Ladda ner numret som PDF - Tidskriften MANA

17
AUG
15
SEP
29
SEP
24
OKT
14
NOV
4
DEC
TANKEVERKET
HÖSTEN 2011
DAGENS INTERREGNUM OCH DESS TREFALDIGA UTMANING
Onsdag kl 16:00 Stora scenen
ZYGMUNT BAUMAN
DEMOKRATI OCH POPULISM – ÄR DE FÖRENLIGA?
Torsdag kl 19:00 Stora scenen
CHANTAL MOUFFE, ERNESTO LACLAU och PEO HANSEN
KAPITALISTISK REALISM
Torsdag kl 19:00 Kägelbanan
MARK FISHER och SAMIRA ARIADAD
KAN VI FORTFARANDE TALA OM DEMOKRATI?
Måndag kl 19:00 Stora scenen
JACQUES RANCIÈRE och KIM WEST
KAPITALETS GÅTA
Måndag kl 19:00 Stora scenen
DAVID HARVEY och CATHARINA THÖRN
STRATEGIER PÅ VÄG MOT DET ETISKA
Söndag kl 19:00 Stora scenen
GAYATRI CHAKRAVORTY SPIVAK och MIKELA LUNDAHL
MER INFORMATION: info@tankeverket.com / www.tankeverket.com
Biljettförsäljning via Södra teatern
fall201_A5.indd 1 5/13/11 2:10 PM
SERIEFRÄMJANDET PRESENTERAR:
Alltför länge har svensk seriekultur
varit just Svensk seriekultur.
Projektet Tusen Serier har kommit
för att ändra på det och öppna upp
för fler röster.
Tusen tecknare, tusen historier,
Tusen Serier!
www.tusenserier.com
Illustration: Aida Ghardagian
Våra liv – våran kamp!
Hej då polisen, kultur-
institu tioner och kommuner!
Carlos Rojas från Gringo har
fått nog av sina samarbets-
partners.
DEBATT
Det som hände när jag gick i skolan är samma
sak som hänt nu när jag går i livet. Tills
jag började gymnasiet hade jag aldrig träffat
dem som vi kallade för svennar. I grundskolan
i Alby och Vårby hade vi pratat om dem,
de som bodde i villor, de som inte ”bröt”, de
som var finare. Vi hade träffat dem på de utbyten
som Vårbyskolans högstadieelever
hade med Segeltorpsskolans diton. Skälen
till utbytet var att vi skulle integreras och att
de behövde en hemkunskapssal, vilket vi
hade men inte de. På det enda utbyte jag
minns gick vi på bio. Sån bra integrationsidé!
När vi började gymnasiet – det var på den
tiden du inte valde skola utan hamnade i nån
som fanns i din kommun – blandades vi för
första gången. Det var i Huddingegymnasiet
och jag minns hur vi från Vårby höll ihop
första dagarna, trots att vi som hamnat i samma
klass knappt kände varann. ”Vilka töntar”,
”vi kan inte vara med dom”, ”dom är
konstiga”. Vi såg ingen öppning till umgänge.
Jag minns att jag pratade med nån när vi
skulle fotas första dagen. Var gick du? Aha,
där. Var gick jag? Aha, där. Hade det inte varit
för att en konstig svennekille i min klass
gillade ett otippat lag i spanska ligan hade jag
nog bytt klass ganska snabbt. För i vår klass,
den som hade nästan högst intagningspoäng,
var vi minoritet, vi från orten. I det fallet Flemingsberg
och Vårby. De andra var från villa-
och radhusmattorna i kommunen. Delar
jag inte hade trampat på innan min mamma
visade mig var skolan låg och hur jag skulle
ta mig dit någon vecka före uppropet.
Det var inte bara majoriteten av mina
klasskamrater som var från villamattorna.
Det var också alla lärare. Alla! Inte en skalle
var från orten, inte ett lärararsle hade suttit
på tunnelbana varje dag i sitt liv. Jag såg det
inte då, men i efterhand är det solklart för
mig. Det var första gången jag la mig i händerna
på en massa människor som jag gav
makt över min framtid och som inte någonstans
kunde fatta var jag kom ifrån. Som kun-
de ta sig friheten att tycka att jag var mer
korkad för att jag kom ifrån det jag kom
ifrån. Eller att jag var sämre på svenska. Som
min svensklärare, som systematiskt särbehandlade
alla som hade miljonprogramsdialekt.
Som på ett utvecklingssamtal sa till mig
att trots att hon gett mig så dåliga betyg såg
hon att jag hade en potential, och snabbt tilllade:
”Men du kommer aldrig att kunna utveckla
den”.
I den sekunden bestämde jag mig för att
sluta gå på hennes lektioner. Jag började
skolka precis så mycket att jag inte skulle bli
stekt, och startade i stället en tidning på nätet,
där jag fick skriva som jag ville, det jag
trodde på. Det är elva år sen nu. Och historien
har sen upprepat sig i den lite större kontext
som är livet och vår samhällsstruktur.
Ett drygt decennium har jag först skrivit
och sen mer handfast jobbat för miljonprogrammen.
Jag har velat förändra det som behövt
förändras. Och förra sommaren insåg
jag att jag trampat vatten. Inte för att jag
gjort dåliga saker eller haft dåliga intentioner.
Utan för att jag lagt möjligheten till förändring
i händerna på samhället, precis som
jag först la mig i händerna på skolan och
mina lärare.
Och samhället är tyvärr inte intresserat av
samma förändring som jag. Varför? För att
samhället är summan av individerna som utgör
det. Där de mäktigaste individerna är de
som styr kursen. Och det finns inte tillräckligt
många tillräckligt mäktiga individer som
bryr sig om miljonprogrammen, för de har
inga band till dem. Har du inga band till orten
är du lika intresserad av miljonprogrammen
som jag som icke-alkoholist eller ickeanhörig
är av Spritpartiet, eller av Psoriasisförbundet
eftersom jag inte har psoriasis.
Det har inget att göra med att det är oviktiga
saker, bara med att jag inte har ett känslomässigt
band till alkoholism eller psoriasis.
Varför är det här viktigt att konstatera och
förhålla sig till? För att det betyder att vi inte
kan förlita oss på någon annan än oss själva.
Visst kan alla som vill engagera sig gärna få
det, oavsett var de levt sina liv. Men jag kommer
inte att räkna med det, och därför inte
heller hänga upp förändringen på dessa.
Jag har konstaterat det här efter ett drygt
hundratal samarbeten som jag varit involverad
i. Allt från snuten till banker till kulturinstitutioner
till olika företag… En person har
varit engagerad, den har tjatat in ”projektet”
internt, och så har det gått… ett tag. Tills
vd:n eller gd:n inte längre tyckte det var prioriterat.
Kan jag i efterhand konstatera att
just de bankerna, just polisen, just de kulturinstitutionerna
var de viktigaste att jobba
med? Nej, det kan jag inte. Hade jag satt mig
och själv valt vad jag absolut helst skulle göra
hade det nog inte varit det som de ville göra.
Hade jag frågat miljonprogrammens invånare
vad de helst ville förändra, hade det inte
rimmat med det som mina partners genom
åren önskat förändra.
Så nu byter jag mode. Tittar på hur vi kan
förändra det som behöver förändras utan att
tigga pengar från någon annan. Vi kan öka
kvaliteten på skolorna utan att blanda in
kommunen eller Skolverket eller ens rektorn,
för att ta ett exempel. Med tillräcklig
samlad kunskap och tillräckligt mycket engagerade
människor kan vi mobilisera en rörelse
och en trend som får de riktigt bra lärarna
att välja att jobba på våra skolor, i stället för
att de ska fortsätta lottas med lärarna som
gud glömde, som det på många platser är i
dag. En sån mobilisering behöver man inte
Skolverkets blessing för, bara lite pr-smarthet,
och att följa redan beprövade modeller
som finns kring hur man får bra lärare att
söka sig ”ut”.
På samma sätt tror jag de flesta förändringar
som måste till kan förverkligas: ökad
sysselsättning, lägre sjukhälsotal, ökade inkomster,
större chanser för företagarna, korrigeringen
av mediebilden. Det gäller bara
att hitta nycklarna för varje område och sätta
i gång och snurra. Det behöver inte ens kosta
nåt.
Jag vill inte att mitt liv ska vara en förstorad
upprepning av grundskolan och gymnasiet.
Att någon ska behöva ge mina idéer sin
välsignelse för att jag ska kunna röra mig
framåt. Vi är tillräckligt många och tillräckligt
bildade och etablerade nu för att fixa det
på egen hand i stället för att hoppas på hjälp
från andra.