polisen. Det var
i och för sig inte en orimlig tanke i det läget. Hansson pratade skånska vilket
jag också gjorde. Detta hade förmodligen förvirrat Clark en del.
Jag hade räknat med att min gisslantagning skulle kunna genomföras
utan något våld. Att polisen satte hårt mot hårt fanns inte med i min beräkning.
Det var ett riktigt stort misstag från min sida.
Jag väntade nu bara på polisens motdrag. Jag visste inte vad de skulle
hitta på. Storma banken, skjuta mig med ett närskott? Jag visste förstås
att det fanns prickskyttar runt om banken: i Berzelii park och på hustaken
mittemot. Polisen värnade om gisslans liv – inte mitt. Vid första bästa
tillfälle skulle de avlossa dödande skott mot mig. Och varför skulle de inte
skjuta mig? Jag hade tagit mig rätten att använda hot och våld mot oskyldiga
människor.
Jag var helt oskyddad där inne i banken vid flera tillfällen och det kändes
som en lek med döden. Men för det mesta hade jag en gisslan som en
sköld framför mig när jag röde mig inne i lokalen bakom de stora glasfönstren.
Jag hade under dagen sett en del poliser komma fram bakom diskarna
för inlåning och växlar. På något sätt måste jag missat att det fanns en dörr
även där. Jag pratade med tjejerna i gisslan och de berättade om en skjutdörr.
Jag bad Clark rigga ett alarm med några glasflaskor så att vi skulle
höra om någon försökte ta sig in den vägen.
Framåt kvällen sa jag åt Clark att gå runt och länsa kassorna. Vi hade
inga bra verktyg för att bryta upp lådorna, men Clark skrapade ändå ihop
runt hundratusen kronor. Jag brydde mig inte om att räkna dom utan bad
flickorna. Det var ju deras jobb i vanliga fall. Jag gömde pengarna bakom
bankfacken i valvet för att kanske på något sätt få ut dom senare. Men när
sen polisen hittade min bunt var det bara nittioniotusen kronor. Någon
polis som snattade?
Jag hade nu också fått in halva lösensumman. Det var polisläkaren Nils
Bejerot som på darrande ben kom ner med dom. Det visade sig dock vara
20

just funny money, helt nya och värdelösa sedlar för min del. Lite senare eldade
jag och Clark upp en del av dom för att visa vad vi tyckte.
Sven och jag satt nu för oss själva och pratade en stund. Jag frågade honom
om han gjort militärtjänstgöring, vilket han hade. Jag frågade lite om
hans vapenutbildning. Jag osäkrade sedan k-pisten och vände den om och
satte den i hans händer. Jag förde hans pekfinger till varbygeln och satte
mynningen mot min mage. Jag sa:
– Vågar du trycka av?
Han tittade på mig, log sedan ett lite stilla leende och skakade på sitt
huvud och gav mig vapnet tillbaka som jag då säkrade. Det hade räckt att
han hade tryckt lite på avtryckaren, så hade jag haft en kulsvärm i magen
och med etthundra procents säkerhet dött efter några minuter. Men han
valde att ge mig vapnet tillbaka. Som tur var för mig. Jag antar att han
hade blivit helgonförklarad om han hade skjutit.
Jag har många gånger i efterhand suttit och tänkt på denna händelse
med Sven. Vad var det som gjorde att jag gav honom k-pisten? Var det för
att visa mig tuff, eller var det för att jag mer eller mindre redan visste att
spelet var förlorat? Jag hade inget svar då och inget nu heller, bara att det
var idiotiskt att göra så.
Flickorna var kissnödiga och sa att de skulle gå på toaletten ute i banklokalen.
Den låg bakom polisernas front.
– Ja, sa jag. Gå en i taget, tänk på era kompisar.
Jag lösgjorde först Kristins rep och hon for iväg, och kom tillbaka. Sedan
fick de andra flickorna gå i tur och ordning. Jag har efteråt funderat
på varför Kristin inte stannade hos poliserna, varför kom hon tillbaka?
Och det var samma sak med de andra tjejerna.
Jag skulle tro att Kristin tog mitt lilla förtäckta hot på riktigt allvar. Huruvida
jag hade gjort hennes två kompisar något eller inte om hon inte
hade kommit tillbaka är ju historia just nu. Vad som länder henne till heder
är ju att hon tänkte mer på dom än på sig själv. Att sedan Birgitta och
Elisabeth också kom tillbaka tror jag bottnar i att de inte ville vara sämre
än Kristin.
Jag gav nu också Clark order om att går runt i banken och förstöra alla
filmer från bevakningskamerorna. Han plockade ur filmerna och eldade
upp dom på golvet. Jag ville inte att polisen senare skulle få se vem jag
var, vi var fortfarande helt övertygade om att vi skulle vara på fri fot un-

der kvällen.
Plötsligt, runt 18.30, kröp det några poliser vid trapphuset. De var på
väg ut i banklokalen. Deras syfte var det ingen tvekan om. Jag fick syn på
dom när Clark skrek till. Jag sköt tre skott direkt utan att träffa dom men
det stänkte murbruk överallt. De kröp tillbaka och försvann. Men det var
en varning för mig. Och för dom. Jag måste vara på min vakt hela tiden.
Ingen skulle få döda mig.
Jag insåg nu med full kraft att jag var ett lovligt byte både för poliserna
inne i banken och för prickskyttarna utanför. Jag förbannade mig själv
för att jag inte tagit med ett stort lakan som jag hade tänkt. Om vi alla gick
under lakanet ut mot flyktbilen så skulle inte polisen se vem som var vem
där under och därmed inte kunna skjuta mig.
Polisen ville ge oss en Volvo. Men Clark ville ha något häftigare, en Ford
eller BMW. Vi fick en fulltankad blå Ford Mustang som polisen körde
fram och parkerade framför banken.
Det hade nu börjat bli kväll och vi fick lite att äta och dricka. Det var
bredda mackor och läsk. Vi behövde mat och det här smakade gott. Jag sa
till tjejerna att de skulle gå in i valvet och försöka att få lite sömn. Jag själv
hade med mig små tabletter med efedrin som jag köpt i Spanien och som
gjorde att jag höll mig vaken de första tre dygnen utan att sova. Jag höll nu
vakt tillsammans med Clark.
Det fanns nu inget mer att göra för att kunna komma iväg redan första
kvällen som jag planerat. Det enda skulle i så fall vara att skjuta eller såra
någon i gisslan. Men jag hade inte en tanke på att göra dessa fyra i gisslan
något illa. Det enda jag kunde göra var att vänta, att försöka att trötta ut
de styrande hos polisen så att de gav efter för mitt krav att få fri lejd tillsammans
med Clark och två av flickorna.
Jag kände mig en aning fångad redan den första kvällen i banken. Jag
fruktade att vi skulle få sitta där tre veckor, tills valet var över i september.
Jag hade på känn att regeringen måste göra något för att framstå i bra
dager. Gisslan måste ut levande, om sedan jag dog spelade förmodligen
mindre roll.
22

Jag möter Clark
JAG TRÄFFADE Clark Olofsson för första gången på kåken i Kalmar våren
1973. Jag satt och lagade postsäckar nere i verkstaden när han kom dit.
Han fick en cell vid sidan om mig och vi sågs varje dag – fängelset där är
inte så stort. Clark hade inga kompisar, så jag tyckte på ett vis synd om
honom. Han hade heller ingen som kom och hälsade på honom den första
tiden.
Clark var 26 år gammal då vi möttes, jag var 32 år. Clark hade dömts
till sex års internering den 4 maj 1973 för grovt rån i Göteborg. Jag hade
en dom på tre år att sitta av. Ingen av oss hade egentligen varit på fri fot de
senaste åren – utom då vi rymt.
Jag visste förstås inte då att det här var ett möte som för alltid skulle
förändra mitt liv. Hade vi inte träffats i Kalmar hade jag heller inte tagit
gisslan på Norrmalmstorg. Å andra sidan: om jag hade jag lyckats frita
Clark från fängelset i Kalmar som planerat hade jag aldrig behövt gå in
i banken.
Hur mitt liv hade sett ut om jag inte träffat Clark Olofsson vet jag inte.
Men det hade varit annorlunda på ett eller annat sätt. Det är i alla fall säkert.
När jag bestämde mig för att frita Clark handlade det enbart om att jag
var imponerad av honom och att jag kände för honom. Det fanns inga
pengar inblandade. Det var heller inte en fråga om att Clark skulle få vara
på fri fot när hans barn skulle födas i slutet av augusti. Jag ville helt enkelt
bli Clarks gangsterkompis.
Clark kunde vara ganska charmig när han ville, och det ville han verkligen
när han satt på Kalmarkåken. Alla hans skrönor om vad han gjort och
vad vi två skulle göra tillsammans imponerade på mig. Han hade ju varit
med om en massa riktigt grova saker. Vilket jag inte hade.
23

Jag själv och de flesta med mig kände samma sak inför Clark Olofsson:
vi var storögda av beundran. Han verkade mycket kunnig och hade svar
på det mesta. Han var en riktig gangster och såg ut som en sådan med:
långt, rufsigt hår och skägg. Han var också en medial kändis. En spännande
person med stor karisma som plötsligt kom inklivande i det annars så
trista livet på fängelset i Kalmar. Det var inte så konstigt att man föll för
honom.
Clark och jag pratade om allting inne på kåken. Jag kommer ihåg att
jag frågade honom varför han inte tränade och höll sig i någorlunda trim.
Jag försökte få honom att börja med skivstång. Han sa att han inte orkade.
Han gick lite inåt med sina fötter och hade ingen hållning alls så jag började
kalla honom för Slöffsen. Det gillade han inte, men han vågade inte
säga något. Jag var vältränad och han hade inte en chans mot mig rent fysiskt.
Jag brukade väcka honom varje morgon genom att kliva upp i hans
säng och hoppa på honom tills han gick upp.
Clark var bra på att spela gitarr, han hade en 12-strängad med sig till
kåken. Ibland sjöng jag när han spelade. Hela bottenvåningen var full med
fångar som lyssnade. Stor succé.
Han var en lysande berättare och var rätt öppen om sig själv. Clark berättade
utförligt för mig hur han gjorde för att kunna suga av sig själv. Han
berättade att detta brukade imponera på folk.
– Men om du berättar för någon så förnekar jag det, log han.
Där har vi Clark i ett nötskal.
Vi satt alltid inne i hans cell och pratade. Först om alldagliga saker, men
vi kom snart in på brott som man gör på alla kåkar. Han snackade mycket
om sitt ”Bejan”, Beirut, och alla hans kontakter där vad det gällde knark.
Han var ju på rymmen i Libanon under ett år. Jag förklarade för honom
att knark inte alls var aktuellt för mig. Han tittade forskande på mig när
jag förklarade och gjorde klart att jag inte var sugen på de stora pengar
som ju ändå fanns i knarkbranschen. Jag uppfattade hans snack om knark
mest som drömmar och fantasier om det stora klippet, sånt som hör till
vardagen på en kåk.
Riktigt intresserad blev jag däremot när han började prata om att han
och jag tillsammans kunde specialisera oss på att råna små postkontor och
24

mindre banker runt om i landet. Det skulle då räcka med att det bara var
vi två.
Vi bestämde oss helt enkelt för att bli partners, arbetskamrater. Samtidigt
lovade jag att frita honom från Kalmarkåken, så att vi kunde börja
jobba tillsammans. Vi var de allra bästa vänner på den här tiden.
Långt innan Clark kom till Kalmar hade jag lagt in om en 48 timmar
lång permission för att åka till Helsingborg och hälsa på min mycket sjuka
mor som hade hjärtproblem. Anstaltschefen i Kalmar var då en ung
streber som själv skulle få bestämma om min permission. Han sa nej. Jag
överklagade beslutet till Kriminalvårdsstyrelsen. De svarade att anstaltschefen
bestämde. Men han sa nej igen.
Jag förklarade då för honom att om han hindrade mig från att besöka
min mor och om hon skulle dö under tiden, ja, då jävlar. Jag hotade med
att dela honom på mitten.
Jag väntade sedan en längre tid med att söka permis igen. Då hade Clark
kommit till fängelset. Nu fick jag min permis. Min mor var då mycket bättre.
Jag hälsade i alla fall på henne först, sedan var det dags att frita Clark.
Jag hade då redan visat Clark hur han skulle spränga sig ut. En kille
från Stockholm hade smugglat in dynamiten via en gammaldags ventilationslucka,
en sådan med kedja man drar i från insidan. Nu hade duvorna
byggt bo i ventilen och ingen ville ta bort dom. Killen bara hoppade upp
via staketet och la in dynamiten åt Clark.
Jag visade honom också var han skulle placera sprängdegen och att han
kunde sitta på sidan om i ett annat fönster. Det var nästan metertjocka
väggar och ingen risk att han skulle komma till skada. Han nickade och sa
att han förstod. När jag gick på min permis hade vi en stridskassa på fyra
tusen kronor – pengar vi tillsammans sparat ihop inne på kåken.
Jag åkte aldrig tillbaka till fängelset i Kalmar där jag skulle ha inställt
mig igen den 5 augusti. Istället köpte jag de saker vi behövde för fritagningen.
Jag hyrde också en Albin-kryssare, en diesel, utanför Karlskrona.
Den skulle Clark och jag gå med till Mörbylånga på Öland. Där skulle min
bror Åke vänta på oss.
Den 7 augusti blåste det upp så fruktansvärt när jag var på väg ut mellan
skären att jag var tvungen att söka nödhamn på en liten ö. Jag låg där
25

tills det värsta hade gått över och satte sedan kurs på Mörbylånga. Det var
en färd som jag inte vill göra om. Jag trodde flera gånger att båten skulle
kapsejsa, det var stora vågor och jag hade en flytväst på mig. Men jag
kom fram efter cirka åtta timmar och min bror var på kajen och väntade
på mig.
Jag minns att när jag gick upp på kajen så gungade den under fötterna
på mig. Åke hade en bil med sig som jag hade beställt. Jag körde till
Kalmar med den och parkerade bakom en stor gammal byggnad ett par
hundra meter ifrån fängelset.
Jag plockade fram en stor slokhatt, ett målarstaffli och en liten stol och
satte mig vid ena hörnan av byggnaden. Jag försökte föreställa en målare
som satt med sina kolstift och ritade av just fängelset. Jag kan varken
måla eller rita. Om det kommit någon som förstått sig på konst hade denne
snabbt insett att jag var en knäppgök. Jag satt där bara för att vänta på
Clarks signal.
Det kom fram en gammal gubbe med en liten hund. De tittade på mig
och gubben undrade vad jag höll på med. Jag sa att jag ville sitta för mig
själv och han gick småmuttrande iväg. Clarks signal kom: han var klar. Jag
lyfte på hatten som svar. Jag gjorde mig beredd att packa ihop mina saker
och förväntade mig att få se Clark i full karriär över stängslet till promenadgårdarna.
Jag visste att det skulle bli en bra smäll, sprängdegen som han hade fått
in var mer än tillräcklig för att spränga branddörren i ett av de tre fönstren
i korridoren. Men jag hörde bara en puff och tittade mot kåken. Inget syntes.
Jag undrade vad som stod på. Jag hade sagt till Clark att om det skulle
gå fel någonstans, så hade han bara ett att göra och det var att springa ner
till den stora rastgården, där promenaden just hade börjat och så häva sig
upp på nätet och kasta sig över.
Jag fick nu se Clark komma som en sengångare och försöka klättra
upp på staketet, men när han kommit ett par meter upp skakade plitarna
bara ner honom hur lätt som helst. Clark var lika smidig som en säck cement.
Plitarna hade nu också upptäckt en konstig figur i stor slokhatt utanför
fängelset och pekade på mig. Jag kunde höra alarmet och polisbilar som
26

tjutande var på väg. Jag hade bara att packa ihop och dra därifrån snabbast
möjligt.
Jag fick veta efteråt att Clark hade blivit rädd och i stället för att sitta
som jag sagt till honom, så hade han gått in i en cell vid sidan om och
dragit igen dörren efter sig och då följde trådarna med till den elektriska
sprängkapseln och den detonerade utanför. Det var klantigt så det förslog,
men jag förstår honom så här i efterhand. Han var livrädd för sprängdeg.
Jag körde tillbaka till båten, packade ihop och ringde uthyraren och sa
att min fru halkat på däcket och troligen brutit armen. Jag undrade om jag
kunde få några pengar tillbaka? Det fick jag naturligtvis inte. Men de lovade
att skicka upp ett par killar som skulle hämta båten.
Jag låg kvar några timmar i båten och tänkte på vad jag kunde göra nu
för att få ut honom. Jag förstod att han skulle skickas upp till disciplinanstalten
i Norrköping efter fritagningsförsöket. Han skulle hamna på den
avdelning där man sitter i ensamceller och det är inte precis lätt att ta sig
ut därifrån.
Min bror körde mig samma kväll från Mörbylånga till tåget i Alvesta.
Jag åkte nu till Stockholm och hade redan tagit kontakt med Ingalill,
Clarks tjej, som om några veckor skulle föda deras barn. Jag hade träffat
Ingalill som hastigast på kåken i Kalmar när hon var där och besökte
Clark.
Ingalill mötte mig på Centralen. Hon var i åttonde månaden och såg jättestor
ut på grund av att hon var så liten i kroppen. Vi tog bussen hem till
hennes etta i Ulvsunda som ligger i Bromma, en bit utanför själva Stockholm.
Där sov jag på en madrass på golvet vid sidan om hennes säng.
Jag bodde två veckor hos Ingalill och lärde känna denna lilla trevliga
och söta tjej rätt bra. När vi pratade om henne och Clark sa hon att det
nog inte skulle bli något mellan dom. Jag mer eller mindre tvingade henne
att gå en lång runda med mig varje dag runt en liten insjö, jag visste att
lite motion skulle vara bra inför hennes stundande födsel. Ibland besökte
vi en faster eller om det var moster till henne. En klämmig tant som jag
började tycka mycket om. Hon sa vid ett tillfälle till Ingalill:
– Varför tar du inte Janne istället för den där typen Clark?
Jag kommer ihåg att jag tänkte ungefär samma sak. Jag skulle mycket väl
27

kunnat ha sällskap med Ingalill, även om barnet hon bar på var Clarks.
Det minsta jag ville under de här dagarna var att visa mig ute på stan. Vi
gick heller aldrig på bio som sagts. Vid ett tillfälle träffade vi på en plit från
fängelset i Norrköping. Helt otroligt! Det var i en fotoaffär inne i Stockholm,
men jag lyckades dölja mitt ansikte. I samma stund hörde vi sirener
ute på gatan och det var lite skräckartat. Vi gick därifrån med andan i halsen.
En påminnelse om att jag måste vara uppmärksam.
Den 9 augusti, dagen efter mötet med pliten, föddes min konkreta plan
för att få Clark fri. Jag hade funderat på olika idéer, men ingen var klockren.
Nu insåg jag att det allra enklaste var att på något sätt ta gisslan och
sedan tvinga de styrande att släppa Clark. Få honom serverad på ett silverfat.
Jag hade inte studerat några exempel på hur man kunde göra för
att ta gisslan. Ingen hade heller berättat något för mig om hur det kunde
gå till. Jag sa inte så mycket till Ingalill om detta, jag tyckte det var onödigt
att hon kände till mina planer.
Det fanns absolut inget kriminellt nätverk med i förspelet. Allt det där
om att jag samarbetade med olika ligor är bara fria fantasier från poliser
och journalister. Inte ens Clark visste om vad jag planerade. Han och jag
var heller inte på något sätt i maskopi om upplägget. Clark hade dock i ett
annat sammanhang gett mig namnet på en av hans kompisar i Stockholm
som kunde hjälpa mig att skaffa vapen. Ingalill kände också denna kille.
Hon ringde upp honom och han kom på kvällen. Jag hade gömt mig
inne på toan och gick ut när han var inne i köket. Han blev rädd och tog
ett stort askfat i glas som stod på en hylla och höjde detta mot mig. Ingalill
sa då snabbt att jag hette Janne och var en kompis till Clark. Jag förklarade
då att jag behövde en k-pist och ett magasin med trettiosex skott och han
sa att det gick att ordna och att det skulle kosta mig åttahundra kronor. Jag
ville också ha fem lösa skott, de går både att skrämma och döda med.
Han fick pengarna och gav sig iväg och sa att han skulle ringa dagen efter.
Han kom som bestämt den 11 augusti, och jag fick en ihoprullad säck
nere på gatan. Jag gick in till Ingalill med denna och drog ner rullgardinen
i köket, och tog fram k-pisten. Den var förmodligen stulen från något militärt
förråd, slutstycket hörde inte ihop med själva vapnet. Jag monterade
isär den och smorde in den och såg att allt löpte som det skulle, laddade
28

de två magasin som följde med och la tillbaka den i sin säck igen. Ingalill
såg vad jag gjorde. Hon frågade inget.
Det var nu dags att på allvar börja planera för gisslantagningen.
Först gällde det att hitta en lämplig bank. Jag hade klart för mig att det
var just en sådan jag var ute efter. Eftersom jag skulle kräva lösensumma
var det praktiskt. Pengar fanns redan på plats. En bank skulle också kunna
ge mig bra skydd, där fanns förmodligen fina möjligheter att gömma
både mig själv och gisslan, vilket var viktigt. Banken skulle ligga i centrala
Stockholm. Det är enligt min erfarenhet lättare att fly i en stad än på
landsbygden, där det inte är så mycket folk och långt att köra på ensliga
vägar.
Centrala Stockholm erbjöd flera alternativ.
Ingalill och jag började rekognosera på allvar den 15 augusti. Vi tog
bussen från Ulvsunda in till city. Vi var inne i sju olika banker där jag låtsades
vara kund och växlade till mig lite pengar. Ingen av de här bankerna
kändes lockande.
Den 21 augusti fastnade jag för Sveriges Kreditbank på Norrmalmstorg.
Den hade ju sitt bankvalv ett par, tre trappsteg upp från själva kontorsgolvet
och hade en bred mur vid kassadisken som man kunde stå skyddad
bakom. Jag kunde ha ryggen fri och dölja mig. Det fanns också en trappa
upp till direktionsvåningen. Jag fattade mitt beslut. Det var helt enkelt en
bra bank för mina ändamål.
Jag tittade inte så mycket på kvarteren runt omkring. Det fanns ett antal
flyktvägar, men dessa skulle förstås täppas till av polisen. Det fanns ändå
möjligheter för oss att åka därifrån om vi fick en flyktbil.
Jag såg Pressbyråns toalett och tänkte att den skulle fungera för mig att
byta om i. Den låg nära banken och det kostade bara en krona i entré.
Nu höll jag mig inne i Ingalills lägenhet och finslipade mina planer. När
vi var i Stockholm dagen innan köpte jag de saker som jag behövde, bland
annat en väska, smink och hårfärgningsmedel för att förändra Clarks utseende,
rep och en transistorradio. Vi handlade det mesta på PUB. Jag
hade med mig två peruker och en kniv som jag köpt i Helsingborg. Jag
hade även med mina gamla walkie-talkies.
Jag fokuserade nu helt på kuppen. Jag tyckte inte att det var någon ga-
29

len idé, utan det hela började kännas mer och mer genomtänkt. Jag räknade
med att Clark och jag skulle vara ute och på flykt framåt kvällen den
första dagen.
Jag hade i det här läget inga som helst tankar på att göra mig ett namn
i den kriminella världen genom en spektakulär gisslantagning. Det handlade
inte alls om det.
Den 22 augusti, dagen innan jag hade planerat att gå in i banken, ringde
jag en journalist jag kände, Gunnar Wesslén på Aftonbladet, för att berätta
om mina planer. Han var visst utomlands på något uppdrag. Synd
Gunnar, vill jag säga så här i efterhand, annars hade du som journalist haft
ett riktigt scoop.
Sedan försökte jag bara slappna av inför torsdagen. Jag måste erkänna
att jag var lite nervös, men inte rädd. Det som skulle genomföras krävde
mod. Det skulle bli hårt. Det var jag säker på.
Givetvis hade jag också planerat vad som skulle hända efter att vi fått
pengarna och flyktbilen. Det var ju själva poängen med kuppen: Clark
skulle bli fri, vi skulle ha en påse pengar och sen börja jobba tillsammans.
Jag skissade en flyktväg som gick från Norrmalmstorg, Birger Jarlsgatan
en kort bit, sen uppför Kungsgatan, Fleminggatan, S:t Eriksgatan och
ut mot Ulvsundasjön via Drottningholmsvägen. Jag kände till Ulvsunda
och ett båthus där rätt väl sedan alla mina promenader med Ingalill runt
sjön.
Tanken var att gisslan skulle släppa av mig och Clark vid båthuset och
sedan fortsätta med flyktbilen norrut på E4 i mycket hög fart för att lura
polisen att följa efter dom. Det här skulle ske på kvällen, det skulle vara
mörkt och mycket besvärligt för polisen att följa flyktbilen. Det skulle
Clark och jag dra nytta av. Jag hade förstås räknat med att polisen på ett
eller annat sätt skulle placera sändarutrustning i bilen.
Vi skulle sedan ta oss till en plats ganska långt från Stockholm där vi
skulle ligga och trycka. Vi kunde utnyttja en del av pengarna för att gömma
oss med hjälp av Clarks kontakter. Det hade ju naturligtvis varit mer
än hetluft då, så vi hade varit tvungna att ligga verkligt lågt och inte visa
oss ute på ett bra tag. Senare skulle vi med hjälp av en segelbåt ta oss ner
längs den västsvenska kusten till kontinenten. En del av pengarna skul-
30

le användas för att genomgå plastikoperation utanför Marseille. Jag hade
kontakter där sedan tidigare turnéer i Europa. När allt var lugnt hade vi
tänkt åka till Sverige igen för att fortsätta råna.
Planen att fly ner på kontinenten, få ihop en bra slant och sedan ändra
om våra ansikten, hade Clark och jag redan snackat ihop oss om på Kalmarkåken
inför den misslyckade fritagningen.
31

32
Fredagen den 24 augusti 1973
NATTEN mot fredagen försökte polisen mörda mig. Det fanns ett slags
skjutdörr inne i banken, bakom disken, som poliserna utnyttjade för att
ta sig ut och in i lokalen. Clark och jag hade redan byggt ett provisoriskt
larm av glasflaskor där för att höra när snuten var på väg. Jag var riktigt
rädd för att bli skjuten. De hade redan tidigare hotat mig. Jag visste också
att det drällde av beväpnade, nervösa och trötta poliser överallt i lokalen.
Inte minst på övervåningen, bankens direktionsplan.
Att polisledningen lät så många poliser komma och gå i lokalerna, trots
att de inte ens var i tjänst, måste man nog skylla på oerfarenhet. Det här
hade aldrig inträffat förr i Sverige. Samma förklaring gäller planerna på
att skjuta mig. Vem som gav ordern är oklart. Om det nu fanns en tydlig
order. De enskilda polismännen hade i alla fall ett tyst medgivande från
polisledningen om att de fick döda mig om tillfälle gavs.
När det skramlade till bland flaskorna så gissade jag att polisen var på
väg. Samtidigt började de föra oväsen både ute i banklokalen och uppifrån
andra våningen. De försökte störa mig och få mig att titta åt ett visst håll.
Någon kastade saker uppifrån på det lilla glastaket som var över kassorna,
så att detta gick sönder.
Clark fattade vad som var på väg att hända och skrek en varning till
mig. Jag vände mig om och såg en polis på golvet. Det var en prickskytt
som försökte krypa framåt, han hade en älgstudsare med kikarsikte för att
skjuta mig. Krypskytten var flankerad av två kompisar med var sin k-pist,
stora skottsäkra västar och hjälmar över huvudet.
Jag förstod direkt varför de hade släpat in en stor älgstudsare, med kikarsikte,
i banken. Jag vet hur svårt det är att sikta och skjuta rätt med en
liten pistol. Men med ett gevär och kikarsikte får man en oerhörd precision
i skotten.

Den översta bilden visar det jag hade med mig in i kundvalvet, bland annat
transistorradio, kpist och sprängdeg. På undre bilden det innehåll i min bag
som blev kvar i banklokalen när valvdörren stängdes. Foto: Polisen
33

Polisen med älgstudsaren kröp nu snabbt framåt och försökte lägga an
mot mig. Jag insåg att han var ute efter ett skott mot mitt huvud eller hjärta.
Han kramade avtryckaren. Jag siktade på krypskytten och drog av ett
skott till vänster om honom och träffade en hatthylla, sen satte jag ett skott
i väggen till höger om honom. Jag såg att han släppte geväret och svimmade.
De andra poliserna drog bort honom därifrån. Jag fick sedan höra
att han sket ner sig. Inte så konstigt. Det är inte var dag man får skott visslande
om varje öra.
Clark räddade i alla fall livet på mig där ute i banklokalen.
Jag var nästan hela tiden utanför valvet och hade då en av gisslan framför
mig när det var någon som ringde. Telefonen i banklokalen stod uppe
på avbalkningen framför valvet. Den här avbalkningen var rätt så hög, den
var ju ett bra skydd för eventuella skott från de poliser som var en halv
meter nedanför. Det fanns också en telefon inne i själva kundvalvet, den
stod på ett litet bord där. Den telefonen skulle användas flitigt under de
kommande dagarna.
Den här dagen var det många som ringde in och ville tala med mig.
Men jag pratade inte med dom utan bad Clark sköta det hela vilket han
verkligen gillade. Han pratade med flera journalister, gav intervjuer till
höger och vänster. Varken polisen eller media visste i det här skedet vilken
sida Clark stod på.
Han ringde till Sveriges Radios Ekoredaktion efter mordförsöket på
mig:
– Min uppgift här inne den är rent förhandlingsmässig, jag är ännu så
länge inte åtalbar för något som helst brott. Min enda uppgift och min
enda strävan här inne är att förhindra blodutgjutelse.
Han fortsatte:
– Det gjorde jag faktiskt för ett par timmar sen här inne. Polisen kunde
smyga sig upp här bakom pelarna med ett kikarförsett gevär för att skjuta
ihjäl honom här uppe i dörren, för han stod lite dumt till där. När jag
upptäckte det där varskodde jag honom att han måste skydda sig och hoppa
in bakom en dörr här.
Clark var nu lite upprörd:
– Då vart jag anklagad av polisen för att spoliera hela deras arbete och
34

från och med nu så skulle ansvaret vila helt på mig om det skulle bli blodbad
i fortsättningen, nu när dom inte fick chans att skjuta ihjäl honom.
Men jag anser att ingen ska bli ihjälskjuten här nere.
Radioreportern sa:
– Men hade det inte då varit enklare för honom att ge upp?
– Nej, han har kommit över den punkten för länge sen, alltså, svarar
Clark.
– Vad menar du med det?
– Han säger, jag skiter i vad som händer hädanefter, i sista hand kommer
han att spränga hela skiten i luften här och han har apterat och laddat
upp här, han är fulladdad med ammunition. Men jag vill flytta den här
striden och en säker massaker till en ytterligt oviss händelse någon annanstans
ute i landet.
Polisen trodde fortfarande att det var en Kaj Hansson som höll gisslan.
Nu hade de flugit upp hans bror i helikopter från Skåne. Så på förmiddagen
kom det en ung kille nedför trappan:
– Kaj, Kaj, det är din bror.
Jag sköt ett par skott vid sidan om honom och han höll på att svimma.
Han tog sig tillbaka igen bakom hörnan och uppför trappan. Jag minns att
Clark kom springande ut från valvet med öppen gylf och sa i mitt öra:
– Fan, Janne, vad hände? Jag höll på att dra av mig pitten när jag pissade.
Jag berättade vad som hade hänt. Han gick ut och runt hörnan. Jag hörde
hur han skällde på de poliser som stod där. Då kom den här unge killen
ner igen. Samma visa. Han sa att han var min bror. Jag sköt bredvid honom.
Det sprätte murbruk från en marmorpelare. Sedan såg jag inte till
honom mer. Polisen började antagligen förstå att jag kanske inte var hans
bror trots allt.
Jag var riktigt förbannad, ringde till övervåningen och sa att jag ville
prata med min bror. När han fick luren av en polis röt jag:
– Sluta nu med ditt jävla larv! Kaj är inte här. Du kan åka hem!
Jag hörde Hanssons bror skrika ut i ledningsrummet:
– Era jävla idioter. Det är fel gubbe ni har där nere!
Under eftermiddagen fick vi in varsin schnitzel som var ganska seg,
35

men den smakade bra med tanke på omständigheterna. Vi fick mjölk att
dricka. Det kom också in sex ölflaskor som jag aldrig beställt. Givetvis blev
jag misstänksam. Något jävelskap var det med flaskorna. När jag undersökte
dom såg jag att de varit öppnade. Förmodligen hade polisen lagt i
något sömnmedel eller liknande. Ett klumpigt försök att droga oss.
Men familjen Hansson hade inte gett upp. När vi lyssnade på Sveriges
Radio i min transistor hörde vi plötsligt en kvinna som hulkade och snyftade,
hon pratade skånska:
– Kaj, det är din mamma som talar! Du måste ge upp det här fruktansvärda
du håller på med. Tänk på de oskyldiga människorna i banken.
Släpp dom fria! Ge upp för din egen skull och för alla andras skull. Min
sista vädjan Kaj, lyd mamma!
Jag stirrade på radion. Det var en helt galen situation. Jag knäppte av.
Det var nu lugnt en stund innan ytterdörren mot Hamngatan plötsligt
öppnades. En man kom fram mot mig. Jag trodde att det var polisen som
ville distrahera mig så att deras prickskyttar kunde knäppa mig. Men det
visade sig vara en man som hade slunkit förbi bevakningen runt torget
och på eget bevåg gått in i banken för att frälsa mig.
Han sa:
– Tror du på Gud?
– Nä, knappast, svarade jag.
Sen fick polisen leda ut den frireligiöse killen.
Händelsen visar också vilka amatörer polisen var. Det var rena svängdörren
på banken. Det fanns uppenbarligen mellan 40 och 50 poliser på
övervåningen. De kom och gick fast de inte var i tjänst, de fick öl och
mackor av banken. Det var osäkrade vapen till höger och vänster.
Säkerheten runt banken var ihålig. Det mesta skedde slumpmässigt. Jag
fick i efterhand höra att min bror Åke hade försökt springa igenom polisbevakningen
runt torget men blivit fast båda gångerna. Sista gången förpassades
han in i häktet tills jag var fast. Justitieminister Lennart Geijer
hade pratat med honom och undrat om han skulle in i banken och hjälpa
mig få ut pengar.
Det kom nu också ner en psykläkare, Nils Bejerot. Han ville gärna att
jag skulle snacka med honom. Jag kände mig dock inte så pratsam just
36

Rekonstruktion av skottlossningen den 24 augusti. Jag – markerad av en polis –
siktar med k-pist knästående på avsatsen utanför valvet. Nils Bejerot t.v. spelar sig
själv. Foto: Polisen
då. Han hade ingen skottsäker väst och var livrädd. Det var naturligt. Han
visste ju om att jag skjutit mot två människor och sårat en i armen. Han
försökte med det vanliga psyksnacket, så det la jag inte på minnet. Bejerot
visade sig dock senare vara en bra karl.
Jag förstod nu också befälsordningen. Kurt Lindroth var polismästare i
Stockholm och regeringens man, en byråkrat. Sven Thorander var chef för
våldsroteln och den som styrde i praktiken, en polis.
Nu var Clark i radion igen:
– Han har kommit in i rena kamikazestadiet. Han ska visst göra en demonstration
mellan 7 och 8 ikväll
Det var precis vad jag tänkt göra. Det var en styrkedemonstration, det
37

hade jag sagt både till Clark och polisen. Men jag själv måste hålla vakt och
fick därför ta Clark till hjälp. Jag gav honom lite sprängdeg och förklarade
noggrant hur han skulle göra. Nämligen att bara placera laddningen på
den avlånga bankdisken, tända stubintråden och så lugnt komma tillbaka
i säkerhet i valvet.
Han blev skiträdd när jag la den lilla biten med sprängdeg i hans hand.
Han gick bort till disken. Jag stod och tittade på när han skulle tända stubintråden
men han misslyckades nog minst tio gånger innan det började
väsa i den. Han kom springande tillbaka, slängde sig ner på golvet och höll
händerna för öronen. Jag minns att jag log och sa till honom att ställa sig
upp och titta på smällen, men det vågade han inte.
Sprängdeg verkar så att den spränger mot det som är hårdast och det
var ju disken, så när det small så gick det mesta neråt. Det small bra och
det blev en febril verksamhet ute runt hörnen i banklokalen och på torget.
Vi följde allt i radion som jag hade med mig. Polischeferna uttalade
sig, enskilda poliser gav intervjuer, men ingen visste nåt egentligen. Ingen
hade heller varit med om nåt liknande. Pressen ringde in till banken och
ville intervjua oss.
Clark pratade med journalisten Åsa Moberg på Aftonbladet som skrev
en snyftartikel om hur synd det var om honom och alla andra brottslingar.
Allt var samhällets eller vår uppväxts fel.
Banklokalen var stor med många skymmande pelare och gångar och
vrår som poliserna stod gömda bakom. De syntes ibland när de tittade
fram och kollade mig. De hade alla varsin k-pist, stor svart hjälm på huvudet
och tjock, klumpig skottsäker väst. De kunde inte skjuta mot mig
om de inte ville riskera att träffa någon av gisslan, för jag hade nästan alltid
någon av dom framför mig.
Clark pratade nu också med Aktuellt. De ville intervjua mig med, men
jag hade mycket att stå i, behövde hålla koll på poliserna som försökte
komma i bakhåll. Men jag tog luren ändå, det blev ett ganska meningslöst
samtal.
– Är det Kaj Hansson?
– Vem jag är spelar ingen roll.
38

– Vad vill du göra?
– Jag ska ta det lugnt, inget mer våld än det som varit. De har tvingat
mig. Jag kommer in och ska göra min rångrej, det är mitt jobb, ju. Det
står jag för.
– Men du säger att du vill undvika våld här?
– Ja.
– Lägg ner ditt vapen då.
– Nä, nä, lägg av för fan. Jag ska iväg med bilen och slantarna.
– Vart ska du med bilen då?
– Ja, det är en annan fråga. Det kan jag inte sitta och säga till dej här, då
kommer det ju ut över hela Sverige.
Det var också nu som polisen för första gången började förstå att gisslan
hade sympatier för mig och Clark. Strax efter 15 så ringde Dagens eko
och pratade först med Clark, sedan intervjuade de Kristin Ehnmark om
polisens krav på att bara en av flickorna eventuellt skulle få lämna banken
med oss.
Reportern frågade:
– Är det sista budet så att säga?
– Ja, de säger det. Men de är så fega att de inte vill prata med mig heller.
– Vilka de menar du då?
– Ja, de här snubbarna som står här uppe, ja, Lindroth heter han, polischefen.
Jag tycker rent ut sagt att det är ett jävla sätt av regeringen. Vad
skulle det göra dom om vi åker en eller två? Är vi inte mer värda än tre
miljoner för banken? De håller på och leker med oss och våra liv. Och sen
vill de inte ens prata med mig, som kommer att dö om det blir något.
– Varför kan ni inte åka då, en av er?
– Vi vill åka båda två. Man vill alltid vara två, eller hur. Det är skönare.
Jag är inte det minsta rädd för Clark och den här andra killen. Jag är rädd
för polisen. Förstår du mig?
– Vad kommer att hända nu då?
– Jag vet inte, jag vill prata med dom. Tycker de ska ta hit Palme så jag
får titta honom i ögonen, så han får säga det till mig, för det tror jag aldrig
han kan. Och kan han det så är han rent ut sagt en stor skit, det tycker jag
redan nu att han är, hela bunten, va.
39

Intervjun fortsatte, sedan fick Kristin frågan:
– Så du litar på dom båda då?
– Ja, jag litar fullständigt på dom. Och vi har inte varit med om det som
står i tidningen, i någon pressad situation här inne. Ja, tro mig eller ej, vi
har haft riktigt trevligt. Vi har suttit och pratat och allting. Det enda jag
varit rädd för är att polisen ska gå till attack eller att de där krypskyttarna
i Berzelii park ska börja skjuta. Det är jag livrädd för.
Kristin avslutade:
– Nu ska jag tala om för dig att vi har suttit här och spelat luffarschack
idag, då kan det inte vara särskilt desperat, eller hur?
Framåt kvällen så kom det beryktade samtal som jag och Kristin hade
med statsminister Olof Palme. Kristin ringde upp Palme vid 17-tiden och
vi pratade sammanlagt nästan 40 minuter med honom. Eftersom samtalet
gick till regeringskansliet var det Säpo som bandade det, inte den vanliga
snuten. Det skulle senare visa sig att endast hälften av inspelningen fanns
kvar, resten var raderat.
Kristin kom först till Palmes sekreterare som väckte den sovande statsministern.
När Palme själv tog luren och började prata med Kristin stod
jag vid sidan om och lyssnade. Hon presenterade sig och sa:
– Det är jag som sitter som gisslan här i Kreditbanken.
Palme mumlade bara sömnigt.
Kristin sa:
– Jag vet inte om du hört vad jag sagt om dig i radion? Men det var inte
särskilt fina ord, jag är faktiskt väldigt besviken på dig.
– Jaha, vadå?
– Jo, jag har varit socialdemokrat hela mitt liv, alltså, men jag tycker ni
sitter här och schackrar med våra liv.
– Varför då, då?
– Jo, men jag litar fullt och fast på Clark och rånaren. Jag är inte det
minsta rädd för dom. Jag är inte det minsta desperat. De har inte gjort mig
någonting utan har varit jättebussiga. Vet du vad jag är rädd för? Det är att
polisen ska göra något mot oss.
Kristin sa:
– Vi är beredda att åka med Clark och rånaren jorden runt om det be-
40

hövs. Vi åker med dom vart som helst. Vi är inte rädda för dom, men vi är
skiträdda för poliserna och vad de ska hitta på.
– Det går ju inte, svarade Palme.
– Men jag är rädd att poliserna ska börja skjuta på oss så vi dör.
Då svarar Olof Palme:
– Men det kommer polisen inte att göra. Dessutom är det väl skönt att
få dö på sin post?
Jag glömmer det aldrig. Vad i helvete, tänkte jag, hur kan en statsminister
säga något sådant till en tjej som är bara drygt tjugo år och som jobbar
på en bank? Vad fan vad det för post hon hade och som hon skulle vara
beredd att dö på?
Jag tog luren från Kristin och började själv prata med Olof Palme.
– Hörrö, va fan menar du med detta?
Han ville helst avsluta samtalet, men det ville inte jag. Efter en stund
sa han:
– Kan vi inte byta ut gisslan?
– Det går bra, det räcker om jag får en man i stället, svarar jag.
Han blev glad och lättad, frågade sen vem jag vill ha:
– Dig, sa jag.
Han började stamma och menade på att så kunde man inte göra. Han
lät som en byfåne och var feg som en kanin. Det var ett omskakande samtal,
jag var förbannad långt efteråt. Hade svårt att smälta det. Palme var
både dryg och cynisk. Jag tänkte på det långt in på kvällen när vi skulle
sova.
Det enda som gladde mig var att han faktiskt hade fått ge efter för mina
krav att ta dit Clark från Norrköpingsfängelset. Visst var det en viss maktkänsla.
På något sätt kände jag mig större än honom. Men vad jag inte
visste då var att jag plötsligt blivit en del av valrörelsen. Utan min kupp
och hur den slutade till sist hade Palme och sossarna aldrig vunnit valet
1973.
41

42
Här är jag och min kusin Sven-Arne, två år gamla. Det enda
bus vi gjorde på den tiden var att måla en av kaninerna med
tjära. Foto: Privat
Uppväxten
JAG FÖDDES den 16 april 1941 i Helsingborg som en oskyldig liten pojke.
Jag döptes till Jan-Erik, men har alltid blivit kallad för Janne. Min familj
bodde på Bryggargatan 4 på Söder, som tyvärr är rivet nu. Det var i den
här stan jag växte upp och började mitt liv.
Fassan, som vi säger på skånska, hette John-Erik, och var mekaniker. Vi
hade inte alltid samma uppfattning om saker och ting, så jag fick ta emot
en massa hårdhänta tillrättavisningar av honom.

Jag lärde nog aldrig känna min far så som jag hade velat. Vi talade till
exempel aldrig om hans barndom. Jag fick dock veta att han hade sluppit
lumpen, det var visst av medicinska skäl. Jag tror att det var för att han
inte fick lära sig veta hut och ta order av andra som han blev en liten hustyrann.
Men jag klagar inte. Jag antar att jag var värd den uppmärksamhet
som jag fick i form av örfilar och annat.
Mossan hette Olga Matilda och var den beskyddande av mina föräldrar.
Jag har inte förrän nu när hon är död riktigt förstått hur mycket hon betydde
för mig. Jag saknar henne oerhört mycket.
Hon gav både mig och min bror Åke en extraslant så att vi kunde gå till
Folkets Park på måndagarna när det var barn- och familjefest. Fassan förbjöd
henne att ge oss dessa ören men hon smög alltid till oss dom ändå.
Ibland gick mossan emellan när fassan slog mig och då fick hon ta emot
stryk istället. Jag var då för liten för att försvara henne, men jag kommer
ihåg att jag ville göra hemska saker med honom.
Min bror, Åke, föddes fem år efter mig och han blev fassans favorit, liksom
jag blev mossans. Jag tror inte att jag var annorlunda än andra barn
när jag var liten. Inte vad det gällde bus och rackartyg. Jag kommer inte
heller ihåg att jag var mer uppstudsig än andra.
Jag var sängvätare ända tills jag var tio år. Jag hörde aldrig mossan säga
ett ont eller argt ord till mig om detta, hon som varje morgon fick byta
ut mina lakan och tvätta varje dag. ”Det växer bort”, sa både mossan och
doktorn.
Jag låg till och med på barnsjukhuset för att bli botad från sängvätningen.
Kuren var salt på mackorna och inget att dricka. Det skulle lära mig att
inte kissa på mig. Jag var så törstig att jag spolade i toaletten och drack det
vattnet. Men den här behandlingen fungerade ändå inte.
Jag känner en dov och malande smärta i magen när jag tänker på mossan.
Tänk så mycket som jag skulle vilja säga till henne, tacka henne för allt
hon gjort för mig när jag var liten. Be om ursäkt för allt dumt och ont jag
gjort henne. Men det är för sent nu och livet måste ju gå vidare.
Det var för det mesta en bra stämning hemma, både mellan mina föräldrar
och mellan mig och min lillebror. Många har sagt till mig nu efteråt,
när de fått veta att min fassa var lite hårdhänt ibland, att det var därför
43

som jag kissade i sängen. Jag kan i ärlighetens namn inte säga med någon
säkerhet att det var det som det berodde på.
Mina första minnesbilder av barndomen är från när jag var fyra-fem år
gammal. Vi bodde då i ett rum och kök, omodernt till max. I ett fyrkantigt
skjul mitt på gården låg dasset som tömdes en gång i veckan. Det var
fattigt, det var precis efter kriget, och alla torkade sig med gamla tidningar
när de gick på dass. Jag och några kompisar hade fått tag på tändstickor
och samlade ihop massor av dessa tidningar och satte fyr på dom. Brandkåren
kom och den skulle jag också ha behövt för att släcka svedan på min
stjärt när fassan hade fått veta vem som var orsak till branden.
Fassan jobbade på en fabrik som tillverkade färg. I deras verkstad hade
han gjort två rakor som mossan och jag använde nere i hamnen för att ta
upp kol som låg nere på spåren. Vi använde sen kolet att elda med hemma.
Dessutom var det ju bra att någon rensade spåren, annars var det risk
för att tågen skulle spåra ur.
Varje morgon var det mitt jobb att göra rent i spisen. Fassan eldade alltid
i järnspisen innan vi gick och la oss, och sedan fick elden självdö på
natten. Jag fick leta igenom askan för att kolla om det fanns någon kolbit
som inte var helt utbrunnen, och det fanns det alltid, och sedan doppa
den i lite vatten så att vi kunde använde den igen. Vi var mycket fattiga
när vi bodde på Söder.
Jag och mina jämnåriga kompisar var ofta nere i hamnen där fiskarna
kom iland med sina båtar med sill och torsk och där tiggde vi till oss några
torskhuvuden och satt sedan och fångade krabbor vid de stora stenarna.
Vi hade alltid en liten burk som vi fyllde med saltvatten och kokte krabborna
i. Det smakade gott.
Jag började skolan 1948, i första klass på GA, Gustaf Adolfs skola. Men
eftersom jag ansågs klen flyttades jag efter några år till Pålsjö skola. Där
var det stadig frukost när vi kom, sömn efter lunchmaten och mycket lek
uppe i Pålsjö skog. Den skolan har jag många ljusa minnen ifrån.
Mossan lärde mig dansa foxtrot och tango hemma i vårt lilla kök på
Tranemansgatan. Det har jag haft mycket nytta och glädje av. Jag fortsatte
sedan och gick ett par år, en gång i veckan, på en danskurs uppe på ”Viskan”,
Viskskolan. Det visade sig senare att tjejerna tyckte att jag dansade
44

och förde bra. Många av dom trillade i säng med mig på grund av min
fina dansteknik.
Måndagen var veckans höjdpunkt. Då var det tävlingar i Folkets Park
för alla barn och det var godis som pris. Det fanns små automater där man
växlade till sig polletter i femöresvalörer att spela för. Jag hjälpte min tur
lite på traven genom att ha en cirka två centimeter bred och trettio centimeter
lång plastbit som jag förde upp i myntutkastet och rörde den lilla
spärr som höll fast polletterna och det rasslade alltid i den apparat som
jag spelade på.
Polletterna kunde man sedan handla godis och läsk för i hela Parken.
Men jag blev naturligtvis lite för oförsiktig, så de kom på mig. Jag blev
bryskt förd till deras fyllecell och fick mig några kraftiga örfilar och fick
sedan sitta där i ett par timmar.
Ett populärt bus för oss småpojkar var att gå ner bakom bilradiobanan
och plocka de små vita möss med illröda ögon som fanns där. Vi släppte
dom på dansgolvet och såg på när alla tjejerna vrålande lyfte på kjolarna
och sprang skrikande ifrån sina partners.
Fassan köpte en gammal Petterssonbåt som jag och lillebror var mycket
stolta att få åka i. Mitt jobb var att cykla ner i hamnen varje dag och länspumpa
båten. Det var ofta jag som fick styra ut ur hamnen när vi skulle
fiska eller bara ut och puttra ett tag.
Fassan sa till mig att jag inte fick slåss i skolan. Men en dag såg han att
jag hade stora blåmärken och frågade var jag fått dom ifrån. Jag talade då
om att jag fått stryk av några pojkar som visste att jag inte slog tillbaka.
Han tittade en lång stund på mig och sa sen:
– Slå tillbaka.
Och det har jag gjort sedan dess.
Jag var tio år när jag för första gången kom i kontakt med polisen. Det
hände på badhuset i Helsingborg där vi var så ofta vi hade pengar. Vi pojkar
hade ett omklädningsrum som var cirka åtta till tio meter långt och
fyra meter brett och i mitten var en lång bred bänk där man satt och bytte
om.
Låsen till de avlånga skåpen var ju nästan samma, så jag provade en
45

massa skåp och kunde låsa upp tre-fyra med min nyckel och länsa kläderna
som låg i dom. Jag kom över den fantastiska summan av 16 öre. Men
när jag höll på med det sista skåpet kom en kille in och såg att jag stängde
skåpet och gav mig iväg. Oturligt nog så kom också den som hade just detta
skåp in för att byta om. De kände igen mig och räknade snabbt ut vad
som hade hänt. Polisen kom och hämtade mig. Skam och nesa för mina
föräldrar och en omgång av fassan när han kom hem från sitt jobb. Välförtjänt
igen. Fast det tyckte jag inte då.
Jag tillbringade ett par av mina sommarlov hos mormor i Mölle. Min
mossa var född där, och det fanns en bondgård lite snett över vägen där
det bodde två pojkar i min ålder. Jag fick vara med bonden och hans pojkar
och hjälpa till och det var roligt. Jag var nere i Krapperups hamn och
hämtade tång på stranden med hans två snälla hästar och stora vagn med
ballongdäck. Jag fick tillåtelse att själv köra ner och hämta. Det var en stolt
liten kille som satt och styrde hästarna de cirka fem kilometerna till stranden.
Jag skulle minsann visa bonden att jag kunde jobba, så jag gjorde som
han hade gjort, körde ut på tången och började lasta vagnen. Det tog nog
dryga timmen innan den var fullastad och sedan sa jag till hästarna att ge
sig iväg hemåt. De ryckte ett par gånger i sina selar och skaklar, sedan vände
de sig om och tittade på mig. Jag hoppade av och såg att vagnen hade
sjunkit ner en bra bit i tången och inte kunde komma upp med den överlast
som jag hade på. Det var bara för mig att lasta av igen. Bonden skrattade
hjärtligt när jag berättade vad som hade hänt.
Det låg en annan bondgård en bit därifrån och där var jag också inne
och lekte och hjälpte till lite. Frun i huset bad mig att mota in gässen i hagen,
de hade rymt. Vi jagade gässen tillsammans. Jag funderade på hur jag
skulle få fatt på dom. De var korkade gäss, jag en smart kille. Jag sprang
och min enda tanke var att fånga gässen. Jag såg inte den stora gödselbrunnen
utan ramlade rätt ner och fick koskit och piss upp till hakan.
Som tur var så hann jag kasta upp mina båda armar och hålla fast mig
i kanten. Frun i huset hjälpte mig upp och spolade av mig så gott det nu
gick och sedan in till min mormor som spolade av mig igen, ute på gården,
och tvättade mig så ren som hon nu kunde. Det är ju nästan ett helt
46

liv sedan detta hände, men jag kan fortfarande känna den vidriga stanken
i mina näsborrar.
Jag var ute på barnkoloni i flera omgångar när vi hade sommarlov. Det
var inte roligt när alla kallade mig för ”pisseruska”. Jag försökte att inte kissa
i sängen, men det kom ändå.
Min bror Åke var som alla andra småbröder. Han såg upp till mig och
skulle naturligtvis göra som jag gjorde. Senare när jag gick till sjöss så
skulle han också göra det. Han var på någon liten båt ett tag, men kom
snart hem igen. Jag vet inte om det var där som han först började dricka.
Han var en snäll pojke som inte utmärkte sig på samma sätt som sin storebror.
Efter skolan började Åke att jobba på Helsingborgs Autolack, ute på Foselius
och Alpens stora gård och lärde sig där att lacka bilar. Han jobbade
med detta till sin död.
Mina sista två år i skolan fick jag gå på ”Slottet”, Slottsvångsskolan. Vi
var ett tjugotal fullfjädrade ligister som gick i gubben Starfelts klass. Starfelt
regerade med hård hand. Han var så illa tvungen.
Ett par händelser har etsat sig fast i mitt minne. Den första var när Kaj,
en av mina skolkompisar, fick en tillsägelse att ta ut sitt tuggummi och
plocka bort serietidningen som han hade på sina knän. Det gjorde han.
Men när det gått cirka tio minuter plockade han fram den igen. Och snart
hade han tuggummit i munnen också och tuggade och smaskade och hade
helt glömt bort Gubben. Men Gubben hade inte glömt bort honom.
Han fortsatte att tala med samma malande röst som vanligt medan vi
såg hur han sakta smög sig mot Kajs plats. Han stod nu lite snett bakom
Kajs stol och slutade plötsligt att prata och Kaj tittade förvånat upp och
fick hjälp att resa sig upp med Gubbens starka hand i örat.
– Lägg undan serietidningen och lägg ditt tuggummi på stolen, röt
Gubben till Kaj, som löd direkt.
Sen kom nästa order:
– Sätt dig ner och våga inte försöka att ta bort tuggummit.
Hans byxor var inte sköna att titta på efter en dryg halvtimmes rövpress.
Jag själv var inte sämre och det visade jag på en dubbeltimme när ett
47

gäng blivande lärare kommit för att se på. Vi hade vattenfärgsteckning och
vi målade allt vad vi kunde och sköljde av våra penslar i små glas. Det var
rast för den övriga skolan och vi hörde hur de lekte nere på skolgården.
När mitt sköljglas var fullt av skitigt färgvatten var jag för lat för att gå upp
och hälla det i vasken. Jag tittade mig lite snabbt omkring, sen slängde jag
ut vattnet genom fönstret.
Jag hann precis att sätta mig ner då vi hörde ett fruktansvärt vrål nerifrån
skolgården och alla sprang fram mot fönstren för att titta. Jag satt
lugnt kvar, men med bultande hjärta, för jag visste exakt vad som hade
hänt. Jag tror inte att det tog två minuter innan den färgnedstänkta flickan
dök upp i vårt klassrum. Många av killarna började flina men jag kunde
hålla mig för skratt. Gubben tittade sig omkring, fastnade på mig och
kom raskt fram och höll på att dra öronen av mig. Ute i korridoren blev
det sen örfilarnas tid. Välförtjänt igen, jag klagar inte.
Det låg ett hembageri i en källarlokal en liten bit ifrån skolan och på
”tjuge-rasten” sprang vi dit för att handla gårdagens kakor. Den gamla
tanten gick alltid in i rummet bakom själva butiken och frågade om de
hade något över. Då passade vi på att fylla våra fickor med allt som vi kunde
komma åt.
Jag var en ganska stillsam kille. Men en dag small det. Vi var i skolmatsalen
när en som kallades Pidder tog en knäckebrödsmacka och kletade i
ansiktet på mig. Han frågade mig lite stöddigt vad jag skulle göra åt detta.
Och om jag ville göra något så skulle det ske dagen därpå utanför Flickläroverket
uppe på Olympia. Jag sa att det passade mig fint.
Han hade valt en tid när det var rast för flickorna där och han kände
en hel del av dom. Jag gav honom så mycket pisk så att han blödde näsblod
och knappt kunde gå. Jag hjälpte honom efter detta in på en bakgård
så att han fick skölja av sig. Sedan dess har han och jag varit kompisar och
är det ännu.
Min stora dröm under de här ungdomsåren var att bli läkare och få
hjälpa skadade personer. Jag upptäckte tidigt att jag tyckte det var intressant
att springa fram och titta på dom som skadats vid trafikolyckor och
fantisera om vad jag kunde göra för att hjälpa till. Jag tålde att se blod i
mängder och svårt skadade människor och gör det fortfarande. Men mitt
48

läshuvud och mina pengar räckte inte till en läkarutbildning. Så det får
vara min dröm som jag tar med mig i graven.
Det skar sig mellan fassan och mossan och de flyttade ifrån varandra.
Jag fick bo hos fassan eftersom jag var äldst. Fassan köpte en knatting, en
halv sjuttiofemma, varje fredagskväll och satte i sig. Han blev lite berusad
och inget fel i det, han hade ju jobbat en hel vecka. Vi hyrde ett rum i ett
stort gammalt hus av en gammal tant. Jag låg i min säng och fassan i sin
när han plötsligt började snacka om att vi kunde få ut mycket pengar av
den som var min riktige far.
Jag vände mig om mot väggen och kände hur svidande tårar började
rinna nerför mina kinder. Vad är det han säger? Allt vändes upp och ner
och jag var helt förtvivlad.
Jag tog senare upp detta med min mossa och undrade om hon hade varit
med någon annan. Hade jag en annan fassa någon annanstans? Mossan
försäkrade att det hade jag inte, det vara bara fassan som svamlade en
massa när han var full. Detta har jag alltid trott på och nöjt mig med, mossan
skulle aldrig ljuga om en sådan sak.
Mina föräldrars skilsmässa var väldigt slitsam för mig. Jag tror inte att
min lillebror Åke uppfattade det på samma vis, han var ju så liten då. Jag
fattade inte riktigt vad det var som gjorde att de skiljdes. Åke skulle bo hos
mossan och jag hos fassan, bara detta att behöva vara ifrån sin lillebror
och mossan var ju inte så kul. Men det fick ju gå på något sätt, livet måste
gå vidare.
Jag frågade mossan en gång om varför hon skiljde sig från fassan. Han
var en soffliggare som inte ville göra någonting, sa hon då. Mossan kan
inte ha varit fyrtio år när detta hände, alltså fortfarande ung. Man måste
förstå henne. Att vara gift med en man som det tydligen inte var någon
stake i kan inte ha varit roligt.
Men trots allt så hade jag en normal barndom. Inget hände som pekade
på att jag skulle bli kriminell, det förekom inga sexuella övergrepp, ingen
misshandel. Jag hade en mycket fin relation med mossan. Det har jag haft
genom hela livet, trots alla år på fängelser. Jag har ingen taskig uppväxt att
skylla på som de flesta har som sitter eller har suttit på kåken.
49

Femton år gammal gick jag till sjöss. Min första båt hette Victoria, en lastbåt som
gick med nötter mellan Västafrika och England. Foto: Privat
Femton år gammal slutade jag skolan. Mossan och fassan hade då flyttat
tillbaka till varandra igen efter cirka ett års separation och jag fick mina
föräldrar att skriva på pappren för att jag skulle kunna få en sjömansbok.
Jag var egentligen bara barnet när jag gick till sjöss. Men ändå skulle jag
lära mig att stå på egna ben.
Jag vet egentligen inte varför de skrev på åt mig. Jag var kanske väldigt
övertalande. Men jag var nog också en rätt mogen femtonåring och jag
tror att mossan och fassan visste med sig att jag skulle klara mig om jag
nu kom ut på en båt och började jobba där. Jag var bra på engelska vilket
också underlättade beslutet. Idag skulle jag själv aldrig skicka ut min femtonårige
son på sjön.
Jag var en stark natur, envis, aldrig rädd för något, ville pröva allt nytt
och bisarrt. Det är klart att det på sätt och vis var negativt för mig.
Mina kompisar kände en viss avundsjuka när jag fick min sjömansbok.
Att gå till sjöss var en längtan som många unga killar hade. Det var inte
så konstigt. Man var nyfiken på vad som fanns bortom Sverige och Dan-
50

mark, ville uppleva andra kontinenter. Det fick jag verkligen göra.
Jag kan inte påstå att livet till sjöss var det som gjorde att jag valde den
kriminella banan. Det var ingen som helst grogrund för det. Snarare var
det väl så att jag var lite lättledd. Visst var det ett stort steg att sticka till
sjöss, men jag tror att steget var ännu större när jag beslöt att bli yrkeskriminell.
Jag mönstrade på Victoria i Landskrona och vi gick till Västafrika. Där
miste jag för övrigt min svendom. Vi tog oss uppför Nigerfloden och stannade
till lite överallt i små byar och lastade pecannötter i stora säckar. Jag
mönstrade på som mässuppassare och hade mässen akterut med personal
från däck och maskin att servera mat till.
En kväll följde jag med däcksgubbarna iland och tittade närmare på
den lilla by där vi låg och lastade. Byn var bara en lerig gata och ett litet ölsjapp
med jordstampat golv. Killarna drack öl och gick sedan med flickorna
i ett rum bakom. Jag var ju inte van vid att dricka öl, så en räckte och
efter cirka två timmar gav jag mig själv iväg ner mot båten.
När jag hade kommit ut från byn och närmade mig den sista rakan
på fyra hundra meter ner till båten, så låg det några basthyddor på sidan
av vägen. En flicka kom fram och undrade om jag ville ”focki-focki” och
det ville jag verkligen. Hon fick sina två shilling, ett par kronor. Jag hade
en lön på etthundraåttio kronor i månaden, så det var mycket pengar för
mig. Hon vände sig om och drog upp sin kjol och jag stod och tittade på
något svart och hårigt där nere.
Jag hade ju aldrig pippat förut, men hade sett på en massa porrbilder
hur det skulle gå till. Jag sa till henne att lägga sig ner. Det blev den vanliga
missionärsställningen första gången för mig. När det var klart så försökte
jag att dra ut på tiden och tittade mig bakåt för att se och höra om däcksfolket
var på väg ner till båten. Men de kom inte. Jag tittade på den mörka
stigen ner mot båten och tänkte på alla vilda lejon, tigrar och elefanter
som säkert stod där och bara väntade på att få äta upp mig.
Flickan undrade till slut vad det var. Jag frågade henne hur jag skulle
komma ner till båten och hon pekade och sa att det vara bara att gå, jag
kunde inte ta fel. När hon såg att jag fortfarande inte ville, förstod hon att
jag var rädd och sa att om hon fick en shilling så skulle hon följa mig till
51

åten. Jag gav henne pengen och skulle precis börja gå när vi hörde däcksgubbarna
komma skrålande neråt vårt håll. Jag väntade på dom och de
kom fram och undrade vad jag gjorde där.
Hon talade om att jag pippat henne och jag stod där och tvekade lite,
jag ville ju ha min shilling tillbaka, men skämdes att säga något till däcksgubbarna.
Flickan började då skratta och berätta att jag var rädd för att gå
ner till båten själv och hade betalt henne en shilling och en av matroserna
sa till henne att betala tillbaka. Men det ville hon inte. OK, sa han, då får
du väl bygga dig en ny hydda i så fall och så gick han fram till hennes basthydda
med sin cigarettändare. Då blev det fart på flickan och min shilling
kom fram blixtsnabbt.
Den tidigare mässkallen på båten, som nu mönstrat på som elev i maskin,
berättade för mig hur jag skulle göra för att duka och servera. När
vi låg i hamn så behövde jag inte duka upp, bara sätta tallrikarna vid en
bordskant, så tog de som ville ha mat sin egen tallrik. Besättningen ville
helst sova ut på morgonen efter sina nattliga äventyr i hamnen.
En söndagsmorgon kom maskineleven upp och var på dåligt humör
och frågade mig varför jag inte dukat till honom och de andra? Jag sa till
honom att jag gjorde som jag brukade och som han själv sagt åt mig att
göra. Jag fick en kraftig smäll i magen som följdes av massor med slag. Jag
gick omkring och hulkade tills en av matroserna kom upp och frågade vad
som hade hänt. Jag sa inget, bara skakade på huvudet, men då hävde den
före detta mässkallen upp sin röst och sa att det var han som nitat mig.
Ett par matroser drog ut maskineleven på däck och piskade honom så
att han inte kunde sitta på en stol under flera dagar. Efter detta var det ingen
som vågade röra mig mer.
Jag skötte mig så bra jag kunde. Gubbarna på däck och i maskin brukade
skicka runt ett glas mellan sig varje gång vi kom in i hamn. I glaset
samlade de ihop några shilling åt mig. De visste hur dåligt betalt jag hade.
Jag var ofta nere i frysrummet och hämtade is och blandade citronjuice till
alla och detta uppskattades i Västafrikas fruktansvärda värme.
Jag var ombord på Victoria i drygt sex månader och mönstrade sedan
av och började som piccolo på Grand Hotell i Helsingborg. Där fanns en
homosexuell servitör som hade fattat tycke för mig. Han jagade mig nere
i källaren, tills jag sa till honom att om han inte slutade med en gång så
52

Värvad i flottan, sexton år gammal och hård som en bandyboll. Jag är nummer två
från höger i översta raden. Foto: Privat
skulle han få sina testiklar uppsparkade i halsen. Så hans förälskelse svalnade
rätt fort.
Jag hade nu börjat växa till mig, var på väg att fylla 16. Jag var lång och
gänglig och hade flicktycke. Jag hade vid ett tillfälle sällskap med sju olika
tjejer och for mellan dom som en fjäril. Mossan visste om hur många jag
hade och sa till mig att de eller någon av deras kompisar skulle få syn på
mig med fel tjej. Då skulle det bli ett jäkla liv. Jag minns att jag bara skrattade,
livet lekte för mig då. Men visst fick hon rätt, jag var ute på stan med
en tjej och träffade då en annan av mina tjejer. Det blev ett satans hallå.
Jag tog jobb lite varstans, på gamla Epa nere på Kullagatan, på en färgfirma
som lagerbiträde, ute på Kopparverket som laboratoriebiträde. Jag
var ute i saltsyran och tog prover, men det passade inte mig alls att bli
bränd av syra varje dag.
Jag hade sparat ihop pengar och köpte nu en 125 kubiks motorcykel
som jag under fassans överinseende fick köra på tomten på Tranemansgatan.
Fassan hade skaffat ett stort Optimuslås som han satte runt kedjan så
att jag inte kunde köra på egen hand. Det där låset lärde jag mig att dyrka
53

upp och kunde öppna det med en lång böjd spik. Så när fassan var på jobbet
var jag ute och körde för fullt.
En dag for fan i mig och jag körde ut på Industrigatan. Den var lång och
rak och inte särskilt trafikerad. Jag kunde dra på rejält. Jag vet inte hur fort
jag körde när en bil plötsligt for rätt ut från en liten tvärgata. Han kom
snabbt och körde över på fel sida av vägen. Jag åkte rakt in i en av hans
framskärmar och kommer ihåg att jag lyfte upp mina båda fötter innan
smällen, och det var tur.
Fassan hade svarvat ett långt och passande massivt stål och monterat
det till fotstöd. Detta bröts rätt av. Där skulle mina fötter ha varit. Jag kände
en kraftig smäll på min vänstra arm, och sedan flög jag rätt över bilen,
kanske tre meter upp i luften och kommer ihåg att jag klart såg att marken
kom upp och slog till mig. Jag låg kvar och folk kom och höll mig nere
tills ambulansen kom. Resultatet blev bruten vänster underarm och diverse
småsår, cirka fem dagar på sjukhuset för observation, och nära tre månader
med gips. Sedan var jag som ny igen.
Jag tog värvning i flottan 1957, sexton år gammal och kom till Karlskrona.
Det var där jag lärde mig skjuta k-pist. Något jag skulle ha stor nytta
av senare i livet.
Jag höll också på att skrämma slag på den kille som lärde oss kasta
handgranater. Vi fick först slänga övningshandgranater och sedan till sist
varsin riktig granat. Instruktören stod vid sidan om mig och tittade hur
jag gjorde. Jag höll om den stora bygeln och drog ut sprinten och då var
det bara att kasta. Men jag släppte ut bygeln och väntade en sekund. Han
höll på att få slag och skrek:
– Kasta den för fan.
Jag kastade och den detonerade precis när den slog ner. Han undrade
varför jag gjorde så.
– Det gör man i alla filmer, svarade jag.
Han log och svarade:
– Det här är ingen film utan på riktigt.
När vi fått vapenutbildning och lärt oss marschera, göra halt, vända
och hälsa – allt som en flottist ska kunna, var det dags för oss ”kaniner” att
54

mönstra på flottans två skonerter, Gladan och Falken.
Vi var ombord i tre månader och lärde oss att segla och hissa alla dessa
stora segel för hand. Vi var i England och flickorna föll som käglor för
våra Kalle Anka-uniformer. Vi var alla unga, sexton till arton år. Jag blev
toppsegelgast, och hade också befälet över det gäng som låg på magen över
brefocken och revade hem det stora seglet för hand.
Vi var i Göteborg med Falken och samma sak där, tjejer överallt. En av
dom tog tåget upp till Karlskrona sedan när vi hade mönstrat av skonerterna
och ville vara tillsammans med mig. Första kvällen hon var där hann
jag inte få av mig mina mörkblåa uniformsbyxor, så vi pippade med dom
på. När jag sedan vaknade morgonen därpå i den lägenhet som jag och
några till hade, såg ju alla vad det var som var utanpå och runt min gylf.
Jag skar sönder ett byxben och sa att jag hade fastnat någonstans när jag
åkte bak på en motorcykel och fick byta dom nere på klädförrådet.
Jag mer eller mindre straffade mig ut för att komma ifrån flottan, jag
var för ung och omogen för detta. Jag åkte tillbaka hem till Helsingborg.
Men jag kände att jag ville till sjöss igen.
Sjutton år gammal åkte jag till Göteborg och mönstrade på som jungman.
Fick en båt som skulle gå till Hongkong och vidare till Japan. Vi gick
genom Medelhavet och in i Suezkanalen, och där fick vi ha beväpnade
vakter ombord. Det kom alltid ombord en massa ambulerande affärsmän
som försökte sälja allt möjligt skit till oss.
En av dom försökte lura mig. Jag märkte detta och lovade mig själv att
ge honom en rejäl minnesbeta. Jag gick till kocken och fick tag i en stor
grisfot. Sen knackade jag försäljaren på axeln med köttbiten. Han vände
sig om, fick se på detta orena djurs fot och släppte alla sina saker och
sprang skrikande därifrån.
Kocken kom ut och undrade vad det var. In här fort, sa han och stängde
dörren om oss i köket. Vi stod och tittade i ventilerna på effekten av
mitt handlande. En av de beväpnade vakterna kom springande med geväret
lyft och kocken sa till mig att det var nog bäst att jag stannade inne hos
honom tills att båten gav sig iväg. Det tyckte jag också var en bra idé.
Det var populärt att smuggla cigaretter, jag rökte ju inte så jag sparade
vad jag kunde få ut. Jag gömde dom i bokhyllan som satt på ytterskottet i
55

varje hytt. Där hade jag sågat ut en lagom stor lucka som jag fäste bak på
bokhyllan så att den följde med varje gång som jag skruvade av hyllan. Jag
slog i ett par kraftiga spikar i den stora kraftiga stock som låg bakom och
hängde min stora sjömanssäck där med min pistol, som jag köpte i Buenos
Aires, och alla mina cigarettlimpor. Det var alltid folk som kom ombord
och frågade efter cigaretter. Jag var nervös när de amerikanska tullarna
kom ombord, men de såg inget märkvärdigt.
Vi blev senare upplagda i torrdocka, det var något som skulle kollas i
botten, och det var min tur att gå vakt den natten. Vi hade legat där ett antal
nätter och inget hade ju hänt, så jag gick ner och la mig på min soffa
och somnade, och vaknade av att någon bultade på min dörr och skrek att
det varit tjuvar ombord. Jag for ut och uppför trappan och såg att de krossat
ett tjockt fönster in till ett litet kontor.
Jag hade min pistol med mig och gick ut på landgången mot torrdockan
och såg att det låg en kille och tryckte där nere. Jag skrek till honom att
stanna men han vände och for iväg. Jag sköt ett helt magasin efter honom.
Det var tur för både honom och mig att jag missade. När jag gick ner på
själva dockan, såg jag att det låg en skrivmaskin och en räknemaskin där
som han stulit. Jag bar tillbaka grejerna och pustade ut.
Jag mönstrade av efter tredje resan och stannade ännu en gång i New
York.
Därefter mönstrade jag på en norsk tankbåt ”MT Raila”, Oslo rederi,
och gick med den ett par resor till Persiska viken efter olja. Den gick också
till Caracas och där var jag och besökte Campo Allegro, jag tror att det
är väldens största bordell. Ett stort bevakat inhägnat område där det bodde
hundratals horor.
Nu var det dags för oss odöpta att bli döpta, när vi gick över linjen, Ekvatorn,
Jag blev döpt till ”Kattfisken”, fick kyssa Kung Neptuns fot och fick
som tack för detta en lätt spark i ansiktet av samma fot, men nu insmord
med såpa.
När vi gick till La Spezia i Italien passade jag på att mönstra av och reste
hem till Sverige och Helsingborg. Jag var nu nitton år gammal.
Min familj hade då flyttat ifrån Tranemansgatan och ner runt hörnet
till nästa gata som var Bjäregatan. Jag kom hem mitt i natten och porten
56

var låst, men jag bankade på en ruta på nedre våningen och blev insläppt
när jag berättade att jag var son till Olssons på andra våningen. Åke kom
och öppnade när jag stått och ringt på en bra stund. Han hade kommit i
målbrottet och jag minns att han blev glad över att se mig och kramade
om mig. Mossan och fassan blev också glada över att se mig, men fassan
tyckte att jag svor lite för mycket, det var ju så jargongen var till sjöss.
Jag har ofta suttit och tänkt på Åke. Jag saknar honom ibland något
enormt. Min bror var bara fyrtiofyra år när han dog av sitt grava alkoholmissbruk.
Åke drack cirka en sjuttiofemma per dag, när han kom hem efter sitt
jobb. Han skötte ändå jobbet varje dag och det har jag inte riktigt kunna
fatta att han klarade av. Jag vet inte varför han drack så kopiöst. Han hade
en fin fru och två söta barn att ta hand om.
Många har frågat mig varför jag inte drack. Svaret är enkelt: jag har på
nära håll sett för mycket av det elände spriten för med sig. När jag var till
sjöss såg jag så många av mina skeppskamrater bli helt andra människor
när de kom i hamn. Alla gick till första bästa krog och råsöp. Jag drack på
sin höjd några öl. Javisst, någon gång blev jag också på örat, men jag tror
nog jag kan räkna de gångerna på ena handens fingrar.
Åke jobbade som billackerare ute på Helsingborgs Autolackering och jag
fick också en chans att börja där. Det var att slipa ner och maskera bilar
som skulle lackas, måla fälgar och spackla, både plast och finspackel.
Jag hade också börjat ta körkort och körde upp ganska fort. Jag gjorde
som alla andra artonåringar, köpte bil innan jag fick mitt körkort.
Jag slutade ute på Helsingborgs Autolack och fick jobb på Volvo som
billackerare. Det var lätt att jobba med deras moderna utrustning. Jag tankade
min bil nere på Volvos mack och fick reda på att vi fick en viss procents
avdrag om vi jobbade på Volvo. Det var bara att spara kvitton och
lämna in dom.
Jag sa till grabbarna nere på macken att de skulle spara lite kvitto till
mig, och det gjorde de. Jag fick ut några tior första gången, men andra
gången blev jag uppkallad till chefen för Volvo i Helsingborg, och där
satt också Phil min chef på lackverkstaden. Jag kom in till denna rytande
57

dansk, som kort och gott sa att jag fick sparken. Jag kommer ihåg att mina
tårar sved i ögonen på mig. Jag trodde inte att det var förbjudet att ta kvitto
som ingen annan ville ha, jag hade inte stulit något.
Jag och Phil gick ut från hans kontor och han sa att han skulle se vad
han kunde göra. Jag tror att han gick till facket. De kollade upp att jag inte
hade stulit något. Det fanns heller inga regler för dessa kvitton. Dagen efter
var jag anställd igen. Men det kändes inte rätt att vara där så jag slutade
själv.
Jag började träna judo uppe på Idrottens hus, och blev snabbt rätt duktig
på det. Jag skulle sen hålla på med judo lång tid framöver. Den sporten
blev viktig för mig,
Nu hade jag både körkort och en gammal bil. Det blev ännu lättare att
ordna tjejer, alla vill ju komma ut och åka. Det mest kriminella som vi
gjorde på den här tiden var att suga ut bensin från andra bilar, jag hade
inte råd att tanka själv.
Jag köpte en gammal lastbil och målade den knallgrön och började annonsera
om att jag köpte upp dödsbon och gjorde vindsröjningar. Jag
gjorde detta tillsammans med Pidder och det gick ganska bra.
Vi hade varsin blå vegakeps på oss, jag och Pidder. Vi hade likadana tröjor
och svarta jackor som fick oss att se ut som ett par fångar när vi kom
körande med vår lastbil. Vi hade en liten klocka som vi plingade i när vi
såg några flickor.
Varje morgon var vi på Epa nere på Kullagatan och åt grötfrukost. På
den tiden så satte de ut små gräddsnipor med riktig grädde i och vi gick
runt och tömde många sådana från olika bord. Det tog en vecka sedan var
det flickor som rusade ut från köket varje morgon vi kom och kastade sig
på gräddsniporna och bar iväg med dom och vi fick nöja oss med socker
och vanlig mjölk.
Men det fanns ju många ställen som hade frukost på mornarna och vi
var runt hos alla och blev så välkända att så fort de hörde vår lastbil, så var
det signalen till att all grädde skulle in.
Det var dags för mig att rycka in i lumpen, men jag hade blivit opererad
för en meniskskada och fick vänta ett år. På vanföreanstalten blev jag
bekant med en lantbrukardotter som jag hade sällskap med en längre tid.
58

Första gången vi låg med varandra försökte hon inbilla mig att jag var den
förste, men den banan var lite för väl inkörd.
Sen hände det som jag gått och väntat på länge, nämligen att jag och
Åke bråkade om något och han fick en liten smäll av mig och började pipa
direkt. Både han och jag visste att om han gjorde detta så skulle fassan
komma direkt och slå till mig, utan att först fråga vad som hade hänt eller
vems fel det var. Och mycket riktigt – fassan kom från köket och var mörk
i synen och skulle slå till mig.
Jag sa då att om han slog mig en gång till så skulle jag slå tillbaka. Och
varför frågade han inte först om det kanske var Åkes fel, vilket det var denna
gång. Han satte sig ner vid köksbordet och tittade på mig, och mossan
kom inifrån rummet för att se vad som stod på, och då passade jag på att
säga till honom att jag inte glömt vad han sa till mig när vi bodde tillsammans.
Han blev alldeles blek i ansiktet och började stamma lite när han sa:
– Men det var ju bara något som jag sa när jag var full.
Ja, sa jag, men du sa det i alla fall. Därefter var det aldrig något problem
mellan fassan och mig.
År 1960 ryckte jag in i lumpen, nitton år gammal. Eftersom jag legat värvad
i flottan så tyckte de väl att jag var ett bra ämne för att bli befälselev,
så jag fick rycka in en månad före de vanliga rekryterna. Jag kom till ett
befälselevskompani på I 6 i Kristianstad och var med och harvade ett bra
tag.
En kväll kom vi hem sent, vi hade varit ute på någon övning. Jag hade
kommit upp på mitt logement då jag fick se en liten mus som pilade fram
och tillbaka på trägolvet. Jag tog upp min bajonett och det gjorde alla de
andra också. Vi jagade in den i ett hörn och till slut var det någon som nästan
delade den mitt av så att tarmarna hängde utanför.
Just då kom furir Olsson och sa att det var avlämning, och sedan skulle
det vara släckt och tyst om en halvtimme. Jag gick fram till fönstret och
skulle kasta ut den lilla muskroppen med sina gråa tarmar hängande utanför
men kom i stället på en idé.
Jag höll upp musen och sa:
59

– Om det är någon som vågar svälja den här så får han fem spänn av mig.
Först blev det alldeles tyst och sedan kom det från killarna runt om:
– Fem av mig.
– Tio av mig.
Jag räknade ut att det blev åttio kronor totalt, men det var ändå ingen
som anmälde sig. Jag skulle precis kasta ut musen, då en rödhårig bondson
hävde upp sin röst:
– Varför käkar du inte upp den själv?
Fan, det hade jag ju inte tänkt på. Jag var fångad i min egen fälla. Jag
var ju äldst, alla visste att jag varit en sväng i flottan, och skulle alltså vara
tuff.
– OK, sa jag, det kan jag väl.
Sedan skrev jag upp alla deras namn och hur mycket de erbjöd mig.
Jag började med att stoppa svansen i munnen och satte tänderna i
svansroten och fick av skinnet och svalde detta, och tog och visade svansen
för alla killarna, att den nu saknade skinn och såg ut som ryggraden på
en människa, full av knotiga kulor. Nu började flera av mina kompisar vilja
kräkas och några sa till mig att jag fick fem och tio kronor av dom bara
jag lät bli att svälja musen. Jag räknade ihop vad jag skulle få, tjugo kronor,
och konstaterade att åttio var mer.
Jag stoppade in musen och svalde den och spydde upp den igen och
den rödhårige killen sa att den skulle ner, annars inga pengar. Jag svalde en
gång till och nu stannade den i min mage. Jag visade alla att jag ingenting
hade i munnen, men då öppnade den rödhårige sin näbb igen och sa att
han trodde att jag kastat ut den genom fönstret, för sista gången höll alla
själva mer eller mindre på att spy, så ingen kunde se vad jag höll på med.
Jag tog tag om nacken på den rödhårige och tillsammans med alla killarna
gick vi ut i vårt stora tvättrum. Jag satte fingrarna i halsen och upp
kom en mus som var mycket längre nu och tunnare, och alla såg den och
jag tog tag i ett av den rödhåriges öron och drog honom med mig efter
musen som vaggade på och dök ner i avloppet.
– Såg du den nu? frågade jag.
Han nickade.
När vi fick våra tjugosju och femtio i avlöning, så betalade alla utom
60

just den rödhårige, och jag sa ingenting, jag behövde inte, mina andra
kompisar på luckan gick fram till honom och sa nästan med en mun att
om han inte betalade vad han lovat Olsson, så skulle han få kompanistryk.
Så han kom med den överenskomna slanten, han också.
Det blev också ett efterspel till den här mus-historien.
Efter ett par, tre år efter att jag muckat var jag och Kenneth, ute på Parapeten,
en dansrestaurang ute på vågbrytaren i Helsingborg. Dit brukade
han och jag gå varje lördag kväll och ta en grogg i baren och dansa lite
och fånga varsin tjej, och detta gjorde vi också denna lördag kväll. Man
kommer rakt in i baren om man går uppför trappan, och vi kom in och
satte oss vid den runda baren och beställde in lite dricka, då jag hörde någon
ropa:
– Olsson, hur är det?
Det var en av mina kompisar från samma lucka på I 6 i Kristianstad,
han satt där med en kompis och två tjejer. Jag vinkade till honom och sa
att allt var bara bra och trodde i min enfald att det var slut med detta. Men
inte.
Jag hörde hur hans kompis och de två tjejerna högljutt sa:
– Nä, va äckligt. Är det sant?
Jag betalade snabbt våra två groggar och sa till Kenneth att dricka upp
lite snabbt, vi måste härifrån, jag berättar sedan. Min luckkompis ställde
sig upp i sin hörna och mer eller mindre skrek så att alla som satt runt om
i baren hörde det:
– Är det inte sant Olsson att du åt en mus när vi låg i lumpen?
Jag bara vinkade åt honom när jag tågade ut ur baren. Kenneth garvade
åt mig när jag berättade och han sa att det inte var direkt överraskande
att jag käkat upp en mus.
Nu ville jag slippa befälsutbildningen och min plan gick ut på att bli
nedklassad till malaj. Vid uppställningen en morgon frågade furiren som
vanligt om det var någon som skulle på sjukan och jag tog ett steg fram
och fick order om att utgå. Jag kom ner till en stor major som var läkare
och han frågade mig vad det var för fel och jag sa att jag hade ont i ryggen.
– Vila idag och återgå imorgon.
61

Dagen efter samma sak, och nu började majoren fråga om inte mitt
ryggonda hade gått över. När jag sa nej så tittade han bistert på mig och sa
imorgon är du tillbaka i tjänst. Trodde han ja, vi träffades i stället på sjukan
igen och han vinkade in mig och sa:
– Fortsätter du så här, så klassar jag ner dig till malaj.
Då svarade jag alltför glatt och snabbt:
– Ja, tack.
Han for upp och tog tag i min hals och lyfte mig i livremmen där bak så
att jag fick springa med honom när han satte kurs på dörren. Sen slängde
han ut mig med orden:
– I helvete att du ska bli malaj.
Men det blev jag ändå efter dryga två veckor. Jag inställde mig på malajkompaniet
och där hade vi en major som hade några konstiga ryckningar
i halsen, han darrade när han blev uppjagad och det blev han alltid när
han såg mig. Vi hade också en kadett som utbildade oss i vapen. Jag hade
hittat en hel massa lösa skott till min k-pist och en gång när vi var nere i
vapenkammaren, så skulle han visa oss hur vi gjorde när och om vi gick
på vakt och det kom någon.
Vi fick var sitt löst skott och hade lösskjutningspipa på k-pisten, med
en säkerhetslucka på, som gjorde att vi inte kunde skjuta. Nu laddade jag
mitt magasin med trettiosex lösa skott, för jag var övertygad om att denna
dryga lilla skit till kadett nog fan skulle jävlas med mig.
Mycket riktigt, Olsson blev kallad fram och fick frågan: om jag nu stod
på vakt och han kom, vad skulle jag göra? Jag ropade halt, och när kadetten
inte stannade ryckte jag bort säkerhetsluckan och var beredd att skjuta.
Han gick sakta fram emot mig och jag förstod att han skulle försöka ta
min k-pist från mig. Han sträckte snabbt fram sin hand men jag höll mitt
finger på avtryckaren, så han fick alla trettiosex skotten i magen och hans
uniform såg bedrövlig ut, precis som han själv gjorde av allt dammet. Alla
började skratta när larmet hade tystnat efter min salva. Jag såg hur han
fick en liten chock när han stod där och hoppade och höll om min k-pistpipa
och tittade på mig som log mot honom.
Han stammade när han sa att så kunde man inte göra. Jag frågade honom
om jag hade gjort något fel, och han frågade mig i stället var jag fått
62

alla skotten ifrån och sa att det blev majoren som fick säga sitt nu. Majoren
blev en nyans blåare i sitt ansikte när han såg mig och halvskrek:
– Var i helvete har Olsson fått tag i lösskotten?
Och när jag talade om att det låg sådana överallt nere i vapenkammaren,
kunde han bara säga att det inte fick upprepas.
På vägen ut från majorens kontor sa jag till kadetten att jag skulle betala
tillbaka för detta käringsladder – och det med ränta. Han bara hånlog
mot mig och sa:
– Försök.
Jag sa till mig själv att hans flin skulle jag se till att torka bort. Varje dag
satte han upp sina ordersedlar och han undertecknade dom alltid med
förkortningen ”Kadd” före sitt eget namn. Jag var ju snabbt framme med
en blyertspenna och satte en liten ring över hans a, så att det blev ”Kådd” i
stället, alltså slang för en pille, och det var vad alla tyckte att han var.
Han fick naturligtvis se detta och kallade på mig och pekade på sin ordersedel
och jag hämtade ett suddgummi och tog bort ringen. Dagen efter
likadant, men jag sa att det inte var jag som satt ringen där och alla killarna
på kompaniet garvade. Nu var jag trött på honom, så det var dags för
mig att komma därifrån. När vi hade fysisk träning sackade jag efter och
han kom hoppande fram till mig och sa till mig att raska på. Jag flinade åt
honom och sa till honom att han kunde kyssa mig i röven. Han log och sa
att vi ses inne hos majoren och löpte glatt iväg.
Efter dusch var det jag som blev inkallad till en blålila major som undrade
vad i helvete jag menade med att säga vad jag sagt till kadetten? Jag
tittade helt oförstående mot majoren med mina oskyldiga blåa ögon:
– Vad har jag sagt till kadetten?
– Nekar du till att du bett kadetten att kyssa dig i röven? vrålade majoren.
– Något sådant skulle jag aldrig våga säga, sa jag. Men däremot så sa jag
till honom att jag hade papper från en doktor Stenport på Vanföreanstalten
i Helsingborg om att jag har en meniskskada och inte får utsättas för
någon fysisk träning och då var det han som bad mig att stoppa upp detta
papper i min röv.
Jag vände mig om till kadetten, så att inte majoren kunde se mitt ansik-
63

te, hånflinade åt honom och räckte ut tungan och sa:
– Hur kan en som är kadett ljuga så där?
Majoren hade blivit än mer blålila i ansiktet när han fick brevet från
doktor Stenport och sa sen till kadetten att så här kan man för fan inte
göra. Kadetten började stamma och sa att Olsson inte visat honom något
alls om någon meniskskada. Men jag såg att majoren inte trodde honom.
Jag blev hemförlovad samma dag, och opererad dagen efter och så reste
jag tillbaka igen till Kristianstad efter en månad, jag ville göra min militärtjänstgöring
så att jag var fri från den sedan. Kadetten var borta, jag undrade
om det var jag som hjälpt honom att få förflyttning.
Men jag var fortfarande inte populär hos majoren, så när det kom en
skrivelse om att de behövde malajer uppe i Linköping på I 4, och jag skrev
ner mitt namn på listan, så var jag den förste att få komma dit upp.
Jag hade en Austin A-30, en liten bil som var billig i drift och körde upp
till Linköping. Eftersom jag hade körkort blev jag bilförare. Vi var ofta
ute på övningar i skogen och då skulle den stora Volvosuggan med ut, det
var den som hade all radioutrustning, och den körde jag. Jag hade snart
ordnat extra 20-liters jeepdunkar och en av dom var alltid tom när jag
kom tillbaka från övningarna. Jag brukade gömma undan den så att jag
på kvällen kunde tanka min lilla A-30. Svenska försvaret betalade all min
bensin så länge jag låg på I 4 i Linköping.
Min A-30 var min ögonsten liksom de vita fina överdragskläderna som
man hade över uniformerna när man var ute i snön och krigade, men det
var dessa som fick mig förflyttad tillbaka till Kristianstad. En fredagseftermiddag
blev det visitation, det hade försvunnit för mycket kläder från
förrådet och i min färdigpackade väska hittade de en vit snöuniform, och
jag kunde inget säga, bara stå tyst och skämmas när de anklagade mig för
stöld.
Alla vi som kom från Kristianstad och I 6, blev tillsagda att vi skulle
packa alla våra saker och flytta tillbaka. De skulle tysta ner det hela, ingen
polisanmälan.
Majoren blev inte glad att jag kom tillbaka, men kunde inget göra. Jag
blev avdelad att sköta skjutbanan och var bas där över två andra killar. Vi
hade en rustmästare som var vår chef, men han låg inne i sitt lilla rum och
64

var berusad nästan varje dag. Han var alkoholist och jag låg bra till, eftersom
jag köpte starksprit i Danmark till honom.
Det var viktigt för mig att alltid ha pengar, det sitter i sedan barndomen.
Vi hade det inte så fett när jag var liten, jag föddes ju 1941 och det
var krig överallt då och svårt att få något jobb. Jag ville ha så mycket i fickan
att jag kunde köpa det jag behövde och detta när som helst.
Det fanns en buss som gick från Kristianstad till Helsingborg och
Landskrona och sedan upp igen på söndagskvällen och resorna arrangerades
av de studenter som låg på ett visst logement och blev vicekorpraler
rätt fort.
Men nu tänkte jag att det skulle bli ändring på detta. Så jag satte upp en
lapp vid nedgången till matsalen att det var bara att anteckna sig om man
ville åka med till ett lägre pris än tidigare. Till en början tjänade jag mer än
tvåhundra kronor i veckan på bussresorna, men sedan började det mattas
av och till sist blev det nästan ingenting, för de flesta killarna samåkte med
varandra, eller liftade hem.
I stället hittade jag en broschyr i vårt dagrum från firman Militärstandarder
i Linköping. Jag ringde upp firman och talade om att jag skulle sälja
dessa små flaggor till alla på I 6 och undrade om jag kunde få ett bra
pris i så fall. Det slutade med en krona och nittio öre styck och jag bad
dom skicka två prover och gav dom mitt namn och personnummer. Jag
gick runt till alla kompanier och in på alla luckor och alla skulle ju ha ett
sådant. Mitt pris var fem och nittio, tre kronor kontant och resten vid leverans.
Jag tjänade mellan tre och fyra tusen och det var ju en förmögenhet
för mig.
När jag sen muckade ifrån I 6 var jag tjugo år gammal. Detta skulle förstås
firas rejält.
Jag och Pidder fick tag i en restresa till Mallorca och där träffade jag en
danska som var hur pryd som helst, men efter en eller två groggar var hon
redo att våldta mig på den bar där vi satt. Det blev ett par vilda nätter med
henne, och varje morgon när hon vaknade upp så tittade hon på mig precis
som om jag hade våldtagit henne. Men på kvällen när vi träffades igen
och tog ett par groggar, ja då var hon igång igen.
65

Jag gick tillsammans med ett par svenska tjejer upp till deras hotell men
blev inte insläppt av en svartsjuk spanjor som satt och vaktade dörren. Jag
gick bakom hotellet, jag hade sett att de höll på att bygga där, och hade
precis kommit upp på en stege när en stor hund kom fram och morrade.
Jag klättrade upp och kom i ögonhöjd med ett fönster och där såg jag två
blonda tjejer klädda i enbart trosor, och de var vackra båda två. Jag knackade
försiktigt på deras fönster och de öppnade med en gång. Jag undrade
om jag fick gå igenom deras rum och det fick jag. En av dom sa att jag
kunde stanna hos dem. Dumt nog så gjorde jag inte detta. Jag kom upp till
de andra två tjejernas rum och blev genast insläppt och natten blev rätt
bra i alla fall. På morgonen gick jag ner och åt frukost tillsammans med
tjejerna och en trött spanjor tappade hakan när jag hejade på honom.
Jag var mycket rastlös under hela uppväxten och det har jag sedan haft
med mig i alla år. Den känslan kan komma över mig även nu när jag är
gammal. När jag var yngre så ville jag att det skulle hända nya saker runt
mig, helst varje dag, och det gjorde det oftast också.
Jag stod en gång nere i hamnen vid de båtar som gick över till Bakken
i Danmark, jag kunde vara åtta år gammal, då två par på kanske trettio
år kom fram och undrade om jag ville följa med dom till nöjesfältet. Jag
tvekade inte en sekund och satt i den dryga timme det tog för att komma
över och pratade hej vilt med dessa fyra okända människor. När vi väl
kom över fick jag tjugo kronor av dom så att jag kunde lösa biljetter till
de olika attraktionerna de hade där, bilbanor och allt annat som ska finnas
på ett tivoli.
Vi skulle träffas om några timmar igen, de fyra och jag. Pengarna tog
snart slut och jag gick och letade efter dom, men förgäves. De hade väl tagit
en tidig båt tillbaka. Jag gick där tills det blev mörkt, sedan gick jag
fram till en polis och sa att jag gått vilse och ville komma hem till Helsingborg.
Det blev en sen båt över till Landskrona och sedan buss till Helsingborg
hem till mossan och fassan som var mycket oroliga. Jag skulle tro att
detta var ett tecken på vad jag kunde ta mig till för att det skulle hända något
nytt och spännande.
Jag vet inte om jag direkt kan säga att detta med min tidiga rastlöshet
gick hand i hand med min kriminalitet senare i livet. Men jag kan nog
66

lugnt påstå att de flesta som jag lärt känna och som i likhet med mig själv
levt länge på att vara kriminella, helt klart varit mycket rastlösa.
Jag gick den här tiden på en omskolningskurs för smeder, svetsare och
reparatörer. Där lärde jag mig skära i plåt med gas, något som jag också
skulle ha stor nytta av i framtiden. På den här kursen fick jag min grundutbildning
i att öppna kassaskåp och valvdörrar.
Jag minns precis hur det gick till när jag blev yrkeskriminell, när jag valde
brottets bana för att tjäna pengar.
Det var 1961 som jag blev kontaktad av Pidder och Trumla som undrade
om jag skulle kunna hjälpa dom att bränna upp ett kassaskåp. Det var
inga problem för mig. Men det var bara det att skåpet skulle stjälas först.
Just detta med det första kassaskåpet och att jag följde med Pidder och
Trumla för att hjälpa dom har jag tänkt på många gånger. Sanningen är att
jag inte tvekade en sekund när de två frågade mig om jag ville hänga med.
Jag visste att det handlade om stöld, men min enda tanke var att firman
säkert hade försäkring, så de skulle inte bli lidande.
Jag följde med dom in till centrala Helsingborg och vi hjälpte varandra
att komma över en hög mur när vi sett nattvakten försvinna därifrån. Muren
var cirka fyra meter på framsidan och ytterligare en meter djupare på
insidan, men detta visste jag inte om, så jag smällde i ganska så hårt.
Jag öppnade dörren till de andra två, så att vi alla tre kom in på gården.
Sen gick jag ner och lyfte av en ruta i tvätteriet och snart var vi inne
på kontoret. Vi bar kassaskåpet uppför de rätt branta trapporna och ut till
min bil som vi hade vi kört fram. Sedan stack vi ut till Ekeby och la skåpet
på tomten och täckte över det så att ingen kunde se vad det var. Vi väntade
sedan med spänning på vad TV:s Syd-Nytt skulle rapportera i radion och
de sa att ett kassaskåp stulits men sa inte hur mycket som var i det.
På kvällen kom vi tre överens om att vi skulle upp på Klubben, ett stamställe
för raggare och låtsas att vi drack oss fulla och sedan sticka iväg och
försöka att få tag i skärbrännare och skära upp skåpet. När det var dags att
åka så gick jag och Trumla och letade efter Pidder och hittade honom skitfull.
Vi tog i stället med en annan kriminell kompis som höll vakt medan
jag bröt upp dörren till en stor mekanisk verkstad i Påarp och bar ut två
67

tuber och klockor och en skärbrännare och lastade alltihop i bilen.
Vi tre körde ut till Ekeby och medan de andra höll vakt skar jag upp
mitt första kassaskåp, det skulle följas av många fler. Killen som hjälpte
oss fick femtio kronor och var nöjd med det. I kassaskåpet låg det ett par
löständer och fem tusen kronor plus en massa papper. Jag och Trumla tog
var sina två tusen kronor och dagen efter gav jag en skamsen Pidder ett tusen
kronor. Vi dumpade skåpet en bra bit därifrån.
Ingen dömdes för det här brottet.
Detta var alltså mitt premiärskåp och jag har ofta undrat hur det hade
gått om det inte hade funnits några pengar i det. Hade jag lagt av då? Jag
tror nog tyvärr att jag ändå hade fortsatt på min kriminella bana. Jag insåg
tidigt att det här var ett lätt sätt att försörja mig på. Jag tog det som ett
yrke, ett levebröd.
68

Lördagen den 25 augusti 1973
VI VAR alla trötta den här natten och slumrade inne i valvet. Vid 03:30 sköt
någon galning en salva med k-pist mot dörren. Det var polisen Morgan
Rylander som fick ett spel, han sköt för att väcka oss, som han sa senare.
Rylander brände av skotten helt på egen hand, impulsivt och utan order.
Rent vansinne! Han hemförlovades liksom en annan snut som tidigare
klämt av ett skott i snacketrappan och varit nära att träffa en kollega.
Ingången till kundvalvet bestod av två bastanta dörrar, en yttre som
öppnades utåt mot själva banklokalen och en inre som gick inåt valvet.
Jag hade ställt en stol i mellanrummet och stängt till den inre dörren en
liten bit. Jag hade också barrikaderat den med ett stort och tungt dokumentskåp.
Jag halvsov men vaknade till av att stolen rörde sig, det skrapade. Klockan
09:50 hördes en duns. Jag trodde det var ett stormningsförsök av polisen.
Jag for upp och skrek till gisslan:
– Håll emot! Håll emot!
Jag satte mig i en stol, med k-pisten i knäet. Jag placerade ut sprängdeg
kring fötterna på gisslan i ett försök att få kontroll över läget om polisen
skulle storma. Sprängdegen var apterad med tändpatron och stubintråd.
Jag hotade med att tända på om polisen kom. Jag sa åt gisslan att vara försiktig
så att de inte trampade på sprängdegen.
Jag ropade till polisen:
– Jag spränger gisslan om ni kommer in!
Efter ett par minuter skickade jag upp Sven på en stol för att kika i
springan mellan dörrarna.
– De har stängt ytterdörren, sa han.
Det var ingen stormning. Plötsligt var vi nu istället inlåsta i valvet. Givetvis
insåg jag att det var helt kört för mig. Det var ett dödläge. Även om
69

jag hade kontrollen över den inre dörren så skulle vi inte kunna ta oss ut
själva. Polisen skulle å andra sidan inte kunna ta sig in i valvet utan stora
problem.
Jag såg att alla tittade på mig. Jag kände mig som en stor råtta i en bur.
Flickorna, som redan var skrämda, blev nu ännu mer rädda. Jag och Clark
fick trösta dom och säga att det nog inte var så farligt. Stämningen var
mycket spänd. Jag sa till alla att fortsätta sova, jag trodde inte att polisen
skulle göra något nu, de var minst lika trötta som vi i valvet.
När vi blev inlåsta så reagerade gisslan på olika sätt. Elisabeth blev riktigt
ledsen och jag kramade om henne lite. Kristin hade mer ben i näsan
och var inte lika rädd, detsamma gällde Sven. Birgitta verkade mest tänka
på sin man, barn och någon mat som hon hade gjort. Hon ville ringa
hem och förklara hur hennes man skulle fixa maten. Kanske en reaktion
på stressen över att vara inlåst. Men ingen fick ringa sina anhöriga.
Clark blev skärrad när dörren slog igen, och det blev naturligtvis jag
också. Jag satt ju precis innanför dörren och var på väg att somna. Alla tre
tjejernas första ord var något i stil med:
– Vad gör vi nu?
Och på detta hade jag inte så mycket att svara. Både jag och Clark hade
ju försökt att bagatellisera det hela och lugna de oroliga flickorna. Men i
det läget fanns inga bra svar.
Att polisen stängde dörren var helt improviserat. Det var en intendent
som hette Jack Malm som petade igen dörren på eget bevåg. Jag hade inte
alls förutsett den situationen, vilket var ett stort misstag från min sida. Jag
blev förbannad på mig själv och kände en viss desperation över det förändrade
läget.
Jag började nu istället fundera på olika lösningar, hur jag skulle ta mig
ur situationen. Det enda som återstod för mig var att maxa hotbilden mot
gisslan på ett eller annat sätt för att sätta press på polisen. Nu gällde det
bara att ta sig ut ur banken med livet i behåll.
Vi hade inte fått mat på över ett dygn. Jag hade sparat sex päron och lite
juice av det vi fått förut. Gisslan blev minst sagt förvånad när jag skar upp
päronen i halvor och delade ut.
Det fanns en telefon inne i själva bankvalvet också. Den stängdes nu för
70

utgående samtal. Polisen hade kontroll över de inkommande. Vår möjlighet
att ringa till media försvann, liksom att prata med anhöriga. Vi var i
händerna på polisen. Som tur var hade jag med mig min radio, så vi kunde
följa alla nyhetssändningar och höra vad polisen tänkt hitta på.
Det var nu också dags för demaskering av mig själv. Polisen hade på
goda grunder kommit fram till att det nog var Janne Olsson som var inne
i valvet tillsammans med Clark och gisslan. Det var inte pajasen Kaj Robert
Hansson som de länge hade trott.
Denne Hansson fanns på Hawaii dit han tagit sig efter rymningen. Nu
gav han intervjuer i amerikansk radio och var upprörd över att bli utpekad
som bankrånare i Sverige. Han hörde också av sig till polisen i Stockholm
och ville ha telefonnumret till banken för att prata med mig! Hur
dum får man vara? Polisen i USA sydde in honom direkt och han utlämnades
senare.
Jag tog av mig min peruk och lösmustasch, torkade bort brunkrämen
i ansiktet och visade vem jag var. Jag pratade skånska. Det kliade som fan
under peruken. Jag fick inte bort all brunfärg. Stämningen blev nu mer
uppsluppen, alla i gisslan var ju klart lättade över att jag inte var en blodtörstig
arab eller något liknande som polisen först trodde. Leenden och
skämt avlöste varandra ett tag.
Vi hade redan förhandlat med en fjant till poliskommissarie som hette
Bengt-Olof Lövenlo. Jag vet inte var man hittade honom, men tydligen
var han expert på kåksnack, alltså den slang som fångar använder inne på
fängelserna. Eller snarare använde. Han lät som hämtad ur en gammal
pilsnerfilm. En del av hans språk fattade varken jag eller Clark. Men Thorander
litade tydligen på att B-O var en bra förhandlare.
Klockan tolv på lördagen hade jag första kontakten med B-O inifrån
valvet. Jag trodde fortfarande att vi skulle få sitta tre veckor där inne. Vi
behövde mat. Vi var hungriga, törstiga och hade skrivit långa beställningslistor
på mat och annat. Jag pratade med idioten B-O på telefon om hur
vi skulle få in käket:
– Polisen öppnar sin valvdörr, jag min. Sen kan de ställa in maten där.
– Jag ordnar det, lovade B-O.
Två timmar senare hade inget hänt. Ingen mat. Flickorna ville nu tala
71

med sina anhöriga. B-O lovade att fixa det med. Inget hände. Han bara
slingrade sig och förhalade. När jag pratade med honom lite senare hotade
han mig:
– Ge upp nu Janne, för fan! Vi kommer snart att börja borra hål i taket,
bara så att du vet.
Men mer än hot blev det inte just då. Jag förstod nu också att vi skulle
få en jäkla massa besvär med denne B-O och hans förhalningstaktik. Polisen
försökte helt enkelt trötta ut oss på olika sätt. Nästan varje gång som
jag och B-O försökte prata blev vi osams och skrek åt varandra. Clark fick
oftast ta över.
Runt klockan tretton hörde jag hur det skrapade i ventilationstrumman
vid valvdörren. Jag förstod direkt att det var polisen som installerade
avlyssningsapparatur.
Sven och Birgitta hade slutat röka för en tid sedan. Men när de nu blev
gisslan så började de igen. Jag förstod dom. Elisabeth rökte massor hela tiden,
så långt in på fimparna att hon brände sig. Det var en tät dimma från
cigaretterna i valvet. Jag röker inte själv, men fick stå ut även om jag skällde
på dom ibland.
På eftermiddagen hörde vi statsminister Olof Palme i radion när han
valtalade i Kolmården, utanför Norrköping, där han drog paralleller med
flygplanskapningen på Bulltofta något år innan:
– Våldet kan triumfera på kort sikt men på lång sikt är dess situation
hopplös. En kort tid kan våldsverkaren vid Norrmalmstorg spela en ömklig
roll i massmedierna. Liksom kaparna kommer även han att gå en dyster
framtid till mötes och falla i glömska bakom fängelsets portar.
Vi satt och pratade inne i valvet. Birgitta hade gått en psykologikurs.
Hon gjorde ett litet test på mig. Jag var något så när normal. Clark satt
mest och nynnade på Roberta Flacks Killing me softly with his song. Han
hade fått den på hjärnan av någon anledning.
När valvdörren nu stängts så var alla flickorna mer eller mindre livrädda.
Birgitta tydde sig till mig. Hon var lite äldre än de andra i gisslan, kände
kanske att hon och jag hade mer att prata om. Vi visade bilder på våra
barn för varandra.
Valvet var som en lång korridor med ett litet rum när man kom in. Det
72

var sedan en lång gång till höger där det fanns två små rum. När vi skulle
sova på kvällen lade sig en av flickorna under ett bord som fanns i valvet.
En stund senare lade jag mig bredvid henne. Clark, Sven och de två andra
flickorna lade sig i det bortre rummet.
Flickan och jag pratade om lite allt möjligt, bland annat hur man skötte
sitt sexliv inne på fängelserna. Jag berättade en del. Hon undrade om
många blev bögar där inne:
– De som är bögar var det nog innan de hamnade där. Men kanske någon
blev det på fängelset i brist på annat, svarade jag.
Hon frågade hur länge sedan det var jag hade en kvinna:
– Tjugoen månader, sa jag.
Efter det dröjde det inte många minuter innan hon kröp intill mig och
viskade i mitt öra att hon inte ville att jag skulle göra henne illa.
Jag viskade tillbaka att jag lovade henne att jag inte skulle göra något
med henne. Då började hon att trycka sitt underliv mot mig och sa att jag
fick göra vad jag ville med henne. Jag log för mig själv när jag började förstå
att hon ville att jag skulle ligga med henne.
Vi var ju innestängda vid detta tillfälle och kunde bara komma ut om
och när polisen öppnade den yttre valvdörren, så det var inte tal om något
utbyte att om jag fick ligga med henne så skulle hon få gå. Hon var
helt enkelt tänd.
Jag sa då att jag aldrig hade gjort något mot någon flicka mot hennes
vilja, och absolut inte ville göra det nu heller. Det här var ju en speciell situation,
minst sagt.
– Synd att vi inte träffades för tio år sedan, sa hon.
Hon sa inte mycket mer, men började sedan att försiktigt kyssa mig och
knäppte upp min gylf och började onanera mig. Sedan sänkte hon ner
sitt huvud och började suga av mig. Jag smekte henne naturligtvis också
på hennes bröst och hon började smeka sig själv också mellan benen.
Hon sa nu att hon ville att jag skulle ta henne där på golvet, men det ville
jag inte.
Det började kila för mig, hon svalde och spottade ut resten av min sperma
på mattan vid sidan om. Denna sperma torkade in i mattan, som sedan
blev full av det vatten som kom in när de kylde av borrkronorna som
73

de borrade alla hålen ner till valvet med.
Senare på häktet kom polisen med analysprov som visade att sperman
kom från mig. De frågade vad som hade hänt i valvet. Jag sa inget. Men de
hade avlyssningsgrejor överallt och tyckte sig ha hört att jag stönade, och
det kan jag tala om att jag gjorde. Och hon med.
Vi gav varandra ett löfte att inte föra vidare vad som hänt mellan oss
två, och det har jag inte gjort förrän nu. Jag gör det efter att jag först nu
läst igenom alla polisförhören med henne. Pappren finns på Stadsarkivet
i Stockholm. Hon hade vänt på hela händelsen och inte berättat sanningen
om vad som egentligen hände. Hon sa i förhören att hon bett mig klara
saken på egen hand, att jag själv låg och onanerade.
När de frågade mig om detta på häktet, hade jag inget att säga till dom.
Det finns inte en sida av något förhör med mig på de sex månader som
jag satt uppe på Kronobergshäktet, jag brukar inte snacka med poliserna
när jag sitter häktad. Under rättegången var det inga som helst frågor om
sperman.
74

Mitt kriminella liv
PÅ KVÄLLEN den 10 januari 1969 träffades jag, Piraten, Tvättman och Kalle
i Halmstad. Vi skulle titta närmare på en bank i Smålands Rydholm som
vi var intresserade av. Jag hade fått en förfrågan tidigare om att vara med
om att ta den, men då var jag i Spanien.
Det var samma upplägg som vid tidigare kupper: någon känner till en
bra bank och hör av sig, sen behövs lite planering, rekognosering på plats
och olika inbrott för att skaffa nödvändig utrustning. Vid det här tillfället
var jag som vanligt på rymmen.
Vi åkte tillsammans mot Smålands Rydaholm för att kolla läget. Vi tittade
på banken, det var mörkt ute. Vi såg var larmen satt och att de troligen
inte var kopplade till någon bevakningsfirma inne i Värnamo, som
var den närmaste tätorten. Vi var dock inte helt säkra på detta. Men banken
såg fin ut. Spänningen steg betydligt efter vårt besök.
Det handlade om ett lokalkontor till Smålands Bank. Tipset om just
den här banken kom från Piraten, som också skulle vara med. Han frågade
om hans kompis Tvättman fick följa med.
– Det bestämmer du, sa jag. Det är din bank.
Jag kände inte Tvättman alls, men litade på Piratens omdöme.
Nu började jag skaffa mitt arbetsmaterial. Samma natt som vi varit i
Smålands Rydaholm gjorde jag ett inbrott i Sölvesborg och stal en komplett
gassvets med skärbrännarmunstycke, en elektrisk handborrmaskin
med tio borrar, en kofot och en skiftnyckel. Jag stal även en Saab som vi
skulle ha vid bankkuppen.
För att testa min utrustning gjorde jag den här natten ett inbrott hos
ett byggbolag i Tollarp. Jag skar upp kassavalvet och hittade bland annat
premieobligationer, en penninglott, lite pengar, frimärken och tre flaskor
sprit som jag tog med mig.
75

Nu hade jag en fungerande svets och andra verktyg. Vi hade också en
stulen bil plus en egen som vi skulle åka iväg med när jobbet var klart. Jag
hade som alltid med mig mina walkie-talkies så att han som stod knas
skulle kunna hålla kontakten med oss inne i banken.
Vi körde upp till banken vid ett-tiden på natten och parkerade Saaben
på en tvärgata vid sidan om banken. Allt var tyst. Tre av oss gick fram till
lokalen och den fjärde, Tvättman, stannade med sin walkie-talkie ute på
stora vägen, en bit inne i skogen så att han inte syntes. Just den här vägen
var den enda polisen kunde komma på.
Vi gick runt den gamla byggnaden och kollade noga. Jag tejpade ett av
fönstren på baksidan med en bred tejp och slog till det med min armbåge.
Bara så hårt så att det sprack, det fick ju inte gå sönder så att det krasade.
Om man tejpar glaset så hörs det knappt. Det var bara att försiktigt plocka
bort de glasbitar som jag fick i handen när jag drog i tejpen.
Jag frågade Tvättman om allt var grönt, och det var det. Vi tre hoppade
in. Vi tog de två klockor som var kopplade till en kabel, som vi fick gräva
fram i väggarna, och klippte helt enkelt av dessa.
Det hördes ett par pling i klockorna, men jag trodde inte att någon av
grannarna vaknade. Vi hoppade ut ur banklokalen efter att vi tystat klockorna
och gömde oss en bit därifrån. Vi låg och tryckte ett tag och tittade
uppmärksamt på alla husen runt banken för att se om det var någon som
vaknat. Men det såg lugnt ut.
Vi bar in tuberna i banken och jag tog på mig skyddsglasögonen och
började bränna i den stora valvdörren. Walkie-talkien stod vid sidan om
mig på golvet och väste lite tyst. Tvättman hade tydligen inte något att
komma med.
Det var spännande till max när jag satt på en liten stol och brände i
valvdörren. Snart skulle vi vara inne i valvet och börja öppna alla bankboxarna.
Det var två plåtar som jag brände bort för att komma in i låskistan.
De var snart av. Jag kom in i låskistan till det första låset, öppnade och
skar bort vad som behövdes.
Jag skulle just börja skära i det andra låset då jag kände att Piraten
klappade mig på axeln och sa:
– Det är nog dags att lägga av nu. Snuten är utanför.
76

Jag hoppade till, tog upp min walkie-talkie och frågade:
– Tvättman, vad har hänt?
Inget svar.
Den grisen hade bara satt sin walkie-talkie på marken och gett sig iväg
för att rädda sitt eget skinn. Nu sprang vi andra också men vi var givetvis
chanslösa. Jag greps cirka en timme efteråt av tre beväpnade poliser och
blev inplockad i häktet.
Jag blev dömd för detta brott den 13 juni 1969. Jag fick två år och sex
månader. Det var mitt första interneringsstraff. Straffet var inte enbart för
banken i Rydaholm utan även för förfalskade postbanksböcker jag använt
i Köpenhamn och för häleri, diverse varor efter inbrott i herrekiperingar i
Leksand och Klippan. Det var ett uppsamlingsheat, helt enkelt, från åklagarens
sida.
Innan min dom för gisslantagningen på Norrmalmstorg var jag dömd
sammanlagt sju gånger. Den första var en villkorlig dom 1961. Det ena
följde sedan på det andra hela vägen fram till mitt första interneringsstraff.
Det var brott, domar, rymningar och nya domar med påbackning.
Total har jag suttit inne tjugo år av mitt liv.
Drivkraften bakom min kriminalitet skulle jag kunna förklara med ett
enda ord: pengar. Efter att jag hade brutit upp de första kassaskåpen så
tyckte jag att det var ett enkelt sätt att försörja mig på. Det var för det mesta
inte särskilt slitsamt. Jag tog det som ett vanligt jobb och ville ha ut så
mycket som möjligt av detta rent ekonomiskt.
Det var också spännande. Spänningen låg i att man inte visste vad som
låg i skåpet som man skulle skära, eller spränga upp. Var det skåpet som
alla drömde och fantiserade om?
Ibland hade jag en stor plånbok som tillät mig att flyga överallt och
uppleva världen utanför Sverige. Jag och min kompis Kenneth har varit
ute och rest otaliga gånger, främst i Italien och Spanien. Det var lyxliv ute
i Europa, glamour och livets glada dagar. Jag begick brott för att få pengar
till den här tillvaron.
Men krimmarna la ju sitt pussel och kom fram till att det måste ha varit
jag som bränt, eller sprängt, upp det eller det kassaskåpet eller valvet.
77

Oftast gissade de rätt.
De flesta andra kriminella levde mer eller mindre i flock och var ute
och stal tillsammans. Jag var ofta bara tillsammans med min kompis Kenneth.
Han är tyvärr död sedan femton år tillbaka av för mycket spritförtäring.
Nuförtiden glänser killarna på krogen med tjocka sedelbuntar framför
sig. De beställer in de dyraste spritsorterna i helflaskor och champagne
till alla flickor runt om. Dessa killar har inget jobb, alla vet att de är helkriminella.
Polisen har ju bara att sy in dom, och det gör de också. Sedan
sitter de här killarna på kåken och drar sina historier och skryter om hur
smarta de är.
Att få ett interneringsstraff som jag fick 1969 var på den tiden detsamma
som att komma upp ett pinnhål på den kriminella stegen. På kåken
fanns, som ute i samhället, en viss gradering.
Snabbknullare, sådana som ger sig på småbarn, stod längst ner. Sedan
följde kiosktjuvar och vanliga gråtjuvar upp till de så kallade manschettjuvarna,
de som var duktiga på att skriva och göra falska checker och liknande.
Så kom de grova förbrytarna, de riktiga kassaskåpssprängarna och
bankrånarna. Så visst var jag en aning stolt över att ha fått mitt första interneringsstraff.
Alla dessa domar, varför avskräckte de mig inte? Varför valde jag att bli
yrkeskriminell? Jag var ung och tuff och trodde att jag var odödlig. Så jag
valde att fortsätta och leva detta kriminella liv och jag har aldrig beklagat
mig en enda gång över de många fängelsevolter som jag gjort. Jag har inte
heller skyllt ifrån mig på andra.
Även om jag snattade en del som liten och hade en del andra problem
med rättvisan så var jag egentligen inte kriminell då. Jag satt exempelvis
aldrig i ungdomsfängelse, vilket i vanliga fall brukar vara en bra plantskola
för busar.
Med facit i hand kan jag säga att om jag istället satsat på att sälja bilar
hade jag med största säkerhet varit en av Sveriges största bilhandlare idag.
Så visst hade jag kunnat försörja mig på ett hederligt sätt.
Men att jobba som en vanlig Svensson passade inte mig, i alla fall inte
då. Det var något annat jag ville uppleva. Jag ska beskriva det med några
78

exempel som känns helt galna och främmande nu. Men de ger en bra inblick
i hur mitt kriminella liv såg ut och kanske en möjlighet att förstå mer
av hur jag levde och tänkte då.
Någon gång under 1968 sa jag till min kompis Kalle att det nu var dags för
konstnären Ragnar Persson, RP, att få ett ordentligt hembesök i Angelstad
utanför Ljungby. Jag hade ju varit där en gång innan tillsammans med två
andra killar, men då bara som chaufför. Jag kände till allt om RP och hans
värdefulla tavlor.
Vi körde upp till RP och jag såg att det inte gick att ta sig in genom bakdörren
till ateljén, den var bra tillbommad. Jag kröp upp på taket och lyfte
upp det översta glaset och sparkade försiktigt på innerrutan så att den
lossnade och for inåt och hängde där öppen på sina gångjärn.
Vi såg att Ragnar Persson själv var hemma, hans stora hus var helt upplyst.
Men själva ateljén låg cirka tjugofem meter ifrån huset, så jag tyckte
inte att det var någon större risk att bryta sig in.
Kalle låg kvar på taket och jag började plocka ihop alla RP:s tavlor och
fick till och med en tavla som han hade haft som palett, han gillade inte
den och hade den att blanda sina färger på. Kalle visslade lite lågt, och jag
gick till fönstret som vette mot det stora huset och fick då se att RP vinkade
adjö till några vänner som körde iväg i en bil. Han väntade sedan några
minuter, knäppte upp gylfen och pissade ner från sin trappa.
Jag väntade tills han gick in och sedan tog jag mig försiktigt till bakdörren
som hade en massa bommar och stål och började langa tavlor ut genom
fönstret till Kalle. Vi fick gå många vändor till min bil innan vi tömt
hela ateljén. Sen var det bara att köra därifrån snabbast möjligt. Vi stannade
i Jönköping där en bekant till Kalle och mig, Nisse, köpte en del av
Ragnar Perssons tavlor billigt.
Vi körde vidare mot Göteborg, och hade kommit cirka fem mil från
Jönköping, då jag såg att vi hade en poliskontroll framför oss. Kalle började
darra i hela kroppen, han var väl rädd för att torska och åka in på kåken
igen. Han ville att jag skulle köra rätt igenom spärren och dra ifrån dom.
Vi hade ju en stor Merca.
– Nej, sa jag, vi ska bara köra fram och stanna.
79

Så slog jag honom allt vad jag kunde på låret så han skrek till, satte sig
upp och blev alldeles lugn.
En polis kom fram, gjorde honnör och sa att en parkeringslampa hade
gått sönder och han bad mig byta den så fort som möjligt. Det lovade jag
och körde därifrån i maklig takt. Två hundra meter längre fram stod två
MC-poliser. Vad hade hänt om jag hade försökt att köra ifrån dom? Efteråt
höll Kalle med mig – det var ett bra beslut att stanna. Men han hade nog
märket efter min hand på sitt lår i en veckas tid.
Det fanns en intresserad köpare i Göteborg men det verkade som om
han inte hade några pengar. Vi fick packa ihop och köra ner till Helsingborg
igen. Jag kontaktade där Sven-Olle, en skolkompis som sålde tavlor,
och undrade om han var intresserad av att köpa RP, jag berättade att de
var stulna.
– Ja visst, sa han, jag är sugen på dom.
När jag och Kalle kom tillbaka för att prata med Sven-Olle var han nervös
och gick fram och tillbaka. Jag råkade titta ut genom fönstret och såg
två krimmare utanför. Jag förstod att han hade satt dit oss och drog iväg
men hade dom tätt i hälarna och kunde inte komma undan.
Polisen frågade naturligtvis var RP-tavlorna var. Jag sa inget. De gjorde
en husundersökning hos min mor, men hittade inget. De gjorde dock en
till och hittade då en massa tavlor, femtiofem stycken sammanlagt, på ett
vindskontor vid sidan om min mors.
På den efterföljande rättegången frågade åklagaren mig varför jag inte
berättat något för mina förhörsledare. Jag sa att jag hade haft tavlorna till
försäljning, men när jag nu hörde att de skulle vara stulna vågade jag inte
berätta något alls.
När det var pådrag efter oss i Sverige så åkte vi oftast till Danmark. Jag
minns en gång, det var 1968. Jag och Kenneth åkte över Sundet, han hade
just muckat från ett straff. Jag hade ett tält i bagaget och det fanns gott om
billiga campingplatser. Vi tog in på en som hade ett litet center precis vid
ingången. Jag gick in på deras badrum bakom kontoret och såg då genom
ett fönster ett stort kassaskåp som passade mig bra.
Så på natten gick vi ut till vår bil och tog min lilla svarta väska med
80

Jag njuter av det ljuva livet på en badstrand i Italien. Det är min kompis Kenneth
som tagit bilden. Foto: Privat
81

mina små gastuber och jag gick in på baksidan och borrade upp ett cirka
två centimeter stort hål i träramen under låset på fönstret och stack in en
stor böjd skruvmejsel och öppnade. Det var bara att kliva in och stänga efter
sig. Kenneth stod ute på kontoret och kollade om det kom någon och
jag började bränna och hörde hur en järnkil for ner i dörren.
Jag mätte upp en rak linje och brände ett litet fyrkantigt hål längst ner
och lyfte ut en kil som hade hängt i en värmesäkring som smälts av när jag
brände och for ner i ett hål och kilade fast dörren. Jag brände vidare, men
Kenneth kom in och sa att jag skulle stoppa, det kom ett par gående.
Det kärvänliga paret gick in bakom och stannade precis framför fönstret
som jag hade borrat upp och så började de pippa så det dånade på hela
kontoret och jag och Kenneth låg på knä på första parkett och tittade på.
De var snart klara och gick därifrån och jag fortsatte och brände upp skåpet.
Dagen efter checkade vi ut och betalade för oss, och jag kunde inte hålla
mig när jag såg en massa poliser med plasthandskar som putsade över
allt för att försöka hitta fingeravtryck, men jag hade haft svarta begravningshandskar
på mig. Jag undrade vad som stod på och fick till svar att
det var tyveri.
Jag skakade på huvudet och gick in i vår bil och körde leende därifrån.
Vi hittade en firma, som visserligen låg alldeles intill ett trevåningshus,
men som hade alla grejer för att öppna ett eventuellt kassaskåp och dessutom
en liten paketbil att ta det med sig i. Vi kom in och jag letade efter
ett kassaskåp och hittade det med en gång. Vi drog in det på toaletten så
att jag kunde skära upp det i lugn och ro. Tuber och vagn hittade jag också,
men de hade gömt undan skärhandtaget. Jag hittade en säckkärra och
vi baxade tillsammans upp det cirka trehundra kilo tunga skåpet på kärran
och skulle rulla ut det till den lilla transportbilen.
Vi måste över en tröskel och jag bad till Kenneth att dra säckkärran
medan jag lyfte. Jag mitt dumma nöt satte min högra fot på tröskeln och
lyfte och kärran kom upp på tröskeln. När den skulle ner blev det ett litet
ryck, och då drog Kenneth vagnen bakåt men vågade inte hålla den utan
släppte den uppåt så att den tippade mot mig och la sig så fint över min
tå. Jag kände en jäkla smärta men kunde inte komma loss. Kenneth fick
82

komma och dra i handtagen på kärran och jag fick ut foten och hoppade
omkring som en idiot på ett ben på den mörka bakgården. Kenneth flinade
åt mig och jag satte ner foten och kände det som om jag hade en lös tå
liggande i skon.
När jag sa det till Kenneth flinade han ännu mer, men la av när jag haltade
fram till honom och placerade båda mina händer runt hans hals och
tryckte till. Han blev allvarlig och sa att det var bäst att lämna skåpet här.
I helvete heller, sa jag, och gick fram till säckkärran och tippade själv över
den och drog fram den till de öppna bakdörrarna på transportbilen och
baxade in skåpet. Jag drog iväg med Kenneth efter mig i vår bil och körde
upp på en stubbåker.
Vi lät bilen med skåpet i stå där och så körde vi in i en liten by som hade
en mekanisk verkstad. Nu hade jag fruktansvärt ont i min tå och var ursinnig
när jag stod framför dörren till verkstaden. Jag sparkade in en ruta
i dörren, öppnade och gick in. Jag fick direkt syn på en stor kärra med två
tuber och all utrustning för att skära i plåt och öppnade den stora porten
och rullade iväg med hela ekipaget. Det var helt otroligt att ingen vaknade
när vagnen med sina plåthjul rullade iväg med ett fruktansvärt skrammel.
Jag stannade den bakom vår Volvo och lyfte in tuberna där bak tillsammans
med all utrustning. Nu gick det inte att stänga bagageluckan, tuberna
var ju alldeles för långa. Jag körde försiktigt tillbaka till åkern och parkerade
så att det blev lite skyddat från insyn när jag skulle börja bränna. Ve
och förbannelse, jag hade glömt tändare och hade inga tändstickor, men
vi hade ju Volvon med sin cigarettändare så jag fick fyr på min skärare.
Men värre blev det när jag skulle försöka att få en smälta på dörren. Så
jag fick skrota skåpet genom att bränna det i botten. Det var jobbigt och
tog tid. Jag kommer inte ihåg hur mycket pengar som fanns i det, men
mycket var det inte. Vi hittade i alla fall några tiokronorsobligationer som
jag en vecka efteråt fräckt nog gick in på banken och löste in och uppgav
en adress i Helsingör.
Jag tittade ner på mina ljusa sommarbyxor, och såg att det hade trängt
igenom lite blod och sa till Kenneth att vi måste ha tag i ett rum så jag
kunde kolla mina tår.
Jag försökte gå så naturligt som möjligt fram till killen som satt i hotell-
83

eceptionen. Men jag såg att han tittade och försökte resa sig upp och glo
ner, men jag ställde mig ända in till väggen. Vi fick vårt rum och gick upp
och jag tog av mig min sko och mina strumpor. Det var något som ramlade
ner på sidan om, men jag gick fram till tvättstället och satte upp min
fot för att skölja av den. Den såg hemsk ut. Det fattades en bra bit av min
tå och jag försökte skölja av den och råkade komma åt något, jag tror att
det var en sena, och var nära att svimma av smärta.
Jag tog tag i tvättfatet och lyfte så att det höll på att hoppa ur sina fästen.
Jag hörde Kenneth säga bakom mig:
– Janne, det är ju din tå.
Jag satte ner foten på golvet och såg att han stod och höll en blåvit tå
med nagel och allt i sin hand, och jag tänkte: Nu ska du få se.
Jag tog min tå ifrån honom och tog tag i nageln och drog av den från
tån och sa:
– Titta så lätt den gick av
Då spydde Kenneth i en papperskorg. Det var hela första leden som
hade skalats av och det stack ut en benbit från min skadade tå. Jag hade
svart sytråd och nål i min väska så jag försökte att sy och dra skinnet över
benbiten, men det gick inte.
Det gjorde så ont så det går inte att beskriva och skinnet var för kort när
jag började dra i det, så det var bara att sluta. Jag låg med mitt högra ben
uppe på en kudde resten av natten men kunde inte sova och på morgonen
skar jag upp min sko och stoppade en näsduk om min tå och så gick
vi därifrån.
Vi stannade till på ett kafé och tog en fika och jag hade väldigt ont. Det
hamrade i tån, och jag beställde in en halv flaska Ballerom och drack den
själv tillsammans med lite Cola, och kände mig inte berusad trots att jag
inte var van vid att dricka så mycket sprit. Vi körde till Køge sjukhus och
gick in på akuten och jag sa att jag råkat ut för en olycka. Sköterskan bad
mig sitta upp på en säng och så tog hon av mig sko och näsduk.
Jag glömmer aldrig hennes min när hon såg min vita benbit sticka fram.
Hon tittade sig omkring efter den yttre leden på tån men hittade ingenting
och hastade i stället iväg och kom tillbaka med en läkare som pratade
bra svenska.
84

Ett kassaskåp klipper av halva min tå. Här ligger jag på danskt
sjukhus och ler. Jag gjorde hundra kopior av bilden och skickade till
tjejer. Foto: Privat
– Vad har hänt? sa han.
Jag sa att vi var på väg från Tyskland och kom in på danska sidan när vi
fick en punktering och jag hissade upp bilen och när jag fått av hjulet och
satt under föll den ner. Han tittade på såret:
– Det där stämmer inte, men jag bryr mig inte. Men var finns tån?
– Jag kastade bort den, sa jag.
– Är du från Norrland, frågade han.
– Nej, från Skåne, sa jag.
– Jag har jobbat i Norrland, sa han, och där var det ofta sådana som
85

kom in med gamla konstiga skador, precis som du nu.
Han log lite och sa till systern att ge bedövning och tvätta rent och så
gick han iväg. Jag fick en spruta, som hon stack in överallt i tån och runt
min fot, och sedan tog hon en nål och stack mig för att kolla att bedövningen
hade tagit, och det hade den. Sedan tog hon, vad jag kommer ihåg,
en liten rotborste och tvättade min tå så att den började blöda lite igen och
hon log och sa att det var bra. Läkaren kom tillbaka och sa att jag skulle
ligga ner, men nu hade Ballerommen börjat verka, och jag ville sitta upp
och titta när han jobbade.
Systern och läkaren försökte att tvinga ner mig ett par gånger, men sedan
skakade han på huvudet och sa till mig att jag fick sitta upp om jag
höll fingrarna i styr och det lovade jag. Han tog först sin lilla skalpell och
satte in den runt benstumpen och skar så att skinnet lossade och trädde
upp det över tån och tog sedan en avbitare och knipsade av den första leden
och filade sedan till den och trädde skinnet över den och skar av en
del skinn och sydde först ihop den där inne och sedan där ute.
– Ja, sa han, nu liknar den en rullepölse.
Jag fick några piller och ett recept att hämta ut och tillsägelse att hålla
mig stilla. Men vi gav oss i stället ut för att titta på en bank som jag tyckte
såg intressant ut. Framåt eftermiddagen kände jag att det började bulta i
min tå och tog av bandaget och såg då att ett rött streck hade börjat krypa
uppåt mitt ben. Jag sa till Kenneth att det kanske var bäst att gå upp på
sjukhuset och be dom ta sig en titt.
Läkaren kom och skakade på huvudet. Jag hade väl inte varit uppe och
gått?
– Jo, sa jag, det hade jag, och jag undrade om jag kunde komma tillbaka
i morgon?
– Jodå, det gick bra, sa han, då kanske vi amputerar halva din fot, för du
har ju blodförgiftning i den nu.
Då sa jag att jag gärna ville bli inlagd nu, och det blev jag. Eftersom jag
hade uppgivit att jag hade varit utsatt för en olycka med min bil, så fick
jag komma till en avdelning för trafikskador. Inne på salen fick jag första
sängen till vänster och hade en person vid sidan om mig och tre killar rätt
över sjuksalen.
86

Jag lärde känna dessa tre mycket bra och vi snackade om allting. På
mornarna kom sköterskorna in redan klockan fem och öppnade fönstren
och sa gomorron. Sedan kom de och satte sin lilla vagn vid sidan om min
säng och där var bland annat en flaska med ren sprit som jag slog över i
en kopp som jag hade bredvid min säng och fyllde i med lite vatten så att
ingen skulle kunna se mitt lilla ”snatteri”.
Efter omläggning och ronden kom det in en liten sköterska med ett
papper och undrade vad jag ville ha för smørrebrød? Jag tittade frågande
på henne och hon förklarade att det var danska smörgåsar så jag beställde
räkor och rostbiff och det kom efter tio minuter. Jag hällde upp min starksprit
i fyra koppar och delade med de tre rätt över mig. De var svågrar och
hade varit på väg till ett bröllop och krockat på vägen.
De hade cola att spä ut spriten med och vi kalasade på dessa goda mackor
och så började en av dom att röka en jättecigarr. Jag tål egentligen inte
rök, men fönstren var öppna och vi drack sprit och åt god mat så det fick
gå. De tre hade åkt rätt in i en vindruta, så deras ansikten såg inte så vackra
ut. De hade massor av småsår som läkaren trodde att det fortfarande
fanns lite glassplitter i. Medan det läkte fick de försöka hålla sig stilla och
inte använda ansiktsmusklerna.
När de hade druckit sin sprit och jag som vanligt skojade, så började de
skratta så att såren sprack upp och det rann små streck av blod över ansiktena
på alla tre. De tittade på varandra och började skratta ännu mera så
att det rann ännu mera blod.
Kenneth kom in genom dörren och viftade undan cigarrök och undrade
vad vi höll på med. Han hade frågat vilken sal svensken låg på och då
hade de leende pekat bortåt och sagt åt honom att gå efter ljudet. Jag förnekade
mig aldrig, sa han.
Efter fem dagar fick jag lämna sjukhuset och vi tog in på ett litet hotell
på en gågata och snett under oss låg det en liten guldaffär.
På natten gick vi in i en portgång som hade ett fönster in till guldaffären,
och det bröt jag upp. Det väsnades en hel del för de hade byggt en hylla
framför fönstret. Men vi kom in och började länsa affären på allt guld.
Jag böjde mig ut i skylten och plockade till mig allt som fanns där. Då såg
jag en skugga och tittade upp. Där stod en man och stirrade på mig. Jag
87

log mot honom och fortsatte och han gick sakta därifrån. Jag undrade för
mig själv vad han tänkte när han såg en kille som plockade bort guldsaker
från skyltfönstret mitt i natten och med svarta begravningshandskar
på händerna.
Jag sa till Kenneth att det var dags att dra. Vi hade haft en åskådare på
första parkett. Vi gick en runda runt kvarteret och kom upp på vårt hotell
och mycket riktigt så blänkte det snart av blåljus på den lilla gatan och när
vi tittade ut såg vi poliser yra omkring där nere.
Bytet var mest fjorton karats guld, men också en del arton. Jag behöll en
fin länk som jag hade i många år, men resten sålde vi. Efter ett par dagar
så tyckte jag att det var dags för oss att besöka banken. Kenneth fick gå in
på en mack och hitta tuber och jag satt i bilen en bit därifrån med en walkie-talkie
och höll knas.
Jag körde fram bilen när han sa att han hade fått allt och hjälpte honom
att lasta in i bagaget. Jag frågade honom om han hade kollat så att tuberna
var fulla och det hade han gjort. När vi var nästan ända framme vid banken
fick jag en känsla av att det var något som inte stämde och stannade
bilen, öppnade bagaget och kollade tuberna. En var helt tom. Jag blev så
arg så jag tog den tomma tuben och lyfte den upp på raka armar och kastade
iväg den rätt ut på åkern.
Det låg några kor där i en hage och projektilen borrade sig rätt ner i
marken som en blindgångare och kon som låg närmast sket på sig och for
iväg med full fart. Jag gick själv in på en plåtfirma och stal en helt ny tub
och så körde vi till banken. Jag hittade en stege och satte upp den mot ett
fönster och gick upp och öppnade lite tyst. Jag kröp in och kollade i banken
och så bar vi upp tuberna.
Kenneth hade sett ett blankettvalv på första våningen, men jag sa att det
var valvet i källaren som var intressant. Han sa då, att varför kunde inte
han få bestämma för en gångs skull och kunde jag inte bränna valvet där
uppe först? Dumt nog så sa jag ja och vi lyfte av ett par dörrar och ställde
dom så att jag kunde bränna utan att det skulle synas ut.
Vi hittade ett par tusen kronor och en skamsen Kenneth höll med om
att vi skulle ha tagit valvet i källaren först. Nu var det en kamp mot klockan.
Jag visste att valvdörren hade många plåtar. Det blev sju innan den sis-
88

ta var av och då hade hålet blivit lite för litet för mig att komma in i, så det
var Kenneth som fick krypa in sedan jag bränt upp gallergrinden. Han pekade
runt hörnan och sa att det stod ett gammalt kassaskåp där. Men han
hade ju aldrig skurit förut, så jag visste att det inte skulle gå.
Jag pekade på alla boxarna framför oss och sa att han skulle börja bränna
i någon av dom. Jag fick nog tända en ny låga till honom tio gånger
innan han fick upp en liten box. Det låg aktier där som vi tog med oss och
sedan var klockan så mycket att vi var tvungna att dra. Jag läste i en polisrapport
sedan, att i det lätt uppbrytbara skåpet låg niohundratusen danska
kronor, en förmögenhet för fyrtio år sedan. Jag skällde lite på Kenneth
när vi körde därifrån.
Jag hade fått en engångsskalpell av läkaren, så att jag kunde ta mina
egna stygn efter en vecka. Vi stannade på en liten parkeringsficka och jag
tog av skor och strumpa på min högra fot och satte upp den på instrumentbrädan
och började dra lite försiktigt i stygnen och skar av dom ett
efter ett. När jag hade ett kvar tyckte jag att det blev mörkt i bilen. Jag tittade
ut till vänster om mig och såg ett gammalt par som stod med sina näsor
mot rutan och glodde med stora ögon på vad jag gjorde.
Så var det dags för en liten post som låg utanför Falkenberg, det var i
Glommen. Jag bröt mig in mycket försiktigt, för föreståndaren bodde i
samma hus. Jag brände upp det lilla kassaskåpet och öppnade det. Det
låg inte mycket pengar där, men jag tog alla insättningsmärken och de
nya postsparbanksböckerna och alla deras stämplar och nya legitimationer
och så stack vi över till Köpenhamn.
Vi satt på ett litet hotell nere vid järnvägsstationen och satte in märken i
fyra böcker och jag stämplade för fulla muggar. Jag gjorde en legitimation
också, med ett kort av mig i och stämplade och satte dit ett femkronors
frimärke, och så var det dags för mig att gå in på olika postkontor.
Vi tog olika taxibilar till fyra olika poster och jag minns att jag hade fjärilar
i magen på den första och skrev fel så att kassörskan fick hjälpa mig.
Hon tog min bok och gick in och frågade postmästaren vad det var. Jag
visste inte om att det var alldeles nya böcker som just hade kommit ut och
danskarna hade inte sett dessa, men hon kom tillbaka och jag fick mina
pengar.
89

Jag var på flera postkontor i Köpenhamn och tog ut pengar på de egentillverkade
böckerna. Det gick bra, sedan gick vi till tågstationen och löste
biljetter så långt vi kunde komma, och åkte till Malaga och stannade i
tre månader.
Redan i början på sextiotalet träffade jag en tjej som hette Mirre. Det var
på en badstrand i Iljestas på Mallorca. Sen hade vi kontakt under många
år. Och har det fortfarande. Våra vägar har korsats då och då. Hon har fått
vara med om en del spännande saker tack vare mig!
1970 bodde hon i Malmö och jobbade på SJ:s växel. Då hade hon flyttat
till en tvåa ute i Arlöv, i höghusen där. Jag bodde hos henne när tre krimmare
kom dit för att ta mig.
På morgonen när jag satt i köket och rakade mig ringde det på dörren
och jag hörde Mirre säga att det där får ni ta med honom i köket. Jag
fick snabbt på mig en polotröja med hög krage för jag trodde att min puls
uppe vid halsen skulle avslöja mig annars. Sen fortsatte jag att raka mig,
det var inget annat att göra, Mirre bodde på nionde våningen så det var
svårt att hoppa ut genom fönstret.
En krimmare kom in och sa:
– Här har vi höntingen.
– Förlåt, sa jag, vem är ni, och vad gäller det?
Han blev lite osäker och frågade vem jag var och jag talade om för honom
att jag hette Johansson och var sjöman, och vem är ni? Polisen sa han
och legitimerade sig. Han undrade om jag kunde visa någon legitimation,
och det kunde jag naturligtvis. Jag gick ut i tamburen och tog fram min
lilla väska, där jag hade två falska pass.
Jag fick upp ett och bläddrade lite förstrött i det och såg att det tursamt
nog var det som var utställt på Johansson. Jag sa:
– Vad händer om jag inte vill visa er detta?
– Om du har rent mjöl i påsen så vägrar du väl inte?
– Nej, sa jag och gav honom passet.
Han kollade det noga och frågade mig om personnummer. Jag fick passet
tillbaka och så kom sista testet:
– Stopp ett tag, får jag passet igen, vad sa du för personnummer?
90

Jag rabblade upp det jag memorerat. Han blev nöjd.
En av de andra två krimmarna hade sin pistol uppe men höll den nedåt
och den andre tittade stadigt på mig och jag log lite tillbaka mot dom. Jag
var rädd att de skulle öppna garderoben rakt framför mig, för då hade de
sett axelhölstret med min pistol och då hade det varit klippt.
Han bad mig ursäkta honom och gick in till Mirre i stora rummet och
stängde dörren och pratade med henne ett litet tag och kom sedan ut, och
jag frågade honom vad det gällde. Han sa att det fick jag fråga henne om.
De gick och Mirre kom springande till mig och skulle börja prata, men jag
höll för hennes mun och pekade på dörren och sa högt:
– Jag tror att jag förstår vad det handlar om, det är din före detta kille,
va?
Sedan så hörde vi hur hissen startade och gick ner och jag såg ut och ner
på vändplanen hur de körde därifrån och det gjorde jag också, fort som en
höna skiter. Det räckte ju att de kom ner på Krim och tog fram ett gammalt
kort av mig så var det klart. Klantigt av dom att inte ha ett sådant
med sig. Kenneth kom och hämtade mig och körde ut mig till en kompis
som hade en bondgård, och där bodde jag i en månads tid.
När jag nu tänker på mitt liv från 1961 till 1971 så känns det som om det
är en helt annan person det handlar om. Det är som en film alltsammans,
och ändå vet jag att ingenting är påhittat, allt detta har hänt just mig. Men
det finns en viss saknad efter det spännande liv som jag levde. Jag skulle
inte vilja ha detta ogjort för allt smör i Småland.
Jag hade tyvärr inte så bra kontakt med mina två killar, Kent och Krister,
när jag höll på med brott. Jag ville helst inte blanda in dom alls. Och
sedan så var det ju detta med Lailas, deras mossas, föräldrar som inte gillade
mig. Det gick många långa år innan jag träffade dom igen.
Jag tänkte inte så mycket på framtiden. Min försäkring var att jag alltid
hade lite pengar undanstoppade på en viss kyrkogård i Helsingborg (gravar
är för övrigt det bästa gömstället för pengar). De enda framtidsplaner
jag hade gick ut på att hitta nästa hak att bryta sig in i, och att se till att
komma in så obemärkt som möjligt.
Hemma i Helsingborg fanns ju min mor och min bror Åke, och jag var
91

Under resor i Europa hittade jag en gammal fin sportbil i Italien. James Bond
kunde inte ha poserat bättre. Foto: Privat
ofta där och träffade dom. Min mor har alltid betytt mycket för mig och
jag försökte att göra hennes sista år lite ljusare genom att köpa saker till
henne som jag trodde att hon behövde. Hon visste naturligtvis om vad
jag sysslade med och var alltid orolig över vad jag skulle hitta på. Men jag
hade då inte en tanke på att lägga av, jag drömde om det stora klippet som
ju alla vi kriminella gjorde.
Idag med EU och alla de resurser som de har, så hade det varit mycket
svårt att leva det liv som jag gjorde. Nu räcker det att en känd kriminell
släpper en fis så ringer alla klockor nere i Bryssel.
92

I början av 1971 blev det Danmark igen och en ny turné i Europa. Den
här gången tog det dock stopp och vägen mot Norrmalmstorg började. Vi
skulle ta ett öllager av alla ställen. På deras kontor fanns ett två meter högt
kassaskåp med dubbeldörrar. Vi hittade en kofot som var drygt två meter
lång som jag fick in mellan de båda dörrarna och bröt till så att de flög upp
och jag fick den stora kofoten i pannan och höll på att svimma.
Vi brandskattade Danmark hårt under den här turnén. Det blev små
banker och affärer och sedan ett rådhus en bit ifrån Helsingör. Jag hade
suttit och sytt ihop ett fyrkantigt litet tält av svart tyg som jag köpte i Köpenhamn
och detta satte jag upp på valvdörren i rådhuset och placerade
två stolar på sidorna och tejpade sedan på och runt valvdörren. I detta tält
satt jag och hade en slang i munnen som jag andades igenom. Jag öppnade
valvdörren och brände sedan upp kassaskåpet som var där inne.
Klockan var nästan fem på morgonen och vi måste iväg därifrån. I Köpenhamn
gick Kenneth upp och fick ett rum på ett stort hotell. Jag hade
sagt till honom att ta ett rum på första våningen så att jag kunde hoppa in
genom fönstret om det behövdes. Jag vågade inte visa mig för någon, jag
visste att jag såg hemsk ut. Han kom med en nyckel till andra våningen
och jag sa till honom att gå in och se till så att portieren inte gick ifrån sin
disk, så skulle jag ta trappan upp från garaget.
När jag var nästan framme vid vårt rum, så kom det upp en gubbe i
trappan och han stirrade på mig som om han sett ett spöke. Jag sa god dag
och gick till vårt rum och in på toaletten och tittade i spegeln. Fy fan, inte
konstigt att han stirrade. Mitt hår stod rätt upp som om det var tuperat
och jag var skitig i ansiktet som en kolarbetare. Om inte portieren ringde
efter polisen nu så var det konstigt, tänkte jag och tappade upp vatten
i badkaret och badade tre gånger innan jag var ren. Jag fick tvätta badkaret
två gånger efteråt.
Kenneth hade bett portieren att vi skulle få ha rummet till klockan ett,
vi var ju bra trötta. Några minuter i ett öppnade jag dörren och höll på att
få en knuten hand i ansiktet. Det stod två krimmare utanför med en nervös
portier vid sidan om. Jag blev lite rädd, för jag trodde att vi var fast,
men de sa lite frågande om jag visste något om den man som gått upp här
på natten.
93

– Ja, det var jag.
Jag såg på dom att de hade väntat sig att jag skulle neka och polisen blev
lite osäker, så jag bad dom stiga in i rummet. Jag såg att Kenneth var alldeles
stel av rädsla och jag förstod att det var dags att plocka fram lite lögner.
De sa att portieren hade sett en man gå in i detta rum, och han tyckte
att han såg lite konstig ut. Det kan jag förstå, sa jag, jag var ju smutsig efter
att ha bytt ett däck mitt i natten på en mörk väg. Jag tittade på portieren
när jag sa detta och såg att både han och poliserna slappnade av.
De bad om legitimation och jag tog upp min plånbok som jag hade ett
kraftigt gummiband om, för jag hade en massa femhundrakronorssedlar
mellan facken. Den gick inte att stänga och jag såg att krimmarna glodde
stort. De tittade och jämförde fotot på det pass som jag visade dom, och
där hette jag visst Johansson och de blev nöjda.
Vi sa adjö och gick iväg och när jag körde därifrån sa jag till Kenneth att
det är något på gång, men det gäller inte rådhuset som vi tog inatt, utan
något helt annat. Jag menade på att vi måste iväg någonstans och slappna
av tills att vi fått veta vad som stod på, och Kenneth sa att Polen var inte så
dumt. Jag höll med, jag hade ju aldrig varit där, så det passade bra.
Det gick en liten färja till Rostock i Östtyskland och sedan var det en
transferväg som man fick köra för att komma till Polen. När vi kom till
Rostock var det en massa militärer och poliser som stod och väntade. Jag
kände att min mage började bli orolig och sa detta till Kenneth som log
och sa:
– Din jävla mage ska nog ha fel denna gång.
Vi fick lämna in våra pass i en lucka och så skulle de komma ut i en annan.
Det tog tid och alla bilar som var efter oss bara vinkades iväg, men vi
fick stå kvar. Nu hade jag ett pass där det stod att jag var en och nittiotvå,
men jag var ju bara en och åttiosju, men det tänkte jag inte på just då.
Efter en halvtimme hade de sökt igenom vår stulna bil grundligt. Kollat
batteriet, under bilen, mellan dörrarna, ja överallt. Därefter kom det ut
en lång kille och ställde sig vid sidan om mig och tittade in igenom de två
fönstren som det var spegelglas i.
Nu förstod jag vad det var frågan om, de hade fått fram en kille som var
94

en och nittiotvå, så jag försökte att sträcka på mig och bli lika lång som
han, men det gick inte. En officer kom ut genom dörren och sa till oss två
att komma med. Han gick före till ett annat litet hus och vi efter. Våra väskor
bar de in och sa till oss att öppna dom och allt blev noga kontrollerat.
Han hade våra pass och sa att de var falska.
Jag protesterade och sa att mitt var i alla fall äkta, men han bara log och
viftade med sin hand och höll upp Kenneths pass och sa att det var ju en
gubbe till under hans bild. Det där visste jag om, det var ju jag som hade
bytt kort i passen, men Kenneths andra bild hade jag tvättat bort med det
lösningsmedel som jag hade, men det tog inte helt bort bilden, så om någon
kollade den sidan under starkt ljus, så kunde man se två gubbar där,
och det hade de naturligtvis gjort.
Han log mot mig och visade mig en bild från Interpol, och där satt jag
och Kenneth, det gick inte att ta fel på. Jag undrade vad det var frågan om,
men han sa att vi skulle ta det inne på hans kontor. Det kom en östtysk
som pratade svenska och han översatte allt vad den en och sextio långe
kaptenen sa.
Jag fick gå in till honom först och han sa direkt:
– Var är de 1,2 miljoner kronorna?
Jag tittade på den lille kaptenen och började le mot honom. Men det
skulle jag inte ha gjort, han blev alldeles röd i ansiktet och reste sig upp
och skrek att jag inte skulle skratta åt honom.
Jag reste mig upp på andra sidan bordet och skrek tillbaka att jag inte
visste vad fan han snackade om. Tolken blev lite rädd och sa att det var
bäst att jag tog det lugnt. Men jag bad honom fråga kaptenen vad det stod
på papperet från Interpol.
Kaptenen tittade på mig och berättade sedan att det stod vad jag och
Kenneth var för några och vad vi sysslade med och att vi två var hårdlysta
i hela Skandinavien för att ha stoppat en posttransportbil och rånat den
på 1,2 miljoner kronor.
Jag skrattade och sa att det hade varit bra om det var sant, men vi hade
varit i Danmark den dagen som transporten hade blivit rånad. Han fortsatte
att fråga om pengarna. Om jag hade haft några, sa jag till honom, så
hade jag inte sagt det till dig. Han höll på att få hjärtstillestånd när jag sa
95

detta, och reste sig upp igen och pekade på mig och jag reste mig snabbt
också och pekade på honom, trodde han. Men jag pekade på ett kassaskåp
som var i väggen bakom honom och sa att det där är mitt jobb, inte att
råna posttransporter.
Efter en timme så bar det iväg i en gammal buss och jag hörde att Kenneth
fick sätta sig i en liten bur vid sidan om mig. Det läckte in avgaser så
att jag nästan höll på att spy, men transporten varade inte mer än femton
minuter. Vi fördes in i ett fängelse som nog var hundra år gammalt. Vi fick
byta om och duscha, jag hade börjat bli skäggig och fick en rakborste och
ett gammalt rakblad och ett glas att slipa rakbladet på. En vakt stod utanför
och tittade i ett fönster och satte på varmvatten, men när jag steg in i
duschen stängde han av varmvattnet och bjöd på iskallt vatten i stället.
– Ditt jävla rövhål, kommer jag ihåg att jag sa till honom.
Men det kunde han inte förstå, tyvärr.
Det blev nya förhör, och det var en vakt inne i rummet och någon officer.
Jag minns att det knackade på dörren och vakten sprang fram till mig
och slet upp mig och knuffade in mig i ett hörn och höll mitt huvud så att
jag inte skulle se vem som kom in. Den lönnfete killen som var tolk var där
också, och han sa till mig flera gånger att jag inte skulle vara otidig mot
förhörsledaren, men denne förstod ju inte svenska, och tolken vågade inte
översätta vad jag sa till honom.
Två gånger om dagen i fem dagar var det förhör och det var jobbigt.
Maten kan jag inte förstå att någon åt, den luktade rutten och smakade
skit, så jag gick ner ett antal kilo på de drygt fem dagar jag satt i det fängelset.
Det fanns en liten stensoffa i min cell och en stor dubbelsäng, också
den på en stenbädd, och jag la mig i den stora sängen direkt, och blev
snabbt tillrättavisad. Där fick jag inte ligga, man skulle vara uppe och gå
eller sitta på den lilla stensoffan.
Efter drygt fem dagar kom de in med mina egna kläder och sa till mig
att byta om och det gjorde jag, och sedan var det handbojor på och iväg i
den gamla läckande avgasbussen igen.
De stannade och släppte av mig och Kenneth nere i hamnen och vi fick
gå över en liten bro där det stod en intendent från Rikskrim i Sverige och
poliser från Danmark och Sverige. Vi skulle utlämnas.
96

Det var skönt att komma ifrån dessa svin, sa jag till intendenten, men
han sa till mig att det var bäst att jag höll tyst, en del av vad jag sa förstod
de ju och vi var inte ute ur Östtyskland ännu. Vi fick äta ordentlig mat på
färjan över till Danmark, och jag frågade intendenten vad det var frågan
om. Han flinade och sa att det där visste jag bättre än han.
Det stod fotografer och TV-folk när vi kom av färjan i Danmark och
ännu värre var det i Malmö i färjeläget. En jäkla massa förhör där jag bara
skrattade åt mina förhörsledare, men det var de vana vid. Eftersom jag var
på rymmen så var det bara för mig att fortsätta att avtjäna mitt straff. De
gick väl en månad, sedan åkte de skyldiga till postrånet fast.
Den 11 februari 1972 dömdes jag till fortsatt internering i tre år. Det var
bland annat för ett inbrott i Önnestad där jag stulit dynamit. Det fanns
också en del beslagtagna saker: jag tror att jag hade fem pass, alla med mitt
foto i och naturligtvis i olika namn, en fin liten Beretta-pistol, en avsågad
hagelbössa. Jag hade också, om jag minns rätt, en komplett liten hembränningsapparat
och lite egentillverkat hemkört.
Jag blev transporterad till Kalmarkåken. Där skulle jag möta en människa
som jag önskar att jag aldrig träffat.
97

98
Söndagen den 26 augusti 1973
DET VAR en lugn och tyst morgon i valvet, det kändes som en riktig söndag.
När vi vaknade den här dagen hade vi ingen aning om att helvetet skulle
bryta ut på kvällen.
Vi hörde polisintendent Dag Halldin hålla en tidig presskonferens på
Norrmalmstorg där han bland annat sa:
– Ingen förändring av läget har skett under natten.
Senare på dagen var det dags för Kurt Lindroth att prata med pressen,
vi hörde allt i radio:
– Gisslan är fortfarande vid god vigör, men de har inte fått vätska på
snart ett och ett halvt dygn, det kan man enligt läkaren inte vara utan alltför
länge. Vi tar nu upp ett runt hål i taket till kassavalvet. Clark och rånaren
har underrättats. Men Olsson motsätter sig detta.
Under söndagen fick både Elisabeth och Kristin mens. En olycka kommer
sällan ensam. Det innebar förstås en massa praktiska problem för
flickorna. Polisen fick det också att låta som om även detta var mitt fel.
Sven pratade rakt ut i luften till polisens dolda mikrofoner som vi brukade
göra:
– Hör nu, vi behöver sådana här menstruationsprylar, vet ni vad det är?
Tamponger.
Jag förtydligade:
– Plugg!
21:08 startade så polisen borrningen i taket.
Det var nu vansinnet började för oss där inne. Sammanlagt skulle polisen
ta upp tre hål i taket. Det var först ett par hål på cirka tjugo centimeter
i diameter. Sedan började de borra ett jättehål, centralt placerat i det första
stora rummet inne i valvet.
Flickorna kröp ihop på golvet, de försökte hålla för öronen och stänga

ute det skärande ljudet men det var omöjligt. Jag kommer ihåg att jag fick
krama om dom alla tre och försöka att trösta så gott som det nu gick.
Borrningarna var något som jag, och säkert alla i gisslan, drömde mardrömmar
om länge efteråt. Det var en otäck känsla, ett fasansfullt dån
som kom uppifrån och genom den drygt halvmetertjocka betongen. Det
studsade runt inne i valvet och trängde in i våra kroppar som vassa knivar.
Vatten sprutade, det dammade och vi visste inte vad som skulle hända
med oss.
Borrandet bara fortsatte och fortsatte. Det tog aldrig slut. I det här nästan
panikartade läget skrek Kristin allt vad hon kunde:
– Sluta borra! Sluta borra! Snälla rara, sluta borra!
Polisen som låg på övervåningen och lyssnade var förstås på helspänn.
Men även om det var ett kraftigt buller som störde avlyssningen så hördes
det ganska tydligt vad hon skrek.
Men blåbären till poliser uppfattade det som:
– Sluta bara! Sluta bara!
De här skriken tolkades som att jag höll på att våldta någon ur gisslan.
Polisen hörde förstås vad de ville höra. Nu spred de snabbt sina uppgifter
till andra poliser. Det dröjde inte länge förrän media också fått höra vad
som hänt. Jag var nu också en våldtäktsman i svenska folkets ögon.
Klockan 23:45 sa jag till polisen att om de bröt igenom taket med sin
borrkrona så skulle jag spränga den direkt. Men borren bara malde på.
B-O ringde ner till valvet. Jag svarade:
– Era dårar!
Jag fortsatte:
– Jag har satt upp en bra klump här under tiden, ungefär i mitten där
ni kommer ner.
– Du är inte klok, svarade B-O.
– Nej, tacka fan för det, man gör inte sådana här grejer om man är klok.
Då går man ut och jobbar och har stämpelklocka, om man är klok.
Tjejerna skrek nu igen och ville att polisen skulle sluta borra.
B-O sa:
– Vad säger du? Vad fan gapar tjacket om? Du var en jävel att pina krokarna!
99

Polisen borrar genom taket till kundvalvet. Bilden är en rekonstruktion. I verkligheten
användes en kraftigare borrmaskin som gick på hjul. Foto: Polisen
100

– Jag, nej, jag rör dom inte alls, inte alls.
– Ge fan i att pina krokarna på det där sättet!
Kristin sa:
– Ni måste släppa ut oss på vanligt sätt. Låt honom få komma ut med
gisslan. Han har ingenting gjort oss. Det är ni som gör så att vi håller på
att dö. Fattar ni inte vad ni gör?
Borrkronan åt sig nu genom taket, den var diamantförsedd och mycket
skarp. Taket var cirka sjuttio centimeter tjockt och bestod av specialbetong
med armeringsjärn. Det tog cirka fyra timmar för polisen att ta sig
igenom och få upp det stora hålet.
När borrkronan bröt igen taket och stannade så satte jag dit en rätt stor
bit sprängdeg på kronan. Jag bet lite i en sprängkapsel för att få rätt form
på den till stubintråden, jag hade ingen tång. Jag sa till alla inne i valvet att
de skulle ta skydd och öppna sina munnar så att inte trumhinnorna gick
sönder.
Så kom smällen. Det dånade rätt bra. En stor bit betong föll ner. Om det
funnits någon under skulle den människan ha krossats. Borrkronan skadades
rätt duktigt. Polisen började nu försöka få upp borrkronan genom
hålet. Jag lekte med tanken att sätta på mer sprängdeg och sen detonera
den när polisen fått upp borrkronan.
Men jag kände att det var för rått, många hade kunnat dö. Det var inte
bara ett antal poliser där uppe utan även mängder med civila människor.
Det fanns bland annat ett tiotal tekniker som polisen hyrt in för att borra
hålen i taket.
Polisen sänkte nu ner en lina genom hålet, B-O skrek:
– Häng på puffran och skicka upp den!
Jag svarade:
– Lägg av, du! Lägg av för satan. Nog pratat om det. Jävla skit.
B-O hotade mig:
– Ta sista chansen nu, Janne. Nu är det jävlar i mej allvar här.
Vi förhandlade hela tiden via telefonen i valvet. Jag vågade helt enkelt
inte stå under det stora hålet och prata med B-O. Det kunde ju komma en
kula uppifrån. Det var ett ganska spänt läge.
I det här skedet hade Clark och jag baxat över ytterligare ett dokument-
101

skåp och satt det i spjärn mot det första. Dokumentskåpen var cirka två
meter höga, mycket tunga och troligen fyllda med papper. Jag hade ställt
ett skåp på snedden mot valvdörren. Nu lade vi det andra skåpet på golvet
så att det nådde väggen på andra sidan.
Det var nu helt omöjligt för polisen att pressa upp innerdörren, min
dörr, mer än högst 20 centimeter. Jag hörde senare på radion att polisen
angav den exakta siffran till 18,7 centimeter. För att komma in skulle
det krävas en stor kap med mycket hård klinga. Att trycka in dörren med
domkraft eller försöka bända upp den, som polisen tänkte, var bara löjligt.
Jag blev verkligen rädd när jag sen hörde Lindroth prata i radion om
gasen:
– Vi kan skicka ner en gas som verkar på cirka två och en halv minuter.
Men sedan måste de som fått i sig denna gas snabbt till sjukhus!
Hur skulle detta gå till, tänkte jag. Enligt mina beräkningar skulle det ta
minst två timmar för polisen att skära sig genom både dörr och barrikad.
Vi skulle alla få obotliga hjärnskador av gasen. Jag förstod också att utan
hjälp inifrån valvet skulle polisen aldrig få upp dörren i tid. Polisen hade
till och med letat upp en man som hade ett exakt likadant skåp hemma för
att undersöka det. Jag har i efterhand också fått veta att om de som blev
utsatta för denna gas inte kom till sjukhus eller blev avtvättade snabbt så
skulle den börja fräta i skinnet.
Jag kallade till mig Clark och sa att han skulle se till så att ingen av gisslan
kom in i det bortersta rummet på ett tag. Jag tänkte gömma pengar
bakom skåpen. Efteråt talade jag om för Clark var jag sänkt ner etthundratusen
kronor i tusenlappar och bundit dessa så att de inte syntes om
man inte ställde sig på en stol. Poliserna upptäckte dock bunten, så den
gick alltså inte att hämta senare.
Vi hörde nu på radion att ambulanser körts fram. Clark blev alldeles vit
i ansiktet, han hade inte sovit på tre dygn. Han sa:
– Nu skiter jag i det här och går över på din sida, Janne. Nu ska de storma.
Jag hade hela tiden trott att min kupp skulle kunna gå att genomföra
utan våld. Med det menar jag att gisslan aldrig skulle skadas. Att jag sköt
102

mot polisen är en annan sak. Jag gjorde skillnad mellan människor och
poliser. Jag pratade en hel del med Sven om detta inne i valvet.
Jag tror han förstod att jag aldrig skulle använda våld mot gisslan. Dessutom
var de värda betydligt mer för mig levande än döda, krasst uttryckt.
Läkaren Nils Bejerot hade också gjort sin analys: jag var en yrkeskriminell
som agerade rationellt, gisslan var en bricka i spelet för att jag skulle
nå mitt mål.
Mitt hat mot polisen hade ju byggts upp genom åren och blivit allt större.
Jag vet att det är deras jobb att ta fast oss busar, men det finns ju poliser
och poliser. Under hela min tid som kriminell var nästan alla poliser
som små påvar, de gjorde vad de ville med oss tjyvar och banditer. De visade
hur duktiga de var genom att förnedra oss så mycket som de kunde.
En gång när jag blev tagen i Helsingborg och de hade mig nere på marken
och bojad bussade hundföraren sin hund på mig, bara för att, som
han sa, hunden också måste få vädra lite morgonluft. När jag kom ut från
en rättegångsbyggnad i Jönköping skickade hundföraren också sin hund
på mig. Detta för att jag vittnat till fördel för en kille som polisen i Jönköping
inte tyckte om.
Clarks rädsla för en stormning var lite överdriven. Det kanske berodde
på trötthet. Polisen gjorde ingen attack mot valvet, inte den här gången
i varje fall.
Borrningarna fortsatte nu hela natten mot måndagen. Polisens borrmaskin
slet av elkablarna i taket och det blev kolsvart. Strömavbrottet varade
i timmar. Polisen släckte senare ljuset i omgångar för att nöta ut oss.
Det strömmade dock in lite ljus från borrhålen som vi kunde utnyttja. Allt
var förstås mycket jävligare i valvet när det var mörkt.
Vi behövde också mer mat. Jag försökte prata med B-O i telefon vilket
som vanligt blev till ett gräl, han måste ha varit världens sämste förhandlare.
B-O sa:
– Hörru, du, du, jag måste snacka med dej, det gäller käket.
Jag svarade:
– Vad är det nu för dumheter du ska börjar med?
– Hörru du, var det snack om käk, va?
103

– Ja.
– Du, så jävla rutten som du är, det är inte vi. Därför ska vi skicka ner
käk åt dig.
– Till mej?
– Så jävla rutten som du är, det är ta mig fan inte vi. Ha klart för dig
det, gapade B-O.
Jag sa till gisslan:
– Här hör ni flickor!
B-O igen:
– Jävel att pina folk där!
– Pina folk? Nej, nej jag har aldrig pinat folk.
B-O avslutar samtalet:
– Du ska få käket, hörru du. Du ska få käket och vatten. Sedan kan vi
snacka imorgon, det är bättre.
Det var nu jag fick min idé om ett motdrag. Jag skulle tillverka snaror åt
gisslan. Det skulle stoppa polisens planer på att släppa in gas i valvet. Senare
under natten började jag tillverka dom.
104

Jag gifte mig 1962 med Laila. Bröllopet hölls i hennes hemort,
Horn i Östergötland. Foto: Privat
Kvinnor och dubbelliv
JAG TRÄFFADE min första fru Laila när jag låg i lumpen och frivilligt hade
105

sökt mig till I 4 i Linköping. Hon hade kolsvart hår, stora, bruna ögon och
vi blev förälskade i varandra. Vi träffades på dansstället Cupolen i Linköping
där jag var så ofta jag kunde. Laila var nästan två år äldre än jag, men
vem brydde sig om det? Tyvärr så hade hon en fassa som inte alls gillade
mig.
Vid den här tiden, våren 1961, fick jag också mitt första straff. Det var
sex månader villkorligt för bensinstölder, bilstölder, misshandel och skadegörelse
i Helsingborg. Jag hade bränt fingrarna ordentligt för första
gången.
Det kom inte som någon överraskning när Laila sa att hon väntade
barn. Det var också nu som mitt riktiga vuxenliv började. Och även mitt
dubbelliv. Jag levde helt normalt på ytan men försörjde mig som yrkeskriminell.
Så skulle det vara under hela vårt äktenskap.
Laila undrade om jag ville gifta mig med henne. Det ville jag naturligtvis.
Jag var kär. Vi gifte oss 1962 i Horn i Östergötland, en liten by där hon
var född, och det var ett fint bröllop med Lailas mage lite utputande. Sedan
flyttade hon ner till mig i Helsingborg.
Jag var ju ganska så ung när vi gifte oss och fick Kent som nu är polis i
Linköping. Sedan kom Krister 1964. Han är nu målare nere i Helsingborg.
Mitt äktenskap skulle inte hålla, fastän vi försökte en gång till när jag kom
ut från mitt första fängelsestraff.
Jag tror faktiskt att äktenskapet med Laila kunde ha fungerat bra om
jag inte glattat in på den kriminella banan. Hon var inte svår att umgås
med, men jag antar att jag var det. I alla fall när jag tvingades leva detta
dubbelliv.
När jag satt inne så jobbade Laila i Linköping på socialen, hon fick senare
en hög position där, och hennes föräldrar hade hand om våra två
grabbar. Jag tyckte att hon var duktig som kämpade på, hon var ju så illa
tvungen. Jag hade, konstigt nog, inga som helst samvetskval när jag satt på
kåken över att det var hon själv som fick ta hand om och uppfostra våra
grabbar.
Jag blev far första gången när jag var 21 år, och Laila var då 23. Jag skulle
väl ljuga om jag sa att jag var mogen för det. Jag försökte så gott jag kunde,
men helt klart var att jag inte kunde axla det ansvar som krävs av en
106

förälder. Det enda som jag kan skylla på är att jag var alldeles för rastlös,
livet lekte helt enkelt. Jag ville prova på allting och helst då mer eller mindre
omöjliga saker.
Vi flyttade in i en etta i Helsingborg, så liten så att det var nästan omöjligt
att möblera den. Rummet var två gånger fyra meter och köket tre
gånger tre meter. Jag har aldrig sett en så liten lägenhet. Hyran var dock
billig, femtio kronor i månaden.
Lailas far kom ner strax efter det att Kent fötts och han tyckte väl att
det var hemskt att se sin dotter bo så trångt, så hon fick sex tusen kronor
så att vi kunde köpa ett gammalt hus i Ekeby, med två rum, ett stort kök
och ett ruckel till uthus. Men jämfört med hur vi bodde innan, så var det
ju klart bättre.
När vi fick vår andre son hade vi en dagmamma i Helsingborg som passade
båda barnen. Laila jobbade på Asea i Helsingborg och jag hade börjat
på Skrombergaverken i Ekeby och stod och tog emot stenar av lera som
matades fram ur en maskin. Dom plockades för hand en och en med en
stor stålgaffel.
Jag var där cirka ett år och sedan så bad jag ingenjören hoppa åt helvete.
Han var en skitdryg idiot som hade jobbat som vi, på golvet, men nu
pluggade på fritiden för att bli ingenjör och var en tyrann mot oss vanliga
arbetare. Jag fick naturligtvis sparken, ingen hade ju sagt något sådant till
honom förut, men jag saknade inte min arbetsplats ett dugg.
Redan när Laila och jag fick Krister, det andra barnet, så hade det börjat
knaka i fogarna mellan oss. Hon tog pojkarna och flyttade upp till Linköping
och började jobba på socialförvaltningen där. Jag tänkte nog inte
så mycket på henne och mina små pojkar då, jag var ju ensam i vårt lilla
hus i Ekeby och nu handlade det om tjejer och nöjen mest varje dag för
min del.
Den 29 april 1965 dömdes jag till ett års fängelse för inbrott. Jag kom
ut igen efter tio månader, på våren 1966. Då flyttade jag upp till Laila och
mina två pojkar i Linköping för att försöka börja om igen. Jag fick ett jobb
på Saab och fick lära mig nita ihop flygplan, men det var inte intressant,
så jag slutade snart.
Jag hade lärt känna en granne som var ute och sålde Falu rödfärg på
107

vinterhalvåret och sedan målade på de ställen där han sålt på sommaren.
Han undrade om jag ville följa med honom, och det ville jag gärna. Vi tjänade
bra med pengar och han visade mig hur man lurade de oftast smarta
bönderna.
När vi kom med vår kärra, där kompressorn var monterad, hade vi
också två tunnor färg med oss. Det var bara det att de var fulla med vatten,
han sa att en del av bönderna kom fram och kände på tunnorna för
att förvissa sig om att dom var fulla, och det var de ju.
Målningen tog slut, och jag ordnade sedan ”egna jobb”. Jag sa till Laila
att jag hade arbete nere i Skåne och runt Helsingborg och att jag for runt
och målade hos folk. I själva verket ägnade jag mig åt att skära och spränga
kassaskåp och valv. Ett av dessa jobb var Bergendal & Son i Hässleholm
som jag och Kenneth tog en natt.
Vi satt dagen efter i min lilla lägenhet och lyssnade på Sydnytt och fick
veta att det var drygt etthundratusen i skåpet, men då har de tagit med
alla checker också. Dom hade vi kastat. När programmet var slut, knackade
det på dörren och jag och Kenneth stelnade till. Jag sa till honom att
öppna fönstret och ta väskan med pengarna och hoppa om han hörde
mig säga:
– Va fan vill ni?
Utanför dörren stod Röe-Robban, en kompis till Kenneth. Jag hade fått
veta att Kenneth lånat ut mina nycklar till den här killen och att han haft
småpojkar uppe hos mig. Så när jag såg honom utanför undrade jag vad
han ville. Han hade min extranyckel i handen och den ryckte jag ifrån honom.
– Du, sa jag, det står väl Janne Olsson på dörren. Och vad fan menar du
med att ta småpojkar till min lägenhet, din jävla snabbknullare?
Det är namnet som pedofiler får på fängelset och han blev alldeles röd
i ansiktet och började ta sig ton. Jag tog en brödkniv som låg i köket och
gav honom ett hugg i röven så att han sprang iväg.
Efter ett tag knackade vicevärden på dörren och sa att den där mannen
som brukar vara i Olssons lägenhet är där nere och han har visst gjort sig
illa där bak och vill ha hjälp.
Jag gick ner och låtsades att jag höll någonting bakom ryggen och frå-
108

gade honom om han ville ha ett hugg i andra rövballen också, men det ville
han inte. Han undrade om jag inte ville hjälpa honom, så jag tog honom
med upp till lägenheten igen.
Det blödde i såret och jag satte en tvättklämma där och körde honom
till lasarettet och hörde honom säga att han hade ramlat på en skomakarekniv.
Jag satt och väntade på honom och sedan körde vi hem till min lägenhet.
Jag gav honom en kniv och sa att det var hans tur att sticka mig i röven,
men det ville han inte, och då lovade jag att jag skulle betala en ny kostym
så fort som jag fick tag i pengar, och det gick han med på. Sedan körde
jag honom hem.
På kvällen var Rita hos mig och vi höll på för fullt i sängen när det
knackade på dörren och jag gick och öppnade. Det var Gerd, Röe-Robbans
tjej som stod utanför. Hon var söt, men det var något som fattades.
Röe-Robban gjorde vad han ville med henne och hon var hans fogliga slavinna.
Hon tittade på mig och nickade menande mot mina kalsingar och
sa:
– Har du en tjej hos dig.
– Ja, men vad vill du?
– Robban har skickat mig. Han fick åka upp till sjukhuset, för han fick
ont i såret. Kan du följa mig hem, frågade hon.
Jag körde henne hem och väl där så sa hon att jag skulle vänta ett tag
och kom sedan tillbaka i en genomskinlig negligé. Hon påstod att Robban
lät hälsa att om han inte fick fem tusen kronor senast imorgon förmiddag,
så skulle han tala om för polisen att det var jag som stuckit honom
i röven.
Jag sa hej och drog med en gång. Jag förstod att Röe-Robban också sagt
till Gerd att hon skulle se till så att jag tog henne och sedan försöka att sätta
mig för någon sorts våldtäkt. Det var en snopen Gerd som såg mig hasta
iväg.
Ett par dagar senare knackade det på dörren hemma i Linköping och
utanför stod två krimmare. De hade fått order från Helsingborgspolisen
att hämta mig och transportera mig dit ner. Jag förklarade för Laila att jag
varit i bråk med en otuktsman och knivskurit honom, och poliserna tog
109

mig med sig. Mina små barn tittade på och de såg konfunderade ut. Laila
försökte förklara för dom. Jag undrar vad de tänkte egentligen. Det var
ett hemskt ögonblick, jag skämdes, det var ett stort mörker alltihop. Nu
var äktenskapet med Laila definitivt över, de hälsade aldrig på mig i fängelset
efteråt.
Laila och jag hade dock en del kontakt efter Norrmalmstorg och då berättade
hon att Kent suttit och tittat på dramat i TV och då sagt till henne:
– Det där är ju fassan som är inne i den banken, han försöker nog få tag
i pengar för att köpa leksaker till mig och Krister.
Så här i efterhand kan jag bara le åt detta.
Jag fick tio månader i oktober 1966 för denna knivskärning och nu i efterhand
så tycker jag nog att det var värt det. Robban var inte alls välsedd
i Helsingborg och jag hörde efteråt att alla sa att det var bra gjort. I april
1967 fick jag åtta månader för att Kenneth försagt sig om inbrottet på Bergendal.
Han hade ju sagt att han brände, fast alla viste att han inte kunde.
Nu när jag var på väg att skiljas från Laila så började min kriminella
bana på allvar, jag hade ju ingenting som band mig längre.
Det negativa i att vara kriminell och försöka leva med normala tjejer, jag
menar då sådana som inte är kriminella själva, är att man måste ljuga sig
fram. Men förr eller senare kommer alltid den lilla frågan om vad man
jobbar med. Det har varit svårt många gånger att klara sig undan, men det
har gått, det måste det ju. Så jag vill påstå att den som inte kan ljuga, eller
vill lära sig detta, han klarar inte heller av att vara en yrkeskriminell.
Varför tycker kvinnor om kriminella och farliga män?
Det finns många expertförklaringar: de vill vara mammor, de ser sig
själva som kuratorer, de vill ta hand om den kriminelle och locka fram allt
det fina som de tror att han har där, innerst inne. Kvinnorna kanske också
vill bli synliga själva genom att umgås med en brottsling, de blir någon i
andras ögon. Får uppmärksamhet och respekt. Eller så har de bara ett jäkligt
trist liv och behöver spänning.
Jag själv vet egentligen inte varför så många fina unga tjejer och kvinnor
tänder på busar och hårdingar och främst sådana som har långa fäng-
110

elsestraff. Jag vet bara att många av de tolvhundra kvinnliga brevvänner
som jag hade under strafftiden efter Norrmalmstorg tände på mig. Det
bevisade de som kom och besökte mig. Det hände gång på gång. De allra
flesta av dom var ute efter sex. Inget annat.
Jag hade en liten svart bok där jag antecknade de olika besöken. Jag var
bokad i två månader framåt, med besök nästan varje dag. Alla som kom
hade gjort sig fina. Målade, snyggt klädda. Fina tjejer, jag kan fortfarande
höra klipp, klapp från deras högklackade skor ute i korridoren. Jag hade
ofta bakat någon god kaka som vi kunde äta.
Många av dom var helt exalterade när de kom in på fängelset och lotsades
vidare mot besöksrummet. Röda i ansiktet, de nästan föll ihop direkt
där inne. Mina besökare var alla mellan 18 och 45 år. Det var också gifta
kvinnor som kom och besökte mig, och dessa var mer än vilda när de slet
av sig sina kläder. Det sägs ju att män inte kan bli våldtagna, men det vete
fan om det där stämmer.
Jag hade sex med fler än femtio kvinnor på Hall, i besöksrummet (samlagsrummet
som det kallades). Det var galonsoffa, Kriminalvårdens slitna
träbord och tunna väggar. Ingen romantisk och mysig miljö precis.
Jag minns en kvinna. Hon kom mitt i natten, småberusad, i en taxi till
Hall och knackade på porten. Hon var drygt 45 år, en fin kvinna, överklass
och hade med sig en flaska champagne och ville träffa mig. Hon blev förstås
inte insläppt. Plitarna förklarade för henne att det var besökstid på
dagarna. Dan efter bokade jag in henne. När hon sedan besökte mig dröjde
det inte länge förrän hon var inne på toaletten och tog av sig trosorna
och kom ut:
– Janne, jag vill ligga med dej.
Den finaste av alla tjejer som besökte mig var ändå en jugoslavisk tjej
från Röda Korsets samtalsgrupp. Första gången hände inte mer än att hon
lånade femhundra kronor av mig. Andra gången ville hon runka av mig
men jag ville inte det. Jag hade aldrig sex med henne. Tyvärr.
Jag hade aldrig några frimärken inne på Hall utan bad mina kvinnliga
brevvänner skicka detta i sina brev. Och det gjorde de. Jag var översvämmad
med frimärken som även fungerade som betalningsmedel på fängelset.
111

Jag dansar och ler i Rotterdam på en av många turnéer ute i Europa som kriminell.
Foto: Privat
112

Jag hade heller aldrig någonsin kondom vid alla de här dambesöken.
Vem vet, jag kan ha många fler barn på bygden.
Det hände mig en helt otrolig och samtidigt underbar sak på ett av de
många fängelser som jag satt på. Jag säger dock inte vilket. Jag skulle in till
en assistent, en könlös kvinna, cirka fem år äldre än jag, för att få henne att
skriva under ett papper så att jag kunde komma ut på en permis. Alla på
kåken trodde sig veta att denna kvinna med håret i en knut i nacken, sina
stora fula glasögon och sin gråa trista kjol var en flata. Men jag tänkte mest
på att kjolen smet åt rätt bra över ett par fina höfter när hon reste sig upp
och gick fram till blankettskåpet och böjde sig neråt över detta. Jag ser det
än idag, så många år efteråt, hur jag tyst reste mig och gick fram till henne
och tog tag i henne bakifrån och la mina två händer om hennes bröst.
Hon stelnade till och jag lät en av mina händer glida ner till hennes mage
och tryckte henne till mig och kysste henne lite nätt i nacken och hon pep
till lite och sa hackigt:
– Vad är det Olsson gör?
Jag sa att jag just då höll en kvinnas bröst i min ena hand och hade den
andra handen om hennes mage. Det gick några sekunder och sedan sa
hon tyst att jag skulle släppa henne. Jag gjorde så och hon vände sig om
mot mig och jag blev röd i ansiktet och jag tror att min puls var uppe i trehundra
slag i minuten.
Hon var själv röd i ansiktet och hade en helt annan blick i sina ögon än
den vanliga. Hon tittade på mig en lång stund och jag kommer ihåg att
jag stod som förstenad och var torr i munnen. Sen gick hon fram till den
stora alarmknappen som satt innanför dörren och satte sin hand ovanpå
denna. Hon vände sig om mot mig och tittade några sekunder och tog sedan
ner den skylt som hängde ovanför på en spik och som det stod STÖR
EJ på och öppnade dörren och hängde ut den på en krok.
Hon stängde sedan dörren och låste den och vände sig om och tittade
på mig. Jag fattade först inte att hon just hade räddat mig från världens
omgång av dessa råa plitar och en efterföljande rättegång med försök till
våldtäkt, eller vad fan dom nu hade rubricerat det som. Jag gick försiktigt
fram till henne och kramade om henne och lossade ett plastspänne uppe
113

i nacken där hon hade världens största hårknut. Hennes hår var långt och
nådde ända ner till hennes midja.
Jag tog försiktigt av hennes glasögon och stod sedan och tittade på henne,
hon var ju för fan hur söt som helst. Jag kramade om henne, och kände
att hennes händer också var i full gång med att utforska mig mellan benen.
Jag fick världens stånd, hade inte haft en kvinna på över ett år.
Hon hämtade en filt och några kuddar och la på golvet och så började
hon ta av mig mina kläder och jag hennes. Hon hade bröst som stod rätt
ut, någon bh behövde hon inte ha. Hennes midja var en sådan som alla
flickor vill ha, men som så få har. Så jag bara stirrade med en lem som pekade
rätt upp.
Hon undrade om jag tyckte att hon såg fin ut, vi viskade för att ingen
utanför skulle höra oss, och jag nickade och sa ja. Hon la sig på filten och
kuddarna och jag la mig vid sidan om och började smeka henne och sög
in hennes bröstvårtor i min mun. Sedan så spände jag på henne bakifrån
när hon stod på alla fyra och så började hon yla så jag gav henne en av
kuddarna som hon låg och bet i tills att hon sjönk neråt och jag efter henne
och juckade som en besatt.
När det kilade för mig så trodde jag aldrig att det skulle sluta. Det tog en
lång stund innan hon vände sig om, och det var en nöjd kvinna som tittade
lite blygt på mig. Hon kysste mig och sa lite tyst:
– Om detta kommer ut så är ju min framtid förstörd.
Jag log mot henne och viskade tillbaka att detta fina som hänt mellan
oss, det tänkte i alla fall inte jag berätta för någon. Men nu gör jag det i alla
fall. Jag och Gittan, som jag kallar henne, åkte senare tillsammans ner genom
Europa och skildes som vänner.
Under tiden på kåken i Norrköping fick jag täta besök av ett frireligiöst
tvillingpar i tjugoårsåldern. Jag fick också en dotter med Lillemor, en
av dessa tvillingar. Barnet föddes 1976, samma år som Andreas. Min fru
Gunilla kom till Norrköping och var med när jag skulle erkänna faderskapet.
Lillemors mossa ringde mig en tid senare och sa att min dotter blivit
adopterad av en familj i Stockholm. Hon skickade även ett foto på barnet.
Gunilla lärde känna Lillemor och hennes familj i Norrköping och var
bland annat hemma och besökte dom.
114

Det var en av de värsta stunder som jag har haft i mitt långa liv, när Gunilla
fick veta att en annan flicka väntade barn med mig, samtidigt som
hon själv bar på vårt första barn. Hon blev naturligtvis ledsen, men inte
arg. Just detta tog mig hårdare än om hon hade gapat och skällt. Jag kan så
här i efterhand säga att jag minst sagt skämdes.
På Norrköpingskåken jobbade en manlig assistent som visste precis
vem jag hade besök av, och hur många gånger som de hade besökt mig.
Han kände naturligtvis också till att två frireligiösa systrar hade besökt
mig ett antal gånger.
En dag kom de båda till mig och var rätt uppskruvade. Jag undrade naturligtvis
vad som stod på och fick då höra att det sent en kväll hade ringt
på i deras lilla lägenhet och när de öppnade såg de assistenten från fängelset
som sa något om Janne Olsson. De två blev naturligtvis lite oroliga och
nyfikna och släppte in honom.
Han var lite berusad och började kladda på dom och gick sedan lite mer
handgripligt till väga. Han menade på att han nog ”visste” om att de båda
hade släppt till när det gällde Janne Olsson, så varför inte honom nu. Detta
att han ”visste” var ju ett skott i mörkret, men jag tror nog att han såg att
det gick hem. Men han vaknade till liv när en av de två flickorna mer eller
mindre hotade med att springa ut och kalla på polis, och gav sig sen iväg.
Jag sa att jag skulle se till att tala med assistenten och de två lovade att
inte berätta detta för någon annan. Dagen efter gick jag in till assistenten
som blev alldeles illröd i sitt ansikte när han fick se mig. Han knäppte ihop
sina händer och bad mig hjälpa honom, han var skiträdd att de skulle gå
till polisen och att hans fru och barn då skulle få veta. Hans jobb hade då
varit ett minne blott plus att han hade ett fängelsestraff att se fram emot.
Jag lugnade honom med att jag hade fått ett löfte av flickorna att inte
föra detta vidare. Han var mycket tacksam för det och ordnade så att jag
hade en jäkla massa permisar, som jag naturligtvis skötte. Jag fick låna
hans bil när jag ville. Nu är han så gammal så inget kan ju drabba honom.
Men om han läser detta får han väl skämmas lite.
115

116
Måndagen den 27 augusti 1973
JAG TALADE om för alla i valvet att polisen tänkte använda gas och att jag
måste göra ett motdrag för att stoppa en sådan attack. Jag var livrädd för
gas. Man spyr, det känns som man ska kvävas och den kan skada hjärnan.
Jag var i det här läget beredd att göra allt för att få stopp på gasen.
Jag var helt säker på att de skulle ta till någon sorts gas eftersom de fortsatte
att borra flera små hål överallt. Vad skulle de annars ha mer än ett hål
till? När jag förklarade detta blev alla i valvet mycket rädda. Inte så konstigt,
ingen av oss hade ju en aning om vad för sorts gas det skulle vara
frågan om.
Vi hade alla sett filmer och läst om hur polisen använde gas i alla möjliga
sammanhang, men nu skulle det handla om oss själva. Det blev en
konstig stämning i valvet när jag förklarade att det skulle strömma in genom
alla de hål som de borrat. Clark var också klart tagen av detta. Jag såg
hans rädsla lysa igenom trots att han försökte le. Jag själv avslöjade inte
vad jag egentligen kände inombords, att jag naturligtvis också var rädd.
Mycket av min rädsla för gas berodde på att jag hört många skräckhistorier
om hur gas påverkar människor på olika sätt. Man kan få hjärnskador,
skinnet lossnar, man får uppstötningar, lungorna faller sönder. Givetvis
var mycket bara snack, men en hel del var sant om gasen. Det visade sig
ju efteråt att denna gas, tårgasen K 62, som tydligen kom från USA, skulle
ge obehag om den inte tvättades av efter en viss tid. Något jag skulle få
uppleva senare.
Jag begrep också att polisen inte hade någon koll alls på läget när det
gällde gasen. Hur mycket skulle de spruta in för att slå ut oss? Hur lång
tid skulle det ta att få upp dörrarna innan vi skulle få frisk luft? Hur visste
polisen att jag inte skulle bli panikslagen och börja spränga och skjuta vilt
omkring mig, jag var ju ett ”galet odjur”?

Under natten mot måndagen sänktes en kamera ner genom borrhålet och den
klassiska bilden med gisslan i snarorna togs. En skäggig Clark tittar fram.
Foto: Polisen
117

Jag var in i märgen rädd för vad som väntade.
Det som skrämde mig mest var att vi alla kunde få obotliga hjärnskador
av gasen. Jag bestämde mig: om det gick för lång tid innan vi kom ut
så skulle jag skjuta mig själv, Clark och gisslan. Jag ville inte att någon av
oss skulle dras med svåra hjärnskador för resten av livet. Då var det bättre
att polisen fick hämta ut sex kollin och ta sitt ansvar.
Jag genomförde nu också mitt motdrag för att stoppa gasen.
Natten mot måndagen tillverkade jag snaror av de rep jag hade med
mig. De var en ren skrämseltaktik. Min tanke var att få det att se ut som
om gisslan skulle hänga sig själva om gas strömmade in. Några av snarorna
var dubbla, för två av gisslan. De var fästa i bankfackens överkant. Om
en hängde sig så skulle den andre också göra det. Men detta var bara ett
trick från min sida för att stoppa gasattacken, det var förstås aldrig meningen
att gisslan skulle hängas.
Snarorna var bara något som jag hittade på själv, rent impulsivt. Jag
hade inget annat motdrag då och detta fungerade i den situationen. Jag sa
till alla i gisslan att ställa sig i sina snaror och hålla händerna bak på ryggen,
så att det såg ut som om de var bundna. Varje gång jag kände på mig
att snuten skulle göra något beordrade jag upp gisslan. Jag visste ju att polisen
lyssnade så jag skrek oftast högt:
– Upp i snarorna, krokar!
Krok var ett gammalt slanguttryck för tjej på kåkarna. Eftersom B-O
använde det ordet gjorde jag det med, för att han skulle förstå vad som
hände i valvet och förmedla den informationen vidare.
Gisslan var inte bunden, varken till händer eller fötter. Snarorna satt
ganska löst. Jag bad flickorna att mest markera att de hade snarorna på sig.
De fick i och för sig stå flera timmar ibland, men de hade alltid möjlighet
att ta av sig snarorna eller släppa på repet.
Jag var övertygad om att en kamera skulle sänkas ner snart. Det dröjde
heller inte länge. Vi hörde alla hur de försiktigt tog bort det skottsäkra glas
som de lagt över hålet och något kom ner, en blixt avfyrades och så drog
de upp kameran. Klockan var 03:15 på natten. Det visade sig sen att det
var Jonny Jonsson som med hjälp av en tekniker fäste en Leica-kamera på
en stång och knäppte bilden.
118

När kortet framkallats blev det stor uppståndelse. Människor, inte minst
åskådarna på torget, tyckte förstås att var ett djävulskt påhitt. Någon sålde
detta kort till en tysk tidning. Bilden med den skäggige Clark, gisslans
trötta blickar och snarorna på kassafacken publicerades först i Tyskland
och sedan över hela världen innan svenska tidningar fick fatt på den. Jag
hörde i efterhand att han som sålde bilden fick femtiotusen kronor, och
det var en förmögenhet på den tiden.
Men polisens planerade gasanfall fick i alla fall ställas in.
Klockan fem på morgonen höll polismästare Kurt Lindroth presskonferens
på torget och vi lyssnade:
– Våra förhandlingar med rånaren är nu avslutade. Jag trodde att han
skulle ta sitt förnuft till fånga, men det går inte att tala med honom, han
är helt oefterrättlig.
Det hade varit stor aktivitet under natten, både inne i banken och runt
om. Lindroth förklarade nu för det stora pressuppbådet vad som hänt:
– Rånaren band upp sin gisslan vid bankfacksskåpen. Och sa att om vi
släppte in gas i lokalen så skulle de här ungdomarna komma att hängas.
Och att det i så fall var polisen som åstadkom den skadan. De skulle alltså
på grund av gasen bli oförmögna att hjälpa sig själva. Och bli hängda.
– Band upp dom så att de skulle bli hängda?
– Ja, de band upp dom och det är klart att när vi hade släppt in den där
gasen skulle de inte röra ett finger, sa de, för att hjälpa de här ungdomarna.
– De skulle alltså hänga sig själva?
– De skulle alltså på grund av gasen bli oförmögna att hjälpa sig själva
och bli hängda.
– Kunde ni se in?
– Under det här företaget hände detta att vi borrade upp det hål jag tidigare
talade om. När borren var nere och vi gjort det där hålet då applicerade
rånaren en sprängladdning på en borrhylsa.
– Det har varit en explosion alltså?
– Ja, just det.
– Ni sa de…spelar Clark Olofsson med rånaren i det här?
119

– Ja, jag skulle tro att han har en del i det här företaget.
– Har ni kunnat kontrollera den uppgiften?
– Vi var ju angelägna om att få den kontrollerad och vi har ju telefonkontakt.
Vi lyckades få den där telefonkontakten och kom till tals med
ungdomarna, de var djupt förtvivlade och bad för sina liv.
– Ni hörde dom i telefon, alltså?
– Vi hörde dom i telefon och det var äkta förtvivlan.
– Har polisen missbedömt läget?
Lindroth svarade:
– Nej, nej, men här har vi att göra med en helt omänsklig människa.
– Vad har ni för planer nu?
– Vi ska träffas igen klockan fjorton. Många av oss har inte varit ur kläderna
sen i torsdags. Eftersom det här är ett företag som kräver precision
och vakenhet, så vill jag ge personalen lite vila innan vi fortsätter.
Och klockan fjorton började det vansinniga borrandet igen. Ljuset
släcktes, det var en elkabel som gick av när den träffades av borren. Det
blev helt mörkt. Vi var utan ljus i fjorton timmar. Det var besvärligt för
tjejerna med toa och sin mens.
Polisen fortsatte borra. De hängde ner en lampa i ett hål, men jag såg
att den hade en utbuktning på själva kabeln och förstod att det var en liten
avlyssningsmikrofon. Jag slet till mig hela kabeln som gick av någonstans
där uppe. Telefonen ringde med en gång och de sa till mig att inte förstöra
mikrofonen, den var dyr.
Vi hade nu varit tillsammans i snart fem dygn och började komma varandra
nära. Vi pratade om allting, bland annat våra familjer och barn, skolor
och drömmar. Jag berättade att min högsta dröm var att bli läkare. Vi
testade varandra, med någon psyktest som Kristin gjorde, och jag minns
att hon sa att jag hade dåliga värden. Clark vågade inte testa sig själv.
Birgitta och jag var ju i samma ålder så vi pratade extra mycket med
varandra. Hon var livrädd för vad jag skulle göra. Hon ville komma ut och
träffa sina barn igen. Jag lovade henne att jag inte skulle skada henne det
minsta och hon trodde mig.
Kristin var och är en fin tjej. Hon är från Norrland och där brukar de
säga rakt ut vad de tycker. Det gillar jag. Elisabeth var mer tystlåten, så hon
120

kom liksom bort på något sätt. Sven är en kille som är värd all uppskattning,
han var lugn och fin hela tiden, även när det blev tal om att jag skulle
skjuta honom i låret. Det var något som vi alla snackade om och kom
överens om.
Vi alla hade ett litet viskande snack i valvet om att jag kanske skulle
skjuta Sven i låret så att polisen fick se att jag menade allvar med mina hot
mot gisslan. Sven gick med på detta. Det låter inte klokt när man så här i
efterhand försöker förstå allt som blev sagt och gjort inne i valvet.
Nu så kan det tyckas vara absurt eller mordiskt att sitta och prata om
att skjuta någon som man varit tillsammans med, instängd med och tagit
som gisslan. Men det var vad vi gjorde. Kristin sa till och med åt Sven:
– Det är väl inte så farligt, det är bara i benet.
Jag vet att hon har pratat om detta många gånger efteråt och tyckt att
det var hemskt att hon sa så, men vi skulle alltså göra detta för att sätta
press på poliserna och få dom att öppna dörren och kanske få komma
iväg. Nu blev det inte så, jag kunde helt enkelt inte skjuta en så snäll och
vänlig människa.
Folk ringde och skrev till media om hur de ville hjälpa polisen att få fast
mig och lösa gisslandramat. Ett förslag var ju att skicka ner gas. Inte så bra
då jag redan hade bundit upp alla fyra i snarorna. Ett annat var att skicka
ner bålgetingar som skulle sticka rånaren. Men de hade tydligen glömt
gisslan, eller så kanske de hade sagt till getingarna vem de skulle sticka?
Kanske visat en bild av mig för dom? Någon föreslog att man skulle fylla
valvet med pingpongbollar. Det var många andra, lika dumma och tokiga
förslag som allmänheten kom med, men det blev inget av.
Clark hade tagit med sig in en sex, sju kuvert som han stoppade några
tusenlappar i och klistrade igen. Han sa till mig att han skulle skicka dom
så fort han kom ut från banken. Han har efteråt spritt ut att han hade lagt
pengar i kuvert och placerat dom bland utgående post i banken. Kvalificerat
skitsnack vill jag kalla det för. Han gjorde aldrig något sådant, det är
efterhandskonstruktion, så smart var han inte då, och inte nu heller för
den sakens skull.
Det låg däremot fyra tiotusenkronorssedlar i kassorna som jag försökte
att stoppa upp där bak, men det gick inte hur mycket smörja jag än la
121

på. Det största som hade varit där inne var en febertermometer. Clark tog
sedlarna från mig och det sa bara slurp, så hade han dom uppe, antar att
han kunde stoppa upp bankens övervakningskamera där också utan att
det syntes. Han sa till mig att vi skulle dela på pengarna efteråt. Men dom
har jag aldrig sett till.
Vi fick vatten och några smörgåsar nedskickade i borrhålet. Jag behövde
fett till min k-pist, den hade jag ju inte kunnat täcka över med något.
Efter polisens borrningar hade det fastnat fullt med damm på slutstycket,
den del av vapnet som avfyrar och matar upp nya patroner. Jag tog ur
den patron som satt i, knäppte av magasinet och fick börja med vapenvård
inne i valvet. Allt smör från mackorna gick åt för att smörja in slutstycket.
Nu löpte det fram och tillbaka som det skulle.
All yttre press på oss gjorde att jag konstigt nog bara kände mig starkare
och starkare.
122

Gå i fängelse
1965 FICK jag mitt första fängelsestraff. Jag var inlåst för första gången i
mitt liv. Det var en ny erfarenhet, ett ytterligare steg på den kriminella vägen.
Men jag gnällde inte. Jag hade gått in i det här livet med öppna ögon
och öppet sinne. Det här skulle bli en del av mitt jobb.
En kille på raggarstället Klubben i Helsingborg hade tipsat om en pensionerad
bankdirektör uppe i Ramlösa med mycket svarta pengar hemma.
Men det visade sig vara en helt vanlig pensionär som hade jobbat på
gummifabriken i hela sitt liv. Han fick en hjärtattack när vi kom in i deras
sovrum mitt i natten och jag fick hjälpa honom med hans hjärtmedicin.
Polisen tog oss. Att jag gick in i det huset den natten har jag ångrat
många gånger.
Domen kom den 29 april 1965, jag fick ett års fängelse för inbrottet. Jag
hamnade på Berga, fängelset i Helsingborg, och fick jobb nere i pannrummet.
Det var ganska fritt och jag gick och reparerade och skötte mig själv.
Men jag var ju fullhängd med guld överallt och ville ta ut det när brossan
kom på ett besök. Jag var rädd att skada guldet när jag svetsade eller höll
på med att slipa i järn.
Så jag tog av mig mitt guld och gav till Åke och sa till honom att ta hand
om det. Han stoppade det på sig och då kom det fram en ung plit som
skulle visa sig märkvärdig och sa att ska det där ut så ska det skrivas en anhållan
först, och skulle ta det ifrån min bror.
Jag tog tag i honom och sa att han skulle sticka därifrån. Då gick han
och tryckte på alarmklockan så det ringde på hela kåken. Det kom flera
plitar dit och den unge glopen berättade vad som hade hänt och bredde
på rätt bra, så de kom emot mig och min bror. Då vände jag upp och ner
på ett av borden, bröt av ett stolsben och gick mot dom och då försvann
de blixtsnabbt ut genom dörren. En tillsyningsman kom och sa i dörren
123

att jag skulle ta det lugnt och att de skulle låta min bror få gå ut med mitt
guld, så jag la ner stolsbenet.
Tillsyningsmannen och de andra plitarna kom in och släpade mig till
isoleringsavdelningen nere i vakten och bojade mina händer på ryggen
och mina ben och sedan fick jag så mycket stryk som jag aldrig fått i hela
mitt liv. Jag spydde rakt ut där jag stod uppstöttad av några plitar. Jag räknade
till drygt tio stycken som alla försökte komma fram och slå. Sedan
ringde de efter en taxi och så var det knalltransport, alltså en direkttransport
till Malmökåken och in i deras björnbur.
Det var en cell som hade en stor gallerbur inne och som plitarna kunde
gå runt om och kolla i. Där blev jag fastspänd och fick ligga i två dagar
utan en chans att få komma upp. Jag blev fastspänd med kraftiga läderremmar
vid anklarna, bålen, bröstet och mina under- och överarmar. Ville
jag pissa och skita, som plitarna sa, så gick det bra att göra det i byxorna.
En tillsyningsman, som jag låg rätt bra till hos, kom in till mig och undrade
vad som hade hänt. Jag berättade och han skakade på huvudet och
låste upp de lås som höll fast min vänstra arm, så att jag kunde vända och
röra mig lite. Sedan satte han in ett värmeelement, för det var kallt i cellen.
Efter två dagar fick jag komma upp, men jag kunde inte gå utan fick sitta
och massera mina ben. Efter ytterligare två dagar åkte jag in i en vanlig
isoleringscell. När det gått ungefär en vecka bad jag om ett samtal med
föreståndaren på Malmökåken som var en kvinna, och när jag kom in till
henne så slet jag av mig skjortan och hon skrek till och sa:
– Vad hemskt, ta på dig skjortan igen!
Hon undrade hur jag fått alla dessa blåmärken.
Hon trodde inte på mig när jag sa att det var plitarna på Bergakåken
som slagit mig så illa, men hon vågade inte släppa ut mig på avdelningen
innan alla blåmärken var läkta, så jag fick sitta i drygt tre veckor på deras
isoleringsavdelning.
Jag träffade Kenneth på Malmöfängelset, han kom ner till häktesavdelningen
och hade med sig ett litet skåp som man förvarar sina personliga
saker i. Det följde med en nyckel till varje skåp. Han satte det på bordet
och gav mig en bandyklubba i miniatyr och en liten tillplattad och böjd
124

svetstråd och sa till mig att öppna låset med dom två sakerna. Jag tittade
på honom som om han var sinnessjuk. Han sa att det låg godis i skåpet
som jag skulle få om jag kunde öppna låset. Han tog upp nyckeln, visade
mig hur man öppnade, låste och tog ur nyckeln igen.
Han förklarade hur jag skulle göra och så gick han och tog nyckeln med
sig. Jag hade ju gott om tid på mig, så jag tränade säkert åtta timmar om
dagen, och lärde mig hur ett Assalås fungerade, både fem- och sjutillhållare.
Jag blev rätt duktig på det.
Det kriminella liv jag levde då känns avlägset idag, som en annan tid.
Domen för de stulna RP-tavlorna kom 8 februari 1968. Jag fick ett år
och sex månader. Jag blev transporterad till Karlskronafängelset och stod
och vävde Haga-mattor i deras verkstad, och blev så duktig på detta och
tjänade så mycket, så att det kom en tidsstudieman bara för att kolla mig.
Han hade aldrig sett någon som jobbade som jag gjorde och sa till chefen
för verkstaden att Olsson fick tjäna vad han ville, han var värd detta.
Jag blev stolt som en pinne när han berättade detta för mig.
Det blev sommar och jag längtade ut, men det var inte så lätt att komma
därifrån. Enda chansen var via promenadgården, men där var det alltid
två plitar med och sen var det muren med ett Gunnebostängsel ovanpå
och dessutom taggtråd, och den var inte att leka med. Men jag sa till mig
själv att lite smärta måste man ju uthärda.
Jag bestämde med en rätt stor och kraftig kille att han skulle få femhundra
kronor om han slängde upp mig de meter som fattades för att jag
skulle kunna få tag i staketet och sega mig upp och över taggtråden. Samtidigt
skulle ett par andra killar låtsas som om dom skulle hoppa över muren
i den andra hörnan av gården.
Allt klaffade, jag fick signalen att plitarna sprang fram mot de två som
stod och skulle upp på muren. Jag tog ett steg upp på killens knäppta händer,
tog tag om hans nacke och så upp på hans huvud. Ett hopp, sen fick
jag tag i staketet och började häva mig upp. Jag kommer så väl ihåg hur
taggtråden skar in i mina handflator, men det gjorde inte ont då, antar att
det berodde på spänningen, men senare började det att värka och spränga
i dom.
Jag kom upp på taket till de rastgårdar som fanns vid sidan om prome-
125

Jag hade hotat fyra polismän med en Berettapistol på Eros Center i Hamburg. Jag
släpptes efter förhör och sedan tog Kenneth denna bild. Foto: Privat
nadgården och fick klättra upp på ett annat högt staket innan jag var nere
på marken. Jag skulle precis springa över gatan, då en polisbil kom och jag
stannade och sprang på stället och vinkade fram dom.
Alarmet hade ännu inte gått inne på fängelset, så jag antog att det inte
var mig de var ute efter. När jag såg polisbilen rulla runt hörnet satte jag av
i en sådan fart, så jag tror att det inte fanns någon född som skulle ha kunnat
hinna upp mig. Jag sprang in på en gård och in i ett gammalt skjul där
de förvarade kol. Där hittade jag en gammal säck som jag drog över mig.
Jag gömde mig längst in i ett hörn i mörkret och satt där och bokstavligen
slickade mina sår. Det blödde från mina handflator och jag slickade dom
rena ifrån skit och blod och konstigt nog så fick jag ingen inflammation
i dom. Jag satt där tills klockan var tio på kvällen och slank sedan ut och
126

över till en liten ö och ringde till min bror Åke som kom med en kompis
och hämtade mig.
Jag blev uppringd av gamle Nisses advokat 1969. Han undrade om jag ville
komma och vittna om hans oskuld vad gällde de stulna Ragnar Persson-tavlorna.
Åklagaren påstod att Nisse köpt tavlor av mig. Klart att jag
ställde upp.
Jag blev transporterad upp till Jönköping i en fångtransportbil, hårt
bojad och bevakad. Nisses före detta fru hade sagt att hon sett att han köpte
stulna Ragnar Persson-tavlor av mig. Jag fick vänta utanför rättssalen
tillsammans med exfrun som började skaka när hon fick se mig. Jag drog
i mina handbojor så att pliten som jag var bojad med fick följa med mig
fram till henne, och jag sa att om hon vittnade mot Nisse, så lovade jag att
komma efter henne och göra hemska saker med henne.
Hon höll på att svimma och sa att hon skulle ändra på allt vad hon sagt.
Dom slet mig iväg från henne, men det gjorde inget, jag hade fått fram
mitt meddelande.
När det var min tur att gå in i rättssalen, som var full av folk från den
undre världen i Jönköping, såg jag Nisse för första gången på länge. Men
han var så skitfull att han knappt kunde sitta upprätt i sin stol vid sidan
om advokaten.
Han tittade mot mig, reste sig och tog upp sin plånbok och sa att han
också hade suttit på kåken för länge sedan och visste att vi inte tjänade så
bra – så här har du tvåhundra spänn.
Åklagaren hade rest sig halvvägs upp och skulle förmodligen börja gasta
om att det var en muta och jag log lite när jag hörde alla skratten och
applåderna från åhörarna som ville visa sin uppskattning för vad Nisse
gjorde. Ordföranden slog klubban i bordet ett par gånger för att få tyst på
folk och sa att han avbröt rättegången i ett par timmar så att Nisse kunde
få nyktra till.
Jag fick vänta på det gamla ungdomsfängelset i Jönköping i styvt två
timmar och så var det dags igen.
När jag åter steg in i rättssalen såg jag att Nisse var ännu fullare än tidigare.
Han och alla andra i rättssalen visste att han skulle åka in i fängel-
127

set på hans före detta frus vittnesmål, men jag tänkte i alla fall försöka att
ändra på det. Jag fick svära eden och så frågade ordföranden mig om jag
var medveten om vad detta innebar. Jag svarade ja.
Åklagaren började direkt med att fråga mig om jag sålt några tavlor till
Nisse, och det hade jag faktiskt inte gjort, det var Kalle som sålde dom.
Så jag svarade:
– Nej.
Han nästan skrek rätt ut:
– Vet Olsson om att det är mened han begår nu?
Jag reste mig upp och pekade på honom och skrek tillbaka:
– Nu ska du hålla din stora käft och lyssna på mig.
Ordföranden, alltså den domare som skulle döma i målet, bankade med
sin klubba i bordet, men det sket jag i och fortsatte:
– Nu har alla i denna rättssal hört hur detta kräk till åklagare anklagat
mig för mened och nu vill jag att ni alla ska höra vad jag har att säga och
ta allt som sanning, om inte, så är det upp till er att bevisa det.
Jag tystnade och tittade på domaren, som jag tyckte hade ett litet leende
i sin mungipa. Han uppmanade mig att vårda mitt språk och så tittade
han på åklagaren med rynkade ögonbryn och jag antar att alla förstod
vad han menade med det. Åklagaren hade ju varit för snabb och försagt
sig på ett grovt sätt. Jag tittade stint på åklagaren och sa att av de tavlor
som jag stal från Ragnar Persson, och jag betonade stal, har jag inte sålt en
enda till Nisse.
Åklagaren stelnade till och började läsa i sina papper. Sedan reste han
sig upp med en bunt i handen och skrek:
– Hörde ni att Olsson sa att han stulit dessa tavlor?
Jag fortsatte:
– Vad har det för betydelse? Jag har blivit fälld för grovt häleri och straffsatsen
är densamma, så jag kan inte få längre straff.
Åklagaren slängde sina papper i bordet och alla i rättssalen fick sig ett
skratt igen.
Åklagaren reste sig upp och frågade mig vad jag hade sagt till Nisses
före detta fru, för nu hade hon ändrat sig och tagit tillbaka det hon tidigare
sagt. Jag förklarade att jag sagt till henne att hon skulle berätta sanning-
128

en och inte ljuga för att få sin före detta man i fängelset. Åklagaren skakade
på huvudet och satte sig ner, han kunde inte komma med mera.
När jag gick ut på stora trappan kom en hundförare fram och hetsade
sin hund på mig. Han hade fått veta att jag vittnade för Nisse och det var
inte populärt.
Det gick tio dagar, så fick jag telefon från Nisses advokat som sa att Nisse
ville prata med mig. Jag hörde att Nisse var rörd till tårar när han sa att
han just fått sin friande dom, tack vare mig. Han skulle nog ha dött om
han hamnat på kåken än en gång. Sedan fick jag ett rekommenderat brev
med femtusen kronor och en guldklocka som tack från Nisse.
År 1970 satt jag på Växjökåken bland annat för ett kassaskåp som jag bränt
upp på den lilla posten i Glommen utanför Halmstad. Det hade väl gått
nästan två år, jag hade blivit dömd till internering, då en plit kom in i min
cell och sa att det var dags för min rättegång i Helsingborg.
Jag tittade på honom och undrade vad han menade. Han sa att det var
ju en misshandelshistoria på Bergakåken. För min advokat förklarade jag
att jag alltid varit mer än skyldig till allt vad jag blivit dömd för, men bara
inte det här.
Det var jag som blev misshandlad av honom och nu hade de vänt på
det hela och påstod att jag skulle ha slagit denna stora buffel. Han hette
Lennart Olsson, efternamnet förtjänade han inte att bära. Jag gissade att
det var plitarna på Bergakåken som ville betala tillbaka för att jag vägrade
böja min nacke för dom.
På rättegången var en plit uppe och svor falskt och intygade att jag hade
misshandlat detta monster. Det kostade mig tio månader och det var sura
månader att sitta. Jag var på jakt efter honom med ett avkapat hagelgevär
en gång när jag var i Helsingborg och hade jag sett honom då, så hade han
suttit i rullstol idag.
Denna plit som var uppe och vittnade träffade jag tillsammans med en
journalist många år senare och då passade jag på att fråga honom varför
de ville sätta dit mig. Han svarade lite svävande att det var nog inte riktigt
rätt att jag skulle bli dömd där, och jag såg att journalisten började bli intresserad:
129

130
– Vad menar du, säger du att han var oskyldig?
– Ja, sa det svinet.
Han begick alltså mened.
Större delen av den tid jag var ute i frihet under mitt kriminella liv så var
jag på rymmen. Detta med rymningar var en del av tillvaron, ett inslag i
jobbet.
Ett exempel är från 1970, när jag skulle upp och vittna till min kompis
Kalles fördel i Jönköping. Det var på den tiden vanligt att vi intagna fraktades
per tåg. Jag satt på Kalmarkåken vid detta tillfälle.
Jag tog reda på tider och vilket tåg och rälsbuss vi skulle åka med. Vi fick
ju inte ha några pengar inne på kåken då, men jag ordnade ändå så att jag
hade en femtiolapp den dagen och tejpade fast den under min pung. Jag
fick två unga och tuffa plitar med mig.
Vi skulle byta till rälsbuss innan vi kom fram till Jönköping och när vi
hade gjort det, så visste jag att vi måste stå stilla på en liten station och invänta
rälsbussen från andra hållet, eftersom det var enkelspår.
Fem minuter innan vi anlände till stationen sa jag till plitarna att jag
måste på muggen, annars så sket jag på mig. De garvade och frågade om
jag var nervös och det var jag ju. När jag gick in på toan, började rälsbussen
att sakta farten för att stanna och jag förstod att minst en av plitarna
stod utanför dörren och vaktade.
En rälsbuss startar ju rätt fort, så när jag kände att den skulle börja rulla
hävde jag mig ut genom fönstret och hoppade ner bakom en snopen stationsföreståndare
som börjar peka och stamma. Jag avbröt honom och sa
att det var skilsmässa på gång, men nu måste jag till Jönköping innan rälsbussen.
Så han hastade in och ringde efter en taxi och den kom med en
gång.
När vi var på väg in i Jönköping mötte vi en polisbil med tjutande sirener
och jag log för mig själv. När jag kom fram gick jag till en person jag
kände och bad honom ringa upp Nisse som kom med en gång i sin fina
Cadillac Cabriolet.
Han hade köpt en gammal lanthandel utanför stan och var gift med en
tjej som nog var minst tjugofem år yngre.

Nisse handlade med tavlor, ja allt som han kunde göra sig en krona på,
och han var duktig. Men en av hans söner var avundsjuk på sin egen gamle
far och ringde ofta och trakasserade honom. Jag hörde många av deras
samtal och en gång såg jag att Nisse nästan grät när han sa till sin son:
– Varför lämnar du inte mig ifred, jag stör ju inte dig?
Jag tog telefonen ifrån honom och sa till sonen:
– Sätt dig i en taxi och kom hit så ska du få dig en jävla omgång!
Gamle Nisse är nog död nu. När han skulle fylla nittio ringde jag till honom,
och han sa att hans pension inte räckte till mycket, så jag skickade
upp tretusen kronor. Jag ringde honom en gång till och då hade han fått
pengarna och han grät i telefonen när han tackade mig.
Jag har naturligtvis upplevt en hel del under mina tjugo år inne på alla
fängelser. Jag har sett hur många har fått pisk av sina medfångar för att de
uppträtt på fel sätt. En kompis till mig, som kallades Kicke, han var från
Helsingborg han också, kom en gång in till mig och undrade om jag kunde
låna honom en tusenlapp. Han skulle göra någon affär. Pengarna tillbaka
inom ett par, tre dagar med en femhundring upp, lovade han.
Han fick sin tusenlapp och efter två dagar kom han och betalade tillbaka.
Det dröjde bara en halvtimme så slets min celldörr upp utan att någon
knackade först som brukligt var och en rätt stor norrlänning stormade in
och undrade var hans femtonhundra kronor var någonstans.
Det hade jag inte en aning om. Han blev då rätt hotfull och skulle gå
mot mig när en annan Janne, han var från Karlskrona, kom in genom dörren
och tog tag i honom bakifrån och bad honom försvinna från min cell
och inte störa mig mer. Denna Janne var rätt stor och jag hade suttit och
pratat mycket med honom och sagt till honom att jag tänkte göra den här
voltan och sedan mucka för att inte komma tillbaka någon mer gång.
Janne lovade att se till så att den där idioten inte störde mig igen. Han
berättade också att denna kille plus Kicke hade affärer ihop, de köpte och
sålde knark på kåken. Kicke hade finansierat det hela men sedan ville norrlänningen
inte betala Kicke så han kunde betala igen mina pengar. Kicke
gick därför helt fräckt in till norrlänningen när han sov och tog femtonhundra
kronor i hans plånbok.
131

Inne på kåken har jag fått höra otaliga gånger hur synd det är om dom
som sitter där och att det är knarkets, tabletternas, spritens, dåliga kompisars,
deras föräldrars fel. Plus många andra ursäkter och undanflykter.
Jag satt inne i en cell och spelade kille, ett speciellt spel som spelas
mycket på alla kåkar, då en sådan diskussion kom igång. Till slut så satt
alla och hasplade ur sig sina ursäkter för att just dom hade torskat dit, tills
jag undrade om det bara var jag som tyckte att det var mitt eget fel att jag
torskat.
– Vad fan, här sitter ni vuxna karlar och skyller på allt och alla, fast det
beror på er själva att ni sitter.
Efter detta var det ingen på den kåken som snackade om sådant så länge
jag var i närheten.
Jag satt många gånger i början av min karriär och kalkylerade med vad
varje brott som jag skulle begå kunde innebära om jag torskade. Men ju
mer erfaren jag blev, desto mindre resonerade jag så. Jag skulle tro att det
inte finns någon som kallar sig för yrkesförbrytare som kalkylerar med
straff. Alla är inställda på att klara sig, inga tror att de ska torska.
132

Tisdagen den 28 augusti 1973
JAG VAR vaken till och från under tisdagsmorgonen. Det var tyst och mörkt
som i en grav, ljuset hade polisen släckt för länge sen och det var vatten
överallt efter borrningarna, det räckte upp över skorna på mig. Kläderna
var dyngsura. Jag sa till alla i mörkret att nu kommer det att hända något,
men jag visste inte vad eller exakt när.
Efter fyra dagar i valvet var det en otäck och instängd lukt. Vi pissade
och sket i papperskorgarna, tog sen bort plastpåsarna med sörjan till ett
hörn. Det luktade också svett, vi hade inte duschat på länge, gisslan rökte
hela tiden vilket inte gjorde luften bättre precis. Men på något sätt hade vi
vant oss vid den vidriga lukten.
Polisen började under natten borra sitt tredje hål genom taket till valvet.
Det var ett helvetiskt oväsen som jag antog också var en del av polisens
utnötningstaktik mot mig. Jag var ganska så förbannad och less på
allt detta borrande. Jag visste ju också vad de skulle använda hålen till senare.
Eftersom det var mörkt i valvet men ljust på våningen ovanför såg
jag rätt bra vad polisen hade för sig genom hålen.
Runt åtta på morgonen var de klara med arbetet, lyfte bort borrmaskinen
och skulle säkra hålet. Polismannen Assar Karlström baxade fram
en sandsäck och skulle lägga den över hålet. Jag sköt ett skott och träffade
sandsäcken. Karlström skadades inte men fick nog en tankeställare.
Efter tio minuter kom några andra, de placerade en skiva av skottsäkert
glas och några sandsäckar över hålet. Jag sköt då ett skott upp igen, hörde
ett skrik och förstod att jag träffat någon.
Alla jublade spontant.
– Där fick dom!
Bara några minuter efter skottlossningen hörde vi på radion om den
skadade polismannen Olle Abramsson och att han förts till sjukhuset. Jag
133

Bilden är tagen direkt efter att
vi förts ut ur kundvalvet. Tur att
foton är luktfria. Foto: Polisen
134

kände mig då illa berörd. Det var aldrig meningen att skada någon. Skottet
var till för att skrämmas och att i det längsta fördröja attacken med gas.
Jag kunde inte fatta hur han kunde bli träffad, inte förrän efteråt när poliserna
talade om för mig att de inte haft glaset riktigt över hålet. Det fanns
en centimeterstor springa. Just där gick kulan upp och träffade Abramsson,
som fick skottet genom pekfingret, tummen och hakan innan kulan
fastnade i kinden. Jag har sett bilderna på hans skottskador och de var inte
roliga att titta på.
Sven hade de senaste dagarna börjat föra egna anteckningar om vad som
hänt i valvet, han skrev nu ner en del lustiga saker. Bland annat om när
radion sa att vi fått plankstek, som egentligen var korv med pommes frites
som dessutom inte gick att äta. Det kändes märkligt att sitta där inne
och vänta på en gasattack och samtidigt prata om allt konstigt som hänt
oss under dagarna.
Clark och jag fixade lite med dokumentskåpen vid dörren, vår barrikad.
Det hände inte så mycket mer de här timmarna. Det fanns nu en liten
sladdlampa vid ett av borrhålen som gav oss lite ljus. Vi satt och småpratade.
Vi visste ju att polisen hade sina avlyssningsapparater lite överallt i
ventilationstrummor och hål. Det blev ett slags absurd konversation med
någon som fanns där men som vi inte såg.
Flickorna brukade ropa högt emellanåt:
– Ge oss ett paket Prince!
– Ett paket cigaretter, snälla rara, det kan ni väl göra för oss i alla fall!
Det var helt enkelt lugnet före stormen inne i valvet.
– Är det femte dygnet vi är inne på, undrade Clark.
– Sjätte, väl, svarade jag.
– Nä, femte sa en av tjejerna.
– Sjätte! Vi är inne på sjätte dygnet, sa jag.
Framåt kvällen, kanske vid 18–19, förstod jag att polisens attack med
gas var på väg. De hade redan tidigare under dagen börjat använda tryckluftsborrar
mot taket. Det fanns ingen praktisk mening med det förstod
jag. Mer än att skapa oväsen och stressa oss i valvet.
Jag lyssnade nu på radion och hörde att de kört fram fyra till sex ambu-
135

lanser på torget. Nu var det snart dags. Jag frågade Clark:
– Är det gas på gång?
– Jag tror det är gas på gång, svarade han.
Efter inslaget om ambulanserna slutade radion att sända direkt från
Norrmalmstorg. Polisen hade gjort en överenskommelse med Sveriges
Radio om det. Jag skulle inte få någon information den vägen om vad polisen
sysslade med.
Klockan 21:05 började plötsligt gasen att strömma in i valvet, denna
förbannade, hemska och vidriga gas. Det var svårt att andas, alla kastade
sig ner på golvet i det vatten som hade forsat in från borrhålen. Vi försökte
att andas så långt ner på golvet som möjligt. Det väste överallt i de tre hål
som de borrat, jag kände enbart skräck. Det var panik bland oss alla.
Clark skrek först:
– Vi ger oss! Vi ger oss!
När jag såg tjejerna ligga där i vattnet och skrika och nästan kräkas, ja,
då var jag inte så tuff längre. Clark låg vid sidan om och skrek han också.
Jag skrek att jag gav upp och alla skrek samma sak:
– Vi ger oss! Vi ger upp!
Clark låg i vattnet och rullade. Jag såg hur flickorna våndades och var
livrädda, de skrek som besatta och jag sa till mig själv att nu ger jag upp,
och skrek detta till dom:
– Jag ger mej!
Gasen fortsatte strömma in i valvet under cirka tre minuter innan den
stängdes av.
Flickorna hostade och skrek:
– Snälla, hjälp oss ut! Öppna dörren!
Jag fick nu order om att hänga k-pisten i ett rep som kom ner genom
borrhålet. Jag gjorde det utan minsta protest. Jag ville inte ha ett vapen i
handen när ett antal skärrade poliser var på väg in.
Jag och Clark började nu flytta på de stora dokumentskåpen som blockerade
valvdörren. Den gick inåt. Även om de öppnade ytterdörren så kunde
de inte komma in till oss utan att vi öppnade för dom. Jag förstod att
det handlade om sekunder, vi måste själva få upp dörren för att komma ut
och bort från den djävulska gasen.
136

Nu blev det en liten springa i ytterdörren och poliserna skrek som besatta,
jag vet inte hur många de var. De använde en domkraft för att pressa
upp den inre dörren.
Clark sa:
– Lyssna tjejer! Det låter som vilddjur där ute.
De första som kom in i valvet var två poliser med bar överkropp, kniv i
byxlinningen och med var sitt avsågat hagelgevär. Dessa vapen som polisen
nu använde mot mig hade komiskt nog beslagtagits från min kompis
Lars-Inge Svartenbrandt när han misslyckades i ett rån tidigare.
De två poliserna, Jonny Jonsson och Håkan Larsson, hade provskjutit
vapnen för att kolla träffbilden. En k-pist skulle ha gett rickoschetter vilket
kunde skadat både gisslan och polisen själv. En hagelsvärm på nära håll
skulle enbart träffa mig.
Clark och jag hade pratat mycket om den här stunden, gasen och stormningen,
vad som skulle hända. Helt klart var ju att polisen var förbannad
på mig. Jag hade skjutit och skadat två av deras kollegor. Genom radion
hade vi ju också hört hur uppiskad stämningen var både bland vanligt folk
och poliser ute på torget.
Jag hade för länge sedan förstått att polisen ville döda mig. Polisen Jonny
Jonsson bekräftade också detta senare, det fanns en förtäckt order till
dom som var med vid inbrytningen att jag inte skulle få komma ut levande
ur valvet. Jag var beredd på att bli avrättad när polisen stormade in.
Det var därför de ville ha ut gisslan först, så att Clark och jag skulle vara
sist ut och därmed bli ensamma med polisen där inne. Ingen skulle veta
vad som egentligen hände när vi sköts. Det här förstod ju också gisslan.
Läget var solklart: om inte vi kom ut före gisslan skulle vi skjutas.
Poliserna skrek i dörrspringan:
– Gisslan ut först! Gisslan ut först! Janne och Clark sist ut!
Men alla i gisslan vägrade att gå ut först. Poliserna ropade nu:
– Janne!
– Ja, Janne är på väg ut nu, ingen fara, Janne kommer, svarade en av
flickorna.
Jag sa:
– Va fan var det du hette nu?
137

– Håkan.
– Håkan, har du bojorna framme, jag kommer.
– Men sprängdegen då?
– Hur vill du ha den?
– Inte tänd, sa Håkan.
Nu tog jag alla i hand, tjejerna kramade om mig, jag fick en kram av
Birgitta och en puss av Kristin. Precis innan jag skulle gå ut sa Birgitta:
– Janne, du kan väl skriva?
Jag kan lugnt påstå att utan gisslans hjälp, så hade jag varit död.
Jag fick besked om att lämna ifrån mig resten av dynamiten, knivar och
andra vapen och lugnt komma fram till dörren som de skulle öppna nu.
Håkan kopplade min högra arm med handbojor, Jonny den vänstra. Jonny
körde upp hagelgeväret under hakan på mig och sa:
– Egentligen skulle jag trycka av, din jävel.
Kristin skrek:
– Ni får inte göra honom något illa, han har varit så snäll emot oss!
Jag sa till Jonny:
– Vågar du inte trycka av?
Polisen bara grymtade under gasmasken, han laddade istället ett slag
mot magen på mig, men jag sa:
– Stopp! Lägg av!
Jag fick stå inne i bankhallen och vänta en stund. Jag kände en hand
som tog tag i mitt skinn på ryggen vid midjan och knep så hårt som den
kunde. Det gjorde en annan polis också, på min högra överarm. Jag hade
deras blåmärken i tre veckor när jag satt på häktet. Men det är ju spelets
regler, jag hade förlorat och nu skulle de ha sin lilla hämnd.
Inne i bankhallen fick Clark ett riktigt hårt slag i magen av en polis, så
att han böjde sig framåt. Jag vet inte om han misshandlades mer, det gick
rykten om en rejäl spark mot skrevet också.
När jag fick på mig handbojorna klockan 21:40 tisdagen den 28 augusti
1973 var Norrmalmstorgsdramat över. Efter sex dagar slutade det hela
med att alla kom ut levande, det blev aldrig någon massaker, ingen blev
skadad av gasen. Men hela upplösningen av dramat var bara ren tur. En
polis har beskrivit utgången av gisslantagningen som att ”få tretton rätt på
138

tipset utan att ens ha lämnat in kupongen”. Det stämmer precis.
Om jag nu inte gett upp efter att gasen släppts in, hur hade det då gått?
Det blir givetvis bara spekulationer. Men jag kan nog lugnt påstå att det
kunnat bli en blodig uppgörelse om polisen hade försökt att tränga in i
valvet och jag varit en annan personlighet. Jag blev aldrig så desperat och
panikslagen. Men jag hade både k-pist och sprängdeg och polisen visste
inte hur jag skulle reagera.
Jag ville ju inte för allt i världen skada någon i min gisslan, och jag tror
nog att gisslan förstod detta också. Hade jag varit lite mer tuff och rå, så
hade förmodligen någon i gisslan varit skadad och kanske död.
Jag vet inte om man ska använda ordet ”tur” för att beskriva upplösningen.
Men i det spel som jag bedrev mot polisen så hade de turen på
sin sida. Gisslan var en bricka i spelet och polisen visste inte vilka drag jag
tänkte göra när de släppte på gasen.
Polisen hade också tur med sin gasattack. De hade ingen aning om vilken
koncentration det skulle bli inne i valvet, de visste inte hur lång tid det
skulle ta att få upp dörrarna för att få ut oss. Nu gick det trettiotvå minuter
efter att gasen slutat spruta in tills jag hade handbojorna på mig och
var på väg. Oerhört mycket längre tid än vad Lindroth pratade om på radion
tidigare.
Polisen visste heller inte hur våra kroppar skulle reagera på gasen. Nu
kom inte all gas ner i hålet utan strömmade även upp och tillbaka vilket
sänkte koncentrationen och vi blev mindre påverkade. Jag vet att polisen
därför funderade på att släppa ner ännu mer gas, vilket dock inte genomfördes.
Tack och lov.
139

Buropen haglade när odjuret visades upp för den samlade publiken, av vilka en stor
del var journalister. Foto: Aftonbladet.
140

Odjuret förs ut
JAG VISSTE inget om vad som väntade mig när jag fördes från banken ut
på torget. Det första jag såg var en hord människor som stod och trängdes
innanför ett rep som någon spänt upp. Jag var bojad med en polis i varje
arm, ytterligare tre poliser gick bakom. Alla hade gasmask. Mina kläder
var dyngsura och jag var oerhört trött.
Kameror rasslade, skarpa fotoblixtar gjorde mig nästan blind, polishundarna
skällde vid sidan om mig. Jag hörde skriken och ropen från folket
innanför repet.
Jag fick gå cirka femtio meter åt ena hållet på torget, sen tillbaka igen
mot ambulanserna. Det stack något fruktansvärt på min kropp efter gasen.
Jag höll masken, men det var nästan outhärdligt. Polisen var väl medveten
om att gasen hade den effekten. Det var därför de hade bar överkropp
när de kom in i valvet. Nu fick jag själv smaka rejält på giftet.
Att jag just då var Sveriges mest hatade människa var inte svårt att begripa.
Ute på torget applåderade folk åt polisens insats och skrek i kör när jag
gick förbi:
– Bu! Bu! Bu!
– Visa upp den fan!
– Skjut den jäveln!
Jag sa till mig själv inne i valvet, innan dörren öppnades, att vad som
än händer, vad snutarna än gör med mig, så ska de inte få se några känslor
i mitt ansikte. Så väl ute på torget, när alla människor började yla likt
hungriga vargar som vädrade färskt villebråd, då log jag inombords. Allt
detta hade jag, bara jag, ställt till med. Jag blir fortfarande mållös när jag
tänker på det.
Jag trodde från början att det var vanligt folk som stod där ute i kvälls-
141

mörkret och skrek när jag fördes ut och glåporden haglade. Och jag
förstod dom. En gangster som tagit gisslan, skjutit poliser och sprängt omkring
sig kan man håna hur man vill. Polischefen hade kallat mig monster,
statsministern hade sagt att jag var en vettvilling, polismästaren i Stockholm
menade att jag var ett odjur.
Men när jag fick veta att det var pressfolk och inga vanliga Svenssons
som stod på torget och skrek, då sa jag till mig själv att det skulle kosta
dom när de kom i framtiden och ville ha en intervju. Och det har det
gjort också. Tysk TV har fått betala mellan tjugo och femtiotusen kronor
vid tre tillfällen. Expressen gjorde tolv sidor för tusen kronor sidan.
Men jag levde ju och det var huvudsaken, i alla fall för mig.
Jag var mitt i strålkastarljuset den där kvällen på Norrmalmsorg. Var
det där jag ville hamna? Nej. Det var aldrig syftet med min gisslantagning.
Det kändes, minst sagt, overkligt att stå där på torget den här kvällen. Att
se alla dessa poliser, brandkåren, ambulanser, räddningspersonal, läkare
och sjuksköterskor, journalister och en del vanligt folk.
Jag hade en tanke i bakhuvudet om att jag nog skulle få mig en riktig
omgång stryk av någon snut när de transporterade mig till sjukhuset eller
efteråt uppe på häktet. Det var bara för mig att bita ihop och vänta.
De fem poliser som förde mig till sjukhuset i ambulansen för att jag
skulle bli avvaskad, skötte sig i stort sett bra och använde inget våld. Men
visst såg jag att de var förbannade. Inte så konstigt, jag hade ju skjutit och
skadat två av deras kompisar ganska svårt.
Jag frågade med en gång hur det hade gått för de två, och efter ett litet
tag svarade en av poliserna att de hade opererats och skulle klara sig.
Skönt att höra. Jag bad dom då skicka en hälsning ifrån mig, och en av
dom nickade åt detta, men svarade inte.
I ambulansen pratade vi en del om vilket straff jag skulle få efter gisslantagningen.
En polis tappade då masken och sa:
– En sån som du skulle aldrig få komma ut igen.
I övrigt var det inga hårda ord eller annat från dessa fem.
Uppe på sjukhuset blev jag avklädd och tvättad. Det kändes som en befrielse
att bli av med de otäcka stickningarna efter gasen. Skjortan fick de
142

klippa upp eftersom jag hade handbojor. En av sköterskorna eller doktorerna
hade tydligen fått betalt av en journalist, för plötsligt öppnades det
stora fönstret och det var någon som hann ta massor av bilder innan det
stängdes igen.
Det blev ett kort sjukhusbesök. Nu väntade Kronobergshäktet.
Det kändes som en oerhört lång väg tillbaka. Jag tänkte redan på Kumla.
143

144
Stockholmssyndromet
DET KÄNNS mycket märkligt att vara internationellt känd som mannen
bakom begreppet Stockholmssyndromet. Det var i och för sig psykiatrikern
Nils Bejerot som kom på själva namnet – men hade jag inte tagit gisslan
så hade situationen som sådan aldrig uppstått.
Nils Bejerot var också polisläkare och kunde på nära håll följa hela utvecklingen
och dra sina egna slutsatser. Han var polisens rådgivare under
hela dramat och befann sig på plats i banken tillsammans med den operativa
ledningen.
Nils Bejerot, som avled 1988, var en saklig man som jag hade att göra
med under hela dramat i valvet och tiden i häktet. Vi kom mycket bra
överens. Han skickade också telegram och önskade lycka till när jag senare
gifte mig med Gunilla på Hall.
Det har skrivits massor om Stockholmssyndromet. Det bästa är kanske att
låta Nils Bejerot själv förklara begreppet. Så här skrev han i tidningen FIB/
Kulturfront 1981:
Kriminella eftersträvar praktiskt taget aldrig en barrikadsituation utan en
sådan uppkommer därför att de inte lyckats ta sig från brottsplatsen. De
två huvudtyper av barrikadsituationer som förekommer är de klassiska:
fängelseupproret och en bankkupp eller liknande aktion som hakat upp sig.
tare
eller annan fängelsepersonal, d.v.s. ofta hatade antagonister. I detta
tillfälliga och lokala överläge brukar de kriminella bli mycket oförsonliga
för att inte säga grymma, och misshandel, tortyr, stympningar, dråp och
överlagda mord ligger nära till, särskilt om omständigheterna är sådana
att det i efterhand kommer att visa sig ogörligt att bevisa vilka som utfört

illgärningarna. Denna variant är sannolikt den för offret farligaste och
plågsammaste av alla typer av människorov.
ret
minst riskabla typen av situation. Så vitt jag vet har gisslan av typen
tredje man aldrig skadats allvarligt i barrikadsituationer, men åtskilliga
har mist livet genom att de befunnit sig mitt i stridszonen mellan de kriminella
och polisen.
I barrikadsituationer kan de kriminella utveckla en betydande omtanke
om sin neutrala gisslan, därför att den utgör deras enda egendom av
bytesvärde gentemot polis och samhälle. Därtill kommer att förövare och
offer för en obestämd tid är tvingade att leva tillsammans på ett minimalt
utrymme och under ytterst primitiva förhållanden. Situationen i det belägrade
utrymmet skulle bli odräglig för de kriminella om de skulle ha plågade,
skadade, gråtande eller döda omkring sig.
Gärningsmännen sätter sig givetvis på ett tidigt stadium i respekt hos
sin gisslan genom uttalat hot om våld eller död om inte gisslan omgående
följer varje instruktion, men de kan i nästa minut trösta sin gisslan, hjälpa
dem tillrätta med sovplatser och ordna för personlig hygien och naturbehov.
Mat och dryck brukar kommenderas fram från polisen som har att
leverera förnödenheterna genom neutrala parlamentärer (förhandlare),
gärna läkare. Gisslan brukar sedan kommenderas att proväta maten för
att man skall utröna att den inte är preparerad med sömnmedel. Om gisslan
håller sig vaken kan gärningsmännen äta av samma mat någon timme
senare.
Dessa omständigheter samt gisslans upplevelse av att gärningsmännen
egentligen inte vill dem något ont utan att de av en tillfällighet har blivit
gisslan, leder fruktan i riktning mot polisen och makten utanför barrikaden.
Gisslan brukar börja uppleva att det är polisen och samhället som är
deras egentliga fiender och de som bär skulden till den uppkomna situationen
genom att de inte vill ge gärningsmännen och gisslan fri lejd från platsen.
En paradoxal intressegemenskap växer fram mellan gärningsmännen
och deras offer. Den kan utveckla sig från förståelse till sympati och även
medföra att offren utvecklar en stark emotionell bundenhet till sina herrar,
det så kallade stockholmssyndromet.
145

146
Den emotionella bindningen kan ske med våldsam kraft därför att offret
känner sig totalt maktlöst och förvandlat till en pjäs eller ägodel i gärningsmännens
händer. Genom kombinationer av akut dödsfruktan och
djup självbevarelsedrift identifierar sig offret i denna situation lätt med
gärningsmännen och deras sak. Här kan även sexuella mönster spela in
och förstärka bindningen ända till förälskelse. Om det är fråga om en
ung och handlingskraftig gärningsman och offret är en ung och romantisk
kvinna utvecklar sig lätt ett öppet kärleksförhållande mellan parterna.
Denna intensiva emotionella prägling blir lätt så stark att den består åratal
efter dramats upplösning; i princip kan den bli bestående för livet.
Efter gisslandramat i Stockholm 1973 ville två av kvinnorna ur gisslan
över huvud taget inte tala med mig, därför att de upplevde att det var
mitt fel att de inte fått följa med gärningsmännen på deras flykt ur landet
(vilket skulle ha inneburit enorma risker i samband med polisjakt längs
vägarna) utan blivit tvingade att stanna en hel vecka i bankvalvet under
svår psykisk press. Först när jag framförde en hälsning från en av gärningsmännen
tittade den ena av kvinnorna upp och frågade med ett leende:
”Oh, hur mår han nu?” Sedan jag meddelat att gärningsmannen
mådde utmärkt gick det inte att driva samtalet vidare; hon teg demonstrativt
och kategoriskt.
Nils Bejerot hade rätt i det mesta i sin bedömning av skeendet i valvet.
Men inte vad gäller snarorna i första läget – vi låtsades, det var ett spel för
galleriet för att sätta press på polisen att inte släppa in gas. Jag var överens
med gisslan om den saken. Snarorna hängde bakom huvudet på dom. Det
var bara en markering.
Nils Bejerot tolkade dock detta som att gisslan levde under direkt dödshot.
På hans inrådan avbröts gasattacken och vi fick alla vila i tolv timmar.
I ett senare skede insåg även Bejerot att snarorna inte var något hot mot
gisslan utan ett listigt drag från min sida.
Men inget ont som inte har något gott med sig. När Nils Bejerot intervjuades
i Svenska Dagbladet 1983, tio år efter dramats upplösning, sa han
så här:

Det skrevs faktiskt historia vid Norrmalmstorg 1973:
Sedan kuppen avvärjts och händelserna analyserats av båda sidorna har
denna typ av kriminella attacker praktiskt taget upphört i hela världen:
Myndigheterna har lärt sig hur man hanterar den här typen av attacker
och bovarna vet att spelet är förlorat om de försätter sig i en barrikad-
situation.
Det första rånarens kamrat (Clark Olofsson) sa när jag mötte honom
utanför valvet var också: ”Nu kan du vara säker på att något liknande inte
kommer att hända i det här landet de närmaste tio åren.” Lärdomarna
från Norrmalmstorg lär inte hamna i några nutida svenska läroböcker i
kriminologi, och jag medger gärna att vi faktiskt hade ”en enorm tur”, som
forskare och kunskapsbyggare: Hade inte Norrmalmstorg legat i Stockholm
så hade analysen kanske fortfarande varit ogjord.
Nils Bejerot hade rätt i att yrkeskriminella uppträder rationellt. Han sa
också att yrkeskriminella har en stark fixering vid brott som införlivats i
personligheten. Denna fixering ger upphov till en livsform som på sitt sätt
är bekväm. Jag var precis en sådan brottsling.
Att jag suttit inne 21 månader innan dramat spelade ingen roll för att
jag genomförde det. Det där var bara snömos från en psykolog som uttalade
sig. Att jag tog gisslan för att få ut någon slags frustration är skitsnack.
Det berodde på helt andra saker. Jag var tillräckligt hård både för att sitta
inne och klara av isoleringsstraff.
Bejerot förstod dock att det var viktigt för mig att ha någon att prata
med i isoleringscellen på Kronoberg efter Norrmalmstorg. Han kom nästan
varje dag till cellen som en god psykolog. Vi fick bra kontakt. Tyvärr
stängde åklagaren den möjligheten. Jag var stark nog för att klara det. Men
det ökade mitt förakt för överheten.
När jag själv hör begreppet Stockholmssyndromet numera känner jag
bara att det var en hemsk situation. Jag tycker synd om gisslan. Stackars
människor. De var fångade i en bur. Jag hade satt dom där. Jag hade förstås
inte någon rätt att ta andra människor som gisslan. Men jag tänkte inte så
då. Det som hände måste bara hända. Som alla andra kriminella hade jag
ett stort ego. Såg till mig själv i första hand.
Jag blev, helt klart, förvånad över gisslans reaktion inne i banken. Detta
började redan första dagen när de frågade om de fick gå ut och kissa på

den toalett som var ute i banklokalen. Och när jag tillät detta, så kom de
tillbaka in igen till sin tillfångatagare. Det är klart att jag blev förvånad att
de i ett sådant tidigt skede, tydligen, litade på mig att jag inte skulle göra
någon av dom illa.
Jag kommer inte direkt ihåg om jag hade någon tanke om det här med
att de stödde mig och Clark. Jag har följt med vad gisslan gör idag och vad
ett par av dom sagt i några intervjuer, och jag tänker inte längre så speciellt
mycket på dom. Tidigare så gjorde jag det, men inte nu. Jag antar att
åren tar ut sin rätt, allt bara glider längre och längre bort ifrån mig, även
Norrmalmstorgsdramat.
Jag har inte någon som helst kontakt med gisslan idag, men jag skulle
gärna vilja träffa Kristin och Sven, två personer som jag tycker är värda en
eloge så här i efterhand.
148

Sex månader i häkte
DIREKT efter att jag förts ut från Kreditbanken och fått gå mitt ärevarv på
torget fördes jag till Kronobergshäktet på Kungsholmen, via ett kort besök
på sjukhuset. Jag fick häktescell nummer 67, den cell som den tyske knarklangaren
Karl Pauksch hade haft precis innan, alltså den som låg närmast
plitarnas rum och som hade en TV-kamera riktad mot fönstret utanför.
Jag fick sedan byta cell till nummer 65.
Varken Clark eller jag visiterades analt när vi togs in på häktet. Det var
en oförklarlig lapsus från polisens sida. Här finns också förklaringen till
de fyrtiotusen kronor som försvann från bankvalvet. Clark hade dom i röven
hela vägen till häktet och fick sedan hjälp av en polis (som då bodde i
Solna) att smuggla ut dom. Jag har ännu inte fått min del. Antar att Clark
och polisen delade på bytet.
Det gick nästan ett helt dygn utan att jag fick tvätta mig. Men ett ännu
större problem var att jag inte fick en chans att sova. Jag var dödstrött redan
när jag kom till häktet, så jag bäddade med mina papperslakan första
kvällen, men den natten blev det ingen sömn alls. Alla dessa gröngölingar
till poliser som fanns i Stockholm skulle naturligtvis upp på häktet och
titta på Janne Olsson. Hela tiden öppnades ytterdörren, och de stod utanför
och skrek en massa saker och tände och släckte ljuset.
Jag minns att de första gångerna for jag yrvaken upp i sängen och tittade
upp mot taket, jag trodde att det var flickorna som skrek och att borrkronan
var på väg ner.
Den andra dagen började med frukost, men jag fick ingen promenad.
Framåt eftermiddagen kom en advokat upp, Arne Liljeros, och undrade
om jag ville prata med honom.
– Ja, sa jag, om du ser till så att jag får duscha och byta kläder.
Han talade med min blivande förhörsledare, Inge Reneborg, tyvärr död
149

nu, en bra karl, och han gick nog upp och skällde på häktesplitarna. Det
var verkligen skönt att få duscha, borsta tänderna och raka sig efter dessa
nu sju dagar.
Det var väl framåt andra dagen som allt lättade sedan tjejerna berättat
att jag inte hade ofredat dom sexuellt. Jag var tydligen inte det monster
som alla journalister skrivit i sina tidningar. Men de hade ju fått dessa
uppgifter från de poliser vars jobb var att sitta och lyssna i sina mikrofoner
för att få fram vad som hände i valvet. Poliserna hörde vad de ville höra.
Det var en sorts innestängd, lite dov lukt i min cell. Jag tänkte på alla
dom som suttit där förut och svettats. Förmodligen var det väl en del av
deras ångest som hängde kvar i väggarna, i den kvava luften.
Cellens mått var cirka 2,5 gånger 4 meter. Det fanns ett dubbelfönster av
okrossbart glas som man inte kunde se igenom. Ibland var det rätt varmt
där inne och ibland svalare, men jag frös i alla fall inte någon gång.
Jag fick inte umgås med någon alls på häktet, så det kändes ensamt ibland.
Det enda som fanns var några gamla böcker som låg inne på plitarnas
rum. En gång i veckan kom det en bibliotekarie runt med böcker och
man kunde också beställa nya till nästa vecka.
Jag fick många brev under de sex månaderna på häktet. En del av dessa
var riktiga hatbrev. Ett var från någon man, utan avsändare naturligtvis,
men skickat från Stockholm. Det var riktigt otäckt och började så här:
150
”Du djävulens avkomma. Vi är en stor grupp människor som skall göra en
insamling och leja en som är villig att söka upp och mörda dina ungar! Vi
har en stor summa pengar och det får nästan kosta hur mycket som helst
om vi kan skada dej!”
Jag kände mig ganska liten just då. Vad kunde jag göra åt det hela, inspärrad
i en cell på sjätte våningen på Kronobergshäktet? Det enda som jag
kunde hoppas på, var att det bara var någon som ville skriva av sig sitt hat
och skrämma mig. Jag vågade inte tänka tanken fullt ut att någon, eller
några, skulle ge sig på mina två små pojkar.
Hade jag då fått en chans att komma ut och få tag på denna brevskrivare,
ja då hade det bara varit att lägga till en dom för dråp också. Jag utgick

från att han menade vad han skrev. Jag skulle aldrig riskera mina barns liv
för en galning. Jag hade sett till att avrätta just denna brevskrivare så fort
som jag bara kunnat.
Jag hade, som jag nämnt, en hel del besök av Nils Bejerot den första tiden
i häktet. Som man vet inom kriminalvården, är det viktigt att de som
placeras i isoleringscell har någon att prata med i början. De första dagarna
knäcker de flesta. Bejerot och jag snackade om allting, han var en bra
psykolog, och det kändes skönt. Men så plötsligt stoppades hans besök av
åklagaren. Vi kom tydligen för bra överens.
Det är en annan aspekt av gisslandramat som kanske är förmätet att påpeka.
Men direkt efteråt fick alla i gisslan hjälp av psykologer och specialister.
Jag tvättades, slängdes in i en cell och isolerades, helt utan mänsklig
kontakt. I och för sig var jag utnämnd till ett monster, men ändå en människa.
Det var många olika kvinnor som skrev till mig under tiden som jag satt
häktad. Det var också många av dom som mellan raderna ville träffa mig
och göra allt som stod i deras makt för att hjälpa mig att komma tillbaka
igen. Många brev var från vanliga kvinnor, gifta kvinnor, frånskilda kvinnor.
Och sedan, när de skickade bilder på sig själva i minimala kläder, då
måste man vara blind om man inte förstod vad de ville.
Jag träffade min andra fru, Gunilla, genom brev när jag satt på häktet.
Det var något visst med Gunillas brev och innehållet i det som jag fastnade
för. Och när jag sedan bad om ett kort av henne och detta kom och jag
såg en söt, blond flicka, fyra år yngre än mig, då var jag såld.
Jag skrev till Gunilla att hon fick komma på ett bevakat besök och det
ville hon. Vi träffades för första gången uppe i häktesföreståndarens kontor
och det var en liten blond tjej i en lång grå rock som kom in, och som
jag försiktigt kramade om, och jag märkte att hon darrade. Om det var av
rädsla eller något annat, det vet jag inte, men hon var alldeles röd i ansiktet
av spänning i alla fall.
Hon var så naturlig när vi träffades, inte tillgjord, och hon pratade så
tyst och fint. Det är svårt att så här i efterhand ge ett rakt svar på vad det
egentligen var som gjorde att det sa klick mellan oss två.
151

Hon var ju, och är fortfarande, adjunkt, så hon är beläst och har ett bra
jobb på den skola hon är på nu. Hon är bland annat lärare i franska och
pratar språket flytande. Hon är visst också lärare i engelska, men detta kan
jag inte förstå, för det språket var hon inte alls bra på.
Åklagaren hade släppt lite på hårdbevakningen av mig, så jag fick läsa
tidningar och fick också ta emot besök. Det kändes bra. Efter drygt sex
månaders isolering och bara min advokat att prata med så var besök mer
än välkomna. Jag träffade förstås också min förhörsledare Inge Reneborg,
som var en riktig polis, erfaren och lugn, och som hade lätt för att le och
med ett stort hjärta.
Inge Reneborg kom upp och skulle hämta mig till förhör den första
gången, efter kanske en vecka på häktet. Jag sa till honom att jag ville vila
mig en vecka till och han sa OK. Han kom tillbaka, in i cellen och satte sig
på min säng och sa att nu kunde jag väl komma ner och prata lite. Han
hade åklagaren i ryggen hela tiden.
– Ja, sa jag, men du får bjuda på kaffe med dopp.
– Visst, sa han, det är taget.
Vi gick ner till hans kontor där en del andra krimmare kom in och hälsade.
Jag fick mitt kaffe och bulle. Vi började snackade om mina pojkar, ja
om allt, bara inte om Norrmalmstorg. Inge skakade på huvudet och sa att
skulle vi kanske prata lite om banken? Men jag kontrade med att säga:
– Det finns inte mer att säga om den, ni har ju allt på band och film, använd
detta.
Han flinade lite och sa att det där stämde ju, men åklagaren ville att jag
berättade med egna ord.
– Har du läst några papper om mig, vad jag gjort eller sagt vid tidigare
förhör? frågade jag.
– Ja sa han, det har jag gjort. Men den här gången kan du väl prata lite
med mig och inte be mig att kyssa mig själv i röven.
– Den här gången, sa jag, har jag ännu mindre anledning att prata med
er. Ni har ju tagit mig på bar gärning, och hela världen vet att det var jag
som var inne i banken. Nu väntar vi på rättegången, tycker jag.
Han och de andra som var i hans rum flinade, de höll med mig. Men jag
visste ju också att de hade sitt jobb att sköta. Vi kom bra överens till slut,
152

Reneborg och jag. Så bra att när jag många år senare var på resa, så bodde
jag hemma hos honom.
En dam som var cirka tjugo år äldre än jag skrev till mig och var mycket
vänlig och förstående, Kerstin heter hon och jag hoppas att hon lever och
mår bra. Hon hade läst om att jag skulle gifta mig med Gunilla och skrev
bland annat att hon hoppades att vi två skulle klara av de svåra åren, och
att hon ville ge oss ”en liten slant” som hjälp till detta. Den lilla slanten vi
fick var trettio tusen kronor och i dagens pengar skulle det motsvara cirka
femhundra tusen.
Det var en stor pälshandlare i Stockholm som själv kom upp och lämnade
en tusenlapp som jag skulle ha att köpa lite smått för. Jag brevväxlade
ett tag med honom och undrade om det gick att få en bra rabatt hos honom,
så att jag kunde köpa en päls till min gamla mor, när jag hade skrapat
ihop tillräckligt med pengar. Hon hade ingen päls och hade absolut
inte råd att köpa någon.
Dagen efter fick jag ett svar från honom: det var bara för min mor att
åka till Malmö, han hade pälsfirmor där också, och peka på den päls hon
ville ha, den var gratis. Jag kommer ihåg att min mor skämdes över att jag
tiggt en päls till henne. Hon åkte aldrig ner och hämtade sin päls.
Jag träffade Jan Guillou som hastigast i korridoren en dag. Han satt
då häktad för sitt IB-avslöjande. Där fanns även Lars-Inge Svartenbrandt,
som jag för övrigt fick gå på promenad tillsammans med. Vi hade dock
skilda promenadgårdar men vi gjorde armhävningar tillsammans. Vi körde
varsina sjuttiofem och vilade sedan och fortsatte med ytterligare tre
gånger sjuttiofem. Vi träffades sedan på Kumla igen och fortsatte träna
tillsammans.
Jag och Clark satt helt åtskilda uppe på häktet. Jag visste inte ens vilken
cell han satt i. Men den 30 augusti fick jag i alla fall veta att Ingalill fött deras
dotter på S:t Eriks sjukhus.
Livet på Kronobergshäktet, liksom alla andra häkten jag suttit på, är förstås
ganska enahanda och trist. En helt vanlig häktesdag efter Norrmalmstorg
kunde se ut så här för mig:
Väckning på morgonen vid halvåttatiden, och så ut för att tvätta mig på
153

en liten toalett vid sidan om plitarnas kontor. In i cellen igen för att vänta
på frukost som kom efter en halvtimme, ibland direkt efter toabesöket,
beroende på hur många som satt uppe på häktet. Kaffe eller te med mackor.
Jag tror att det fanns filmjölk att få också.
Efter detta kom alltid plitarna och öppnade min dörr, de visste att jag
var noga med min tandhygien, så det var tandborstning igen. Sedan var
det dags för lite vila, cirka en timme, och så kom den dagliga en timme
långa promenaden i de stora tigerburarna uppe på taket.
Lars-Inge Svartenbrandt släppte de ut samtidigt och vi hade burarna
vid sidan om varandra. Det var träväggar så det gick inte att se vem som
var till vänster eller höger om en. Men vi pratade med varandra och det
hördes bra, taket bestod bara av ett stängsel. Detta var naturligtvis helt
förbjudet, men vi satt ju inte där för att vi hade gjort brott tillsammans,
så plitarna sa inget.
Det satt en nyfiken plit i sin bur och tittade på oss när vi gjorde våra
armhävningar. Både Svartenbrandt och jag var vältränade, och det försökte
jag att vara under hela tiden som jag satt inne.
Efter promenaden så var det cellen igen. Då fanns det möjlighet för min
advokat att komma dit i cirka en timmes tid. Han visste ju att jag inte pratade
med min förhörsledare om vad som hade hänt inne i banken och i
valvet, så han hade inte ett så svårt jobb med att försvara mig.
Jag var nog nere hos min förhörsledare ett tiotal gånger på dessa sex
månader. Han bjöd som vanligt på kaffe med bullar och vi pratade om allting
utom om Norrmalmstorgshändelsen.
Därefter var det lunch, oftast vällagad och bra. Vi fick mest vanlig husmanskost
på häktet. Efter maten så sov jag i en dryg timmes tid.
Framåt eftermiddagen så brukade posten komma och det var alltid
minst ett tiotal brev till mig. Så jag hade att göra med att läsa och besvara
alla. Innan kvällsmaten tränade jag i en dryg halvtimme med armhävningar
så att jag blev svettig, ringde på klockan och fick gå en trappa ner
och duscha. Efter detta fick vi kvällsmat.
När tandborstning och toabesök för natten var klart så var det inlåsning
efter ett kort god natt från plitarna. Ljuset släcktes, jag tror att det var
154

vid åttatiden, dagen var slut och jag somnade som vanligt med en gång.
Jag minns en gång när jag kommit tillbaka till cellen efter min promenad
och plitarna låst in mig att jag tyckte att det drog kallt. Jag tittade på
det stora och ganska tjocka fönstret och såg att det inte var stängt ordentligt.
Jag gick dit och öppnade det helt och såg den lilla TV-kamera som de
hade riktat mot mitt fönster.
Jag vinkade och log, men ingen kom och öppnade. Till slut så gick jag
och ringde på, och fick komma ut i korridoren och in i plitarnas rum som
låg vid sidan om min cell. Där satt han som låst upp tillsammans med en
kollega. Jag bad dom titta i TV-monitorn som de hade mitt på bordet. Jag
gick snabbt in i min cell, öppnade fönstret och vinkade till dom. Två plitar
kom blixtsnabbt in och låste mitt fönster med en stor specialnyckel. De
bad mig att inte berätta om detta för någon. Jag lovade det och fick komma
in till dessa två trevliga killar när de hade vakten.
Under den här tiden på häktet hade jag också gott om tid för att fundera
och tänka på mitt misslyckande. Vad skulle detta innebära när jag kom till
kåken och sen när jag kom ut igen? På alla de kåkar som jag redan varit på
skulle det inte bli några problem. Tvärtom, jag hade ju kommit upp i de
högre divisionerna vad det gällde brott. Ingen skulle jävlas med mig.
Frågan var hur samhället skulle ta emot Norrmalmstorgsrånaren när
jag väl muckat? Vem skulle kunna tänka sig att ge mig ett jobb. Ingen
om nu sanningen skulle fram. Ingen normal arbetsgivare skulle vilja ha
mig anställd, möjligen någon med sensationslystnad och kanske vinning
i blicken.
Jag blev kallad de mest fula saker av polis och media under dagarna i
banken. Var jag ett monster? Ett odjur? En omänsklig människa? Klart
man funderar över sig själv, men jag var ändå säker på vem jag var.
Det finns ju också mera objektiva bilder av mig, till exempel ett utdrag
ur den ”personundersökning i brottmål” som genomfördes den 11 februari
1974 av överläkaren José Gonzales som jag hade träffat på Kronobergshäktet
under cirka två timmar.
Det här avsnittet fanns med i Tingsrättens övervägande inför domen:
”Olsson är spänstig, vältränad, ytterst öppen och lättåtkomlig. Trots det
svåra läget han råkat in i behåller han hela tiden en inre samling och lugn

156
tillförsikt, samtidigt som han är väl medveten om vad som väntar honom.
Han tänker använda det långa frihetsberövandet för att utbilda sig och
hoppas endast, att kriminalvården inte skall behandla honom för hårt, att
han skall krossas.
Intellektuellt är Olsson normalbegåvad i överkant; han visar inga tecken
på att enskilda intellektuella delförmågor skulle vara sänkta. Överhuvudtaget
är han fortfarande skärpt och spänstig, såväl fysiskt som psykiskt.
Han röker inte och använder praktiskt taget aldrig sprit, allt därför att
han har sett så många fall där spriten legat bakom det personlighetsmässiga
förfallet. Han nämner i sammanhanget några kända människor.
Han är vid denna undersökning tämligen fri från inre psykiska, ångestalstrade
spänningar av beteendestyrande valör. Personlighetsmässigt ter
han sig tämligen fri från svårare psykopatologi. Han är exempelvis långt
ifrån schizothym såsom en läkare tidigare utgått ifrån. Tvärtom är han
förbluffande lättkontaktad och redan efter en kortare samvaro, återfinns
känslor och mänsklig värme i det mellanmänskliga samspelet. Han är
självsäker och ytterst angelägen om att få spela sin egen roll, d v s vara trogen
sig själv och alltid handla i överensstämmelse med ett fattat beslut.
Av det ovanstående framgår, att Olsson vid rättspsykiatrisk undersökning
knappast skulle kunna bli föreslagen sluten psykiatrisk vård.”
En viss känsla av tomhet fanns kvar inom mig under tiden på häktet. Varje
gång den känslan kom tillbaka, så försköt jag den snabbt. Jag gav mig fan
på att visa alla att mitt misslyckande på Norrmalmstorg kunde vändas till
något bra. Jag tänkte ofta på att jag någon gång skulle vilja förverkliga min
stora dröm i livet. Jag har alltid velat ha en mindre bondgård med lite djur,
gärna ute på den riktiga landsbygden. Givetvis skulle jag gifta mig med en
ordentlig kvinna och vi skulle dela allt på gården. En dröm som jag visste
kostade pengar och hårt arbete.
Jag satt på Kronobergshäktet ända fram till rättegången. När den var
över blev jag transporterad till Kumla, och fick då också veta att min dom
skulle komma om fjorton dagar. Sammanlagt var jag häktad i 175 dagar.

Rättegång och dom
RÄTTEGÅNGEN mot mig och Clark började i Stockholms tingsrätt den 9 januari
1974 och höll på till den 19 februari. Det var vinter den dagen processen
startade, någon minusgrad och lätt snöfall ute, men det såg jag inte
mycket av. Jag fick gå genom Suckarnas gång varje dag, det underjordiska
valv som förbinder häktet i polishuset och Tingsrätten på Scheelegatan.
Jag hade gått där flera gånger tidigare. Varje gång jag blev omhäktad så
måste det ske i Tingsrätten. Jag kunde vägen med andra ord.
Suckarnas gång, som egentligen är en ganska bred kulvert, finns för
att fångarna ska kunna förflyttas på ett säkert sätt. Jag var dessutom alltid
bojad till en plit och hade eskort av minst tre, ibland fyra, plitar som
hela tiden var runt om mig och höll vakt när jag fördes fram och tillbaka
till rättssalen.
Jag minns att när jag gick där till första rättegångsdagen, så tyckte jag
faktiskt att det skulle bli skönt att få det här överstökat så att jag kom på
en kåk. Det värsta med att sitta i fängelse är inte tiden på kåken, utan det
är häktningen. Jag har ju alltid haft den stora ”äran” att få sitta häktad rätt
länge. Det berodde naturligtvis på mig själv.
Om man under häktningstiden hjälper förhörsledarna genom att prata
och berätta om allt som de vill veta, ja då blir det ju en snabb rättegång.
Jag har aldrig pratat med mina förhörsledare, så mina häktningstider har
alltid varit långa.
Jag kände mig inte hotad någon gång, varken i plitarnas sällskap när
vi vandrade i den långa gången, eller i rättssalen när jag ställdes till svars.
Jag var naturligtvis beredd på att möta någon sorts förakt och hat, men
det kom inte. Detta tror jag berodde mycket på att alla i gisslan hade berättat
att jag inte var den hänsynslöse man som tidningarna hade utmålat
mig som.
157

Det var fullsatt varje dag i tingsrätten, och för att få en plats inne i salen
så måste man köa i flera timmar utanför. Pressen var där varje dag, det satt
alltid en hord journalister i salen. Det var förstås en tät stämning i rättssalen,
mest beroende på att många åhörare var nyfikna på mig och Clark
och att det var ett så uppmärksammat brott. Men publiken var lugn.
Jag hade nästan alltid på mig ett par udda byxor, skjorta och en tröja
över. Jag slapp handbojorna i rätten. Det fanns knappast någon chans för
mig att rymma.
Första rättegångsdagen kom en stor krimmare fram till mig och sa:
– Janne, känner du inte igen mig?
– Nej, sa jag.
– Du är den ende som har lyckats att sticka från mig, sa han.
Då kände jag igen honom. Det var han som vid ett tillfälle hade kommit
med sina två poliskompisar för att gripa mig på Söder i Stockholm.
Jag hoppade då ut genom fönstret i den lilla lägenheten på tredje våningen
och tog stupröret mot friheten, utan att de hade en chans att fånga mig.
Han log mot mig och vi skakade hand.
Min försvarsadvokat hette Arne Liljeros och var en lugn och fin kille.
När vi sågs första gången kom han tillsammans med sin sekreterare Gerd
upp på häktet och presenterade sig. Vi kom bra överens hela tiden och
pratade mycket, bland annat om mina egna tankar om framtiden. Det
skulle sen bli en viktig del i Liljeros plädering för ett humant straff.
Chefsåklagaren Lennart Asplund var en barsk karl, men jag fick honom
till att le ett par gånger i alla fall. Han var ju sur som fan den första tiden
för att jag inte ville snacka med förhörsledaren Inge Reneborg. Men efter
ett par månader så visade sig också Asplund vara mänsklig.
Jag träffade honom ett par gånger innan rättegången och pratade rent
allmänt om andra saker. Han släppte ju på läsandeförbudet vad gällde tidningar
för min del. Han lättade även på mitt besöksförbud. Så mitt slutomdöme
om denna åklagare är att han var rätt man för detta jobb.
Domare i rättegången var Wilhelm von Schéele och han var inte lik alla
andra domare jag haft att göra med under min kriminella karriär. De flesta
domare är stränga och tillknäppta.
von Schéele var inte sådan. Liksom åklagaren var han mänsklig. Det är
158

ästa sättet att beskriva honom. Han vigde ju senare mig och Gunilla på
Hall.
Under alla de dagar som rättegången varade, hade jag inte mycket att
säga till åklagaren när han ville att jag själv skulle berätta min version av
det hela. Jag satt mest och lyssnade till vad han hade att säga, jag ville inte
prata så mycket. Jag tyckte att det räckte med vad de hade i form av bevis.
Sällan har väl ett brott varit så väldokumenterat. Det fanns kilometervis
med ljudupptagningar på band, det fanns foton ur alla möjliga vinklar,
skisser och vittnen i massor. Dramat sändes på TV i hundra länder.
Jag hade aldrig en tanke på att förneka brott.
Jag visste att Gunilla skulle vara i rättssalen. Det satt många unga tjejer
som log och tittade på mig och Clark. Gunilla satt där också, varje dag, så
länge rättegången varade. Det var skönt att se hennes leende ansikte bland
alla andra flickor som också var där för att titta på Clark och mig. Nu hade
jag Gunillas stöd och det stärkte mig förstås.
Jag tittade inte så ofta på Gunilla, jag visste att hon i så fall hade fått det
svårt med alla journalister. Vi var ju inne i ett tidigt skede av vårt förhållande
och hon var fortfarande gift. Hon bodde ute i Hölö med sin son Erik
och sin man som jobbade ute på kraftverket Studsvik.
Vid ett tillfälle kom Clark in i pausrummet och undrade om det inte
vore bättre att vi två skötte vårt försvar utan de här två advokaterna? Jag
minns att jag tittade på honom och sa att jag i alla fall tänkte ha min kvar.
Då började jag på allvar tro att han hade fått en knäpp i huvudet. Trodde
han verkligen att vi skulle kunna sköta vårt försvar själva? Det här var ju
inte precis ett kioskinbrott. Vi behövde nog all erfaren hjälp som vi kunde
få.
Men det skulle sedan visa sig att den egentliga orsaken till varför Clark
ville sköta sitt försvar själv var advokat Olof Arvidssons spritmissbruk.
Han entledigades på Clarks begäran därför att han inte var nykter under
förberedelserna. Arvidsson var även berusad under själva rättegången. Givetvis
borde domaren själv satt stopp för det i anständighetens namn. Nu
anklagades istället Clark för att sabotera rättegången när han ville byta ut
sin advokat. Jag hade ett bättre ombud.
159

I sin slutplädering sa min advokat Arne Liljeros bland annat:
– Olsson har utomordentliga ambitioner att göra det bästa möjliga utav
det kommande straffet med sikte på studier. Han har den förhoppningen
att få en minsta tid som inte fullständigt krossar honom. Han är en person
med många mänskliga kvaliteter. Här finns en ömsinthet och känsla för
de svaga i samhället som inte är helt vanlig hos folk i Olssons belägenhet.
Han fortsatte:
– Och åklagarens uttalanden i olika sammanhang om att Olsson kan
bedömas som en ”reko kille”, det är säkerligen en riktig iakttagelse.
Liljeros avslutade pläderingen:
– Jag har fått den bestämda uppfattningen att Olsson under de sista
månaderna har mognat till och kommit till eftertanke. I dagens situation
så är jordmånen ganska väl bäddad för försök från Olssons sida att själv
hjälpa till med sikte på rehabilitering. I varje fall så är det Olssons allvarliga
föresats att sluta med brott, vilket självfallet skulle underlättas genom
ett straff som inte blir oöverskådligt långt. Hur tunga än allmänpreventiva
synpunkter i sig kan anses vara, så får de inte skymma undan människan
bakom brottet, en människa som har många värdefulla egenskaper.
Jag lyssnade, men förstod att rätten knappast skulle gå på någon mjuk
linje i mitt fall.
Mitt straff skulle komma två veckor efter rättegångens slut. Men i realiteten
skulle det dra ut ytterligare på tiden på grund av en del procedurer
efter att huvudförhandlingen var avslutad. Jag förflyttades nu till Kumla.
Det var handbojor och fotbojor med kedja emellan dessa, när det var
dags för mig att transporteras dit. Bevakningen var stenhård. Det var först
fångvårdens stora minibuss med nästan tio personer i, sedan var det polisbilar
fram och bak omgivna av motorcykelpoliser plus en polishelikopter
ovanför oss. Jag kände mig ganska trygg i detta sällskap.
När jag kom till Kumlakåken så var det lite trångt i vakten när vi skulle
in. Det var ju plitar överallt plus en hel hög med poliser som ville fram,
röra och ta i mig. Antar att de sedan berättade för sina bekanta hur de
hade tagit hand om mig och transporterat mig till Kumla.
Det här var första gången jag kom till Kumla. Bunkern där var ökänd
160

som ett hårt ställe. Det var en avdelning för sig själv inne på området med
egen rastgård och staket runt. Den var enbart till för internerade och hade
plats för tio grova förbrytare.
Nu var jag en av dom.
Jag visste att jag skulle få ett strängt straff, kanske tio–tolv års internering,
så jag gjorde mig inga stora förhoppningar när domen kom den 19
mars 1974.
Jag minns att jag sydde handskar i verkstaden när Dagens Eko sändes
och de sa på radion:
”Norrmalmstorgsrånaren Janne Olsson dömdes idag till tio års internering”.
Jag hade inte stoppat min maskin utan sydde på som vanligt. En av killarna
kom fram och tittade på mig och sa:
– Janne, hörde du inte att du fick tio års internering?
– Jo, sa jag, tur att jag inte fick tolv.
En annan kille sa:
– Han får en chock sen, när han fattar.
Han skakade på huvudet och gick bort till de andra killarna som alla
tittade på mig. Det var ju klart att jag skulle få ett långt straff och jag hade
inriktat mig på detta, så det var ju inget att göra. Nu i efterhand kan jag
ju säga att det inte finns något som är värt att sitta inne för under tio av
ens bästa år.
Men jag gjorde ändå inte det som en del andra brukade göra när de fick
sin dom – skrek och gapade som idioter och tyckte synd om sig själva. Jag
har alltid sagt: ”Har man eldat i spisen så får man tåla röken”.
Jag dömdes för fyra olika brott i samband med Norrmalmstorg: människorov
i förening med grov utpressning och försök till grov utpressning,
grov misshandel i förening med våld mot tjänsteman, grovt rån och olaga
vapeninnehav. I det nya straffet bakade Tingsrätten dessutom in tid som
jag inte suttit av efter tidigare rymningar, tre olika gamla domar.
Jag vet inte hur min far reagerade på det som hände. Han hade gift om
sig och vi hade glidit ifrån varandra för länge sedan. Men jag skulle kunna
tro att han inte var så glad över att jag fick detta långa straff. Vad det
gäller min mor, så vet jag att hon var mycket mer nere i sina nerver efter
161

Norrmalmstorg. Hon åt nervtabletter och sömntabletter för att sova, och
jag vet inte allt. Jag ville gärna prata med henne efter Norrmalmstorg men
fick inte tala med någon av mina anhöriga per telefon innan rättegången.
Även i Clarks fall slog man ihop gamla straff med nya: han fick sex år
och sex månaders internering men överklagade sedan till Hovrätten. Han
frikändes helt i en dom den 12 juli 1974 vad gällde Norrmalmstorg. Och
det var rätt. Han var ju inte där av fri vilja. Dessutom blev han blåst av polisen
som aldrig höll sina löften. Jag tror att Clark förflyttades tillbaka till
Norrköping efter domen. Jag brydde mig inte. Jag såg honom aldrig mer.
Clark är ett kapitel för sig. Han var min vän från början, sedan gick allt
gradvis tills vi blev riktiga ovänner. Jag hade inga starka negativa känslor
mot Clark före eller under rättegången. Det började senare när olika saker
kom fram ordentligt i ljuset. Till exempel de pengarna som han stoppade
upp i röven och lovade att jag skulle få, men som aldrig kom. Och
när han nedsättande kallade mig för ”hönsatjuv” så bidrog det förstås till
ovänskapen.
Men jag började inte att på allvar avsky Clark förrän jag fick veta att
fanskapet sysslade med knarkaffärer på riktigt. Det jag hade hört tidigare
från honom, bland annat på kåken i Kalmar, uppfattade jag mest som den
sortens planer och tomt snack som är vanliga på fängelser.
Som jag antytt innan så gick jag på hans övertygande prat, han var så
duktig på att lägga fram sina saker. Men nu har jag har inga som helst positiva
känslor för honom längre. Jag tycker att han är ett stort kräk, en
omoralisk person, som ser till så att det flödar in knark till Sverige och
Danmark.
Att han var en feg mes i banken, det såg ju fler än jag. Det behövde jag
inte påpeka för alla reportrar som intervjuade mig. Och jag har inte riktigt
talat om detta med Cnark Slöffsen Olofsson förrän nu. Han är väl värd all
galla som jag öser över honom.
I vilket fall som helst har han efter Norrmalmstorg visat att han är ett
riktigt klantarsel. Han var ute på Möja 1980 och knivskar en fiskarpojke,
han åkte sen fast i Norge för förberedelse till rån, åkte av vägen och vurpade
utanför Helsingborg och totalkvaddade sin bil. Han pratar med sin fru
162

i en avlyssnad telefon och säger att han ska tjäna minst femtio miljoner på
att sälja knark. Får sedan fjorton år i Danmark för knarklangning.
Personligen tycker jag att de skulle ha gett honom trettio. Om det finns
något som är lägre än pedofiler i den kriminella hackordningen så är det
knarkförsäljare. 2008 åkte han fast igen för knarksmuggling. Daniel Demuynck,
som han kallar sig, lär dömas hårt. Han får sluta sina dagar på
Kumla. Där hör han hemma. Han kanske muckar som 75-åring om han
lever så länge med tanke på alla de cigarrer han röker.
Det finns ingen i svensk kriminalhistoria som har fått så mycket uppbackning
som Clark fick efter Norrmalmstorg. Han fick, till exempel, inget
straff för att han försökte att spränga sig ut på Kalmar. Det skulle ha
kostat honom minst tre år. Men det glömdes bort helt, på grund av att han
hade gått in i Kreditbanken på polisens begäran.
Han fick, enligt polismannen Ingmar Krusell som hade hand om honom
efteråt och var hans förhörsledare, också en massa andra fördelar.
Polisen hade ju lovat honom detta. Krusell medgav att han och de andra
poliserna blev lurade, Clark hade ju börjat syssla med knark nästan direkt
efteråt. Clark hade också inbillat en stackars tjej på TV att han var helt
oskyldig till detta med knarket som han suttit för. Han hade bara råkat
vara på fel plats vid fel tillfälle. Så den tjejen tar väl ingen på allvar numera,
helt gaddlös som hon är.
Han fick också hjälp av henne och av polisen att komma in på Journalisthögskolan.
Clark fick en strålande chans att lära sig ett yrke och att sedan
med sitt namn kunna försörja sig riktigt bra. Men jag förstod tidigt att
han inte skulle klara detta. Hans kunskaper och hans huvud skulle aldrig
räcka till. Det visade sig ju också att han inte klarade av skolan, utan han
hoppade av och började sälja knark igen.
De flesta av de poliser jag träffat under åren är helt övertygade om att
det inte var Clarks kompis Gunnar Norgren som tryckte av k-pisten mot
polismannen Ragnar Sandahl vid rånet 1966 i Nyköping. Norgren tog på
sig skulden för att ha mördat Sandahl och dömdes till livstid. Men med
tanke på Clarks övertalningsförmåga så är det sannolikt att han lyckades
dupera Norgren av en eller annan anledning.
Jag kan av förklarliga skäl inte namnge några av de poliser som berät-
163

tat om detaljer och annat för mig som visar att Norgren inte var skyldig.
Jag har även själv träffat Norgren och han var då ett vrak efter händelsen
i Nyköping. Vi sågs vid ett tillfälle i de långa kulvertarna under Hall och
hejade lite.
Han var som en bortsprungen hundvalp som letade efter ett ställe att
gömma sig på. Han var klar i huvudet några dagar, för att sedan sjunka in
i något tillstånd som måste ha varit en sinnessjukdom. Det snackades ju
rätt mycket om Norgren på Hall. Många killar tyckte synd om honom, och
jag också för den delen, han passade inte alls in på Hall.
Jag fick berättat för mig att en intagen hade gått i kulverten och då fått
se Norgren komma mot sig och hejat på honom. Norgren sa inget, gick
bara fram och tog hans hand och bröt ett par fingrar på honom. Ett par
dagar senare träffades de igen nere i kulverten och Norgren hejade då på
killen som han nyss brutit av fingrarna på. Den skadade killen höll på att
krypa genom kulvertens väggar när han såg Norgren, som inte fick något
straff för detta.
164

Internerad på Kumla
När jag fick mina tio års internering, drygt sex månader efter dagarna på
Norrmalmstorg, satt jag redan på Kumla. Jag var då inte fyllda trettiotre
år. Jag kände mig både fysiskt och psykiskt stark, en hård pära som vi säger
i Skåne. Jag var inställd på att avtjäna mitt straff.
Internering gavs bara till dom som var ”oemottagliga för vanligt straff”,
som det hette. Låter inte klokt. Vid ett vanligt straff, på låt oss säga tre år,
så kunde man bli frisläppt efter halva tiden om man skötte sig. Ett interneringsstraff
på tre år däremot, ja, då måste man sitta inne i minst tre år.
Och om man inte skötte sig kunde en så kallad interneringsnämnd mer
eller mindre godtyckligt förlänga detta straff. Interneringsstraffet avskaffades
1981 som tur var.
Formellt sett började jag avtjäna mitt interneringsstraff den 9 april
1974. Det var en lång och tuff tid som väntade mig. Det visste jag redan
när jag kom ut ur banken. Men det är egentligen bara att bita ihop. Det
finns ingen anledning att gräva ner sig och älta det som hänt. Man får göra
det bästa av situationen som man ändå själv försatt sig i.
För att man inte ska gå under vid en så här lång volta, så gäller det att fylla
ut sin dag, varje dag var ju lika, utom lördag och söndag. Efter jobbet i syverkstaden
och dess maskiner så tränade jag lite, och efter inlåsningen satt
jag och skrev brev till de många brevvänner som jag hade.
Miljön inne på Kumlakåken var hemsk, där fanns en specialavdelning
för oss internerade där det enbart tjänstgjorde särskilt utvalda plitar. Dessa
kreatur till människor gjorde allt för att vi skulle komma ihåg att det
var ett straff som vi satt av. Det var visitering minst tre gånger om dagen
och en mängd olika påhopp på oss fångar för att testa om vi var knäckta
eller inte.
165

En av plitarna gick varje dag in i min cell när jag var och jobbade. Han
rev ut alla mina papper och slängde dom över golvet. Det var mängder
med papper där jag för hand skrivit manus till den här boken och andra
böcker. Samma visa varje dag, han kastade mina papper överallt i cellen,
jag fick plocka ihop dom igen. Men jag höll mig lugn och svalde provokationen.
Hade jag spöat honom hade mitt straff förlängts. Det var ett jävla
jobb att sortera alla papper, men de var mycket viktiga för mig.
Mitt intresse för att skriva, jag menar då att skriva manus till en berättelse,
det fick jag redan under mina första år på kåken. Men det blommade
inte riktigt ut på fullt allvar förrän jag kom till Hall. Där fick jag in en begagnad
skrivmaskin som jag skrev ner mina tankar på. Innan dess använde
jag först blyertspenna, sedan kulspetspenna. Detta gjorde jag i många
år, och då på kvällarna efter inlåsningen i min cell. Det kunde vara flera
timmar som jag satt och skrev. Lördag och söndag blev det betydligt längre.
Det var oftast inga fantasier eller påhittade historier som jag skrev i
början. Jag försökte att hålla mig så nära sanningen som möjligt. Detta
med fantasierna kom senare när jag blivit bättre på att skriva, kände mig
säkrare. Jag började lägga ihop och dra ifrån alla dessa berättelser, historier
och drömmar och lögner som jag hörde från alla andra intagna under
mina år på kåkarna.
Jag trodde naturligtvis i början att alla historier som jag hörde var sanna,
men det slutade jag snart med. Det var ju nästan samma skrönor som
dök upp gång på gång. Det gick in genom ena örat och ut genom det
andra. Till slut så satte jag mig i alla fall ner och skrev ner en hel del av vad
jag fick höra. Det var kanske just detta som fick igång mig att skriva min
egen berättelse.
Kvällarna på Kumla, efter inlåsningen klockan 19:30, ägnade jag mest
åt mina brev.
Jag hade min termos med varmt vatten till höger på det väggfasta bordet
framför cellfönstret, och pulverkaffe vid sidan om. De brev som jag
fått just den dagen, eller kanske dagen innan låg vid sidan om termosen.
Det kunde vara ett tiotal som jag fått, men som jag ännu inte svarat på.
Det var alltid lika spännande att sprätta upp dom och läsa vad alla tjejer
166

Inlåst igen. Men friheten finns därute. Jag har suttit många gånger och tittat ut
bakom gallren på olika fängelser. Foto: Privat
skrev till mig. Mina brevvänner skrev om allting, så det var både roligt och
avkopplande att få alla dessa brev.
Ibland skrev jag tills ljuset släcktes från utsidan av någon plit, ibland
släckte jag själv. Under många år satt jag och skrev och läste brev ett par
timmar varje kväll. Jag kommer ihåg att jag varje dag längtade efter att bli
inlåst på kvällen. På Kumla behövde jag dock inte offra någon tid på att
sprätta upp breven, det hade den galne pliten redan gjort.
På Hall fick jag in mina brev oöppnade. Det kändes lite mer privat än
att få dom lästa av en plit först. På Hall gick jag och riktigt ansträngde mig
för att inte öppna breven innan inlåsningen. Där var det också lite friare
på andra sätt. Jag kunde sitta mitt på dagen och skriva i mina stora skrivböcker,
som jag förresten alltid har vid sidan om mig. Jag skulle nog tro
att det är tusentals sidor som jag suttit och textat för hand. En del av mina
167

kompisar har sett vad jag skrivit, men det är inte många som kunnat läsa
det. En journalist från TV tittade en gång på sidorna och menade på att
det var ju rena rama hieroglyferna.
Jag tog med mig allt material när jag flyttade till Thailand och skrev
rent det på min dator. Det tog mig nog ett års tid att skriva ner alla dessa
olika berättelser, men jag har ju haft gott om tid.
Jag vet egentligen inte varifrån mitt intresse för att sitta och skriva och
fantisera och minnas tillbaka och försöka att få ner allt detta på pränt har
kommit. Jag tror nog inte att jag någon gång har drömt om att bli författare,
men kanske det har legat dolt inom mig. Jag har alltid läst mycket,
ända sedan jag var barn. Och det har varit alla slags författare, jag har slukat
allt i bokväg, och gör det fortfarande om jag har tid.
Jag kommer inte ihåg att jag någonsin sett någon annan skriva inne på
alla de kåkar som jag suttit på. Jag menar nu sådana saker som de ville att
andra skulle få läsa. Nu i efterhand så tycker jag att det är märkvärdigt. De
borde ändå haft en del spännande saker att berätta.
Jag antar att brevväxlingarna också var ett sorts skrivande. Men jag
måste nog i ärlighetens namn säga, att eftersom jag fick så många brev, så
var det många som hade mer eller mindre samma innehåll. Oftast var det
om hur jag upplevt dagen, eller dagarna, och de var ju ganska enahanda.
Det var många gånger som jag satt för mig själv och log åt detta faktum att
det var samma text i de tjugo brev som jag skulle posta dagen efter. Men
ingen av mina brevvänner kände ju varandra så vitt jag vet.
Helt klart är ju att jag fick utlopp för mina känslor när jag satt och
skrev. Detta med att få skriva av sig vad som kanske hade hänt på dagen
i denna förbannade Kumlabunker, dessa plitar som gjorde vad de kunde
för att jäklas med en, ja, det var skönt att delge någon annan det. Det blev
som en sorts säkerhetsventil för mig som på detta sätt fick stå och pysa.
Hade den varit stängd hela tiden hade jag kanske exploderat.
Mitt stora intresse för skrivande kom först efter att jag började min
resa på kåkarna runt om i Sverige. Och det har bara blivit värre med åren.
Mina två pekfingrar far fort som fan över tangenterna hela tiden. Jag skriver
som jag pratar, enligt min vän Jan Källman. Det betyder att orden bara
forsar fram.
168

Jag fick hjälp, eller var det kanske en sorts beröm, när jag en gång ringde
upp en annan vän till mig, Mikael Hylin, och pratade med honom om
en sak som jag tänkt på. Jag sa till honom att det nog fan var något fel på
mig. Jag som faktiskt har varit och fortfarande kan vara, rätt tuff och hård,
får tårar i ögonen när jag läser vad jag skrivit. Han skrattade lite och sa att
det betyder att du är nära sanningen. Just detta fick mig att sitta vid datorn
och skriva ännu mer.
Jag kan säga att mitt skrivande i hög grad bidrog till att jag ville kliva av
min kriminella bana och pröva något nytt. Men så långt som att jag skulle
skriva en bok om mitt liv, eller sjutton andra manus, som jag nu har, så
långt vågade jag inte tänka och önska då.
Jag böjde mig aldrig för dessa kretiner till plitar på Kumla som ständigt
jävlades med mig, provocerade och ville sabotera mitt skrivande. Det
Wilhelm von Schéele, domaren som dömde mig till tio års internering, viger mig
och Gunilla på Hall 1975. Foto: Privat
169

fick jag naturligtvis lida för många gånger. Jag pratade ju sällan eller aldrig
med en plit, i alla fall inte på Kumla.
Bara detta med att om man ville ha besök så skulle man frivilligt lägga
sig ner efter besöket, naken, medan två hånflinande plitar tryckte upp
ett mikrolavemang i röven på en. De följde sedan med in på toan och stod
och såg på när man sket ut halva ändtarmen. Det är ingen miljö som man
längtar tillbaka till när man kommit därifrån.
Jag har många gånger kallat just Kumlas sätt att ”vårda” de intagna för
rena rama idiotin. Det förekommer ingen vård. Det rätta namnet är i så
fall vanvård. Vi var ju så hatiska mot plitarna så jag förstår inte varför de
intagna inte har slagit ihjäl någon ännu. OK, jag begriper att ni som läser
detta blir heligt förbannade. Men det handlar ändå om människor som
sitter bakom alla dessa murar, och jag kan lova er alla en sak: om det hade
varit fler som fått en hjälpande hand, som jag fick, så hade de tagit den och
hoppat av och skött sig.
Mina medfångar, kompisar, som jag suttit samman med är ju alla olika,
inte tu tal om den saken. Jag har hört så många olika saker, historier och
drömmar av fångar. Man blir berusad bara av att sitta och lyssna. Tyvärr är
det många av dom som sitter på alla kåkar i vårt avlånga land som använder
narkotika. De flesta har gjort detta innan de hamnade på kåken, men
en hel del börjar knarka på murarnas insida.
Jag har klar förståelse för detta. Alla ni som inte har suttit på en kåk kan
inte för en sekund fatta hur det är att vara inlåst mot sin vilja. Jag vet att vi
själva har valt att leva detta liv. Det här är inget jag skriver bara för att ni
ska tycka synd om killarna och tjejerna som sitter inne. Men alla fångar är
inte lika starka. Jag har aldrig beklagat mig över att jag har suttit, jag har ju
varit dum nog att torska, då får man ta sitt straff.
Jag var stark nog att klara av min tioåriga interneringsvolta, som jag kände
det då. Det var ju en liten evighet att se fram emot, men med Gunillas
hjälp så skulle det gå, och det gjorde det också. Vi gifte oss på Hall och
skulle så småningom få tre grabbar, alla tillverkade på olika fängelser för
övrigt. Vi blev vigda av Wilhelm von Schéele, domaren som gav mig tio års
internering för Norrmalmstorg, rätt komiskt när man tänker på det så här
170

efteråt. Jag skojade med honom och sa att han nu dömde mig till livstid.
Mina bröllopsvittnen var advokat Arne Liljeros med fru och hans sekreterare
Gerd, polismästaren i Stockholm Kurt Lindroth, poliskommissarie
Sven Thorander och min förhörsledare Inge Reneborg. Jag och Gunilla
fick en fin tavla av Lindroth, Thorander och Inge Reneborg. Min bror
och min mor var också där och det var också den snälla dam som skänkte
mig och Gunilla trettiotusen kronor.
Vi vigdes i den lilla kyrka, eller rum, som prästen har på Hall och det
var rätt högtidligt vill jag minnas. Jag tror att det var Expressen som hade
betalt mig en slant för ensamrätten till detta reportage och Aftonbladet
fick visst också in en blänkare dagen efter. Kaffe och kakor efteråt, och det
bjöds rätt friskt på små engångsflaskor av än det ena och än det andra,
men jag var ytterst sparsam med detta. Jag och Gunilla fick ett besöksrum
i ett par timmar, så vi fick vara för oss själva som herr och fru Olsson för
första gången.
För att inte jag skulle hamna i samma sits som alla de som blir missbrukare,
så rutade jag in dagen i olika perioder. Jag tränade mycket, gjorde
armhävningar i en timme både på förmiddagen och eftermiddagen. Jag
visste att om jag hade bra fysik, så blev psyket starkt. Att prata med alla
dessa knarkare var omöjligt, de kunde inte föra ett normalt samtal, så jag
hade inget gemensamt med dom.
Gunilla kom ofta och besökte mig på Kumla och det var en massa säkerhetskontroller
innan jag fick ta emot enskilt besök. Jag låg och iakttog
alltihop genom nyckelhålet till den dörr som fanns i besöksrummet.
De hade en detektor och undersökte henne från topp till tå. Vid ett tillfälle
pep det till och alla fattade att det var hennes spiral som gav utslag.
Men pliten stod och dummade sig bakom henne med denna apparat. Jag
önskade att jag hade kunnat komma ut just då och fått ge honom en rejäl
smäll.
Man kunde även få bränna bort sina tatueringar inne på sjukan om
man ville. Jag hade ett gammalt ankare på vänster underarm som jag ville
slippa. Jag hade satt upp mig på någon väntelista och så en dag blev jag
kallad. Jag kom in i ett litet rum där det var en liten kraftig kärring som sa
171

till mig att sitta ner på en stol och lägga upp armen i en rostfri halvrund
vagga. Hon kom fram och hade en liten elektrisk penna som var kopplad
till väggen och sa att det skulle göra ont. Hon liksom hånlog åt mig och jag
tänkte: flina du, men jag ska inget säga.
Jag sa till henne att hon skulle börja bränna och hon spände mitt skinn
runt tatueringen och satte dit el-pennan och jag kände en jäkla smärta.
Men jag skrek inte. Hon brände och snart började det ryka lite och lukta
hemskt. Efter cirka fem minuter så kände jag inte så mycket, men jag blev
irriterad när jag hörde en kran som stod och droppade hela tiden. Jag tittade
på tvättfatet med sina två kranar, men ingen av dom läckte. Sen såg
jag att det var svett från min armhåla som föll i stora droppar.
Det tog tjugo långa minuter och när jag skulle gå ut så la hon om en liten
kompress på den äggstora svullnad och det mörkbruna brännmärke
som tatueringen hade förvandlats till. Hon sa att när såret började läkas så
skulle jag bara ta av hela ruvan, så skulle tatueringen sitta i den.
Jag gick ut på avdelningen och killarna kom fram och undrade om det
hade gjort ont.
– Ja, sa jag, så in i helvete.
De började skratta och sa att det inte var mycket tuffe Janne Olsson tålde.
Rädd för ett par små sprutor?
– Vadå, jag fick inga sprutor, hon bara brände med en gång.
Då frågade killarna om det inte var den unga sköterskan som varit där.
– Nej, sa jag, det var en liten tjock kärring.
– Fan, sa en kille, då var det tjuvhataren du fick.
Det var visst någon som hade stulit en cykel för henne för länge sedan
och det tog hon ut på alla killar som satt på kåken.
På Kumla träffade jag Svartenbrandt och Nisse Pistol, eller Indianen som
han också kallades. Jag hade aldrig mött Nisse Pistol förut, men lärde känna
honom nu. Han var en duktig bankrånare, enligt vad andra berättat
för mig. Vi tre snackades vid och tränade tillsammans, och planerade att
rymma därifrån och sedan jobba tillsammans. Som tur var så gjorde vi
inte detta, för jag antar att jag i så fall hade varit död vid det här laget. Det
hade inte varit roligt för bankerna eller polisen att ha en sådan trio mot
172

sig, och jag tror inte att det hade varit något som hade kunnat hindra oss
från att få vår vilja igenom.
Jag lärde känna Svartenbrandt ordentligt på Kumla och jag tyckte att
han var en skärpt kille. Han ömmade för de förtryckta i Afrika och skickade
en hel del av sina pengar från några rån till olika befrielsegrupper, en
av dom var Frelimo i Mozambique.
Vi tränade tillsammans på en liten gräsmatta mellan två av paviljongerna
på Kumla och det blev lite brottning och judo för min del. Han visste
att jag var rätt duktig på detta. Jag kunde sparka på eller under knäna,
så att den som blev träffad störtdök på huvudet. Det ville han inte att jag
skulle göra med honom.
En kväll när vi var inlåsta hörde jag en febril verksamhet utanför och
min dörr slets upp. Flera plitar kom in och sa till mig att klä av mig naken.
Jag tittade på dom och frågade vad de menade, men alla var gravallvarliga
och en av dom kastade ett par kalsonger till mig och sa åt mig att
byta om. Jag blev förd ner till deras isoleringsavdelning och in i en cell. En
av plitarna sa:
– Du vet nog fan vad det gäller.
Det var en av de få gånger som jag faktiskt inte visste det. Det blev förhör
och de frågade mig vad jag kände till om dynamiten. Jag tittade på pliten
som frågade, började le och sa:
– Hade jag vetat något om detta så hade jag absolut inte sagt det till dig.
Men nu är sanningen den att jag inte vet ett skit.
Han trodde mig naturligtvis inte och lät mig gå tillbaka till min isoleringscell.
Där fick jag sitta i några veckor tills de hade sökt igenom hela
vår avdelning grundligt med sprängämnesexperter och spränghundar. De
hittade dynamit i köket under diskbänken och i alla våra stolar som vi satt
på när vi åt.
Om jag hade vetat att de lagt dynamit, invirad i plast, i de smala stolsbenen
så hade jag aldrig satt mig på en sådan stol. Vad de tydligen inte begrep,
men som jag lärt mig genom åren, är att när dynamiten blir varm
så svettas den ut ren nitroglycerin och det räcker med en liten stöt så flyger
man i luften. Om det hade smällt medan jag satt på en sådan och åt, så
hade jag suttit i taket som en plåsterlapp.
173

När vi släpptes ut från isoleringscellerna och kom tillbaka till vår avdelning,
frågade jag Svartenbrandt varför de inte talat om för mig var dynamiten
gömts. Han log och sa:
– De känner inte dig så väl ännu.
En kväll efter denna händelse satt jag i min cell och tänkte på vad jag skulle
göra med mitt liv. Jag var trött på hela det kriminella livet, på fängelser,
rymningar, på alla idioter runt om. Jag skulle vara mer än 40 år gammal
när jag kom ut. Kanske kunde jag rymma innan dess. Men ville jag då vara
jagad som ett villebråd, ville jag verkligen det?
I alla filmer, som vi blir matade med, där rymmer tuffingarna på de
mest bisarra vis för att sedan göra klippet och försvinna ut i det blå med
pengarna. Var det detta som också var min stora dröm? Ja, det var det naturligtvis,
men en rätt så ouppnåelig dröm, för mig som för så många
andra.
Jag tog då ett definitivt beslut att först göra min tio år långa interneringsvolta
och sedan starta på ny kula. Jag ville inte slänga bort resten av
mitt liv på kriminalitet som jag gjort hittills.
Jag kan inte direkt påstå att det var enbart händelsen med dynamiten
på Kumla som fick in mig på tanken att lägga av. Förr eller senare så kommer
man ju till en korsväg där man ska välja vilket håll man ska gå, och
min korsväg kanske var Norrmalmstorg. Det var nog där jag tog det beslut
som jag sedan höll fast vid. Det beslutet var att jag skulle lägga av.
Jag berättade om mina tankar för Gunilla när hon kom på ett besök och
hon sken upp och sa att hon skulle vänta på mig.
Kort därefter skulle kriminalvårdsdirektören Gunnar Engström komma
på besök. Jag bad om ett enskilt samtal med honom. Han kom upp på
avdelningen och tog emot mig där i korridoren mellan våra celler.
Vi gick fram och tillbaka och han undrade vad jag hade på hjärtat. Jag
sa att jag ville komma därifrån och att jag hade beslutat mig för att börja
ett nytt liv.
Han stannade, vände sig om och tittade på mig, log lite och sa sedan:
– Du tror väl inte att det är första gången som jag hör det där?
– Nej, sa jag, men nu är det så att jag menar vad jag säger.
174

Han sa inget, bara tittade noga på mig:
– Vad har jag för garantier att du håller vad du lovar?
– Du kan få min hand och min tjyvaheder på att jag aldrig kommer att
svika dig, sa jag.
Han räckte fram sin hand och sa:
– Du ska härifrån om en vecka.
Jag gick som i en dröm den dagen och kvällen. Jag tänkte sedan i min
ensamhet i cellen: kan det vara sant att han litade på mig?
Det gick en vecka, och det gick två. Inget hände. Jag blev inte förflyttad.
Och jag förbannade denne Gunnar Engström för hans svek. Sedan gick
jag in till assistenten och undrade om jag kunde få ringa ett samtal.
– Har du lagt in en anhållan, blev svaret.
– Nej sa jag, behövs det för att tala med Gunnar Engström?
– Nej, nej, sa han. Bara ring.
Jag kom fram till Gunnars sekreterare som genast kopplade mig till honom
när jag sa vad jag hette. Gunnar svarade med en gång och sa glatt:
– Jaha, och har du kommit på plats på Hall nu?
– Nej, sa jag, det är därför som jag ringer för att fråga dig vad du menar?
Han blev förbannad och röt till, sa sedan tyst:
– Imorgon ska du vara därifrån.
Det kändes overkligt. Jag visste fortfarande inte riktigt om jag kunde
lita på honom.
175

176
Äntligen till Hall
JAG FICK lämna Kumla den 29 november 1974. Att få åka bort från detta
helvete kändes som att få komma ut i friheten. Detta var det första stora
steget jag tog till ett liv utanför fängelset – trots att jag bara skulle till ett
annat fängelse. På Hall fanns ändå en relativ frihet.
Det kom två sura plitar på morgonen den här dagen och sa åt mig att
packa mina saker, du ska på transport. Jag log mot dom och sa att jag vet
det. Mina saker är färdigpackade. Vi hade en polishelikopter ovanför oss,
en polisbil framför och en bak plus två MC-poliser när kortegen rullade
ut från fängelset.
Jag frågade transportchefen vad det var frågan om?
– Det är polisen som vill att du ska hårdbevakas.
Men han var i alla fall juste och stannade vid en stor bensinmack så att
jag fick handla. Så kom vi då till Hall. Där skulle alla fram och titta på mig
i vakten och jag log hela den långa underjordiska gången fram till B-avdelningen.
Jag fick en cell bland en massa andra fångar.
När det var dags för promenad så fick vi själva gå ut till en enorm fotbollsplan
och jag började jogga runt den. Jag såg två plitar som satt uppe
vid huset och rökte och pratade med varandra. De tittade inte ens på mig,
men jag visste ju till hundratio procent att jag hade flera ögon på mig som
skulle kolla vad jag gjorde. Det var inte många som gick ut. Bara fyra, fem
stycken som gick i par och pratade runt planen där jag joggade. Jag var
övertygad om att plitarna bevakade mig i smyg på ett eller annat sätt.
Jag kunde aldrig tro att denne Gunnar Engström litade så på mig med
en gång. Han kom samma vecka på ett av sina regelbundna besök på olika
kåkar och jag blev uppkallad till honom. Han förklarade det där med
transporten, det var någon på transportcentralen som inte ville att Janne
Olsson skulle iväg från Kumla. Men Gunnar hade fått dom att ändra

Att skriva har alltid varit en säkerhetsventil för mig. Här sitter jag med penna och
papper på anstalten i Haparanda. Foto: Privat
sig ganska fort och han sa att han förstod att jag var sur och att han själv
framstod som en skit.
Jag menade att han hade rätt i vad han sa, men att jag ändå ville tacka
honom för att jag fick komma hit och att jag begrep att dröjsmålet inte var
hans fel. Sedan sa jag till honom att jag inte kunde se var hans killar stod
någonstans? Han tittade på mig och undrade vad jag menade. Jag förklarade
för honom att jag trodde de smög på mig. Han skrattade och sa att
jag var nojig, trodde mig se saker som inte fanns.
Gunnar sa att när jag nu var på Hall så skulle jag bli behandlad som vilken
annan intagen som helst. Han skulle bli skitförbannad om han hörde
att de särbehandlade mig eller kollade mig mer än någon annan. Jag reste
mig upp från stolen och tog honom i hand och sa artigt att jag tackade för
hans förtroende och inte skulle svika honom. Gunnar har sedan talat om
för mig att han vunnit åtskilliga flaskor whisky på mig genom att slå vad
med kollegor om att Janne Olsson skulle klara sig.
177

Om Gunnar skulle behöva min hjälp, vad det än månde vara, så skulle
jag åka till honom med en gång. Att han vågade lita på mig som han gjorde
är det många som har undrat över, och jag vet inte om jag hade klarat
mig utan hans hjälp. Han har sagt några gånger i intervjuer, att det är
många av de intagna som skulle behöva ett Norrmalmstorg att gå över
innan de klarar sig. Han har alldeles rätt. Det ska mycket till för att någon
som suttit så länge i fängelset som jag gjort, nästan tjugo år, ska sluta med
brott och börja ett nytt liv.
Nu hade jag fått någon inom kriminalvården som trodde på mig, plus
att jag hade fått tag på en tjej som också trodde på mig. Jag hade anledning
nog för att försöka att börja om.
Ska man försöka sig på en jämförelse mellan fängelserna Kumla och Hall
så ter det sig egentligen omöjligt. Eller så är det jätteenkelt. Allt är annorlunda
på Hall. Plitarna går att snacka med, de är inte så maktgalna som de
före detta skomakarna på Kumla, gänget som har fått en nyckelknippa de
aldrig skulle haft och ser en enorm makt i denna.
Jag fick reda på att ett par av dessa skomakareplitar hade ett helvete
hemma med sina fruar och det var kanske också detta som de tog ut på
oss som satt där. Hall är ju en gammal kåk, och det brukar skämtsamt sägas
att ”trivseln” på en gammal kåk är där tillsammans med skiten i hörnen.
På nya kåkar ska det ju vara kliniskt rent, men det är inte lika noga
på de gamla.
Det var aldrig dessa förnedrande visitationer som på Kumla, plitarna
gjorde sitt jobb på Hall, men var inte överdrivet nitiska. Kanske var det en
del av förklaringen till att Hall flödade av knark, främst var det amfetamin
och hasch. Sätten att smuggla in knark på fängelset var många. Besökarnas
uppfinningsrikedom var stor. Exakt hur det gick till vill jag inte berätta.
Givetvis fanns det även plitar som tog in knark mot betalning. Det
fanns så mycket droger på Hall att missbrukare från Stockholm kom dit
för att handla.
Knark gör de intagna mindre våldsamma. De blir snälla. De flesta vill
bara få i sig knarket så fort som möjligt. Det var lätt att se vem som var
knarkare. Det var bara att gå in i en cell och titta. Såg man då att det var
178

tomt på prylar så var det en knarkare som bodde där. Han hade sålt det
mesta av sina saker för att köpa knark.
När ryktet gick om att det var tjack på väg in så var det kul att se detta
lämmeltåg av knarkare som sprang in och ut ur alla celler på jakt efter
pengar. Värdeföremål såldes, grejor pantsattes, lån togs. Det blev alltid så
lugnt på avdelningarna när knarket hade kommit in. Då sköt knarkarna i
sig sin macka och låg sedan och runkade hela natten tills dörren öppnades
morgonen därpå.
Jag minns så väl en kille på Norrköpingskåken, som varje gång han fick
in tjack hämtade sin städpyts med vatten och lite rengöringsmedel, borste
och en trasa och begärde tidig inlåsning. Alla visste då att han skulle städa
hela natten ända tills att plitarna kom och öppnade hans dörr på morgonen.
Hans golvyta var två gånger tre meter, så jag antar att det var ett välstädat
golv där inne.
Det finns många myter om livet på ett fängelse. De flesta människor har
aldrig sett ett fängelse inifrån, men de har däremot sett många amerikanska
filmer. Begreppet skaka galler finns inte på de svenska fängelserna. Här
har varje intagen sin egen cell med en dörr som man inte kan se in genom,
väggarna är av betong. Man kan inte skrika och gapa till varandra, eller
spela schack med cellgrannen genom gallret som på Death Row i USA.
Samma missuppfattning gäller våldtäkter och homosexualitet. Amerikanska
filmer sprider myten om att varje nyanländ fånge omedelbart
våldtas av 28 andra interner på fängelset. Så är det givetvis inte på svenska
anstalter.
I amerikanska fängelser sitter det många som har livstid, eller flerdubbla
livstidsstraff med ett absurt antal år: 60, 99, 199, 299 i all oändlighet.
Inte så konstigt att dessa då sätter på unga förstagångsförbrytare, eller de
bögar som det finns gott om i alla amerikanska fängelser. Det är helt enkelt
enda möjligheten till ett sexliv. De kommer aldrig att vara i närheten
av en kvinna under resten av sitt liv.
Jag vill med bestämdhet påstå att det inte förekommer sexuella övergrepp
på svenska fängelser, det gjorde i alla fall inte det under alla mina
år. Jag har aldrig hört eller sett någon bli våldtagen som på de amerikanska
fängelserna.
179

I svenska fängelser är det inte så många som har så långa straff och för
dom som har det, så finns det ju så kallade samlagsrum där de kan få ta
emot besök och leka av sig. Att de intagna i viss mån kan få ha ett sexliv
tycker jag personligen är en bra säkerhetsventil. På Hall var det drygt tjugo
samlagsrum som man måste boka innan besöket.
När jag kom till Hall fick jag byta ut mina vanliga kläder mot anstaltskläder.
Det var en sorts gråaktiga byxor med kavajer i samma färg, vita
skjortor, undertröjor och kalsonger. Kläderna var i alla fall inte randiga
som i amerikanska fängelsefilmer.
Inne på Hall bestod byggnaden, där jag satt, av två våningar. Det var en
lång korridor i varje där cellerna låg på rad. Vi hade ett dagrum och ett
ganska så stort allrum, som även var matsal och ett litet kök i ena änden
av korridoren. I köket fanns ugn och spis där vi kunde laga mat eller baka.
I dagrummet kunde man sitta och lira kort eller titta på TV.
Vi blev inlåsta halv åtta på kvällen. Cellen var cirka två gånger tre meter
bred. Man satt en och en i cellerna. Det fanns en liten bänk framför fönstret,
där man kunde sitta på en pall och skriva. Fönstret, som gick att öppna
lite grann, var av okrossbart glas med galler utanför.
Jag hade en egen, ganska stor TV plus grammofon och högtalare i min
cell.
Det fanns en potta i varje cell och det var upp till var och en att använda
den. Jag lärde mig i alla fall att hålla mig tills dörren öppnades varje morgon.
Plitarna blev sura om man flaggade på bara för att gå på muggen.
Vatten tog man in i plastflaskor om man ville ha det efter inlåsningen.
Helt klart var det ju svårt för mig med all min extraenergi att sitta inlåst.
Men jag rutade in mina dagar och gjorde olika saker, annars hade jag
blivit mer knäpp än jag är nu. Jag liksom alla andra fångar drömde förstås
om att rymma. Hela tiden, oavsett vilket fängelse man satt på. Så detta
med att bygga helt rymningssäkra fängelser tycker jag är korkat. Om en
intagen ser, eller tror, att det finns en möjlighet att rymma, så lever han
mycket bättre där på insidan av ett fängelse. Drömmen kan hållas vid liv.
När jag varit ett par månader på Hall, så var det dags för den vanliga veckosammankomsten
som vi interner hade på biblioteket. Då var det killar
180

som blev uppkallade och fick sina tillsägelser av olika orsaker. De hade
gjort något dumt och fick veta att de skulle lägga av annars så blev det
stryk eller något annat allvarligare. Men den här gången var det jag som
fick sätta mig på de anklagades stol.
Jag tittade på de åtta killar som fanns här uppe och alla var allvarliga
utom en, Rolle, en kompis till mig, som sakta skakade på sitt huvud. Jag
satte mig ner och en kille började berätta att det hade kommit besked från
Kumlabunkern om att det var jag som golat dynamiten, alltså avslöjat var
den fanns någonstans.
Jag reste mig upp och jag kände att mitt hjärta slog som en pistong när
jag glodde på dom allihop och sa:
– Ni anklagar mig för att vara en golbög, tjallare, jag som aldrig sagt
ett ord till någon om någonting. Och vad det gäller dynamiten, så visste
jag inte ens om att den fanns. Är det någon av er här som inte tror att jag
är en golbög?
Rolle reste sig upp och sa:
– Jag tror inte att du sagt något Janne.
– Tack Rolle, sa jag, tack för ditt förtroende.
En golbög är det sämsta och farligaste man kan vara på en kåk. Är man
sedan uppe i den högsta divisionen, som jag var, så var det livsfarligt att
yppa fel saker. Det där visste jag ju om, och skulle inte våga säga något till
plitarna. Jag reste mig upp igen:
– Jag svär på mina barns heder. Om jag ljuger nu, så kan mina två små
barn lika gärna dö. Jag har inte sagt något, och än en gång, jag visste inte
om att det fanns någon dynamit.
Den rödhårige tuffe bankrånaren, som förde fångarnas talan log lite
och sa:
– Vi tror mer på våra kompisar på Kumla. Dig känner vi inte så väl.
Jag sa till dom, att om jag hade haft en k-pist i min hand nu, så hade
de alla varit döda. Jag hoppades att sanningen skulle komma fram förr eller
senare om vem det var som hade avslöjat dynamiten för ledningen på
Kumla.
De bara tittade hatiskt på mig utan att svara. Nu hade jag alltså stämpeln
på mig som angivare. Det hade jag aldrig ens kunnat drömma om att
181

få. Jag visste ju att förr eller senare skulle någon eller några försöka skada
mig allvarligt, eller kanske döda mig. Jag gick i fortsättningen hela tiden
mer eller mindre med ett öga i nacken.
Jag hade börjat träna badminton uppe i den fina gymnastikhallen men
hade aldrig förr hållit en sådan racket i min hand. Jag fick sätta en flaska
läsk mot de killar som var duktiga på att spela och förlorade friskt i starten.
Men jag var duktig och lärde mig ganska fort, så efter cirka tre månader
började jag vinna och hade en back full med läsk under min säng.
Nu var det många av dom som spelat med mig först som plötsligt hade en
massa orsaker att tacka nej, det var tiden som inte räckte till, drag i nacken,
eller ont i benet och så vidare.
Det blev ett Hall-mästerskap och det vann jag. Fick en Carlton-racket
som pris. En gång kom det fram en kille som undrade om jag vågade spela
med några av dom, efter varandra, och jag var ju stor i truten och sa att
kom ni så många ni vill. Jag ska vinna över er alla. Jag kommer inte ihåg
hur många som kom, men vi höll på och spelade ända tills att det var dags
för inlåsning. Jag vann över dom alla. Sen hade jag svårt att genomsvettig
gå ner i kulverten, och upp igen till min avdelning och in i duschen.
Jag orkade inte äta någon mat. När jag vaknade dagen därpå fick jag rulla
mig av sängen och resa mig försiktigt upp och leda upp hela min kropp.
Jag var mör i flera dagar, men jag var stolt som en tupp, ingen hade vunnit
över mig.
Jag lärde känna Marie Bergman när hon var där en gång och uppträdde.
Vi hade många av Sveriges bästa artister på fängelset. Jag minns att jag
passade hennes lilla barn som bara var något år gammalt. Lill-Babs kom
dit, liksom Lill Lindfors och många andra. En kille som jag tyckte om, han
är tyvärr död nu, Sabu Martinez, kom en gång och besökte mig. Han hade
en egen orkester som spelade sydamerikansk musik. Han undrade om han
kunde få komma till Hall och spela för oss och samtidigt spela in en skiva.
Det fick han. Han kom och han hade med sig några som bandade det hela.
Jag kommer ihåg att det svängde bra om hans musik.
Så kom då den dag jag väntat på. Det var i början av 1975. Trots att jag på
något sätt var mentalt förberedd blev det en smärtsam överraskning. På
182

anstalten fanns en skola dit två lärare, ett gift par, kom och undervisade
oss i olika saker. Det var mitt under en lektion med dom, jag satt och läste
vid ett bord, när det plötsligt bara smällde till på högra sidan av min
käke. Jag vaknade upp som i en mörk sjö och kände att det bubblade ur
min näsa och mun. Jag låg på golvet i en jättepöl av mitt eget blod, reste
mig upp på knä och tog tag i ett bord. Då kom nästa smäll och jag däckade
igen. Jag hade helt enkelt fått tinningen inslagen och var mycket nära
att dö.
Jag vaknade efter ett tag, reste mig upp och kände att det gungade i hela
mitt huvud. Jag gick försiktigt ett par steg och fick tag på en handduk och
torkade bort blodet från mitt ansikte. Jag tittade mig omkring och såg att
läraren och hans fru hade motats in i ett hörn och blivit tillsagda att inte
säga något till någon om vad som hänt.
En av killarna pekade mot dörren och sa att han som slagit ner mig var
utanför. Jag gick sakta ut och fram till honom och såg att det var en kille
som hade åtta år. Han var välkänd i Stockholm. Jag gick fram till honom
och sa att jag trodde att vi långtidare höll ihop. Han bara stirrade hatiskt
tillbaka. Det hade börjat mola och värka något hemskt i min käke och jag
kände att det krasade i hela mitt huvud när jag pratade. Jag gick ner från
skolan och upp till min avdelning. Det blev full uppståndelse när jag kom
med min blodiga skjorta och såg hemsk ut i ansiktet.
En tillsyningsman kom och frågade mig vad som hade hänt. Han tittade
på mig och såg att min käke var avslagen. Han sa att jag skulle upp på
sjukan och bli kollad av systern där. Hon tittade på min käke och sa att jag
måste till sjukhuset. De ringde upp till Rune Lundahl, som satt som styresman
på Hall då, och han ville träffa mig. Jag fick eskort upp till hans
kontor och han bad mig berätta vad som hänt.
Jag talade om att jag hade stått vid en dörr och den öppnades lite för
snabbt och hårt. Han sa till mig att om jag inte talade om vad som hade
hänt, så skulle de inte köra mig till sjukhuset. Jag minns att jag bad honom
kyssa mig i röven.
Så jag fick gå tillbaka till min avdelning igen. Jag gick och la mig, det
gjorde fruktansvärt ont i hela mitt huvud nu. Efter inlåsningen kom en
tillsyningsman som jag låg bra till hos och öppnade och sa att det var
183

dags att åka till sjukhuset. Jag tror det var i Huddinge. Jag blev nedsövd
och opererad, vaknade av att någon knep mig i näsan och sa att det var
dags att åka in till deras tandläkare. Jag kommer bara ihåg att de rullade
iväg med sängen. Sedan väcktes jag igen och hade fått två silverbryggor på
mina tänder.
Jag transporterades tillbaka till Hall och slapp ha handbojor på mig, jag
kunde ändå inte sitta upp själv. Jag blev rullad i en stol upp till sjukavdelningen
och somnade med en gång. Dagen efter kom det en doktor till Hall
och förklarade för mig att de hade satt ihop käken och bänt mitt kranium
tillrätta. Jag hade ett stort bandage om huvudet, det värkte och bankade i
hela vänstra sidan.
Han berättade att det satt åtta krokar på mina silverbryggor. Där skulle
han nu sätta i små gummiband som jag skulle ha i några dagar. Lite senare
skulle han komma tillbaka och surra fast rostfri ståltråd. Den skulle sitta
i ett par månader. Jag fick tillstånd att ha en vass avbitare i fickan hela tiden
och om jag höll på att spy så skulle jag klippa upp tråden fort. Annars
kunde jag kvävas av mina egna spyor.
Jag låg på sjukavdelningen i en vecka. De ville ha mig kvar längre, men
jag ville upp på min avdelning. När jag gick i kulverten mötte jag killen
som hoppat på mig. Han var tillsammans med Ölaz, en stor tjock kille
som kom fram till mig:
– Du berättar inte vad som hänt.
Jag tittade på honom och sa att han kunde kyssa mig i röven. Sen gick
jag därifrån.
Det fanns en kille på en av avdelningarna som hade en pistol, och han
kom till mig en dag och sa att jag kunde få den om jag ville betala tillbaka.
Jag minns att jag tänkte att de två svinen var värda att dö. Men jag log, skakade
på huvudet, tackade honom och sa att det skulle nog gå bra ändå.
Jag kommer ihåg att jag ringde och förberedde Gunilla på att jag såg lite
konstig ut, jag hade blivit påhoppad. Hennes ansiktsuttryck när hon såg
på mig gjorde mig ledsen. Jag påstod att det inte gjorde ont mer, vilket var
lögn, det värkte som fan i ett par veckor. Men tiden läker alla sår, som det
ju heter, och så även mina.
En av plitarna som hade blivit beordrad att vara med när jag blev ope-
184

erad berättade för mig att han höll på att spy när han var inne i operationsrummet.
Han hade stått vid sidan om och sett på när de borrade ett
hål vid min högra tinning och satte in ett järn, bröt till och lossade käkbenet.
Han kunde inte förstå att allt hade läkts så bra.
Gunnar Engström kom och undrade hur jag mådde. Jag sa att det bara
var bra. Han sa att han inte skulle fråga mig något om händelsen. Om jag
inte själv ville berätta förstås? Det ville jag ju inte.
Ett par månader senare berättade jag för honom att kopplingen i Gunillas
gamla Saab hade börjat slira och att jag gärna skulle vilja ha den till
en verkstad. Han tittade på mig och sen bad han mig ringa Gunilla och vi
bestämde en mötesplats i centrala Södertälje. Han tog mig med i sin bil,
ensam, och så körde vi ner till en snopen Gunilla. Gunnar sa till mig att
det kanske var bäst att jag körde Saaben. Gunilla åkte med honom och jag
efter dom ut till en verkstad i Vagnhärad. Jag kommer ihåg att verkstadskillen
tittade på mig och sa:
– Du är Janne Olsson, va?
– Ja, sa jag. Vad då?
Han hade läst att jag bland annat hade jobbat som billackerare. Han
undrade om jag inte kunde komma och jobba hos honom, han lackade bilar
också. Gunnar och jag flinade lite. Han sa att det var lite för tidigt ännu
för att jag skulle få komma ut på frigång.
Jag frågade Gunnar hur han vågade låta mig få komma ut så här och
han tittade på mig, log och sa:
– Har inte du och jag ett avtal?
Det är svårt att låta bli att tänka på Gunnar. Jag tänker på hur jag blev
god vän med honom och hans fru Siv, hur jag blev förbannad på honom
vid flytten och på mig själv för att han piskade mig i badminton, jag hatar
ju att förlora. Jag skulle egentligen kunna skriva en hel bok om honom
och hans vänlighet, men det gör jag inte, han blir för stor i korken i
så fall.
Jag fick min första bevakade permission sommaren 1975. Det blev naturligtvis
mycket skriverier i tidningarna igen. Jag hade nu varit på Hall i
drygt ett år. Tillsammans med tiden på Kumla och min häktning så blev
185

det nästan två år som avtjänats efter Norrmalmstorg. En assistent och två
plitar följde mig och skjutsade mig till mitt radhus i Vagnhärad. Det var en
civil krimbil framför och en efter oss plus en eller två MC-poliser. De var
vänliga nog att köra upp sina bilar på gångvägarna och satte sig sedan och
bevakade mitt hus så alla grannarna kunde se det. De tog av sina jackor så
att folk kunde se deras axelhölster, så därefter visste ju alla om att Janne
Olsson bodde i området. Jag tyckte synd om Gunilla, det var inte meningen
att hon skulle få lida bara för att hon gift sig med mig.
Gunillas före detta man, som för övrigt misshandlat henne under äktenskapet,
började nu även dyka upp i Vagnhärad och bråka. Jag bad en
tuff kille, en smågangster och torped som jag lärt känna på Hall och Norrköping
hjälpa oss, min namne för övrigt. Han ringde upp Gunillas före
detta man och sa som han brukar göra vid den här typen av uppdrag, med
sin lite mörka röst:
– Hej, jag heter Janne och är psykopat.
Det räckte för att hon skulle få vara i fred.
Efter ytterligare tre månader fick jag min första beledsagade permis,
alltså att någon kom och hämtade mig och ansvarade för mig. Det var
Gunnar Wesslén, en journalist som jobbade på Aftonbladet. Vi var i Stockholm
och handlade och stannade till i en fotoaffär, och där var det tydligen
en som ringde efter polisen, för efter ett par minuter så stannade
en polisbuss utanför. In kom fem-sex poliser och tittade på mig. Gunnar
Wesslén tyckte att det var skoj och fotade rätt mycket. En av poliserna kom
fram till honom och undrade om han kunde få ett foto där han och jag var
med. Det lovade en leende Gunnar.
186

På väg ut
JAG BAD om förflyttning från Hall till Norrköpingsfängelset och fick åka
dit den 4 december 1975. Skälet var bland annat att tiden går lite fortare
om man kommer på en ny kåk. Där fanns en avdelning, Östra, som var en
isoleringsavdelning. Där satt Lars-Inge Svartenbrandt och Nisse Pistol. Vi
träffades alltså igen.
Svarten berättade någon gång om vad han gjort, om sina bankrån, men
det är inget som har fastnat i mitt minne. Jag upplevde aldrig honom som
farlig, men däremot som en väldigt vaken person som var med i det dagliga
livet och visste en hel del om politik och en massa annat. Jag ringde
honom en gång efter att jag kommit ut och vi pratade bland annat om dynamiten
på Kumla.
Varje dag var Svarten och Nisse nere i tigerburarna på promenad. Jag
bad en av plitarna att öppna till mig, jag sa att jag skulle ner i vakten. Då
får man snedda över gården. Jag gick direkt fram till burarna och sa till
Svartenbrandt att jag hoppades att inte han också trodde att jag hade tjallat
om dynamiten på Kumla. Han bara tittade på mig med kolsvarta ögon
och sa:
– Din tid ska nog komma.
Jag såg att Nisse Pistol också glodde surt på mig. Nu hade jag dessutom
de här två att oroa mig för. De skulle snart släppas ut från sin isolering.
Det var inte så lustigt för mig att se fram emot.
Jag blev sen nerkallad till vakten och in till styresmannen när Nisse Pistol
och Svartenbrandt skulle ut från sina isoleringsceller. Nisse skulle iväg
men Svartenbrandt ville stanna på Norrköping. Styresmannen undrade
hur jag ställde mig till detta. Jag sa att jag inte ville ha Svarten på samma
kåk. Men å andra sidan, om han ändå ska vara här så har jag en chans att
prata med honom.
187

Svarten kom ut och jag gick direkt fram till honom och undrade vad
det var som gjorde att de trodde att jag var den som golat dynamiten. Han
talade då om att en av plitarna, och nämnde hans namn, hade sagt till
dom som då satt på Kumlabunkern:
– Varför tror ni att Janne Olsson, som har det längsta straffet och kom
hit sist, får komma härifrån först?
Han som sa detta var en tillsyningsman, ett stort svin. Vad jag vet så
jobbar han kvar där ännu. Han var en av ledarna för Skomakarligan, de
kallades så för att de flesta plitarna var från en före detta skofabrik som
lades ner i Örebro. Just detta plagiat av en människa försökte knäcka mig
många gånger på Kumlakåken. Det var han som varje dag vände upp och
ner på min cell och kastade ut mina brev, mina hundratals brev, över hela
cellen och rev upp min prydligt bäddade säng, och som kom in till mig
när jag satt nere i deras björnbur och hånlog och sa:
– Jaså, detta är den tuffe Janne Olsson?
Jag hörde att han hade med sig sin skomakarliga, för de kunde knappt
lyfta fötterna när de gick utan hasade fram. De stod gömda utanför och
han ville provocera mig så att jag skulle hoppa på honom och sedan skulle
de rusa in och hjälpa honom. Jag flinade mot honom den gången och frågade
varför han inte tog in sina knähundar med en gång. Då rusade hela
gänget in och började banka på mig.
Jag och Svarten satt på allvar och pratade många gånger om att när vi
hade rymt, så skulle vi tillbaka till detta kreatur och ge honom betalt för
gammal ost. Tur att jag inte rymde, då hade han inte levt idag. Men det
han sa räckte ju för att killarna på Kumla och Hall där skulle tro att förflyttningen
var kriminalvårdens tack för att jag hjälpt dom att hitta dynamiten.
– Tror du att jag skulle våga säga något sådant, sa jag till Svarten och jag
såg att han tvekade lite, och jag fortsatte:
– Jag vill faktiskt leva, inte dö.
Men han trodde mig fortfarande inte. Kriminalvårdsdirektören Olle
Martinsson reste omkring på alla kåkarna och när han kom till Norrköping
sa jag till Svarten:
– Nu går vi och talar med Martinsson om du vågar.
188

Han tittade på mig och hängde med fram och jag sa till Martinsson att
det var på tiden att han berättade att jag inte alls var inblandad i dynamiten
på Kumla. Han nickade mot Svartenbrandt och sa att det stämde. De
hade fått veta detta av två andra intagna, men han kunde inte tala om för
oss vilka dessa var.
Svarten log bara lite och sa:
– Det där kan ni två ha kommit överens om att säga innan. Sen vände
han sig om och gick.
Visst kunde han ha rätt i det, men nu var det inte så, och jag kände mig
så frustrerad som jag aldrig varit förut.
Jag förflyttades från Norrköping till fängelset i Ystad den 31 oktober 1976.
Då kom jag lite närmare min familj i Helsingborg. Vi körde ner dit under
en permission och hälsade på mossan och visade upp Gunillas stora mage.
Polisen i Helsingborg visade sig duktiga och parkerade en svart-vit polisbil
utanför mossans uppgång, så det var naturligtvis många som fick veta
att jag var där då.
På vägen upp, utanför Värnamo, blev jag stoppad i en poliskontroll.
Den unge killen som ville se mitt körkort var påtagligt uppjagad och när
jag skulle ge honom mitt körkort, sa han innan han hade ens tittat på det:
– Jag hade inte känt igen dig Janne om jag inte hade sett ditt körkort.
Jag förstod att de hade kollat mig hela tiden. Det här var deras sätt att
jobba.
Det gick ungefär två veckor, sedan kom det ett rekommenderat brev
från länsstyrelsen i Malmö där det stod att jag skulle lämna in mitt körkort,
det var indraget. Jag och Gunilla hade precis köpt en avstyckad bondgård
utanför Ystad och jag skulle förflyttas till fängelset dit rätt snart. Jag
läste papperet och blev så klart ledsen. Om de skulle dra in mitt körkort,
varför hade de i så fall inte dragit det direkt efter eller i samband med torgdramat?
Jag såg att ett telefonnummer var understruket, ringde upp och en vänlig
man sa att jag tydligen hade förstått hans budskap om att höra av mig.
Han började med att säga att han personligen tyckte att det var helt fel att
de skulle dra mitt körkort efter drygt tre år, men nu var han ju bara en
vanlig tjänsteman som satt och skrev ut order om dessa indragningar när
189

de kom från tingsrätterna. Han uppmanade mig att lämna in mitt körkort
och sedan skriva till Kammarrätten i Göteborg och be om inhibition
av tingsrättens beslut och att jag skulle vilja vara där personligen och tala
för min sak.
Han föreslog också att jag skulle ha med mig någon, gärna någon tjänsteman,
eller assistent från fängelset, som kunde prata för mig. Han berättade
att det var polismästaren i Ljungby som hade stoppat mig på min
första permis och som tyckte att jag inte skulle få ha körkort. Jag tackade
honom för rådet och hade ju min kurator på Norrköpingskåken som jag
hjälpt ur en riktig knipa en gång, så nu fick han betala tillbaka.
Jag blev kallad till Göteborg, och vi körde ner i kuratorns bil och gick
in till ett gäng vakna gubbar i en liten rättssal. De bad mig att förklara för
dom varför de skulle ändra Tingsrättens beslut och ge mig tillbaka mitt
körkort. Jag bockade och satte mig ner. De frågade min kurator om han
hade något att säga och han började rosa mig så att jag nästan satt och
skämdes. Sedan förklarade jag att jag hade haft körkortet kvar ända sedan
händelsen på torget, och då var inget fordon inblandat. Jag var ju på väg
tillbaka till samhället nu, vi hade köpt en bondgård som låg på landet och
jag skulle verkligen behöva mitt körkort nu när jag snart skulle få frigång
som innebar att jag jobbade på dagarna och sov över i fängelset på nätterna.
Jag såg att de intresserat följde allt jag sa. Kuratorn berättade att jag
skött alla permissioner perfekt och att det skulle vara synd att dra undan
benen för mig nu när jag var på väg.
Ordföranden sa till sist:
– Nå Olsson, om vi nu beslutar oss för att du inte ska ha något körkort,
vad gör du då?
Jag reste mig upp och log mot dom och sa:
– Då har jag gett mig fan på att klara av det ändå.
Jag såg att han nickade åt de andra och sa till mig att deras beslut skulle
komma skriftligt om cirka två veckor. Exakt på dagen två veckor senare
kom ett rekommenderat kuvert och när jag öppnade det satt mitt körkort
på deras beslut och en liten papperslapp där det stod: Lycka till. Den
segern kändes fin.
190

Det var dags för Gunilla att föda och jag var med henne när vi fick vår första
lilla kille, Andreas, i Nyköping 1976. Jag tog nog mer än etthundra kort
när han var på väg. Jag tror nog att jag var mer mogen att bli fassa när Andreas
kom än med de två första. Jag kände att jag hade vuxit mycket, varit
med om en hel del.
Jag ville också visa, först för mig själv och min fru, och sedan för alla
andra, att jag skulle klara av att vara fassa, trots att jag var en före detta
kåkfarare.
Jag fick permis i två dagar och så bar det iväg till Ystad och den gamla
lilla gård som vi köpt. Den var bedrövlig att titta på, men jag och Gunilla
renoverade den så att den blev beboelig. Vi bodde i den ett par år och fick
vår andra grabb, Daniel, i Ystad, 1978.
Jag började jobba ute i fängelsets trädgård. Jag fick köra ut grönsaker
och julblommor när det var tid för detta. En annan fånge kom fram till
mig och undrade om jag kunde köra till Malmö när jag var ute och lämna
ett brev åt honom. Jag skulle dit dagen efter och handla så det var inga
problem. Allt gick bra och jag körde och lämnade brevet på den adress
som stod utanpå kuvertet. Efter två dagar blev jag inkallad till Gunnar
Marbe, föreståndaren, en gammal plit från Malmö som kommit sig upp.
En bra karl, det finns några sådana inom fångvården också. Han var allvarlig,
och satt tillsammans med övertillsyningsmannen och chefen för
trädgården och tittade bistert på mig. Han sa direkt att en av de intagna
hade kommit till honom och sagt att jag lämnat ett brev för hans räkning
i Malmö för ett par dagar sedan.
Jag förstod ju direkt att det var den där råttan till intagen som varit inne
hos honom och skvallrat. Det var ju bara han och jag som visste om det.
Jag tror att han var avundsjuk på mig och tyckte att jag hade det för bra.
Jag nekade förstås och sa att han hade frågat mig om jag ville lämna ett
brev, men att jag inte ville. Däremot stämde det att jag och min fru hade
varit i Malmö och köpt en barnsäng.
Marbe förbjöd mig sedan att köra några ärenden med min bil. Det fick
jag ju böja mig för.
På lunchen kallade jag alla grabbarna till ett möte i vårt stora gemensamma
dagrum, men den lilla råttan kom inte. Jag berättade som hastigast
191

vad som hade hänt och två av de största killarna gick och hämtade angivaren.
Han kom och fick sitta mitt i rummet på en stol och skämdes så han
var röd i hela ansiktet.
Jag började med att fråga honom varför han hade berättat för Marbe att
jag var i Malmö. Han kunde inte svara. Nu började alla killarna bli hotfulla
och ville gå på honom, men jag stoppade dom och gick själv fram och
gav honom en svidande örfil. Jag tackade för hans förtroende. Jag hade
hjälpt honom och nu var mina chanser att komma ut och köra och samtidigt
träffa mina små barn förstörda.
Jag sa till killarna att inte röra honom, det var stor risk att han tjallade
igen. Han begärde inlåsning sedan, och det var nog säkrast för honom.
Men de gamla låsen var lätta att öppna och det gjorde grabbarna
och slängde in sina pissespannar med skit i så han var helt genomsur och
stank något hemskt.
Han stod ut i två dagar, sedan begärde han sig från Ystad.
Gunilla var en fin tjej. Det var bara två fel med henne. Det ena var överkomligt,
hon var vegetarian, men det andra var att hon var ett Jehovas
Vittne. Jag tror att alla som har kommit i kontakt med henne har upplevt
Gunilla som lätt att vara tillsammans med. Jag är väldigt tacksam över att
hon tog hand om våra barn ensam när det tyvärr började knaka mellan
oss och vi skiljdes åt. Om Gunilla inte varit med i Jehovas Vittnen, så tror
jag att vi fortfarande hade varit gifta och jag haft dessa tre barn med henne
omkring mig nu och med alla barnbarnen springande här.
Hon har varit här nere i Thailand och hälsat på tillsammans med Daniel
och min fru, Phian, hade inget ont att säga till mig efteråt.
Men jag kommer aldrig att ändra min syn på dessa fördömda Jehovas
Vittnen. De jagade ju Gunilla vart vi än flyttade. Jag fick flera gånger en
känsla av att Gunilla verkligen ville lägga av med den skiten, men de letade
alltid upp henne och släpade med henne på sina möten. Dit tog hon med
våra små barn, och det tyckte jag naturligtvis inte om.
Varje sommarlov när de var hos mig, så letade jag reda på det lilla papper
som alla killarna hade, där det stod att vid en olycka skulle de inte ha
blod från någon annan människa. Jag var ju alltid skitnervös att det skulle
192

hända mina tre små grabbar något. Jag sa ofta till Gunilla att åtminstone
vänta med att ta med dom tills de blev femton, men hon lyssnade aldrig
till detta. Det var många gånger som jag svor åt dessa mesar till människor
som kom, knackade och ringde på var vi än bodde, men de bara log
lite och gick därifrån.
Jag ringde hem en kväll från fängelset men ingen svarade. Jag blev så
klart orolig och en tillsyningsman undrade vad det var. Jag sa att ingen var
hemma. Han tittade på mig och sa sen:
– Var det inte din fru som var med i Jehovas Vittnen?
–Jo, sa jag.
– De har möten idag, stick iväg och se vad du kan göra.
När jag kom fram till den gatuadress han gett mig, så öppnades precis
dörren i deras kyrka och ut kom en massa folk. Gunilla och mina småttingar
var också där. Jag kommer ihåg att hon blev röd i ansiktet och kom
fram och frågade vad jag gjorde där. Innan jag hann svara kom deras ålderman,
ledaren kallas så, fram och sa att han var polis.
Jag vände mig om och jag tror att han såg mitt hat spruta ur ögonen.
– Jag skiter i vad du är, sa jag, men du måste vara en enastående polis
eftersom du är ledare för det här gänget. Men du ska ge fan i att ringa till
min fru eller köra ut till vår gård i fortsättningen. Hör du det, röt jag till
honom.
Han fick inte fram ett ord. Efteråt sa Gunilla till mig att ingen tidigare
hade stått upp mot honom.
Jag körde henne hem och skällde lite på henne. Hon hade ju sagt att
hon skulle lägga av med denna sekt. Hon förklarade nu att hon ville flytta
upp till Norrland igen, hon är ju född där uppe, så jag förstod henne.
Jag har många gånger tänkt på Gunilla och detta att hon bröt upp från
sitt tidigare liv och från sitt barn, Erik, som nu är advokat i USA. Jag har
inte velat fråga henne om orsaken till att hon, som var ett Jehovas Vittne,
kunde göra detta.
Det är klart att hon också fick utstå en hel del när hon träffat mig. På
Kumla var det bara hon som kom på besök, men på Hall och Norrköping
var det ett lämmeltåg av olika damer. Jag hade då inte någon som helst
tanke på att jag ju var otrogen, det blev bara så.
193

Marbe hade vid ett tillfälle tagit med mig till en stor gård utanför Ystad
där en friherre von Ramel bodde, släkt med Povel Ramel. När vi kom dit
såg vi en lång, smal kille som gick där och tuggade snus. Vi frågade efter
friherre von Ramel?
– Säg Fredrik, sa han, det är jag.
Han var en fin kille, hade inte näsan i vädret. von Ramel sysslade med
grisuppfödning som jag var intresserad av, så jag undrade om jag kunde
få jobba hos honom. Kriminalvården betalade min lön, så han tyckte att
visst skulle jag få försöka. Jag fick lära mig allt om grisar av honom och en
tjej som arbetade där. Han hade väl cirka tvåhundra modersuggor och ett
par tusen slaktsvin i sina jättestora stallar. Jag sökte sen in till en snabbkurs
om svin på Bollerup Hammenhögs Lantbrukshögskola och blev antagen.
Jag var där i tolv spännande dagar.
Jag köpte sedan lite egna svin och hade i den lilla ladugård som fanns
på vår avstyckade bondgård.
Gunilla och jag började nu planera för en flytt till Norrland. Vi tittade
tillsammans i en massa lantbrukstidningar och kom i kontakt med mäklare
som sålde hus runt Haparanda. Det var på fängelset där som jag i så
fall skulle få sitta om vi flyttade på oss norrut. Jag sökte om förflyttning
och den beviljades i april 1978. Jag fick en permission den 2 april och körde
själv bil upp till Norrland.
Mäklaren var trevlig att prata med och sa att han hade ett hus i Lappträsk
som vi kunde hyra först och sedan köpa det om vi ville. Vi tyckte att
det lät bra och så var det dags för mig att köra två hundra mil med ett stort
släp fullastat med allting plus en stor schäfer och en bordercollie. Nu kom
jag också nära Gunnar Engström, han bodde i Umeå och hade sitt kontor
där uppe. Han var ju från Norrland.
Vårt hus var på två våningar, med oljeeldning och det låg helt för sig
själv, men det gjorde inget. Vi trivdes där. Jag minns att det var fyrtio grader
minus en morgon när jag var hemma på permis och stack ut helt naken
och hämtade tidningen i brevlådan. Ibland kom det renar ända fram
till vårt hus. Men mina hundar brydde sig inte om dom. En annorlunda
miljö för en skåning!
Senare hittade vi ett rätt rymligt tvåvåningshus som låg vid stora vägen,
194

cirka två mil utanför Haparanda. Jag hade nu fått frigång och jobbade varje
dag på Kärrbäcks snickerifabrik. Där tillverkade vi dörrar och skåp till
hus. Jag kom bra överens med killarna där och chefen var bra, inte många
år äldre än mig.
Det fanns mycket skog däromkring och jag var ofta ute och körde på
vägarna med Gunilla. Vi såg att det låg kvar en hel del stockar på hyggena.
Jag frågade henne varför de låg där. Hon sa att det var sådana som de inte
sett när de hämtade virket och nu lönade det sig inte för bonden att hämta
det som var kvar, fast han egentligen var tvungen att röja upp allt efter
sig. Så jag frågade Gunilla vad hon trodde att bönderna skulle säga om jag
erbjöd mig att hämta dom gratis. Hon gissade att de skulle bli glada om
jag gjorde detta. Det stämde, överallt där jag kom så var jag välkommen
och fick ta alla de stockar som låg kvar. Jag och Gunilla tog barnen med
oss och samlade ihop stockarna som vi la i stora högar. Jag fick ihop två
jättelass som traktorn tog på sitt släp. Jag kapade upp allt i små bitar med
min motorsåg. Vi hade mer eller mindre gratis ved och eldade så att det
var varmt och gott.
På Haparandakåken satt många killar och en av dom jag lärde känna
väl var en same, Per-Nils. Jag kom hem en kväll efter jobbet på snickerifabriken
och såg att ett gäng grabbar satt och lurade honom i kortspel. Han
hade gott om pengar och ville inte stöta sig med någon. Han stammade
lite och var blyg. Jag kallade in honom till mig och sa att han inte skulle
blanda sig med de killarna, de var bara ute efter hans pengar. Jag sa till honom
att han gärna fick komma in till mig om kvällarna, så kunde vi sitta
och prata, och det gjorde han. Jag var nyfiken på hans liv uppe i fjällen och
han berättade mycket om detta.
Han satt sex månader för en misshandel som skett när han var berusad.
Många trodde att det var någon annan som piskat upp den kille som Per-
Nils blev anklagad för att ha misshandlat. När han skulle mucka kom han
fram och lämnade en lapp med sin adress och sitt telefonnummer och sa
att han och hans familj skulle bli glada om jag kom och besökte dom.
När jag fick nästa sjuttiotvåtimmars permis, så bad jag om extra restid
för jag skulle till Norge och besöka samer, jag fick detta beviljat. Så jag,
Gunilla och våra tre barn körde upp till Saltfjället och besökte den stora
195

familjen Kuhumunen. Vi blev hjärtligt mottagna av alla. Hans mossa och
fassa kom fram och tackade mig för att jag varit så vänlig mot deras son.
Jag fick följa med upp till fjället och fiska och skjuta några vilda renar. Jag
sköt en järv som vi jagat ner i ett hål. Järven är nu uppstoppad på ett hotell
nere i Rognan.
Jag har varit där många gånger, både ensam och med min familj. Jag
hade alltid mitt stora släp med dit och hjälpte dom med olika saker, till exempel
att transportera renhudar som skulle över till Finland för att garvas.
En gång under tiden i Norrland blev jag utsedd till Månadens Tornedaling
av tidningen Haparandabladet. Det var dåvarande landshövdingen
Ragnar Lassinantti som delade ut priset till mig.
Jag hade nu suttit i sex år, tog en chans och skrev och begärde nåd av regeringen,
det var bara den som kunde ge mig det. Jag fick avslag, så det var
bara att vänta i ett år till.
Jag fick ett telefonsamtal från Hubbe, en kompis som jag träffat på
Malmökåken för länge sedan och som sedan blev internerad. Han ringde
för att be om ursäkt och sa att han ville betala tillbaka. Jag försökte komma
ihåg vad jag hade hjälpt honom med. Sedan mindes jag ett tillfälle då
jag satt på Vänersborgskåken. Där var en äldre kille som gick omkring
med en ring med en enstensbriljant på sitt lillfinger. Först trodde jag inte
att den var äkta, den var ju så stor. Han såg att jag hade mycket guld på mig
och kom fram en dag och undrade om jag ville köpa ringen. Jag tittade
på den och såg till min förvåning att den faktiskt var äkta och värd minst
trettio tusen. Jag höll masken och sa att det var en slipad glasbit och han
invände att något var den väl värd, men jag skakade nekande på huvudet.
Jag visste att om jag hade visat mig intresserad, så hade jag fått betala
mycket mer för den. Han gick muttrande iväg och två dagar senare skickade
jag fram en av mina kompisar som erbjöd honom tvåhundrafemtio
kronor. Han tog budet.
Jag gav min kompis ett fint guldhalsband och han var nöjd. Jag tog ut
stenen och hade den länge i en av mina skjortsnibbar, tills brorsan kom på
besök en dag och då följde den med honom ut. Jag träffade senare Hubbe
på Hall och han skulle mucka och sa att han hade en fin affär på gång och
196

att han behövde tiotusen kronor. Jag berättade att jag hade en sten som
var värd minst det tredubbla, han fick ta den och betala tillbaka vad han
själv tyckte. Han åkte hem till brorsan och fick stenen. Sedan så hörde han
inte av sig på fem år.
Men nu ringde han alltså och erkände att han haft sådan bonnånger
men nu vaknat upp och ville skicka mig lite pengar. Det var ju välkommet.
Han fick min adress och det kom sex eller sju tusen kronor i ett vanligt
kuvert.
Nu väntade Gunilla vårt tredje barn och samtidigt hände en otäck sak
med vår lille Daniel. En kväll när jag skojade med honom och han stod
naken i vår stora säng och hoppade och skrattade såg jag plötsligt att det
kom ut en stor boll nere vid hans skrev. Jag stirrade på honom och kallade
på Gunilla. Jag trodde att det var ett slags bråck, exakt som små grisar brukade
få, och jag sa att nu skulle vi inte leka mer med honom och imorgon
skulle jag till Kalix och se till så att han blev opererad. Gunilla blev naturligtvis
rädd, men jag sa att det brukade gå bra.
Dagen efter ringde jag in och pratade med styresmannen och sa att jag
måste till Kalix och sjukhuset med min lillkille. De sa att det var bara att
köra. Jag kom dit och berättade vad jag och min fru hade sett. Vi ville att
de skulle operera honom genast. Två doktorer undersökte honom, lekte
med honom och försökte få samma reaktion som jag fick dagen innan,
men det syntes ingenting.
De sa då att man inte kunde operera min son bara för att jag begärde
det. Jag förstod dom så klart, och bad att få tala med överläkaren. Vi blev
visade in i ett kontor där en stor och reslig kvinna satt. Jag berättade vad
vi sett. Jag sa att både hon och jag visste att det var mycket i en människas
kropp, vad det gällde tarmar och annat som också fanns hos grisen, de var
nästan det samma. Hon nickade och sa att det stämde.
Jag berättade för henne att jag bland annat hade gått på Bollerup Hammenhögs
lantbrukshögskola och lärt mig rätt mycket om grisar. Där hade
jag sett en veterinär som opererade en gris för precis samma sak som jag
sett på Daniel. Trodde hon verkligen att jag ville att de skulle skära och
operera min son bara för att jag tyckte att det var kul? Nej, det trodde hon
inte, men hon kunde inget göra.
197

– Jo, sa jag, det kan du visst det. Om jag nu åker hem med min lille
grabb, och denna hinna spricker, så vet du att jag inte har en chans att
komma hit innan han dör. Då ska jag ge dig ett löfte, inte ett hot, om att
komma tillbaka med en avsågad hagelbössa och avlossa båda piporna mot
dig, utan att tveka.
Hon tittade på mig och sa sen tyst:
– Janne, du menar tydligen vad du säger?
– Trodde du något annat, frågade jag henne. Min lille Daniel betyder
allt för mig.
– OK, sa hon, jag ska operera honom med en gång.
– Tack, sa jag och log mot henne.
Jag fick följa med Daniel in och höll honom när de sövde honom med
eter, han tittade på mig och sa:
– Pappa, och två stora tårar rann ner längs hans kinder.
Och jag kände att jag höll på att börja gråta jag med, han var ju så liten
och såg på mig med stora, undrande ögon. Jag ville stanna kvar. Men läkaren
bad mig att gå ut, det var ingen svår operation, försäkrade hon, den
brukade ta högst femton minuter. Jag satte mig utanför och väntade och
det gick femton, och tjugo minuter och tjugofem, och jag började bli orolig,
och så ytterligare fem och så kom läkaren som hade opererat ut och sa
att det var tur att jag kom med honom, hinnan kunde ha brustit när som
helst, den var så tunn.
Jag kände det då som om jag vunnit högsta vinsten någonstans och tittade
på den lille sovande Daniel när de rullade ut honom. Jag såg att alla
tittade på mig och log och jag förstod att överläkaren hade sagt till dom
att det var bara för att jag var så envis och övertalande som de hade opererat
honom.
Det blev sedan ett litet efterspel vad det gällde den kvinnliga överläkaren
i Kalix. När vi fått vår sista kille, Christofer, 1979, så tyckte jag att det
var nog, jag hade nu totalt åtta småttingar, och sa till Gunilla att jag skulle
sterilisera mig och hon samtyckte till detta. Jag snackade med en psykolog
i Kalix och sedan bad jag att få en tid för operation.
När jag kom till sjukhuset fick jag ta av mig alla kläder och byta till sjukhusets
och blev inrullad i ett operationsrum. Jag blev rakad mellan benen
198

och fick visst en liten lugnande spruta som alla får som ska opereras. Jag
låg med ett lakan över mig och väntade på doktorn då jag hörde hur dörren
öppnades bakom mig och in kom det cirka tjugo unga tjejer, blivande
sjuksköterskor eller läkare.
De skulle alltså titta på när jag blev steriliserad. Jag kände med handen
utanpå lakanet, tittade på alla tjejerna som hade börjat le och sa:
– Den lille jäkeln försvann!
Vi skrattade alla. Men jag slutade tvärt när dörren öppnades och den
kvinnliga överläkaren kom in och log mot mig och sa:
– Hej, Janne!
Jag log tillbaka, kände att jag skämdes lite över det som hände när hon
skulle operera Daniel. Jag sa till henne:
– Innan du nu ska börja skära i mig, så ska jag kanske be om ursäkt för
vad jag sa till dig när vi träffades sist.
Hon höll upp sin hand och sa:
– Det är inget att be om ursäkt för, du hade ju rätt, och det är i så fall jag
som ska be dig om ursäkt, vi glömmer det hela.
– Tack sa jag, och du, skär nu för fan av rätt sak.
Det blev ett garv inne i salen från alla, inklusive mig själv.
Hon började med att känna med sina fingrar ovanför min pung och fick
tag i sädesledaren på ena sidan och tryckte till, och jag kände det som om
jag fick en spark mellan benen. Det var visst rätt sa hon och log och stack
in en spruta. Hon tog sedan en liten sax och klippte ett hål precis över en
av sädesledarna och stack in en liten krok och fick tag i den och drog ut en
vitaktig en eller två millimeter tjock tråd. Hon satte suturer med två centimeters
mellanrum och klippte av den biten och la den i en skål och sa till
mig att killarna på patologiska skulle kolla så att hon klippt av rätt.
Jag tittade på henne, men hon bara log. Samma sak vid andra sidan,
men innan hon skulle klippa av den sa hon att det fanns en chans att ångra
sig ännu, det gick bra med bara en sida kvar. Jag ville klippa av den själv,
så jag försökte att ta saxen ifrån henne, men hon smällde till mig lite lätt
på handen och sa att det här gör jag och så klippte hon till, och så var det
klart.
199

Jag slutade nu på snickerifabriken och började på en kurs för möbelsnickare
på Hedenäsets Riksyrkesskola. Det var duktiga lärare där och jag lärde
känna rektorn och hans trevliga fru. Han var gammal men en drivande
kraft och alla respekterade honom mycket.
Jag hade tränat judo innan och någon av eleverna där hade fått reda på
detta och undrade om jag inte ville undervisa och träna dom. Jag pratade
med den gamla rektorn och undrade om det fanns någon chans att vi
kunde få bidrag till att köpa matta och ett tjugotal kimonos och han sa att
det skulle han ordna.
Jag började träna ett femtiotal elever på en gammal brottarmatta och
med vanliga byxor och någon kraftig jacka. Det tog bara ett par veckor, sedan
fick jag besked om att en matta plus tjugo kimonos var tillstyrkta och
det vara bara för mig att beställa. Det var stiligt att se tjugo elever med sina
vita kimonos och vita bälten på vår matta. Jag tränade dom hårt och en
del av dom blev mycket duktiga.
Vi var på ett träningsläger nere i Umeå och det kom ett svartbälte av
femte dan för att leda träningen. En av mina elever, en kille från Malmö,
var uppe mot svartbältet som naturligtvis lekte med honom. Men när han
slappnade av efter att ha kastat min elev, så kontrade denne och svartbältet
åkte i mattan. Han blev så snopen att han försökte att ta emot sig med
sin hand när han föll i stället för att falla på sidan som man gör i judo. Det
hördes en skarp knäpp och hans handled bröts av och det blev sjukhuset
direkt. Min elev blev rädd och ville inte fortsätta att träna, men jag sa till
honom att han inget hade att skämmas för, tvärtom, han hade ju fått ett
svartbälte på fall och i judo får man aldrig vara så dum att man undervärderar
sin motståndare bara för att denne har ett vitt nybörjarbälte runt
sin kimono.
Svartbältet kom tillbaka efter ett par timmar och var gipsad en bra bit
upp på armbågen. Han undrade om det var jag som hade tränat denna
kille, och det var det ju. Han tyckte att killen verkligen var duktig och ville
se om han kunde gradera upp honom till gulbälte. Han, och jag tror fem
andra till, fick sina gula bälten och de vann alla sina matcher mot andra
vitbälten, så jag var stolt som en tupp över mina elever.
Jag hade sökt och fick tillsammans med Gunilla ett byggnadslov och lån
200

till ett nytt hus. Gunilla hade sökt ett arbete på skolan och fick det med en
gång, hon var ju gymnasielärare och var den som hade mest kompetens.
Hon skulle ha blivit rektor över hela skolan om hon sökt den tjänsten.
Men hon ville inte bli rektor, det var för mycket ansvar tyckte hon.
Jag fick hjälp med att gjuta grunden mitt i vintern och det lades en stor
presenning över denna, den böljade upp av värmen när gjutningen brände
så det såg ut som om det var en stor ballong undertill. Huset kom i delar
och två killar monterade det på två dagar med hjälp av lastbilen och
släpet och den stora kranen.
När huset var på plats kom det en jättestor långtradare med ett stort
släp och började lasta av isolering. Jag minns att jag gick fram till chauffören
och sa att det måste vara ett misstag, inte fan ska jag ha all denna isolering.
Han skrattade och sa att samma sak hade han hört varje gång han
lastade av. Det skulle visa sig att nästan ingenting blev över.
Jag hade en alkoholskadad snickare som hjälpte till med allt träarbete
och vi stod tillsammans och spikade panel i taket och försänkte alla spikskallar,
och jag själv slet ut tre dorn. Jag hade beställt ett värmeåtervinningspaket
och det monterade vi uppe på vinden. Det tog in returvärmen
ifrån pannrummet, tvättstugan och några ställen till.
Huset började bli klart och jag hade sparat in etthundrafemtiotusen
kronor på att själv vara byggherre och hyra in olika personer som hjälpte
mig, och jag betalade alla svart. Banken som ställde upp med bygglånet
ville ju bara se att huset kom upp och blev färdigt.
Så fick jag äntligen nåd. Beslutet kom den 28 juni 1979. Straffet sänktes
till sju år. Muck närmade sig.
201

202
Muck – och ett nytt liv
JAG MUCKADE den 1 oktober 1980. Det var egentligen ingen stor dag, inget
klassiskt muck som i filmerna där du står utanför fängelset med en väska,
tänder en cigg och porten stängs bakom dig. Jag hade frigång redan, men
händelsen firades förstås med en flaska vin och god mat.
Jag hade tagit mitt sju år långa straff för Norrmalmstorgsdramat.
Jag hade visserligen tre års övervakning, men jag var i alla fall fri. Det
var en härlig känsla. Jag behövde inte gå tillbaka varje kväll till kåken, som
jag gjort den sista tiden, bara för att sova över. Framför allt var det en oerhörd
befrielse att jag nu var Janne Olsson och inte interneringsnummer
3909.
Nu skulle jag alltså börja min långa väg tillbaka och försöka att bli accepterad
av dom som jag kom i kontakt med. Jag har alltid haft lätt för
att prata med människor och detta har hjälpt mig fram här i livet och det
gjorde det också på min långa och jobbiga väg tillbaka.
Att jag var påpassad av alla möjliga, inte minst massmedia, ja det fick
jag sannerligen veta av. Jag blev uppringd många gånger för att kommentera
olika brott som hade begåtts, men jag ville inte säga något. Dagen efter
stod det ändå alltid något om att jag hade gett en kommentar, eller så
skrev de något negativt för att jag inte uttalat mig.
Det var många som kände igen mig när jag senare flyttade ner till Helsingborg.
Men det var ingen som kom fram till mig och menade på att ”du
din jävel skulle aldrig ha fått komma ut”, eller något liknande. Det blev så
vanligt att folk kände igen mig, jag trivdes på ett sätt med att vara i strålkastarljuset.
Redan innan muck hade jag lagt in om ett bidrag från Norrlandsfonden
och fick en check på etthundratusen kronor. Jag skulle ha upp en stor
gammal förläggning som Gunnar Engström ordnat så att Kriminalvården

etalade och sätta upp den snett bakom vårt hus. Jag skulle sitta där och
snickra, göra lite hemslöjd och sälja till bland annat turister som kom.
Allt var frid och fröjd. Det skulle komma någon från kommunen och
passa våra barn. Det hade de lovat oss innan vi började bygga. Men inte
fan fick vi någon hjälp med barnvakt.
Jag minns att jag blev så förbannad på kommunen och deras svek och
på allting att jag skickade tillbaka den outlösta checken från Norrlandsfonden.
Jag var för stolt för att ta emot den. Jag åkte upp till kommunchefen
och la alla nycklarna på hans bord och sa:
– Här har ni ert hus och tack för ert löfte om hjälp med barnpassning.
Sedan vände jag mig om och bara gick. Jag körde hem till Gunilla, vi
åkte ner till Helsingborg, där jag hade fått en femrumslägenhet i ett av
höghusen på Ättekulla.
Jag hade ordnat med flyttning av våra möbler med samma firma som
flyttade upp oss till Norrland. Gunilla ville också lämna Norrland då, så
det var inte bara mitt beslut. Vi kunde ju inte lämna barnen ensamma i ett
stort hus när vi var iväg och jobbade, de var för små för detta.
Allt detta hade slitit på oss och jag kände att vi kom ifrån varandra.
Till slut så stod hon inte ut längre, utan det var dags för samma flyttfirma
att komma och hämta möblerna igen. Hon flyttade tillbaka med barnen
till vårt hus uppe i Norrland. Jag stannade kvar i Helsingborg. Flyttkillen
skämtade och sa att skulle inte ni ha något sorts klippkort fram och tillbaka
till Norrland. Det kostade mig mycket pengar, dessa flyttningar.
Om sanningen ska fram, så är det inte så lätt att komma ut från kåken och
börja ett normalt liv. Det finns hur många frestelser som helst. Många av
mina gamla bekanta genom åren dök upp och undrade om jag ville hänga
med på än det ena, än det andra och en hel del av dessa saker var väldigt
frestande.
Ett par av dessa gällde värdetransporter som det ju har blivit så populärt
att ta i Sverige. Jag tackade vänligt men bestämt nej till alla dessa förslag.
Jag skulle dock ljuga om jag förnekade att jag saknade den spänning
som ju alltid följde med att vara ute och göra brott.
Jag har, konstigt nog tycker kanske somliga, massor med kompisar som
203

inte alls är kriminella. Det sägs att motsatserna dras till varandra, och det
kan man nog säga när det gäller många av mina kompisar. En gammal bekant,
inget namn här, är en av de rikaste personer jag känner till och jag
kommer väldigt bra överens med honom. För att inte tala om André, som
är ärligheten själv och min bästa kompis. En kille handlar med parfymer,
en annan jobbar som rörläggare, en är lastbilschaufför, en annan gör kapell,
ja listan kan göras hur lång som helst.
Jag har kommit allt längre ifrån mina kriminella kompisar. Att jag sedan
kan heja på och prata med före detta kriminella är en annan sak, det
kommer jag antagligen att göra tills att jag dör. Jag tänker inte vända ryggen
åt mitt gamla liv som kriminell genom att förneka gamla kompisar
som jag fått på någon kåk.
Sen är det väl många som menar på att Janne, vad fan, du har ju hållit
på med begagnade bilar i många år, och det vet väl alla att dessa bilhandlare
är lite halvskumma. Det är till en viss del sant. Alla som sysslar med
begagnade bilar, och jag säger nu alla, gör vad de kan för att tjäna en krona
vid sidan om. Med detta menar jag att de gör allt vad de kan för att slippa
betala skatt.
Jag tror att alla som har suttit många år på kåken har svårt att bli av
med det beteende man får innanför murarna. Det sitter i ryggmärgen.
Men man ska se till att detta levnadsmönster stannar där inne när man
väl kommer ut.
Visst finns det en hel del gangsters som med sitt tal och sitt uppförande
vill visa omvärlden att här kommer jag, ser ni inte att jag suttit på kåken?
Men detta beteende är helt främmande för mig. Jag ville ju inte synas
alls, om jag hade kunnat så hade jag gjort mig osynlig när jag jobbade
som kriminell.
Jag skulle tro att skälet till att 90 procent av dom som släpps fria hamnar
på kåken igen är att de inte har pengar att roa sig för, och så gör de en
massa dumma saker och torskar och får ett par år till. Många är godtrogna,
litar på sina många kompisar när de pratar om det stora klippet, faller
för detta snack och åker fast om och om igen.
Alla dessa återfallsförbrytare vill ju inte lägga av innerst inne, för då
hade de gjort det. Det finns så många anstaltsskadade som tycker att de
204

har det bättre inne på kåken än de har ute. Jag vet att det är hårda ord, men
det är sanningen.
Några gamla förbrytare väljer att läsa bibeln och går med i någon frikyrka.
Jag fick också anbud av dessa präster som undrade om inte jag också
ville gå med i deras kyrka.
Jag tror att det var Pingstkyrkan som ville ha mig som ett dragplåster på
sina möten. Jag fick veta av någon inom kyrkan att jag inte behövde jobba
mer i hela mitt liv om jag gick med. Det var bara att stå där i mittgången
efter ett möte, så kom det fram folk som klappade en på axeln och önskade
lycka till och stoppade sedlar i fickorna.
Det tyckte jag var alltför billigt, så jag sa alltid nej med ett leende.
Jag förstod att Pingstkyrkan gärna skulle vilja ha med mig på sina möten
och visa upp en förändrad Janne Olsson. Men det var inget för mig.
Än en gång vill jag säga: har man inte själv viljan att lägga av, att börja
om, ja då hjälper det inte att andra försöker hjälpa till. Men jag vill också
säga: har jag kunnat klara mig, så tror jag nog att alla andra också kan,
om de vill.
Jag har också frågat en massa journalister: vad är det som gör att ni
alla vill komma och intervjua mig efter alla dessa år? Alla har då svarat att
det inte finns någon som har klarat sig efter så många år på kåken, relativt
symptomfri, och som inte blivit alkoholiserad, inte använt knark eller
andra droger. Om detta är sant så tycker jag att det verkligen är hemskt.
I Thailand ser man inte på före detta kriminella som något stort problem.
Thailändarna är istället glada om det finns några som vill börja om.
Jag har märkt att de har en väldig respekt för dom som är kriminella. Vad
det beror på kan jag bara gissa. Det verkar som om de kriminella här, de
verkligt grova brottslingarna, har satt sig i respekt, så det finns nog inte
många i de små byarna som vågar göra något åt dessa.
Här i Thailand handlar det ju mycket om narkotika, både i och utanför
fängelset, så det är mycket pengar inblandade. Det finns alltid människor
som är beredda att gå långt för att komma åt dessa, och det gör kanske att
många är rädda för vissa kriminella element.
Det är en hel del människor här som vet vad jag gjort innan jag kom hit,
men de bara ler åt mig och visar ingen som helst avog inställning.
205

I viss mån så lever jag ju inom den kriminella världen ännu, eftersom
min son Ante sitter på Kumla. Jag ska inte lastas för vad han har gjort i sitt
vuxna liv, även om jag, dumt nog, satt och berättade för honom och hans
bröder när de var små om mina olika äventyr.
Nu vill ju jag inte in dit igen, så jag håller mig ifrån kriminella handlingar.
I alla fall i det verkliga livet. Vad jag sedan kanske sitter och tänker
på, fantiserar om, kanske planerar inne i mitt huvud, ja det kan jag ju inte
bli straffad för. Och det är kanske tur det.
Det svåraste för mig, när jag bestämde mig för att lägga av, var att sticka
hål på den stora ballong som bestod av alla mina önskningar om att få
göra den stora kuppen. Den kupp som skulle ge mig så mycket pengar
att jag kunde dra mig tillbaka och sedan slippa göra någonting kriminellt
mer i hela mitt liv.
Men jag stack hål på den här ballongen och lät luften sakta pysa ut under
ett antal år och kom på detta sätt ner på jorden igen och började se
klart, och räkna med realistiska siffror, inte med sådana som var tagna ur
fria fantasin.
Tänk så många gånger innan man skulle ta ett hak, som man önskade,
fantiserade, att det skulle ligga en jättehög med pengar i just det skåpet,
just det valvet. Men så var det aldrig. Just denna dröm var svårast för
mig att förskjuta, att lägga ifrån mig och inse att det bara var en stor gyllene
luftbubbla som hade förföljt mig under alla dessa år som kriminell. Jag
tror att alla kåkfarare bär på drömmen om den stora kuppen.
Detta med lätta pengar är ett minne blott för min del. Nu är det andra
smarta gossar som får ta över vad vi ”gamlingar” höll på med. Nu är det
ju så många olika ligor, som verkar vara förbannat duktiga på vad de håller
på med, som har tagit över vårt gamla hantverk att spränga och skära
upp kassaskåp och valv. Jag skulle inte platsat i någon av dessa. Jo, kanske
som ett ”finger”, alltså en informatör och rådgivare när brotten ska begås.
Med min erfarenhet kunde jag pekat åt rätt håll för lite yngre gangsters.
Men det är inget som lockar mig, jag har fått nog, jag är mätt på det kriminella
livet.
Men jag är en envis natur, som inte lägger mig för någon och någon-
206

ting. Och jag har aldrig tvekat under min långa väg tillbaka. Att ge upp
denna resa tillbaka till livet, ja det skulle vara som att förneka mig själv. Jag
var känd för att alltid hålla mina löften. Och jag hade ju gett mig själv, Gunilla
och Gunnar Engström löfte om att inte svika och det hade jag ju gjort
med råge om jag hade fortsatt med mitt kriminella leverne. Utan att ljuga
kan jag säga att jag inte ens stapplade eller snubblade på min resa tillbaka.
Jag har, självklart, varit i kontakt med en hel del kriminella människor
efter min frigivning och mitt nya liv. De har inget ont att säga till mig. Jag
har aldrig golat, angivit någon och behöver alltså inte vara rädd för att
få ett sådant besök. Jag visar alla, kriminella eller inte, den respekt som
jag tycker att de förtjänar och jag känner att jag får en viss respekt tillbaka.
Vad de sedan innerst inne tänker, ja, det vet jag ju inte. Kanske är de
avundsjuka till max. Men det stör mig inte. Det är bara de själva som lider
av det.
Det kom förfrågningar redan när jag satt på kåken och var inne på slutvarvet
av mitt straff om jag kunde tänka mig att föreläsa lite på skolor
mot betalning, och det gjorde jag ju gärna. Jag var bland annat i Lund på
en skola där de hade ett par värstingar som deras lärare diskret pekade ut
för mig.
Jag höll ett förmaningstal, mer eller mindre riktat till dessa två killar
som blev rödare och rödare i huvudet:
– Lägger ni inte av i tid med de där skitgrejerna som ni tror är så tuffa,
så kanske ni hamnar bakom Kumlas murar som jag gjorde. Och jag kan
lova er att där är det inte roligt alls.
Jag blev uppringd ett par månader senare av en glad lärare som menade
på att jag nog hade skrämt killarna ordentligt, för de hade inte uteblivit
från en endaste lektion efter mitt besök och pluggade nu för fullt. Det
gladde mig att höra.
När Gunilla och jag hade separerat så hade jag fyrtiotusen kronor kvar. Jag
satte mig ner i den stora femrumslägenheten i Helsingborg och började
fundera över framtiden. Om jag inte gjorde något, så skulle dessa pengar
ta slut fortare än kvickt. Hyran var ju på drygt tre tusen, mat och allt annat
kostade också.
207

Efter muck blomstrade mina bilaffärer. Här på Bergsvägen i Helsingborg. Foto: Jan
Düsing/Expressen
Jag snackade med min bror och undrade vad han tyckte om att vi startade
en liten bil- och lackeringsfirma tillsammans. Det ville han gärna vara
med om. Vi hyrde ett stort skjul med plats för minst fem bilar att meka på
och så byggde vi en liten lackbox i en hörna.
När vi hade målat och snickrat och köpt in allt vad vi behövde, det mesta
begagnat, så hade jag fyra tusen kronor kvar och för de pengarna köpte
jag ett par gamla bilar som vi lagade och hellackerade. Vi sålde dom på vår
första annons. Sedan köpte vi fler bilar och lackade.
Sakta men säkert började jag att bygga upp en bra bilpark. Vi lärde känna
en kille som hette Kent och hans farsa. De sydde och lagade kapell och
sonen hade en kompis som kom nästan varje dag och hälsade på. André
hette han, och det var första gången som jag mötte denna helyllekille som
sedan har varit min bästa vän och kompis och kommer så att förbli vad
som än händer.
208

Min grabb, Krister, ringde en dag och frågade om han fick komma på
besök. Han tittade på vår verkstad och tyckte att det såg intressant ut och
undrade om han fick komma och jobba hos mig. Jag blev glad och sa till
honom att han var välkommen.
Jag brevväxlade med en tjej som hette Christine när jag avtjänade straffet.
Vi började träffas och blev sen sambor i sju år. Hon var också en go
tjej, duktig på att laga mat. Men André och hans fru Susanne sa flera gånger
till mig att jag blev utnyttjad av henne. Jag trodde inte på det då, jag var
blind och förälskad. Hon följde med mig på så många semestrar, minst
två-tre gånger om året, så att hon en gång sa att hon var trött på att åka
världen runt.
Under de sju år som vi var tillsammans och då hon jobbade som biblioteksassistent
och fick hyfsat betalt, hjälpte hon inte till med en krona till
hushållet. Jag köpte så mycket kläder till henne, så att det hängde nya kläder
med prislapparna fortfarande kvar överallt i det stora huset ute i Utvälinge
som vi då bodde i.
Christine var en av de tjejer som jag gillade bäst. Vårt förhållande var
stormigt, men det gick ju. Jag märkte tyvärr inte att hon började dricka
rätt så mycket förrän det nästan var slut mellan oss.
Jag sålde nu rätt bra med bilar. Vi hade nog sextontusen kronor sparade,
jag och Åke. En dag kom han lite berusad åtföljd av sin dotter Yvette
och sa att han behövde pengar. Jag tittade på honom och sa att det är klart
att du ska få, men vad ska du ha dom till?
– Yvette behöver pengar till en lägenhet, åtta tusen, svarade han.
– Men det är ju allt vad vi har sparat ihop, sa jag.
– Ja, sa han, jag tar dom och så jobbar jag för dig i stället.
Jag tittade på honom och tänkte för mig själv: Vad är det som hänt med
Åke? Jag visste inte då att han var en alkoholist som drack sprit varje dag
när han kom hem från jobbet och att han var uppe på nätterna och drack
också.
Krister lärde sig snabbt, och jag hade två andra killar som också jobbade
hos mig och vi började att få kundbilar med små fel och var det något
större så frågade jag Wadas, en ungrare som hade en liten bilverkstad vid
sidan om, tills en dag då André stod i dörren och undrade om vi behövde
209

hjälp. Jag minns att jag tittade på honom, han jobbade ju med sin far som
portvakt och reparerade i de hus som de skötte.
– Ja, sa jag, vad kan du då?
– Jag är bilmekaniker och har jobbat uppe på Scania i många år, sa
han.
Jag blev paff och sa att jag hade köpt en gammal WV som stod utanför
med pajad motor. André sa att om han kunde få låna ett par gamla byxor
och en skjorta så skulle han byta motorn på en halvtimme.
Jag och Krister och de två andra tittade på varandra och på honom.
Han började skruva och bad om olika verktyg och vi servade honom och
så sa han att bilen skulle hissas högt upp och sättas på bockar där bak, och
det blev gjort och så en domkraft under motorn och så skruvade han ett
tag och sänkte ner domkraften och där kom hela motorn ned.
Jag kommer ihåg att jag tittade på min klocka. Det hade inte gått mer
än cirka femton minuter. Och det var väl vad det tog för honom att hissa
upp den andra motorn och fästa den, sen sa han att vi skulle starta. Jag
undrade varför han inte hade fortsatt som bilmekaniker, men han sa att
han ville jobba mer för sig själv, och det gjorde han och hans far nu. Jag
tackade för hans hjälp och han gick iväg. Han var då drygt tjugo år.
Jag började få bra med pengar, och hade svarat på en annons från Svenska
Finans där de skrev om sin finansiering av billån. Det kom en kille till
mig och tittade på min verkstad och så följde han med hem och tittade på
vårt lilla radhus. Vi drack kaffe och han sa att han kände igen mig, men
att det inte betydde något vad jag hade gjort innan, det var nuet som räknades.
Men han skulle inte nämna för dom i Stockholm vem jag var. Han
tillstyrkte att min firma kom till dom som kund. Jag fick papper och kodnummer
ett par dagar senare.
Nu hade det börjat kärva till sig mellan mig och Christine. Det slutade
med att hon for upp till Kristianstad och fick tag i en liten lägenhet och
ett jobb som bibliotekarieassistent. Så nu var det bara jag och Krister som
bodde i det lilla radhuset ute på Planteringen.
Det var i den vevan som Jonas och Mats, tyvärr båda döda nu, kom in
i mitt liv. De kom ner en dag och sa att de sålde bilar och undrade om jag
210

ville köpa av dom. Det ville jag. De kom med många Volvobilar och när
jag lagat och lackat dom, så sålde de sig nästan själva. Jag tjänade bra med
pengar.
Jag märkte att vi inte hann med att ställa i ordning de bilar som jag
köpte in. Jag plockade in Christian, en elektriker från Polen, som hjälp.
Han blev så duktig på att slipa och maskera bilar, så att det stod en bil varje
kväll i boxen som brorsan kom ner och sprutade. På morgonen klädde
Christian av allt maskeringspapper och satte ihop vad vi eventuellt hade
skruvat av och så gjorde han nästa bil klar för lack.
Nästan alla små firmor hade en eller två polacker som jobbade för sig,
så det var vanligt att det kom någon krimmarbil och jagade dessa fattiga
stackare.
Jag och Krister såg när de kom och Krister varskodde Christian medan
jag gick ut till krimmarna och frågade vad de ville.
– Det går rykte om att du ska ha en polack hos dig, sa en av krimmarna.
Jag började skratta.
– Inte fan tror ni väl att jag skulle vara så dum, sa jag, så att jag tar en
polack hit, när jag vet att ni är så intresserade av mig. Nej, sa jag, jag är
mer intresserad av vad du har där och tog hans pistol i axelhölstret. Vad
ska du ha för den?
Jag såg två förvånade nunor som inte trodde på vad de såg, och han
som mist sin pistol sträckte fram sin hand och jag la den i hans hand.
– Kom igen, sa jag, så går vi in och kollar.
– Nej, sa han, och stoppade ner sin pistol, hejade och körde iväg.
När ungefär ett år gått frågade jag André om han kunde tänka sig att
bli kompanjon med mig. Jag minns att han tittade forskande på mig med
sina mörka ögon och sen sa han lite leende att visst, men han hade ju inga
pengar att sätta in.
– Nej, sa jag, men det har jag.
Vi snackade många gånger och sedan så kontaktade vi flera mäklare,
för att se om vi kunde hitta en lämplig fastighet att köpa. En dag såg vi att
det fanns en fastighet med hus bakom till salu på Ättekulla och vi snackade
med Lasse som ägde det och han sa sitt pris och nämnde lånebilden
211

i banken.
Sent på kvällen, dagen innan vi skulle in i banken och skriva, så ringde
André mig och sa att han hade ångrat sig. Jag förklarade att det skulle gå
skitbra, bara han litade på mig, som jag litade på honom. Till slut så sa han
OK, vi kör väl då. Dagen efter skulle vi till banken. Jag skulle också vara
med på papperet och jag såg att mäklaren tittade på mig och sa:
– Är du inte Janne Olsson?
– Jo, sa jag, vad då?
Han blev lite röd i ansiktet och började stamma och gjorde så hela vägen
in till bankdirektören som undrade vad som stod på. Han började berätta
att han inte visste förrän idag vem det var som var intresserad av att
köpa fastigheten på Ättekulla och jag såg direkt att det inte var lönt att
stanna kvar.
Jag gick ut tillsammans med André och tittade inte ens på mäklaren.
André såg att jag var både arg och ledsen och sa att vi går rätt över gatan
till Götabanken, det sitter en fin kille där som direktör.
Vi kom in och André kände mycket riktigt direktören som kom ut och
ställde sig i banklokalen och pratade med oss och frågade vad vi hade på
hjärtat.
André berättade vem jag var och att vi hade fyrahundratusen i kontanter
och var intresserade av en fastighet på Ättekulla. Bankdirektören sa lite
högt till en annan kille som jobbade i banken, att ta hand om de här två
och se till att få alla uppgifter om den fastighet som de ska köpa, vi tar lånet.
Så enkelt var det, och det var avklarat på en halvtimme.
Lasse, som vi köpte fastigheten av, jobbade kvar och visade André allt
om skåp och luckor och lack och jag flyttade in i en stor tom lokal som
Lasse hade byggt för att rekonditionera bilar. Jag beställde en ny billyft,
och den kom ganska fort och sedan inredde vi lokalen till en toppmodern
bilverkstad.
Det tog lite tid för mina gamla kunder att hitta dit, men efter cirka sex
månader hade jag bra snurr på bilförsäljningen och hade lite extraknäck
vid sidan om, jag sålde hembränt och fortsatte med detta i flera år och fick
en trogen kundkrets som jag försiktigt levererade till.
212

Jag hade inte släppt kontakten med Gunilla och vi kom överens om att
försöka en gång till. Så nu var det dags för samma firma att åter flytta ner
hennes saker till Helsingborg och Ättekulla.
Så en dag kom alla fyra ner. Vi var en familj igen och hade Krister boende
hos oss i ett jättestort rum med bastu och allt löpte bra med grabbarna
i skolan och på dagis och Gunilla var hemma och skötte om huset.
Efter sex månader började Jehovas Vittnen komma och knacka på dörren
igen. Gunilla försvann på deras möten minst en gång i veckan och jag
började tröttna. Så hon flyttade ner till Landskrona och fick en lägenhet i
något höghus.
Efter ett antal år sa jag till André att jag ville försöka flytta in till Helsingborg
och vi sålde firman till Anton, en polack, på villkoret att André
fick stanna kvar och ha billig hyra.
Jag kände att jag saknade Christine och fick genom en god vän veta att
hon skulle vara på en jazzfestival på ett ställe i Kristianstad och körde dit
upp. Jag väntade i många timmar på att festivalen skulle sluta för dagen
och stod utanför och kollade alla som gick ut och fick se Christine med sitt
blonda stora hår komma med en ung kille vid sin sida.
Jag gick fram till henne, men den unga killen hindrade mig och sa att
han var hennes psykiatriker och undrade vad jag ville. Jag sa till honom att
jag inte ville honom något, utan att han skulle gå åt sidan innan jag gjorde
något dumt, och han flyttade sig snabbt. Jag gick fram till Christine och sa
att jag hade saknat henne, och fanns det någon chans att vi kunde komma
tillsammans igen?
Hon tittade på mig och sa att hon hade saknat mig också, men att hon
ville ha lite tid på sig. Jag sa att jag förstod henne, kramade om henne och
for till Helsingborg igen. Dagen efter skickade jag två- eller trehundra rosor
till henne på jobbet, och ringde några timmar senare och undrade om
hon fått dom och hon var glad och sa att jag som vanligt var en knäppis.
De hade ju rosor överallt på sitt bibliotek, ute på toan var badkaret alldeles
fullt också.
Hon sa att jag kunde komma upp och besöka henne och det gjorde jag
och vårt förhållande varade sedan i sju år. Hon flyttade ner till Ättekulla
och fick ett jobb som bibliotekarieassistent på S:t Nicolai-skolan.
213

Jag såg en annons om en liten sommarstuga i Utvälinge, vid havet, och
körde och tittade på den och den var perfekt. Jag ringde upp ägaren, som
jag hade kontaktat innan och sa att jag skulle komma upp till henne och
prata.
– Jag känner igen dig Janne, sa hon och log.
Jag och Christine och Kerstin blev goda vänner och är det än idag. Stugan
hade vi i ett antal år, vi trivdes där ute och var där så ofta vi kunde.
En gång, när Christine stod där inne och lagade mat och jag satt i hammocken
och läste, så kom det in en kvinna som verkade vara lite på lyran
och samtidigt rädd. Hon sa att hon var en av grannarna och ville varna
mig, för de hade ju poliser som körde runt och kollade här ofta, och hon
hade minsann sett alla de stora bilar som jag kom körande med.
Kärringen fortsatte med att säga att om det var knark jag sysslade med,
så var det bäst att jag la av. Jag bad henne att försvinna fort som fan. Knark
som jag hatade som pesten. Strax efter var det årsmöte och jag sa till Christine
att det var ju bra, då skulle jag be att få ordet när ordet var fritt.
Så på mötet bad jag att få säga ett par saker och började med att jag förstod
att de alla visste vem jag var, och alla nickade. Nu undrade jag om
det var denna stugförenings mening att försöka att jaga ut mig genom att
skicka fram en halvfull kärring och skrämma mig med polisen och mer
eller mindre påstå att jag sysslade med knark. Stor uppståndelse och alla
ville veta vem det var, men det ville jag inte tala om utan tittade istället på
hennes man.
I en paus kom han fram till mig.
– Det kan jag aldrig tro att min fru sagt.
Nu blev jag sur på honom och sa högt så att alla hörde det:
– Då säger du att jag ljuger!
Efter mötet kom han med sin fru och hon var rädd och han sa att hon
var sjuk. Jag bad dom båda två att försvinna och inte visa sig mera i närheten
av min stuga och de for iväg som skrämda hundar.
Trots detta så trivdes vi båda där ute, så jag köpte även ett bostadshus i
Utvälinge. Det var relativt nybyggt med sex rum och takvärme. Varje sommar
kom mina grabbar ner på sina sommarlov och vi körde alltid iväg någonstans.
Christine sa till mig en gång:
214

– Varför tar du inte och begär vårdnaden om dina tre grabbar, så att vi
kan bli en stor familj? Jag tror att du får det, bara för att hon är ett Jehovas
Vittne.
Jag talade om för henne att det tänkte jag inte göra. Jag hade lovat Gunilla
för många år sedan, att vad som än hände mellan oss, så skulle jag
aldrig försöka att ta barnen ifrån henne.
Nu började jag få gott om pengar, alla tyckte att jag var duktig på att sälja
bilar och jag arbetade också hårt. Stor-Målle, en gammal barndomskompis,
kom upp en dag och undrade om jag ville köpa hans videouthyrningsbutik
i Klippan, och det gjorde jag. Han kom sedan och sa att Palle ville
sälja två av Video-Centers tre butiker. Det blev ett köp på en miljon.
Efter ett år sålde jag butiken i Klippan och lite senare den lilla butiken
i Helsingborg och behöll den största. Jag hade räknat ut att jag nog skulle
kunna få runt en miljon för den stora om jag sålde den, men det blev inte
så, långt därifrån. Det blev allt billigare med hyrfilmer och det började bli
kritiskt för rörelsen.
En kille som jag tidigare handlat guld med kom upp och sa att han hade
en bekant som jobbade med bilar nere i Tyskland, men nu ville fogden ta
allt han ägde. Det var en Merca Coupé, en fyrhjulsdriven BMW, en Peugeot
skåpbil och en Cheva pick-up. Jag köpte alla och registrerade över
dom innan fogden hann göra detta. När Cheva pick-upen kom från Tyskland,
skitig som fan, såg vi att det var en vinsch där framme som aldrig
hade varit använd och Jonas ställde Chevan i dörröppningen och skulle
just börja tvätta den. Då kom två småländska bilhandlare ner och gjorde
stora ögon och undrade vad jag tog för den.
Vi hade gett sjuttio tusen, och jag visste inte riktigt vad en sådan var
värd, så jag frågade vad de bjöd. Hundratio, sa de och jag skakade på huvudet
och log och sa hundratjugofem, och vi slutade vid hundratjugo, och
jag bad dom stå där medan jag gick in och snackade lite med en av mina
kompanjoner. Mats satt och tittade på datorn och jag frågade honom vad
vi tog för Chevan.
– Nittio, sa han och flinade.
Jag gick tillbaka till dom där ute och sa att han som jag ville ha hundra-
215

tjugofem. Jag såg att Mats skulle börja protestera, men jag bad honom
med en handrörelse att vara tyst. De nickade och kom in och betalade
kontant. Mats blev röd i ansiktet och bara tittade på mig.
– Va fan var nu det där? Jag fattar inte ett skit.
– Nä, sa jag, och knappt jag heller.
När Jonas kom tappade han hakan och sa att det var det jävligaste, femtio
tusen i vinst på en bil och inget har vi gjort med den. Det var en sådan
affär som man gör en gång vart tionde år.
Nu hade jag alltså överlåtit Auto-Bil på André och Krister och själv så
var jag nere i Lomma tillsammans med Jonas och sålde så att det stod härliga
till. Efter cirka ett år kom det en utlänning och sa att han ville titta på
fastigheten, han var eventuellt intresserad av att köpa den. Jag minns att
jag kastade mig på telefonen och ringde upp till ägaren som bodde i Blekinge
och undrade varför han inte varskott mig om att han skulle sälja.
Han förklarade då att han var trött på kåken och nämnde sitt pris.
Jag tog kontakt med SE-banken i Lomma och Bert, direktören där, sa
att visst skulle dom finansiera det till mig. En månad innan hade samme
direktör kommit in till oss och sagt att han hade sett våra annonser och
undrade hur mycket vi hade i lån med så stor verksamhet. Ingenting sa jag,
lån kostar ränta och ska betalas tillbaka, bättre att ha allt betalt. Han blev
lång i synen, men undrade ändå om vi inte skulle behöva en checkkredit.
Vi kom överens och tog varandra i hand och han sa till mig att jag var
välkommen ner till banken imorgon förmiddag. När han gått sa Jonas att
de får sig ett gott skratt när de kollar upp dig. Dagen efter körde jag ner till
banken och blev visad in till Bert och hans kontor och han sa att jag var
välkommen och ville jag skriva på där nere på ett par ställen, och så fick
jag mitt checkhäfte och gick ut. Jonas garvade när vi körde därifrån och
menade på att det var ju inte riktigt klokt.
När jag träffade Phian hos en polare i Helsingborg 1989 började mitt nya
liv på riktigt.
Kompisen hette Tommy, men kallades för Trumla, tyvärr död nu av för
mycket alkoholförtäring. Han var gift med en thaiflicka och visste att jag
hade blivit ensam efter ett sjuårigt samboförhållande.
216

Han berättade att en av hans frus bekanta hette Pho och var gift med en
svensk kille och hon hade en syster som hette Phian. Systern hade bjudit
hit henne från Thailand för att försöka hitta en man till henne.
Jag körde ner till den skola i Helsingborg som lärde ut svenska till invandrare
och tittade på henne i smyg. Jag såg nu en liten försynt tjej med
långt svart hår som såg alldaglig ut i ett par jeans. Hon var där tillsammans
med sin syster och jag fick sedan veta att alla thaiflickorna hade sett mig.
Trumla skulle ha en liten thaifest uppe i den gård som han hyrde och
bjöd också dit mig och min son Ante, som då bodde hos mig. Vad jag inte
visste om var att Trumlas fru hade berättat för Pho att jag var fyrtiofem
år och hade två barn. Sanningen var ju att jag var fyrtionio och hade åtta
barn.
Jag kom dit, efter att ha kört Ante till sin karateträning, och träffade då
för första gången lilla Phian. Hennes syster Pho presenterade oss för varandra
och jag tog henne försiktigt i hand och satte mig en bit ifrån henne
i soffan.
Vi försökte prata med varandra, men det var svårt, jag kunde inte ett
ord thailändska och hon väldigt lite svenska. Hennes syster Pho hade berättat
att Phian också ville få tag i en farang (en västerländsk man), men
hon ville inte ha vem som helst. Hon ville försöka att träffa någon som
verkade vara snäll, och tydligen tyckte hon att jag var det.
Ante kom tillbaka från karateträningen och hälsade på Phian och pussade
mig på munnen. Just detta, har Phian berättat för mig efteråt, tyckte
hon om. Hon förstod då att jag hade ett bra förhållande med Ante och
tyckte att jag var snäll.
Det blev sent den kvällen och det slutade med att Pho kom fram till mig
och undrade om jag ville gifta mig med hennes syster. Jag blev lite ställd av
den frågan. Jag hade ju just träffat henne och sa att jag skulle ringa imorgon
och prata mera om detta.
Dagen efter ringde jag, efter att ha legat vaken i många timmar och sa
till Pho att jag ville gifta mig med Phian och att jag skulle ringa tillbaka
om en timme för att höra om Phian ville ha mig.
Phian har berättat för mig att hennes syster kom in och väckte henne,
hon låg fortfarande och sov i en soffa, det hade ju blivit sent kvällen innan.
217

Jag hade ringt för en stund sedan och skulle ringa igen efter en timme, och
ville hon gifta sig med mig? Phian sa ja. Hennes syster blev lite snopen, för
hon trodde att Phian hade tröttnat på svenska män, de var för närgångna
och ville tydligen bara ha hennes kropp som en leksak.
Efter detta väntade jag några dagar och sedan ringde jag upp Pho och
frågade henne om jag fick visa Phian mitt hus ute i Utvälinge. Det fick jag
gärna göra, men hon skulle se till så att det var en annan flicka med, hon
var ju väldigt rädd om sin lillasyster.
Jag hämtade henne uppe hos en annan thaiflicka som då var gift med
en svensk kille och märkte att Phian såg lite orolig ut. Den flicka som skulle
vara förkläde hade lämnat återbud, men Phian följde med i alla fall och
vi åkte ut till Utvälinge och gick in i mitt stora och relativt nya hus. Det
hade sju rum och ett stort kök. Jag kommer ihåg, som det vore idag, hur
Phian försiktigt gick omkring och tittade på allt med stora ögon.
Jag sa till Phian att jag ville visa henne en sak och satte på en videokassett.
Jag berättade då om Norrmalmstorgsdramat, för jag ville inte att hon
skulle få höra detta av någon annan. Det verkade inte som om hon riktigt
förstod vad jag försökte tala om för henne, men jag såg att hon kände igen
mig när jag kom ut från banken mellan fem poliser.
Hon har sedan berättat för mig att hon talade med sin syster Pho om
vad jag hade gjort, och att hon sa att Janne var mycket noga med att berätta
detta innan vi gifte oss, och att hon respekterade mig mycket för just
detta.
Då blev Pho rädd och ringde runt till massor av sina kompisar som var
gifta med svenska killar. Alla visste ju vem jag var genom sina glappkäftade
killar. Hon berättade för Phian att jag var som ett stort lejon, mycket
farlig, och hade haft många flickor, och det var i alla fall sant, men inte
det andra. Hennes syster var betänksam och sa att Phian kunde ändra sig,
det var inte för sent att tacka nej, men Phian sa att hon skulle gifta sig med
mig.
Vi bestämde att vi skulle bli sambor den 3 november 1989, och jag
hämtade henne och hennes syster och hennes man utanför deras lägenhet
i Helsingborg. Jag såg då att Phian hade gråtit, för hon var svullen i ansiktet
och ögonen var röda. Jag fick veta långt senare att det var fler hjälpsam-
218

ma flickor som ringt till henne samma dag och berättat hur farlig jag var.
Vi hade fest när Phian flyttade in hos mig och hon fick en vitguldsring
av mig med en enstensbriljant som var slipad som ett hjärta. Pho kramade
om sin syster och mig och önskade oss båda lycka till och tog Ante med
sig och så var vi två ensamma i det stora huset.
Vigselförrättaren som vigde oss i rådhuset började tala om den gamla
byggnaden med dess många rättegångssalar som man kunde få gå en
rundtur i. Jag kontrade med att jag nog varit i de flesta salarna på mina
rundturer och alla gästerna skrattade. De visste vad jag menade, men det
gjorde inte vigselförrättaren.
Jag hade hyrt Natt och Dag, en liten restaurang på Parapeten. Jag hade
en egen kock som lagade fin mat, och serverade hembränt, det gick visst
åt femton liter.
Phian hade bara visum för tre månader och därför åkte jag med henne
till Thailand och upp till hennes by. När jag kom hem ringde jag upp Gunnar
Engström, kriminalvårdsdirektören som hade hjälpt mig från Kumlabunkern,
och berättade att jag gift mig med en thailändska och hade han
någon på Invandrarverket som han kände? Han sa att han skulle göra vad
han kunde, jag kunde väl ringa om ett par, tre veckor.
Jag ringde efter ganska exakt en månad och undrade om han hade lyckats
att få tag i någon som han kände, och han sa att jag nog kunde lösa en
biljett och åka ner till Thailand.
– Nog, sa jag, jag måste ju veta om det är lönt?
– Det tror jag nog, sa han igen.
Jag började förstå att detta var det samma som att det var ordnat. Jag
tackade honom och beställde två resor, en till mig och en till Andreas.
Jag hade ringt en gång i veckan till Phian, och hon hade på stapplande
svenska försökt att prata med mig. Denna gång sa jag till henne att hon
skulle vara vid flygplatsen i Sakon Nakon en viss dag och en viss tid och
ta en stor bil med sig, för det skulle komma två stora paket till henne, eller
som det heter på min stapplande thailändska:
– Song kong jaj.
Jag glömmer aldrig Phian när hon stod och försökte förklara för killarna
som lämnade ut bagaget att hon skulle ha två stora paket till sig, Phian
219

Olsson. De bara tittade på henne och skakade på huvudet, men då hade
hennes syster Aa fått syn på mig och Andreas i bussen och skrek till henne
att titta vem som kommer.
Ännu efter femton år får jag tårar i ögonen när jag i minnet ser denna
lilla fyrtiofemkilosmänniska komma som ett skott och hoppa upp i
min famn. Jag ringde sedan till svenska ambassaden och de sa att vi var
välkomna ner med Phians pass. Uppehållstillstånd och arbetstillstånd var
klart och tillstyrkt. Jag och Phian var glada, nu skulle hon få komma till
Sverige och vi kunde få vara tillsammans.
När jag och Phian kom tillbaka från Thailand så ringde telefonen sent en
kväll och det var Gittan, Kenneths fru, som undrade om jag visste om att
han var död? Jag blev naturligtvis klarvaken och frågade vad som hade
hänt och fick då veta att det var spriten som tagit hans liv. Jag var med på
begravningen och sa till Gittan att jag skulle komma upp till henne och
prata om en sak. En knapp vecka senare gick jag till henne och sa att Kenneth
hade låtit mig hålla etthundratusen kronor som nu var hennes.
Jag kommer ihåg att hon tittade på mig som om hon drömde, och menade
på att hon inget visste om detta. Jag hade fått veta att hon hade börjat
dricka varje dag och frågade henne om detta. Hon sa att hon kände
sig så ensam och saknade sin man och jag förstod henne. Hon hade också
fått veta att hon hade cancer, så det var inte särskilt roligt för henne. Jag
sa till Gittan att jag inte tänkte ge henne allt på en gång, för jag var rädd
för att hon i så fall skulle börja dricka för mycket, och hon sa att hon förstod
mig.
Hon dog strax efteråt, om det var av spritmissbruk eller hennes cancer
eller saknaden efter Kenneth vet jag inte, men det var tragiskt att se vad
spriten kunde göra med en människa.
Jag reste ofta till Thailand tillsammans med Phian. Jag visste inte ens
var Thailand låg innan jag träffade henne. Det var en kulturchock för mig
att komma till deras lilla gamla by och se hur fattigt de levde. Det var bara
att gifta sig där nere också och vi hade ett stort och fint bröllop med minst
ett tusen personer som kom och gick hela tiden. Allt var ju så billigt så det
märktes knappt.
220

Seden i Thailand är att skänka mossan en summa pengar för att hon
fött fram och passat dottern, och det gjorde jag också. Jag gav henne fyrtio
tusen thailändska baht och ett guldhalsband och hon var mycket stolt över
detta och alla dessa pengar. Så mycket hade ingen gett till någon förut.
Hemma i Sverige hade jag köpt en fastighet nere i Lomma och hade den
ett drygt år och tjänade bra med pengar, men det gick också åt mycket. Resorna
till Thailand var ju inte gratis, och Phian hade tolv bröder och systrar
och alla skulle ju ha presenter, för de tyckte väl att hon hade en man
som var rik.
Jag fattade tycke för hennes lilla fattiga by direkt och undrade om vi
kunde riva hennes mossas gamla hus och bygga ett nytt på villkoret att
mossan bodde där så länge hon levde och sedan fick jag och Phian ta över
det? Det fick jag gärna göra, och jag minns att alla tyckte att jag var en
knäppis, att bygga ett hus redan när jag bara varit där i ett par veckor.
Nu hade jag en morot framför mig, som gjorde att jag jobbade extra
hårt när jag kom hem från Thailand.
Det fanns en stor byggnad på Bergavägen som hade ett jättegarage under
huset och där det fanns plats för cirka ett hundra bilar. Den fick vi
hyra för en verkligt billig peng mot att jag själv fick göra vid den. Så vi rev
lite gamla bås och inredde ett kontor och lunchrum och en stor verkstad
och så målade vi denna jättelokal och skaffade verktyg och små bil-lyftar
och fyllde garaget med bilar och började sälja.
Det var aldrig mindre än femton timmars jobb om dagen. Nu var vi tre
som var kompanjoner, jag, Mats och Jonas. Alla sa att det aldrig skulle gå,
inte tre stycken ihop. Men det gjorde det i många år. OK, ska nu sanningen
fram så var det kanske jag som bestämde lite mer än de andra två, jag
tror att det är ett måste om man är tre kompanjoner.
Tre av mina söner, de som jag har tillsammans med Gunilla, har varit med
i MC-klubben Bandidos. En är fortfarande medlem.
Den yngste, Christofer, är en datakunnig kille och jobbade för IBM i
Skottland. Dumt nog orkade han inte med ett par år till, för då tror jag
nog att han hade fått vilket datajobb var som helst i världen. I stället stack
han hem till Sverige och började jobba på en advokatfirma i Malmö. Men
221

han fick sluta för han körde en Harley Davidson som det stod Bandidos
på. Hur dum får man vara? Ställa en sådan MC utanför sitt jobb som till
på köpet är en stor advokatfirma. Han var hang-around i Diablos MCklubb
i Malmö som är en supporterklubb till Bandidos där han var passopp,
men gick ur klubben efter ett tag.
Daniel och Andreas var båda fullvärdiga medlemmar och bar varsin
väst som hade gubben på ryggen, som den skämtsamt benämns. Alltså
den lille fete mexikanaren som är Bandidos emblem. Andreas, som jag
kallar Ante, sitter för närvarande på Kumla, dömd till tio år för narkotikabrott.
Han är chef för Bandidos i Stockholm och har alltid velat ha respekt
och makt, klent byggd som han är.
Andreas har två barn med Lollo. Jag har aldrig fått träffa dom. Bara för
att jag är den jag är. Jag tycker mycket om barn och är givetvis ledsen för
att jag inte får träffa mina barnbarn. Nu får inte heller Andreas träffa dom.
Får en mor göra så?
Andreas ligger bakom ett antal bankrån och andra saker. Daniel är inte
sämre, han har också varit med om ett antal bankrån och för hans vidkommande
också en del misshandelshistorier.
Daniel kom ner till Thailand för cirka tre år sedan och ville prata med
mig om sitt medlemskap i Bandidos. Han tyckte inte att han var motiverad
att vara med i klubben mera. Inom mig var jag glad åt detta, jag visste
ju att han förr eller senare skulle åka på ett långt fängelsestraff eller kanske
sluta någonstans med en kula i sitt huvud.
Eftersom jag har en god vän som är högt uppsatt i Bandidos så visste
jag, liksom Daniel, att det inte bara var att anmäla sitt utträde. Man är
medlem på livstid och kan bara gå ur om det finns synnerligen allvarliga
skäl. Han undrade vad jag tyckte, och jag sa till honom att det var hans
ställningstagande. Det tog en månad innan han bestämde sig för att gå ur
och många samtal till Sverige innan det var klart.
Jag ville att det skulle vara en ”good standing” och inte en ”bad standing”
när han lämnade Bandidos. Det skulle inte vara ett läge där han sågs
som en svikare och fiende och när som helst riskerade att råka riktigt illa
ut. Han fick lämna ifrån sig sin MC i Helsingborg, så det var en massa
slantar som han åkte på där. Men jag var väldigt glad. Han är en kopia av
222

mig, en hetsporre som jag när jag var ung. Allt ska hända direkt.
Efter detta jobbade han i drygt två år i restaurang- och hotellbranschen
i Pattaya. Han tränade också upp sin kropp och har gått och lärt sig Ultimate
Fighting. Det är sådant som är så populärt i USA, där de fightas i en
åttakantig bur. Han har blivit mycket duktig på detta och jag tycker mycket
synd om den som bråkar med just Daniel.
Jag har ofta fått frågan om mina tre grabbar och Bandidos.
Jag hade så klart varit gladare om jag vetat att alla tre hade haft fina jobb
och tjänat en jäkla massa pengar och haft ordnade förhållanden. Men de
tre är vuxna och har valt sina egna liv, vi föräldrar måste ju släppa taget
någon gång, även om vi inte vill. De har själva valt den bana som de går,
jag kan inget göra åt detta.
Jag har fått höra så många gånger av min fru Phian, att det är mitt fel att
det har gått så för Daniel och Ante. Jag har ju berättat om massor av saker
som jag gjort inom mitt brottsliga liv, och visst kommer jag ihåg att deras
ögon glänste när de var små. Men jag poängterade alltid att jag inte ville
att de skulle hitta på något som gjorde så att de fick sitta i fängelse.
Det är ju enkelt att bara säga ”de får skylla sig själva”. Men sanningen är
inte alltid enkel. Jag får kanske ta på mig lite av skulden för deras uppförande,
jag var ju så dum så jag berättade om mitt liv för dom och jag skulle
tro att de tyckte att det var spännande. Jag kan alltså inte svära mig fri
från att ha varit ett dåligt föredöme för mina grabbar.
Jag gav dom alla ett sista råd, och det var att om ni hamnar i något fängelse,
se då till att studera och träna upp era kroppar. Sitt inte och bara låt
tiden gå iväg ifrån er. Ante tog mitt råd i alla fall. Han studerar nu på Kumla
och läser in dubbelt så många poäng som alla andra. Jag tror mig veta
att dessa två, Daniel och Ante, tycker om sin far, kanske inte så mycket som
jag tycker om dom, men i alla fall.
Tyvärr så har den yngste grabben i trion, Christofer, brutit kontakten
med mig och Phian, och vi vet inte varför. Jag tycker naturligtvis om honom
också, och min fru Phian blev mycket förtjust i honom när han kom
till Thailand och hälsade på oss.
Ante, som är den äldste av de tre bröderna, är fortfarande med i Bandidos
och kommer nog att fortsätta med det.
223

Jag fick, för cirka ett år sedan, ett telefonsamtal från en annan av hans
Bandidosbröder. Han berättade att Andreas hade varit med om en trafikolycka
samma kväll, och att det var oklart om han skulle överleva.
Jag blev naturligtvis orolig och ringde till det sjukhus som han låg på.
De ville först inte säga någonting, men när jag sa att jag var hans far och
ringde från Thailand, så berättade de att han låg nedsövd och fick hjälp
med att andas.
Han hade slagit i huvudet så hårt att hans hjärna börjat svullna och de
försökte att med medicin få svullnaden att ge med sig. Om inte detta gick,
så hade läkarna bara att öppna skallen på honom.
En av hans Bandidosbröder, som körde bilen, dog med en gång. Ante
klarade sig, men var, och är fortfarande ibland lite dimmig vad det gäller
vissa saker.
Han var med några knarklangare när de skulle transportera knark och
fick för detta tio år som han nu avtjänar på Kumlafängelset. Det är något
som jag, som hatar knark, inte kan förstå. Men han är ju min son och förblir
så, vad han än ställer till med.
Jag har besökt Ante två gånger tillsammans med Daniel. Första gången,
cirka trettiofem år efter det att jag själv suttit där, kändes det hemskt. När
besöket var slut och jag kramade om Ante, så hade jag tårar i mina ögon.
Jag kände mig så hjälplös som jag aldrig gjort i hela mitt liv förut. Jag ville
inte sluta att krama honom. Om jag hade kunnat så hade jag förminskat
honom och stoppat honom i en av mina fickor och tagit honom med
ut.
Kent, den äldste av mina grabbar, är polis och verkar i Linköping. Han
var sambo med en flicka i många år och fick två barn med henne. De kom
någon gång då och då och hälsade på, och en gång sa han till mig att han
skulle söka in på polishögskolan och frågade vad jag tyckte om detta. Jag
hade ju bara att le och säga:
– Lycka till, grabben. Det är ditt liv det handlar om.
En gång när de var på besök, så sa han att de hade funderat på att köpa
ett hus och behövde femtiotusen och undrade om jag kunde låna honom
dessa pengar. Det kunde jag mot ett löfte att om och när jag behövde dom
tillbaka, så skulle han betala. Det lovade han att göra.
224

Han kom och besökte mig och min lilla familj i Thailand och bodde
hos oss ett antal dagar med sin nya sambo och då hade det börjat gå lite
dåligt, så jag sa till honom att jag gärna ville att han betalade tillbaka de
femtio tusen. Nej, blev svaret, nu hade han inte råd, han hade just gått in i
solariebranschen och hade lånat upp pengar till detta.
Han reste hem och jag ringde upp honom ett halvår senare, men då höll
han på med ytterligare en solariebutik och hade inga slantar. Jag väntade
ytterligare ett halvår och ringde upp honom och han sa att han just nu var
på väg in i en bank och skulle kvittera ut 2,8 miljoner kronor. Detta skulle
vara till en ny lägenhet som han skulle flytta till. Jag undrade då om han
hade ynka femtiotusen till sin gamle far, men det hade han inte.
Nu vände han på det hela och menade på att jag bara ringde honom när
jag ville ha pengar, men, som jag sa till honom, det var faktiskt han som
hade lånat av mig, inte tvärtom. Han nästan smällde luren i örat på mig
och sa att han inte ville ha någon kontakt med mig mera. Jag tror inte att
det är någon som vet om att jag är hans far, han har ju bytt sitt namn till
sin mossas flicknamn.
Jag har ytterligare två barn som jag inte har någon kontakt med och
skäms en del över att jag inte ens riktigt minns vilka år de föddes. Grabben
jag har i Göteborg fick jag i alla fall med Birgitta i början av 1970-talet.
Hon ringde mig då och berättade att hon väntade barn och undrade
vad hon skulle göra. Jag sa att det var hennes eget beslut. Jag var en kåkfarare
på rymmen och inte mycket att hålla i hand.
Senare fick jag veta att hon var tillsammans med en polis. Han trodde
det var hans barn. Jag har också en son i Stockholm som jag fick med Anita.
Även det var i början av 1970-talet. Samma visa igen: hon ringde och sa
att hon väntade barn. Jag vet inte mer om vad som hände senare.
Jag varken kan eller vill, med gott samvete, nu på gamla dar komma
och säga:
– Hej, jag är er pappa.
De har det förmodligen bättre utan mig.
Jag hade varit mycket kritisk till dåvarande statsminister Olof Palme
under dagarna i banken. Att jag på ett eller annat sätt nämnts i utredningen
efter mordet på honom 1986 förstod jag. Det bekräftades några år se-
225

nare, när jag träffade en gammal krimmare, Stålis, på båten över till Helsingör.
Jag gick fram och hälsade. Han blev glad, hade inte trott att jag ville
snacka med honom. Han berättade då att jag hade varit på tapeten när de
undersökte vilka som kunde ha haft motiv att mörda Palme. Stålis sa att
de hade kollat upp mig noga, men jag hade klockrent alibi, så de hade inte
ens en tanke på att ta in mig till förhör.
En kväll ringde Åkes fru Ylva hem till mig och bad mig komma in till sjukhuset
i Helsingborg. Jag undrade om Åke var uppe på psyket igen, för jag
förstod ju att det var hans drickande det gällde. Nej, sa hon lite svävande.
Vad är det då, frågade jag, och väntade länge i luren på hennes svar. Han är
död, sa hon. Jag kände att jag blev alldeles stel i hela kroppen.
– Död, men han levde ju igår! Jag kommer, sa jag.
Det var en ledsen Ylva som jag fick krama om på sjukhuset. Sedan fick
vi vänta ett tag medan ett par poliser kollade så att han inte hade dött
av något våld. De kom snart ut med de guldsaker som han hade haft på
sig och gav till mig och nickade och gick sin väg. Jag gav alla sakerna till
Ylva och sa att de var hennes, inte mina, och så gick vi in till min sovande
bror.
Det är nu drygt tio år sedan han dog, men i skrivande stund så känner
jag fortfarande en stor saknad. Jag fick ju till slut reda på att han var alkoholist
och sa till honom att han skulle få tjugofem tusen kronor av mig
om han höll upp i sex månader. Så ibland när jag var ute med honom och
körde, frågade jag hur det gick med att hålla upp och han sa att han inte
druckit nu på tre månader. Jag var glad å hans vägnar, tills att jag fick veta
att han hade druckit varje dag i alla fall.
Han blev bara drygt fyrtio år, och det var inte roligt att meddela hans
dotter vad som hänt. Sedan var det ju min gamla mossa som jag skulle berätta
detta för och hon tog det mycket hårt, och det förstår jag så väl.
Det är ju inte naturligt när barnen dör före föräldrarna. När vi hade begravning
för honom, kände jag plötsligt att mina tårar bara började rinna
och jag kunde inte stoppa dom. Jag satt ju och hade honom framför mig
i en kista och samtidigt såg jag för mitt inre när han var ung och frisk och
226

glad och alltid jäklades lite med mig. Hur han hade kramat om mig när
jag kom hem från sjön, ja alla fina minnen som bara strömmade mot mig
när jag satt och tittade på hans blomsterklädda kista.
Hans son, Robert, kom ner och besökte mig i Thailand ett par gånger
och bodde hos mig och Phian i nästan en vecka varje gång, innan han åkte
vidare ner till Pattaya och roade sig. Vad jag inte visste, och vad inte min
svägerska hade vågat berätta för mig, var att han var narkoman.
Jag märkte ingenting när han var hos oss i Thailand. Efter det att han
varit hos oss två gånger så ringde telefonen en kväll och det var Yvette,
hans syster. Hon frågade mig om jag visste vad som hänt Robert, och jag
sa nej.
– Han är död.
Jag minns att jag suckade och sa:
– Nej, inte han också.
– Hur har han dött, frågade jag.
Jag fick till svar att de inte riktigt visste, han hittades på ett hotellrum i
Pattaya av sin tjej. Det visade sig att han hade åkt ner till Thailand och haft
lite metadon eller något liknande med sig för att försöka lägga av, men
han hade visst blandat detta med en halv flaska sprit, och hans hjärta hade
inte tålt detta.
Under alla mina år i fängelset och alla år utanför som jag levde som en
yrkesförbrytare, har jag sett så mycket elände för dessa sakers skull, och
nu min bror och min brors son, så det är väl inte så konstigt att jag hatar
allt vad knark och droger heter, och att jag är mycket måttlig vad det gäller
spriten. Det för ju bara elände med sig.
Jag tänker på den kille i Jönköping som vaknade upp i en fyllecell och
var alldeles nerblodad och poliser kom in till honom och kallade honom
för mördare och han förstod ingenting. Inte förrän han fick veta att han
knivskurit sin bäste vän till döds. Alkoholen igen. Jag träffade denne kille
på Tidaholm och han var hårt tagen av händelsen.
Yvette, min brors dotter, ringde till mig en dag och var rädd och undrade
om jag ville komma och hjälpa henne. Hennes före detta kille, en
ökänd våldsverkare i Helsingborg, jäklades med henne. Min bror vägde
dryga etthundratio kilo, men vågade inte gå emot den här killen, han hade
227

ykte om sig att alltid gå beväpnad med pistol eller kniv. Jag ringde upp
min kompis Trumla och bad honom komma med en av mina pistoler till
Yvettes lägenhet.
När jag kom dit satt killen i rummet. Han var lite berusad och förbannad
för att Yvette inte ville ha med honom att göra. Så fick han syn på
mig:
– Så, Janne Olsson, du kommer nu?
Jag sa att om han gjorde något mot henne, så var det samma sak som att
göra det mot mig, hon var min brors dotter, alltså samma blod som jag.
Han satt och hånflinade och jag menade på att han skulle ge sig iväg och
inte skrämma Yvette mer. Jag tog av mig mina glasögon och gick emot honom
och han backade mot ytterdörren och sparkade hela tiden mot mig.
Han kom ut i den lilla tamburen och jag stängde dörren och klämde hans
ben och gjorde detta två gånger och till slut räckte han upp sina händer i
en gest som betydde att han gav upp.
Han satte sig i köket och samtidigt kom Trumla och jag frågade honom
vad fan han menade med att komma så sent? Så tog jag min pistol och bad
honom och Yvette vänta i rummet och gick ut till vettvillingen i köket.
När han såg mig komma stoppade han handen bakom ryggen och jag
frågade om han var beväpnad. Det är jag alltid, blev svaret. Då slet jag upp
min pistol och osäkrade den och sa till honom att ta fram vad han hade
där bak, mycket sakta, och gick fram och satte min pistol mot hans panna.
Han log och sa att den där leksakspistolen var han inte rädd för. Jag matade
fram en patron och stoppade den i hans mun och sa till honom att
han kunde tugga på den där leksaken. Han blev alldeles stel och rädslan
lyste ur hans ögon när han såg att jag pressade sakta på avtryckaren. Hans
hand kom upp tomhänt och jag slet honom framåt och kollade där bak
och i hans fickor, där var ingenting.
– Din jävla idiot, sa jag och slog honom i ansiktet med pistolen och säkrade
den. Om jag får höra att du stör min brorsdotter en gång till, så kommer
jag att döda dig, ge dig nu iväg.
Han for iväg och jag tror inte att han vågade visa sig för Yvette någon
mer gång. Det var nära att jag avrättat honom där i köket. Dagen efter
228

kom en krimmare upp till Ättekulla, Bengt heter han, och sa att han hörde
att jag hade ett litet problem igår med, och så nämnde han killens namn,
och jag minns att jag spontant sa:
– Hur fan vet du något om detta?
Han log och sa:
– Vem tror du har berättat det för mig?
Det kunde ju bara vara den där dåren som fick min pistol i pannan.
Han sa till mig:
– Om jag var du så skulle jag ha en avsågad hagelbössa under sängen
en tid framåt.
Det hade jag också.
Så till den händelse som gjorde att jag beslöt att flytta till Thailand för
gott.
Min kompis Mats hade många idéer och en av dom var att köpa in en
massa gamla skrotade biljettmaskiner som bussarna i Helsingborg hade
använt och sedan sälja till Polen. Han hade en köpare, alltså på papperet,
som skulle skriva på att han skulle köpa dom. Jag var väldigt tveksam, det
var ju jag som hade firman och skulle vara den som var den ansvarige.
Mats menade på att systemet funkade så, att om vi exporterade maskinerna
till Polen så skulle vi få momsen tillbaka och den skulle vi dela på
tre. Det skulle bli cirka trehundratusen per man. Jag föll för den frestelsen
och vi fick betala femtiotusen svart till en kille på bussbolaget som skulle
garantera att vi fick biljettmaskinerna.
Efter diverse skrivelser fram och tillbaka med skattemyndigheten, så
slutade det med att vi blev blåsta på de femtiotusen och jag fick betala en
straffskatt på etthundratusen som drogs av de momspengar som jag skulle
ha tillbaka när jag köpte in bilar, och med det trodde jag att historien
var avklarad.
Jag tror att det hade gått minst fem år när min advokat kontaktade mig
och sa att en åklagare som hade ett horn i sidan till mig, Olle Montan, som
vi hade döpt till ”Olle med montan”, var på jakt efter mig.
Min advokat sa att det ansågs som ett fullbordat brott, ett försök att få
ut moms falskeligen. Jag undrade vad det kunde få för påföljder och fick
229

Jag kommer ner från Norrland och överraskar mossan. Ingen visste att jag skulle
flytta tillbaka till Helsingborg igen, inte ens mina närmaste. Foto: Privat
230

till svar att jag nog fick räkna med tre år. Jag kommer ihåg att jag sa till
mig själv:
– Fan heller, jag vill inte sitta i tre år nu när min son Sakda just har
fötts.
Så därför lämnade vi Sverige för gott på sommaren 1996 och flyttade
till Thailand.
Jag hade ju steriliserat mig tidigare, men när jag såg hur barnkär Phian
var, så tog jag kontakt med en läkare, fick en remiss och blev opererad
igen. Det lyckades inte så bra första gången, så det blev en andra operation.
Nu kunde de få fram spermier som gjorde att Phian blev med barn.
Lille Sakda föddes 1995. Han är en snäll pojke och det har han antagligen
fått efter sin mossa.
Den 14 november 2003 dog min mossa. Trots den internationella efterlysningen
via Interpol för försöket till momsbedrägeri lyckades jag ta
mig in i Sverige. Jag fick hjälp av två killar som spelade halvfulla och störiga
när jag passerade passkontrollen i Köpenhamn, vilket gjorde tullarna
okoncentrerade.
Jag hann dock inte hem till mossans dödsbädd på Helsingborgs lasarett.
Hon dog när jag satt på planet från Bangkok. Det var jag väldigt ledsen
för. Men nu fick jag i alla fall vara med på hennes kremering. Min vän
André skjutsade mig sedan tillbaka till Kastrup. Allt gick utan problem
hem till Thailand.
2007 dog min far. Vi har inte haft den bästa kontakten genom åren. Jag
hade inga tankar på att vara med på hans begravning, men jag hade i alla
fall hälsat på honom på långvården på Kungshult, när jag var hemma på
mossans begravning.
I maj 2006 kom jag hem till Helsingborg. Jag hade då inte officiellt varit
i Sverige på tio år. Efter att ha gått till folkbokföringen och försäkringskassan
besökte jag polishuset. Jag var ju både efterlyst och häktad i min
frånvaro.
Jag mötte en polis i entrén som sa:
– Janne, stick för fan, du är ju efterlyst!
Men jag ville göra upp med den där skiten. Jag gav upp på ett sätt. Det
hade jag aldrig drömt om att jag någonsin skulle göra. Men jag ville bli fri
231

från den där ryggsäcken. Jag fick sitta i cellen ett dygn innan det blev häktningsförhandling.
Åklagaren lade ner åtalet. Jag kände mig helt förvirrad, eftersom jag var
säker på att jag skulle få ett straff.
Sedan måste jag fixa personbevis till mitt nya pass och pensionen. Jag
hade försvunnit ur folkbokföringen när jag varit borta så länge. Det kändes
jäkligt bra att få ordna upp det där i Sverige och sen åka tillbaka till
byn.
232

Livet i byn
JAG LEVER idag långt från Sverige och tycker att jag har funnit en viss ro i
mitt liv.
När jag gifte mig med Phian 1989 hade jag inte en aning om att jag på
gamla dagar skulle hamna i en liten by i Thailands norra del, den som heter
Isan. Att det skulle vara en sådan enorm skillnad på livet i Sverige och
Thailand hade jag förstås heller inte en susning om.
Vi flyttade hit för gott 1996. Innan dess hade jag gjorde ett antal besök
genom åren här i trakten och investerat en del pengar. Jag bodde i Phians
by ett par, tre månader åt gången.
Jag har upplevt så mycket, både bra och dåligt, men försöker vända allt
som jag lärt mig till något positivt. Jag lär mig något nytt varje dag.
Jag har en tro nu och det är buddismen, den enda tro som jag har fäst
mig vid genom åren. Den är trovärdig och rak. Munkarna är vänliga och
ler alltid när jag ställer mina många och ofta dumma frågor.
Byn som min fru Phian kommer ifrån, Bannon Sang, har jag på dessa
snart tjugo år lärt mig att tycka om. Folket där har accepterat mig och är
alltid väldigt artiga mot mig.
Min fru Phian och min son Sakda, snart fjorton år, betyder allt för mig.
Jag gör allt för dom. Och Phian har tagit hand om mig och Sakda på ett
sätt som jag aldrig har upplevt förr. Att Phian blev gift med en farang, och
en snäll sådan, har naturligtvis betytt en hel del för henne och hennes sätt
mot mig. Jag försöker att ge dessa båda den trygghet som de ska ha av en
ordentlig fassa och make. Jag tror nog att jag har lyckats rätt bra med detta.
Jag vet att en del av byborna känner till mitt förflutna, men de flesta här
tar det som något spännande och tufft och ser inte ner på mig på något
sätt. Jag har, utan att skryta, fått ett sådant bemötande av byborna som jag
inte ens kunnat drömma om att få i Sverige. De har en väldig respekt för
mig, och kommer fram och hälsar varmt varje gång jag är i byn.
233

Dags för den årliga risskörden på min egen mark i Isan. Det här är ren njutning.
Foto: Privat
Ska sanningen fram så hänger det nog ihop med att pengar har en sådan
enorm makt här. De har ju sett vad jag köpt genom åren. Men de har
också sett, att om jag säger något så håller jag mitt ord. Tyvärr är det inte
många thailändare som jag kan säga samma sak om.
Phian har bara gått tre år i skola, så hennes läskunnighet är inte den
bästa. Hon var mer än betänksam när jag köpte mark längs den stora vägen
i byn och beslöt mig för att bygga och öppna en liten supermarket.
Hon var rädd för att inte klara av att stå i kassan, för hon är inte särskilt
bra på att räkna. Jag köpte en kassaapparat och en kalkylator med stora
siffror och lärde henne hur denna fungerade. Det tog inte lång tid för
henne att lära sig både kassaapparaten och kalkylatorn. Nu fixar hon allt
själv i affären.
Vi tjänade bra med pengar precis efter att vi öppnat affären, inte efter
svenska mått mätt, men för att vara här i byn. Efter sex år byggdes tre sto-
234

a varuhus i Sakon Nakhon, en stad trettiofem kilometer från vår by. Det
innebar att vår förtjänst från affären sjönk betydligt. Jag får nu skjuta till
pengar emellanåt för att det ska gå ihop.
Jag har tagit upp detta med Phian ibland. Men jag ser på henne att hon
blir lite ledsen när jag nämner att det kanske är bäst att stänga affären. Att
hon, lilla Phian, näst sista barnet i en barnaskara på tretton, har fått en farang
till man och en egen liten affär att sköta, det är ju mer än en dröm
för henne.
Jag tänker för allt i världen inte ta denna dröm ifrån henne, utan kommer
att ha affären öppen så länge som hon vill. Jag funderar nästan varje
dag på vad jag ska göra för att det ska gå runt för oss ordentligt. Jag skulle
gärna vilja att det blev så mycket över att jag kunde ta min fru och vår
son Sakda på semester två gånger om året och åka ner till någon liten ö
här i Thailand.
Vi har ju långa arbetstider, klockan ringer kvart över fem varje morgon
och vi stänger affären klockan sju på kvällen. Innan hade vi öppet till
nio, men jag tyckte att det var för länge och fick Phian att gå med på att
stänga tidigare. Vi har ju ingen egentlig fritid, i alla fall inte tillsammans.
Det måste ju alltid, mer eller mindre, vara någon av oss här för att kolla
kassan.
Värst är det för alla gamla här uppe i Isan. De har ju ingen pension som
vi i Sverige får när vi fyller sextiofem. De enda som har pension i Thailand
är anställda inom stat och kommun. Just därför skaffar de flesta bondfamiljer
här många barn. Det är deras pension. När barnen blir lite större
åker de ner till Bangkok, eller någon annanstans för att arbeta och sedan
skicka hem pengar varje månad till mossan och fassan.
Under dessa snart tjugo år har jag sett att det går bättre och bättre för folket
här uppe i Isan. Det byggs nya hus, motorcyklar och bilar köps in. Men
det kommer att ta många år innan folket här är ikapp de thailändare som
bor och jobbar i Bangkok. Tyvärr så ser Bangkokborna ner på dessa fattiga
bönder och säger ofta rent ut att de är dumma och obildade. Dumma?
Nej. Obildade? Ja, till en viss gräns.
Familjerna här har oftast inte råd att låta sina barn studera vidare. Det
235

finns ingen gratis utbildning för folket i Thailand. En fattig bondfamilj
med fem barn har ju inte en chans att skicka dom till någon högskola.
Folk i Bangkok har nog aldrig hört den svenska benämningen bondslug,
för det är vad bönderna är här, sluga och kloka. Därför tror jag på Isan och
dess framtid.
Isan skiljer sig markant från det vanliga turist-Thailand. Kortfattat kan
man säga att priserna här uppe är mycket lägre än i de större städerna söderut,
där befolkningen på flera orter, exempelvis Pattaya, lever helt på intäkter
från turisterna.
Här uppe har det ännu inte varit så många turister, men jag skulle inte
bli förvånad om det kommer fler och fler hit för att titta på det riktiga
Thailand. Här kan man bland annat få se hur det går till att tillverka silke:
när silkesmaskarna spinner sin tunna tråd, när tråden kokas och frigörs
från kokongen, och sedan hur det går till när detta fina silke färgas för att
slutligen spinnas samman till en tråd och vävas i gamla vävstolar.
Jag minns när jag första gången kom till den lilla by som Phian föddes i.
Många hade aldrig sett en farang förut utan sprang och gömde sig när jag
kom, stor, vit och cirka ett hundra kilo tung. Men jag gjorde som Phian sa
och fick sedan många kompisar i byn.
Första gången jag skulle gå på toaletten i hennes brors hus så fick jag
ropa på Phian och fråga hur jag skulle göra. Det fanns inget toalettpapper.
Man sköljer av sig med vatten som fanns i stora tankar, fick jag till svar.
Jag gjorde så gott jag kunde, men jag tror att det stank skit om mina båda
händer och fingrar i två veckor efteråt. Phian lärde mig sedan hur jag skulle
göra och nu använder jag inget toapapper i mitt hus. Men det har ändå
börjat komma lite fler vanliga toaletter nu. Jag var den första som hade en
sådan i min by.
Jag minns när Ibe, som min gamla svärmor kallades här, gick in i vårt
hus och skulle använda toaletten för första gången. Hon kallade på min
fru för hon tyckte att det var lite besvärligt att komma upp på toalettstolen
när hon skulle kissa. Phian gick in och stängde dörren efter sig och jag
hörde att hon började fråga sin mor vad det var för svårighet att sätta sig
där.
Plötsligt hörde jag hur Phian började skratta. Hon kom ut och berät-
236

tade att hennes mossa trodde att hon skulle sätta sig på huk, så som hon
var van vid, med sina fötter uppe på sitsen. Jag började naturligtvis också
skratta, men blev allvarlig när jag tänkte på vad som kunde ha hänt henne
om hon hade halkat och ett av hennes ben hade hamnat i själva toaletten.
Ibe är tyvärr död nu, hon blev nittionio år.
Jag och Phian köpte en rätt stor bit mark här i byn. Det var så många
träd där att man knappt kunde ta sig fram. Jag sa till en av Phians systrars
man att han skulle ta dit några män och kapa ner det mesta. Det var att
göra i en vecka tills Phian kom en dag och var mycket upprörd.
Hon sa att polisen hade varit där och tagit en massa kort på all skog som
låg kapad överallt. Nu hade vi ett stort problem som dessutom kunde bli
mycket dyrt för mig.
Man får kapa ner skog på sin egen mark, men då ska den enligt reglerna
inte vara tjockare än att man kan greppa runt stammen med handen. De
stora träden här, och det var många, kunde man inte ta om ens med två
händer. Phian var orolig, hon visste att polisen i Thailand ville ha bra betalt
om den kom på någon som kapade träd utan tillstånd.
Jag sa till Phian att jag tänkte ta med hennes bror Nad och åka till polisstationen
och prata med chefen där. Vi körde dit och gick in till chefen
som först var mycket barsk. Men jag stod bara och log mot honom och
alla hans femton poliser, så till slut så började han och alla de andra att
le tillbaka. Sedan förklarade jag att jag ville bjuda alla poliser på mat och
dryck så mycket som de bara orkade, och då tittade alla femton på sin chef
och ville ha ett ja från honom. Han klarade inte att stå emot, utan sa att de
skulle komma på kvällen.
Vi slaktade en gris, jag köpte också öl och sprit. Vi satte ut några högtalare
och så kom poliserna med sin chef. Festen var igång. Jag minns inte
hur mycket det kostade, men det var inget jämfört med vad jag hade fått
betala för mina svartfällda träd.
Thailändare kan äta enorma mängder mat och poliser kan dricka kopiösa
mängder av öl och sprit. Det var ingen av poliserna som gick nykter
från min fest. Jag fick springa ifatt två av dom och lämna tillbaka deras pistoler
som de hade glömt på min gräsmatta.
Poliser här har inte så bra betalt och då frodas naturligtvis korruption.
237

När vi skulle bygga till så kom ett par poliser och undrade om vi inte behövde
virke till detta, och det gjorde vi. De hade sådant liggande som de
hade beslagtagit från andra stackare utanför byn. Men Phian tyckte inte
att det var fint timmer, så hon ville inte ha det. Poliserna tittade förvånat
på henne och jag undrade, på svenska, vad det var frågan om. Hon förklarade
att folk i Thailand var mycket rädda för polisen, de kunde göra nästan
vad som helst och komma undan med detta. Så de trodde inte att hon
skulle våga säga nej till ”deras” virke.
Jag bad henne då att säga till dom att det var jag som tyckte att deras
virke var mest skit och att jag inte ville betala någonting. De blev då först
allvarliga, men sedan när de såg att jag stod och log mot dom, så log de tillbaka.
Jag tror att det var den gången som de började förstå att jag inte var
rädd för dom. Sedan dess så har det inte varit någon polis som har försökt
kräva pengar av mig eller Phian.
Enda undantaget var när det kom en ny polis till byn. Jag hade fått lappar
av polisen om att det var rökförbud i affärslokalen som jag klistrade
upp vid ingången. En gång kom det tre poliser, två från polisstationen som
ligger ett par hundra meter från vår affär och en som förmodligen var från
staden Nakae, femton kilometer därifrån. Jag såg att de tre stannade utanför
och pratades vid, men kunde inte höra vad det gällde. Så kom den nye
polisen in i affären och hade en cigarett i sin hand.
Jag var snabbt runt kassadisken och kom fram bakom honom och tog
honom om nacken samtidigt som jag fick ett bra tag i hans byxbak och
lyfte så att han nästan tappade balansen. Jag vände honom om och halvsprang
med honom ut ur affären. Väl ute frågade jag om han inte var rädd
att polisen skulle komma och ta honom, för då skulle han få betala tvåtusen
baht till mig för rökningen. Jag tittade på hans två kompisar som hade
börjat le stort. Han kastade ifrån sig cigaretten och knäppte ihop sina händer
och bad mig om ursäkt. Sedan dess har ingen polis rökt inne i affären.
En av poliserna som brukade komma till affären tyckte om att knipa
mig lite i en av mina bröstvårtor, jag väger ju drygt etthundra kilo och går
utan skjorta inne i affären när jag säljer. Jag tänkte att gör han det en gång
till så är det min tur att ge tillbaka. Den jäkeln knep ju rätt hårt. Jodå, han
238

Jag, min son Sakda och krimmaren Bengt utanför polishuset i Helsingborg.
Foto: Privat
kom en gång till. Men då böjde jag mig snabbt fram över disken och tog
tag i hans bälte, drog honom till mig och tog samtidigt med den andra
handen ett bra tag om hans pung och knep till ordentligt. Han skrek till,
nästan i falsett och han hade en kompis utanför som såg det hela och jag
misstänker att dessa små händelser har berättats vidare, för jag tycker mig
känna att de har en viss respekt för mig.
Vid sidan om oss har vi ett av de fem ”tau tong”, lilla guldsköldpaddan,
som ligger inom en radie på bara femhundra meter. Det är ställen där man
kan dricka öl och sprit och ibland även få mat. Men deras huvudnäring är
flickorna som säljer sig till hågade kunder som det tydligen finns gott om.
Några flickor kommer från Laos, de andra från Isan.
Jag tyckte att det här var skit när jag kom upp och såg det de första
gångerna. Men nu har jag ändrat mig totalt. Om jag hade varit född som
239

flicka här uppe i Isan, då hade jag varit den största horan i hela Thailand.
De flickor som föds här i Isan är inte alls värda lika mycket som pojkarna.
Sedan är det ju så här, som överallt annars i världen, att killarna viskar
i tjejernas öron hur mycket de älskar dom. När flickan så väntar barn, så
försvinner de som en vind och där står flickan ensam och övergiven. Hon
ses då som paria och åker ner till Bangkok och Pattaya och säljer sig där.
Varenda månad skickar dessa flickor sedan upp pengar till sin mossa och
fassa som passar deras små barn. De ger också pengar till sina familjer för
att de ska lägga nytt tak på huset, köpa en ko eller kwai, vattenbuffel, med
mera. Ska sanningen fram, så tycker åtminstone jag att de här flickorna
gör allt vad de kan för att överleva själva och stötta sina familjer.
Min underbare son Sakda avgudar mig. När han var åtta år gammal hittade
jag honom när han klippte av sig håret med en stor sax. Han ville ha
flint – precis som fassan! Är inte det kärlek?
Det var länge en dröm i Phians hemby att kunna bygga ett litet öppet
kommunhus, men de fattades pengar. Jag la till vad de behövde och nu har
jag mitt namn där på en tavla, där det står att jag hjälpt byn med detta.
När munkarna i byn skulle bygga till, så fattades det naturligtvis pengar.
Det var bara för mig att hjälpa till där också. Mest gav jag till det munkkloster
där en speciell munk bor. Han har gett mig två Budda-amuletter.
Just den här munken dog av en inflammerad njure. Han kunde ha räddats
till livet om de hade fått operera bort hans njure, men han ville gå med alla
sina kroppsdelar i behåll till Budda.
För länge sedan, när Phian var liten, så var hon nära att dö. Hennes
mossa visste inte vad hon skulle göra, hennes fassa var redan död och
det fanns inga pengar till sjukhus och medicin. Då tog de henne till detta
kloster och munken skötte om henne så väl att hon tillfrisknade efter
ett halvår.
Allt detta har Phian berättat för mig, så när det var dags för ”Kathin”
(den årliga ceremoni i slutet av året där man ger munkarna nya dräkter)
så skänkte jag etthundratusen baht, och hennes by gav ytterligare sextusen
baht. Det var ingen som hade skänkt så mycket pengar förut, och definitivt
ingen farang, så det var ju stor uppståndelse bland de många tusen-
240

tals som var där. Jag försökte att göra mig så liten jag kunde, men de drog
upp mig från golvet och så fick jag stå där medan de klappade i sina händer.
Efter att munken med njuren dog, så skulle det byggas ett fint litet tempel
till honom som man kan gå in i och be. Så då var det bara att ta fram
plånboken igen.
Jag försöker också göra som min fru gör, nämligen att be en kort stund
varje kväll framför en Buddastaty som vi har nere i affären. Det blir efter
att vi stängt och jag har räknat kassan. Efter snart tjugo år har det blivit en
vana att göra detta varje kväll och jag pratar också med Budda angående
en massa andra saker, bland annat om att denna bok om mitt liv ska komma
ut. Phian ber minst ett par timmar varje dag.
Jag har planterat lite gummiträd, för både jag och min son Daniel tror
mycket på gummiodling. Det tar visserligen sju år innan man kan börja
skära i träden och tappa dom på gummi, men sedan kan man hålla på
med det i dryga tjugofem år. Det skulle vara kul att kunna sätta Gummiplantageägare
på listan över allt jag gjort i livet. Och detta helst innan jag
knakar av. Jag har cirka ett tusen träd och av dessa är drygt hundra snart
färdiga att skäras. Man behöver inte arbeta med detta själv, det finns folk
som gärna sysslar med det. De vet att man tjänar bra med slantar.
Jag har sålt av mycket av mina marker, men en del har jag kvar och odlar
ris på. Det är kao-nio, det vi kallar kletris. Det blir så mycket att vi har
ris hela året om – och kan sälja en hel del, för tiotusen baht årligen. Det är
tre månadslöner för en vanlig familj här i Isan.
Allt detta som hänt mig efter att jag gifte mig med Phian och flyttade till
Thailand är en märklig historia. Det mesta är annorlunda här. Bara en sådan
sak som att bygga. Har du mark så bygger du vad du vill. Jag tog baksidan
av en gammal almanacka och ritade mitt första hus på, och det blev
bra. Allting här är ju så långt ifrån Sverige och dess normer, så det är omöjligt
att jämföra. Det mesta här är lättare än i Sverige, så långt kan jag i alla
fall sträcka mig att säga, utan att ha sagt för mycket.
Hade jag träffat Phian när jag var ung så hade vi haft minst femton barn
tillsammans nu.
241

242
Epilog
DETTA ÄR boken om mitt stundtals dramatiska liv. Jag har av förklarliga
skäl satt andra namn på en del personer, jag vill inte lämna ut alla. Men de
flesta är döda och jag skadar inte deras efterlevande.
Jag skrev boken för att få berätta om människan bakom rånaren från
Norrmalmstorg. Jag vill också ge hela min historia kring själva gisslantagningen.
Med facit i hand: givetvis ångrar jag en hel del saker i mitt liv. Dum
vore jag annars. Det finns en baksida med att vara kriminell, man är alltid
jagad. Antingen av polisen eller av andra busar. Det kan vara ett spännande
och roligt liv stundtals. Men det är inget jag rekommenderar någon
som yrke.
Naturligtvis ångrar jag också att jag trodde på Clark Olofssons lögner,
att jag gick in på banken för att hjälpa honom bli fri. Det framstår som urbota
dumt så här i efterhand. Det var mitt livs absolut största misstag.
Eftersom ett par av mina söner också är kriminella har jag bra koll på
hur deras verklighet ser ut idag. Det är ett mycket, mycket hårdare klimat
nu. Utländska maffialiknande ligor har etablerat sig i Sverige, olika gäng
konkurrerar med varandra, inte minst på fängelserna. Det är råare och
våldsammare än på min tid.
Fängelset i Kumla var ett rövhål då och är fortfarande ett rövhål. Men
dagens plitar är annorlunda. De var jävliga på min tid och terroriserade
fångarna på alla sätt och vis. Visade sin makt med nyckelknippan. Idag är
de smidigare, försiktigare, mer diplomatiska. Det hänger samman med
det hårdare klimatet: plitar som inte uppträder juste får påhälsning hemma
av gängens kompisar, de som fortfarande är på fri fot.
Samhället måste skyddas från vissa individer: psykopater, mördare och
våldtäktsmän. Inlåsning, lobotomi, kastrering – jag vet inte vad som är

ästa sättet. Det enda jag är säker på är att så kallade superfängelser inte
är lösningen för vanliga fångar. De bygger bara upp hat och ännu mera
våld.
Banditer kommer alltid att finnas så länge världen består av fattiga och
rika. Kriminalitet är en enkel väg att skaffa pengar för den som inte har.
Och nej – jag har inga miljoner nedgrävda någonstans efter alla dessa år
som gangster.
243

244
Tack till
UTAN MIN vän Andrés puffar i ryggen för att skriva så hade det aldrig blivit
någon bok.
Det är helt tack vare min bror, som jag kallar honom, som mitt liv har
kommit på pränt. Under alla dessa år som jag bott i Thailand, och dessa
otaliga gånger som jag ringt hem till honom och bett honom göra än det
ena och än det andra så har han inte en enda gång sagt nej eller att det går
inte, eller jag har inte tid. Han har alltid gjort allt vad jag bett honom om,
och det är vad en verklig vän gör. Hela hans familj har ställt upp på mig.
Min son Daniel har stöttat mig under hela resan. Han har uppmuntrat
mig på alla sätt och vis.
Ett mycket stort tack till journalisten Jan Källman som tog tag i mitt
manus och ledde mig framåt i skrivandet, som envist ställde de rätta följdfrågorna
och fördjupade materialet. Han är en mycket skicklig skribent,
kan hantverket på sina tio fingrar. Det har varit en spännande tid att få
arbeta tillsammans med honom. Och vi fortsätter samarbetet. Han är nu
också min agent. Vi har fler böcker på gång.
Gunnar, du som tog en enorm risk när du litade på mig och flyttade
mig från Kumlabunkern. Och som sedan följde och hjälpte mig i alla de år
som jag hade framför mig på alla kåkarna innan jag fick nåd, den som du
också hjälpte mig med.
Ett stort tack till min advokat Lars Kruse, som har hjälpt mig mycket,
och detta utan att ha fått en krona i arvode. Jag hoppas att jag i en snar
framtid ska kunna göra rätt för mig gentemot honom.
Tack också till dig, Mats bilhandlare, som lånat mig bilar de otaliga
gånger som jag behövt detta, och utan att vilja ha betalt.
Jag vill tacka min fru Phian och son Sakda – för allt, för livet vi har tillsammans.

Tack till Sanji Tandan, Peter Stenson och Jan-Erik Pettersson på förlaget
som trott på min bok och stöttat vägen framåt.
249