Stockholmssyndromet - Exet.nu

– Vad vill du göra?
– Jag ska ta det lugnt, inget mer våld än det som varit. De har tvingat
mig. Jag kommer in och ska göra min rångrej, det är mitt jobb, ju. Det
står jag för.
– Men du säger att du vill undvika våld här?
– Ja.
– Lägg ner ditt vapen då.
– Nä, nä, lägg av för fan. Jag ska iväg med bilen och slantarna.
– Vart ska du med bilen då?
– Ja, det är en annan fråga. Det kan jag inte sitta och säga till dej här, då
kommer det ju ut över hela Sverige.
Det var också nu som polisen för första gången började förstå att gisslan
hade sympatier för mig och Clark. Strax efter 15 så ringde Dagens eko
och pratade först med Clark, sedan intervjuade de Kristin Ehnmark om
polisens krav på att bara en av flickorna eventuellt skulle få lämna banken
med oss.
Reportern frågade:
– Är det sista budet så att säga?
– Ja, de säger det. Men de är så fega att de inte vill prata med mig heller.
– Vilka de menar du då?
– Ja, de här snubbarna som står här uppe, ja, Lindroth heter han, polischefen.
Jag tycker rent ut sagt att det är ett jävla sätt av regeringen. Vad
skulle det göra dom om vi åker en eller två? Är vi inte mer värda än tre
miljoner för banken? De håller på och leker med oss och våra liv. Och sen
vill de inte ens prata med mig, som kommer att dö om det blir något.
– Varför kan ni inte åka då, en av er?
– Vi vill åka båda två. Man vill alltid vara två, eller hur. Det är skönare.
Jag är inte det minsta rädd för Clark och den här andra killen. Jag är rädd
för polisen. Förstår du mig?
– Vad kommer att hända nu då?
– Jag vet inte, jag vill prata med dom. Tycker de ska ta hit Palme så jag
får titta honom i ögonen, så han får säga det till mig, för det tror jag aldrig
han kan. Och kan han det så är han rent ut sagt en stor skit, det tycker jag
redan nu att han är, hela bunten, va.
39