Ladda ner numret som PDF - Tidskriften MANA

tat till Danmark genom att gifta sig med danska män riskerade utvisning
ifall de skilde sig från sina makar innan de varit gifta i sju år. En
regel som i praktiken inneburit att kvinnor som misshandlas och utnyttjas
i hemmet har väldigt svårt att ta sig ur sin situation.
– Om folk visste hur förfärligt de här kvinnorna har det, skulle de
tycka att det var ok? frågar sig Tina Enghoff som menar att kvinnorna
är offer för en mycket allvarlig rasism då de möts av misstro från det
övriga samhället.
– Folk kan säga: ”Men det är ju bara en afrikansk kvinna. Hon har väl
ingen rätt att komma till vårt land och få ett liv här!” Eller: ”Det är väl
inte så hemskt som de säger”. Rasismen ligger i att man inte räknar de
här kvinnorna som någonting. En av kvinnorna säger det själv i en intervju:
”I’m nothing”, därav titeln på utställningen.
Att en kvinna som misshandlas av sin man kan få hjälp efter två års
äktenskap om hon går till myndigheterna, det betvivlar Tina Enghoff.
Problemet, menar hon, är att kvinnorna ofta försätts i en omöjlig situation
då man ställer krav på dem att kunna bevisa att de blivit utsatta
för övergrepp vilket kan vara väldigt svårt särskilt när det gäller psykiskt
våld eller våldtäkt. En av kvinnorna i utställningen vars man
tvingade henne att ha sex med män som betalade honom gick till polisen
men fick svaret att det inte fanns några bevis. En tid senare upptäckte
läkarna att hon hade blivit smittad med HIV.
Kvinnornas berättelser vittnar om att männen använder lagstiftningens
hot om utvisning som ett verktyg för att kontrollera kvinnorna
och få dem att stanna kvar.
– De tar hit kvinnor som blir slavar i hemmet. Och du kan tro att
männen är medvetna om hur systemet fungerar och hur de kan använda
sig av det! utbrister Tina Enghoff, när jag undrar om det verkligen
handlar om en medveten strategi från männens sida. Enghoff förklarar
att man i de här sammanhangen har börjat använda sig av begreppet
”contemporary slavery”, vår tids slaveri och jämför fenomenet
med trafficking:
– Det är mycket enklare att ha en kvinna som du är gift med än att
smuggla in en kvinna i landet illegalt.
Men det är inte bara de danska lagarna som avslöjar obarmhärtig
rasism. Kvinnorna upplever rasismen även i relationen med männen.
– Kvinnorna har väldigt svårt att förstå hur deras män kan gifta sig
med dem och samtidigt komma med väldigt nedvärderande rasistiska
kommentarer. En filippinsk kvinna berättade hur hennes man hela tiden
upprepade: ”Du är dum, du är bara dum. Du kommer ju från Filippinerna!
Du kan ju ingenting. Och eftersom du är dum så är din
dotter det också!”, berättar Enghoff.
När Tina Enghoff bestämde sig för göra konstprojektet ”Syv” kände
hon omedelbart att hon skulle behöva arbeta med någon som kände
till kvinnornas situation. Hon träffade Uzma Ahmed Andresen,
rådgivare i jämställdhets- och diskrimineringsfrågor, som hade den erfarenhet
hon eftersökte.
I nästan tre år arbetade de med projektet. Målet var hela tiden att
göra mer än bara en utställning.
– Ett projekt som behandlar en så viktig fråga som denna kan man
inte bara låta stanna kvar i kultursfären, förklarar Tina Enghoff. Jag var
konstnären och fotografen, och Uzma var aktivisten som kunde förmedla
vårt budskap vidare till en högre nivå.
I dag, ett år efter premiärutställningen i Danmark, arbetar Uzma
Ahmed Andresen vidare tillsammans med kvinnokriscentra med att
starta en organisation för att hjälpa dessa kvinnor.
Projektet har genomsyrats av långsiktiga mål, en stor ansvarskänsla
hos de båda initiativtagarna och en tydlig ambition att bygga upp en
relation till kvinnorna som de kunde känna sig trygga i. Tina Enghoff
berättar hur otroligt hårt det kändes att behöva lämna kvinnorna efter
fotograferingarna.
– Man började tänka: "Kan man hitta en ny man åt henne?”, "Kan
man gömma henne?” Men Uzma och jag kom överens om att vara ärliga
och tydliga med att vi inte kunde rädda dem utan i stället få Danmark
att uppmärksamma problemet. Det var några kvinnor som kom
och såg utställningen i Köpenhamn. Det var fantastiskt att se när de
såg sig själva hänga på väggen. Det ger dem en värdighet att vara en
del i det här projektet även om vi inte kunde hjälpa dem.
Tina Enghoff saknar helt den där auran av konstnärsmysticism.
Hon räds inte att beskriva och tala om sitt konstnärliga uttryck och intentionerna
bakom det. Anledningen är att hon försvarar konsten som
ett medel för förändring, som förmedlare av ett budskap.
– Man måste ha en agenda i den konst man gör. Det finns alldeles
för mycket konst utan innehåll, som bara är yta. Vad kan man säga
med konst på ett annorlunda sätt? Kan man nå någon typ av mål med
sin konst? Det är frågor som motiverar mig som konstnär. Jag har
gjort projekt där jag har trott att jag kan nå ett mål men inte lyckats,
men jag har också lyckats lite grann ibland.
I Danmark har det kommit nya regler för familjeåterförening. Sjuårsregeln
är avskaffad och i dess ställe råder nu ett väldigt oöverskådligt
poängsystem där möjligheterna att få permanent uppehållstillstånd
reducerats ytterligare. Den danska tidningen Politiken konstaterade
i april i år att antalet utfärdade permanenta uppehållstillstånd
störtdykt sedan de nya reglerna införts. Tina Enghoff menar att situationen
för kvinnorna hon följt också har förvärrats.
– Eftersom möjligheterna att få uppehållstillstånd inte så mycket
beror på tiden du varit gift utan huruvida du kan danska eller har en
universitetsutbildning, bland annat. Det är bara de duktigaste kvinnorna
som klarar sig, men ingen av kvinnorna som är med i utställningen
har en lång utbildning. De skulle aldrig klara de krav som ställs.
För hur ska man kunna lära sig danska när ens man slår en och förbjuder
en att vara med andra människor?
Tina Enghoff andas en omisskännlig indignation, sprungen ur ett
djupt engagemang. Hon är speciellt besviken på att så få danska politiker
vågar utmana den rasistiska debatten och menar också att nästan
alla läger i den politiska vänstern är skrämmande tysta. Ändå tillåter
hon sig stanna upp i sin upprördhet för att påvisa skäl till optimism.
– Jag kan ändå se att det inom konstvärlden mer och mer dyker upp
projekt som betyder något, som inte bara handlar om att göra vackra
bilder som ska hänga över någons soffa. Det sker så mycket i världen
nu att man som fotograf eller konstnär tvingas förhålla sig till det.
44 45
MANA 2 2011 MANA 2 2011