Kap 3 Spännande fiskar i Vänern - Vänermuseet

Spännande fiskar i Vänern
Vänerns fiskar och fiske
I svenska sötvatten finns cirka 170 yrkesfiskare, av
dessa arbetar 70 i Vänern. Fisket är småskaligt och
bedrivs från små båtar. Ofta fiskar man ensam eller i
par. De senaste 100 åren har fångsterna varit ganska
stabila, medan mängden fiskare utgör mindre än en
tiondel av det forna antalet 1 för 100 år sedan. Yrkesfiskaren
har alltså blivit mycket effektivare, samtidigt
som de oförändrade fångstmängderna visar att fisket
bedrivits uthålligt. Under de senaste 60 åren har utbudet
av arter till försäljning blivit mindre eftersom
många arter inte längre äts av konsumenterna, speciellt
arter som anses beniga.
Hela 75% av Sveriges arter av sötvattensfisk finns
i Vänern. 2 En del är arter som vi är väl bekanta med;
lax, öring, gädda, gös och abborre. Ytterligare ett antal
arter fångas kommersiellt, t.ex. sik och siklöja.
Den senare fångas främst för beredning av siklöjerom.
Dessa sju arter svarade för nästan 90% av yrkesfiskets
fångster i sjön åren 2009–2011, men det är om sik
och några av de andra 26 arterna detta avsnitt handlar
om. I sjön finns nämligen ett antal arter med intressant
historia samt olika vanor och miljökrav.
erik degerman & magnus andersson
47
Ål
Vi kan väl börja med att se på invandraren ål som
först blev kallad ett odjur, men snart integrerades. För
9 000 år sedan hade den tidigare havsviken Vänern
isolerats från Västerhavet i och med att de idag 32
meter höga Trollhättefallen rest sig efter att inlandsisens
tyngd försvunnit. När viken snördes av från havet
var ”Storvänern” mycket större än idag. Vattnet nådde
långt upp i Klarälvdalen. Efter landhöjningen var
det stopp för fiskarter att vandra in västerifrån, men
nya arter kunde komma till Vänern från öster, d.v.s.
från ett av Östersjöns tidigare stadier; Ancylussjön.
Detta sammanföll med början av en lång värmetid.
Under perioden 9 000–6 000 år sedan hade vi i stort
sett Medelhavsklimat. Detta innebar att en invasion
av sötvattensarter skedde från den stora eurasiska kontinenten
i öster. Denna väg kom bl.a. värmekrävande
sötvattensarter som asp och gös till Vänern. Att invandringen
från väster var stoppad innebar att ålen
från Atlanten inte längre kunde vandra in i Vänern. I
tusentals år var arten borta ur faunan.
Drömmen om en fartygsled från Vänern till Västerhavet
skulle dock hjälpa ålen. År 1800 den 14 augusti
Foto: Elinor Runosson

Lake är en allätare som framför allt nattetid smyger sig på andra fiskar eller smådjur. Fenorna visar att detta är en torskfisk och
skäggtömmen skvallrar om ett förlängt smak- och känselsinne som är användbart på natten när laken letar sig fram.
Foto: Vänermuseet/marcus k. drotz
öppnades slussarna i Trollhätte-kanal, och i och med
detta kunde unga ålar åter ta sig upp. Ål var ju nu en
nyhet i Vänerområdet och det finns uppteckningar
(från 1943) om att ”sjöormar” skall ha vandrat upp i
Gullspångsälven/Letälven söderifrån till Karlskoga. 3
Dylika sjöormar noterades också från Värmland på
1870-talet. De ”sprutade sitt gift lång väg” eller ”var
tretti meter”, vilket idag kan tyckas något överdrivet
för en fisk som är upp till en meter lång.
Efter att ha levt 10–20 år i våra sötvatten vill ålen
vandra tillbaka till havet igen för att leka långt ut i
Atlanten, i Sargassohavet. Ålen väger vid det här laget
1–4 kg och har en lång resa framför sig – förbi
48
dammar, turbiner, fiskeredskap, slussar och sedan
hundratals mils ut i Atlanten. Längs vägen försvinner
många ålar, vilket inte är bra – även sjöodjur behöver
leka för att bli fler...
År 2010 klassades den europeiska ålen till slut som
akut hotad av den internationella naturvårdsunionen
(IUCN) efter att invandringen av ål till Europas kuster
minskat drastiskt de senaste 50 åren. Orsakerna
är troligen flera, bl.a. överfiske och blockerade vandringsvägar,
både för in- och utvandring. Idag får bara
yrkesfiskare fånga ål i Vänern och många säljer sin
fångst för utsättning nedströms vattenkraftverken för
att bevara arten.

Lake
Men det finns ett sjöodjur till! Det är förstås Koffa
som är Vänerns eget sjöodjur, en kombination av ett
barn och en lake. 4,5,6 Svanberg 7 berättar också från
Hammarö om Lak-kätta, ett vidunder med sju huvuden
som ibland högg på lakekroken. Att laken blev ett
sjöodjur är kanske inte så konstigt med tanke på att
lakarna kan bli stora, uppemot 10 kg i svenska vatten,
och ofta fiskades upp från stora djup.
Lake är inte bara ett sjöodjur, det är också innanhavet
Vänerns torsk, en torskfisk som lämnat havet för
att leva i sötvatten. Den finns idag över hela Sverige,
undantaget kalfjällets vatten och några mindre åar
på västkusten, och är spridd över norra Eurasien och
Nordamerika. Detta gör laken, tillsammans med gäddan,
till norra halvklotets mest spridda fiskart i sötvatten.
Förr fiskades lake flitigt i Vänern, speciellt vid
lektid i januari, då den samlades på grunda strömsatta
områden. Det är en riktigt glupsk rovfisk och en
av de få fiskar som äter i fångenskap i fiskeredskap.
När man bara får en stor lake i ryssjan och den verkar
väldigt rund om magen kan man misstänka att den
dömde avnjutit en sista måltid. Och det kan numer
ske ostraffat eftersom de flesta släpper tillbaka laken i
sjön som varande oätlig. Västergötlands landskapsfisk
ratas alltså, men helt i onödan. Lake smakar utmärkt
och för den som kan ta till vara de fasta ryggfiléerna
väntar en festmåltid.
Historien visar att beståndet av lake inte tål hårt
fiske. Under 1970-talet hade beståndet fiskats ned,
men därefter avtog fisket då ingen längre ville köpa
lake. Vänern är idag åter full av lake, men den gömmer
sig oftast på djupt och kallt vatten. Hela 45% av
fiskvikten i bottensatta nät på djup över 30 m utgörs
av lake sommartid. Lakens tillväxt är långsam i förhållande
till många andra fiskar men den kan i gengäld
bli över 30 år. En lake som väger 1 kg och är 50 cm
lång är ca 5–6 år gammal och börjar då delta i leken
om den är en hona. Hanarna börjar leka något år tidigare.
När vattnet blir kallare går de in på grundare
49
vatten och leken kan ske på 2–10 m djup över stengrund.
Rommen, som tack vare en oljedroppe svävar
bottennära, kläcks efter ca 1½ månad.
Ungarna är oftast nästan svarta medan större exemplar
är vackert melerade bruna med inslag av gulbrunt
till gröngult. I sällsynta fall saknas det svarta
pigmentet och rent gula lakar (guldlakar) förekommer
8 . Ungarna kan man återfinna på grunda, steniga
stränder eller nederst i åar om man lyfter på en sten
eller trädstock, men på senhösten försvinner laken
ned på större djup. För unga små lakar domineras
födan av olika små bottendjur, men ganska snart blir
laken fiskätande. Nya studier tyder på att den vuxna
Vänerlaken är en jägare och rör sig precis under temperatursprångskiktet
på sommaren, d.v.s. precis under
den gräns där det varma ytvattnet övergår till ett
betydligt kallare bottenvatten. Från den positionen
kommer den åt att äta av alla de fiskar som rör sig i
de varmare vattenlagren, men kan snabbt simma ned
till svalare vatten när det blir för varmt.
Nu när fisket inte längre är ett hot uppstår dock
nya problem för laken. Man förutspår att laken är
en fisk som kan komma att fara illa globalt sett om
temperaturen ökar. Vänern utgör med sitt djupa och
kalla vatten med största sannolikhet Sveriges främsta
reservoar för laken.
Hornsimpa
När vi ändå är nere på djupet kan vi beröra en annan
ljusskygg fisk som få har sett; hornsimpan. Vid dykningar
i Vänern har man observerat att hornsimpa
gärna uppehåller sig vid sjöns alla vrak (C. Westerdahl
pers. komm.). Hornsimpan är normalt en havsfisk
som lever i norra Östersjön och Ishavet. Den skulle
alltså egentligen inte finnas i våra sjöar. Redan 1863
beskrev dock Widegren arten från Vänern. Den har
sedan dess påträffats i cirka 25 andra svenska sjöar
(bland annat flera sjöar i Dalsland då den är Dalslands
landskapsfisk). Att den överlever beror på att dessa
sjöar är mycket djupa och kalla. På stora djup kan

I de mörka djupen döljer sig den lilla istidsrelikten hornsimpa som med sina blå ögon ser bra i svagt ljus.
Foto: Peer doering
hornsimpan fortsätta att äta ishavsgråsugga (skorv)
som är ett havslevande kräftdjur (1–5 cm) som också
klarat att leva i några få sötvatten. Djupt nere under
Vänerns yta finns alltså resterna av ett kallt miniatyrhav,
en rest från istiden.
Eftersom simpan lever djupt och nära botten behöver
den ingen simblåsa, som ju används för att hålla
sig svävande i vattnet. För att leva i dessa mörka djup
har hornsimpan stora, blå ögon. Ögats näthinna har
50
extra mycket tappar. De är speciellt känsliga för blått
ljus som tränger ned djupast i sjön.
Chansen att få se den diskreta hornsimpan är liten,
den lever ofta på över 50 m djup. Och om det nappar
där nere på djupet känns det knappt. Hornsimpan blir
nämligen bara 20 cm och väger som mest strax över
hektot. I kylan på djupet växer den långsamt. Bli därför
inte förvånad om en fisk på 20 cm är lika många år.

Faren
Om hornsimpan trivs i mörka, kalla och klara bottenvatten,
så trivs karpfisken faren utmed stränderna i de
mest näringsrika och grumliga vikarna. Faren är nära
släkt med arter som braxen, björkna och vimma. De
är alla högryggade, ett skydd som gör att rovfiskar får
svårt att svälja dem. Dessa fyra högryggade arter är
ofta svåra att särskilja. Speciellt faren har varit svår
att artbestämma. Både fiskforskningens fader Petrus
Artedi (1705–1735) och systematikens fader Carl von
Linné (1707–1778) hade svårigheter. Förr när fisk var
ett viktigt inslag i kosthållet kände man lokalt förstås
till arten, men den var inte uppskattad föda och fick
ofta förklenande namn som vi inte nämner här. Mer
anständiga namn var långhala eller långstjärt som den
kallats utmed Vänern 7 . Faren finns i Mälardalen och
Vänern, samt i Helgeåns vattensystem i Skåne. Den
förekommer sedan runt Östersjön och i Östeuropa
långt in i Ryssland. Faren blir vanligen inte större än
25 cm. Det som gör faren speciell är att den är så extremt
bunden till riktigt övergödda vikar. Så där faren
simmar är det inget vidare bra badvatten…
Nissöga
Om faren indikerar ett dåligt badvatten så visar den
lilla fisken nissöga i Sverige oftast på motsatsen. Arten
angavs förr av Lloyd 9 som riklig i vissa delar av
Vänern, medan andra författare har uppgivit arten
som sällsynt. 10,11 Idag har vi ingen uppfattning om
beståndet, men troligen har det missgynnats av att
vikarna blivit näringsrikare och vuxit igen med vass.
Nissöga föredrar nämligen ett relativt rent vatten och
missgynnas om det blir dåligt med syre i bottnarna
eller vikarna växer igen. Men nissöga tål ändå dåliga
syreförhållanden. Det måste man göra om man skall
vara nedgrävd i finsandig botten dagtid. Blir det riktigt
ont om syre kan nissögat snappa luft vid ytan som
sedan kan tas upp i blodet via tarmen. Tarmen kan
alltså fungera som ett slags reservlungor. Genom sin
förmåga att tåla varmt vatten med lite syre är den en
51
bra akvariefisk, men på dagen ligger den ofta nedgrävd
i bottnen till skydd mot rovfiskar. Istället är den aktiv
på natten och simmar runt och äter små bottendjur.
Nissöga är alltså en akvariefisk för nattugglor. Nattaktiva
bottenfiskar brukar ofta ha skäggtömmar, dvs ett
speciellt utvecklat känsel- och smaksinne, och så har
även nissögat (och laken).
De största individerna kan vara 12 cm, men vanligen
är de mindre. Fisken är långsmal, nästan tillplattad
från sidorna, och har kallats ormfisk i andra delar
av landet. Den förekommer i södra Sverige, främst på
den östra sidan med huvudutbredning i Mälardalen
med Vänern, i ostkustens små åar och småländska
höglandet med Vättern ned till Skåne. 12 Från nordvästra
Europa finns den i ett brett bälte genom hela
Eurasien bort till Japan.
Sik
Låt oss avsluta med en verkligt vanlig art i Vänern,
men en art som det rått mycket förvirring kring – sik.
Sikar är väldigt plastiska och anpassar sig till miljön. I
en och samma sjö kan man se flera ”sikarter”. Ett tag
trodde man att det fanns 72 arter sik i Sverige. Sikarna
i Vänern har undersökts bland annat av Rosén 13
och Freidenfelt, 14 men framför allt av Svärdson 15 och
Svärdson & Freidenfelt. 16 Svärdson bedömde att det
fanns fem sikarter i Vänern, varav den så kallade sandsiken
var vanligast. Den blir inte större än 0,5 kg och
är ganska smal. Den kallades också gråsik, grönsik,
skärsik, helgesik och halvnäbb runt sjön. Visst var det
bra mat, men ingen riktigt bra fisk för rökning. Den
intressantaste siken för rökning var den feta näbbsiken,
även kallad fetsik och djupsik. Den blev ofta
runt 1 kg, men exemplar på upp till 3 kg har fångats.
I Gullspångsälven och i dess mynningsområde lekte
tidigare den berömda gullspångssiken (Amnehäradssik).
Den var favorit på Karl den IX:s bord, men är
kanske borta idag. Det verkar som den krävde strömmande
vatten för sin lek. Siken blev nog förvånad när
Gullspångsälvens huvudvattenföring leddes över i en

Detta är en sik, en art som kan variera sitt utseende betydligt. Stora ögon skvallrar om att detta nog är en form som lever djupt i
mörka vatten och munnen verkar vara gjord för att plocka mat från botten. En sik som lever på att äta plankton nära ytan skulle se
annorlunda ut.
Foto: erik degerman
1,5 km grävd kanal åt norr för att underlätta vattenkraftutvinningen
i början på 1970-talet. Samtidigt
började de gamla lekplatserna växa igen.
Idag anser vetenskapsmännen att alla sikar är av
en och samma art men antar olika kroppsform och
utseende beroende på hur de lever. 17 Vissa lever bara
på djurplankton (vattenloppar) och är smala, medan
andra är feta och äter bottendjur (gärna snäckor)
och ibland småfisk. De sikar som lever på stora djup
har ofta större ögon än de som lever grunt. De som
52
lever på vattenloppar har speciella gälräfständer (små
utskott på gälarna) som silar ur maten ur vattnet. Av
72 arter återstår således en, men en mångformig art
vars utseende skvallrar om vad den ätit i livet och var
den levt.

Referenser
1 degerman, e. & ekman, T. 2004. De stora blå – fisk och miljö
i våra fyra största sjöar. gullers förlag.
2 degerman, e., Hammar, J., nyberg, P. & svärdson, g. 2001.
Human impact on fish diversity in the four largest lakes of sweden.
Ambio 30(8): 522–528.
3 Tillhagen, C.H. 1996. Vattnets folklore. sägen och folktro kring
bäckar, älvar, sjöar och hav. Carlssons.
4 Folkrörelsearkivet eskilsäter 1220:17, anders Jonsson, klöven,
f. 1830.
5 Wahlström, B. 1966. Det spökar på Vänern. Lidköpings-Bygden,
s 4–8.
6 Wahlström, B. 1967. Vad är Kåffa?. Lidköpings-Bygden, s 7–8.
7 svanberg, i. 2000. Havsråttor, kuttluckor och rabboxar. Folklig
kunskap om fiskar i norden. Bokförlaget arena.
8 nordqvist, o. 1922. Sötvattensfiske och fiskodling. albert Bonniers
förlag, stockholm.
9 Lloyd, L. 1854. Scandinavian adventures Vol. I. richard Bentley
Publ. London. Även: anteckningar under ett tjugoårigt vistande i
skandinavien 1855.
10 Cederström, C. 1895. Wermlands läns fiskevatten. karlstad.
11 Lönnberg, e. 1905. sällsynt fisk i Vänern. Svensk Fiskeritidskrift,
14(5): 159.
12 svensson, m., 2011. Nissöga. naturvårdsverket – Vägledning
för arter.
13 rosén, n. 1928. Om de viktigaste sikformerna och om sikfisket
i Vänern. svensk Fiskeritidskrift, 37(10): 91–93.
14 Freidenfelt, T. 1933. Untersuchungen über die Coregonen des
Wenersees. Internationale Revue der gesamten Hydrobiologie
und Hydrographie, band 30, heft 1–2: 49–163.
15 svärdson, g. 1979. Speciation of Scandinavian Coregonus.
report institute of Fresh-water research drottningholm, nr. 10”.
16 svärdson, g. & Freidenfelt, T. 1974. Sikarna i Vänern. information
från sötvattenslaboratoriet, nr 10.
17 kullander, s o. & delling, B. 2012. Nationalnyckeln. ryggsträngsdjur:
strålfeniga fiskar. artdatabanken, sveriges Lantbruksuniversitet.
53
Lake, Sik och Stensimpa. illustration: Vänermuseet/ robert Bernhoft

Foto: Vänermuseet/Robert Bernhoft
54