Hugget i sten 100823.pdf - Technocult
Hugget i sten 100823.pdf - Technocult
Hugget i sten 100823.pdf - Technocult
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Run<strong>sten</strong>en från Kärnbo kyrka, som<br />
enligt samtida uppgifter ska ha kommit<br />
från den förstörda Ärja kyrka,<br />
avbildades 1684 av studenten Johan<br />
Peringer. Hans teckning är noggrant<br />
utförd och mycket värdefull, eftersom<br />
den visar inskriften i ett bättre skick än<br />
den är i dag. Peringer adlades senare<br />
till Peringskiöld och han blev med tiden<br />
också riksantikvarie. Teckning från<br />
handskriften Fl 5:2 i Kungliga biblioteket,<br />
Stockholm.<br />
långa ordformerna som var utmärkande för det<br />
äldre språket förkortades och flera nya ljud uppkom.<br />
Detta gjorde att det gamla runalfabetet inte<br />
längre var funktionellt, vilket bidrog till att runraden<br />
i början av 700talet reformerades och att<br />
man skapade ett nytt runalfabet med endast 16<br />
tecken. Var det skedde vet man ännu inte, men<br />
fynden visar att det nya runalfabetet snabbt har<br />
spridit sig till olika delar av det nordiska språkområdet.<br />
Från vikingatidens första århundraden är<br />
relativt få run<strong>sten</strong>ar kända, men detta betyder<br />
knappast att skriften har spelat en undanskymd<br />
roll. Under just denna period skapades exempelvis<br />
det mest spektakulära runmonument som vi<br />
känner till, Rök<strong>sten</strong>en i Östergötland, som med<br />
sina cirka 760 runor är världens längsta runinskrift.<br />
Egenheter i språket tyder på att denna<br />
<strong>sten</strong> ristades någon gång under den första hälften<br />
av 800talet.<br />
Från Södermanland känner vi endast en run<strong>sten</strong><br />
från perioden, men den är något senare och<br />
tillhör snarast 900talet. Stenen är inte heller<br />
lika spektakulär som Rök<strong>sten</strong>en, även om den<br />
är ristad med samma typ av runor, de så kallade<br />
kortkvistrunorna. Sådana runor är något enk<br />
lare än de runor som förekommer på de sörmländska<br />
run<strong>sten</strong>arna under 1000talet. Stenen är<br />
känd sedan 1600talet och låg då som trapp<strong>sten</strong><br />
i Kärnbo kyrka i Mariefred. I Rannsakningarna,<br />
en typ av fornminnesinventering som genomfördes<br />
mellan åren 1667 och 1684, kan man läsa att<br />
”Vthi gambla kyrkiodörren finnes een Steen inlagdh<br />
påskrifwen, som berättas wara tagen widh<br />
dhen förstörde Äria Kyrkia”. När den nya kyrkan<br />
i Mariefred uppfördes i början 1600talet lades<br />
även Kärnbo kyrka i ruiner och run<strong>sten</strong>en hamnade<br />
först som trapp<strong>sten</strong> vid ett hus inne staden.<br />
Därifrån flyttades den till platsen framför Gripsholms<br />
slott, innan den 1896 fick en fredad tillvaro<br />
i Statens Historiska Museum. I dag ligger<br />
<strong>sten</strong>en ganska bortglömd på en pall ute i museets<br />
<strong>sten</strong>magasin i Tumba.<br />
Kärnbo<strong>sten</strong>en är rätt liten och mäter inte mer<br />
än en meter i längd. Stenen är dock inte fullständigt<br />
bevarad, utan i den ena änden saknas<br />
ett ganska stort stycke. Runorna är placerade i<br />
tre raka runband som följer <strong>sten</strong>ens kanter. I de<br />
två längre är runorna orienterade åt samma håll,<br />
vilket visar att <strong>sten</strong>en ursprungligen måste ha varit<br />
rest på sin ena långsida. Enligt ett förslag beror<br />
den långsträckta formen på att <strong>sten</strong>en kan<br />
41
Change language