Ladda ner numret som PDF - Tidskriften MANA

Medan vi de senaste åren fått rapporter om
matkravaller från länder som Algeriet och Haiti,
varnar Oxfam för att matpriserna kommer att
fortsätta stiga och mer än dubbleras inom 20 år.
Men de höjda matpriserna är nödvändiga för att
världens fattiga bönder ska kunna överleva, menar
nationalekonomen Stefan de Vylder.
DE HÖJDA MATPRISERNA
– EN NÖDVÄNDIG KRIS
Den långsiktiga utmaning vi står inför när det
gäller världens livsmedelsförsörjning är enorm.
Fram till år 2050 bör tillgången till mat öka med
minst 50 procent, vilket är vad som skulle behövas
för att: mätta två miljarder människor till,
när jordens befolkning har ökat från dagens sju till kanske
nio miljarder eliminera hungern för den miljard som
i dag lider av svält samt förbättra kvaliteten på dieten för
de två miljarder människor som i dag kan anses felnärda.
Mycket vore vunnet om det gigantiska svinnet kunde
minskas. I våra rika länder kastar vi bort en tredjedel av
maten vi köper, i den fattiga delen av världen ser råttor,
insekter och dåliga lagringsförhållanden till att en lika
stor andel av skörden går förlorad. Men framför allt måste
produktionen öka kraftigt. Och detta i en tid då världens
jordbruksmark krymper till följd av urbanisering
och asfaltering och då klimatförändringar, jorderosion
och sjunkande grundvattennivåer hotar att varaktigt försämra
betingelserna för jordbruk, inte minst i flera av
jordens allra fattigaste länder. Lägg till detta hotet om
ständigt ökande priser på olja, handelsgödsel och bekämpningsmedel.
Hur ska det kemikaliestinna jordbruket
i våra rika länder hantera en övergång till mindre oljeintensivt
jordbruk?
Vi riskerar att stå inför en ny, global livsmedelskris.
Men den ”matkris” som skapat rubriker i år – liksom
åren 2007-08 – är inte dessa långsiktiga hot, utan den
plötsliga uppgången av världsmarknadspriserna på mat.
Vad är det som har hänt, och hur allvarligt är det?
FRÅN MATBERG TILL MATBRIST
Den period som föregick de senaste årens prisuppgång
kännetecknades av extremt låga världsmarknadspriser på
livsmedel. Som en följd av snabb produktivitetsökning i
jordbruket, framför allt i Asien och i de rika industriländerna,
ökade matproduktionen mycket snabbare än
efterfrågan. 1980- och 90-talens jordbrukspolitiska
debatt präglades i många länder av överskottsproblemet:
vad göra med de enorma veteberg, köttberg, smörberg
osv. som ständigt växte?
Svaret blev dumpning. De stora överskottsländerna
med USA och EU i spetsen vräkte ut sina överskott på
världsmarknaden och kom därigenom att dumpa priserna
inte bara för jordbruksexportörer i syd, som till exempel
Argentina, Brasilien och Thailand, utan även på fattiga
länders hemmamarknader. Speciellt i Afrika söder om
Sahara ökade livsmedelsimporten dramatiskt, samtidigt
som det inhemska jordbruket stagnerade och fattigdomen
ökade på landsbygden.
I början av 2000-talet var världsmarknadspriserna på
flertalet jordbruksprodukter lägre än någonsin. Bönderna
i de rika industriländerna, som åtnjöt tullskydd, pris-
TEXT:STEFAN
DE VYLDER
NATIONALEKONOM
regleringar och statliga subventioner av olika slag, var
normalt skyddade från den dramatiska nedgången på
världsmarknaden. Men fattiga länders bönder drabbades
hårt, oavsett om de producerade livsmedel eller exportgrödor
som te eller bomull. Bara några exempel på effekterna:
• Kött från EU kostar i många länder i Västafrika bara
hälften så mycket som det inhemskt producerade köttet.
• EU stöder etablerandet av tomatodling i flera länder
i Västafrika samtidigt som EU:s export av tomatkonserver
slår undan benen på tomatodlingens lönsamhet.
• Trots att EU är en högkostnadsproducent av socker,
med produktionskostnader som ligger tre-fyra gånger
över kostnaderna i till exempel Brasilien, Dominikanska
Republiken eller Moçambique, står EU för en femtedel
av världens samlade sockerexport.
• Med hjälp av decenniers export av subventionerat
överskottsvete har EU och USA lyckats förmå en stor del
av Afrikas stadsbefolkning att äta bröd gjort på vete. Vete
kan endast odlas i ett fåtal länder i Afrika, men importen
av vete – som i dag står för två tredjedelar av Afrikas totala
spannmålsimport – har förändrat konsumtionsmönstren
i städerna radikalt.
Av Afrikas totala tillgång till spannmål svarar importerad
spannmål för omkring en tredjedel. Detta innebär,
statistiskt sett, att i stort sett hela stadsbefolkningen försörjs
med import.
De allra senaste åren har efterfrågan på mat hunnit i
fatt utbudet. Bland annat har ökad efterfrågan på kött i
Kina och andra snabbväxande länder i Asien, konkurrens
om majs och vete från starkt subventionerade biodrivmedel
i USA och EU samt väder- och klimatfaktorer
gjort att världens livsmedelslager i dag är rekordlåga, och
marknaden är nervös. En omfattande spekulation i råvaror,
inklusive livsmedel, anses också ha drivit upp priserna,
och skapat ökad ryckighet, det vill säga snabba upp-
och nedgångar.
Många oroas, med all rätt, över stigande matpriser,
speciellt i länder där över hälften av familjeinkomsten
går åt till mat. Stadsbefolkningen, och inte minst det
snabbt växande antalet fattiga i de fattiga ländernas storstäder,
kommer i kläm när matpriserna stiger. Och
många småbönder som inte har mycket till överskott att
sälja är nettoköpare av livsmedel, och har på kort sikt intresse
av billig mat. Men vad vi har bevittnat på världsmarknaden
för livsmedel de senaste fyra-fem åren är endast
en återhämtning efter decennier av sjunkande priser.
På lite sikt är världens bönder, som faktiskt utgör den
överväldigande majoriteten av jordens fattiga, vinnare.
En minskning av fattigdomen måste gå hand i hand med
en förbättrad lönsamhet i jordbruket och växande inkomster
för de miljarder människor som är beroende av
jordbruket för sin försörjning.
Men som alltid är det naturligtvis storbönderna, med
god tillgång till jord och kapital, som vinner mest på
höjda matpriser.
BÖNDER I SYD – FATTIGA OCH MAKTLÖSA
Över hälften av arbetskraften i syd har jordbruk som huvudsaklig
sysselsättning, eller åtminstone som bisyssla.
Indirekt spelar jordbruket en ännu viktigare roll, eftersom
det utgör basen för landsbygdens näringsliv. Handel,
transporter, småindustri med mera är starkt beroende
av jordbruk. En höjning av böndernas inkomster
sprids därför som ringar på vattnet, och det finns omfattande
belägg från en rad olika länder för att investeringar
i förbättrade villkor för jordbruksbefolkningen har långt
större effekter i form av ökad sysselsättning och minskad
fattigdom än motsvarande satsningar i städerna.
Trots de senaste årens accelererande urbanisering
finns det omkring 2,5 miljarder människor i syd som är
beroende av jordbruket för sin försörjning. Men småbönderna
är i regel oorganiserade och saknar politiskt
inflytande.
Städernas andel av världens fattiga ökar stadigt. Men
fortfarande är omkring två tredjedelar av jordens fattiga
bosatta på landsbygden, och de flesta av dessa försörjer
sig som småbönder, arrendatorer eller jordlösa lantarbetare.
Varje diskussion om hur vi ska avskaffa världsfattigdomen
måste ha böndernas levnadsvillkor och möjligheter
att påverka sin situation som en självklar utgångspunkt.
Kvinnor är starkt överrepresenterade bland fattiga
bönder på landsbygden. I vissa regioner, som Afrika söder
om Sahara, svarar kvinnor för betydligt mer än 60
procent av det totala arbetet inom jordbruket. Trots att
det är kvinnorna som utgör basen i ländernas livsmedelsförsörjning
är kvinnorna genomgående diskriminerade
när det gäller ekonomiska och rättsliga frågor: kvinnor
har sämre tillgång till krediter och jordbruksrådgivning
än män, de förlorar ofta rätten till jorden om maken avlider
(denna rätt övergår i många länder till mannens släktingar),
och det är ofta mannen som ansvarar för försäljningen
av eventuella överskott och som kontrollerar inkomsterna.
Mycket måste göras för att lösa jordens försörjningsproblem.
Den största utmaningen är världsfattigdomen –
de som svälter svälter för att de är fattiga, inte för att det
saknas mat i världen. Men det behövs också mera mat,
och för detta krävs en rad saker. Krediter till småbönder.
Bättre infrastruktur på landsbygden. Starkare bondeorganisationer
i syd. Reformer av handelspolitiken. Förstärkta
rättigheter och möjligheter för den majoritet av
världens bönder som är kvinnor. Jordbruksforskning.
Och mycket därtill. Men en nödvändig, men långtifrån
tillräcklig, förutsättning för att vi ska lyckas föda jordens
växande befolkning är att bönder världen över får anständigt
betalt för sitt slit.
”MYCKET VORE
VUNNET OM DET
GIGANTISKA SVIN-
NET KUNDE MINS-
KAS. I VÅRA RIKA
LÄNDER KASTAR VI
BORT EN TREDJE-
DEL AV MATEN VI
KÖPER…”
40
41
MANA 2 2011 MANA 2 2011