Kap 3 Spännande fiskar i Vänern - Vänermuseet
Kap 3 Spännande fiskar i Vänern - Vänermuseet
Kap 3 Spännande fiskar i Vänern - Vänermuseet
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
<strong>Spännande</strong> <strong>fiskar</strong> i <strong>Vänern</strong><br />
<strong>Vänern</strong>s <strong>fiskar</strong> och fiske<br />
I svenska sötvatten finns cirka 170 yrkes<strong>fiskar</strong>e, av<br />
dessa arbetar 70 i <strong>Vänern</strong>. Fisket är småskaligt och<br />
bedrivs från små båtar. Ofta <strong>fiskar</strong> man ensam eller i<br />
par. De senaste 100 åren har fångsterna varit ganska<br />
stabila, medan mängden <strong>fiskar</strong>e utgör mindre än en<br />
tiondel av det forna antalet 1 för 100 år sedan. Yrkes<strong>fiskar</strong>en<br />
har alltså blivit mycket effektivare, samtidigt<br />
som de oförändrade fångstmängderna visar att fisket<br />
bedrivits uthålligt. Under de senaste 60 åren har utbudet<br />
av arter till försäljning blivit mindre eftersom<br />
många arter inte längre äts av konsumenterna, speciellt<br />
arter som anses beniga.<br />
Hela 75% av Sveriges arter av sötvattensfisk finns<br />
i <strong>Vänern</strong>. 2 En del är arter som vi är väl bekanta med;<br />
lax, öring, gädda, gös och abborre. Ytterligare ett antal<br />
arter fångas kommersiellt, t.ex. sik och siklöja.<br />
Den senare fångas främst för beredning av siklöjerom.<br />
Dessa sju arter svarade för nästan 90% av yrkesfiskets<br />
fångster i sjön åren 2009–2011, men det är om sik<br />
och några av de andra 26 arterna detta avsnitt handlar<br />
om. I sjön finns nämligen ett antal arter med intressant<br />
historia samt olika vanor och miljökrav.<br />
erik degerman & magnus andersson<br />
47<br />
Ål<br />
Vi kan väl börja med att se på invandraren ål som<br />
först blev kallad ett odjur, men snart integrerades. För<br />
9 000 år sedan hade den tidigare havsviken <strong>Vänern</strong><br />
isolerats från Västerhavet i och med att de idag 32<br />
meter höga Trollhättefallen rest sig efter att inlandsisens<br />
tyngd försvunnit. När viken snördes av från havet<br />
var ”Storvänern” mycket större än idag. Vattnet nådde<br />
långt upp i Klarälvdalen. Efter landhöjningen var<br />
det stopp för <strong>fiskar</strong>ter att vandra in västerifrån, men<br />
nya arter kunde komma till <strong>Vänern</strong> från öster, d.v.s.<br />
från ett av Östersjöns tidigare stadier; Ancylussjön.<br />
Detta sammanföll med början av en lång värmetid.<br />
Under perioden 9 000–6 000 år sedan hade vi i stort<br />
sett Medelhavsklimat. Detta innebar att en invasion<br />
av sötvattensarter skedde från den stora eurasiska kontinenten<br />
i öster. Denna väg kom bl.a. värmekrävande<br />
sötvattensarter som asp och gös till <strong>Vänern</strong>. Att invandringen<br />
från väster var stoppad innebar att ålen<br />
från Atlanten inte längre kunde vandra in i <strong>Vänern</strong>. I<br />
tusentals år var arten borta ur faunan.<br />
Drömmen om en fartygsled från <strong>Vänern</strong> till Västerhavet<br />
skulle dock hjälpa ålen. År 1800 den 14 augusti<br />
Foto: Elinor Runosson
Lake är en allätare som framför allt nattetid smyger sig på andra <strong>fiskar</strong> eller smådjur. Fenorna visar att detta är en torskfisk och<br />
skäggtömmen skvallrar om ett förlängt smak- och känselsinne som är användbart på natten när laken letar sig fram.<br />
Foto: <strong>Vänermuseet</strong>/marcus k. drotz<br />
öppnades slussarna i Trollhätte-kanal, och i och med<br />
detta kunde unga ålar åter ta sig upp. Ål var ju nu en<br />
nyhet i Vänerområdet och det finns uppteckningar<br />
(från 1943) om att ”sjöormar” skall ha vandrat upp i<br />
Gullspångsälven/Letälven söderifrån till Karlskoga. 3<br />
Dylika sjöormar noterades också från Värmland på<br />
1870-talet. De ”sprutade sitt gift lång väg” eller ”var<br />
tretti meter”, vilket idag kan tyckas något överdrivet<br />
för en fisk som är upp till en meter lång.<br />
Efter att ha levt 10–20 år i våra sötvatten vill ålen<br />
vandra tillbaka till havet igen för att leka långt ut i<br />
Atlanten, i Sargassohavet. Ålen väger vid det här laget<br />
1–4 kg och har en lång resa framför sig – förbi<br />
48<br />
dammar, turbiner, fiskeredskap, slussar och sedan<br />
hundratals mils ut i Atlanten. Längs vägen försvinner<br />
många ålar, vilket inte är bra – även sjöodjur behöver<br />
leka för att bli fler...<br />
År 2010 klassades den europeiska ålen till slut som<br />
akut hotad av den internationella naturvårdsunionen<br />
(IUCN) efter att invandringen av ål till Europas kuster<br />
minskat drastiskt de senaste 50 åren. Orsakerna<br />
är troligen flera, bl.a. överfiske och blockerade vandringsvägar,<br />
både för in- och utvandring. Idag får bara<br />
yrkes<strong>fiskar</strong>e fånga ål i <strong>Vänern</strong> och många säljer sin<br />
fångst för utsättning nedströms vattenkraftverken för<br />
att bevara arten.
Lake<br />
Men det finns ett sjöodjur till! Det är förstås Koffa<br />
som är <strong>Vänern</strong>s eget sjöodjur, en kombination av ett<br />
barn och en lake. 4,5,6 Svanberg 7 berättar också från<br />
Hammarö om Lak-kätta, ett vidunder med sju huvuden<br />
som ibland högg på lakekroken. Att laken blev ett<br />
sjöodjur är kanske inte så konstigt med tanke på att<br />
lakarna kan bli stora, uppemot 10 kg i svenska vatten,<br />
och ofta fiskades upp från stora djup.<br />
Lake är inte bara ett sjöodjur, det är också innanhavet<br />
<strong>Vänern</strong>s torsk, en torskfisk som lämnat havet för<br />
att leva i sötvatten. Den finns idag över hela Sverige,<br />
undantaget kalfjällets vatten och några mindre åar<br />
på västkusten, och är spridd över norra Eurasien och<br />
Nordamerika. Detta gör laken, tillsammans med gäddan,<br />
till norra halvklotets mest spridda <strong>fiskar</strong>t i sötvatten.<br />
Förr fiskades lake flitigt i <strong>Vänern</strong>, speciellt vid<br />
lektid i januari, då den samlades på grunda strömsatta<br />
områden. Det är en riktigt glupsk rovfisk och en<br />
av de få <strong>fiskar</strong> som äter i fångenskap i fiskeredskap.<br />
När man bara får en stor lake i ryssjan och den verkar<br />
väldigt rund om magen kan man misstänka att den<br />
dömde avnjutit en sista måltid. Och det kan numer<br />
ske ostraffat eftersom de flesta släpper tillbaka laken i<br />
sjön som varande oätlig. Västergötlands landskapsfisk<br />
ratas alltså, men helt i onödan. Lake smakar utmärkt<br />
och för den som kan ta till vara de fasta ryggfiléerna<br />
väntar en festmåltid.<br />
Historien visar att beståndet av lake inte tål hårt<br />
fiske. Under 1970-talet hade beståndet fiskats ned,<br />
men därefter avtog fisket då ingen längre ville köpa<br />
lake. <strong>Vänern</strong> är idag åter full av lake, men den gömmer<br />
sig oftast på djupt och kallt vatten. Hela 45% av<br />
fiskvikten i bottensatta nät på djup över 30 m utgörs<br />
av lake sommartid. Lakens tillväxt är långsam i förhållande<br />
till många andra <strong>fiskar</strong> men den kan i gengäld<br />
bli över 30 år. En lake som väger 1 kg och är 50 cm<br />
lång är ca 5–6 år gammal och börjar då delta i leken<br />
om den är en hona. Hanarna börjar leka något år tidigare.<br />
När vattnet blir kallare går de in på grundare<br />
49<br />
vatten och leken kan ske på 2–10 m djup över stengrund.<br />
Rommen, som tack vare en oljedroppe svävar<br />
bottennära, kläcks efter ca 1½ månad.<br />
Ungarna är oftast nästan svarta medan större exemplar<br />
är vackert melerade bruna med inslag av gulbrunt<br />
till gröngult. I sällsynta fall saknas det svarta<br />
pigmentet och rent gula lakar (guldlakar) förekommer<br />
8 . Ungarna kan man återfinna på grunda, steniga<br />
stränder eller nederst i åar om man lyfter på en sten<br />
eller trädstock, men på senhösten försvinner laken<br />
ned på större djup. För unga små lakar domineras<br />
födan av olika små bottendjur, men ganska snart blir<br />
laken fiskätande. Nya studier tyder på att den vuxna<br />
Vänerlaken är en jägare och rör sig precis under temperatursprångskiktet<br />
på sommaren, d.v.s. precis under<br />
den gräns där det varma ytvattnet övergår till ett<br />
betydligt kallare bottenvatten. Från den positionen<br />
kommer den åt att äta av alla de <strong>fiskar</strong> som rör sig i<br />
de varmare vattenlagren, men kan snabbt simma ned<br />
till svalare vatten när det blir för varmt.<br />
Nu när fisket inte längre är ett hot uppstår dock<br />
nya problem för laken. Man förutspår att laken är<br />
en fisk som kan komma att fara illa globalt sett om<br />
temperaturen ökar. <strong>Vänern</strong> utgör med sitt djupa och<br />
kalla vatten med största sannolikhet Sveriges främsta<br />
reservoar för laken.<br />
Hornsimpa<br />
När vi ändå är nere på djupet kan vi beröra en annan<br />
ljusskygg fisk som få har sett; hornsimpan. Vid dykningar<br />
i <strong>Vänern</strong> har man observerat att hornsimpa<br />
gärna uppehåller sig vid sjöns alla vrak (C. Westerdahl<br />
pers. komm.). Hornsimpan är normalt en havsfisk<br />
som lever i norra Östersjön och Ishavet. Den skulle<br />
alltså egentligen inte finnas i våra sjöar. Redan 1863<br />
beskrev dock Widegren arten från <strong>Vänern</strong>. Den har<br />
sedan dess påträffats i cirka 25 andra svenska sjöar<br />
(bland annat flera sjöar i Dalsland då den är Dalslands<br />
landskapsfisk). Att den överlever beror på att dessa<br />
sjöar är mycket djupa och kalla. På stora djup kan
I de mörka djupen döljer sig den lilla istidsrelikten hornsimpa som med sina blå ögon ser bra i svagt ljus.<br />
Foto: Peer doering<br />
hornsimpan fortsätta att äta ishavsgråsugga (skorv)<br />
som är ett havslevande kräftdjur (1–5 cm) som också<br />
klarat att leva i några få sötvatten. Djupt nere under<br />
<strong>Vänern</strong>s yta finns alltså resterna av ett kallt miniatyrhav,<br />
en rest från istiden.<br />
Eftersom simpan lever djupt och nära botten behöver<br />
den ingen simblåsa, som ju används för att hålla<br />
sig svävande i vattnet. För att leva i dessa mörka djup<br />
har hornsimpan stora, blå ögon. Ögats näthinna har<br />
50<br />
extra mycket tappar. De är speciellt känsliga för blått<br />
ljus som tränger ned djupast i sjön.<br />
Chansen att få se den diskreta hornsimpan är liten,<br />
den lever ofta på över 50 m djup. Och om det nappar<br />
där nere på djupet känns det knappt. Hornsimpan blir<br />
nämligen bara 20 cm och väger som mest strax över<br />
hektot. I kylan på djupet växer den långsamt. Bli därför<br />
inte förvånad om en fisk på 20 cm är lika många år.
Faren<br />
Om hornsimpan trivs i mörka, kalla och klara bottenvatten,<br />
så trivs karpfisken faren utmed stränderna i de<br />
mest näringsrika och grumliga vikarna. Faren är nära<br />
släkt med arter som braxen, björkna och vimma. De<br />
är alla högryggade, ett skydd som gör att rov<strong>fiskar</strong> får<br />
svårt att svälja dem. Dessa fyra högryggade arter är<br />
ofta svåra att särskilja. Speciellt faren har varit svår<br />
att artbestämma. Både fiskforskningens fader Petrus<br />
Artedi (1705–1735) och systematikens fader Carl von<br />
Linné (1707–1778) hade svårigheter. Förr när fisk var<br />
ett viktigt inslag i kosthållet kände man lokalt förstås<br />
till arten, men den var inte uppskattad föda och fick<br />
ofta förklenande namn som vi inte nämner här. Mer<br />
anständiga namn var långhala eller långstjärt som den<br />
kallats utmed <strong>Vänern</strong> 7 . Faren finns i Mälardalen och<br />
<strong>Vänern</strong>, samt i Helgeåns vattensystem i Skåne. Den<br />
förekommer sedan runt Östersjön och i Östeuropa<br />
långt in i Ryssland. Faren blir vanligen inte större än<br />
25 cm. Det som gör faren speciell är att den är så extremt<br />
bunden till riktigt övergödda vikar. Så där faren<br />
simmar är det inget vidare bra badvatten…<br />
Nissöga<br />
Om faren indikerar ett dåligt badvatten så visar den<br />
lilla fisken nissöga i Sverige oftast på motsatsen. Arten<br />
angavs förr av Lloyd 9 som riklig i vissa delar av<br />
<strong>Vänern</strong>, medan andra författare har uppgivit arten<br />
som sällsynt. 10,11 Idag har vi ingen uppfattning om<br />
beståndet, men troligen har det missgynnats av att<br />
vikarna blivit näringsrikare och vuxit igen med vass.<br />
Nissöga föredrar nämligen ett relativt rent vatten och<br />
missgynnas om det blir dåligt med syre i bottnarna<br />
eller vikarna växer igen. Men nissöga tål ändå dåliga<br />
syreförhållanden. Det måste man göra om man skall<br />
vara nedgrävd i finsandig botten dagtid. Blir det riktigt<br />
ont om syre kan nissögat snappa luft vid ytan som<br />
sedan kan tas upp i blodet via tarmen. Tarmen kan<br />
alltså fungera som ett slags reservlungor. Genom sin<br />
förmåga att tåla varmt vatten med lite syre är den en<br />
51<br />
bra akvariefisk, men på dagen ligger den ofta nedgrävd<br />
i bottnen till skydd mot rov<strong>fiskar</strong>. Istället är den aktiv<br />
på natten och simmar runt och äter små bottendjur.<br />
Nissöga är alltså en akvariefisk för nattugglor. Nattaktiva<br />
botten<strong>fiskar</strong> brukar ofta ha skäggtömmar, dvs ett<br />
speciellt utvecklat känsel- och smaksinne, och så har<br />
även nissögat (och laken).<br />
De största individerna kan vara 12 cm, men vanligen<br />
är de mindre. Fisken är långsmal, nästan tillplattad<br />
från sidorna, och har kallats ormfisk i andra delar<br />
av landet. Den förekommer i södra Sverige, främst på<br />
den östra sidan med huvudutbredning i Mälardalen<br />
med <strong>Vänern</strong>, i ostkustens små åar och småländska<br />
höglandet med Vättern ned till Skåne. 12 Från nordvästra<br />
Europa finns den i ett brett bälte genom hela<br />
Eurasien bort till Japan.<br />
Sik<br />
Låt oss avsluta med en verkligt vanlig art i <strong>Vänern</strong>,<br />
men en art som det rått mycket förvirring kring – sik.<br />
Sikar är väldigt plastiska och anpassar sig till miljön. I<br />
en och samma sjö kan man se flera ”sikarter”. Ett tag<br />
trodde man att det fanns 72 arter sik i Sverige. Sikarna<br />
i <strong>Vänern</strong> har undersökts bland annat av Rosén 13<br />
och Freidenfelt, 14 men framför allt av Svärdson 15 och<br />
Svärdson & Freidenfelt. 16 Svärdson bedömde att det<br />
fanns fem sikarter i <strong>Vänern</strong>, varav den så kallade sandsiken<br />
var vanligast. Den blir inte större än 0,5 kg och<br />
är ganska smal. Den kallades också gråsik, grönsik,<br />
skärsik, helgesik och halvnäbb runt sjön. Visst var det<br />
bra mat, men ingen riktigt bra fisk för rökning. Den<br />
intressantaste siken för rökning var den feta näbbsiken,<br />
även kallad fetsik och djupsik. Den blev ofta<br />
runt 1 kg, men exemplar på upp till 3 kg har fångats.<br />
I Gullspångsälven och i dess mynningsområde lekte<br />
tidigare den berömda gullspångssiken (Amnehäradssik).<br />
Den var favorit på Karl den IX:s bord, men är<br />
kanske borta idag. Det verkar som den krävde strömmande<br />
vatten för sin lek. Siken blev nog förvånad när<br />
Gullspångsälvens huvudvattenföring leddes över i en
Detta är en sik, en art som kan variera sitt utseende betydligt. Stora ögon skvallrar om att detta nog är en form som lever djupt i<br />
mörka vatten och munnen verkar vara gjord för att plocka mat från botten. En sik som lever på att äta plankton nära ytan skulle se<br />
annorlunda ut.<br />
Foto: erik degerman<br />
1,5 km grävd kanal åt norr för att underlätta vattenkraftutvinningen<br />
i början på 1970-talet. Samtidigt<br />
började de gamla lekplatserna växa igen.<br />
Idag anser vetenskapsmännen att alla sikar är av<br />
en och samma art men antar olika kroppsform och<br />
utseende beroende på hur de lever. 17 Vissa lever bara<br />
på djurplankton (vattenloppar) och är smala, medan<br />
andra är feta och äter bottendjur (gärna snäckor)<br />
och ibland småfisk. De sikar som lever på stora djup<br />
har ofta större ögon än de som lever grunt. De som<br />
52<br />
lever på vattenloppar har speciella gälräfständer (små<br />
utskott på gälarna) som silar ur maten ur vattnet. Av<br />
72 arter återstår således en, men en mångformig art<br />
vars utseende skvallrar om vad den ätit i livet och var<br />
den levt.
Referenser<br />
1 degerman, e. & ekman, T. 2004. De stora blå – fisk och miljö<br />
i våra fyra största sjöar. gullers förlag.<br />
2 degerman, e., Hammar, J., nyberg, P. & svärdson, g. 2001.<br />
Human impact on fish diversity in the four largest lakes of sweden.<br />
Ambio 30(8): 522–528.<br />
3 Tillhagen, C.H. 1996. Vattnets folklore. sägen och folktro kring<br />
bäckar, älvar, sjöar och hav. Carlssons.<br />
4 Folkrörelsearkivet eskilsäter 1220:17, anders Jonsson, klöven,<br />
f. 1830.<br />
5 Wahlström, B. 1966. Det spökar på <strong>Vänern</strong>. Lidköpings-Bygden,<br />
s 4–8.<br />
6 Wahlström, B. 1967. Vad är Kåffa?. Lidköpings-Bygden, s 7–8.<br />
7 svanberg, i. 2000. Havsråttor, kuttluckor och rabboxar. Folklig<br />
kunskap om <strong>fiskar</strong> i norden. Bokförlaget arena.<br />
8 nordqvist, o. 1922. Sötvattensfiske och fiskodling. albert Bonniers<br />
förlag, stockholm.<br />
9 Lloyd, L. 1854. Scandinavian adventures Vol. I. richard Bentley<br />
Publ. London. Även: anteckningar under ett tjugoårigt vistande i<br />
skandinavien 1855.<br />
10 Cederström, C. 1895. Wermlands läns fiskevatten. karlstad.<br />
11 Lönnberg, e. 1905. sällsynt fisk i <strong>Vänern</strong>. Svensk Fiskeritidskrift,<br />
14(5): 159.<br />
12 svensson, m., 2011. Nissöga. naturvårdsverket – Vägledning<br />
för arter.<br />
13 rosén, n. 1928. Om de viktigaste sikformerna och om sikfisket<br />
i <strong>Vänern</strong>. svensk Fiskeritidskrift, 37(10): 91–93.<br />
14 Freidenfelt, T. 1933. Untersuchungen über die Coregonen des<br />
Wenersees. Internationale Revue der gesamten Hydrobiologie<br />
und Hydrographie, band 30, heft 1–2: 49–163.<br />
15 svärdson, g. 1979. Speciation of Scandinavian Coregonus.<br />
report institute of Fresh-water research drottningholm, nr. 10”.<br />
16 svärdson, g. & Freidenfelt, T. 1974. Sikarna i <strong>Vänern</strong>. information<br />
från sötvattenslaboratoriet, nr 10.<br />
17 kullander, s o. & delling, B. 2012. Nationalnyckeln. ryggsträngsdjur:<br />
strålfeniga <strong>fiskar</strong>. artdatabanken, sveriges Lantbruksuniversitet.<br />
53<br />
Lake, Sik och Stensimpa. illustration: <strong>Vänermuseet</strong>/ robert Bernhoft
Foto: <strong>Vänermuseet</strong>/Robert Bernhoft<br />
54