Stockholmssyndromet - Exet.nu

hövs. Vi åker med dom vart som helst. Vi är inte rädda för dom, men vi är
skiträdda för poliserna och vad de ska hitta på.
– Det går ju inte, svarade Palme.
– Men jag är rädd att poliserna ska börja skjuta på oss så vi dör.
Då svarar Olof Palme:
– Men det kommer polisen inte att göra. Dessutom är det väl skönt att
få dö på sin post?
Jag glömmer det aldrig. Vad i helvete, tänkte jag, hur kan en statsminister
säga något sådant till en tjej som är bara drygt tjugo år och som jobbar
på en bank? Vad fan vad det för post hon hade och som hon skulle vara
beredd att dö på?
Jag tog luren från Kristin och började själv prata med Olof Palme.
– Hörrö, va fan menar du med detta?
Han ville helst avsluta samtalet, men det ville inte jag. Efter en stund
sa han:
– Kan vi inte byta ut gisslan?
– Det går bra, det räcker om jag får en man i stället, svarar jag.
Han blev glad och lättad, frågade sen vem jag vill ha:
– Dig, sa jag.
Han började stamma och menade på att så kunde man inte göra. Han
lät som en byfåne och var feg som en kanin. Det var ett omskakande samtal,
jag var förbannad långt efteråt. Hade svårt att smälta det. Palme var
både dryg och cynisk. Jag tänkte på det långt in på kvällen när vi skulle
sova.
Det enda som gladde mig var att han faktiskt hade fått ge efter för mina
krav att ta dit Clark från Norrköpingsfängelset. Visst var det en viss maktkänsla.
På något sätt kände jag mig större än honom. Men vad jag inte
visste då var att jag plötsligt blivit en del av valrörelsen. Utan min kupp
och hur den slutade till sist hade Palme och sossarna aldrig vunnit valet
1973.
41