Liljestenar - Vänermuseet

Liljestenar 

och 

Stavkorshällar 

KULTURMÖTEN OCH SOCIAL PRAKTIK 

I TIDIG MEDELTID 

Annelie Nitenberg

L I L J E S T ENAR OCH S TAV KO R S H Ä L L A R 

KULT U R MÖTEN 

OCH SOCIAL PR AK TIK 

I TIDIG M EDELTID


och 


KULTURMÖTEN OCH SOCIAL PR AK TIK 


Annelie Nitenberg

GOTARC 

Serie C. Arkeologiska skrifter 

No 71 

Liljestenar och stavkorshällar 

Kulturmöten och social praktik i tidig medeltid 

Early Medieval Stone Slabs 

Culture Meetings and Social Practice 

Annelie Nitenberg 

GÖTEBORGS UNIVERSITET 

Institutionen för historiska studier 

2009 

VÄNERMUSEET 

2009

Uppsats för filosofie licentiatexamen i ämnet arkeologi vid 

Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet. 

© Annelie Nitenberg 

Göteborgs universitet 


Göteborg 2009 

Layout och framsida 

Charlotte Berg, Frost Artistic Graphics 

Tryck 

Geson Hylte Tryck 

Distribution 

Göteborgs universitet 


Box 200 

405 30 Göteborg 

Vänermuseet 

Framnäsvägen 2 

531 54 Lidköping 

ISSN 0282-9479 

ISBN 978-91-85245-42-9

6 

Tillägnad mormor och morfar Elsie och Gösta Johansson 

och 

mina barn Anton och Tyra Nitenberg

I N N E H Å L L S F Ö RT E C K N I N G 

INNEHÅLL .......................................................................................................... 7 

FÖRORD ............................................................................................................. 11 

BIDR AGSGIVARE ............................................................................................... 12 

1. INLEDNING MED PRESENTATION AV ÄMNET .............................................. 13 

Kategorisering och definitioner ................................................................... 13 

Syfte och frågeställningar ............................................................................. 15 

Teori och metod ........................................................................................... 15 

Materialitet och kontex t ............................................................................................. 16 

Sociala prak tiker ........................................................................................................... 17 

Per formativ tolkningsteori och situerad kunskap ................................................ 17 

Ak törer och ak törskollek tiv ...................................................................................... 19 

Yta, form och bild som diskurs och helhet ............................................................ 19 

Studier av bildframställningar i konstvetenskapen och i de historiska 

vetenskaperna ................................................................................................................ 22 

Generell tex t ................................................................................................................. 26 

Kulturkontak ter ............................................................................................................. 26 

Prak tiker vid gravar ...................................................................................................... 28 

Licentiatuppsatsens teoretiska och metodologiska ramverk ............................ 29 

2. FORSKNINGSHISTORIK ................................................................................... 31 

Datering ........................................................................................................ 31 

Ursprunglig användning ................................................................................ 32 

Stenarnas bakgrund och sammanhang .......................................................... 32 

Kyrkohistoriska sammanhang ....................................................................... 33 

Liljestenarna som gränsobjekt ..................................................................... 34 

3. LILJESTENARNAS OCH STAVKORSHÄLLARNAS ARKEOLOGISK A 

SAMMANHANG ................................................................................................. 35 

Arkeologiska undersökningar ....................................................................... 35 

Inmurad liljesten i Lindär va kyrka ............................................................................ 35 

Undersökning ........................................................................................................... 35 

Motiv ........................................................................................................................... 36 

Slutsats ....................................................................................................................... 37 

Liljesten under Gösslunda kyrka ? ............................................................................. 37 

7

8 

Liljesten och stavkorshäll över tidigmedeltida gravar vid Grolanda kyrka ...... 38 

Bemålade liljestenar och stavkorshällar - en färgspårsanalys .................... 39 

Huggfäst i sten - epigrafiska studier ............................................................ 42 

Runinskrif ter ..................................................................................................................... 42 

Latinska inskrif ter ......................................................................................................... 43 

Resultat av de epigrafiska analyserna .......................................................................... 45 

Material och form ......................................................................................... 45 

En tusenårig historia - stenarnas biografi ................................................... 46 

Intresset för liljestenar idag ....................................................................................... 50 

4. BILD OCH STIL .................................................................................................. 52 

Preikonografisk beskrivning av liljestenarna och stavkorshällarna ............ 52 

Motiv ................................................................................................................................ 52 

Bildkompositioner ........................................................................................................ 59 

Stil .................................................................................................................. 61 

Stilistisk studie av motivelementen och kompositionerna i ett vidare 

geografiskt område ....................................................................................... 63 

Trappostament .............................................................................................................. 64 

Hjulkors ........................................................................................................................... 64 

Kotshanakkors ............................................................................................................... 67 

Liljeliknande skottknopp ............................................................................................. 69 

Stavkors från postament ............................................................................................. 71 

Livsträd ............................................................................................................................ 73 

”Cross slab grave cover” - en jämförelse med medeltida gravhällar från 

Durham, nordöstra England ....................................................................................... 84 

Gravhällar i Mälardalen och på Gotland - en jämförelse ................................... 85 

Motiv och ikonografisk studie ...................................................................... 87 

Väx tmotiv ....................................................................................................................... 88 

Kors och andra ickevegetativa motivelement ....................................................... 89 

Profana motiv, eller religiösa ? ................................................................................... 90 

Förekomst av motivelementen och kompositionerna inom liljestenarnas 

utbredningsområde ...................................................................................................... 92 

Bildernas innebörd och symbologi ............................................................... 94 

5. SAMHÄLLET, MAKTEN OCH KONSTEN ......................................................... 95 

Politiskt territorium ..................................................................................... 95 

Kungamakten ................................................................................................. 95

Kyrkan ........................................................................................................... 96 

Jordägande och det feodala systemet .......................................................... 98 

Riddare, riddarordnar och det rättfärdiga våldet ....................................... 101 

Konsten i 1100- och 1200-talets Europa ..................................................... 104 

6. LILJESTENARNAS OCH STAVKORSHÄLLARNAS MEDELTIDA PR AKTIK ...... 106 

Den historiska kontexten ............................................................................. 106 

Datering utifrån analysresultaten ............................................................................. 106 

Stenarnas framställning och bruk- sociala praktiker och mening ............... 109 

Ak törer och ak törskollek tiv i framställning och bruk ......................................... 109 

Social prak tik ................................................................................................................. 111 

Meningar och effek ter ................................................................................................. 113 

Kulturkontakters betydelse för förekomsten av liljestenar och 

stavkorshällar ................................................................................................ 113 

Kulturmöten under vikingatid - från fredlig mission till 

krigiska plundringståg .................................................................................................. 114 

Den tidiga medeltidens kulturmöten - Kyrkans etablering och korstågen ....... 115 

Liljestenar och stavkorshällar .................................................................................... 118 

7. SLUTSATSER OCH SAMMANFATTNING ......................................................... 121 

8. ENGLISH SUMMARY .......................................................................................... 123 

BIBLIOGR AFI ..................................................................................................... 126 

ARKIVALISK A K ÄLLOR ..................................................................................... 137 

FÖRKORTNINGAR ............................................................................................ 137 

Appendix 1. UTBREDNING AV MOTIVELEMENT OCH KOMPOSITIONER 

Appendix 2. FÄRGANALYS 

Appendix 3. RUNOLOGISK ANALYS AV LILJESTENARNAS RUNINSKRIF TER 

av f il. dr Magnus Källström 

Appendix 4. L ATINSK A INSKRIFTER PÅ LILJESTENAR OCH STAVKORSHÄLLAR 

av f il. dr Anna Holst Blennow 

9

F Ö RO R D 

Mitt intresse för historia och arkeologi började redan i de tidiga barnaåren, men jag minns särskilt 

den händelse som kom att styra in mig på den arkeologiska banan. När jag var så där tolv 

tretton år gammal besökte jag tillsammans med min mamma det stora gravfältet Stenhusbacken 

invid Fröslunda gård på Kålland. Vi gick runt på gravfältet och tittade på gravarna och på de 

fornåkrar som finns där. Jag sa ”tänk om man kunde resa tillbaka i tiden och se hur det var då, 

i förhistorien”. Mamma svarade ”arkeologerna kan det, de kan se hur det var då”. Jag tror att denna 

möjlighet att som arkeolog kunna ”befolka” lämningarna av sten och jord och få en möjlighet 

att ”se” vad som en gång utspelat sig vid dem fick mig att många år senare påbörja min utbildning 

till arkeolog. Tack därför mamma för att du bidrog till att börja ”staka ut vägen” som nu resulterat i 

denna licentiatuppsats! Min pappa har också del i min arkeologbana, om än då den 

redan vara påbörjad. Tack för all praktisk hjälp under grävsäsongerna i mitt andra forskningsprojekt 

”Sunnerbyprojektet” med allt från att tillverka koordinatpinnar, upplåta ditt garage för 

spot-test-analyser, laga trasiga skottkärror till att köra runt med arbetsboden efter traktorn. 

Utan dig skulle det arkeologiska livet vara betydligt svårare. Jag vill också tacka min man 

Daniel för stöttning och hjälp under min forskarutbildning. Jag älskar dig. 

Min parhäst Anna, ”systern från Västergötland”, vill jag tacka för allt samarbete det senaste 

decenniet både inom ”Liljestensprojektet” och ”Sunnerbyprojektet”. Du är mitt viktigaste bollplank 

och en diskussionspartner utan like, både professionellt och privat. Anna, jag är glad att vi har 

varandra i med- och motgång. Jag vill också tacka Fil. dr Tore Artelius och Professor 

Kristian Kristiansen för den hjälp och stöttning jag och Anna fick då vi startade upp 

Sunnerbyprojektet i slutet på vår grundutbildning. Utan ert stöd och er uppbackning då och senare 

hade Sunnerbyprojektet aldrig blivit och utan Sunnerby varken arkeologjobb eller forskarutbildning. 

Fil. dr Lars G Johansson initierade Liljestensprojektet under sin tid som museichef på Vänermuseet 

och lät mig och Anna ansvara för den antikvariska dokumentationen av projektet trots att vi då 

knappt hade träffats. Även om vi haft vissa smärre kontroverser under åren Lars, ser jag ljust på 

det samarbete vi hade under åren på Vänermuseet! Väl antagen till forskarutbildningen har jag haft 

docent Tove Hjørungdal som handledare och docent Per Cornell som biträdande handledare. Jag är 

framför allt tacksam för att ni båda med er pedagogiska skicklighet gett mig teoretiska 

och metodiska verktyg att med glädje arbeta med i mitt forskningsarbete. Min uppsats 

hade med största sannolikhet varit något helt annat till innehållet utan er. 

Jag vill också tacka kollegor på så väl Institutionen för historiska studier som Vänermuseet för intresse 

och diskussioner under de år jag arbetat med uppsatsen. Särskilt vill jag tacka Henrik Alexandersson, 

Anna Nyqvist Thorsson och Pernilla Schedin som läst och kommenterat manus och Lisbeth Alm för 

hjälp med bildhantering. Tack också Kim Ström och Maris och Greg Gentry för korrekturläsning av 

den engelska sammanfattningen. Till sist vill jag vända mig till min syster Eva-Marie, min morbror 

Jan och mina kompisar Annika, Karin och Helena. Jag tror att det är få som har så genuint 

intresserade kompisar och släktingar som jag. Ni har alla en viktig plats hos mig! 

Lidköping augusti 2009 

11

12 

Bidragsgivare 

Jag vill tacka de stiftelser, fonder och instanser som genom sina generösa bidrag 

möjliggjort mitt licentiatarbete och tryck av detta. 

Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Brusewits Donationsfond 

Signe Engkvists Stiftelse 

Länsstyrelsen Västra Götaland 

Berit Wallenbergs Stiftelse 

Lennart J Hägglunds Stiftelse för Arkeologisk Forskning och Utbildning 

Åke Wibergs Stiftelse

1. I N L E D N I N G M E D P R E S E N TAT I O N AV Ä M N E T 

Liljestenarna och stavkorshällarna har en historia på nära tusen år och i denna licentiatuppsats 

vill jag beröra och studera några av de samhälleliga fenomen som kan kopplas till dessa 

stenar. Jag vill i min licentiatuppsats ”befolka” de till synes stumma stenmonumenten 

med människor, praktiker, historia och liv. Ger man sig tid att studera liljestenarna och 

stavkorshällarna utifrån olika utgångspunkter möter oss en värld av religiös övertygelse, 

maktmanifestationer samt olika sociala praktiker hos de kollektiv och individer som lät 

framställa stenarna. Min forskning ger därför, med grund i så väl emperi som teori, nya 

perspektiv på liljestenarna och stavkorshällarna, perspektiv som inte tidigare diskuterats när 

det gäller detta material. Licentiatuppsatsen skall ses i relation till den katalog, Liljestenar 

och stavkorshällar, som jag tillsammans med min kollega Anna Nyqvist Thorsson och andra 

kollegor på Vänermuseet arbetade fram under åren 2004-2007. I katalogen presenteras 529 

liljestenar och stavkorshällar med beskrivning och bild och den läsare som söker ytterligare 

illustrationsmaterial än vad som här presenteras kan konsultera denna katalog. 

Kategorisering och definitioner 

Benämningarna ”liljestenar” och ”stavkorshällar” som jag valt att använda i mitt arbete är en 

motivbunden terminologi som inte är helt okomplicerad. De båda kategorierna hällar har 

ofta delvis samma typer av motiv och det kan ibland vara svårt att föra den enskilda hällen 

till respektive kategori. Särskilt svårt är det att avgöra vad som är en stavkorshäll. Hur skiljer 

man stavkorshällar från andra tidigmedeltida gravhällar? Måste en stavkorshäll ha motiv av ett 

stavkors eller räcker det med ett kors? Spelar formen roll för klassificeringen? Det finns ingen 

tydlig definition av vad en stavkorshäll är och detta är något som behöver diskuteras vidare. 

Detta förhållande gäller även i viss mån liljestenarna. 

I den inventering och dokumentation av liljestenarna och stavkorshällarna som Vänermuseet 

genomförde under åren 2004-2007 beslöt vi oss för att benämna alla hällar med någon 

form av växtornamentik för liljestenar. Detta har jag stått fast vid i mitt licentiatarbete. 

Stavkorshällarna är svårare att karakterisera, vilket grundar sig i att dessa inte är partikulära i 

utformning och innehåll på samma sätt som liljestenarna. Detta förhållande skapar emellertid 

en intressant kontrast till liljestenarna. Benämningarna liljestenar och stavkorshällar har jag 

valt att fortsätta använda eftersom de har varit de gängse som använts på materialet sedan 

åtminstone 1800-talet. Arkeologen Harald Widéen som var verksam arkeolog på 1930-talet 

och framåt införde istället benämningen ”kantlisthällar” utifrån den utsparade ram som ofta 

löper utmed ovansidans kanter på hällarna (Widéen 1938). Konstvetaren Markus Dahlberg 

använde också denna benämning i sina diskussioner om materialet på 1990-talet och början 

av 2000-talet (Dahlberg 1998, Dahlberg 2001a och b). Då det finns liljestenar (11 stycken) 

så väl som stavkorshällar (ett 60-tal) som saknar kantlist finner jag det problematiskt att 

använda ”kantlisthäll” som en benämning som skall omfatta hela materialet (Nitenberg & 

Nyqvist Thorsson 2007). Trots att en motivbunden terminologi medför vissa svårigheter 

så anser jag att fördelarna för detta ändock överväger. 

De allra flesta liljestenar finns inom ett geografiskt område som sträcker sig från Götaälvdalen 

i väster till området väster om Vättern i öster och från Värmland i norr till Ätrandalen i 

söder (se fig.1), ett område som jag i detta arbete har valt att benämna ”liljestensområdet”. 

I området finns även en koncentration av stavkorshällar. Antalet liljestenar i liljestensområdet 

13

14 

uppgår till 402 och stavkorshällar till 123. Två stenar går inte att kategorisera då de idag 

endast består av ett mindre fragment vardera. De bedöms därför som oklassificerbara. 

Figur 1. Karta över liljestensområdet med markeringar för äldsta kända placering av liljestenarna och 

stavkorshällarna. Karta: Karin Månsson, Vänermuseet. 

Map over the ”stone slab area”. Stone slabs with tree of life motif marked with red rings and slabs with staff cross motif 

marked with yellow triangle. Map: Karin Månsson.

Syfte och frågeställningar 

Syftet med licentiatuppsatsen är att behandla frågor kring datering, sociala och ideologiska 

praktiker knutna till liljestenarna och stavkorshällarna samt deras sociala och ideologiska 

mening i det samhälle de framställdes i. Analysarbetet och diskussionen kommer att 

fokusera på följande frågeställningar: 

Vilken betydelse har kulturkontakter i ett internationellt perspektiv spelat för stenarnas 

tillkomst, form och innehåll? 

I vilken historisk kontext tillkom stenarna? 

På vilka sätt och av vem brukades stenarna i samhället? 

Vilka aktörer/ aktörskollektiv har bestämt liljestenarnas eller stavkorshällarnas utformning 

och innehåll och vad ville dessa aktörer markera/symbolisera med stenarna? 

Kan man utifrån dessa fyra problemområden förklara varför stenarna förekommer i ett så 

begränsat geografiskt område? 

Teori och metod 

Den teoretiska utgångspunkten i denna licentiatuppsats är att det går att diskutera och närma 

sig en förståelse för olika sociala, ideologiska och kulturella aspekter av samhället genom att 

studera materialiteter. Det övergripande teoretiska förhållningssättet i analysarbetet är att 

det centrala är stenmaterial, form, stil och bild. Skilda metoder har använts i analysarbetet så 

som stilistiska analyser, arkeologiska undersökningar, färgspårsanalyser samt ikonografiska och 

epigrafiska studier. Analysresultaten har sedan utgjort underlag för vidare diskussion där det 

regionala förs in i en större samhällelig och europeisk kontext. 

En del av uppsatsen fokuserar på bildframställningarna på liljestenarna och stavkorshällarna. 

Det känns betydelsefullt att ringa in i vilka andra sammanhang motivet brukats. Min 

utgångspunkt är att en stilistisk studie av enskilda motivelement samt motivelement 

sammansatta till kompositioner på stenarna kan ge information om så väl datering som 

ursprunglig funktion samt användas i en diskussion om kulturkontakters betydelse för 

liljestenarnas och stavkorshällarnas form och innehåll. Material, form, motiv och stil är också 

betydelsefullt att studera för att förstå de praktiker som varit knutna till stenarna i den tid 

då de tillverkades. 

Nedan kommer jag att ta upp ett antal teorier, perspektiv och metoder som jag anser är 

av betydelse för arbetet i min licentiatuppsats. Olika forskares syn på materialiteter, tolkning 

av bildframställningar samt hur relationen mellan materialiteter och kulturkontakter och 

kultursammanhang förhåller sig till varandra kommer att presenteras för att visa upp min 

bakgrund till de syften och de frågeställningar jag ställt upp för detta arbete, samt för de 

metoder och analyser jag sedan valt för att uppnå och besvara dessa. Min utgångspunkt 

är i egenskap av arkeolog det arkeologiska materialet, det vill säga de fysiska spåren efter 

människors agerande i förgången tid. Då jag emellertid forskar på ett material som andra 

discipliner, så som historia, konstvetenskap och språkforskning, också ägnar sig åt ser jag en 

15

16 

potential i att använda mig av dessa discipliners forskningsresultat och metoder. Jag har därför 

valt att tillämpa vissa delar av ovanstående discipliners metoder. Det är min förhoppning 

att mitt integrativa angreppssätt kommer att leda till ny kunskap om liljestenarna och 

stavkorshällarna, kunskap som också kan vara av intresse för andra discipliner än arkeologin. 

Materialitet och kontext 

I ett par av uppsatsens frågeställningar som redogjordes för ovan berörs liljestenarnas och 

stavkorshällarnas sociala dimension. Är det då möjligt att säga något om det sociala utifrån 

det material som liljestenarna och stavkorshällarna utgör? Som vi kommer att se längre fram 

i detta kapitel betonar flera forskare, bland andra Schmitt, Panofsky, Hermerén, Baxandall, 

Aldhouse-Green, Plog och Hodder, vikten av att känna till kontexten kring den materiella 

lämningen som studeras om man vill nå information om sociala så väl som ideologiska och 

kulturella fenomen från gången tid. Det är då centralt att studera olika kontexter, dels 

konstnärens/hantverkarens situation, dels konstverkets eller den materiella lämningens 

varierande kontexter. 

När det gäller konst och andra lämningar från äldre medeltid så finns ytterst sällan kunskap 

om den enskilda konstnären eller tillverkaren, vilket jag tror att många konsthistoriker 

efterfrågar när de i detta sammanhang talar om kontexten. På sin höjd har vi kanske ett 

namn, men konstnärens sociala situation, förhållande till beställare och så vidare är oftast 

höljt i dunkel. Den mer allmänna information man då kan få fram om politisk och ekonomisk 

situation, ideologiska strömningar och sociala förhållanden i det samhälle i vilket den 

studerade lämningen skapades är då den kontext man får nöja sig med. Jag tror att en sådan 

kontext är mycket viktig att studera för att en förståelse för de materialiteter man studerar 

ska kunna nås. Detta är något som även ikonologer poängterar (se vidare nedan). Inom 

ikonologin är man intresserad av att komma åt de underliggande principerna, de symboliska 

värderingarna, i bildframställningar. Det ursprungliga kommer per automatik i fokus i 

ikonologiska studier och arkeologen Miranda Aldhouse-Green menar att konstföremål ska ses 

som funktionella artefakter och som aktiva ideologiska eller sociala verktyg. Om man genom 

konstföremålen vill studera samhällen i det förgångna måste man, enligt henne, undersöka 

sätten de brukades på och därför studera dem i sin arkeologiska och sociala kontext. Om 

den arkeologiska kontexten gått förlorad menar Aldhouse-Green att själva elementen i 

bildframställningarna kan associeras till så väl kontext som bruk (se vidare nedan). Inom poststrukturalistisk 

teori är man emellertid kritisk till kontextuella studier. Producentens (av en 

bildframställning eller andra materialiteter) roll tonas ner och man vill istället lyfta fram de 

materiella lämningarnas pluralistiska mening som skapas då de tolkas i olika sammanhang. 

Konsumenten ger produkten ny mening och med detta menar man att tolkningen av t.ex. 

en bildframställning inte är en passiv återupptäckt. Detta var en idé som fanns redan hos 

den tyska konsthistorikern Aby Warburg (1866-1929). Konsthistorikern Michael Baxandall 

påpekar svårigheterna med att förklara en bild utifrån historiska grunder. ”Förklaringen” som 

presenteras är istället en beskrivning av hur bilden upplevs, menar han. Warburg menade 

dock att det alltid finns något av det ursprungliga kvar i de nya meningar ett konstverk med 

tiden får, i dess biografi (Gombrich 2001:37, 40; Ostrow 2001:1f, 5; Woodfield 2001:260, 

264f, 267). 

Arkeologerna Fredrik Fahlander och Per Cornell anser att materialitetsstudier kan vara en 

mycket god källa till att studera sociala handlingar och sociala strukturer hos människan.

I sådana studier har arkeologin en viktig roll och trots att det arkeologiska materialet är 

svårbearbetat, kanske det största hindret är oförmågan att konsekvent extrahera social 

information ur detta material, menar de. Ny operativa metoder, modeller och analogier 

behöver därför arbetas fram. Antropologiska referenser räcker inte till för modellskapande 

av social praktik, utan för att lyckas med modeller av detta slag måste man vända sig till det 

materiella resultatet av sådana praktiker. Diskussioner kring kulturbegrepp, etniska och emiska 

grupper till trots anser Fahlander och Cornell att det som tycks mest relevant att analysera är 

handlingar, vilka är bundna rumsligt så väl som tidsmässigt och studier av dessa ligger därför 

kulturbegreppet närmast. Dessa handlingar resulterar i vissa fall i materiella lämningar som 

kan gå att rekonstruera arkeologiskt. Att kartlägga olika händelsekedjor är ett medel att 

nå social kunskap. I ett sådant arbete är det nödvändigt att ta hänsyn till olika faktorer som 

t.ex. aktörernas avsiktlighet, men även deras mindre medvetna bakgrunder och handlingar 

(Fahlander & Cornell 2002:8, 10, 12-14, 31f). Även arkeologen Elisabeth DeMarrais har en 

positiv syn på de möjligheter studier av materialiteter har. Hon menar att vi i våra studier av 

t.ex. en bild eller ett monument inte behöver stanna vid frågan vad dessa symboliserar eller 

så att säga står för. Istället kan studierna tas ytterligare ett steg där vi kan nå kunskap om de 

värderingar, minnen och meningar som materialiserats i studieobjekten (DeMarrais 2004:13). 

Något som diskuteras inom forskningen kring konst och andra materialiteter är huruvida 

dessa har en aktiv social roll eller endast en passiv. Materialiteter studeras oftast utifrån ett 

symboliskt eller kommunikativt perspektiv där tingen tillskrivs värden och sociala laddningar. 

Ur detta perspektiv har tingen ingen aktiv social roll, utan ses som passiva byggstenar eller 

instrument för mänskliga intentioner och handlingar. Inom den Nya arkeologin t.ex. sågs 

det materiella som en reflektion av det sociala. Denna enkla uppdelning mellan det materiella 

och det sociala har emellertid rönt kritik och det finns forskare som menar att materialiteter 

som enskilda uppfinningar till och med förändrat historien. Materialiteter kan därför inte ses 

som endast en reflektion av sociala handlingar (Fahlander & Cornell 2002:50f, 54f; Hodder 

1982:9-11, 185f). Begreppet materialitet omfattar de materiella lämningarnas sociala 

dimension. Materialitetsbegreppet står därför för en acceptans och ett hävdande av 

de materiella lämningarnas socialitet. Inom arkeologin är det med denna innebörd som 

materialitet i huvudsak används. 

Sociala praktiker 

Ett av syftena med licentiatuppsatsen är att försöka förstå vilka praktiker som varit 

kopplade till liljestenarna och stavkorshällarna. Praktiker är handlingar av olika slag som kan 

vara individuella så väl som kollektiva (Alexander 2006:29). Här är det sociala och ideologiska 

praktiker som är i fokus. Anledningen till detta är att jag anser att man genom att studera 

de sociala och ideologiska dimensionerna av samhället kommer den dåtida människan 

nära, eftersom det är där man finner människans uppfattning om sig själv och sin tillvaro. 

Det sociala och det ideologiska är också svårt att separera, åtminstone om man studerar 

materiella lämningar från förhistorisk eller tidig historisk tid. Ideologisk praktik är en sorts 

social praktik. 

Performativ tolkningsteori och situerad kunskap 

Liljestenarnas och stavkorshällarnas bildframställningar har haft en mening för beställare 

likaväl som för betraktare. Beställaren hade naturligtvis ett syfte med att låta framställa 

17

18 

en liljesten eller en stavkorshäll som inte kan reduceras till att vara endast av praktisk 

eller dekorativ karaktär. Här är det därför intressant att fundera över vilka sociala och 

performativa praktiker som kan ha varit kopplade till stenarna, vilka personer som varit 

berörda och på vilket sätt praktikerna genomfördes. Vad visades upp genom stenarnas 

uttryck och innehåll, för vem och av vem? Detta är naturligtvis mycket svåra frågor när det 

gäller ett material från en sådan avlägsen tid som det handlar om när det gäller liljestenar 

och stavkorshällar. Hur ska man då närma sig dessa frågor? Har vi, dagens forskare, någon 

möjlighet att förstå dåtidens praktiker? 

Konstföremål kan liksom andra materialiteter ses som det materiella resultatet av praktiker 

av olika slag och konstföremålet kan också ha brukats eller deltagit som färdig produkt i 

praktikerna. Konstvetaren Margaretha Rossholm Lagerlöf frågar sig hur man kan förstå de 

subjektiva aspekterna i tolkning av konst. Hon menar att jagets delaktighet är en självklarhet, 

men ändå vad hon kallar en ”sjuk punkt”. Det bekämpas till förmån för det objektiva eller 

ses som något allmänmänskligt och osårbart. Rossholm Lagerlöfs utgångspunkt är att konst 

är estetiska objekt som fungerar genom att de blir upplevda och konstens tilltal är mot 

betraktaren eller mottagaren. Tolkningen av ett konstverk måste återskapa eller utnyttja 

själva mekanismen i verket om syftet är att säga något väsentligt om det, menar hon. 

Av denna anledning måste jaget användas i tolkningsarbetet, som ett instrument. Denna 

nödvändighet hotar, emellertid, på samma gång tolkningens trovärdighet. Med ”jag” menar 

Rossholm Lagerlöf: 

”…en historiskt betingad plats, ett uttryck med olika slags omfattning och betydelse i olika 

samhällen, tider och människogrupper. Förmodligen finns det en skala av variationer, från 

identifikation med egenskaper gemensamma för en grupp eller ett ideal, till en relationell 

definition (jag kan bara finnas i relation till ett du) och vidare till ett autonomt, ensamt 

subjekt, som tycks upprätthålla hela den upplevda världen genom ett slags mönster av 

projektioner.” (Rossholm Lagerlöf 2007:14-18). 

Det som beskrivs ovan överensstämmer till viss del med vad som kallas situerad kunskap. 

Den feministiske vetenskapsforskaren Donna Haraway vill i sitt arbete framhäva den situerade 

kunskapens betydelse. Hon är kritisk till den vetenskapliga metodens objektivitetssträvan, 

där objektivitet står för värdeneutralitet. Feminister som Haraway menar att utgångspunkten 

för det som går under benämningen vetenskaplig objektivitet är en vit västerländsk man. 

Den feministiska objektivitetens utgångspunkt är istället rumslig begränsning och situerad 

kunskap, vilken inte vill slå splint mellan subjekt och objekt. Den feministiska objektiviteten är 

komplex, motsägelsefull, strukturerande och strukturerad och den feministiska vetenskapen 

bygger på tolkning, översättning och det delvis förstådda av det mångfacetterade subjektet. 

Översättningen är alltid tolkande, kritisk och partiell. Den situerade kunskapen kräver att 

kunskapsobjektet ses som en aktör, en ståndpunkt som också ingår i materialitetsbegreppet. 

Den situerade kunskapen är beroende av tid och rum och kontext och alltid präglad av den 

som skapar den. Forskarens roll är att redogöra för situationer, kontexter och relationer 

och genom detta uppnå objektivitet (Haraway 1988:577, 581-593). Rossholm Lagerlöfs 

performativa tolkningsteori och situerad kunskap känns relevanta i min forskning av 

liljestenarna och stavkorshällarna då jag anser att den vetenskapliga förenklade och ensidiga 

objektiviteten inte går att uppnå, eller endast i begränsad omfattning, inom humanistiska 

och sociala studier och är heller inte eftersträvansvärt.

Sociala performativa praktiker är enligt sociologen Jeffrey C Alexander endast lyckade då 

framförandenas olika delar eller element hålls samman. Åskådarna kan då identifiera sig med 

”aktörerna” och dessa kan framgångsrikt förmedla meningen bakom sina framträdanden. 

De olika elementen måste därför först identifieras för att en förståelse för meningen ska 

vara möjlig. Cultural performance är den sociala handling där en eller flera aktörer inför 

andra framställer meningen med deras sociala situation. Framställan måste verka trovärdig 

för åskådarna för att gå hem (Alexander 2006:29-35). Praktikerna utförs eller mottas av 

människor som är aktörer, aktörer som vi indirekt möter i de materialiteter vi studerar och 

som en gång varit av kött och blod. Det är dessa människors tankar och livsvillkor vi vill närma 

oss när vi studerar sociala och performativa praktiker. 

Aktörer och aktörskollektiv 

Olika aktörer och aktörskollektiv har varit involverade i framställningen och bruket av 

liljestenarna och stavkorshällarna. Det är därför intressant att diskutera begreppet agency 

samt att fundera kring olika frågor kopplade till detta i förhållande till stenarna och de 

praktiker som varit knutna till dem. Agency står för medvetna rationella handlingar hos en 

aktör eller ett aktörskollektiv. Begreppet omfattar möjligheten att agera och denna möjlighet 

är inte densamma för alla, utan varierande. Handlingar utförda av enskilda eller kollektiv är 

emellertid inte alltid medvetna. Ibland utförs handlingar av tradition eller på rutin och de 

saknar därmed intentionalitet. Andra handlingar kan vara helt omedvetna eller till och med 

undermedvetna (Cornell & Fahlander 2002:30-32 och där anförd litteratur). 

Det som är intressant att diskutera i förhållande till temat i detta arbete är individualism samt 

hur relationen mellan agency och makt ser ut. Vilka aktörer/aktörskollektiv är synliga och vilka 

möter oss inte i det arkeologiska materialet? Vem/vilka har kunnat påverka materialiteternas 

utformning och innehåll samt de praktiker som kan knytas till dessa? Vad blir konsekvenserna 

av aktörernas/aktörskollektivens handlingar? Påverkar dessa politiska förhållanden? Dessa 

frågor diskuteras vidare i kapitel 6. 

Yta, form och bild som diskurs och helhet 

Liljestenarna och stavkorshällarna är föremålskategorier som framställts i sten. Materialet, den 

yta på vilken en bildframställning fästes, är avgörande för hur bilden blir som färdig produkt. 

Motivelement och kompositioner som framställts på liljestenarna och stavkorshällarna 

förekommer också i andra material. Uttrycket i bildframställningen varierar emellertid alltid i 

olika grad beroende på materialet eller ytan. Motivelement som t.ex. palmettblad skiljer sig åt 

i uttryck om de framställts i t.ex. sten eller textil. Materialet påverkar också objektets form. 

Sammantaget kan man därför påstå att materialet är utgångspunkten och även avgörande 

för den färdiga produktens uttryck. Materialet styr även vilka praktiker som kan knytas till 

objektet i så väl framställning som bruk. 

”Historically every work of art is a fragment of some larger unit, and every work of art is a 

bundle of components of different ages, intricately related to many other works of art, both 

old and new, by a network of incoming and outgoing influences. These larger units, these 

bundles of components, and these interrelations across time and space constitute the study 

of historical style, which is also called stylistic analysis.” (Kubler 1985:386) 

19

20 

I denna uppsats har jag försökt att studera stil hos liljestenarna och stavkorshällarna i syfte 

att svara på uppsatsens frågeställningar. Så väl form som stil och funktion har varit centrala 

begrepp i många studier av konst och andra materialiteter. Inom arkeologin har stilistiska 

variationer studerats sedan disciplinens begynnelse. Studierna har då, liksom inom andra 

discipliner, framför allt inriktats på vilken effekt materiella kultursystem som form, stil, 

funktion, materiell kultur och teknologi haft på kultur eller samhälle. Än vanligare har det varit 

att studera vad, hur och varför människor kommunicerar med materialiteter. Förändringar har 

dock skett under de senaste decennierna. Stil var ett centralt koncept som tidigare ingick i alla 

arkeologiska studier av den materiella världen och som utgjorde grunden för så väl typologier 

som klassifikation. Stil var också mycket viktigt för kulturhistoriker i skapandet av kronologier 

och då man ville undersöka influenser och spridning genom diffusion. Under 1960-talet sågs 

stil som en möjlighet till diskussion kring sociala aspekter av samhället, vilket var av särskilt 

intresse under denna tid. Stilistiska analyser har också fokuserat på rumslig stilistisk variation 

med en utgångspunkt i att graden av likheter i de stilistiska attributen hos olika grupper/ 

enheter avspeglar graden av diffusion och interaktion. Homogenitet hos materialiteterna i den 

enskilda gruppen eller enheten avspeglar ingen eller lite interaktion, medan variation anses 

avspegla en högre grad av interaktion. Arkeologen Ian Hodder menar emellertid att detta är 

ett förenklat sätt att se på saken och att en problematisering kring varför materialiteterna 

ser ut som de gör måste till. På 1970- och 1980-talen menade man, och i något modifierad 

form även idag, att stil hos materialiteter kan överföra information om deras producenter och 

det samhälle som framställde dem. Under de senaste åren pågår inte så mycket debatt om 

stil, vilken funktion stil har och så vidare. Vissa forskare menar att stil som analytisk metod är 

passé och att vi idag befinner oss i en post-stilistisk period. Samtidigt menar en rad forskare 

med olika utgångspunkter att stil är ett av de sätt som människan använder för att förklara sin 

värld (Conkey 2006:355, 357f, 360; Hodder 1982; Plog 1980:1f). 

En beskrivning av form och stil ingår i den preikonografiska tolkningsnivån (se nedan) och 

denna är en förutsättning för vidare tolkningar av de objekt som studeras. Trots att den 

preikonografiska nivån är deskriptiv ingår tolkningsmoment då den förutsätter personlig 

perception samt estetiska övervägande och bedömningar av stil som involverar ”jaget” 

(se performativ tolkningsteori ovan; Nordanskog 2006:20). Medeltidsarkeologen 

Göran Nordanskog vill se stil som betydelsebärande eftersom stil kan vara resultatet av 

medvetna val. De stilsystem som vi idag använder oss av är konsthistoriska redskap och 

inte definitioner eller klassificeringar som går tillbaka på medeltida uppfattningar eller 

indelningar (Nordanskog 2006:21f och där anf. litt.). 

Konsthistorikern George Kubler menar att ämnet för en historiker är tid och flöde och 

det är i förhållande till dessa aspekter som konst måste förstås. Då stil länge har varit 

konsthistorikerns huvudsakliga metod för att klassificera konst, måste stil korreleras till tid. 

Stil baseras på relationer och på utveckling. Just i detta ligger motsägelsen och svårigheten 

hos stil, då den stilistiska idén bäst lämpar sig i statiska situationer. Denna idé lämpar sig inte 

i förhållande till flöde eftersom det är dynamiskt. Därför är det nödvändigt, enligt Kubler, att 

strama upp hur stil används som analytisk metod och i detta utesluta flöde. Detta innebär 

att flöde, förändringar och utveckling bör ignoreras i stilistiska studier (Kubler 1985:388- 

390). Trots att Kubler menar att så väl tid som stil är viktiga inslag i konsthistoriska analyser, 

så är det viktigt att separera dem i analysarbetet. Begreppet stil kan härledas från så väl 

det latinska stilus som det grekiska stylos. Svenskans stil stammar som vi ser ur det latinska 

begreppet och engelskans style ur det grekiska. Stilus benämner temporär konst medan

stylos benämner spatial konst. Denna skillnad har gjort att det uppstått förvirring i bruket av 

stil inom forskningen, enligt Kubler, vilken också menar att det korrekta sättet att använda 

begreppet stil är med den grekiska innebörden. Han förklarar att stil omfattar handlingar 

satta i förändring, att stil endast förekommer hos tidsbundna element, inga mänskliga 

handlingar undkommer stil, olika stilar förekommer samtidigt och att stil är synkroniskt till sin 

art då stil består av handlingar som hela tiden förändras (Kubler 1985:420). I min stilistiska 

analys av liljestenarnas och stavkorshällarnas bildframställningar har jag inledningsvis bortsett 

från flöde, förändring och utveckling liksom tid och rum i den preikonografiska beskrivningen. 

Aspekter som har med tid och rum att göra behandlas i förhållande till stil först i nästa steg 

då motivelementen och kompositionerna på liljestenarna och stavkorshällarna jämförs med 

andra bildframställningar i ett vitt geografiskt område i ett tidsspann som omfattar 500 år. 

Arkeologen och antropologen Stephen Plog tar också upp de båda skilda sätten att se på 

stil. För att förhålla sig till de båda motstridiga hypoteserna kring stil utgår de flesta stilistiska 

analyser från ett antagande att stilistiska förändringar sker sporadiskt med stabila perioder 

som följs av perioder med snabba förändringar. Plog menar emellertid att få om ens några 

studier har testat detta antagande. Om man vill använda stilistiska variationer för att 

undersöka sociala fenomen eller för den delen datera platser så måsta man, enligt Plog, känna 

till orsaken bakom de stilistiska förändringarna. Plog kritiserar tidigare studier för att inte ens 

ha försökt reda ut sådana orsaker. Han menar vidare att det förekommit lite diskussion kring 

vilka metoder som bör tillämpas när det gäller studier av variationer i stil likaså frågan om hur 

stil (design) bör klassificeras. För att kunna diskutera stilistisk variation måste artefakterna 

först klassificeras med lämpliga metoder. Plog menar att klassificeringen ska utgå ifrån 

grundläggande enheter/attribut baserade på val gjorda av hantverkaren eller konstnären. När 

attributen identifierats kan så väl temporala som rumsliga variationsanalyser göras. Det är 

viktigt att attributen, vare sig de kallas stilelement eller motiv, definieras för att inte problem 

ska uppstå i tolkningen av de enskilda variationsenheternas innebörd (Plog 1980:4, 24f, 40-42). 

Formen hos konst är viktigare än dess symboliska uttryck eller dess mening, enligt Kubler. 

Formen är en förutsättning för innehållet och meningen. De strukturella formerna kan 

uppfattas självständigt utan inblandning av mening och formen kan utvecklas mer eller 

mindre regelbundet över tid också utan inblandning av mening. Kubler är kritisk till ikonologi 

som metod och menar att ordet inom ikonologin har företräde före bilden. Han tycker att 

ikonologin påminner om ett index av litterära teman och att ikonologisk analys går ut på att 

upptäcka och utöka valda texter med visuell hjälp. Ikonologi fungerar bäst där bilder är mer 

eller mindre illustrationer av skriven text. Emellertid, vid tillgång på text, beskär ikonologen 

ner bildernas fullständighet till de scheman som texterna tillåter tills bara meningen kvarstår 

(Kubler 1963: vii, 127f). Jag kan här till viss del förstå Kublers kritik mot ikonologin, men vad 

gäller Kublers framhävande av formen som det som så att säga kommer först känner jag mig 

mer tveksam. Jag skulle vilja påstå att idén är begynnelsen hos konst eller andra materialiteter, 

åtminstone om dessa är medvetet skapade, och i idén återfinns meningen. Materialet är som 

jag nämnde ovan också mycket betydelsefullt för den färdiga produktens uttryck och kan 

också utgöra en del av dess mening. Med detta synsätt är så väl stil som form underordnad 

materialet och i vissa fall kanske också meningen. Detta är särskilt applicerbart på nyskapade 

föremålskategorier. Å andra sidan kan formen vara given från början. När det gäller gravhällar 

t.ex. kan man tänka att vissa lager i gravhällarnas mening liksom symbolik kan ha förändrats 

över tid. I sådana fall har den tänkta formen liksom materialet varit en självklarhet som bygger 

på tradition, men dess innehåll, mening och kanske även stilistiska uttryck kan ha ändrats. 

21

22 

I sitt främsta verk The shape of time från 1963 menar Kubler att signalerna från det förflutna 

är mycket svaga och att vi ännu saknar medlen för att nå förståelse om dem på ett 

tillfredställande sätt. Ledtrådarna som kan hjälpa oss i detta arbete är få, men genom studier 

av t.ex. konst kan konturerna av det förflutna skönjas. Oavsett hur fragmenterat ett konstverk 

är så bär det med sig ett stycke av fångad händelse eller en frigörelse av förfluten tid. Konsten 

kan alltså ses som en grafisk framställning av en stillad aktivitet. Händelser från det förflutna 

kan betraktas som kategoriska ”tumulter” av olika grad och dessa ”ger sig till känna” genom 

inbyggda signaler eller impulser som en sorts energi och signaler av detta slag kan även ses 

som överföringar. Sådana energier förändrar sig under tiden från den ursprungliga händelsen 

fram till nutid. Tolkningar som görs i nutid kring en händelse från det förflutna är endast en 

nivå i den ursprungliga impulsens eviga varande. Konst t.ex. överför en sorts beteende genom 

konstnären. Impulser eller signaler av detta slag utgör för historiker eller andra forskare bevis. 

Varje gång en signal mottages och sänds vidare i en historisk överföring sker en deformation 

av den ursprungliga signalen. Vissa delar av signalen förstärks medan andra kanske försvagas. 

Av denna anledning kan historiska återkallanden aldrig vara kompletta eller helt korrekta, men 

trots deformeringen av det ursprungliga är det ändå möjligt att uppnå historisk kunskap. Det 

huvudsakliga målet för t.ex. historiker är att koncentrera de mångfaldiga signalerna från det 

förflutna genom att använda olika klassifikationsscheman och på så sätt gör de förvirrande 

signalerna förståeliga (Kubler 1963: 17-23). 

Alla viktiga konstverk kan ses både som en historisk händelse och som en lösning på något 

problem, menar Kubler. Lösningen pekar på ett problem, vilket troligen haft flera lösningar. 

Problemet, som kan uppdagas genom en sekvens av artefakter (sammankopplade av tradition 

eller influens), kan ses som en mental form och lösningen sammankopplat med denna som 

dess ”class of being”. Problem och lösning bildar tillsammans en form-klass. Kubler anser att 

biografiska berättelser om ett konstverk är viktiga inom konsthistorisk forskning för att visa på 

hela den historiska situationen på individnivå. Genom sekvensklassificering kan gapet mellan 

biografi och stilhistoria överbryggas. En formell sekvens kan beskrivas som ett historiskt 

nätverk bestående av gradvist föränderliga upprepningar av samma spår (Kubler 1963:33, 36f). 

Studier av bildframställningar i konstvetenskapen och i de historiska vetenskaperna 

Sedan den konsthistoriska disciplinens tillblivelse har ett antal teoribildningar sinsemellan 

förespråkat olika analysmetoder för att närma sig konstens innehåll och mening. I detta avsnitt 

kommer några av dessa att presenteras liksom andra discipliners angreppssätt när det gäller 

bildframställningar och annan konst. 

Konstvetenskapen etablerades som en specialisering ur museiväsendet, handböckernas 

översikter och det humanistiska bildningsidealet. Synen på konst som ett symboliskt språk har 

dominerat konststudier sedan början av 1900-talet. Utifrån detta synsätt utvecklades en ny 

kulturhistoria, vilket resulterade i att konst kopplades samman med övrig historia som helhet 

(Kubler 1963:viif). Inom konsthistorisk forskning har sökandet efter det förlorade ursprunget 

legat disciplinen varmt om hjärtat ända sedan disciplinens linda. Detta sökande har varit och 

är ett sökande efter konstens historiska betydelse, proveniens, kulturella, ideologiska och 

sociala kontexter m.m. (Michael 2003:20). 

Under de senaste åren har forskare inom de historiska disciplinerna i allt större utsträckning 

intresserat sig för konst och bilder, något som traditionellt utgjort studieobjekt för

konsthistoriker. Historiker har genom detta börjat reflektera över föremål och värde och 

då fram för allt estetiskt värde. Konsthistoriker å sin sida har i och med denna utveckling 

börjat intressera sig för konstens sociala dimension. Denna trend har lett till att samarbete 

över disciplingränserna blivit nödvändig. En ”generell historia” efterfrågas vilken syftar till att 

uttala alla de olika symboliska former som styr ett samhälles funktioner. Medeltidsforskaren 

Jean-Claude Schmitt menar att de som forskar om den ”generella historien” har att analysera 

både konsten för vad den är i sig själv och dess dynamiska relation till det samhälle i vilket 

den producerades. För medeltidsforskaren som studerar bilder i ett sammanhang där texter 

finns att tillgå, är en grundläggande uppgift att ta ut det specifika hos bildframställningen och 

utifrån detta dra alla tänkbara slutsatser. Bildanalyser måste även omfatta undersökningar 

av de förhållanden som styr bildernas struktur och framställningskaraktäristik och som i sin 

tur är avhängiga den enskilda kulturen och perioden som studeras. Schmitt menar att en 

bild inte endast reflekterar kulturella, religiösa, eller ideologiska uttryck som existerade vid 

bildens tillverkning, utan tvärtom att bilden själv genom att konstnären skapar dess struktur, 

form och sociala effekt också skapar dessa element. Av denna anledning kan bilder inte 

studeras utan att deras funktion också diskuteras. En av de svåraste uppgifterna, som också 

är mycket angelägen, är att förstå konstens estetiska funktion som en del av dess historiska 

betydelse. Det gemensamma målet för de forskare, oavsett disciplintillhörighet, som arbetar 

med bilder bör vara att placera bilderna i en övergripande kontext bestående av social 

föreställningsförmåga. Förhållandet mellan en bilds form och funktion ger uttryck för så väl 

tillverkarens som beställarens syfte med materialiteten. Även attityder hos bildens tänkta 

betraktare eller målgrupp kan avslöjas genom sådana studier liksom bildens funktion, avsedda 

rumsliga lokalitet och möjliga mobilitet (Schmitt 2003: 19f, 25-27, 34, 37f). 

Konsthistorisk forskning har alltid varit intresserad av ”ursprunget” och i sökandet efter detta 

också i varierande grad intresserat sig för sociala aspekter av samhället. En del av dagens 

forskare menar emellertid att konsten inte framställer sig för oss som forskare eller andra 

betraktare, utan vi återframställer konsten på skilda sätt i vår diskurs. Ändå är konsten 

inte närvarande i vår diskurs, utan frånvarande eller avlägsen på samma sätt som dåtiden i 

historieskrivningen, menar konstvetaren Dan Karlholm (Karlholm 2003:33). Detta synsätt 

överensstämmer delvis med post-strukturalistisk teori där man hävdar att tingen får nya 

meningar genom att ”läsas” i olika kontexter (Conkey 2006:362; Mitchell 2006:384; Olsen 

2006:87, 89f, 98). Utifrån ett sådant synsätt är det inte ursprunget som betonas, utan istället 

det som ”sker” vid betraktelsen, det vill säga konstens betydelse eller laddning hos den enskilde. 

Michael Baxandall menar att när vi försöker förklara en bild utifrån dess historiska grunder 

så är det troligt att vi i själva verket förklarar bilden som den förstås utifrån en partisk 

tolkningsbeskrivning. Språkets natur gör att beskrivningen inte i så stor utsträckning är en 

representation av bilden, utan snarare en representation av det man tänker då man ser 

bilden. Många av de mer kraftfulla termerna i beskrivningen är indirekta då de inte refererar 

till den fysiska bilden, utan istället till den effekt bilden har på oss. Baxandall anser att det 

finns två teoretiska inriktningar när det gäller historisk förklaring. En inriktning där man 

anser att det är möjligt att förklara historiska händelser utförda av människor som exempel 

styrda av generella (fysiska) lagar. Den andra inriktningen tror inte på det generella, utan 

menar istället att man kan förklara människors handlande genom att rekonstruera det 

bakomliggande syftet med en betoning på det enskilda. Enligt Baxandall är konsthistoriker och 

historiker ofta inne och klampar i båda dessa läger. Baxandalls teoretiska utgångspunkt är att 

historiska objekt kan förklaras genom att de ses som lösningar till problem samt genom att 

23

24 

rekonstruera relationen mellan lösning, problem och situation. Han menar att man lätt faller 

för frestelsen att i bilder söka efter meningen eller innebörden genom tecken och söker man 

så finner man, men han ser detta som fel väg att gå i förståelsen för bilder. Han förespråkar 

istället en minimalistisk ikonografisk läsning av bilder. För att lyckas med detta måste en linje 

dras mellan det som man tror är de direkta aktiva elementen i konstnärens intention med 

en bild och det som åskådaren tänker vid betraktelse av bilden. Baxandall menar att olika 

motivelement i en bild kan ha en rad olika innebörder, men menar att dessa inte är direkt 

eller individuellt nödvändiga för anledningen till att bilden skapas (Baxandall 1985:10-12, 35, 

125, 131f). 

En förespråkare för och utvecklare av ”den ikonologiska skolan” var den tysk-amerikanske 

konsthistorikern Erwin Panofsky. Panofsky utvecklade sin metod redan i 1920-talets Tysklanad, 

men han nådde mer berömmelse och en vidare publik först efter sin flytt till USA och 

Princton University i mitten av 1930-talet. Panofskys metod delar in tolkningsprocessen 

av en bildframställning i tre olika nivåer: 1) preikonografi (deskriptiv nivå); 2) ikonografi 

(identifierar och relaterar bilderna till text eller muntliga berättelser); 3) ikonologi (studerar 

bildernas underliggande principer som tolkas som symboliska värderingar det vill säga 

bildernas ideologiska hållning och hur de reflekterar historiska eller samhälleliga förhållanden). 

I samtliga tre nivåer beskrivna ovan är identifikationer och tolkningar beroende av vår egen 

(tolkarens) subjektiva utrustning och därför också av insikt i de historiska processerna vilka 

Panofsky summerar upp i begreppet tradition. Ikonologi är en tolkningsmetod som bygger 

på sammanhang snarare än analyser. Panofsky förespråkar att konsthistorikern så att säga 

ska välja ut studieobjektets egentliga mening och studera detta tillsammans med vad han/ 

hon tror är den egentliga meningen hos andra relevanta civilisationsdokument som har en 

historisk koppling till studieobjektet. Dessa civilisationsdokument ska ha potential att vittna 

om politiska, poetiska, religiösa, filosofiska och sociala aspekter hos individen, tidsperioden 

eller det geografiska området studien fokuserar på. Panofsky menar att de humanistiska 

disciplinerna i detta sökande efter den egentliga meningen möts på ett gemensamt plan 

istället för att fungera hjälpdiscipliner åt varandra (Panofsky 1957:26, 28f, 31-33, 38-41). 

Panofskys ”egentliga mening” tycks vara i singularis, vilket förutsätter att ett konstobjekt 

endast kan inneha en mening. Jag vill här visa att konstobjekt som liljestenar och stavkorshällar 

istället har flera lager av mening och som därför bör uppfattas som pluralistisk. Nordanskog 

introducerar termen tredjenivåtolkning i sina studier av tidigmedeltida kyrkodörrar istället för 

Panofskys ikonologi. Nordanskog menar att tredjenivåtolkningen inte skiljer sig i stort från 

ikonologin, men den är användbar i ett vidare sammanhang då den inte stannar vid att vara 

en renodlad bildtolkning. Tredjenivåtolkningen vill svara på frågan varför samt att diskutera 

vad studieobjektet kan säga om samhället som frambragt det (Nordanskog 2006:20). 

Nordanskogs tredjenivå är därmed helt i linje med vad jag vill diskutera i denna uppsats. Det 

är här också viktigt att poängtera att bildframställningen inte har företräde, utan att många av 

materialitetens olika delar är föremål för studien. 

Göran Hermerén lade 1969 fram sin doktorsavhandling Representation and meaning in the 

Visual Arts vid historisk-filosofiska sektionen vid Lunds universitet. I avhandlingen diskuterar 

han de skilda sätten att bruka termen mening som är av intresse för ikonografiska och 

ikonologiska studier och han menar att termen används allt för ”löst”. Hermerén anser att det 

är viktigt att studera de specifika traditionerna bakom motiv eller konstverk eftersom ett och 

samma motiv kan ha olika mening i olika sammanhang. Jämförande studier är betydelsefullt

i sådana studier. Motivens eller konstverkens rumsliga kontext är också av betydelse för att 

förstå dess mening. Man kan t.ex. utgå ifrån att meningen hos ett motiv eller konstverk är 

beroende eller relaterar till andra motiv/konstverk inom samma enhet (t.ex. en arkitektonisk 

byggnad), menar Hermerén (Hermerén 1969:11, 14-17). I sådana studier måste även 

tidsmässiga faktorer övervägas, det vill säga att medberäkna att meningen kan ha förändrats 

över tid i ett och samma rumsliga kontext. 

Man kan, åtminstone grovt, indela konstverk i olika grupper utifrån deras psykologiska, 

politiska, sociala, intellektuella och artistiska bakgrund, enligt Hermerén. För att rekonstruera 

bakgrunden måste man först finna ut när och var konstverket tillverkades samt av och för 

vem det tillverkades. Kännedom om den historiska bakgrunden kan vara avgörande för att 

finna ut meningar som annars inte skulle upptäckas. Avstånd i tid och rum kan emellertid 

försvåra sådan förståelse. Sociala seder, strukturer och spänningar kan influera människors 

tankar i ett givet samhälle och genom detta ha påverkan på hur de utformar konst samt 

hur de ser på den. Konstnärens intension och dennes historiska kontext är en viktig del 

av bakgrunden liksom de förhållandena (t.ex. politiska eller ekonomiska) konstnären haft 

till beställaren och eller mottagarna. Intentionen bakom ett konstverk kan vara individuell 

eller mer allmän och då bunden i tid. Detta betyder att man kan finna ut den ”ursprungliga” 

intentionen även om konstnären inte är känd. Sammantaget finner man här att tolkningen av 

ett konstverk är kontextberoende eller åtminstone kontexthjälpt (Hermerén 1969:17-20). 

Miranda Aldhouse-Green är i sina ikonologiska studier intresserad av de teoretiska 

perspektiv som behandlar hur bilder fungerade i det samhälle som lät tillverka dem och som 

konsumerade dem samt hur bilder användes för att bland annat visa ideologier. Hon menar 

att när man studerar äldre ikonografi är det nödvändigt att inse att den som producerat en 

bildframställning alltid projecerar något av sig själv eller det samhälle han eller hon levde i 

på framställningen. På senare år har den så kallade ”figurinteorin” använts av flera forskare 

bland andra av Aldhouse-Green. Enligt denna teoretiska inriktning ska alla bilder påträffade 

i arkeologiska sammanhang ses som artefakter, vilket är av vikt om vi vill använda dem för 

att studera samhällen i det förgångna. Som artefakter fungerar de som funktionella verktyg. 

Med detta synsätt reduceras inte bildframställningarna till att endast vara religiösa ikoner 

eller konstföremål. I tolkningsarbetet av sådana artefakter är det viktigt att de analyseras i 

sin arkeologiska och sociala kontext istället för som isolerade konstföremål. Den symbolism 

som kan relateras till produktionen av en bildframställning liksom till dess identitet som 

färdig produkt måste beaktas i tolkningsarbetet. Viktigt är även att inse att själva materialet 

som använts till olika bildframställningar kan ha varit laddade med mening. Aldhouse-Green 

menar att det inte endast varit tillgången eller praktiska kriterier som storlek, kostnad 

och hantverkskunskaper som avgjort val av råmaterial. Hon tar upp exempel där sten 

associerats med de döda och trä med de levande och där färgen på olika typer av sten 

varit avgörande för valet i olika sammanhang. Om utgångspunkten är att bilder fungerade 

som aktiva ideologiska eller sociala verktyg, så måste sätten som de användes på även 

undersökas. Den arkeologiska kontexten är nyckeln i sådana studier, men hur går man tillväga 

om den arkeologiska kontexten gått förlorad? Aldhouse-Green menar att element i själva 

bildframställningarna kan associeras till kontext och bruk (Aldhouse-Green 2004:xvi, 6f, 15, 

17, 87f, 98-107). Det är också betydelsefullt att förstå att avbildningarna också uppfattades 

som artefakter av sina tillverkare och konsumenter. Aldhouse-Green menar att avbildningar 

innehåller en mångfald av meningar i flera skikt. Några av dessa meningar är inte tillgängliga 

för oss eftersom de bland annat är kontextberoende. I försök att förstå bildframställning 

25

26 

måste man utgå från ontologiska analyser grundade i socialantropologisk teori och på inre 

drag i själva avbildningen så som rumslig kontext, kroppshållning, klädsel, upprepade attribut, 

framställningar av ålder och kön, realism eller schematism och materialitet. Aldhouse-Green 

påpekar att det är viktigt att man inte ska ta för givet att associera bildframställningar till 

religion. Associationen mellan ikonologi och religion är ofta riktig, men den måste grundas 

på resonerande i det enskilda fallet. Enligt Aldhouse-Green reflekterar bildframställningar de 

samhällen i vilka bilderna tillverkades och deras attityder och uppfattning om sig själva liksom 

deras materiella värld (Aldhouse-Green 2004:xvi). 

Det som har skiljt konstvetenskapliga respektive historiska studier av bildframställningar åt är 

graden av kontextualisering. Inom historiska studier vill forskaren sätta in studieobjektet i en 

vidare kontext, det vill säga i ett större samhälleligt sammanhang. Kontexten kan variera från 

lokala förhållanden till mer övergripande samhälleliga förhållande så som t.ex. politiska. Inom 

konstvetenskapliga studier har medeltidskonsten i högre grad studerats utifrån dess roll i den 

religiösa kontexten, det vill säga inom liturgin (Nordanskog 2006:12f). Som vi sett ovan har 

emellertid konstvetenskapen och de historiska vetenskaperna kommit att närma sig varandra 

allt mer under senare år när det gäller hur man ser på bildframställningar samt vilka aspekter 

man vill studera av detta material. 

Generell text 

Jag vill i denna uppsats hävda att liljestenarna och stavkorshällarna framställts i en generell 

text. Med detta menas att vissa praktiker och element varit gemensamt nyttjade inom ett 

område, som i detta fall Europa och även till viss del angränsande områden (se vidare under 

Kulturkontakter nedan samt i kapitel 7). Generell text står för alla typer av teckensystem, så 

som orala, skrivna, målade eller skapade i ett fysiskt objekt. Ur den generella texten hämtades 

idéer till olika materialiteter. Att materialiteter som t.ex. liljestenarna och stavkorshällarna, är 

delar av en generell text innebär inte att lokala och regionala variationer av materialiteterna, 

elementen eller praktikerna inte förekommer. Den generella texten är alltid öppen och den 

har inga begränsningar. Den generella texten går inte att definiera och den är synlig för oss 

endast i sina partikulära uttryck (Derrida 1967:68; Derrida 2007:95f). 

Kulturkontakter 

Som vi kommer att se i denna uppsats är de former, stilar och motiv som förekommer hos 

liljestenarna och stavkorshällarna inte isolerade företeelser som endast förekommer i 

liljestensområdet. Istället är dessa att betrakta som en generell text i det europeiska området 

samt i till detta angränsade områden (se appendix 1 samt i ovanstående avsnitt). Det är därför 

angeläget att studera vad kulturkontakter av olika slag i ett överregionalt perspektiv kan ha 

haft för betydelse för liljestenarnas och stavkorshällarnas tillblivelse, form, stil och innehåll. 

Koloniala möten är en vittspridd, tvärkulturell process. De påverkade såväl den ekonomiska 

och politiska organisationen som den kulturella identiteten hos både förhistoriska och 

historiska samhällen. Postkolonial teori har visat att kolonialismens handlande har haft 

en genomgripande och omdanande påverkan på de aktörer och aktörskollektiv som var 

involverade i koloniala möten, kulturellt sett. Fokus i studier kring koloniala möten ligger 

inte längre på kolonisatörernas dominerande roll som inom tidigare forskning kring kolonier 

och kolonisation. Kolonisatörernas sociala identitet ses inte längre som statisk och speglande

hemlandets ideologiska och materiella kultur (se nedan om hybridkulturer). Koloniala möten 

är del av ett större fenomen: kulturkontakter eller överregionala interaktioner. Dessa 

omfattar inte bara koloniala situationer, utan även t.ex. långdistanshandel, mission och militär 

expansion, och är en spridd företeelse i såväl tid som rum. Fokus inom forskningen ligger nu 

på att försöka förklara varför vi finner variationer i hur kulturkontakter organiseras liksom 

i de effekter kulturkontakterna får. Arkeologiskt går det att spåra kulturkontakter genom 

att studera skillnader och likheter mellan olika sociala och kulturella gruppers och enheters 

materiella lämningar. Ett problem som då genast dyker upp är att man måste ta ställning 

till huruvida en viss typ av materiell lämning som dyker upp i skilda enheter har spridit sig 

genom kulturkontakter eller om den självständigt ”uppfunnits” på de skilda platserna. Här 

kan det inte finnas någon generell förklaring, utan varje enskilt fall måste studeras utifrån 

sin kontext. För att förstå hur komplexa samhällens sociala organisation förändras har man 

inom arkeologisk forskning under senare år förstått att det är viktigt att det återkommande 

förhållandet mellan sociala strukturer och individuellas eller mindre gruppers strategiska 

handlande studeras då dessa spelat en betydande roll. Att intresset för koloniala möten och 

överregionala kontakter ökat nu på senare år förklarar arkeologen Gil J. Stein med en utökad 

dialog mellan arkeologer som arbetar med förhistoriska material och de som arbetar med 

historisk arkeologi (Stein 2005:3-8, 16f). 

Det överregionala kontaktperspektivet innehåller element från olika teoretiska perspektiv. 

Grundläggande är bland annat förståelsen för att politisk ekonomi spelar en viktig roll och 

att ett jämförande analytiskt ramverk används i forskningen, vilket kommer från processuell 

teori. Vikten av att studera aktörers avsiktlighet, handling och ideologi samt att en förståelse 

för den betydelse materialiternas roll har för kulturell identitet kommer från post-processuell 

teori. Inom det överregionala kontaktperspektivet menar man att komplexa samhällen 

måste ses som heterogena enheter som består av olika grupper med skilda intressen, mål 

och sociala strategier. Dessa grupper hamnar ofta i konflikt. Interna processer inom dessa 

enheter, som olika ekonomiska, politiska, sociala och ideologiska processer, är lika viktiga 

som externa processer då nätverkens organisationer formas. Människans avsiktlighet är viktig 

i alla ovanstående sammanhang enligt denna teoretiska inriktning. Detta betyder att även 

människor i perifera områden medverkar aktivt i dessa kulturkontakter och de processer som 

startas i och med dessa (Stein 2005:8f). 

Inom postkolonial debatt framhävs problematiken i ”läsningen” mellan olika kulturer där 

”felläsningar”, konflikter och missförstånd kan uppstå (Cornell & Fahlander 2002:27). 

Arkeologen Christopher Tilley menar att i så väl koloniala som postkoloniala kontakter 

skapades ett ”olämpligt” förhållande mellan personer och ting problem mellan framför 

allt missionärer och de som skulle omvändas. Man ville frigöra de människor man mötte 

från materialiteter i syfte att skapa något nytt. Man kallade detta upplysning, frihet och 

självständighet. Då ingen kan leva och verka utan materialiteter var själva intentionen det 

huvudsakliga problemet. Tilley menar att det kan vara mycket värdefullt att studera hur olika 

kristna religiösa kulter, missionsverksamheter samt handelsmän och bosättare i koloniala 

och postkoloniala sammanhang påverkat människors förhållande till det materiella i ett 

historiskt perspektiv (Tilley 2006:71). Diffusion har använts som förklaring till förändringar 

i ett samhälle och inom arkeologi är det vanligt att diskutera varifrån kulturelement härrör 

(Cornell & Fahlander 2002:25f). De hybridkulturer som man inom postkolonialismen 

menar frekvent uppstått vid koloniala kontakter har troligen även uppstått genom andra 

kulturkontakter, som t.ex. vid handelsresor, vilket vi såg ovan att Tilley diskuterade. 

27

28 

Att enbart studera hybriditet utifrån förekomst och användning av olika kombinationer av 

föremål ökar inte förståelsen för koloniala kontexter, enligt arkeologen Peter van Dommelen. 

Fokus kan istället riktas på kulturella praktiker och hybridisering kan ses som en process där 

den bakomliggande orsaken till den blandkultur som uppstått beror på att det kulturella 

utövandet har blandat ursprung. Genom detta förhållningssätt kan ”the third space” relateras 

till social praktik och materialiteter. Föremålens betydelse har vid sådana hybridiseringar 

i koloniala sammanhang ändrats. Hybridisation handlar om koloniala sammanhang där 

sociala möten leder till att människor tar beslut utifrån den egna situationen. Detta i sin tur 

genererar nya sociala strukturer och förändringar i de identitetsskapande materialiteterna 

(van Dommelen 2005:117f, 136f; van Dommelen 2006:118f; Rogers 2005:331). 

Praktiker vid gravar 

Med utgångspunkt i uppfattningen att åtminstone en del liljestenar och stavkorshällar är 

gravmonument är det intressant att diskutera vilken information om det dåtida samhällets 

olika aspekter man kan få genom studier av materialiteter av det slaget. Jag hävdar att 

arkeologisk forskning grundat i det empiriska materialet så som t.ex. gravar kan bidra 

till kunskap om människors sociala och religiösa liv i det förgångna. Praktikerna vid de 

kristna begravningskollektiven var under tidig medeltid utryck för kollektivets ideologiska 

och sociala föreställningar. Medeltidsarkeologen Anders Andrén menar emellertid att 

ideologiska och sociala förhållanden inte lika uppenbart som under förhistorisk tid kunde 

manifesteras i det nya kristna gravskicket. Istället blir det gravens lokalisering i förhållande till 

kyrkobyggnaden och dess altare som blir viktig (Andrén 2000:23), framför allt då det gäller 

social manifestation. Då den medeltida ideologin till övervägande del bekräftade den rådande 

sociala ordningen kan det vara svårt att hålla isär de båda begreppen. Dessutom fanns det 

i den kristna begravningen en möjlighet att överskrida den givna sociala ordningen. Andrén 

menar att det inte behöver ha funnits en mekanisk koppling mellan graven och den dödes 

sociala status (Andrén 2000:9f). 

När man studerar och diskuterar gravplatser och gravar och de praktiker som vi förstår ägt 

rum vid dessa kommer man per automatik in på begreppet ritual. Åsikter om vad ritualer är 

skiljer sig åt mellan olika discipliner och teoretiska inriktningar. Dessa skillnader står främst att 

finna i hur man ser på ritualens mening, det vill säga dess innebörd. Inom religionsvetenskap 

och religionshistoria framhävs ritualens religiösa syften och vissa forskare menar att ritual är 

att likställa med religiösa praktiker. Inom socialantropologin och sociologin ser man istället 

ritualer som beteenden och social kommunikation. Inom strukturalismen, med forskare som 

Lévi-Strauss, menar man till och med att ritualen genererar ny religiös eller social mening 

(Artelius 2000:32), det vill säga att ritualen i sin praktik skapar nya innebörder. Genomgående 

menar emellertid forskare av olika inriktningar att kollektiva sammankomster av religiös 

art, dit begravningar räknas, är individuell så väl som kollektiv social kommunikation genom 

sina praktiker. Begravningsritualer kan därmed ses som sociala manifestationer och de är 

avhängiga samhällets kosmologiska värderingar (Artelius 2000:32f, 35f; Strömberg 2005:36, 

48f). Arkeologen Anders Kaliff menar att begravningsritualer är både profana och religiösa till 

karaktären (Kaliff 2005:125). 

I termen gravkommunikation inryms religiös symbolik och social kommunikation. Genom att 

studera de praktiker och den symbolik som kan kopplas till begravningar och uppförandet 

av gravmonument kan en förståelse nås om sociala relationer och förhållanden liksom

människors relationer till den gudomliga sfären. För att nå sådan förståelse är det 

betydelsefullt att som arkeolog och uttolkare inse att de människor vi studerar var aktiva 

och medvetna i sitt handlande och således även bärare av de religiösa och sociala idéer vi är 

intresserade av att studera. Bakom de materialiteter vi undersöker finns en rad medvetna 

sociala och religiösa ställningstaganden och beslut, vilka kan vara av både individuell och 

kollektiv art, och materialiteterna blir på detta sätt ett uttrycksmedel (Artelius 2000:13f; 

Artelius & Lindqvist 2007:101, 122). I det som beskrivits ovan belyses aktörernas praktiker 

som medvetna handlingar. Det är emellertid likväl viktigt att i sådana sammanhang 

även diskutera de praktiker som kan ha varit av omedveten art. Förutom medvetna 

ställningstaganden och beslut i begravningssammanhang är det troligt att vissa praktiker har 

en bakgrund av omedveten, traditionsbunden eller undermedveten karaktär. Jag vill också 

poängtera att de materialiteter och praktiker som vi finner spåren efter i och kring en grav 

troligen inte kan fångas upp i en och samma förklaring. Det är min uppfattning att man 

genom att studera gravspråket kan nå förståelse för, åtminstone till viss del, meningen bakom 

praktikerna som ägde rum vid de gravar vi väljer att studera. Praktikernas egentliga betydelse, 

det vill säga den enskilde individens verkliga upplevelser och uppfattningar, kan vi däremot 

inte komma åt på arkeologisk väg. 

Licentiatuppsatsens teoretiska och metodologiska ramverk 

I arbetet med licentiatuppsatsen har vissa begrepp och förhållanden genomgående varit 

viktiga och jag har haft för avsikt att dessa ska genomsyra denna framställning. Begreppen 

jag här syftar på är materialitet, aktörer/aktörskollektiv och deras sociala praktiker, 

kulturkontakter samt regionala förhållanden i relation till överregionala förhållanden. 

Som framgått ovan utgår jag ifrån att liljestenarna och stavkorshällarna förmedlat budskap 

till dem som betraktat stenarna. Budskapet ska här inte ses i singularis, utan i flera olika 

nivåer med olika innebörd och betydelse. I liljestenarna och stavkorshällarna liksom i andra 

materialiter återges delar av det samhälle de skapats i. De är en överföring av så väl den 

sociala som den ideologiska sfären, men också en aktiv del av de samma. Materialiteterna är 

därmed att betrakta som aktiva kommunikativa meningsbärare och aktörer som förutsätter 

en eller flera tillverkare/beställare och en eller flera mottagare för att fungera. Hur budskapet 

uppfattas är både kontextberoende och individuellt. Detta gör att tillverkarens/beställarens 

intensioner inte fullt ut kan förstås av dagens forskare. Liksom Cornell och Fahlander anser 

jag att distans i tid och kulturtraditioner försvårar tolkningen av materialiternas mening 

och betydelse. Om man kan komma åt stenarnas kontexter så tror jag att dessa är av stor 

betydelse för förståelsen av stenarna. Har man kunskap om den historiska kontexten kan 

en större förståelse nås om så väl materialitetens mening som betydelse. Betydelsen är mer 

svårgreppad än meningen och troligen är det endast möjligt att komma åt den förväntade 

betydelsen som kollektivet har. Den enskilda personens uppfattning kan vi inte säga något om, 

så till vida att det inte finns texter som kan upplysa oss om detta. Den kollektiva förväntade 

betydelsen kan endast förstås genom bred kunskap om materialitetens kontexter. Då menar 

jag inte endast den direkt fysiska kontexten, utan också den samhälleliga. 

En av mina frågeställningar rör liljestenarnas och stavkorshällarnas historiska kontext. Jag 

anser det betydelsefullt och grundläggande att fastställa under vilken tidsperiod stenarna 

framställdes för att möjliggöra diskussion kring deras bakgrund, meningar och effekter. Det 

regionala kommer därför att sättas in i större europeiskt perspektiv. 

29

30 

Den forskning jag valt att bedriva och de resultat eller den kunskap jag här presenterar 

är beroende av kontexter av olika slag, dels mina egna kontexter som individ och som 

forskare samt mitt forskningsmaterials olika kontexter. De kunskaper som jag alstrar genom 

min forskning är därför knutet i tid och rum till de situationer som rått då jag bedrivit 

min forskning på liljestenarna och stavkorshällarna. Jaget eller den situerade kunskapen är 

därför en förutsättning, men kan samtidigt vara en begränsning då den ofta är behängd 

med konventioner av olika slag. Detta gör att forskaren i sitt arbete begränsas i sitt 

kunskapsskapande då hon/han är låst i fasta idéer på olika nivåer. Verklig ny kunskap kan 

därför endast skapas då forskaren frigör sig från det konventionella. 

Flera av de teoretiska eller metodologiska inriktningar liksom enskilda forskare som 

presenterats här är förespråkare för det symboliska perspektivet när det gäller studier av 

konst eller andra materialiteter. Detta perspektiv kritiseras av Kubler som menar att det lett 

till en total fokusering på mening eller ikonologisk innebörd, vilket resulterat i att formens 

betydelse tonats ner och att förståelsen för bildframställningarnas totala potential tappats 

bort. Även Baxandall vill skriva ned meningens betydelse. Han menar att innebörden inte är 

viktig i eller anledningen till skapandet av en bild, utan förespråkar istället en minimalistisk 

ikonografisk läsning av konst eller bilder. Den ikonologiska innebörden hos konst är intressant, 

men jag har också full förståelse för att Kubler vill framhålla formen som viktig och till och 

med det som så att säga kommer före ”innehållet”. Att studera form, liksom stil, genom 

klassifikation och variationsmönster, som bland andra Kubler, Plog och Hodder förespråkar, 

kan troligtvis ge kunskap om funktion liksom om sociala fenomen och kulturkontakter. Varför 

nöja sig antingen studier av form eller mening undrar jag? De olika perspektiven lyfter fram 

det som de anser vara av betydelse i tolkningsarbetet och kritiserar andra perspektiv för att 

tappa bort viktiga delar. Jag anser att man inte kan vara så kategorisk och förespråkar istället 

ett eklektiskt förhållningssätt. Vilket perspektiv som dominerar den enskilda studien måste 

stå i relation till vad som avses studeras. Här vill jag även framhäva själva materialets/ytans 

betydelse, vilken jag menar är avgörande för konstens eller bildframställningarnas uttryck.

2 . F O R S K N I N G S H I S TO R I K 

Liljestenar och stavkorshällar har sysselsatt forskare så väl som en historiskt intresserad 

allmänhet under ett par århundraden. De frågor som varit i fokus är liljestenarnas och 

stavkorshällarnas datering, ursprungliga användningsområde och varifrån influenserna till 

tillverkningen av dem kom. Den livliga privatforskningen om framför allt liljestenarna har drivit 

forskningen om detta material framåt och manat även etablerade forskare att diskutera de 

nya tolkningsförslagen som lagts fram. Nedan följer en kort redogörelse för de teorier som 

framförts kring dessa frågor. 

Datering 

Liljestenarnas och stavkorshällarnas datering är omdebatterad och omfattar en spännvidd från 

vikingatidens 900-tal fram till det medeltida 1200-talet. Utifrån stilistiska och kontextuella 

grunder har arkeologer, konsthistoriker och historiker framfört att både liljestenarna och 

stavkorshällarna hör den romanska konsten till med datering till 1100- och 1200-talen 

(Gardell 1937:128; Widéen 1938:196; Svanberg 1995:131; Dahlberg 1998:124f). En av de 

personer som ägnat liljestenarna och stavkorshällarna mest tid är generallöjtnanten Folke 

Högberg. Han var knuten till Skövdeortens Hembygds- och Fornminnesförening och 

genomförde en större inventering av liljestenar och stavkorshällar i slutet av 1950-talet 

(Högberg 1960). Högberg ville ge en något tidigare datering till stavkorshällarna och menade 

att de tillkommit under samma period som runstenarna eller i anslutning till denna, kanske 

under 1000-talets senare del. Han grundade detta antagande på att båda dessa artefaktstyper 

ristats i samma teknik. Högberg med flera ansåg dessutom att liljestenarna typologiskt kan 

härledas ur stavkorshällarna (Fischer 1920;113; Gardell 1937:129, 133; Högberg 1960:17f, 

30-34; Claesson 2001:65). Utifrån den inventering som Vänermuseet genomfört kan man 

se att av 123 kända stavkorshällar är ornamentiken på 21 hällar ristade och på 19 hällar har 

ornamentiken framställts medelst både ristning och huggning. Resterande 83 stavkorshällar 

har ornamentik i huggen relief. Av liljestenarnas ornamentik är fyra framställda med ristning, 

sex medelst både ristning och huggning, 367 har enbart huggen relief och i 28 fall har det 

inte gått att avgöra teknik då dessa stenar idag är förkomna (Nitenberg & Nyqvist Thorsson 

2007). Högbergs dateringsgrunder framstår därmed som mycket lösa. 

Konsthistorikern Jan Svanberg knyter tillverkningen av liljestenarna och stavkorshällarna till 

uppförandet och utsmyckandet av de romanska kyrkorna, från 1100-talet fram till mitten 

av 1200-talet. Svanberg anser att tillverkningen av liljestenarna och stavkorshällarna kan ha 

pågått även under 1200-talets andra hälft. Då var behovet av att bygga nya kyrkor och förse 

dessa med dopfuntar uppfyllt, men efterfrågan på fler gravstenar från en växande befolkning 

kvarstod. Vid 1300-talets början var liljestenarnas tid dock förbi, enligt Svanberg. Ett nytt 

mode med en annan typ av gravhällar slog då igenom menar han (Svanberg 2001:202f). 

Arkeologen Leif Gren och amatörforskarna Leon Rhodin, Verner Lindblom och Kerold Klang 

menar att de många motivförebilder som fanns i de ryska och bysantinska områdena under 

900- och 1000-talen ger en datering till liljestenarna. Med utgångspunkt i liljestenarnas motiv 

menar de att de flesta liljestenar kan dateras till tiden före 1070 och kanske så tidigt som 

900-tal. Efter 1070 fick den romersk-katolska kyrkan ett helt dominerande fäste i Sverige 

och liljestenar med östliga motiv skulle då enligt ovanstående forskare inte tillverkas här 

(Rhodin, Lindblom & Klang 1994:30f, 85-87, 224f; Rhodin & Gren 2000:23, 28; Rhodin, Gren 

& Lindblom 2000:176f). Detta argument är lätt att tillbakavisa på två fronter. För det första 

31

32 

lever så väl de enskilda motivelementen som kompositionerna som förkommer på liljestenarna vidare i 

både stenkonsten och inom annan konst. Detta gäller liljestensområdet så väl som i en större europeisk 

kontext. Något brott i motivval inom konsten går inte att påvisa vid 1000-talets andra hälft. För det andra 

så finns det inget som styrker att de som tillverkade och lät tillverka liljestenarna influerats av konst från 

just det ryska området eller det dåvarande bysantinska riket. De enskilda motivelementen så väl som 

kompositionerna på liljestenarna förekommer i ett vitt geografiskt område, vilket vi kommer att se nedan 

(se även appendix 1). 

Medeltidsarkeologen Eivind Claesson tillbakavisar en tidig datering av liljestenarna och vill istället datera 

dem till tiden kring sekelskiftet 1100/1200. Enligt Claesson har stenarna tillkommit under en relativt kort 

period då de i utformning är enhetliga och spridningen geografiskt begränsat. Dateringen grundar han på 

ornamentikens överensstämmelse med den på de romanska dopfuntarna och i vissa fall övrig skulptur i de 

romanska kyrkorna. Därutöver skiljer sig tekniken i utförandet mellan liljestenarna och annan stenkonst 

från 1000-talet, så som runstenar och Eskilstunakistor. Tekniken liljestenarna utförts i överensstämmer 

istället med just romanska dopfuntar och annan romansk kyrkokonst. Claesson har i sin forskning sett ett 

starkt samband mellan liljestenar och stavkorshällar och de romanska kyrkorna och då framför allt de med 

romanskt västtorn (Claesson 1989:87f, 90; Claesson 2001:60, 66). 

Ursprunglig användning 

Flera forskare anser att liljestenarna och stavkorshällarna är gravhällar som varit avsedda att liggande 

täcka gravar. Detta antagande bygger de på hällarnas kistlika form samt formmässiga likhet med andra 

tidigmedeltida lockhällar både i ett regionalt och nordeuropeiskt perspektiv (Hildebrand 1907:140f; 

Fischer 1920:11, 113, 117; Gardell 1937:122-125; Widéen 1938:196; Högberg 1960:13; Hildebrand 1983:121- 

123; Claesson 1989:85; Dahlberg 1998:124, 126; Dahlberg 2001a:87; Claesson 2001:64f). Andra, som t.ex. 

Rhodin, Gren, Lindblom och Klang, frågar sig vem som reser ett så kostsamt gravmonument över sig utan 

omnämnande av den person graven tillhör, då stenarna med få undantag är namnlösa. De ser snarare en 

funktion där stenarna varit placerade stående längs kor- eller kyrkväggarna i de äldsta kyrkorna i syfte 

att förmedla kristendomens budskap om uppståndelse och evigt liv. Att stenarna sekundärt använts som 

gravhällar ser de som en möjlighet (Rhodin, Lindblom & Klang 1994:71-73; Rhodin, Gren & Lindblom 

2000:176). Hypotesen som ovanstående skribenter framför, att det är otänkbart att uppföra ett kostsamt 

gravmonument utan att namnge den begravde, är enligt min mening, att applicera dagens förhållningssätt till 

gravmarkörer på den dåtida människan. Ser man till andra gravmonument från tidig medeltid i Norden är 

det inte ovanligt med namnlösa monument (Gardell 1946). Flera liljestenar och stavkorshällar har dessutom 

inskriptioner som omnämner den döde som stenen lagts över (se vidare i kapitel 3). 

Stenarnas bakgrund och sammanhang 

Stavkorshällarnas och kanske framför allt liljestenarnas ”ursprung” har debatterats flitigt i litteratur och på 

seminarier. Med ursprung avses här varifrån och hur influenserna till liljestenarnas och stavkorshällarnas 

tillblivelse nådde liljestensområdet. Flera forskare menar att stenarna har ett västligt engelskt ursprung där 

man ser en koppling mellan stenarnas form och till viss del motivval (Fischer 1920:113; Widéen 1938:196- 

198). Gardell är försiktig och menar att det är vanskligt att avgöra på ”vilka vägar stavkorshällarna ha 

invandrat” till Sverige. Han framhåller att stavkorshällar finns spridda i den kristna världen bland annat 

i de nordiska grannländerna, England, Rhenländerna, Frankrike, Österrike och de ostbaltiska staterna 

(Gardell 1937:129). Högberg vill se inhemskt ursprung och utveckling för liljestenarna på grund av deras 

rika förekomst samt den stora variationsrikedomen i bildframställningarna. Symboliken och ornamentiken 

har emellertid hämtats utifrån (Högberg 1960:30-34). Högberg framhåller i sin senare forskning kopplingen

mellan liljestensornamentiken och orientalisk konst. Bland annat nämns utsirade stavkors på 

trappostament på bysantinska mynt daterade till mitten av 900-talet och in på 1000-talet. 

Högberg anser det möjligt att just sådana mynt som kommit till Sverige med vikingar kan ha 

utgjort förebild för både stavkorshällarnas och liljestenarnas ornamentik (Högberg 1967:3-5). 

Rhodin, Lindblom och Klang menar att ett ursprung för liljestenarna i England inte är tänkbart. 

De anser att ett stenmode därifrån borde ha spritt sig till fler områden än just Västergötland 

och då framför allt till Danmark och Norge som hade närmare förbindelser med England än 

Västergötland. De menar vidare att inga direkta motivförebilder för liljestenarna står heller 

att finna i England. Rhodin, Lindblom och Klang ser istället förebilder i bysantinsk grekiskortodox 

konst (Rhodin, Lindblom & Klang 1994:30f, 85-87, 224f). Rhodin arbetar tillsammans 

med Leif Gren vidare på spåren från sydöst. Stildragen i liljestenarna är under 900-talet 

fullt utvecklade i Bysans och vissa motiv går tillbaka i förkristen tid. De i princip ständiga 

kontakterna mellan Norden och det bysantinska riket från 800-talet till mitten av 1000-talet 

möjliggjorde att stilinfluenserna inom konsten kunde sprida sig anser de (Rhodin & Gren 

2000:23, 28; Rhodin, Gren & Lindblom 2000:176f.). Längre fram i denna uppsats kommer vi 

se exempel på gravhällar från både England och Danmark som till utformning och innehåll är 

mycket lika liljestenarna och stavkorshällarna. 

Kyrkohistoriska sammanhang 

Att liljestenarna och stavkorshällarna har en symbolik som accepteras av kristendomen och 

att kristen bildvärld läses in i symbolerna är allmänt vedertaget. Det har emellertid framförts 

olika teorier om vilken kristen tillhörighet stenarnas beställare haft. Att dessa skulle vara 

katoliker inom den väst-romerska kyrkan är inte uttalat någonstans, utan har troligen setts 

som en självklarhet inom forskningen. Det är först i och med Rhodin, Lindblom, Klang och 

Grens försök att datera stavkorshällarna och liljestenarna till 900- och 1000-talen som 

beställarnas romersk-katolska tillhörighet ifrågasatts. De menar att nordbor som besökte 

det bysantinska riket, genom att t.ex. ha företagit handelsresor, tjänstgjort i den östromerska 

armén eller varit kejserliga livvakter i Väringsgardet, av olika anledningar kan ha kristnats på 

eget initiativ. De kejserliga livvakterna t.ex. var alla döpta kristna. Nordbor som kristnats 

under sina vistelser i det bysantinska riket var de som enligt ovanstående författare förde 

kristendomen till Norden, följaktligen en grekisk-ortodox kristendom som föregick den 

katolska missionen från Tyskland och England (Rhodin, Lindblom & Klang 1994:30f, 85-87, 

224f; Rhodin & Gren 2000:23, 28; Rhodin, Gren & Lindblom 2000:176f; Rhodin & Gren 

2001:181f). 

Rhodin med medförfattare menar att det är troligt att vissa nordbor döptes under sina 

vistelser österut. Deras resonemang visar emellertid att andra nordbor som reste söder- 

och västerut och där kommit i kontakt med kristendomen också på egen hand kan ha låtit 

sig döpas. Dopets betydelse för de utlandsdöpta nordborna vet vi emellertid inget om. 

Kanske lät de döpa sig av praktiska skäl, t.ex. just för att kunna ta tjänst i ett kejserligt livgarde 

eller för att det underlättade handelskontakter med andra kristna. Hur den personliga tron 

påverkats av sådana eventuella dop är oklart. Det finns heller ingen hållbar bevisning för att 

de som lät tillverka liljestenar och stavkorshällar skulle vara utlandsdöpta nordbor av de slag 

som Rhodin med medförfattare vill koppla till detta fornlämningsmaterial. 

33

34 

Liljestenarna som gränsobjekt 

I den forskningshistorik som presenterats här finner man att liljestenarna har intresserat 

forskare från olika discipliner liksom amatörforskare. Liljestenarna kan därför betraktas som 

gränsobjekt. Termen gränsobjekt belyser hur olika aktörer inom ett forskningsområde med 

samma eller skilda perspektiv kan samarbeta. Gränsobjekt har en förmåga att vara följsamma 

nog för att möta upp till så väl lokala som andra begränsningar hos de aktörskollektiv 

som brukar dem. Denna följsamhet till trots är gränsobjekten tillräckligt robusta att hålla 

fast samma identitet över och emellan olika kontext (Hallberg 2001:146). I intresset för 

liljestenarna finner man emellertid vissa motsättningar mellan de olika disciplinerna samt 

mellan den etablerade forskningen och amatörforskningen. Istället för att hålla fast vid 

dessa motsättningar skulle det vara mer fruktbart att vända motsättningarna till något 

positivt som också skulle kunna öka kunskapen om liljestenarna. Motsättningarna kan ses 

som en dragkamp mellan de discipliner, forskare och andra aktörer/aktörskollektiv som är 

intresserade av liljestenarna. Gränsobjekt som liljestenar upplevs inom de olika sociala och 

akademiska världarna som värda att strida för (ibid).

3 . L I L J E S T E N A R N A S O C H S TAV KO R S H Ä L L A R N A S 

A R K E O LO G I S K A S A M M A N H A N G 

Den forskning som fram till idag bedrivits på liljestenar och stavkorshällar har diskuterat olika 

aspekter av materialet och då framför allt berört datering, ursprungligt bruk samt varifrån 

influenserna till stenarnas form och innehåll kom. Genom mina analyser vill jag nu försöka 

utöka den kunskap som finns om liljestenarna och stavkorshällarna i en förhoppning att 

detta ska föra debatten vidare. 

Arkeologiska undersökningar 

I ett försök att närma mig en datering av liljestenarna och stavkorshällarna har jag företagit 

två mindre arkeologiska undersökningar. En av dessa företogs i murverket på tornet till 

Lindärva kyrka och den andra utanför tornmurarna till Gösslunda kyrka. Syftet var att 

utreda möjligheten att använda kyrkorna som terminus ante quem-datering. 

Inmurad liljesten i Lindärva kyrka 

I södra yttermuren av tornet på Lindärva kyrka syns långsidan av en sandstenshäll. 

Hällen är inmurad 1,30 m ovan marknivån och är 1,82 m lång och 0,78 m som bredast. 

Kantlisten på hällens högra sida var synlig även före undersökningen. I fotändan är kantlisten 

bredare här fanns misstanken om ett postament, möjligen ett trappostament. Hällen i 

Lindärva kyrka har diskuterats som en misstänkt liljesten i debatten om liljestenarnas 

datering (Rhodin, Gren & Lindblom 2000:176). 

Lindärva kyrka hör till Skara stift och är belägen mellan Lidköping och Skara i Västergötland. 

Kyrkan är murad av tuktad sandsten och består av rektangulärt långhus med ett rakt avslutat 

kor i öster, ett västtorn samt en sakristia på korets norra sida. Kyrkan uppfördes sannolikt 

under 1100-talets andra hälft och tornet, som är sekundärt, tillfogades troligen kort tid efter 

kyrkans uppförande. Både kyrka och torn har bibehållit sin ursprungliga plan och karaktär. 

Tornkroppen har så som de flesta andra av de äldsta stenkyrkorna i Västergötland tunnvälvd 

bottenvåning (Dahlberg 2001b:103; Dahlberg 2002:51; Bebyggelseregistret, RAÄ). 

Undersökning 

För att fastställa huruvida sandstenshällen i Lindärva tornmur är en liljesten eller ej 

krävdes att en begränsad mängd murbruk avlägsnades ovanför hällen. Undersökning av 

Lindärvastenen genomfördes den 28:e augusti 2008. Ansvarig för undersökningen var 

Annelie Nitenberg och utförare av arbetet var stenkonservator Cecilia Strömer, Strömer 

stenkonservering. 

Första ingreppet i fogen gjordes ovanför det som misstänktes vara stenens nedre högra hörn. 

Syftet vara att delvis frilägga och fastställa eventuellt postament. Senare tiders lagning med 

cement sträckte sig relativt långt in i fogen på detta ställe, vilket gjorde friläggningen svår. Det 

var inte möjligt att gå så långt in att ett trappostament eller annan typ av postament gick att 

skönja. Emellertid stod det klart att hällens nedre del vetter mot långhuset och att överdelen 

är den del av hällen som är synlig i murverket på tornets västra sida. Inbrytningen i fogen 

gjordes på ytterligare tre ställen utmed stenens högra långsida (se vidare nedan under Motiv). 

35

36 

Motiv 

De motivelement som frilades vid undersökningen bevisar att Lindärvastenen är en liljesten 

(se fig. 2 ). I det nedre högra hörnet syntes den nedre kantlisten. Den är här 17 cm tjock. 

Kantlisten i övrigt är 5,8 cm. Den tjocka kantlisten i stenens nederdel kan även kallas bas 

och ifrån denna utgår troligen någon typ av postament. De allra flesta liljestenar har någon 

form av postament, t.ex. en trappa eller kulle. 62 cm upp från stenens nedre kant påträffades 

relief med plastisk verkan. Det var här mycket svårt att avgöra vad för typ av motivelement 

det rör sig om, men det troligaste är att det är ett palmettblad. 139 cm upp påträffades en 

slinga, vilken är 4,7 cm tjock och 0,3-0,8 cm hög i reliefen. Slingan kan utgöra en palmettranka 

från vilken palmettblad växer ut eller den kan forma hjärtpalmetter. 151 cm upp från stenens 

nedre kant påträffades spetsen på ett palmettblad i relief med plastisk verkan. Hela bladet, 

som mätte 25 cm i längd, frilades förutom bladets fäste mot slingan alternativt mot den övre 

kantlisten. 

Figur 2. Teckning av frilagda motivelement framställda på liljestenen inmurad i 

tornet på Lindärva kyrka. Teckning av Annelie Nitenberg. 

Drawing of the uncovered parts of the Stone slab in the tower of Lindärva Parish 

Church. Drawing by Annelie Nitenberg.

Slutsats 

Den lilla undersökningen i Lindärva kyrkas tornmur sensommaren 2008 visade att 

sandstenshällen som var inmurad där är en liljesten. Angeläget har därför varit att fastslå 

Lindärvatornets ålder, då denna ger en terminus ante quem för tillverkningen av liljestenen. 

En 14 C-datering har gjorts på kol som tillvaratogs från fogen av vad som bedömdes vara äldre 

kalkbruk vid undersökningen i tornmuren. Dateringen gav ett kalibrerat resultat till tiden 

1470AD (95.4%) 1660AD (se fig. 3). Denna datering motsvarar troligen händelsen för en 

omfogning av kyrkans murverk och naturligtvis inte tidpunkten för tornets uppförande. 

Troligt är att tornet uppfördes någon gång kring år 1200, enligt den bedömning som 

presenterades ovan. Liljestenen RAÄ Lindärva 32 har därför tillverkats före denna tid för 

att vid tornets uppförande infogas i densamma. En annan möjlighet för hur stenen hamnat i 

tornmuren är att tornet vid något tillfälle murats om, kanske under det tidsintervall kolprovet 

anger, och att liljestenen då infogats i muren. Denna förklaring ser jag emellertid som mindre 

trolig, då det inte finns något som talar för att tornet plockats ner och återuppbyggts. Istället 

anger Dahlberg så väl som Bebyggelseregistret att tornmuren bibehållet ursprunglig plan och 

karaktär. 

Figur 3. 14C-datering av kol från kalkbruket i Lindärva kyrkas tornmur. 

14C-dating from charcoal collected from the lime plaster in the wall of Lindärva Church tower. 

Liljesten under Gösslunda kyrka? 

Enligt uppgift av fil. kandidat Ernst Fischer i Kyrkor i Kållands härad. Norra delen skall en 

liljesten ligga utanför tornet delvis dold under tornmuren tillhörande Gösslunda kyrka. 

Gösslunda är beläget strax nordväst om Lidköping i Västergötland. Tornet uppfördes i 

samband med slutfasen av kyrkans färdigställande under 1100-talets första hälft, enligt 

37

38 

Fischer. Fischer skriver angående liljestenen: ”Delar av andra liljestenar utanför vapenhuset, 

en delvis dold under tornmuren, troligen ditkommen i senare tid.” I denna bok finns även 

en teckning av stenen gjord av arkitekt Anders Roland på 1910-talet (Fischer 1913:115f, 

128). Vid Vänermuseets inventering återfanns inte denna sten som fått RAÄ-nummer 

Gösslunda 67 (Nitenberg & Nyqvist Thorsson 2007). Stenen avbildades även på 1860-talet 

av teckningslärare Hilder Werner (Vänermuseets samlingar). De båda teckningarna stämmer 

väl överens med varandra, vilket tyder på att stenen låg blottad på samma sätt under de 

femtio år som förflöt mellan de båda avbildningstillfällena. Möjligen indikerar detta även 

att stenen inte låg så djupt placerad, utan att den kan ha legat fullt synligt på markytan vid 

slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Då en placering under tornmuren alternativt 

att liljestenen delvis murats in i tornmuren gör denna liljesten intressant i diskussionen kring 

dateringen av liljestenarna. Av denna anledning företog jag en arkeologisk undersökning kring 

tornmuren våren 2009 i syfte att återfinna liljestenen. Jag sökte utmed södra och norra 

tornmuren, utan att påträffa stenen. Utmed hela västra sidan av tornet, vid västportalen, 

finns idag en plattsättning. Den förre kyrkogårdsvaktmästaren som idag är pensionär var med 

och satte dessa plattor. Han har informerat mig om att man då inte stötte på någon liljesten. 

Utifrån de äldre teckningarna av stenen, Fischers uppgifter och resultaten av utgrävningen 

vill jag påstå att liljestenen någon gång efter 1910-12 försvunnit från platsen, kanske i 

samband med den omfattande renoveringen av kyrkan som företogs 1913. Jag är därför 

benägen att hålla med Fischer i hans bedömning att liljestenen placerats invid och delvis dold 

av tornmuren efter uppförandet av densamma. RAÄ Gösslunda 67 kan således inte vara 

behjälplig i dateringen av liljestenarna som kategori. 

Liljesten och stavkorshäll över tidigmedeltida gravar vid Grolanda kyrka 

1953 påträffades vid en golvomläggning i Grolanda kyrka, Västergötland, bland annat 

en liljesten och en stavkorshällar liggande över orörda gravar. Gravarna undersöktes 

av landsantikvarie Gunnar Ullenius, vilken upprättade en schaktplan över kyrkans olika 

byggnadsfaser samt påträffade gravar. Liljestenen och stavkorshällen återfanns tillsammans 

med andra tidigmedeltida gravhällar strax utanför den södra långhusväggen på den romanska 

kyrkan. I graven under liljestenen fann Ullenius en silverbrakteat, vilken han på sin schaktplan 

daterad till mars 1953 bedömer vara en Knut Eriksson-brakteat. Knut Eriksson var kung 

1167-1195/96. I ett brev från Gunnar Ullenius ställt till N. L. Rasmusson på KMK daterat 12 

november 1958 skriver Ullenius ”det skulle förvåna mig mycket, om det icke rör sig om en 

Erik Knutssons brakteat”. På brevet stämplades cirka ett år senare den 25/10-1960 att myntet 

”tillföres Västergötlands museum”. Erik Knutsson var kung 1208-1216 (ATA; Theliander 

2005:238-240, fig.124). 

Vid förfrågan om myntet hos KMK framkom följande: ”Enligt KMK:s handlingar lämnade 

G. Ullenius in ett mynt från undersökningen 1953 (dnr 6196/58). Ärendet fyndfördelades 

25 oktober 1960 och myntet återsändes till Västergötlands museum den 16 november 1960 

tillsammans med skrivelse. Myntet (”Thordeman IV eller V”) skall vara en brakteat med ett 

krönt huvud och otydlig omskrift präglat för Knut Eriksson eller Erik Knutsson i Lödöse” 

(e-post från 1:e antikvarie Monica Golabiewski vid KMK 081121). Det har alltså inte varit möjligt att 

avgöra för vem myntet präglades och i och med detta inte heller präglingsår. Emellertid faller 

myntet inom perioden 1167-1216, vilket ändå får ses som ett relativt begränsat tidsavsnitt. 

Utifrån fyndet av myntet i graven under liljestenen i Grolanda kyrka går det att dra slutsatsen 

att denna liljesten använts som gravhäll tidigast 1167. Hur lång tid som förflöt mellan

myntningen och gravläggandet går inte att fastställa med säkerhet, men kontexten invid den 

romanska kyrkans södra långhusmur tillsammans med stavkorshällen och de andra gravarna 

som bedömts vara tidigmedeltida gör en placering av liljestensgraven i 1100-talets sista 

årtionden eller 1200-talets första hälft trolig. 

Bemålade liljestenar och stavkorshällar – en färgspårsanalys 

Efter Vänermuseets inventering och dokumentation av liljestenarna och stavkorshällarna 

bedömdes 14 stenar ha rester av färg. Hösten 2008 utförde jag provtagning på 13 av 

dessa stenar. Den fjortonde stenen, RAÄ Synnerby 36, bedömdes vid provtagningstillfället 

inte ha färgspår. Provtagningen utfördes av konservator och biolog Eva Ernfridsson vid 

Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet. Proverna togs med skalpell och pincett. 

Stereomikroskop samt fältlupp (50X och 8X) användes tillsammans med stark punktbelysning. 

Bolstad 90 Provet togs av färglager med vit botten och svart mörk yta, ganska 

stort parti, liknande finns på flera ställen med flera olika 

nyanser: svart, gulockra, rött och grått. 

Forshem 76 Stenen finns i Tumba. Prov togs av rostfärgad fläck på stenens 

nedre del. Ser ut som färgskikt i lupp. Mycket välbevarad sten 

med originalyta (patina) kvar. 

Hammarö 113 Stenen har skuggor av rostrött och många pyritkristaller. Svarta 

fält som på Österplana, stenen liknar mycket de som fanns där. 

Prov 1: Svart flaga på ovansidan av sten. Ej som de talrika svarta. 

Mer kolig, sotig och slät. 

Husaby 140 Provet togs som skrap av en yta som såg ut att ha originalpatina 

på bottenytan i nedre högra hörnet. 

Händene 32 Svag rödfärgning över stora ytor. Stenen såg helt nyskurad ut. 

Provet togs vid postamentet mitt i. 

Kållands-Åsaka 16 Stenen står i Historiska Museets utställning. Svart på basreliefen 

som på Österplana. Provet togs på ett mer sammanhängande skikt 

av grått. 

Lugnås 101 Bottenytan är rosa-färgad till stora delar. Det rosa går även upp 

på kanterna av ornamentiken. På vissa ställen finns starkare 

rödfärg. Provet togs i botten av ornamentik. Ett löst rödfärgat korn. 

Österplana 61 Prov togs av tjock svart beläggning i vänstra kanten under 

palmetthjärta, vänstra sidan mot palmettnopp. 

Österplana 62 Prov togs av tjock svart beläggning i botten av övre del av 

palmettblad på stenens övre mittparti. 

Österplana 70 Röd ”avtorkad falurödfärg”, svag och jämn, i relief av palmettblad. 

Figur 4 . Beskrivning av provtagning av färgspår med foton av konservator 

Eva Ernfridsson för de tio prover som genomgick analys med SEM/EDS. 

Discription by Eva Ernfridsson, conservator, on sampling traces of colour on the stone slabs. 

39

40 

De insamlade färgproverna analyserades av Sylvia Sandelin vid Arkeologiska 

forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Efter en första inledande analys valdes tio 

prover ut, hämtade från en stavkorshäll och nio liljestenar, för vidare analys med SEM/ 

EDS, det vill säga med svepelektronmikroskop (SEM) LEO 1455VP i kombination med 

energidispersiv röntgenfluorescensspektrometri (EDS) analysenheten OXFORD, INCA 300 

(se appendix 2). 

ID Prov Beskrivning 

Bolstad 90 1 

Större prov. Mindre svarta korn på ovansidan. Sandsten med 

möjligt påfört vitt skikt, samt därpå påfört mörkt skikt. 

Forshem 76 1 1 korn sammansatt av många mindre korn. Orange 

Hammarö 113 1 

Större avlång partikel svart med ett fåtal orangea inslag. Ett 

flertal mindre kristallina korn med korn med orangea inslag. 

Partikel av metall(?). 

Husaby 140 1 Ett flertal mörkt oxblodsröda korn. 

Händene 32 1 Ett flertal kiselkristaller med orange inslag. 

Kållands Åsaka 16 1 

Kristallint korn med inslag av svart samt liten gulorange 

infärgning. 

Lugnås 101 1 Kristallint korn. Kiselliknande med orange färgton. 

Österplana 61 1 Orange, samt djupt oxblodsröda korn. 

Österplana 62 1 Ett flertal korn. 

Österplana 70 3 

Ett flertal små korn, några med tydliga rödorangea inslag. SEM 

på utvalda korn. 

Figur 5. Mikroskopering gjord av Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet. 

Inledande analys av de tio prover som gick vidare till fördjupad analys. 

Colour samples studied under microscope by Auxilia Archaeology Doctors at Stockholm University. 

Resultatet av färgspårsanalysen visade att samtliga analyserade prover visar på förekomst 

av minst en färg. Undantagen är en liljesten från Österplana, RAÄ Österplana 70, där 

bemålning med järnoxid och silver inte kan säkerställas på grund av de små halterna. Åtta av 

de analyserade stenarna har varit bemålade med järnoxid. En nionde sten, RAÄ Österplana 

70, har också indikationer på sådan bemålning, men det går utifrån det tagna provet inte 

att fastställa medveten bemålning. Prover från två liljestenar, RAÄ Bolstad 90 och RAÄ 

Hammarö 113, påvisar dessutom silver i sådan mängd att det måste ha varit medvetet påfört. 

Ytterligare tre liljestenar, RAÄ Husaby 140, RAÄ Österplana 62 och ovannämnda RAÄ

Österplana 70, har även de spår av silver. Silvermängden på dessa tre stenar är emellertid så 

pass liten att det inte med säkerhet går att fastställa att silvret påförts medvetet (se appendix 

2). I ljuset av det faktum att andra liljestenar med säkerhet haft medvetet påfört silver gör 

det emellertid troligt att även de sistnämnda tre liljestenarnas silverförekomst är medvetet 

påförd. RAÄ Bolstad 90 hade även spår av bly. Blyet har ingått i en vit färg och silvret 

framstår idag som svart alternativt grått. Ockulärt och vid mikroskopering har järnoxiden 

varit orange, röd eller oxblodsfärgad i nyansen. 

ID Färg Placering på stenen 

Bolstad 90 Applicerat silver på vit blyfärg. På palmettblad i relief. 

Forshem 76 Orange järnoxidfärg. På trappostament i relief. 

Hammarö 113 

Husaby 140 

Applicerat silver på röd 

järnoxidfärg. 

Mörkt oxblodsröd järnoxidfärg. 

Eventuellt påfört silver. 

På stam i relief. 

På nedsänkt bottenyta. 

Händene 32 Orange järnoxidfärg. På postament i relief. 

Kållands Åsaka 16 Gulorange järnoxidfärg. På nedsänkt bottenyta. 

Lugnås 101 Orange järnoxidfärg. På växtranka i relief. 

Österplana 61 Röd järnoxidfärg. På nedsänkt bottenyta. 

Österplana 62 


Röd järnoxidfärg. Eventuellt påfört 

silver. 

Eventuellt röd järnoxidfärg samt 

påfört silver. 

Figur 6. Placering av bemålning på respektive provtagen sten. 

Colours found in the colour sample analysis and their location on the stone slabs. 

På palmettblad i relief. 

På palmettblad i relief, i linje för 

plastisk verkan. 

Utifrån ovanstående figur kan man se att så väl den nedsänkta bottenytan som reliefen kunde 

bemålas med järnoxid. De prover som togs på bottenytan visade inte på någon annan färg 

än järnoxid. De prover som togs på reliefen visade att denna även kunde bemålas med vit 

blyfärg. Silver kunde också appliceras på reliefen samt eventuellt på bottenytan vilket Husaby 

140 indikerar. I de fall silver påträffades i färganalysen så fanns det alltid i kombination med 

annan färg. På RAÄ Bolstad 90 var det dessutom tydligt att silvret låg i ett skikt ovanpå den 

vita blyfärgen. 

41

Latinska inskrifter 

Fem liljestenar och stavkorshällar har inskriptioner på latin. En av dessa är i runor och 

behandlas i ovanstående avsnitt. Resterande fyra har analyserats av fil. dr Anna Holst 

Blennow, Institutionen för språk och litteraturer vid Göteborgs universitet (se appendix 4). 

Holst Blennow har genom analys av bokstavsformerna i de fyra inskriptionerna daterat dessa 

från sent 1100-tal till tidigt 1200-tal. Hon har jämfört liljestenarnas och stavkorshällarnas 

latinska inskrifter med en grupp tidigmedeltida inskrifter i Västergötland. Bland dessa kan 

nämnas tympanonfälten i Forshem och Skälvum, invigningsskriften i Forsby och dopfuntarna 

i Tidavad och Hangelösa. Inskrifterna i Holst Blennows jämförelsegrupp har daterats från 

tidigt 1100-tal fram till 1100-talets mitt med undantag av dopfunten i Fors kyrka, vilken 

har daterats till 1100- eller 1200-tal. Det är endast invigningstexten i Forsby som är säkert 

daterad genom att inskriptionen anger årtalet 1135. Ingen av dessa inskrifter har uncialt eller 

romanskt M, utan uppvisar relativt klassicerade former i bokstäverna. De fyra inskriptionerna 

på liljestenarna och stavkorshällen uppvisar en blandning av klassiska, unciala och tidiggotiska 

former. Detta gör att Holst Blennow vill placera dessa inskriptioner efter den tidiga 

jämförelsegruppen som nämndes ovan, det vill säga efter ca 1150. 

Holst Blennow har även jämfört inskriptionerna på liljestenarna och stavkorshällen med några 

av de kistformade lockhällarna som tillskrivits Mäster Harald, de så kallade Haraldsstenarna. 

Dessa stenar ingår i Källströms medeltida referensgrupp (se ovan). Haraldsstenarna 

uppvisar en stor mängd unciala och romanska bokstavsformer, runinskrift och latinsk inskrift 

förekommer på samma sten och de blandar även fornsvenska och latin. Haraldsstenarna 

saknar tidiggotiska former och de har senromanskt T liksom både klassiskt och minuskelt B 

och D. Detta gör att Holst Blennow menar att även dessa stenar framställts efter den tidiga 

jämförelsegruppen, det vill säga efter ca 1150 (appendix 4). 

Av de liljestenar och den stavkorshäll som har latinska inskriptioner ska vi titta lite närmare 

på RAÄ Skara 104. Denna liljesten sitter idag inmurad i den södra långhusväggen i Skara 

domkyrka (se bild 1). Motivet som är framställt på den består av ett palmettkors på stav 

som ansluter till ett postament. På staven står ”BENEDICTUS ELECTUS” i majuskler, vilket 

är en titel som betyder att Bengt valts till biskop (Gardell 1945:179; Nitenberg & Nyqvist 

Thorsson 2007:429). I Skara biskopslängd finner man fyra biskopar med namnet Bengt, men 

endast två av dem kan vara aktuella som den biskop som omnämns på RAÄ Skara 104, Bengt 

(I) den gode (cirka 1150-1190) och Bengt (II) den yngre (1219-1228). Bengt (III) Johansson 

var biskop mellan åren 1317-1321 och Bengt (IV) Gustavsson mellan åren 1449-1460 och är 

därmed inte aktuella för denna diskussion då inskriptionen så väl som stil och form talar för 

en tidigare datering av hällen. Om man utgår ifrån att liljestenen i domkyrkan är en gravhäll 

är det orimligt att tänka sig att en vigd biskop skulle tituleras electus på sin gravhäll, eftersom 

detta endast var en titel som bars av oinvigda biskopar. Utifrån detta resonemang är Bengt 

den yngre utesluten i detta sammanhang då han bevisligen vigdes till biskop. Av de fyra kända 

Bengt kvarstår endast Bengt den gode. 

43

44 

Bild 1. RAÄ Skara 104 med inskriptionen BENEDICTUS ELECTUS på staven. 

Foto: Robert Bernhoft, Vänermuseet. 

RAÄ Skara 104 with the inscription BENEDICTUS ELECTUS on the staff. In Skara Cathedral, 

Västergötland. Photo: Robert Bernhoft. 

Gardell har i sitt verk Gravmonument från Sveriges medeltid daterat stenen till omkring 1170 

och menar att det är Bengt den gode som avses i inskriptionen. Gardell menar vidare att 

liljestenen varit en gravhäll över Bengt den godes grav (Gardell 1945:179). Det har framförts 

tvivel på att Bengt den gode vigdes till biskop (Beckman 1916:52f). Teologen Hilding 

Johansson har emellertid visat att Bengt den gode måste ha varit vigd då han förrättade 

invigningen av Södra Vings kyrka, något som endast kunde utföras av vigd biskop enligt 

katolsk kanonisk rätt. Johansson menar därför att det är uteslutet att Benedictusstenen legat

över Bengt den godes grav (Johansson 1986:422). Inskriptionen kanske snarare hänvisar till 

ytterligare en Bengt som blev vald biskop, men som aldrig tillträdde biskopsstolen och som 

förblivit okänd i historien. Denna tanke framfördes av arkeologen Hans Hildebrand redan 

1894 (Hildebrand 1894:108). 

RAÄ Skara 104 har alla stenmästarens huggspår kvar på så väl hällens yta som relief. Detta 

indikerar att stenen aldrig eller under endast mycket kort tid varit utsatt för väderpåverkan 

eller mekanisk nötning från fottramp. Inskriptionen på hällens stav indikerar att stenen 

tillverkats med avseende att utgöra ett minne över en händelse eller en person. Inskriptionens 

väl avvägda placering på staven och hällens välbevarade och oslitna yta och relief talar 

starkt för att inskriptionen är primär och att denna liljesten troligen varit placerad inomhus, 

kanske placerad i domkyrkans golv eller på ett liknande sätt som den idag är placerad. 

Resultat av de epigrafiska analyserna 

Hur förhåller sig då liljestenarna och stavkorshällarna till de jämförelsegrupper som de båda 

epigrafiska analyserna här använt sig av? När framställdes inskriptionerna och är det troligt 

att dessa är primära? Källström vill efter sin analys mena att runinskrifterna som återfinns 

på liljestenarna och stavkorshällarna tillkommit först under 1200-talet. Han menar dock 

att det inte går att utesluta att de tillkommit något tidigare, under 1100-talets senare del, 

vilket norska runinskrifter lämnar öppningar för. Holst Blennows analys visade på ett likartat 

resultat. Hon vill placera stenarnas latinska inskriptioner till 1100-talets slut och 1200-talet. 

Holst Blennow refererar i sin analys till dateringar av danska romanska gravmonument, vilka 

i huvudsak framställts under perioden ca 1150-1250 (anförd litteratur i appendix 4, sida 1). 

Dateringarna av inskriptionerna hamnar därmed inom samma tidsperiod som jag här även 

utifrån andra grunder vill placera liljestenarnas och stavkorshällarnas framställning. 

Liljestenarnas och stavkorshällarnas framställningsperiod sammanträffar till viss del med de 

kistformade lockhällarna. Vad betyder det att man hade flera olika gravhällsvarianter att välja 

på? Vad avgjorde hur man valde? Var det grupptillhörighet som påverkade valet eller var det 

endast en smakfråga? Kan det vara så att liljestenarna och stavkorshällarna huvudsakligen 

tillverkades för dem som blev placerade inne i kyrkan och kistformade lockhällarna för dem 

som lades ute på kyrkogården? De båda monumentens form talar för att så kan vara fallet. 

De båda stenarna i Grolanda talar emellertid emot detta, då båda dessa påträffades in situ 

utanför den romanska kyrkans södra yttermur (se ovan). 

Material och form 

Liljestenarna och stavkorshällarna är uthuggna och ristade i sten och då företrädesvis i 

sandsten. Andra material så som täljsten, kalksten och granit förekommer också, men i 

mycket ringa omfattning med två, åtta respektive sex exemplar vardera. Endast fyra av de 

åtta stenar som dokumenterats som kalkstenshällar har bedömts av mig eller min kollega vid 

vår inventering. Resterande bygger på äldre dokumentation. Vi uppdagade i ett flertal fall 

under inventeringen att stenar som tidigare dokumenterats som kalkstenshällar i själva verket 

var sandstenshällar. 

De vanligast förekommande formerna för liljestenarna och stavkorshällarna är trapetzoid 

eller rektangulär form vanligen med rak topp. Vissa stenar har emellertid rundad topp, 

45

46 

vilket i några fall är en sekundär omarbetning. Det förekommer liljestenar och stavkorshällar 

som endast har ett motivfält, vilka går under benämningen ”enkel”, och stenar med två 

motivfält, vilka går under benämningen ”dubbel”. Storleksmässigt är de enkla liljestenarna 

mellan 1,50 och 2,5 meter långa och mellan 0,51 och 1 meter som bredast. De dubbla 

liljestenarna är mellan 1,67 och 2,08 meter långa och 0,80 och 1,30 meter breda. Liljestenarna 

finns också i miniformat och hit räknas de stenar som understiger 1,50 meter i längd. De 

enkla minililjestenarna är mellan 0,70 och 1,45 meter långa och 0,35 och 0,61 meter breda. 

Minililjestenarna finns också med dubbla motivfält och mäter då mellan 0,96 och 1,25 meter 

i längd och 0,84 till 1,36 meter i bredd. De enkla stavkorshällarna mäter mellan 1,50 och 2,12 

meter i längd och mellan 0,44 och 1,15 meter i bredd. De dubbla stavkorshällarna finns endast 

i miniformat och då i ett enda exemplar vilket mäter 1,31 meter på höjden och 0,95 meter på 

bredden (Nitenberg & Nyqvist Thorsson 2007). 

En tusenårig historia – stenarnas biografi 

Liljestenarna och stavkorshällarna är klassificerade som fasta fornlämningar och skyddas 

därmed enligt lag. Deras storlek och karaktär möjliggör emellertid förflyttning av dem. 

Trots en viss otymplighet har stenarna under tidens gång kommit att flyttas runt och brukas 

på en rad olika vis, vilket exemplifieras nedan (för ytterligare exempel se Nitenberg & 

Nyqvist Thorsson 2007). 

Många av liljestenarna och stavkorshällarna har murats in i väggarna på de medeltida 

kyrkorna. Vissa stenar kan vi fortfarande se på detta sätt som i Lindärvas tornmur t.ex., men 

från arkivaliska källor känner vi också till att många liljestenar som idag återfinns i kyrkorna 

eller på kyrkogårdarna tidigare varit inmurade i medeltidskyrkorna. Ett flertal liljestenar och 

stavkorshällar ligger också som golvstenar i kyrkorna, som trappstenar vid kyrkornas portar 

eller som underliggare i ljudgluggen i kyrktornet. Från 1400-talet och framåt märks tydligt 

att man uppskattat liljestenarnas motiv. Vid utbyggningar eller nybyggnationer av kyrkor har 

liljestenar använts som dekoration i form av överliggare eller sidostycken runt fönster och 

dörrar eller inmurade i t.ex. långhusets innervägg med hela framsidan exponerad (se bild 

2). Andra liljestenar och stavkorshällar har hamnat i kyrkogårdsmurarna och då ofta som 

fragment eller omarbetats till grindstolpar (Nitenberg & Nyqvist Thorsson 2007).

Bild 2. Liljestenar inmurade som överliggare och sidostycken runt 

dörr i Eks kyrka, Västergötland. Foto: Robert Bernhoft, Vänermuseet. 

Stone slabs around the door of the Church at Ek, Västergötland. 

Photo: Robert Bernhoft. 

En mindre del av liljestenarna och stavkorshällarna har tagits ifrån den kyrkliga kontexten 

och hamnat på gårdar, ofta i kyrkornas närhet. Här kan de ha använts som byggnadsmaterial 

i murstockar eller i stengrunder. Andra har använts som trappstenar eller som fast underlag i 

garage eller till en oljetank (se bild 3). Troligen är denna förflyttning från kyrkorna till gårdar 

av relativt sent datum och några av dem kan knytas till uppgifter om att kyrkan auktionerat 

ut föremål (Nitenberg & Nyqvist Thorsson 2007). 

47

48 

Bild 3. RAÄ Kinne-Vedum 93 som fundament till oljetank på 

Brogården. Foto: Robert Bernhoft, Vänermuseet. 

Stone slab as fundament to a oil tank on a farm in Kinne-Vedum, 


Ett antal liljestenar har kommit att återanvändas som gravhällar eller gravstenar. Här kan 

nämnas RAÄ Ödskölt 221 i Dalsland. Stenen är av täljsten och har på 1600-talet omarbetats, 

troligtvis till en gravsten. Ytterligare en sten som på 1600-talet använts som gravhäll eller 

gravsten är RAÄ Åsle 94. På denna står: ”HERVNDER • LIGER • BEGRAFVEN • SI • 

HERAN(?)• PER • GERMVNSON • HVILKEN AFSOMNADE • I • SVARTARP DEN 30 

SEPTEMBRIS 1623 •” (Nitenberg & Nyqvist Thorsson 2007). 

En annan sten som uppenbart återanvänds som gravhäll är den dubbla liljestenen RAÄ Norra 

Kyrketorp 80 (se bild 4). På stenen finns sekundära inskriptioner på det ena postamentet 

som lyder: ”HÄR HVILAR MED SIN HUSTRU BPS MPD EPD”. På det andra postamentet 

står ”PGS MOD”. Fem olika individer omtalas alltså här, två män och tre kvinnor, som blivit 

begravda under eller vid liljestenen. De tre första tycks efter deras initialer ha släktskap. BPS 

är mannen som texten hänvisar till och MPD och EPD skulle kunna vara systrar till honom. 

MPD skulle även kunna vara hustrun som omtalas i texten och i så fall ha en far vars namn 

också börjat på P, som till exempel Peter eller Per. PGS och MOD omtalar med största 

sannolikhet ett gift par. Flera andra liljestenar och stavkorshällar har initialer inristade som 

på de exempel som tagits upp här (Nitenberg & Nyqvist Thorsson 2007).

Bild 4. Liljesten som återanvänts som gravsten, vilket de sekundära 

inskriptionerna visar. RAÄ Norra Kyrketorp 80. 


Reused stone slab as grave stone indicated by secondary inscriptions. 

In the Norra Kyrketorp Parish Church, Västergötland. 


På RAÄ Skeby 23:1 finns på stenens baksida en runinskrift. Runinskriften lyder 

Gustaf.Aliks och har av både runologen Thorgunn Snædal på runverket och av runologen 

Magnus Källström tolkats vara sentida. Namnformen Gustaf finns belagt först under 1400talet. 

Detta tillsammans med runornas vikingatida karaktär gör att inskriptionen hamnar efter 

1600-talet, då lärda arbeten med runraden började spridas. Snædal placerar Skebyinristningen 

till tidsperioden 1700-1900 (e-post från Thorgunn Snædal, Runverket). Källström tolkar 

det andra namnet aliks som ”Alex”, då det tycks finnas en punkt i mitten av i-runan, vilket 

skulle kunna göra den till e (se appendix 3). I slutet av 1800-talet fanns i Skeby en man vid 

namn Gustaf Alex Johansson född 17 juli 1877 i Skeby (1877 års födelse- och dopbok, Skeby 

församling). Denne utvandrade till USA år 1900 då han var 22 år och kom till Ellis Island den 

16 mars. Det tycks som om han därefter bosatte sig i Buffalo. Kanske är det denne Gustaf 

som ristade in sitt namn på liljestenen i Skeby innan han lämnade sin hembygd. RAÄ Skeby 

23:1 är den enda av liljestenarna som är bearbetad på baksidan. Den är helt släthuggen och 

har dessutom tre borrhål. Möjligen var det Gustaf Alex som omarbetade stenen för att bruka 

den på något vis och som sedan också satte sitt namn på den. 

49

50 

Jag tycker mig märka en skillnad över tid i de praktiker man kan koppla till liljestenarna 

och stavkorshällarna. De få exemplen tillåter här ingen statistisk säkerhet, utan istället 

generaliserar jag utifrån förekommande fall. I den tidiga medeltiden inkorporerades stenarna 

i kyrkorna med en medvetenhet om det sociala och ideologiska värde de hade då de 

var nyproducerade. Liljestenen i Lindärva kyrkas tornmur visar tydligt att liljestenen inte 

betraktats som endast byggnadsmaterial. Jag ser inkorporeringen i kyrkorna som en ideologisk 

praktik där kopplingen till det förgångna, den egna historien, varit betydelsefull i synen på 

den egna tillvaron. Kanske har också sociala aspekter haft betydelse i detta inkorporerande. 

Det finns en möjlighet i att byggherren bakom de romanska kyrkor där liljestenar eller 

stavkorshällar inkorporerats känt till eller haft släktband med personen som lät tillverka 

liljestenen alternativt stavkorshällen eller som blev begravd under densamma och att denna 

person haft en samhällsposition som var betydelsefull att relatera till för att legitimera eller 

förstärka den egna sociala positionen i samhället. 

Från 1400-talet och framåt murades liljestenar in i kyrkorna med motivet väl exponerat 

och som vi såg exempel på ovan återanvändes stenarna också till gravhällar eller gravstenar. 

Under denna period tycks det vara en uppskattning av stenarnas estetiska värde som 

avgjort att de åter kommit i bruk. Under 1600-talet hade intresset för vitterhet ökar i det 

svenska samhället. Landets första fornminneslag stiftades och ett antikvariskt ämbetsverk, 

Antikvitetskollegiet, bildades. En riksomfattande kulturhistorisk inventering kallad 

Rannsakningar efter antikviteter påbörjades under 1600-talets senare del, vilken i huvudsak 

utfördes av landets präster. Bakgrunden var att Sverige under denna tid var en av Europas 

stormakter. För att hävda sig på den internationella maktarenan ville man visa upp ett 

storslaget och heroiskt förflutet i paritet med de andra stora europeiska nationerna 

(Jensen 2008). Vid denna tid då man murade in liljestenar i kyrkor och återanvände dem som 

gravhällar eller gravstenar fanns alltså ett stort intresse för historia och fornminnen och detta 

även från regeringshåll. De människor som i Norra Härene, Falköping, Skalunda och Ek, för 

att nämna några, under 1400-1700-talen murade in liljestenar som omfattningar kring dörrar 

och fönster i sina kyrkor såg därför kanske inte endast det estetiska värdet i stenarna, utan 

också ett kulturhistoriskt värde i förhandlingen om en nationell identitet. Särskilt tror jag att 

detta är gällande för andra halvan av den ovan nämnda perioden. 

Sedan Vänermuseets inventering av liljestenar och stavkorshällar 2007 har 529 stenar 

numera RAÄ-nummer och är upptagna i fornminnesregistret (Nitenberg & Nyqvist Thorsson 

2007). Intresset för stenarna är stort där de förekommer och de allra flesta församlingar 

är måna om att vårda stenarna på bästa sätt. Bara sedan Vänermuseets inventering, som 

genomfördes mellan åren 2004 och 2007, har ett flertal stenar plockats in från kyrkogårdarna 

för att ges en lämpligare och mer skyddad placering inne i kyrkorna eller i förrådsbyggnader 

på kyrkogårdarna. Vanligen har stenarna under de senaste årtiondena placerats utmed 

vapenhusets eller långhusets innerväggar. Genom dessa placeringar är de väl exponerade för 

kyrkornas besökare. 

Intresset för liljestenar idag 

Idag finns det ett stort intresse för liljestenar hos allmänheten i framför allt Västergötland. 

Vad är det då som är så intressant med liljestenarna? Här har jag inga svar att ge, men vill 

ändå diskutera detta förhållande och då på ett generellt plan. Jag tror liljestenarnas karaktär 

och förekomst är de bakomliggande orsakerna till intresset. Först och främst förekommer

liljestenarna i ett mycket begränsat område och de allra flesta finns i Västergötland. De 

är estetiskt tilltalande och har framställts i ett dyrt material av mästare i de flesta fallen. 

Detta tillsammans med att de också är relativt begränsade i antalet gör att det är rimligt att 

anta att endast en liten grupp i samhället hade råd och möjlighet att införskaffa eller låta 

tillverka en liljesten. Då relativt lite forskning gjorts på liljestenarna finns också utrymme för 

spekulationer om historisk och religiös kontext, bruk, proveniens m.m. Den intresserade 

allmänheten vill veta varför liljestenarna finns just där de finns och vad det betyder att de 

finns där och ingen annanstans. Liljestenarna lyfts fram som en unik företeelse för området 

och som bevisning för att detta område och människorna som framställde dem skiljer ut sig 

från kringliggande områden. I detta vill man påvisa områdets särställning beträffande bland 

annat religion och maktinnehav. Här finns hos de liljestensintresserade, som jag ser det, 

drag av konspirationsteorier. Den etablerade forskningen och den äldre historieskrivningen, 

företrädda av universiteten i mälarregionen och statliga myndigheter, har på ett medvetet sätt 

mörkat delar av den västgötska historien och gör det fortfarande. Liljestenarna är i dagens 

Västergötland en fornlämningskategori med identitetsskapande funktion där den grupp 

människor som tagit stenarna till sig skapar gränser för sig själva som grupp, deras geografiska 

område och den historia de betraktar som sin egen. Dessa gränser skiljer den egna gruppen 

så väl som det geografiska området och dess historia från det som finns utanför. Kanske kan 

detta uppfattas på ett negativt sätt, men jag tycker att det är positivt att fornlämningar kan 

ha en sådan betydelse för och effekt på dagens människor flera århundraden efter det att 

fornlämningarna framställdes. 

51

52 

4 . B I L D O C H S T I L 

Så väl liljestenarna som stavkorshällarna har på ovansidan ornerats med bildframställningar. 

I dessa märks en strävan efter kodifiering och en önskan att skapa något puristiskt. I detta 

kapitel kommer vi att se att bildframställningarna på stenarna i själva verket inte är puristiska 

till sin art, utan att de istället bär spår av kulturkontakter av olika slag där flera religioner, 

områden och människor bidragit till framställningarnas motiv. 

Preikonografisk beskrivning av liljestenarna och stavkorshällarna 

Liljestenarnas bildframställningar ger vid första anblick en känsla av symmetri. Motivelementen 

återges ofta i par på var sida stammen eller staven alternativt två rankor slingrar sig upp 

från postamentet på ett likartat vis. Symmetrin är emellertid inte total, utan små avvikelser i 

kurvaturer och riktningar upptäcks vid noggrannare granskning. 

Motiv 

Bildframställningarna på liljestenarna och stavkorshällarna är begränsade till att endast 

omfatta ett fåtal bildkoncept vilka skapas av en kombination av olika motivelement. Dessa är 

växtornamentik som växer fram från ett postament av varierande slag samt kors och stavkors 

som oftast också utgår från ett postament. Stavkorsen och korsen kan också kombineras med 

växtornamentik. Till detta skall läggas ett antal redskap och vapen, samt en levande varelse 

i form av ett lejon. Stor del av liljestenarna och stavkorshällarna har en utsparad ram eller 

kantlist som löper utmed stenarnas ovansida. Denna kantlist har oftast sparats ut och lämnats 

i relief tillsammans med det framställda motivet. Motivet och kantlisten utgör därför samma 

enhet – den positiva bilden i framställningen. Den delen av stenens framsida som huggits bort 

och som inte utgör den utsparade positiva bilden är den negativa bilden. Den negativa bilden 

är med andra ord medvetet skapad. 

TERM LILJESTEN STAVKORSH TECKNING 

Trappostament ✓ ✓ 

Vågformad kulle 

(postament) 

✓

Kulle (postament) ✓ ✓ 

Postament med 

rundade avsatser 

Spetsformat 

postament 

Rektangulärt 

postament 

✓ ✓ 

✓ ✓ 

✓ ✓ 

Hakpostament ✓ ✓ 

Pentagon ✓ 

Grekiskt kors ✓ ✓ 

53

54 

Latinskt kors ✓ ✓ 

S:t Georgskors ✓ ✓ 

Mantuanskt kors ✓ ✓ 

Kulkors ✓ ✓ 

Ögelkors ✓ 

Hjulkors ✓ ✓ 

Klotkors ✓

Korsat kors ✓ 

Kryckkors ✓ 

Hakkors ✓ ✓ 

Kotshanakkors ✓ 

Rätställt 

palmettkors 

Snedställt 

palmettkors 

✓ 

✓ 

Klöverbladskors ✓ 

55

56 

Palmettblad ✓ 

Palmettbladpar ✓ 

Palmettknopp ✓ 

Palmettranka ✓ 

Hjärtpalmett ✓ 

Liljeliknande 

skottknopp 

✓ 

Treklöver ✓

Ros ✓ 

Bladvecksknopp ✓ 

Knoppliknande 

utväxt 

✓ 

Taljkors ✓ 

Ankarformat 

taljkors 

✓ 

Klot ✓ ✓ 

Klotformad 

ansvällning 

✓ ✓ 

57

58 

Triangel ✓ 

Bågar ✓ ✓ 

Armborst ✓ 

Svärd ✓ 

Svärd? ✓ ✓ 

Yxa ✓

Hammare ✓ ✓ 

Tång ✓ 

Lejon ✓ 

Nyckel. Förekommande motivevelement på liljestenarna och stavkorshällarna med illustrerande 

teckningar. Teckningar av Robert Bernhoft, Vänermuseet. 

Key. Motifs illustrated with drawings by Robert Bernhoft. 

Bildkompositioner 

De olika motivelementen som beskrivits ovan har komponerats ihop till olika 

bildframställningar på liljestenarna och stavkorshällarna. Vad gäller liljestenar kan dessa utifrån 

bildframställningarna placeras in i fyra underklasser: palmettyp, slingtyp, stamtyp och stavtyp 

(se bild 5-8). Dessa typer kan dessutom kombineras på en och samma sten. Stavkorshällarna 

finns i två grupper: de där ett kors kombinerats ihop med stav, postament och eventuellt 

andra motivelement; och de där endast ett eller flera kors utgör motivet (se bild 9 och 10). 

Vad gäller den sista gruppen stavkorshällar kan man diskutera huruvida dessa överhuvudtaget 

ska benämnas stavkorshällar då de saknar stav. I denna licentiatuppsats räknas de emellertid 

in under gruppen stavkorshällar. 

59

60 

Bild 5. Liljesten av palmettyp med dubbla motivfält. Bild 6. Liljesten av slingtyp. RAÄ Bolstad 90, 

RAÄ Söne 93, Västergötland. Foto: Robert Bernhoft, Dalsland. Foto: Robert Bernhoft, Vänermuseet. 

Vänermuseet. Stone slab from Bolstad Parish Church, 

Stone slab from Söne Parish Church, Dalsland. Photo: Robert Bernhoft. 


Bild 7. Liljesten av stamtyp. RAÄ Ulricehamn 109, Bild 8. Liljesten av stavtyp. RAÄ Edåsa 41, 

Västergötland. Foto: Robert Bernhoft, Vänermuseet. Västergötland. Foto: Robert Bernhoft, Vänermuseet. 

Stone slab from Vist Parish Church, Stone slab from Edåsa Parish Church, Västergötland. 

Västergötland. Photo: Robert Bernhoft. Photo: Robert Bernhoft.

Bild 9. Stavkorshäll, RAÄ Härjevad 12, Västergötland. Bild 10. Stavkorshäll, RAÄ Vättlösa 161, 

Foto: Robert Bernhoft, Vänermuseet. Västergötland. Foto: Robert Bernhoft, Vänermuseet. 

Stone slab from Härjevad Parish Church, Stone slab from the parish Church of 

Västergötland. Photo: Robert Bernhoft. Vättlösa, Västergötland. Photo: Robert Bernhoft. 

Stil 

Stenplastiken i Norden under tidig medeltid är till stor del präglad av impulser från utlandet. 

Enligt konsthistorikern Lennart Karlsson beror detta bland annat på att det inte fanns 

någon inhemsk tradition av tredimensionell stenskulptur. Vanligen är stilen stenskulpturen 

framställts i av allmäneuropeisk art, varför det är svårt att beskriva den som bysantinsk, 

anglosaxisk etc. (Karlsson 1989:155). Det finns emellertid i den tidigmedeltida kyrkokonsten 

inslag av nordisk formtradition och därför är det intressant att studera huruvida en sådan 

står att finna även hos liljestenarna och stavkorshällarna. Stenskulptur som inräknas under 

den romanska stilepoken saknar i stort inslag av nordisk formtradition, något som inte är lika 

förekommande inom träsniderier och smide. Detta har förklarats med att viss konst, så som 

stenskulpturen, främst utfördes av internationellt skolade hantverkare vilka valde bort motiv 

och stil som kunde uppfattas som hedniskt belastat. Nordanskog menar emellertid att han 

i sina studier kring järnsmide och träportaler på och vid de tidigmedeltida kyrkornas dörrar 

funnit bevisning för att även ”det kyrkliga etablissemanget” medvetet kunde välja inslag av den 

inhemska traditionen både vad gäller stil (djurornamentik) och motiv (Karlsson 1989:155, 158; 

Nordanskog 2006:315-317). Nordanskog menar därmed att det inte endast är inom folklig 

konst som den nordiska inhemska formtraditionen står att finna. 

Bland romansk stenkonst är det i huvudsak bland dopfuntarna som man finner stildrag 

som betecknas som vikingatida. Ringkedjor och flätmönster är sådant som använts och 

djurornamentikens zoomorfa flikformer kan ibland skönjas i romansk växtornamentik 

61

62 

(Nordanskog 2006:318). Hos liljestenarna och stavkorshällarna finns inget som kan uppfattas 

som rena inslag från den inhemska stiltraditionen, inga ringkedjor eller dylikt. 

När man studerar liljestenarna med avseende på stil upptäcker man snart skillnader i 

bildframställningarna mellan olika stenar. Jag har funnit framför allt tre olika stilgrupper 

som benämns stil 1, stil 2 och stil 3. Utöver dessa tre grupper finns ett antal liljestenar som 

är udda i stil och som inte bildar grupp med några andra liljestenar. Det bör diskuteras 

vidare huruvida vissa av dessa stenar bör klassificeras som liljestenar eller inte. I stil 1 är 

palmettbladen, knopparna och även själva rankorna fylliga och spänstiga till sin karaktär. 

Trots fylligheten hos palmettbladen finns det också ett gracilt drag hos dem, framför allt i 

bladspetsens avslut. Tydlighet och fasthet präglar motivelementens framställning i stilgrupp 1 

(för exempel se bild 11). Stil 2 har också en fyllighet i palmettblad och knoppar, men dessa är 

mer kompakta till sin form och bladspetsarnas gracila framtoning saknas. Palmettbladen med 

stjälk eller gren ger ofta ett slokande, visset intryck (för exempel se bild 12). I stil 3 märks 

en vekhet, spenslighet och spretighet hos motivelementen, vilka också ofta är små i formatet 

i förhållande till motivelementen i stil 1 och 2. Kompositionerna i stilgrupp 3 ger ibland ett 

oroligt intryck med mycket som händer i bilden och där man ofta strävat efter att fylla så 

mycket som möjligt av ytan med motiv (för exempel se bild 13). Stil 1 utgör den klart största 

gruppen inom vilken det stora flertalet liljestenar hamnar. Stilgrupp 2 och stilgrupp 3 har 

nästan lika många liljestenar vardera, men med ett något högre antal i stil 2. 

Bild 11. Liljesten av palmettyp i stil 1. Bild 12. Liljesten med dubbla motivfält i stil 2. 

RAÄ Götene 65, Västergötland. RAÄ Ugglum 106, Västergötland. 

Foto: Robert Bernhoft, Vänermuseet. Foto: Robert Bernhoft, Vänermuseet. 

Stone slab in style 1, from the Church in Stone slab in style 2, from the Parish Church in 

Götene, Västergötland. Photo: Robert Bernhoft . Ugglum, Västergötland. Photo: Robert Bernhoft.

Bild 13. Liljesten av stavtyp i stil 3. RAÄ Våmb 11:1, 

Västergötland. Foto: Robert Bernhoft, Vänermuseet. 

Stone slab in style 3, from the Parish Church in Våmb, 


Vad beträffar stavkorshällarna så är det inte lika tydligt vad som definierar stil i deras 

bildframställningar. Av denna anledning kommer jag här inte göra någon indelning av 

stavkorshällarna i stilgrupper. 

Stilistisk studie av motivelementen och kompositionerna i ett vidare 

geografiskt område 

För att få en inblick i den geografiska utbredningen av de motivelement och kompositioner 

som ingår i bildframställningarna på liljestenarna och stavkorshällarna har ett urval av de 

enskilda motivelementen studerats. En begränsning av undersökningen har gjorts med 

avseende både på geografiskt område och tid, för att göra arbetet hanterbart och tidsmässigt 

genomförbart. Inhämtade exempel ska inte ses som heltäckande, utan som just exempel från 

enskilt geografiskt område och tidsperiod. Det geografiska undersökningsområdet omfattar 

hela dagens Europa, Nordafrika och sydvästra Asien. Exemplen hör hemma i tiden 800-1200talen, 

då det är inom detta tidsavsnitt liljestenarna och stavkorshällarna med största säkerhet 

framställdes. Den stilistiska studien utgör sedan underlag för att diskutera kulturmötens 

betydelse för liljestenarnas och stavkorshällarnas tillblivelse, form och innehåll. 

De enskilda motivelementen jag valt att studera är trappostament, kulle, hjulkors, 

kotshanakkors, palmettkors, palmettblad, palmettbladpar, palmettknopp, liljeliknande 

skottknopp, palmettranka, hjärtpalmett och treklöver. Utöver dessa 12 motivelement är 

det betydelsefullt att undersöka var och i vilka sammanhang de skilda motivelementen är 

komponerade på samma sätt som på liljestenarna och stavkorshällarna (se appendix 1). 

63

64 

Av de studerade motivelementen och kompositionerna som ingår i appendix 1 tar jag här 

upp fyra motivelement och två kompositioner för analys och diskussion. Dessa får belysa 

betydelsen av det insamlade materialet i appendix 1. 

Trappostament 

Trappostamentet som är det dominerade postamentet på liljestenarna och stavkorshällarna 

förekommer även utanför liljestensområdet. Utifrån mitt insamlade jämförelsematerial 

finner man att detta motivelement brukats i en begränsad omfattning under den berörda 

perioden i jämförelseområdet. Jag har endast funnit exempel på detta motivelement 

på föremålskategorier av sten samt på mynt (se appendix 1). På bysantinska mynt är 

trappostamentet ett vanligt förekommande motiv (Hammarberg, Malmer & Zachrisson 

1989). Trappostamentet förekommer också relativt frekvent på en fornlämningstyp kallad 

katchkars inom det armeniska området. Dessa är minnestenar där det dominerande motivet 

är korset. De restes som minnen över händelser av olika slag, men de användes även som 

gravstenar. Katchkarerna uppträdde först under 800- och 900-talen i en tid då det arabiska 

kalifatet förlorat sitt maktfäste i det armeniska området och då nya kungadömen som t.ex. 

Bagratooni i Ani och Arzsrooni i Vaspourakan formerades. Städer florerade och kloster 

grundades. Katchkarernas artistiska höjdpunkt nåddes under 1200- och 1300-talen och 

de tillverkades även ett stycke in i 1400-talet (Azarjan 1973: 27-31). Trappostamenten på 

katchkarerna är både ofyllda och fyllda. På liljestenarna och stavkorshällarna förekommer 

endast fyllda trappostament. Här kan tilläggas att ofyllda postament förekommer på 

liljestenarna och stavkorshällarna om än i ringa utsträckning, men då rör det sig om andra 

postamenttyper (Nitenberg & Nyqvist Thorsson 2007). 

På katchkarerna utgör alltså trappan ett postament till ett kors på samma sätt som på 

stavkorshällarna samt på vissa av liljestenarna. På Nordjylland i Danmark finns en rungravsten 

kallad Vellingstenen från perioden 1075-1300/50 på vilken ett stavkors placerad på en trappa 

är avbildad (Moltke 1976:337). Från det danska området finns flera trappor inristade eller 

huggna i relief som ett ensamstående motivelement. Här kan nämnas ett tympanonfält på 

Vesløs kyrka på Nordjylland med fyra trappor och en korbågekragsten i Sjørring kyrka också 

på Nordjylland där ett flertal trappor ristats in på rad (Pedersen 1989:76f, fig. 39 

och 42). Trappmotivet förekommer även på ett annat stenmaterial, sarkofagfronter från 

900-talets Grekland. I Thessaloniki i Agios Demitriosbasilikan finns en sarkofagfront av 

marmor på vilken bland annat stavkors placerade på trappostament framställts. Samma motiv 

kan ses på en annan sarkofagfront från Grekland, nu i det bysantinska museet i Thessaloniki 

(Johansson 2001:99-101, fig. 6 och 9). De grekiska trappostamenten har tre trappsteg vardera 

och är fyllda. De danska exemplen har 2-5 trappsteg och är fyllda och de armeniska har 2- 

4 trappsteg. Trappostamenten på de bysantinska mynten har 2-4 fyllda trappsteg där varje 

trappsteg utgörs av ett eget rektangulärt fält. Liljestenarnas och stavkorshällarnas trappsteg 

varierar i antal från två till sju. Stilistisk har liljestenarnas och stavkorshällarnas trappostament 

störst överrensstämmelse i utförandet med de danska och grekiska trappostamenten, 

medan de bysantinska och armeniska ligger längre ifrån i detta avseende. 

Hjulkors 

Hjulkorset förekommer i en begränsad omfattning på liljestenarna och stavkorshällarna och 

företräds av tre stavkorshällar och fem liljestenar (Nitenberg & Nyqvist Thorsson 2007).

Det hjulkors som framställts på ett guldmynt präglat i Warwick i England mellan åren 1050 

och 1053 för kungen Edward the Confessor har vissa gemensamma stilistiska drag med 

RAÄ Jung 57 och RAÄ Kyrkås 25 (se bild 14 och 15). Det som förenar dessa tre objekt 

är att korset framställts i en cirkel, vilken i sin tur kringgärdas av ytterligare en cirkel eller 

ett fält. På myntet och på liljestenen från Jung finns text präglat eller inhugget i den yttre 

cirkeln, medan Kyrkåsstenen istället har ett zickzackmotiv. Korsarmarna är expanderande på 

Warwickmyntet, på Jungstenen är de utsvängda och på Kyrkåsstenen är endast sidoarmarna 

utsvängda. Här är det alltså framför allt i kompositionen av hjulkorsmotivet som likheterna 

mellan de tre nämnda objekten står att finna. Hjulkorsen på stavkorshällarna i Härjevad 

(RAÄ Härjevad 12 och 13) har stor stilistisk likhet med Warwickmyntets hjulkors med de 

expanderande korsarmarna som i mitten förenas med en sammanhållande cirkel alternativt 

ros (se bild 9). 

Bild 14. Anglosaxiskt guldmynt präglat i Warwick, England, mellan åren 1050 och 1053. 

Foto: © The Trustees of The British Museum. 

Anglosaxon gold coin minted in Warwick, England, between 1050 and 1053. 

Photo: © The Trustees of The British Museum. 

65

66 

Bild 15. Teckning från 1791 av RAÄ Jung 57. Teckning: 

C.G.G. Hilfeling, reproduktion: KB, handskriftssamlingen, Fu 57:1. 

Drawing of a stone slab from Jung Parish Church, now missing. 

Drawing by C.G.G. Hilfeling made in 1791, reproduction: KB, Fu 57:1. 

Två liljestenar och en stavkorshäll har hjulkors där korset består av ett rätvinkligt likarmat 

kors omsluten av en cirkel (RAÄ Bunge 107, RAÄ Flakeberg 42 och RAÄ Saleby 87). Från 

jämförelseområdet finns exempel på sådant hjulkors på mynt som här exemplifieras av ett 

guldmynt präglat under Æthelred II i Lewes, England, mellan åren 1003-1009 (Blackburn 

2007:87, fig. 5.5) och ett silvermynt påträffat i ett depåfynd i gotländska Väte. Det gotländska 

myntet är av bysantinskt ursprung präglat under kejsare Basileios II, vilken regerade mellan 

976-1025 (Hammarberg, Malmer & Zachrisson 1989:86, nr. 159 pl. 37b). På RAÄ Flakeberg 

42 utgör korsarmarna och ringen en enhet tillskillnad från ovanstående exempel (se bild 16).

Kotshanakkors 

Bild 16. Hjulkors på RAÄ Flakeberg 42. Foto: Robert Bernhoft, 

Vänermuseet. 

Wheel cross at a stone slab in Flakeberg Parish Church, Västergötland. 


Kotshanakkors förekommer som motiv på 13 liljestenar (Nitenberg & Nyqvist Thorsson 

2007). Förekomsten av motivet i jämförelseområdet är relativt begränsat, men exempel har 

hittats från Norge, England, Tyskland, Armenien och det dåvarande bysantinska riket (se 

appendix 1). Vad gäller det norska exemplet är det emellertid möjligt att detta har ett östligt 

ursprung (Roesdahl 1993:357). Det norska exemplet, som är ett runt dosformat spänne, har 

stora likheter både formmässigt och stilistiskt, med dosformade spännen som påträffats bland 

annat på Gotland, i Småland och i Finland. Dessa spännen har av C. A. Nordman daterats till 

perioden 1150-1250. Nordman menar vidare att denna typ av spännen tillverkats i Sverige 

inom det område de påträffats (Nordman 1924:37-63). 

I en bokillustration i The Drogo Sacramentary från 900-talets England ser man i vartdera 

hörnet av illustrationen ett kotshanakkors. Kotshanakkorset bildas här av fyra hjärtpalmetter 

som möts i och bildar ett snedställt kors. I centrum är en ros i en cirkel (Fuglesang 1980: 

pl. 88). Formmässigt är detta kotshanakkors utformat på samma vis som på liljestenarna, 

men stilmässigt står de långt ifrån varandra. Ett annat exempel på framställda kotshanakkors 

finns i smidesarbetet på en dörr i katedralen i Durham, England. Kotshanakkorsen där 

67

68 

bildar rätställda kors med en liljeliknande skottknopp i änden av vardera korsarmen. Korset 

binds samman av en fyrbladig ros. Mellan korsarmarna finns fyra hjärtpalmetter. Detta 

smidesarbete är troligen en fransk produktion (Gardner 1978:68f; Karlsson 1988:167f). 

Ingen av liljestenarna har ett tydligt markerat rätställt kors i kotshanakkorset, men 

kompositionsmässigt och stilistiskt är ändå kotshanakkorset i Durham nära liljestenarna i sin 

framställning. Durhamkorsets palmettblad och liljeliknande skottknoppar har emellertid en 

smäckrare och snirkligare utformning än motsvarande motivelement på liljestenarna. 

Kotshanakkors finns även framställt på textil. I en relikkammare i den romanska kyrkan Sankt 

Kunibert i Köln finns ett relikskrinshänge av broderat linnetyg på vilken flera kotshanakkors 

framställts. Kotshanakkorsen består här av ett snedställt kors där vardera korsarmen avslutas 

med en knoppliknande utväxt. Mellan korsarmarna är fyra hjärtpalmetter vilka omsluter 

en liljeliknande skottknopp. Två liljestenar, RAÄ Levene 124 och RAÄ Kinne-Kleva 41, har 

liljeliknande skottknoppar i de hjärtpalmetter som bildar kotshanakkorset (se bild 17). 

De liljeliknande skottknopparna på liljestenarnas kotshanakkors kombineras emellertid 

med palmettblad i hjärtpalmetten (Nitenberg & Nyqvist Thorsson 2007). De liljeliknande 

skottknopparna på Kuniberthänget saknar den rundhet och fyllighet som liljestenarnas blad 

och knoppar oftast har. 

Österut finns kotshanakkors framställda på en katchkar i Armenien, i en bokillustration i 

The Theodore Psalter, på en marmorpanel samt på ett kapitäl från Glyki i västra Grekland (se 

appendix 1 samt bild 18). De tre sistnämnda exemplen härstammar alla från det Bysantinska 

riket. På katchkaren ingår ett rätställt kors i kotshanakkorset mellan vilkens korsarmar fyra 

hjärtpalmetter är framställda. Vardera hjärtpalmetten omsluter en liljeliknande skottknopp. 

Bild 17. Kotshanakkors på RAÄ Kinne-Kleva 41, 

Västergötland., Foto: Robert Bernhoft, 


Kotshanak cross on a stone slab from Kinne.Kleva 

Parish Church, Västergötland. 

Photo: Robert Bernhoft.

Bild 18. Kotshanakkors framställt på ett kapitäl från Glyki, Grekland. Foto: Roland Johansson. 

Kotshanak cross on a capital from Glyki, Greece. Photo: Roland Johansson. 

Liljeliknande skottknopp 

Den liljeliknande skottknoppen är ett vanligt förekommande motivelement på liljestenarna 

(Nitenberg & Nyqvist Thorsson 2007) och den förekommer spridd inom jämförelseområdet. 

Exempel har hittats från Island, Norge, England, Danmark, Tyskland, Frankrike, Schweiz, 

Österrike, Italien, Spanien, Ryssland och det dåtida bysantinska riket (se appendix 1). Det 

isländska exemplet finns som en bokillustration i en lagbok daterad till ca 1260-1270 (se bild 

19). I illustrationen syns två liljeliknande skottknoppar, på vilka det mittersta kronbladet är 

avrundat i toppen på samma sätt som kan ses på flera liljestenar (se t ex RAÄ Sparlösa 79 

i Nitenberg & Nyqvist Thorsson 2007:548). Liljeliknande skottknoppar med sådant rundat 

kronblad i mitten kan även ses bland annat på norska kors och krucifix av trä (se bild 20), på 

en bysantinsk förgylld silverkopp som har påträffats i en silverskatt på Gotland (se bild 21), på 

den berömda franska bonaden Bayeuxtapeten (se bild 27), i en tysk bibelillustration, i franska 

bibel- och evangelariumillustrationer samt i stenskulptur på katedralen i det italienska Verona 

(för referenser se appendix 1). 

69

70 

Bild 19. Växtornamentik med bland annat liljeliknande skottknoppar i illustration av den isländska lagboken 

Staðarhólsbók, kallad Grágás, från ca 1260-70. Foto: Stofnun Árna Magnússonar í íslenskum fræðum, Reykjavík: AM 334 fol. 

Floral ornament in an illustration of an islandic lawbook Staðarhólsbók. called Grágás, around 1260-70. 

Photo: Stofnun Árna Magnússonar í íslenskum fræðum, Reykjavík: AM 334 fol. 

Bild 20. Livsträd med bland annat liljeliknande skottknoppar framställda på träkors från Borre, Norge. Daterad till 

1240-55. Foto: Kulturhistorisk museum, Universitetet i Oslo. 

Tree of life on a wooden cross from Borre, Norway. Dated to 1240-55. Photo: Historical Museum, Oslo University.

Bild 21. Delvis förgylld bysantinsk silverkopp funnen på Gotland i en stor silverskatt daterad till 1000-talet. 

Foto: Gunnel Jansson/Statens historiska museum. 

Byzantine cup in silver and gold found in a silver hoard on Gotland, Sweden. 11th century. 

Photo: Gunnel Jansson/Statens historiska museum. 

Liljestenarna har också liljeliknande skottknoppar med spetsigt kronblad i mitten (se t ex 

RAÄ Flakeberg 41 i Nitenberg & Nyqvist Thorsson 2007:128). Från jämförelseområdet finns 

exempel på sådana liljeliknande skottknoppar i bland annat en bibelillustration från 800-talets 

franska Tours, i en bibelillustration från Genève daterad till 1000-talet, på Bayeuxtapeten, 

i en dansk tympanonrelief, i järnsmide på en kyrkdörr i danska Grimstrup, i en takmålning i 

Worchesters katedral, i ett förgyllt och försilvrat relikvarium av koppar tillverkat i Schweiz, i 

stenskulptural utsmyckning av den ryska Pokrovkyrkan, samt i ett portabelt altar av elfenben 

tillverkat i det bysantinska riket under sent 900-tal (för referenser se appendix 1). 

De liljeliknande skottknopparna med så väl rundad som spetsig topp finns som vi ovan 

sett spridda över en stor del av Europa och förekommer på olika material under hela den 

tidsspann som här studerats, det vill säga från 800-talet fram till och med 1200-talet. 

Stavkors från postament 

Stavkorshällarnas huvudmotiv är ett stavkors som vanligen är placerat på ett postament av 

något slag. Endast ett fåtal exempel från jämförelseområdet har påträffats i den genomsökta 

litteraturen. Ett exempel utgörs av en liggande dansk rungravsten som av runologen 

Erik Moltke placerats i ”Periode 3”, vilket betyder ca 1075- ca 1300/50 (se bild 22). 

Bildframställningen på denna danska sten består av ett S:t Georgskors på dubbel repstav 

som ansluter till ett trappostament (Moltke 1976: 326, 337, fig. 337). Till utformning och stil 

är den mycket lik bildframställningen på många av de svenska stavkorshällarna. Stavkors från 

trappostament förekommer även inom bokkonsten. Ett exempel är en illustration i 

71

72 

The Psalter of Louis the German från sent 800-tal med den korsfäste Jesus. I stenskulptur finns 

stavkors från trappostament på en sarkofagfront i Thessaloniki, Grekland, vilken daterats till 

900-talet. Stavkors från trappostament är ett vanligt förekommande motiv på bysantinska 

mynt från åtminstone 800-1000-talen (se exempel bild 23). På Bayeuxtapeten finns möjligen 

ett stavkors från postament. Det kan emellertid också röra sig om ett livsträd som det 

förekommer flitigt av på bonaden (för referenser se appendix 1). De stavkors från postament 

som förekommer som bokillustrationer, på textil eller på mynt är varken till utformning eller 

stil lika dem på stavkorshällarna. Inte heller stavkorset på stensarkofagen i Thessaloniki har 

någon stilistisk likhet med stavkorshällarna. 

Bild 22. Stavkors framställt på en liggande rungravsten i 

Vester Velling, Danmark. 

Foto: Nationalmuseum, Köpenhamn. 

A rune stone from Vester Velling, Denmark, with a 

staff cross as motif. Photo: National Museum, Copenhagen.

Livsträd 

Bild 23. Bysantinskt mynt präglat 977 påträffat i en 

grav i Såntorp, Västergötland. 

Foto: Gabriel Hildebrand, KMK. 

Byzantine coin minted in 977. Found in a grave in Såntorp, 

Västergötland. Photo: Gabriel Hildebrand, KMK. 

Livsträden som framställts på liljestenarna är uppbyggda på olika vis och bildar därmed 

olika typer som benämns slingtyp, palmettyp, stamtyp och stavtyp. Livsträd av slingtyp har 

i jämförelseområdet påträffats exempel på från Island, Norge, Danmark, Tyskland, Belgien, 

England, Skottland och Egypten. Livsträden av slingtyp på liljestenarna är med endast fem 

undantag komponerade med två palmettrankor som slingrar sig uppåt och möter och eller 

korsar varandra (Nitenberg & Nyqvist Thorsson 2007). De fem liljestenar som avviker 

från detta har ett livsträd i form av en ensam palmettranka. I samtliga fem fall är då detta 

motiv kombinerat med ett eller flera andra kompositioner. Exemplet från Island består av 

guldbroderade mässkläder från 1200-talets början. Livsträdens komposition på dessa kläder 

med två palmettrankor och deras stilistiska drag ligger mycket nära de på liljestenarna (se bild 

24). Livsträd av slingtyp finns på en bonad från Baldishol i Norge. Detta livsträd är däremot 

i komposition och stil mycket olik liljestenarnas. Från Norge finns också exempel på livsträd i 

träsniderier kring portalen till en stavkyrka från Hylestad daterad till ca 1200. I denna portal 

finns livsträd i olika stilistiska utföranden. Det livsträd som ses på portalens nedre högra sida 

har palmettblad som stilistiskt överensstämmer väl med liljestenarnas (se bild 25). 

73

74 

Bild 24. Brodderade mässkläder från domkyrkan i Hólar, Island, daterade till 

1200-talets början. Foto: Islands nationalmuseum, Thjms. 6028. 

Embroided mass clothing from Hólar Cathedral, Island, dated to early 13th century. 

Photo: National Museum of Iceland, Thjms. 6028.

Bild 25. Livsträdmotiv på stavkyrkoportalen i Hylestad, Norge. Daterad till ca 1200. Foto: Kulturhistorisk museum, 

Universitetet i Oslo. 

Tree of life motifs at the door opening, Hylestad Stave Church, Norway. Around 1200.Photo: Historical Museum, 

Oslo University. 

75

76 

På ön Lewis i Hebriderna har schackpjäser av valrosständer påträffats vilka är daterade till 

1100-talet. På en av dessa kan man se ett livsträd bestående av två palmettrankor som 

utgår från ett trepass. Kompositionen känns igen från liljestenarna, men stilistiskt ligger 

den inte så nära. Från Danmark kan vi se livsträd av slingtyp i tympanonreliefen till Værum 

och Skødstrup kyrkor. Det förstnämnda tycks inte vara uppbyggt av en sammanhängande 

palmettranka så som på liljestenarna. Palmettbladens spets är också mer krum i sin 

utformning än palmettbladen på liljestenarna. Livsträdet på Skødstrups kyrka kan jag inte 

bedöma då bildkvaliteten i underlaget varit för dålig. Från Danmark är också ett gyllene altare 

från Sindbjerg kyrka på vilken flera livsträd av slingtyp är framställda. Altaret är daterat till 

ca 1200 och dess livsträd är uppbyggda av två palmettrankor som möts. Kompositionen av 

dessa livsträd stämmer därför väl överrens med liljestenarnas. På en bronsdörr till domen i 

Hildesheim i Tyskland är ett livsträd framställt på en av bronsplattorna (se bild 26). Livsträdet 

består där av en enda palmettranka och denna är i sin utformning väl överrensstämmande 

med de på liljestenarna fem livsträd som består av en enda ranka. Palmettbladen på 

livsträdet i Hildesheim skiljer sig emellertid stilistiskt från liljestenarnas palmettblad. I en 

1100-tals bibelillustration från belgiska Louvain ses ett par livsträd som är uppbyggda av både 

upp- och nedvända hjärtpalmetter och två palmettrrankor som slingrar sig och möts runt 

hjärtpalmetterna. Vissa av palmettbladen har stilistisk likhet med liljestenarnas palmettblad 

och kompositionen känns igen, men i övrigt saknar dessa livsträd stilistisk likhet med 

liljestenarnas träd och vissa av de belgiska motivelementen återfinns inte på liljestenarna. 

På Bayeuxtapeten finns ett stort antal livsträd i olika utformningar. Det finns en scen med 

en tronande kund Edward och anglernas jarl Harold som tillsammans med sina följeslagare 

rider till Bosham (se bild 27). Längst ut till vänster om kungen står ett livsträd av slingtyp 

som till sin utformning är lik de på liljestenarna, men stilistiskt står detta livsträd långt från 

liljestenarnas träd av slingtyp. Exempel på livsträd av slingtyp har även påträffats från Egypten. 

På en mihrab, en bönenisch, av trä finns flera sådana livsträd framställda (för referenser se 

appendix 1).

Bild 26 (föregående sida). Livsträd bestående av en palmettranka framställt tillsammans med Gud, vilken möter Adam 

och Eva efter syndafallet på en av de bronsplattor som finns på bronsdörrarna till domen i Hildesheim, Tyskland. 

Foto: Hirmer Verlag. 

(Opposite page) Tree of life on the right side of God meeting Adam, Eve and the serpent. The bronze door of St. Mary’s 

Cathedral in Hildesheim, Germany. Photo: Hirmer Verlag, 

Bild 27. Livsträd på Bayeuxtapeten tillverkad i England mellan 1066 och 1077, troligen på beställning av biskop Odo. 

Foto: Detalj från Bayeuxtapeten – 1000-tal. Med särskilt tillstånd från staden Bayeux. 

Tree of life on the Bayeux Tapestry made in England between 1066 and 1077, probably ordered by the bishop Odo. 

Photo: Detail from the Bayeux Tapestry – 11th Century. By special permission of the City of Bayeux. 

Livsträd av palmettyp har jag endast funnit fyra exempel på från undersökningsområdet 

under den aktuella perioden. Dessa kommer från Belgien, England, Spanien och det 

dåvarande bysantinska riket. Exemplet från Belgien är ovan nämnda bibelillustration från 

Louvain i vilken ett livsträd bestående av upp- och nedvända hjärtpalmetter är framställd. I 

denna framställning finns inte någon tydlig stam som liljestenarna nästan uteslutande har, utan 

hjärtpalmetterna ansluter direkt till varandra. Liljestenarnas livsträd av palmettyp har också 

palmettblad och eller palmettknoppar, ibland i kombination med andra motivelement som 

utgår från stammen, vilket saknas på Lovainexemplet. I en annan bibelillustration kan man 

se ett liknande livsträd med upp- och nedvända hjärtpalmetter som också ansluter direkt till 

varandra. Detta exempel härrör från Spanien och är daterat till 900-talet. Hjärtpalmetterna 

i denna illustration omsluter ett palmettbladpar och mellan hjärtpalmetterna finns ett par 

bladvecksknoppar (se bild 28), motivelement som ofta är framställda på samma vis på 

liljestenarna (Nitenberg & Nyqvist Thorsson 2007 samt bild 29). På en dörr till katedralen 

i Durham i nordöstra England syns fyra livsträd av palmettyp i smide. Dörren och 

smidesarbetet är daterat till 1130-talet. Smidesarbetet är troligen tillverkat i Frankrike Dessa 

livsträd består av en hjärtpalmett på stam som omsluter ett palmettbladpar. Ovanför detta 

utgår ett par palmettblad från vardera sidan stammen och överst är något som påminner 

om en liljeliknande skottknopp, vilken flankeras av ett par palmettblad. Kompositionen känns 

igen från liljestenarna, även om liljestenarnas livsträd av denna typ alltid ansluter till något 

postament. Hjärtpalmetterna på Durhamdörren är rundade i nederkant. Hjärtpalmetterna 

på liljestenarna är vanligen spetsiga nertill, men det finns även de som är mer rundade till 

formen. Palmettbladens spets på Durhamdörren är krum, vilket liljestenarnas spetsar inte 

är. På en förgylld och emaljerad ikon av ärkeängeln Mikael från 900-talets Östrom ses bland 

annat livsträd som utgår från ett postament med två, tre eller fyra hjärtpalmetter på rad. 

77

78 

Från översta hjärtpalmetten utgår flera grenar eller rankor på vilka palmettknoppar växer. 

Varken komposition eller stil känns igen från liljestenarna (för referenser se appendix 1). 

Bild 28. Illustration i Biblia Hispalense från 900-talets Spanien med bland annat livsträd av palmettp. 

© Biblioteca Nacional de España. 

Illustration in Biblia Hispalense, 8th century Spain. © Biblioteca Nacional de España.

Bild 29. RAÄ Fullösa 54 med livsträd av sling- och palmettyp. 


Stone slab from Fullösa Parish Church, Västergötland. 


Exempel på livsträd av stamtyp har påträffats på flera håll i Europa. Från Norge har vi ett 

kors och ett krucifix, båda av trä, på vilka ett livsträd är framställt på vardera korsarmen. 

På korset som är daterat till 1240-1255 utgår t ex livsträdet på den nedre korsarmen från 

en palmettknopp som ansluter till ett trepass (se bild 20). Ovanför palmettknoppen utgår 

en palmettranka från vardera sidan stammen vilka har två palmettblad vardera. Denna 

uppställning återkommer sedan flera gånger på stammen och livsträdet avslutas i en fyrbladig 

ros i korsets centrum. Till denna ros ansluter sedan de tre övriga livsträden. Palmettbladen 

och knopparna på detta kors är fylliga, spänstiga och kompakta och de överrensstämmer 

väl med bladen och knopparna hos liljestenarnas stil 2. De norska bladens grenar saknar 

emellertid det slokiga intryck som liljestenarnas grenar inom denna stilgrupp ofta ger. 

Ett annat nordiskt exempel kommer från Munkbrarup kyrka i Danmark och består av 

en dopfunt från 1100-talets andra hälft. På denna dopfunt finns två träd. Det ena är mer 

naturtroget, medan det andra är mer av sådan stiliserad art som möter oss på liljestenarna. 

Det sistnämnda består av ett livsträd med palmettblad, palmettknoppar och en liljeliknande 

skottknopp som utgår från ett postament. Kompositionen av motivelementen återfinns 

även hos liljestenarna, men postamentet samt ett av bladen och de två knopparna har 

inga motsvarigheter hos liljestenarna. Palmettbladen och den liljeliknande skottknoppen 

79

80 

har emellertid stor stilistisk likhet med dessa motivelement hos liljestenarna. I katedralen i 

Worchester i England finns takmålningar från 1200-talets första hälft med bland annat livsträd 

av stamtyp. Dessa är uppbyggda som på liljestenarna med postament, stam från vilken flera 

palmettblad på gren utgår samt ett toppornament som flankeras av ett par palmettblad. Vissa 

stilistiska likheter föreligger mellan Worchesterträden och liljestenarnas livsträd, men de 

skiljer sig åt i hur grenarna ansluter till stammen. Worchesterträden är mer bukettlika, vilket 

betyder att samtliga grenar på träden utgår nära postamentet. Tidiga exempel på livsträd 

av stamtyp finns i Bambergbibeln från 800-talets Tyskland. Livsträden i denna illustration är 

komponerade på lite olika sätt, varav vissa som livsträden på liljestenarna. Det intressanta 

med denna illustration är att vissa palmettblad och palmettknoppar överrensstämmer väl i 

stil med motsvarande motivelement på liljestenarna, medan andra inte gör det (se bild 30). 

Ett annat exempel på livsträd av stamtyp från 800-talet utgörs av frankiska beslag i förgyllt 

silver påträffade i Småland (se bild 31). Livsträdet består av fem par palmettblad som utgår 

från stammen, vilken avslutas i en palmettknopp. Palmettbladen saknar till skillnad från 

liljestenarnas palmettblad gren och ansluter därför direkt till stammen. Remändesbeslagets 

livsträd ligger inte stilistiskt nära liljestenarnas livsträd. Troligen från 1000-talets första hälft 

är Ripollbibeln i vilken flera träd kan ses på en illustration. Ett av dessa föreställer kunskapens 

träd, vilket man kan förstå då Adam och Eva, ormen och den förbjudna frukten är avbildade 

på och invid detta träd. Två andra träd är framställda invid en flod, vilken troligen är en av 

Paradisets floder. Dessa livsträd står emellertid långt ifrån liljestenarnas livsträd, även om 

kompositionerna till viss del känns igen. I överliggaren till en portal på San Lorenzokyrkan i 

Zadar, Kroatien, kan man se två livsträd av stamtyp. Denna stenskulpturala utsmyckning är 

daterad till 1000-talet. De båda livsträden som består av olika knoppar och blad från stam 

utgår båda från ett litet trappostament. Kompositionen förekommer också hos liljestenarna, 

men det stilistiska utförandet av de vegetativa motivelementen är helt annorlunda (för 

referenser se appendix 1).

Bild 30. Livsträd av stamtyp i illustration i Bambergbibeln gjord i centrala Tyskland i slutet av 800-talet. 

Foto: Gerald Raab, Staatsbibliothek Bamberg. 

Tree of Life in the Bamberg Bible. Central Germany, end of the 9th century. Photo: Gerald Raab, Staatsbibliothek Bamberg. 

81

82 

Bild 31. Frankiska beslag i förgyllt silver påträffade i ett skattfynd i Småland. 800-tal. 

Foto: Christer Åhlin/Statens historiska museum. 

Frankish mounts in gilded silver found in a hoard in Småland. 9th century. 

Photo: Christer Åhlin/Statens historiska museum. 

Slutligen har vi livsträd av stavtyp. Livsträd av denna typ har endast påträffats från tre 

områden i den genomgångna litteraturen. Armenien dominerar vad gäller denna typ av 

livsträd och från detta område har jag i appendix 1 tagit med fyra exempel. Livsträd av 

stavtyp är emellertid ett mycket vanligt motiv på de armeniska katchkarerna. Katchkarerna 

skiljer sig dock markant från liljestenarna då bildframställningarna på katchkarerna domineras 

av ett stort kors som täcker större delen av den ornerade ytan (se bild 32). Från korset 

kan sedan palmettblad och knoppliknande motivelement växa ut. Framställningstekniken 

liksom stilen hos katchkarerna är också mycket annorlunda mot liljestenarnas, vilket ger 

ett helt annat uttryck i bilden (Azarjan 1973). På en sarkofagfront daterad till 900-talet 

från Thessaloniki i Grekland syns stora kors som står på trappostament och där några av 

korsen har korsarmar som avslutas i vad som kan uppfattas som någon typ av vegetativ 

ornamentering. Livsträden av stavtyp på denna bysantinska sarkofagfront är komponerade på 

ett liknande sätt som korsträden på katchkarerna, även om det tekniska utförandet och stilen

är annorlunda. Från 1200-talets Wexford på Irland finns ett annat exempel på livsträd av 

stavtyp, vilket nära ansluter i komposition och stil till några liljestenar av denna typ, även om 

någon direkt motsvarighet saknas. Wexfordträdet återfinns på ett sarkofaglock och består av 

ett klöverbladskors där staven utgår från ett klöverblad eller så kallad trepass (för referenser 

se appendix 1). 

Bild 32. Katchkar från Yeghegnatsor,Tsaghats-kar i Armenien, 1000-talet e Kr. Foto: Ur Azarjan 1973. 

Armenian katchkar from Yeghegnatsor,Tsaghats-kar, 11th century. Photo: From Azarjan 1973. 

83

84 

”Cross slab grave cover” – en jämförelse med medeltida gravhällar från Durham, 

nordöstra England 

I greveskapet Durham finns en fornlämningskategori som på många olika sätt kan relateras 

till liljestenarna och stavkorshällarna, cross slab grave cover. Översatt till svenska skulle man 

kunna kalla dem för korshällar. Det finns idag ca 550 hela eller fragmenterade korshällar i 

greveskapet och majoriteten av dessa återfinns vid landsbygdskyrkorna. Nästan inga har 

påträffats in situ och många har återanvänts till byggnadsmaterial i kyrkorna, som trappstenar 

eller dörr- och fönsterposter eller som gravhällar. Peter Ryder som har inventerat och 

beskrivit greveskapets korshällar vill datera dessa i huvudsak till 1100- och 1200-talen. 

Storleksmässigt varierar de i längd från 0,51 upp till 1,90 meter. Hällar med dubbla motivfält 

finns exempel på. Formen på hällarna är övervägande trapezoida, men rektangulära hällar 

förekommer också. Bildframställningarna har förfärdigats i relief, i inristning eller i en 

nedsänkt bakgrund. Huvudmotivet är vanligen ett kors på stav som oftast sträcker sig över 

hela stenens längd. Korshuvudets utformning varierar från grekiska kors till floriserande 

eller folierade korsformer. Korshuvudet ansluter till en korsstav som oftast utgår från ett 

postament av något slag. Trappostamenten är här i majoritet, men andra postament så 

som t.ex. rektangulära postament, postament i form av en kulle, spetsformat postament 

och trepass förekommer också. Från staven eller postamentet förekommer att liljor eller 

liljeliknande knoppar samt palmettblad växer ut. Det är vanligt på Durhams korshällar med 

ytterligare motivelement vid sidan av huvudelementet. Här kan nämnas svärd, fåglar, bok, 

pilbåge, hammare och tång, sax, nyckel och sköld. Ett mindre antal hällar har inskriptioner 

(Ryder 1985:1, 5-8, 17-20, 24, Plate 1-55). 

I Durhams korshällar finns mycket tydliga beröringspunkter med de svenska stavkorshällarna 

och liljestenarna, så som hällarnas biografi, framställningsperiod, framställningstekniker, form, 

storlek, material (sand- och kalksten) samt förekommande motivelement och kompositioner. 

Det finns dock i Durham, mig veterligen, ingen motsvarighet till liljestenar av palmett-, sling- 

och stamtyp. Även om bildframställningarna på Durhams korshällar till viss del består av 

andra motivelement och att livsträden i form av korsträd delvis komponerats på ett annat 

sätt så har dessa ändå samma uttryck som liljestenarna och stavkorshällarna. De engelska 

korshällarna känns ”familjära” för den som är van att studera liljestenar och stavkorshällar, 

vilket beror på samstämmigheten i material, form, teknik och överlag också i bild. Korshällarna 

bär på samma innehåll och symbolik som hällarna från liljestensomådet och det är enligt min 

mening sannolikt att korshällarna står att finna i samma historiska bakgrund och i samma 

samhälleliga kontext som liljestenarna och stavkorshällarna. Detta är också gällande för 

gravhällar från Mälardalen och Gotland. Nedan har jag valt ut ett antal tecknade korshällar 

ur Ryders publikation som får illustrera ovanstående ståndpunkter (se bild 33).

Bild 33 (denna och föregående sida). Korshällar från Durhams greveskap i nordöstra England. 

Ur Ryder 1985, Architectural & 

Archaeological Society of Durham & Northumberland. 

(This and opposite page) Cross slab grave covers from Durham county, northwestern England. 

From Ryder 1985, Architectural & Archaeological Society of Durham & Northumberland. 

Gravhällar i Mälardalen och på Gotland – en jämförelse 

För att undersöka huruvida liljestenarna och stavkorshällarna är puristiska och partikulära 

till sin art som här föreslagits har jag valt att titta på tidigmedeltida gravhällar i två andra 

geografiska områden i Sverige – Mälardalen och Gotland. 

I Mälardalen finns gravhällar med olika typer av stavkors och kors samt livsträd av stavtyp i 

sina bildframställningar (för exempel se bild 34). Hällarna är oftast trapetzoida till formen 

och de förekommer både med och utan kantlist (Gardell 1946:74, 75, 78, 97, 123, 126). 

På Gotland finner man hos gravhällarna en stor variation i bildframställningarna. Stavkors 

och kors av olika typer förekommer och ofta utgår korsen från något postament (för 

exempel se bild 35). Vanligen är de gotländska korsen på gravhällarna av vegetativ art 

85

86 

med knoppar och blad som växer ut från korsen (Lindahl 1969:27, 29, fig. 14, 15 & 16). 

På de gravhällar jag funnit från båda ovan nämnda områden är människor och djur också 

uteslutna i bildframställningarna före 1200-talets andra hälft, precis som på liljestenarna 

och stavkorshällarna. Inskriptioner förekommer på de mälardalska och gotländska hällarna i 

runor eller på latin. Även om växtornamentik förekommer på de tidigmedeltida gravhällarna 

i Mälardalen och på Gotland är denna inte så uttalad och omfattande som på många av 

liljestenarna. 

Bild 34. Gravhäll från Uppland, RAÄ Börje Bild 35. Gravhäll från Gotland, RAÄ Bunge 402. 

Teckning: Johan Peringskiöld, reproduktion: 107. Foto: Robert Bernhoft, Vänermuseet. 

KB, handskriftssamlingen, Peringskiöld 1719, s. 341. Stone slab from Bunge, Gotland. 

Stone slab from Börje, Uppland 

Drawing: Johan Peringskiöld, 17 


th century, 

Reproduction: KB, Peringskiöld 1719, p. 341. 

Den stilistiska studien som omfattar jämförelser i ett vitt geografiskt område visar att 

de skilda motivelementen liksom kompositionerna som framställts på liljestenarna och 

stavkorshällarna har framställts i olika sammanhang, på olika geografiska platser oavsett 

vädersträck och på olika ytor eller material under hela det tidsavsnitt från 800-talet fram 

till och med 1200-talet som studerats. På vissa ytor/material eller föremålskategorier finner 

man regionala variationer, ibland inte. När det gäller stenhällar av det slag som liljestenarna 

och stavkorshällarna utgör har jag i min studie funnit att de alltid är regionala i sitt uttryck. 

Detta är särskilt tydligt för liljestenarna som i sina bildframställningar är mer partikulära än 

stavkorshällarna. Den regionala särarten hos de stenhällar jag studerat visar sig framför allt 

genom val av hur livsträden framställts, men också i val av material, form och teknik.

Motiv och ikonografisk studie 

Den bildvärld som möter oss på liljestenarna och stavkorshällarna består framför allt av 

växtmotiv och eller kors av olika typer. I vissa fall förekommer även vapen eller redskap 

vid sidan av huvudmotivet. På en enda sten förekommer att ett djur avbildas och det är 

ett lejon på RAÄ Härja 99 (se bild 37). Denna liljesten är den enda i sitt slag vad beträffar 

motiv (lejon och armborst) samt det stilistiska utförandet på palmettknopparna (Nitenberg 

& Nyqvist Thorsson 2007). Människogestalter är aldrig framställda på vare sig liljestenarna 

eller stavkorshällarna. Vad betyder det att djur och människor med endast ett undantag 

är exkluderade från framställningarna på undersökningsmaterialet? I andra sammanhang 

både inom och utom liljestensområdet kombineras de motivelement och kompositioner 

som finns på liljestenarna och stavkorshällarna ofta eller åtminstone till viss del med 

framställningar av djur och människor (se anförd litteratur under Förekomst av motivelementen 

och kompositionerna inom liljestenarnas utbredningsområde nedan samt i appendix 

1). Exkluderingen av djur och människor tycks därför inte relaterat till motivelementen 

och kompositionerna, utan snarare till föremålskategorin som sådan. Det går heller inte 

generalisera och i detta avseende föra samman liljestenar och stavkorshällar med andra 

gravmonument eller minnesstenar från den berörda tiden. Det finns t.ex. gravmonument 

från både 1100- och 1200-talen som har framställda djur- och människofigurer (Gardell 

1946). Hällstadsmonumentet är ett exempel på detta (se bild 38). Runstenar är en annan 

föremålskategori där både djur och människor ibland avbildas. Här kan man därför ana att 

i den tidiga medeltiden fanns olika regler för olika typer av materialiteter. Kanske kan man 

därför se Härjastenen som representant för ett skeende då tidigare gällande regler börjar 

luckras upp (se vidare om denna liljesten nedan). 

Bild 36. Lejon och armborst i 

bildframställningen på RAÄ Härja 99, 

Västergötland. 


Lion and bow in the image on a stone slab 

in the Parish Church of Härja, Västergötland. 


87

88 

Bild 37. Hällstadsmonumentet. Romanskt gravmonument i Hällstad, Västergötland. Foto: ATA. 

A romanesque grave monument from Hällstad, Västergötland. Photo: ATA. 

Växtmotiv 

Först och främst har vi på liljestenarna växtornamentiken som genom olika kompositioner 

bildar stiliserade träd, vilka kallas livsträd eller livets träd. Det är naturligtvis ingen självklarhet 

att det är just livets träd som åsyftas på liljestenarna. I Bibeln finns andra omnämnda träd 

som till exempel ”kunskapens träd” och träd är ett relativt vanligt förekommande motiv även 

utanför kristendomen, bland annat inom den fornnordiska mytologin. Träd är en gammal 

symbol för uppståndelse och evigt liv. Kristi kors anses inom kristendomen ha byggts av virke 

från kunskapens träd i paradiset. Av denna anledning har korsets träd för troende kristna 

blivit livets träd (Biedermann 1997:430-432; Dahlby 1982:134). 

Det motivelement som givit liljestenarna sitt namn är ett växtmotiv som här kallas liljeliknande 

skottknopp. Utifrån hur motivelementet framställts är det inte tydligt att det är en lilja som 

stenhuggaren velat avbilda enligt min mening. Det finns emellertid fem liljestenar som i sina 

bildframställningar har en mer tydlig liljeblomma. Dessa är RAÄ Otterstad 238, RAÄ Bjurum 

80, RAÄ Österplana 62, RAÄ Gärdhem 281 och RAÄ Vårkumla 76 (se exempel bild 38). 

Liljan symboliserar inom kristendomen ren jungfrulig kärlek och för absolut tillit till Gud. Den 

treflikiga franska lilja, Fleur de lis, kan även symbolisera treenigheten (se vidare nedan under 

treklöverblad). Inom europeisk medeltida heraldik var liljan ett viktigt motiv (Biedermann 

1997:258; Dahlby 1982:12). Även inom den tidigmedeltida svenska heraldiken förekommer liljan. 

Bland andra hade jarlen Birger brosa (död 1202) en lilja i sin vapensköld (se vidare nedan).

Bild 38. Tydliga liljor som motivelement på RAÄ Österplana 62, 

Västergötland. Foto: Robert Bernhoft, Vänermuseet. 

Lilies, or ”fleur de lis”, on a stone slab from Österplana Parish Church, 


Ett annat förekommande växtmotiv på liljestenarna är det stiliserade treklöverbladet (trepass 

eller trifolium). Treklövern är inom kristendomen en av flera symboler för treenighet, det 

vill säga tre personer i en gudom – Gud fader, Sonen och den helige Ande (Biedermann 

1997:424; Dahlby 1982:11-13). På 35 liljestenar finns en eller flera rosor avbildade i 

kompositionen. Vanligast är att rosen framställts i centrum av ett palmettkors, det vill säga 

där korsarmarna möts. På 15 av dessa liljestenar är rosorna fembladiga (Nitenberg & Nyqvist 

Thorsson 2007). Fem rosor eller rosens fem kronblad symboliserar ofta Jesus fem sår på 

korset. Rosen kan också symbolisera Maria, hennes kärlek, fröjdeämnen och smärtor. 

Rosens färg i bildframställningen är avgörande för dess symbolik (Dahlby 1982:35, 66f). 

Kors och andra ickevegetativa motivelement 

Korset är kristendomens allra viktigaste sinnebild som påminner om Jesus död på korset, men 

korset är också Jesu Kristi segertecken (Dahlby 1982:47). Alla stavkorshällar har ett eller 

flera kors i sin bildframställning och kors förekommer även hos liljestenarna. De kors som är 

avbildade på stenarna är S:t Georgskors, Mantuanskt kors, grekiskt kors, hjulkors, kulkors, 

korsat kors, kryckkors, klotkors, latinskt kors, stjärnkors, hakkors och öglekors (ankh eller 

crux ansa´ta). Korsen kan också vara av vegetativ art där korsarmarna bland annat pryds av 

89

90 

klöverblad, palmettknoppar och liljeliknande skottknoppar (Nitenberg & Nyqvist Thorsson 2007). 

S:t Georgskorset har samma utseende som det så kallade Ulrikskorset. Ulrikskorset delades 

ut till de pilgrimer som vallfärdat till den helige Ulriks grav i Augsburg i södra Tyskland. 

Korsat kors kan ha samma symboliska betydelse som korskvadraten, vilken symboliserar 

världsevangelisationen. Kvadraten symboliserar i ett sådant sammanhang jordens fyra hörn 

och ibland är en jordglob avbildad istället för en kvadrat. Hakkorset eller svastikan är en 

symbol för rörelse eller rotation och också en gammal sol- eller lyckosymbol. Det har också 

framförts att hakkorset kan symbolisera de fyra vädersträcken eller vindarna. Även hjulkorset 

eller det fyr-ekriga hjulet är en gammal solsymbol som inom kristendomen är segerkorset. 

Öglekorset är ett T-kors försett med en ögla eller ett handtag och detta kors förekommer 

redan i det gamla Egypten som en symbol för liv och odödlighet. I bildframställningar bär 

bland andra gudinnan Isis och gudarna Osiris och Horus öglekors. Inom den egyptiska 

koptiska Kyrkan används öglekorset fortfarande som en symbol (Dahlby 1982:47.52). 

Två vanligt förekommande ickevegetativa motivelement som förekommer på liljestenarna 

och stavkorshällarna är trappostamentet och kullen. Trappsteg utgör nivåer som inom 

många kulturer och religioner symboliserar uppstigandet till ett högre plan. Inom kristna 

sammanhang kallas trappan ofta för himmelstrappan och det var på denna man tog sig till 

himmelen och Gud. Trappan och trappyramiden är också uppståndelsesymboler (Biedermann 

1997:423; Dahlby 1982:243). Kullen utgör på liljestenarna och stavkorshällarna ett postament 

till livsträden eller stavkorsen (Nitenberg & Nyqvist Thorsson 2007). Inom den kristna 

symboliken är kullen symbol för Golgata. Golgata anses vara jordens medelpunkt, platsen för 

Adams grav och också platsen där Jesus dog på korset (Biedermann 1997:233f). Utöver dessa 

två motivelement finns flera andra ickevegetativa motivelement (se nyckel ovan), men dessa 

kommer inte att tas upp här. Flera av dem diskuteras emellertid i nästa avsnitt. 

Profana motiv, eller religiösa? 

I den medeltida konsten i kyrkliga kontexter förekommer bilder som för nutida betraktare 

kan uppfattas som profana och till och med obscena och groteska, något som man inte 

direkt kopplar till kristendomen och den bibliska sfären. Det är omdiskuterat huruvida 

dessa bilder ska betraktas som folkliga inslag eller som ingående i kristen morallära. I 

Skandinavien förekommer t.ex. falliska män och grimaserande gycklare framställda på 

dopfuntar. Nordanskog vill genom ett flertal exempel visa att bilder av ovanstående slag 

användes inom kyrkokonsten och accepterades också av kyrkans välutbildade företrädare 

(Nordanskog 2006:324-327). Nordanskog ser alltså inte bilder av detta slag som folklig 

i den bemärkelsen att de går att skilja från de av kyrklig karaktär. På liljestenarna och 

stavkorshällarna förekommer inga motiv eller bilder som kan betraktas som obscena, men de 

flesta av motivelementen kan uppfattas som profana, åtminstone tagna ur sitt sammanhang. 

Vid en kontextualisering av motivelementen på olika nivåer blir tolkningen åtminstone delvis 

en annan. 

På två liljestenar avbildas en yxa vid foten av det träd som växtornamentiken utgör (se bild 

39). Yxan är ett till synes profant vapen eller redskap, men då den framställs som på dessa två 

liljestenar får den en annan tolkning. I kristen konst symboliserar yxan och trädet den yttersta 

domen (Biedermann 1997:475). En yxa på en gravsten kan annars symbolisera att livstråden 

huggits av (Dahlby 1982:246). Utifrån tolkningsförslaget att liljestenarna framställts i syfte 

att bland annat användas som gravhällar passar en sådan symbolik hos bildframställningen

väl in. Ett annat vapen som framställts på en alternativt två stavkorshällar (RAÄ Friggeråker 

101 och RAÄ Eling 43) och eventuellt på en liljesten (RAÄ Norra Härene 87) är svärdet. 

Svärd avbildas som attribut till flera olika bibliska personer och får genom sin kontext också 

skild innebörd eller mening. På de sätt svärdet ingått i kompositionen på liljestenen och 

stavkorshällarna kan man tänka att svärdet symboliserar den begravdes samhälleliga roll och 

sociala position och får genom denna tolkning en profan mening. Detta förutsätter emellertid 

en syn på stenarna som gravhällar. Svärdet har inom kristendomen använts som en symbol 

för makt, både den profana makten och den kyrkliga makten. I påvliga doktriner framställs att 

Kyrkan åt den rättmätige härskaren förlänade det världsliga svärdet (Biedermann 1997:403f). 

Skulle ett svärd framställt på en gravhäll tillsammans med ett kors eller ett träd kunna tolkas 

som symbolik för att den döde i och med döden, eller kanske redan i livet, överlämnar sig 

själv och sin världsliga makt till den gudomliga makten? 

Bild 39. Yxa vid foten av livsträdet. Bild 40. S:t Georgskors ovanför ristat svärd. 

RAÄ Bjurum 78, Västergötland. I stigluckan vid Friggeråkers kyrka, Västergötland. 

Foto: Robert Bernhoft, Vänermuseet. Foto: Robert Bernhoft, Vänermuseet. 

Axe cutting down the tree of life. In Bjurum The cross of Saint George above a carved sword. 

Parish Church, Västergötland. Friggeråker Parish Curch, Västergötland. 

Photo: Robert Bernhoft. Photo: Robert Bernhoft. 

91

92 

Bild 41. Svärdsriddarordens vapenbild här på ett sigill. Foto: Ur Harrison 2005. 

Seal of the Fratres militiae Christi. Photo: From Harrison 2005. 

Intressant i sammanhanget är att bildframställningen på RAÄ Friggeråker 101 (se bild 

40) är den samma som på den tyska andliga Svärdsriddarordens vapen (se bild 41). 

Svärdsriddarorden grundades 1202 för att bistå biskopen av Riga att kristna Livland (historisk 

region i Baltikum som i sin största utbredning omfattade nuvarande Estland och Lettland). 

Redan 1237 uppgick orden i Tyska orden (se vidare kapitel 5). 

Det tredje vapnet som finns avbildat på en liljesten är armborstet. På liljestenen RAÄ Härja 

99 syns ett träd med palmettknoppar som växer fram ur kantlisten (se bild 36). Trädets 

stam sträcker sig över hela stenens längd. På höger sida om stammen i stenens överdel är 

ett armborst, alternativt en pilbåge, och på vänster sida om stammen i stenens överdel 

är ett lejon som klättrar nedför stammen. Lejonet symboliserar bland annat Juda stam 

och dess styrka. Kristus är lejonet av Juda stam står det i Uppenbarelseboken. Lejonet 

symboliserar också makt, styrka och krigiska dygder i allmänhet (Biedermann 1997:253-255; 

Dahlby 1982:31). På en liljesten i Norden är det mindre troligt att lejonet symboliserar Juda 

stam, varför den mer allmänna symboliken för makt, styrka och krigiska dygder förefaller 

mer passande för Härjastenen alternativt att Härjastenens lejon symboliserar Kristus. Då 

heraldiken slår igenom i Sverige under tidig medeltid blir lejon vanliga på vapensköldar och 

sigill (se vidare nedan) och kanske är det i ett sådant sammanhang Härjastenens lejon ska ses. 

På en liljesten, RAÄ Götene 64, finns en tång avbildad i det övre högra hörnet och i det 

andra övre hörnet finns en hammare. En hammare finns också avbildad på RAÄ Åsle 105. 

Hammaren symboliserar styrka och som verktyg associeras den med smedjan och järnet. 

Hammaren har också använts som gravbild för att skydda den begravde från onda makter. 

Spetshammaren (RAÄ Åsle 105) är symbolen för lärlingen och för den råa och obearbetade 

stenen. Både hammaren och tången är dessutom två av Kristi lidanderedskap, även kallade 

Kristi vapen eller passionsverktyg. Det var med dessa vapen som Kristus tillfogades sitt 

lidande på korset och som sedan betraktades som mäktiga vapen mot synden. Kristi vapen 

skulle utrota all ondska ur människosjälen då människan betraktade och begrundade Kristi 

plågor på korset (Biedermann 1997:158; Dahlby 1982:35). 

Förekomst av motivelementen och kompositionerna inom liljestenarnas utbredningsområde 

För att få en större förståelse för liljestenarnas och stavkorshällarnas sociala och ideologiska 

dimension är det betydelsefullt att undersöka i vilka andra kontexter motivelementen och 

kompositionerna förekommer. Är det alltid i kyrkliga sammanhang eller även i profana?

Nedan har jag samlat ett antal exempel på föremålskategorier på vilka de olika 

motivelementen och kompositionerna förekommer. Här skulle det vara intressant att 

genomföra en mer omfattande studie. Det jag ändå vill uppnå med nedanstående exempel är 

att ge en antydan om komplexiteten i bruket av de motivelement och kompositioner som är 

aktuella i denna uppsats. 

På ett altarförstycke av förgyllt koppar på trä i Broddetorp kyrka i Västergötland finns så 

väl livsträd och palmettrankor framställda. Förstycket i Broddetorp har daterats till cirka 

1175-1190 och är det enda medeltida förstycket som bevarats i Sverige. Altarförstycken 

med driven metall från 1100- och 1200-talet finns framför allt på Jylland i Danmark. 

Broddetorpaltaret har troligen tillverkats i Sverige. Denna åsikt stöds också av en 

dendrokronologisk undersökning av förstyckets ekplankor, vilken visade att trädet som 

använts till förstyckets tillverkning troligen vuxit i Västergötland eller Sydsverige 

(Dahlberg 1998:241f, fig.143 och 144; Nørlund 1968:12f, 205f). 

Andra föremålskategorier på vilka de aktuella motivelementen och kompositionerna 

förekommer och som hör till den kyrkliga sfären är dopfuntar och gravmonument. I Hällstad 

kyrka i Västergötland t.ex. finns ett romanskt gravmonument bestående av lockhäll och två 

gavelhällar (se bild 37). På en av gavelhällarna finns samma motivbild som på liljestenarna, 

bland annat en hjärtpalmett. Växtornamentik i form av palmettblad, palmettknoppar, livsträd 

m.m. förekommer på ett stort antal dopfuntar från romansk tid. Stavkors förekommer också 

på denna föremålskategori. Här kan nämnas dopfuntar från Källbys, Fullösas, Broddetorps 

och Forshems kyrkor (Dahlberg 1998:fig. 56, fig. 60, fig. 62, fig. 65 och fig. 72). Kyrkorna 

har även haft annan stenskulptur där liljestenarnas och stavkorshällarnas motiv förekommer. 

Ett exempel på detta är i tympanonfältet på Skälvums romanska kyrka på Kinnekulle i 

Västergötland där en palmettranka framställts. Stenmästaren bakom tympanonet är Othelric, 

vilken signerat verket med ”Othelric me fecit” (Svanberg 1995:133f, fig.143). 

Till den kyrkliga miljön hör också muralmålningar. Studerar man medeltida muralmålningar 

i svenska kyrkor finner man att så väl liljestenarnas och stavkorshällarnas enskilda 

motivelement som hela kompositioner förekommer under både romansk och gotisk tid. 

Det finns utifrån dessa målningar inget som indikerar ett plötsligt upphörande av bruket av 

motiven, utan i stället kan man se hur dessa förändras i sitt utförande då nya stilinfluenser 

kommer på modet. Romanska muralmålningar med bland annat motiv som förekommer på 

liljestenarna kan t.ex. ses i Eriksbergs, Edåsa och Söne kyrkor (Hernfjäll 1993; Söderberg 

1951). 

Det finns exempel på att motivelementen förekommer även utanför den kyrkliga sfären. 

I Skara i Västergötland påträffades vid en arkeologisk undersökning i kvarteret Saturnus 

en mindre koncentration av läderstycken 1,4 meter under nuvarande marknivå. Ett av 

dessa läderstycken är 42 x 31 cm stort och ornerad med perforeringsteknik. Motivet på 

läderstycket består av palmettrankor med palmettblad som bildar hjärtpalmetter. Vid 

undersökningen fann man det märkligt att ett sådant fynd, som utifrån läderstyckets ornering 

daterades till 1200- eller 1300-tal, påträffades så högt upp i lagerföljden. Inget tydde heller på 

omrörda eller störda lager på platsen (Hjolman & Sigsjö 1975-1976:279, fig.87). Som parallell 

till läderstycket i Skara kan nämnas en knivslida i läder som påträffades i ett medeltida 

kulturlager i Söderköping vid en arkeologisk undersökning. Knivslidan var ornerad med en 

palmettranka (Hedvall & Lindeblad 2006:97). 

93

94 

Andra fynd av profan karaktär som bär motivelementen och kompositionerna från 

liljestenarna och stavkorshällarna är mynt (se bild 23). I en grav i Såntorp, Västergötland, samt 

i ett depåfynd i Varnhem påträffades ett bysantinskt silvermynt präglat under Basileios II. 

Mynten präglades år 977 respektive 1035 och har båda ett stavkors från ett trappostament i sin 

bildframställning (Hammarberg, Malmer & Zachrisson 1989:66, nr. 243 pl. 13; 87, nr. 391 pl. 22). 

Bildernas innebörd och symbologi 

I denna uppsats vill jag visa att det ikonologin eftersträvar i sina djupare studier av 

bildframställningarnas underliggande principer och symboliska värderingar, det vill säga 

de värderingar som uttrycker konstens ideologiska hållning och hur den reflekterar 

historiska eller samhälleliga förhållanden, också går att uppnå genom att angripa 

undersökningsmaterialet med de skilda metoder och förhållningssätt som här används. På 

detta sätt kan man identifiera sammanhang. Vad gäller liljestenarna, och i viss utsträckning 

även stavkorshällarna, är det den sociala signifikansen, partikulariteten, som är den 

underliggande principen. I den puristiska strävan som genomsyrar undersökningsmaterialet 

symboliserar aktörskollektiven bakom stenarna sin särart som grupp, sin politiska ställning 

och sin starka religiösa övertygelse.

5 . S A M H Ä L L E T, M A K T E N O C H KO N S T E N 

I detta kapitel kommer fem olika samhällsfaktorer att diskuteras i syfte att undersöka 

dessa faktorers relevans i liljestensområdet under den aktuella tidsperioden och för 

framställningen av liljestenarna och stavkorshällarna. Kapitlet utgör därför en diskussionsbas 

till nästkommande kapitel som handlar om liljestenarnas och stavkorshällarnas medeltida 

praktik. Diskussionen kring den historiska kontexten och tidsfästandet av liljestenarna och 

stavkorshällarna som förs i nästa kapitel är emellertid också en förutsättning för innehållet i 

detta kapitel. Kapitlet avslutas med en kort allmän genomgång av den västeuropeiska konsten 

under den aktuella perioden. 

Politiskt territorium 

Under vikingatid och tidig medeltid pågick stora samhälleliga förändringar där det fanns 

utrymme för nya aktörer och aktörskollektiv som intresserade sig för maktutövande. I 

denna tid formerades de nordiska rikena Sverige, Norge och Danmark och liljestensområdet 

utgjorde ett gränsområde mellan de tre rikena. Före 1100-talet var maktutövandet mer 

varierat och byggde troligen i stort på personliga relationer. Under tidig medeltid fick denna 

härskarideologi ge vika för en politiskt styrd ideologi relaterad till territoriella gränser 

(Carlsson 2007:11). Denna process innehöll också nya praktiker och begrepp, så som t.ex. 

titeln kung, vilkas mening troligen prövades och till viss del förändrades över tid. 

Innan det svenska riket uppkom fanns en rad olika herravälden. Ur dessa växte under 

1000-talet ett kungadöme fram - Sverige. Stormän i så väl Götaland som Svealand gjorde 

anspråk på att regera som kung i detta kungadöme, men under äldsta medeltid hade vanligen 

kungarna sin maktbas i götalandskapen. Under denna period var det emellertid svårt för 

kungarna att hävda sin maktställning utanför regionen de vistades i. Man skulle därför 

kunna säga att det vid denna tid fanns ett svenskt kungadöme som också riktade sig mot 

kristenheten, men knappast ett svenskt kungarike i form av en territoriell enhet (Lindkvist & 

Sjöberg 2003:21, 41, 70). Avsikten med uppsatsen är inte att diskutera Sveriges uppkomst, 

då detta inte är genomförbart utifrån studier av endast en region. För att föra en sådan 

diskussion måste flera regioner involveras på ett sätt som ligger utanför ramarna här. 

1100-talet kan betecknas som en tid för maktkamp där flera ätter eller släkter stred om 

makten och Kyrkan kämpade för att få fäste inom det svenska området. Mellan ca 1130 och 

1250 var det män ur erikska och sverkerska ätterna som växelvis satt som kung på Sveriges 

tron. Sverkrarna hade sitt stamgods i Östergötland och erikarna i Västergötland. Först i 

och med Knut Erikssons regeringstid mellan 1167 och 1195/96 hade en kung mer påtaglig 

kontroll över både Götaland och Svealand. Kampen mellan de olika maktpotentaterna var 

under 1200-talets första hälft inte längre så intensiv. Kungaätten var tydligt markerad och 

också avskild från andra stormannaätter. De senare gjorde inte längre kungliga anspråk, men 

kampen om den kungliga tronen fortgick ändå, men nu inom den kungliga ätten. Gränserna 

för de skandinaviska ländernas territorium hade vid denna tid troligen tagit form (Carlsson 

2007:170-173; Lindkvist & Sjöberg 2003:43, 46). 

Kungamakten 

Det var politiska händelser så väl som samhälleliga förändringar av social och ekonomisk 

karaktär som ledde fram till ett nytt samhällssystem- feodalismen - i Skandinavien under 

95

96 

tidig medeltid (se vidare om feodalismen nedan). Nordbor ägnade sig under vikingatiden 

åt yttre tillägnelse genom sina plundringståg under ledning av vikingahövdingar. När dessa 

vikingahövdingar gick iland och så att säga blev landkungar fanns en förutsättning för de 

skandinaviska kungadömenas uppkomst och det feodala samhället. Trots att feodalismen 

är ett socioekonomiskt system, så krävdes för dess införande även att den politiska 

organisationen anpassades efter det nya systemet liksom ideologiska förändringar. 

Förändringar av sådant slag var t.ex. riksenandet, tillkomst av en statsapparat, en ny religion 

och bekräftelse av uppdelning av befolkningen i stånd. En av de underliggande orsakerna till 

en omvandling av samhället av detta slag var en kamp om fördelningen av samhällets samlade 

produkt, det vill säga dess ekonomiska bas (Lindkvist & Ågren 1985:1f; Lindkvist 1995:36f). 

Under tidig medeltid skedde alltså stora samhällsorganisatoriska förändringar. Organisationer 

som var regionalt avgränsade, t.ex. by, socken och härad, fick successivt en fastare form och 

i dessa organisationer skedde förhandlingar och överenskommelser mellan individer eller 

hushåll. Tidigare hade samhällsorganisationen varit av en mer varierande karaktär där bland 

annat förhandlingar skett mellan olika allianser som t.ex. släktskapsförbindelser. Samhället 

övergick i ett klassamhälle som organiserades territoriellt med en större differentiering 

ekonomiskt och socialt än tidigare. I samband med denna omvandling etablerades 

statsmakten där kungamakten troligen är det främsta kännetecknet (Myrdal 2000:93). 

Kungamaktens etablering medförde en institutionalisering av politiken på ett sätt som inte 

varit gällande tidigare. Giftermåls- och släktskapsallianser och vänskapsband på det personliga 

planet var fortfarande av betydelse, men politiken fick nu nya mer formaliserade former. Ett 

nytt socioekonomiskt system växte fram, som nämndes ovan, och i detta riktade sig den 

svenska kungamakten mot den jordägande aristokratin och Kyrkan genom privilegier och 

olika tjänsteförhållanden. Samhället förvaltades och kontrollerades genom stödjepunkter 

i landskapet i form av borgar och skatter började utkrävas. Kontroll över varuutbyte och 

handel var också viktiga för kungamakten. Krigsmakten, det vill säga det aristokratiska 

rytteriet, var underordnad kungamakten och nödvändig för försvar och anfall. När Sverige 

blev en statsmakt är svårt att avgöra. Med statsmakt avses att staten skall ha ”en fungerande 

administration, förekomsten av ämbeten, och fasta politiska institutioner.” I Sverige, liksom 

på andra håll i det medeltida Europa, förknippades staten med kungadömet, vilken utövade 

statens uppgifter och funktioner. Det är först under andra hälften av 1200-talet som politiken 

började institutionaliseras, lagar skrevs och det andliga och det världsliga frälsets relation till 

kungamakten definierades (Lindkvist & Sjöberg 2003:17f, 37,61f). Det är tydligt på flera olika 

plan att kungamakten och kungadömet i slutet av 1200-talet var av en annan karaktär än i sin 

allra äldsta linda. 

Kyrkan 

Kristendomens införande medförde många och omvälvande förändringar i det svenska 

samhället. För befolkningen innebar detta en ny tro, en delvis ny världsbild samt en annan 

syn på samhället och världen. Med den nya religionen följde också den kyrkliga 

organisationen, präster, biskopar och det latinska språket. Det svenska samhället med dess 

befolkning kom genom den nya religionen att inlemmas i en större kulturell gemensam 

text som utgjordes av den europeiska kristenheten. Inom den nya religionen befästes 

och legitimerades den rådande samhällsordningen och hur makten skulle utövas. Genom 

kristendomen och Kyrkan kunde kungamakten bryta ned sociala och politiska organisationer 

på lokal och regional nivå. Kristendomens införande och framväxten av en kungamakt är

därför intimt förknippade med varandra, inte bara i Sverige, utan även på andra håll i Europa 

(Lindkvist & Sjöberg 2003:73, 75f). 

Det finns olika uppfattningar inom forskningen om hur kristnandeprocessen gått till i det 

svenska området (se t.ex. Dahlberg 1998, Ersgård 1996, Gräslund 1996 och Theliander 

2005). Jag kommer här inte att fördjupa mig i denna process, men det arkeologiska materialet 

vittnar om att det var en långsam process utdragen över flera århundraden där olika regioner 

kristnades vid olika tidpunkter (se t.ex. Ersgård 1996 ; Lundström & Theliander 2004; Nyqvist 

Thorsson & Nitenberg 2009; Vretemark 2007). Den enskilda individen mötte säkerligen 

också kristendomen och tog dopet på olika sätt. Redan tidigt under vikiningatid stötte 

resenärer på kristendomen och andra kristna bland annat i dåtidens Bysans, medan andra på 

hemmaplan fick höra om kristendomen via hemvändande vikingar eller av missionärer. Det 

är emellertid först på 1000-talet som man kan tala om en kyrklig etablering och en kyrklig 

organisation i det svenska området. En sådan etablering var beroende av ett samarbete med 

den politiska makten, det vill säga kungar, hövdingar och andra stormän (Dahlberg 1998:57; 

Lindkvist & Sjöberg 2003:81). 

Redan under 700- och 800-talen genomförde den europeiska Kyrkan missionsinsatser i 

Skandinavien, men först under slutet av 900-talet märks tydligare spår i det arkeologiska 

och historiska källmaterialet i liljestensområdet. Troligen fanns redan före de första 

missionsinsatserna intressen för och olika försök att rikta sig mot kristendomen. Tidiga 

missionsinsatser mot handelsplatser som Birka har t.ex. förklarats med att de lokala politiska 

ledarna på sådana platser ville ge goda villkor till de tillresande kristna köpmännen. När 

Kyrkan träder in som en aktör i Skandinavien hade den inledningsvis en svag politisk ställning. 

Kyrkan var i behov av samarbete med de politiskt aktiva styrande skikten i samhället för att 

stärka sin ställning och här var släktrelationer betydelsefulla (Carlsson 2007:20, 146; Olsen 

1993:152). 

När den territoriella organisationen av Kyrkan formaliserades innebar detta att kyrkor 

byggdes, församlingar skapades, olika kyrkliga ämbeten så som biskop och präst inrättades, 

sockenbildningen påbörjades, liksom att indelningen i stift, och kyrkoavgifter infördes. Det var 

utifrån biskopssätena som en mer stabil och omfattande kyrklig struktur byggdes upp. Fram 

till 1100-talets första år löd Sverige under ärkebiskopsdömet Hamburg-Bremen, men 1103- 

04 blev Norden en egen kyrkoprovins då danska Lund blev eget ärkebiskopssäte (Lindkvist 

& Sjöberg 2003:81f, 84, 86). Markus Dahlberg påtalar i sin avhandling att mycket litet är känt 

om den etablerade Kyrkans organisation i Skandinavien under 1000- och 1100-talen. För att 

få en antydan om hur den kyrkliga strukturen sett ut under denna tidiga period vänder sig 

Dahlberg till det anglosaxiska och anglonormandiska England där förhållandena är mer kända. 

I England etablerades en eller flera moderkyrkor strax efter kristnandet i varje kungadöme, 

oftast vid de kungliga sätena. Dessa kyrkor hade stora geografiska upptagningsområden. 

Därefter uppfördes lokala kyrkor, vanligen av stormän på privat initiativ. Då sockenstrukturen 

i England vid 1100-talets slut i det närmaste var fullbordad avvecklades det äldre systemet 

med moderkyrkorna. Dessa kyrkors högre rang levde emellertid i viss utsträckning vidare. 

Dahlberg menar med utgångspunkt i studier genomförda av Tom Neill, Stig Lundberg och 

Ann Cathrine Bonnier att ovan skisserade kyrkoorganisatoriska utveckling särskilt skulle vara 

möjlig i Götalandskapen. Detta beroende på att vi i de båda Götalandskapen redan tidigt 

finner ett socialt övre samhällsskikt och framväxten av en kyrklig organisation (Dahlberg 

1998:58). Den engelska modellen Dahlberg refererar till och som han ser som en möjlig 

97

98 

modell även för svenska förhållanden är ett möjligt sätt för den tidiga kyrkliga organisationen 

i Sverige, men andra forskare som t.ex. Lars Ersgård har påtalat andra möjligheter där 

gravläggningen och kyrkogårdarna har varit viktigare än tillgången på en kyrkobyggnad i ett 

tidigt skede (Ersgård 1996; Ersgård 1997). 

Under 1200-talets första hälft var Kyrkan etablerad och också en viktig aktör i samhället 

på olika plan och var bland annat en betydande jord- och godsägare (Carlsson 2007:172f; 

Lindkvist & Sjöberg 2003:17). 

Jordägande och det feodala systemet 

I det medeltida samhället baserades ekonomisk makt till stor del av kontroll över jord. 

Genom att äga jord eller rätten till del av jordens avkastning skapades förutsättningar 

för maktutövande. Detta gällde även kungamakten och det andliga frälset. I Väster- och 

Östergötland fanns under medeltiden en övervikt för patrimonium, det vill säga frälsegods 

ägda av frälseätter, medan det i Svealand och då särskilt i Mälardalen fanns en övervikt 

mot kronogods. Kronogodsen stod till kungamaktens förfogande oavsett vilken ätt kungen 

tillhörde och dessa fick inte avyttras (Lindkvist & Sjöberg 2003:62f). 

Under tidig medeltid utvecklas det feodala samhällssystemet i Europa. Begreppet feodalism 

kan ha delvis olika innebörd, men jag har här tagit fasta på ekonomihistorikern Janken Myrdals 

sätt att definiera begreppet. Myrdal använder termen feodalism i en bredare bemärkelse 

och menar att det är viktigt att ha ett begrepp för den långa period då samhället med sina 

bönder och sin adel i stort sätt var likartat. Myrdal ser feodalismen som en struktur av sociala 

institutioner som i Skandinavien hade sin början i 1100-talet och fortgick ända fram till slutet 

av 1700-talet och till och med en bit in på 1800-talet. Några av de sociala institutionerna 

inom feodalismen är: Kyrkan och kristendomen; staten och kungen; adeln och storgårdarna. 

Feodalismens struktur var ett socioekonomiskt system där makten i samhället baserades på 

jordägande, precis som den gjort under antiken i medelhavsområdet. Den härskande gruppen 

i samhället hade dessutom privilegier som garanterades av staten. Ett viktigt förhållande i 

anslutning till detta var landboväsendet. Landborna ägde inte jorden de brukade utan fick 

betala jordränta, avrad, till jordägaren. Avraden var individuellt relaterad och den kunde höjas 

eller sänkas. Hela det feodala brukningssystemet var individuellt och kollektiva insatser var 

ovanligt. De självägande bönderna betalade istället statlig skatt på jorden och båda dessa 

intäkter var de mest betydelsefulla sätten för de styrande att få tillgång till och utöka sina 

resurser. Just detta system är det som ses som karakteristiskt för det feodala systemet. I 

allt större utsträckning ägdes jorden av de privilegierade stånden och stor del av denna 

jord brukades av landborna. Ur samhällsekonomisk synvinkel har denna grupp i samhället 

därför utgjort en av de viktigaste grupperna. En förutsättning för det feodala systemet 

var upprättandet av statsmakten. Innan statsmakten var etablerad fanns ingen som kunde 

stadfästa jordägande eller upprätthålla privilegier. Trots att statsmakten var en förutsättning 

för feodalismen, så förutsattes ironiskt nog att statsmakten samtidigt var decentraliserad. 

Förekomsten av olika lokala maktutövare med rätt att uppbära böter, skatter och andra 

avgifter är kännetecknande för det feodala samhällssystemet. Detta gjorde att de stora 

jordägarna i det medeltida Europa också kunde ha stor ekonomisk vinning av ett sådant 

maktutövande (Lindkvist 1979:13-15, 34; Lindkvist 1995:15f; Myrdal 2000:13f).

Under medeltiden spelade personliga överenskommelser stor roll, t.ex. mellan kung och 

folk, mellan olika aktörskollektiv eller på individnivå mellan aktörer. I denna nya struktur 

som feodalismen utgjorde blev den vanlige jordbrukaren bonde i vår bemärkelse. Bönderna 

framträdde som en kategori i samhället, ett eget stånd, och i denna ingick så väl jordbrukare 

i familjehushåll som jordbrukare som gav jordränta. Böndernas motpart var aristokratin, det 

jordägande krigarkastet. Aristokratin tillsammans med Kyrkan, som båda går under begreppet 

frälse, var befriade från skatt under stor del av den feodala perioden. Det världsliga frälset 

tillhörde den som kunde hålla med stridshäst och ryttare och som gjorde rustningstjänst hos 

kungamakten. Envar som kunde bära de tunga kostnaderna för detta hade alltså möjlighet 

att bli frälse. Frälsemannen var vid årliga vapensyner tvungen att uppvisa sin kapacitet och 

kunde vid brister förlora sin frälsestatus. Först på 1500-talet blev frälsestatusen ärftlig. Inom 

frälset fanns ekonomiska och rangmässiga skillnader, vilket kom till uttryck i hur stort följe 

frälsemannen fick ha. En vanlig frälseman, även kallad väpnare, fick endast ha tre hästar med 

ryttare i sitt följe, en svenne fick ha sex och en riddare åtta. Om riddaren satt i riksrådet 

tilläts han istället ha ett följe med tolv ryttare med häst. Denna reglering av frälset syftade till 

att undvika stora maktkoncentrationer hos enskilda frälsemän (Lindkvist & Sjöberg 2003:47- 

49; Myrdal 2000:14-16). 

Feodalismen var som system mycket svagt utvecklat i det skandinaviska området och man 

skulle kunna se det som att de ledande skikten i de skandinaviska rikena försökte införa 

feodalité, men att detta inte lyckades fullt ut. Det är främst i Danmark som man kan tala om 

ett sådant system och då från och med slutet av 1200-talet. För Sveriges del kan man tala om 

feodalité först under medeltidens allra sista slutskede och i Norge var feodalitétendenserna 

mycket svaga. Det är särskilt forskare med en bakgrund i marxism eller historiematerialism 

som betraktar Skandinavien som feodalt under medeltiden. Skandinaviens säregenhet 

gentemot övriga Europa utgjordes av vikingarnas samhällsstruktur. Samhället var uppbyggt 

kring en väpnad allmoge, ett fritt råd (tinget), en instabil kungamakt, en ledande klass med 

stormän och ett hirdväsen för plundringståg. Hierarkierna som växte fram i tidig medeltid 

i Skandinavien behövde som det tycks lång tid för att etablera sig, med Danmark som ett 

eventuellt undantag. Danmark skiljer sig också från övriga Skandinavien redan under yngre 

järnåldern genom att vara organiserat i byar, vilket i Sverige och Norge skedde först senare. 

När Danmark enades under en kung är omdiskuterat och en aktuell fråga inom dansk 

forskning. Vissa vill mena att landet enades under 900-talet av Gorm och Harald Blåtand, 

medan andra vill se ett tidigare datum för enandet redan under 400- och 500-talet. I Norge 

är det svårt att överhuvudtaget tala om en definierad aristokrati. Istället finner man här fria 

bönder som kunde vara fattiga eller rika med olika social status och som organiserade sig 

i ting. Från slutet av 800-talet försökte emellertid jarlar och kungar ta makten över dessa 

ting, men denna process blev utdragen och var nätt och jämt genomförd under 1100-talet 

(Anderson 2004:135, 153f; NE 1991:185; Wickham 2001:78f; Wickham 2005:53-55). 

I Skandinavien hade bönderna under medeltiden en stark ställning och många av bönderna 

var självägande. Stor del av jorden ägdes av skattebönder. Livegenskap, ett system som 

härskade i stora delar av Europa, infördes aldrig här. Utifrån källorna tycks det emellertid 

som om de danska landborna hade en svagare social och rättslig ställning än de svenska och 

norska, vilka anses ha varit likställda med jordägarna. Denna fria juridiska ställning till trots 

menar medeltidshistorikern Thomas Lindkvist att landborna var i ett beroendeförhållande 

till jordägarna, men jordägarna var i sin tur också i beroendeförhållande till landborna. Detta 

ömsesidiga förhållande reglerades genom ”kontrakt” för att undvika att någon av parterna 

99

100 

skulle förorättas. Denna skandinaviska säregenhet för självägande bönder och landbor var 

emellertid inte så stor att man kan tala om ett eget samhällssystem. Politiskt och ekonomiskt 

var Skandinavien under medeltiden i viss mån integrerat med övriga Europa, även om 

regionala variationer också var gällande. 

I Skandinavien organiserades jorden i stor utsträckning i s.k. feodala storgods. I Sverige kallas 

dessa gods huvudgårdar. Huvudgården var så stor att den inte kunde brukas av ett hushåll. 

Arbetskraft i form av lönearbetare och slavar, alternativt bönder som utförde dagsverken, 

krävdes för dessa gårdars drift. Tillhörande huvudgården fanns mindre enheter som drevs 

av bönder. Slaveriet avvecklades emellertid under slutet av 1200-talet och under 1300talet. 

I Sverige förbjöd kungen år 1335 träldom i Västergötland och Värmland och det finns 

källor i form av testamenten från slutet av 1200-talet och i början av 1300-talet som visar 

att stormän frigav sina slavar under förklaringen att det var en from handling. Det var i de 

skandinaviska länderna som slaveriet levde kvar längst i Europa och det sågs som något 

allmänt och normalt. Att slaveriet levde kvar så länge som det gjorde i de skandinaviska 

länderna kan ha utgjort anledningen till att den egna inhemska fria allmogen inte tvingades 

till livegenskap (Anderson 2004:155f; Lindkvist 1979:11, 13, 17, 21, 37, 76, 83, 120; Lindkvist 

& Ågren 1985:40; Myrdal 2000:15). Här är det intressant att reflektera över om träldomen i 

Norden som fenomen hör den tidiga medeltiden till och uppkom i detta område i samband 

med samhällsförändringarna som då skedde. Fanns trälar under yngre järnålder? Historikern 

Tore Iversen som i sin avhandling behandlade norskt slaveri under medeltiden menar att 

historiska källor inte kan påvisa förekomsten av träldom i Norden före vikingatid. I Norge 

tyder emellertid vissa platsnamn på att träldomen kan vara äldre än så. Namn som Manvik, 

Manem, Mannes, Mansåker och Trælnes går tillbaka till romersk järnålder och folkvandringstid 

och indikerar stora gårdar med trälar i gårdsdriften. Iversen har för dessa platser också 

studerat fornlämningsmiljön och funnit att de ofta finns i en rik fornlämningsbygd med stora 

gravhögar och rika metallfynd. Iversen tar också upp norröna guda- och hjältediktningar 

liksom skaldekväden. Han påpekar svårigheten att datera dessa litterära verk, men menar 

ändå att dessa visar att träldomen var ett stabilt samhällsfenomen under vikingatiden (Iversen 

1994:136-142). 

De skandinaviska vikingaräderna mot övriga Europa stoppades i mitten av 1000-talet av 

normanderna som vid det laget utvecklat ett starkt feodalt socialt och militärt institutionellt 

system. Efter vikingarnas nederlag utövade Västeuropa påtryckningar för att även 

Skandinavien skulle anpassa sig efter det feodala samhällssystemet, enligt historikern 

Perry Anderson (Anderson 2004:156f). Jag känner mig emellertid tveksam till att feodalismen 

påtvingades Skandinavien utifrån. Likaväl kan jag se en möjlig förklaring till det feodala 

samhällssystemets framväxt i Skandinavien i att den skandinaviska överheten var tvungen att 

finna nya vägar till överskott sedan plundringsmodellen inte längre var gångbar. Att man tog 

till sig ett fungerande system som användes av överheten på den närbelägna kontinenten är 

lätt att se som en förklaring. Emellertid tror jag inte att feodalismens införande ska förklaras 

utifrån en rent ekonomisk synvinkel, utan jag menar att sociala aspekter var drivande i den 

processen (ser mer om detta nedan). 

I det feodala samhället ”exploaterades” bönderna genom antingen statens skatt på jorden, 

för de självägande bönderna, eller genom jordränta för landborna. Frälset hade inte dessa 

bördor, utan var skattebefriade (Kyrkan från 1281 i Sverige). År 1280 blev även landborna 

som lydde under det världsliga frälset skattebefriade. Deras samhällsplikt var istället för skatt

att ställa upp med beriden trupp. Eftersom jordränta och skatt i princip betalades till samma 

överhet kom dessa att likställas. Skattesystemet pålades befolkningen mot deras vilja, trots 

att överheten i gengäld lovade lag och fred. I det svenska samhället fanns också slavarna 

eller trälarna, men träldomen avtog och förbjöds slutligen enligt lag en bit in i medeltiden 

som vi såg ovan. Frigivning av trälar har satts i samband med effektivisering av jordbruket 

och behovet av nyuppodlingar. Trälarna kom i detta sammanhang istället att bli halvfria 

med möjlighet till ägande eller också sattes de till att bli landbor eller torpare. De forskare 

som menar att träldomen förekom redan under förhistorisk tid menar att det är troligt att 

tillgången på trälar minskade då vikingatågen upphörde. Detta kan ha lett till att slavekonomin 

blivit olönsam och icke hållbar och i förlängningen till att landboväsendet blev det system 

som tog över. När det feodala jordägandet med sina storgårdar etablerades under 1100- 

och 1200-talen ingick inte bara landbogårdar, utan även torp i gårdskomplexen (Lindkvist 

1979:138; Lindkvist & Ågren 1985:40f; Myrdal 2000:14, 96, 100, 104). Behovet av en ökad 

jordbruksproduktion som genomfördes med det nya landboväsendet tycks med ovanstående 

utgångspunkt ha varit avgörande för trälarnas möjligheter till ett fritt liv. Den nya kristna läran 

med sina ideal kan emellertid också ha spelat roll i detta sammanhang. 

Även Skandinavien drabbades av den så kallade agrarkrisen med utarmade jordar och 

produktionsminskning, demografisk nedgång, pest och klasskamper. Den allmänna 

skatteplikten som i Danmark infördes tidigare än i Sverige ledde också till väpnade konflikter 

och bondeuppror under 1200- och 1300-talen i de båda rikena. Redan under 1100-talet 

känner man genom källorna till tvister om egendom, ibland våldsamma. I och med det feodala 

samhällssystemet lade adeln och Kyrkan under sig allt större delar av jorden, en stor del av 

denna på allmänningarna. Tvister man känner till rörde skogar och fiskevatten. Frälset hade 

i sådana tvister fördel av att vara litterata, eftersom det skrivna ordet tycks ha vägt tyngre i 

tvisterna än folkets muntligt traderade eder om marken (Myrdal 2000:173-176). Pergamenten 

som dyker upp under 1100- och 1200-talen användes av frälset i sin positionering i 

samhället och de vände sina kunskaper i skriftspråket till sin fördel vad gäller bland annat 

ägandeförhållanden. Pergamenten blir därför viktiga materialiteter i maktkamperna som 

utspelades då den nya samhällsorganisationen skulle formas. 

Riddare, riddarordnar och det rättfärdiga våldet 

I 900-talets Europa uppstod ett behov av välutrustade beridna soldater, vilka värvades 

som yrkessoldater av det politiska överskiktet i samhället. Det politiska överskiktet, nobiles, 

bestod av hövdingar och krigsledare som också fungerade som administrativa och rättsliga 

ledare och de hade titlar som hertig och greve. På 1100- och 1200-talen reglerades riddarnas 

tjänsteplikter av den framväxande statsmakten. Istället för krigstjänst kunde nu riddarna 

betala en avgift till sin härskare. Inledningsvis utgjorde riddarna den europeiska lågadeln, 

men då riddarna själva efter en tid blev stora godsägare med underlydande bönder minskade 

det sociala avståndet mellan riddarna och högadeln. Riddarna skaffade egna borgar och gifte 

också in sig i högadeln. I och med denna förändring höjdes statusen på titeln riddare markant 

och högadelns män började också kalla sig riddare (Harrison 2003:27f). 

En riddare stod ofta i ett personligt trohetsförhållande till kungamakten. Den som var värdig 

riddartiteln blev genom en särskild ceremoni dubbad till riddare. Det allmäneuropeiska 

riddaridealet nådde Sverige under 1200-talet, enligt Tomas Lindkvist. Ser man till det 

arkeologiska materialet, till sigiller och heraldiken, vill jag hävda att riddaridealet existerade 

101

102 

som fenomen i Sverige redan under 1100-talet (se vidare nedan under Kulturkontakters 

betydelse för förekomsten av liljestenar och stavkorshällar). I riddaridealet ingick föreställningen 

om riddarens uppgift som försvarare av den heliga kyrkan under den världsliga makten. 

Riddaren skulle vara en krigare och som sådan skulle han utföra det rättfärdigade 

våldet, vilket definierades och legitimerades av Kyrkan (Lindkvist & Sjöberg 2003:49). Få 

riddarordnar blev representerade i Sverige. Johanniterorden etablerade dock ett konvent 

i Eskilstuna före 1185. Anläggandet stöddes av dåvarande kungen Knut Eriksson och jarlen 

Birger brosa. Johanniterorden uppkom i det Heliga landet som en hospitalsorden vilken tog 

hand om de kristna pilgrimerna. Under korstågen ändrades deras uppgift till att bli en militär 

orden som skulle försvara och breda ut kristendomen (Lindkvist & Sjöberg 2003:98). 

En del riddare ”tog korset”, det vill säga sydde ett kors på sin klädnad och avgav löfte om att 

slåss för kristenheten och Gud. Inom äldre forskning betonades ekonomiska orsaker bakom 

korsfararnas vilja att ge sig ut på korståg, men inom den nutida forskningen menar man istället 

att det var andra skäl hos den enskilde att ta korset och därmed bli korsfarare. Vissa lät sig 

påverkas av karismatiska predikningar. Andra tog korset för att sona sina synder, för att göra 

bot med svärdet i hand. Det var för den egna övertygelsens skull och för att behaga Gud som 

korsfararna gav sig iväg på korståg, men också för att nå upp till tidens ideal. Motiven för den 

enskilde korsfararen var alltså inte i första hand att sprida kristendomen eller för att befria 

Jerusalem och troligen inte heller för att gynna den privata ekonomin, då det snarare förhöll 

sig så att det var mycket kostsamt att delta i korstågen (Harrison 2005:14, 17, 19-21, 87-91). 

Upptakten till det första korståget var ett uttalande av påven Urban II på ett offentligt möte 

i katedralen i Clermont, Frankrike, år 1095. Han uppmanade då det franska släktet att befria 

Jerusalem från muslimerna, vilka man menade vanhelgade den heliga staden och våldförde 

sig på den kristna befolkningen och de pilgrimer som besökte staden. Påven fick genast 

gehör för sin uppmaning och redan året därpå nådde en folklig korstågsarmé under ledning 

av en predikant så långt som till Konstantinopel där de korsade Bosporen, men besegrades 

emellertid strax därefter. Korstågsarméer bestående av stridsdugliga riddare nådde däremot 

hela vägen fram och 1099 föll Jerusalem för de kristna. I det erövrade området i Syriens 

och Palestinas kustområden upprättades ett kristet kungadöme, ett furstendöme och ett 

par grevskap. Andliga riddarordnar skapades också. Riddarordnarna bestod av munkar och 

elitsoldater. Korsfararna kom alltså från samhällets alla grupper och de kunde vara kung 

eller storman likaväl som biskop eller präst. När en storman slöt sig till ett korståg fick hans 

underlydande också följa med (Harrison 2003:117-119; Wibeck 2005:35-39). Enligt Kyrkan 

skulle emellertid det heliga kriget, det av Gud genom Påven sanktionerade våldet, endast 

utföras av dem som till yrket var krigare. Dessa krigare var också tvungen att ha rättfärdiga 

avsikter och deras handlingar var tvungna att godkännas av en legitim auktoritet. I de 

andliga riddarordnarna kombinerades munkens och krigarens liv i en och samma person. 

Ordensmedlemmarna kunde fortsätta att ägna sig åt det världsliga övre samhällsskiktets 

riddarkultur, men de var som munkar tvungna att leva i avhållsamhet. I 1100- och 1200-talens 

Europa var de facto de andliga riddarordnarna överlägsna andra krigarsammanslutningar 

i ridderlighet. I den riddarromantik som då rådde låg fokus på kärleken till striden, den 

farofyllda resan, personlig ära och from hängivelse till Gud. Den enskilde ordensmedlemmen 

erhöll mot denna bakgrund hög prestige och också stort samhälleligt inflytande genom sin 

orden (Harrison 2005:38f, 85f).

Det heliga kriget kan dock inte ses som en isolerad eller plötslig företeelse i det medeltida 

europeiska samhället. På 1000-talet utvecklades pilgrimsfärden till ett centralt element i den 

kristna folkfromheten och blev genom detta ett massfenomen. Korsfararna kallades också 

ibland för just pilgrimer. Kyrkan hade också före denna tid kommit att inlemma germansk 

krigaretik i sin lära. I samhället var banden mellan krigarkastet och Kyrkan starka på flera 

områden och i det riddarideal som växte fram var kopplingen till Kyrkan tydlig (Harrison 

2005:39f). 

Det var inte bara Jerusalem som var målet för korstågen. I Sveriges närområde var Finland, 

Baltikum, Norra Polen och nordöstra Tyskland inte kristna områden då korstågen inleddes. 

Bland annat kan nämnas det första korståget mot Livland som ägde rum runt 1195, 

vilket troligen leddes av en cisterciensermunk vid namn Theoderich. Påven Celestinus III 

sanktionerade uppdraget och munken samlade ihop en skara tyska krigare och begav sig 

norrut. På vägen passerade han Gotland och utökade där sin här med gutar. Korstågsledaren 

vände sig också till en svensk ”hertig” för att ytterligare förstärka sin här. Harrison menar att 

den ende möjlige person som kan utgöra denne ”hertige” är jarlen Birger Bengtsson (mer 

känd som Birger brosa), som vid denna tid var Sveriges mäktigaste man. Theoderich grundade 

tillsammans med Albert, biskopen av Üxküll i Livland, en riddarorden kallad Kristi ridderskaps 

bröder (populärt kallad Svärdsriddarorden) 1202 för att säkra en permanent militär närvaro 

i Baltikum. Även den Tyska orden förlade på 1200-talet sin verksamhet i Baltikum, under 

samma tid som den svenske kungen Erik Eriksson (läspe och halte) med Birger Magnusson 

(känd som Birger jarl) som befälhavare ledde ett korståg mot Tavastland i Finland efter 

uppmaning från påven Gregorius IX . Det är också troligt att Birger Magnusson var den 

man som var befäl under den romersk-katolska offensiven mot det ortodoxa Ryssland som 

inleddes år 1240. I denna offensiv deltog både svenska och danska krigare tillsammans med 

korsriddare i den Tyska orden. Offensiven led emellertid nederlag vid slaget vid Neva. Enligt 

Harrison värvades svenska herremän på 1200-talet av Tyska orden. De historiska källorna 

vittnar också om nordbor som deltog i de korståg som hade Palestina och Jerusalem som 

mål. Mer eller mindre tillförlitliga isländska, norska och danska historieskrivningar och annaler 

berättar om nordiska väpnade pilgrimsfärder under slutet av 1000-talet samt under 1100- 

och 1200-talen. Brev och testamenten, även svenska sådana, hänvisar också till nordiska 

korsfarare. Engelska, tyska och franska krönikörer nämner under 1100-talets första hälft att 

nordbor deltog i det 1:a korståget mot Jerusalem (Harrison 2003:119; Harrison 2005: 131- 

133, 137f, 304-307, 307-315; Harrison 2006:12-14). 

De nordiska korstågen och riddaridealet var betydelsefulla för det utåtriktade samhällslivet 

och också för den officiella ideologin i det tidigmedeltida Sverige. Idén om det heliga kriget till 

Guds ära blev under 1100- och 1200-talen en självklarhet även för Nordens herremän, vilka 

nu började uppfatta sig själva som förkämpar för tron. Där vikingatidens plundringståg slutade 

tog korstågen vid. Krigen definierades nu som heliga och länkades till Kyrkans mål att sprida 

kristendomen. Nordbornas grannar, så som ortodoxa ryssar, hedniska balter och västslaver 

definierades som andliga fiender. Harrison menar att nordbornas egentliga syfte med sina 

östliga korståg var att kontrollera handelsrutter, erövra land, ta tributer och ägna sig åt 

plundring precis som tidigare under vikingatiden. Skillnaden var att dessa praktiker nu sågs ur 

kristen synvinkel och man ansträngde sig för att få dessa krigiska handlingar att framstå som 

heliga. Därför byggde man kyrkor, döpte folk man betraktade som hedningar och inrättade 

biskopsdömen (Harrison 2005:9, 72). Harrison måste i och med detta mena att den nordiske 

korsfararen skiljde sig från kontinentens korsfarare på så sätt att den ekonomiska vinningen 

103

104 

var drivande orsak bakom att nordbon tog korset till skillnad från andra korsfarare som i 

allmänhet hade den personliga övertygelsen om att behaga Gud och sona begångna synder 

som drivande orsak till att bli korsfarare. Korstågen mot grannländer kan naturligtvis inte ha 

varit lika kostsamma företag som de mot det heliga landet. 

Konsten i 1100- och 1200-talets Europa 

Stor del av den tidigmedeltida konsten ägnades främst åt att förmedla den kristna 

frälsningsläran (Nordanskog 2006:19 och där anf. litt.). Den kyrkliga konsten var aldrig av 

endast dekorativ art, utan alltid underordnad ett kultiskt syfte (Piltz 1995:7). Den västra 

katolska kyrkan skapade under 1100- och 1200-talen ett teoretiskt ramverk för att rättfärdiga 

bruket av bilder inom kyrkokonsten. Detta var ett svar på den östra kyrkans återkommande 

perioder av ikonoklasm, det vill säga förbud att låta en bild representera något annat. I detta 

ramverk låg mångbottnad mening hos bildframställningarna och ett sökande efter djupare 

betydelser i så väl naturen som i den skapade konsten. Dessa betydelser skulle dessutom ha 

frälsningshistorisk relevans (Nordanskog 2006:25f). 

Motiv och stil spreds över kontinenten och Skandinavien med mönsterböcker, teckningar, 

textilier och träsnitt. Bygghyttorna vid så väl stora katedralsbyggen som små sockenkyrkor 

hade troligen en egen uppsättning motiv och mönster att välja bland. Spridningen av motiv 

på detta sätt har gjort att en del forskare menar att idéinehållet mycket väl kan ha gått 

förlorat vid kopierandet av motiv. Nordanskog menar att denna uppfattning lett till att 

stor del av forskningen om medeltida kyrkokonst fokuserat på datering och kartläggning av 

hantverksgrupper (Nordanskog 2006:25). Olika kultursammanhang där motiven förekommer 

gör naturligtvis att man inte kan ta för givet att idéinnehållet är det samma, men det går för 

den sakens skull inte heller förutsätta det omvända. En hybridisering av idéinnehållet som 

skapas då ett motiv når ett nytt kultursammanhang är också intressant att studera. Oavsett 

intakt, nytt eller hybridiserat idéinnehåll, så är det alltid möjligt och av intresse att forska 

kring det enligt min mening. 

Under 1100-talet uppträder en mer enhetlig stil inom konsten i Västeuropa, den romanska. 

Stilen hade sin början runt 1050 och trots denna enhetlighet finner man nationella och 

regionala särdrag. Det romerska arvet levde vidare under denna stilepok, men romerska 

arkitektoniska element till trots, är benämningen romansk på konsten under denna tid 

missvisande, då konsten utgår från och utvecklas i germanska eller av germanerna präglade 

områden som Burgund, Frankrike och Lombardiet. All konst i kyrkorna hade under denna 

tid bestämda funktioner och syftet med den var att illustrera tankegångar i kyrkans lära. 

Under högmedeltiden på kontinenten under 1000-1200-talen var den romersk-katolska 

kyrkan fortfarande i ett expansivt och reformerande stadium. Kyrkan var då involverad i 

en stor intellektuell och konstnärlig förnyelse som stimulerades av samtidens ekonomiska 

och militära uppsving. Militära aktioner, som korstågen, ledde även till kontakter med mer 

sofistikerade kultursfärer som den arabiska och den bysantinska. De romanska konstnärerna 

försökte efterlikna och till och med överträffa den östliga Kyrkans konst, vilket medförde att 

Västeuropas konst aldrig stått den östliga konsten närmare än under denna tid (Atroshenko 

& Collins 1985:37; Gombrich 1999:171-173, 176, 179; NE 1995:13f; Piltz 1995:7; Tannenbaum 

1971:45f).

Under 1100-talet var fortfarande den direkta avbildningen av verkligheten inte central, utan 

istället komponerade konstnären samman traditionernas heliga symboler. Konstnärerna 

behövde inte heller befatta sig med tid eller dramatisk handling, utan kunde helt fokusera på 

att framställa figurer och former efter rent ornamentala linjer. Detta gjorde att måleriet var 

på väg att bli en bildskrift, enligt konsthistorikern Ernst H Gombrich. Emellertid återvände 

konstnärerna till enklare uttryckssätt med en frihet att experimentera med mera invecklade 

kompositionsformer. Den romanska perioden varade i Frankrike inte ens 1100-talet ut, utan 

avlöstes då av gotiken. Även i resten av Västeuropa följde snart denna utveckling, men först 

under 1200-talet (Gombrich 1999: 180f, 183, 185; NE 1995:13). 

105

106 

6 . L I L J E S T E N A R N A S O C H S TAV KO R S H Ä L L A R N A S 

M E D E LT I DA P R A K T I K 

Med utgångspunkt i de analyser som presenterats ovan och utkomsten av dessa kommer 

liljestenarna och stavkorshällarna här att placeras in i ett historiskt sammanhang och 

diskuteras utifrån olika sociala praktiker. Dessutom kommer hällarnas bakgrund i ett 

internationellt perspektiv att diskuteras med utgångspunkt i föregående kapitel. De fem olika 

samhällsfaktorerna från föregående kapitel kommer också att diskuteras i förhållande till 

liljestenarna och stavkorshällarna. 

Den historiska kontexten 

Att få ett grepp om när liljestenarna och stavkorshällarna tillverkades är av betydelse för att 

möjliggöra en diskussion om stenarnas historiska kontext och vilken roll de spelat i denna. 

Datering utifrån analysresultaten 

Leon Rhodin, Leif Gren och Verner Lindblom menar i sin artikel Liljestenarna och Sveriges 

kristnande från Bysans att en eventuell liljesten inmurad i Lindärva kyrkas tornmur bevisar att 

liljestenarna måste dateras till en tid före uppförandet av tornet under 1100-talet (Rhodin, 

Gren & Lindblom 2000:176). Markus Dahlberg påpekar emellertid att det inte är klarlagt att 

tornet uppfördes på 1100-talet. Dahlberg menar vidare att en eventuell liljesten i tornmuren 

kan vara samtida som uppförandet av tornet och ser en möjlighet att liljestenen skull kunna 

vara en kasserad felhuggen sten som levererats till kyrkan och infogats i densamma som rent 

byggnadsmaterial. Dahlberg anser också att en eventuell liljesten i tornet till och med skulle 

kunna datera till en senare tid och infogats i tornet vid reparation av detsamma (Dahlberg 

2001b:103). Min undersökning av hällen i tornmuren visade att det är en liljesten som där 

inmurats. Den har dessutom infogats på ett sätt som gör att ena långsidan sticker ut lite i 

förhållande till övriga muren och liljestenens blottade nedre hörn skjuter ut mer än den övre 

delen av hällen. Hade man vid uppförandet av tornmuren betraktat liljestenen som vilket 

byggnadsmaterial som helst borde den också ha behandlats som övriga stenar i murverket 

och huggits till så att den i övrigt plana yttermuren varit plan även på det ställe liljestenen 

infogats. Att liljestenen sticker ut i förhållande till fasaden i övrigt tolkar jag som en medveten 

handling från konstruktörens/beställarens sida. Liljestenen i lindärvamuren har varit avsedd att 

synas och inkorporerandet av den tolkar jag som en ideologisk praktik (se diskussion kapitel 

3). Då liljestenens fulla bredd på 0,78 m i överkant bevarats tyder detta på att liljestenen 

åtminstone i den västra delen täckt ca halva tornmurens bredd då denna uppgår till 1,50 m. 

Att tornet genomgått så kraftiga reparationer att en häll av liljestenens storlek kunnat fogas in 

i muren finner jag inte sannolikt, särskilt som tornets romanska karaktär och plan bevarats. 

Utifrån det som framförts i ovanstående stycke menar jag att liljestenen tillverkats före 

uppförandet av tornet till Lindärva kyrka. Eftersom den inmurats på ett medvetet sätt och 

med avsikt att vara synlig måste de aktörer eller aktörskollektiv i Lindärva som lät uppföra 

kyrkan ha haft någon särskild relation till liljestenen i fråga. Detta talar för att stenen har varit 

behäftad med en historia av något slag, kanske som ett minne av en person eller en händelse 

eller som en representation av det förflutna i sig och de tankar som kan varit knutna till 

detta. I sin tur indikerar detta förhållande att stenen framställts och funnits i Lindärva en tid 

före uppförandet av kyrkan. Hur lång tid går emellertid inte att med säkerhet uttala sig om. 

Även om någon säker datering av tornet inte finns är det troligt att det uppfördes någon

gång kring 1200. Liljestenen i Lindärva tillverkades därmed före denna tid. De båda stenarna 

i Grolanda kyrka menar jag ligger in situ över de gravar stenarna framställts för att täcka, 

vilket placerar stenarna till andra hälften av 1100-talet eller tidigt 1200-tal. Då liljestenen 

som tidigare varit delvis placerad under tornet i Gösslunda kyrka inte påträffades vid min 

arkeologiska undersökning där, går det att konstatera att den liljestenen inte byggts in i tornet 

vid uppförandet av detta och inte heller legat som del av grunden för detta. Denna liljesten 

kan därför inte hjälpa oss i frågan om liljestenarnas ålder. 

Analyserna av de färgspår som påträffats på liljestenarna och stavkorshällarna visade att inget 

organiskt daterbart material fanns bevarat av färgerna som stenarna varit bemålade med. Det 

är därför utifrån de prov som tagits på stenarna inte möjligt att fastställa när färgen påförts. 

De båda epigrafiska analyserna av de runinskrifter och latinska inskrifter som finns på 

liljestenarna och stavkorshällarna visade på en datering av dessa till 1100-talets slut och 

1200-talet (appendix 3 och 4 samt kapitel 3). 

I den korta stilgenomgång som företogs ovan framgick att liljestenarna kan placeras i tre 

olika stilgrupper och att det således finns stilistiska skillnader liljestenarna emellan. Är då 

dessa skillnader i stil av temporär eller rumslig art? Då flera kyrkor har liljestenar med 

bildframställning i både två eller samtliga stilar går de stilistiska skillnaderna inte att förklara 

utifrån rumsliga kriterier. Det går inte heller finna något mönster i hur liljestenarna inom de 

olika stilarna grupperar sig geografiskt. De stilistiska skillnaderna går inte heller att förklara 

med förändringar av stilval över tid. Det förekommer t.ex. en dubbel liljesten, RAÄ Skara 

114, där den ena motivhalva framställts i stil 1 och den andra halvan i stil 2. Även studien av 

motivelementen och kompositionerna i det vidare geografiska området som diskuterades i 

kapitel 4 fann jag att de olika stilarna inte gick att relatera temporärt. Tydligt är istället att 

stenmästarna liksom andra konstnärer och hantverkare haft flera stilar att välja bland när det 

gäller bildframställningar av vegetativa motivelement under den aktuella tidsperioden. 

Bildframställningarna på liljestenarna och stavkorshällarna indikerar att stenarna ingår i ett 

historiskt sammanhang som jag vill förlägga till 1100-talets andra hälft fram till 1200-talets 

första hälft. Denna datering av stenarna styrks av de arkeologiska undersökningar som 

här presenterats liksom av de epigrafiska analyserna. Ser man till materialval och teknik i 

framställningen av stenarna hamnar man tidigast i 1000-talets andra hälft. Även en studie av 

gravhällsmodet i allmänhet stärker ovan nämnda datering av liljestenarna och stavkorshällarna. 

Detta är särskilt tydligt vad gäller gränsen för när produktionen av stenarna upphör. Under 

1200-talets andra hälft och på 1300-talet sker flera förändringar hos svenska gravhällar, framför 

allt i deras bildframställningar (se bild 42 och 43). Så väl människor som djur kan nu avbildas 

på gravhällarna. Heraldiken gör sitt intåg genom att det blir vanligt att den dödes vapensköld 

återges. Samtidigt börjar man framställa porträttgravhällar på vilka den döde avbildas. I en 

ram runt stenen löper text på latin som bland annat avslöjar den dödes namn och när denne 

dog. Motivelementen som fanns på liljestenarna och stavkorshällarna finns i viss utsträckning 

kvar i form av kors, livsträd, liljor, rosor m.m. I slutet av 1200-talet dominerar fortfarande den 

trapetzoida formen på gravhällarna, men endast ett kort stycke in på 1300-talet vinner de 

rektangulära hällarna mark (Gardell 1945:122-124, 146f; Gardell 1946; Lindahl 1969). 

Utifrån bildframställningarna och inskriptionerna är det tydligt vilka gravhällarna som 

tillverkades under slutet av 1200-talet och på 1300-talet lades över. Det var medlemmar 

107

108 

ur olika frälsesläkter och personer inom både den världsliga och kyrkliga makteliten. Det 

absoluta världsliga toppskiktet, det vill säga medlemmar i kungafamiljen, tycks däremot inte ha 

blivit begravda under sådana plana gravhällar, åtminstone inte uteslutande. Istället har dessa 

från mitten av 1200-talet begravts i gravtumbor med den döda drottningen eller kungen 

framställd i hög relief vilandes i vaken väntan på tumbans lock (Gardell 1946:69-71; Svanberg 

1987:51-86). 

Bild 42. Gravhäll från Varnhems klosterkyrka, Bild 43. Gravhäll från Alvastra kloster, 

Västergötland. 1312. Teckning: Sörling 1887. Östergötland. 1283. Teckning: Abildgaar 

Grave slab from Varnhem Abbey, Västergötland. 1753. ATA, Nationalmuseet, Köpenhamn. 

1312. Drawing: Sörling 1887. Grave slab from Alvastra Abbey, Östergötland. 

1283. Drawing: Abildgaard 1753. ATA, 

National Museum, Copenhagen. 

Att liljestenarna och stavkorshällarna under 1200-talets andra hälft får ge vika för det nya 

gravmodet ser jag som ett resultat av nya sociala och politiska förhållanden som vid den 

tiden tar form. Som vi såg ovan i kapitel 5 har regionalt baserade maktstrukturer med rötter 

i det mer varierade samhälle, där bland annat olika typer av allianser utgjorde maktbasen, 

vid 1200-talets andra hälft fått ge vika för statsmakten i vilken en centraliserad kungamakt 

ingick. Kungamakten stöttades av landets aristokrati, vilken i sin tur erhöll en rad privilegier. 

Kyrkan var vid denna tid också en betydande maktfaktor som stöttade och stöttades av 

kungamakten. Kungamakten, det världsliga frälset och Kyrkan utgjorde tillsammans det 

nya ledande samhällsskiktet och i stor utsträckning var det medlemmar ur samma släkter 

som satt på de ledande samhällsposterna. Dessa tre aktörskollektiv befäster den nya 

samhällsordningen och den egna positionen genom att nya europeiska praktiker införs. Här 

kan nämnas olika hovceremonier och bruket av vapensköldar blir allt viktigare. På gravhällarna 

märks denna samhällsförändring genom att de regionala uttrycken, så som liljestenarna

och till viss del även stavkorshällarna, försvinner och ett mer homogent överregionalt 

gravhällsmaterial börjar istället tillverkas. Precis som hos liljestenarna och stavkorshällarna 

markerar individerna ur den nya samhällseliten sin sociala och samhälleliga position liksom 

den egna gruppens identitet och särställning genom sina gravhällar. I dessa gravhällars 

bildframställningar är symboler som visar på den kristna tron fortfarande betydelsefulla, men 

även annan symbolik gör sig nu gällande på ett sätt som inte märktes hos liljestenarna och 

stavkorshällarna. Liljestenarna och stavkorshällarna skapades i och förmedlade en institution, 

en gemensam maktsfär som var en del av korstågstidens kristna Västeuropa. Detta var 

en tid då olika ätter kämpade om kungamakten i ett enat rike, en tid då också Kyrkan ville 

etablera sig i det som skulle bli Sverige och en tid då ett nytt socioekonomiskt system 

– feodalismen utvecklades även på våra breddgrader. Att i gravmonumenten synliggöra och 

befästa den egna familjens sociala position i detta nya samhälle som växte fram har varit av 

betydelse. Gravarna har i stora delar av historien och på skilda platser varit en materialitet 

som använts just på detta sätt. Från 1200-talets andra hälft har det nya samhällssystemet satt 

sig, olika ätter slogs inte längre om kungakronan, Kyrkan var väl etablerad och det världsliga 

frälset hade en tydlig roll och position i samhället. I gravhällarna ser man en förskjutning i 

fokus i bildframställningarna. Det är inte längre den västerländska kristna maktsfären som 

institution som förmedlas, utan i stället är det släktspecifika bildframställningar som möter 

oss i materialet. Den egna ätten eller släkten är viktig, vilket förmedlas genom att den egna 

vapenskölden utgör huvudmotivet. 

Stenarnas framställning och bruk- sociala praktiker och mening 

I detta avsnitt vill jag lyfta fram och diskutera vilka aktörer och aktörskollektiv som var 

involverade i själva framställningsprocessen av liljestenarna och stavkorshällarna och de 

strategier som låg bakom denna. Jag vill också diskutera de skilda sätt som stenarna sedan 

kom att brukas och den roll de spelat från framställning till nutid. 

Aktörer och aktörskollektiv i framställning och bruk 

Då jag i min forskning är intresserad av att studera hur liljestenarna och stavkorshällarna 

brukats i den tid de framställdes är det också intressant att diskutera vilka aktörer och 

aktörskollektiv som kan knytas till stenarna i det inledande skedet i deras historia. Vem har 

bestämt stenarnas form och innehåll? Vad kan sägas om hantverkarna? Vilka har brukat den 

färdiga produkten? Vilka syns, vilka syns inte i det arkeologiska materialet? Därtill är det också 

intressant att diskutera vilka sociala och eller ideologiska strategier som låg bakom materialval 

och utformning. 

Tillverkare av liljestenarna och stavkorshällarna har varit stenhuggare. Innan stenblocket som 

skulle utformas till en liljesten eller stavkorshäll hamnade hos stenhuggaren är det ett annat 

aktörskollektiv bestående av stenbrytare som först brutit råmaterialet ur berget. Därefter 

har råmaterialet transporterats till byggnadshyttan eller stenhuggarens verkstad av forkarlar 

eller verkstädernas egna transportörer. När det gäller stenhuggare finner vi i liljestens- 

och stavkorshällsmaterialet olika grupper. Jag vill mena att så väl stenmästare, lärlingar 

som lokala hantverkare utan skolning i yrket tillverkat liljestenarna och stavkorshällarna. 

Färgspårsanalysen visade att stenarna varit bemålade, varför man kan anta att även målare 

varit inblandade i framställningsprocessen. Beställare är de personer som låtit tillverka 

stenarna och som bekostat framställningen av desamma. Beställaren har i vissa fall varit en 

109

110 

aktör och i andra fall kan möjligen ett aktörskollektiv ha legat bakom beställningen av stenen 

(se vidare nedan). 

15 liljestenar och stavkorshällar har inskriptioner i runor och 4 har tidigmedeltida inskriptioner 

i latinska bokstäver. En av runinskrifterna, RAÄ Skeby 23:1, är uppenbart av ett mycket 

sent datum (se appendix 2). En av runinskrifterna är författad på latin, medan övriga är på 

fornsvenska. Vad innebär det att vissa texter huggs in i sten och vilken social och religiös 

innebörd har texterna på liljestenarna och stavkorshällarna haft? Vilka praktiker kan kopplas 

till dessa inskriptioner? I de runinskrifter och latinska inskriptioner som återfinns på några 

av liljestenarna och stavkorshällarna möter vi namnen eller titeln på beställarna eller på de 

personer som beställarna tillägnat sin sten. ”Mig äger…” förekommer i två fall och ”…gjorde 

mig”/”…denna sten” också i två fall. Det är svårt att avgöra vem ”mig äger” syftar på. Det 

kan ha varit beställaren, stenhuggaren eller den döde. De två andra formuleringarna syftar 

däremot på beställaren eller stenhuggaren. RAÄ Varnhem 190 (Vg 79) lyder: ”Kættil gjorde 

denna sten efter Kata, sin hustru, Torgils syster”. Kættil är ett mansnamn och formuleringen 

i inskrifter tyder på att han är beställaren av gravhällen. RAÄ Edåsa 39 (Vg 86) lyder: ”Peter 

gjorde mig” och här åsyftas istället stenhuggaren. Sex män möter oss i runinskrifterna och 

en i de latinska inskrifterna: Ivar, Kættil, Torgil, Thorsten, Tholfer, Ødgerr och Benedictus. 

En man som också möter oss är den lekmannabroder som bär titeln ”conversus” på RAÄ 

Gudhem 318 (Vg 111). 

I tre fall har vi kopplingar till Kyrkan som institution i inskriptionerna: ”Benedictus Electus”, 

”Thorsten präst” och ”conversus”. Detta utesluter naturligtvis inte en privat beställare 

bakom dessa stenar, men möjligen har vi här ett aktörskollektiv, Skara stift, en församling 

och ett kloster, som beställare. Conversus betyder lekmannabroder. Conversi var en grupp 

illitterata halvmunkar, vilka rekryterades bland bönderna eller fattiga egendomslösa. Conversi 

utförde de tunga kroppsliga arbetena vid klostren, bland annat brukade de klostrens gårdar 

(Lindkvist & Sjöberg 2003:97). Då RAÄ Gudhem 318 är påträffad vid ett nunnekloster 

är det intressant att undersöka hur en lekmannabroder, alltså en man, kunde bli begravd 

där. Gudhems kloster etablerades enligt äldre uppgifter 1161 då kung Karl Sverkersson 

donerade Gudhems kungsgård till en grupp kvinnor som ville bilda ett nunnekloster. 

Dokumentariskt går klostret emellertid inte belägga förrän 1175, då påven bekräftar gåvor 

till klostret från kung Knut Eriksson (Fägerlind 2007:63; Johansson 1964:77-79; Johansson 

1971:69). Då lekmannabröderna hade tungt kroppsarbete på sin lott kan man tänka att 

den lekmannabroder som fått gravhällen RAÄ Gudhem 318 över sig varit involverad i 

uppförandet av klostret eller möjligen i något renoverings- eller utbyggningsarbete. Då 

conversi rekryterades bland bönder eller egendomslösa, visar stenen från Gudhem att även 

dessa samhällsklasser genom sin tillhörighet i det kollektiv klosterorden utgjorde också kunde 

föräras en dyrbar gravvård. 

Olika aktörer och aktörskollektiv framträder då liljestenarna och stavkorshällarna studeras, 

som vi här sett. De synliga aktörerna är: stenmästare, lärlingar och lokala hantverkare 

utan skolning (huggspår, bildframställning, inskriptioner och färdig produkt), beställare 

(inskriptioner och färdig produkt), döda och begravda (inskriptioner) samt män och 

kvinnor (inskriptioner). De synliga aktörskollektiven är: stenbrytare (liljestenarnas och 

stavkorshällarnas ”råa” undersida), stenhuggare, målare (färgspår efter bemålning på 

stenarna), Kyrkans ämbetsmän samt män och kvinnor ur det världsliga frälset (politiker, 

krigarkastet samt stormän/kvinnor). De aktörer som inte framträder i materialet och som

ändå troligen haft med liljestenarna och stavkorshällarna att göra på ett eller annat vis 

är: transportörer av råmaterial och färdig produkt samt åskådare/deltagare i sociala och 

ideologiska praktiker kopplade till stenarna. Vilka var då dessa åskådare och deltagare? 

Här tror jag man finner de av Kyrkans män som förrättade begravningar, personer inom 

det egna kollektivet så som familjemedlemmar, släktingar, ordensbröder samt personer i 

samma sociala situation. Åskådare tror jag också kunde vara personer som stod utanför 

ovanstående kollektiv så som besökare till kyrkorna och kyrkogårdarna. Om man accepterar 

den förklaringen jag framförde ovan angående formen hos miniformatstenarna, det vill säga 

att formen och därmed måtten på stenarna är avhängiga storleken på kroppen på den som 

skulle begravas under stenen, så är även barnen tillhöriga det övre samhällsskiktet ett synligt 

aktörskollektiv. 

Vilka aktörer alternativt aktörskollektiv bestämde då hur stenarna skulle utformas och 

vilket innehåll de skulle ha? Var det fritt för hantverkaren att välja och hur mycket kunde 

beställaren påverka? Flera forskare har påpekat när det gäller kyrkobyggen att det är troligt 

att byggherrarna, det vill säga beställarna och finansiärerna, sett till att de avgörande besluten 

om utformning m.m. låg hos dem själva. Kanske valdes hantverkare ut just i detta hänseende, 

det vill säga hantverkare valdes efter t.ex. vilken stil han använde (Nordanskog 2006:317 och 

där anf. litt.). 

Social praktik 

Då endast en liljesten och en stavkorshäll påträffats in situ, är det svårt att med säkerhet 

fastställa vad stenarnas första användningsområden var. Jag anser emellertid att jag i mitt 

arbete visat att åtminstone en del liljestenar och stavkorshällar tillverkades med avseende 

på att användas som gravhällar. Därmed är inte sagt att alla tillverkats just för ett sådant 

ändamål, men jag anser ändå att den samlade bilden man får när man studerar detta material, 

indikerar att de framställts som just gravhällar. Därmed är inte sagt att gravhällsfunktionen 

utesluter andra funktioner eller meningar. Oavsett vad det ursprungliga användningsområdet 

för liljestenarna och stavkorshällarna var, kan man utifrån själva föremålskategorierna som 

helhet, förstå att så väl sociala som ideologiska praktiker varit kopplade till dem och att de 

också haft social och ideologisk mening och betydelse. Enligt min mening kan det sociala här 

inte separeras från det ideologiska, utan dessa två samhällsaspekter går i stället hand i hand 

eller kanske snarare att det ideologiska är inordnat under det sociala. Inom den ideologiska 

sfären manifesteras den sociala ordningen. Detta kan vi finna när vi studerar begravningar 

både på hedniska gravfält och på de tidigkristna kyrkogårdarna. 

Diskuterar man liljestenar och stavkorshällar som föremålskategorier är det intressant att 

reflektera över själva stenmaterialets innebörd liksom över betydelsen av att framställa i sten. 

Sten är framför allt ett beständigt material, men också resurskrävande då det är tungt och 

svårbearbetat vid framtagande, bearbetning och förflyttning. Sten som kräver brytning ur 

berg och som oftast hanterats i relativt stora block, så som sandsten eller kalksten, har därför 

varit ett dyrt material. Detta kan man bland annat förstå utifrån att det under senare delen av 

vikingatiden och under den tidiga medeltiden endast var vissa byggnader så som kyrkor och 

kloster som uppfördes i sten av det slaget. Även utifrån gravmaterialet från denna tid finner 

man att det var förbehållet det övre samhällsskiktet att begravas i gravmonument byggda 

av sand- eller kalksten. Därför utgår jag ifrån att sandsten inte var var mans egendom, utan 

istället ett exklusivt material. Till detta måste man ta med i beräkningen det specialiserade 

111

112 

hantverk som tillhuggningen av hällarna och orneringen av dem utgjorde. Den färgspårsanalys 

som jag låtit göra visade dessutom att stenarna var vackert bemålade och att dyrbart silver 

applicerats på åtminstone en del av stenarna. Antalet kända liljestenar och stavkorshällar som 

uppgår i drygt 500 stärker hypotesen att det endast var vissa personer i samhället som hade 

möjlighet att beställa eller låta tillverka en liljesten eller en stavkorshäll. 

Varför har man då ansträngt sig så med att framställa dessa objekt? Valet att låta tillverka 

stenarna måste ses som en effekt av sociala förhållanden och de praktiker som kan kopplas till 

dem har varit sociala. I den rådande historiska situationen var det betydelsefullt för den eller 

de grupper i samhället som lät framställa liljestenarna och stavkorshällarna att genom dessa 

materialiteter exponera sin sociala status, hävda sin samhälleliga position och manifestera den 

rådande samhällsordningen. Liljestenarnas och stavkorshällarnas bildframställningar liksom 

stenarna som helhet tycks därför också vara en politisk markering. I stenarna, och då särskilt 

hos liljestenarna, har de som framställt stenarna eftersträvat att skapa något puristiskt, vilket 

i sin symbolik definierade den egna gruppen. Genom stenarnas bildframställning exponerades 

gruppens värderingar, värderingar som var viktiga att förknippas med i en social och politisk 

situation. Denna fokus på social praktik utesluter inte att andra typer av praktiker kan knytas 

till liljestenarna och stavkorshällarna. 

Stenmaterialets beständighet tror jag också har haft en stor betydelse då denna 

materialkategori valts ut för att förfärdiga något i. Sten ger en känsla av att finnas kvar för 

evig framtid. Att minnesstenar eller gravmonument ofta tillverkats helt eller delvis i sten 

genom historien är därför lätt att förstå. Gravmonument under så väl förhistorisk som 

historisk tid och nutid har varit och är ofta av bestående karaktär och inte sällan uppförda 

helt eller delvis av sten. Här kan t.ex. nämnas gånggrifter, rösen, domarringar, högar med 

kärnrösen, stenkistor, sammansatta gravmonument, gravhällar och gravstenar. Ett monument 

i sten blir genom sin beständighet ett fysiskt minne i landskapet, ett minne som överlever 

människans korta tid på jorden. Gravmonumentet blir därmed den långa historien i vilken 

människorna inlemmas genom både ideologiska och sociala praktiker (Gansum 2002:254f). 

Att hugga in bild och text i sten är också att skapa ett minne som var avsett att bestå. I den 

huggna bilden eller i inskriptionen framställdes meningar och betydelser av oftast social och 

eller ideologisk karaktär som var avsedda för så väl beställare som åskådare. 

Som jag påvisat ovan har åtminstone en del liljestenar och stavkorshällar tillverkats med 

avseende på att användas som gravhällar. En begravningsplats liksom de enskilda gravarna 

kan ses som ett ideologiskt och kollektivt byggnadsverk. Döda och levande involveras i och 

säkerställer den kollektiva ideologins fortlevnad, en del genom sina aktiva handlingar andra 

i egenskap av att bli begravd. De ritualer och traditioner som vi på begravningsplatserna 

finner spår av kan ses som redskap i dåtidens religiösa och sociala liv. När det gäller liljestenar 

och stavkorshällar så har vi endast de två stenarna i Grolanda kyrka som påträffats in situ 

över tidigmedeltida gravar. I övrigt finns endast stenarna kvar som lösa föremål, dock oftast 

i en kyrklig kontext. Av Vänermuseets 530 inventerade och dokumenterade liljestenar 

och stavkorshällar är det endast 40 stycken som saknar en säkerställd anknytning till kyrka 

(Nitenberg & Nyqvist Thorsson 2007). Genom analys av liljestenarnas längd, bredd och 

form vill jag mena att gravhällsteorin för materialet stärks. De allra flesta liljestenarna och 

stavkorshällarna längd och bredd svarar väl mot fullvuxna kvinnors och mäns längd liksom 

bredd, vilket talar för en tolkning av materialet som gravhällar som täckt vuxna människors 

gravar. Miniformatstenarnas storlek indikerar att barn och tonåringar också kunde begravas

under liljestenar och stavkorshällar. Vid min och mina kollegors arkeologiska undersökningar 

av tidigmedeltida gravar vid S:ta Katarine kapellplats på Kållandsö i Västergötland fann vi 

att barnen ofta tilldelats några av de mest attraktiva platserna för begravning. Barngravarna 

återfanns inne i långhuset och strax invid kyrkans södra yttervägg. I flera fall hade de också 

begravts i sandstenskistor (Nyqvist Thorsson & Nitenberg 2009). Den trapetzoida alternativt 

rektangulära formen stämmer också väl överens med formen på andra gravhällar under 

medeltiden (Gardell 1946), liksom med de vanliga formerna i plan på gravar och kistor. 

Meningar och effekter 

Liljestenarna och stavkorshällarna kan inte begränsas till att inneha endast en mening. Istället 

kan man tala om lager av mening, vilket gör att meningen är av pluralistisk art eller man 

skulle också kunna tala om meningar. Den kyrkliga kontexten liksom symboliken i de bildframställningar 

som ornerats på liljestenarna och stavkorshällarna visar starkt på stenarnas 

religiösa bakgrund. Emellertid är det med detta inte sagt att liljestenarna och stavkorshällarna 

som objekt eller ens de bildframställningar som gjorts på dem i sig är religiösa. Däremot kan 

objekten ha tillverkats med avsikt att brukats i ett religiöst sammanhang och motiven eller 

motivelementen kan hos brukaren väcka associationer till den religiösa sfären och i ett visst 

kultursammanhang ges en religiös mening. Att beställarna av liljestenarna och stavkorshällarna 

tillhört den kristna Kyrkan är utifrån stenarnas kontext tillsammans med bildframställningarna 

ornerade på dem trolig. Huruvida de ansett sig tillhöra den västra romersk-katolska Kyrkan 

eller den östra ortodoxa Kyrkan går utifrån liljestenarna och stavkorshällarna och deras 

kontext inte att avgöra. Inte heller den jämförande stilistiska studien kan bringa klarhet i denna 

fråga. Den stilistiska studien (appendix 1) visade att de på liljestenar och stavkorshällar före- 

kommande motivelementen så väl som kompositionerna står att finna i kontexter som 

betecknas som både romersk-katolska och ortodoxt kristna samt i viss mån judiska och islamska. 

Då de bildframställningar som finns på liljestenarna och stavkorshällarna har en motiv- och 

symbolvärld som använts flitigt inom den kristna Kyrkan har man inom forskningen sett 

stenarna som en företeelse direkt hämtad från den kyrkliga sfären. Detta antagande är 

emellertid något som behöver problematiseras. Kan det vara så att vissa inslag i stenarnas 

utformning, innehåll och mening härrör från en tid eller en samhällelig sfär som inte har med 

religion att göra? Till viss del vill jag hävda att det är så. Stenarnas materialitet, den sociala 

dimensionen av stenarna liksom dess bruk i en politisk situation, är sådana ickereligiösa inslag, 

som jag här påvisat. Religionen var emellertid även i det sociala och politiska bruket ett viktigt 

inslag och också ett medel för att uppnå den önskade effekten med stenarna. 

Kulturkontakters betydelse för förekomsten av liljestenar och stavkorshällar 

Att diskutera kulturkontakter i en studie av liljestenar och stavkorshällar är intressant 

utifrån ett par olika perspektiv. Dels är det intressant att diskutera om kulturkontakter av 

olika slag och vid olika geografiska platser är den bakgrund i vilken vi kan finna förklaringen 

till liljestenarnas och stavkorshällarnas tillkomst och innehåll. Dels är det också av intresse 

att studera om vi kan lära något om interaktioner mellan människor i ett internationellt 

perspektiv utifrån så väl form och stil som innehåll hos liljestenarna och stavkorshällarna. 

Då motivelementen, och i viss utsträckning kompositionerna av motivelement på liljestenarna 

och stavkorshällarna, finns spridda i ett så stort geografiskt område och i en relativt stor 

tidsspann på flera hundra år är det möjligt att dessa motivelement och kompositioner haft 

113

114 

helt eller delvis olika innebörd och betydelse för de människor som kom i kontakt med dem. 

Motiv och symboler i bildframställningar har olika betydelse eller laddning i olika kulturer. 

I vissa kultursammanhang kan ett motiv eller en symbol ha noll eller nästan en obefintlig 

inverkan, medan samma motiv eller symbol kan ha en mycket stark laddning i ett annat 

kulturellt sammanhang (Cornell & Fahlander 2002:4). Det går inte veta hur individen upplever 

en framställning (Fahlander 2004:201), så vida inte individen lever och kan berätta. 

Den stora geografiska spridningen av de motivelement och till viss del även kompositionerna 

som finns framställda på liljestenarna och stavkorshällarna gör att det inte är möjligt att 

säkerställa exakt vilka kulturkontakter och kultursammanhang som påverkat liljestenarnas 

form och innehåll. De exempel som uppvisas i appendix 1 indikerar istället att de olika 

motivelementen och kompositioner som förekommer på liljestenarna och stavkorshällarna 

har nått liljestensområdet från olika håll, via kulturkontakter av olika slag och dessutom 

under skilda tidsperioder. Med följande två avsnitt lyfter jag fram arkeologiska fynd och andra 

historiska bevis som talar för vilka kulturkontakter som de nordiska länderna varit involverad 

i under vikingatid och tidig medeltid samt hur liljestenarna och stavkorshällarna (objekt och 

innehåll) kan relateras till dessa. 

Kulturmöten under vikingatid – från fredlig mission till krigiska plundringståg 

Redan från 800- och 900-talen finns bevis för att några av de motivelement och 

kompositioner som är framställda på liljestenarna och stavkorshällarna nådde Norden 

och även liljestensområdet. Som exempel kan nämnas livsträdet på det frankiska 

remändesbeslaget som påträffades i ett skattfynd i Östra Påboda i Småland (se bild 31) 

eller bysantinska silvermynt med stavkors som bland annat påträffats i gravar i Såntorp (se 

bild 23), Västergötland, och i Birka i Mälardalen. Sådana mynt har också nått Norden under 

vikingatidens slutskede, t.ex. har mynt av detta slag påträffats i Varnhem i Västergötland 

(Hammarberg, Malmer & Zachrisson 1989; Roesdahl 1993:261). Från 900-talet finns också 

livsträd framställda på flera av de hängsmycken som ingår i den så kallade Vårbyskatten som 

påträffades på 1800-talet i Södermanland (Jansson 1993:fig.6). Vilken typ av kulturmöten 

som låg bakom att dessa mynt hamnade i Norden är omöjligt att svara på. De kan via många 

mellanhänder ha nått Norden genom olika handelskontakter. Nordiska köpmän kan ha 

fått dem i utbyte mot varor i utlandet, kanske på plats i det bysantinska riket och nordbor 

som tjänstgjort i den bysantinska kejsarens arme eller vaktstyrka kan ha erhållit dem som 

betalning. Nordiska vikingar kan också ha plundrat till sig dem under sina vikingatåg, vilket 

även kan vara fallet med remändesbeslaget och innehållet i Vårbyskatten. Det är känt att 

vikingarnas plundringståg gick så väl öster- som väster- och söderut och då även till det 

dåtida Frankerriket. Paris t.ex. erövras av vikingar år 845 (Musset 1993:88-90). Ytterligare en 

möjlighet bakom ett fynd som Påbodabeslaget är att det hamnat i Småland i ett gåvoutbyte i 

kulturkontakter mellan olika personer i samhällets övre skikt. 

Från skriftliga källor känner vi också från denna tid till enstaka missionsinsatser. Ansgar, en 

munk som senare blev den förste ärkebiskopen av Hamburg-Bremen, skall enligt Rimberts 

bok Vita Ansgarii, ha vistats första gången i Birka i ett och ett halvt år troligen runt år 830. 

Även Adam av Bremen nämner missionsinsatser i Birka. Vid Ansgars första besök följde också 

handelsmän med honom på expeditionen till Birka. De skall dock ha utsatts för sjörövare 

och genom detta förlorat det mesta av sina tillhörigheter. Vid denna tid ansvarade även 

ärkebiskopen av Reims för den nordliga missionen. Huruvida just dessa kulturkontakter

esulterade i någon effekt på de inhemska materialiteterna är oklart, men från 900-talet 

och framåt finns en inhemsk produktion av materialiteter innehållande kristen symbolik. 

Här kan nämnas t.ex. ädelmetallhantverk så som krucifix och begravningsritualer (Nilsson 

1998:42-53). Det bör emellertid påpekas att föremål eller praktiker med kristna inslag inte 

per automatik betyder att personerna som ägt sådana föremål eller ägnat sig åt sådana 

praktiker faktiskt sett sig själva som kristna. Kristendomens genombrott i Skandinavien fick 

sitt kanske mest synliga utslag i gravskicket som följde med den nya religionen. Inledningsvis 

kan man utifrån talrika exempel i det skandinaviska området finna en blandning av 

hedniska och kristna element i en och samma kronologiska kontext. Detta kan ses som en 

hybridisering i en specifik historisk situation till följd av kulturkontakter, en hybridisering som 

därmed är resultatet av det ideologiska handlingsmönstret som var aktuellt i det historiska 

sammanhanget. Hybridiseringen kunde ta sig olika uttryck. Dels kan vi finna kristna inslag i ett 

annars hedniskt gravskick och dels kan man finna gravar som förefaller vara kristna på alla vis 

sida vid sida med hedniska gravar på gravfält. Tydligt är att det finns regionala skillnader i hur 

kristnandeprocessen har gått till och när detta skedde (Artelius & Kristensson 2005:175f, 183- 

185; Artelius & Lindqvist 2007:155f; Ersgård 1997:53; Gräslund 1996:62; Svanberg 2003:140; 

Theliander 2005:313f, 326f) 

Den tidiga medeltidens kulturmöten – Kyrkans etablering och korstågen 

I slutet av vikingatiden och i början av medeltiden fortsätter utländska materialiter med 

symbolik som används inom kristendomen att anlända till det nordiska området. I ökad 

omfattning märks nu även inhemska materialiter med kristen symbolik och kristet innehåll. 

Här kan t.ex. nämnas olika gravmonument som de så kallade Eskilstunakistorna, liljestenar 

och stavkorshällar, runstenar, handskrifter som t.ex. Skaramissalet 1 och inte minst kyrkorna 

och utsmyckningen av dessa (Gardell 1946; Nilsson 1998:86-94; Pahlmblad 2006; Williams 

1998:177). Hos ovan nämnda materialieter kan man tänka sig en bakgrund i olika kulturmöten 

på det nordiska området i form av hantverkare som togs in från utlandet för att arbeta 

med kyrkobyggnationer och utsmyckningen av kyrkorna. Utsmyckningar till de nordiska 

kyrkorna kunde också ske på utländsk mark via beställningar. Vidare har vi Kyrkans och 

klosterordnarnas män och kvinnor som genom sina ämbeten eller genom sina kall reste 

till Norden, eventuellt etablerade sig där under en kortare eller längre tid eller hade 

andra kontakter med olika aktörer och aktörskollektiv i området. Klostrens munkar och 

nunnor spelade en viktig roll som förmedlare av en sydlig, europeisk och kristen kultur. 

Handeln fortgick även under denna period så väl öster- som söder- och västerut. Bland 

handelsvarorna som kom till Norden finner vi föremål av både profan och kyrklig karaktär, 

så som keramik, statusföremål i ädelmetall, smycken, hängkors, kyrkliga inventarier och 

liturgiska föremål (Brorsson 2002: 119,121; Härdelin 1998:222; Roesdahl 1993:309, 336f, 

357, 351, 353, 356; Tegnér 1993:208f). Det går emellertid inte utesluta att vissa av dessa 

föremål kom på annat sätt till det nordiska området. Alternativt kan de utgöra gåvor eller 

nordiska resenärer kan ha tillskansat sig föremålen på mer eller mindre ofredlig väg. Tydligt 

är emellertid att föremål så väl som idéer och praktiker nådde nordisk mark i slutet av 

vikingatid och under tidig medeltid på ett eller annat sätt och att kulturkontakter av ena eller 

andra slaget låg bakom detta. Vissa av dessa föremål har en symbolik som användes inom 

kristendomen och vi finner även utländska föremål med motivelement som också finns på 

liljestenarna och stavkorshällarna. 

1 Skaramissalet som finns i Skara stifts- och landsbibliotek är Sveriges äldsta bevarade handskrift som ännu idag ser ut som 

en bok. Den består 44 blad (88 sidor) i två volymer med pergamentsklädda träpärmar. Ursprungligen har boken bestått 

av 300 blad eller möjligen något fler. Missalet som bedöms vara från 1100-talets första hälft eller mitt är en gudstjänstbok 

som användes av prästen då mässa skulle firas (Pahlmblad 2006:21-23). 

115

116 

Medeltidsarkeologen Kristina Carlsson menar att det faktum att stavkorshällarna och 

liljestenarna utbredning sammanfaller med de äldsta kyrkplatsernas utbredning skulle 

kunna tolkas som en indikation på att det under 1100-talet fortfarande fanns ett lokalt 

baserat elitskikt som hade kontakter inom den kyrkliga organisationen (Carlsson 

2007:157f). Carlsson har i avhandling funnit belägg för att i det som utgör hennes östra 

undersökningsområde (östra Västergötland), och som också är det område där liljestens- 

och stavkorshällsförekomsten är som tätast, märks i det arkeologiska materialet från 

åtminstone romersk järnålder ett ekonomiskt välstånd. Detta välstånd kan ha bidragit till 

att en lokal maktelit med goda internationella kontakter bildas i området menar hon. I sitt 

undersökningsmaterial har Carlsson, bland annat utifrån runstensmaterialet, vidare funnit 

att kontakterna mellan detta område och det danska stormaktsväldet intensifieras under 

vikingatid och tidig medeltid. Carlsson ser en möjlighet i att Kyrkan etablerade sin verksamhet 

i detta område efter danskt mönster och i samarbete med den lokala eliten (Carlsson 

2007:165-167). Utifrån min argumentation om liljestenarnas och stavkorshällarnas historiska 

kontext och dessa materialiteters sociopolitiska roll, liksom de politiska förändringar som sker 

då produktionen av liljestenarna och stavkorshällarna upphör, tror jag att Carlssons teori om 

en lokalt baserad maktelit på 1100-talet är riktig. 

Det är enligt min mening befogat att anta att det var Kyrkans etablerande på nordiskt område 

som stod för den övervägande delen av de inhemska materialiteternas kristna innehåll och 

mening från slutet av 1000-talet och under den tidiga medeltiden. Med detta menar jag inte 

att Kyrkan och dess företrädare stod som enda aktiva aktör med nordborna som passiva 

mottagare, utan nordborna var själva också aktiva i denna process och ibland säkerligen även 

drivande. Bland annat var godsägarna, det världsliga frälset, viktiga aktörer i kyrkobyggandet. 

Frälset, makteliten under tidig medeltid, var också så som framgick i kapitel 5, angelägna 

om att infoga sig i den europeiska kristenheten. I denna ingick korsfarartraditionen och 

riddaridealet och det var betydelsefullt för det utåtriktade samhällslivet och för den officiella 

ideologin att vara en del av detta. Medlemmar ur det övre samhällsskiktet i Sverige tog under 

tidig medeltid till sig kontinentens andliga så väl som världsliga praktiker i stor utsträckning för 

att det gagnade dem i deras sociala och politiska strävan att nå höga positioner i samhället 

samt att förbli där. En arena för detta anammande är troligen korstågen, kanske rent av den 

viktigaste. Korstågen sammanförde stormän samt andliga så väl som världsliga ledare från 

olika håll inom den västerländska kristenheten på ett enastående vis och de kulturmöten 

som svenskarna genom korstågen var en del av gör att kontinentala sedvänjor snabbt slog 

rot hos dem. Det är i ljuset av detta som man enligt min mening bör betrakta liljestenarna 

och stavkorshällarna som regionala materialiter skapade i ett internationellt sammanhang (se 

vidare nedan).

Bild 44. Birger Magnusson (Birger jarl) som riddare Bild 45. Folke lagmans sigill från 

till häst med fana och vapensköld. Sigill från 1254. 1231-1240. Ur Hildebrand 1867a och b. 

Ur Hildebrand 1867a och b. Seal of Folke, lawman of Västergötland, 

Seal of the Swedish earl Birger Magnusson. 1231-1240. From Hildebrand 1867a and b. 

Dated to 1254. From Hildebrand 1867a and b. 

Den bildvärld som möter oss på liljestenarna och stavkorshällarna kan inte endast förknippas 

med den kyrkliga sfären, utan i lika stor utsträckning, om inte större, med den världsliga 

makten. Som framgått här var båda dessa världar intimt förknippade med varandra på flera 

plan. Ser man till de bildframställningar och den symbolik den världsliga makten använde sig 

av i bland annat myntprägling, i heraldiken och på sigiller så har dessa mycket gemensamt 

med motsvarande inom den kyrkliga sfären. Bland de världsliga sigillen från 1100-talets andra 

hälft och under 1200-talet sitter på kungliga sigill den avbildade kungen ofta på en tron 

med en liljestav i en hand och riksgloben i form av ett klotkors i den andra. På huvudet bär 

han kungakrona. På kungarnas kontrasigill kan kungen vara avbildad som beväpnad ryttare, 

visa kungens vapensköld alternativt ha en bildframställning av ett lejon med kungakrona. 

Jarlar hade också sigill och som exempel kan nämnas Birger brosas sigill från 1180-1202 

där jarlen sitter i riddarutrustning med draget svärd till häst. På hans sköld syns en treflikig 

lilja. Ett annat exempel på en jarls sigill är Birger jarls sigill från 1254. På detta sigill ser man 

jarlen i riddarrustning till häst hållande sköld och fana på vilka ättens vapen – lejonet - är 

avbildat (se bild 44). Drottningar hade också sigill. På drottning Sofhias sigill är en tronande 

drottning framställd med krona på huvudet och vänster arm i en from gest. På tronen syns 

palmettrankor. Sofhia var kung Valdemars drottning och ovan beskrivna sigill är från 1268. 

De profana sigillerna tillhörande ärkebiskopar och biskopar framställer en stående eller 

sittande (på sin ämbetsstol) biskop. Kungakronan är utbytt mot en mitra och i en hand hålls 

krumstaven eller kräklan. I flera fall avslutas krumstaven i ett palmettblad. Domkyrkokapitlen, 

klosterkonventen, präster och klosterbröder hade också sigill med ett liknande innehåll 

som beskrivits ovan. Utöver de grupper som här nämnts kunde även frälsemännen ha egna 

sigill. Ett intressant sigill för vårt vidkommande är Lagman Folkes sigill från 1231-1240. Denna 

Folke var son till jarlen Birger brosa och lagman i Västergötland. På hans sigill syns en liljestav 

117

118 

på vilkens ena sida palmettblad och grenar med treklöver och en liljeliknande skottknopp 

växer. På andra sidan staven är ett halvt lejon (se bild 45). Folke jarls svärdotter Christina 

Fastesdotter af Landasjö hade i sitt sigill ett livsträd av stamtyp som i stil och komposition 

är lik liljestenarnas livsträd. Sigillet är från 1258-1282 (Hildebrand 1867a:1:a serien Pl.1- 

3, 2:a serien Pl.1-10; 3:e serien Pl.2, Pl.10; Hildebrand 1867b; Hildebrand 1983:770-824). 

Förekommande motivelement på sigillen från 1100- och 1200-talen som också återfinns hos 

liljestenarna och stavkorshällarna är livsträd, palmettblad, palmettrankor, palmettknoppar, 

liljor, treklöver, kors i olika former, stavkors, trappor, klotkors, rosor, bågar, lejon och svärd. 

När det gäller den europeiska korsfarartraditionen samt konsten i stort finner man i de bilder 

och i den symbolik som framställdes under den tidiga medeltiden en stark religiös övertygelse 

med kristna förtecken. Detta till trots finner man i bildframställningarna också influenser 

utifrån, ifrån öster och ifrån islam. Denna hybridisering finner man också i liljestenarnas och 

stavkorshällarnas bildframställningar, men tydligt är alltså att denna hybridisering inte har skett 

i Norden, utan på kontinenten. Den strävan efter att skapa eller framställa något puristiskt 

som man i liljestenarnas och stavkorshällarnas bildframställningar kan skönja- den kristna 

tron enkelt förmedlat i ett stilisterat livsträd och det rena korset- är i själva verket resultat 

av kulturmöten och en blandning av motivelement från olika områden och människor, bland 

annat från korstågens och kristenhetens östliga fiender- muslimerna. 

Liljestenar och stavkorshällar 

Ovan har de bildframställningar som förekommer på liljestenarna och stavkorshällarna 

diskuterats i ett större europeiskt sammanhang för att undersöka hur dessa platsar in 

i en kristen och samhällelig kontext. Det tycks förhålla sig så att de specifika uttrycken 

som liljestenarnas och stavkorshällarnas bildframställningar utgör i kombination med de 

specifika materialiteter som liljestenarna och stavkorshällarna är inte så att säga importerats 

som ett färdigt koncept utifrån. När det gäller liljestenarna så har idén bakom denna 

föremålskategori uppstått i en specifik historisk kontext i det begränsade geografiska område 

som liljestensområdet utgör. Detta hindrar inte att så väl bildframställningarnas innehåll 

som föremålskategorins funktion som gravhällar är alleuropeiska företeelser. Det bör i 

detta sammanhang påpekas att det finns bland annat engelska och irländska gravhällar och 

sarkofaglock som i form och bildframställning påminner om stavkorshällar och liljestenar av 

stavtyp (för de engelska stenarna se även kapitel 4). 

Ett irländskt exempel som daterats till 1200-talet består av ett sarkofaglock som är femkantigt 

i genomskärning och har ett klöverbladskors på stav som ansluter till ett postament i form 

av ett klöverblad. På Irland finns även andra gravhällar på vilka en rad varianter av kors 

förekommer, många av dessa finner vi också på stavkorshällarna och liljestenarna. I kapitel 4 

ovan nämndes engelska gravhällar från greveskapet Durham. Gravhällar av denna karaktär 

finns emellertid spridda över hela Storbritannien (Boutell 1854). I Charles Boutells bok om 

kristna gravmonument i England och Wales från 1854 kan man se flera exempel på gravhällar 

på vilka vegetativa stavkors av olika slag framställts (för exempel se bild 46-48). Gravhällen 

i Temple Church har daterats till Henrik den III´s regeringstid, det vill säga 1216-1272. 

Kyrkan byggdes på 1100-talet av Tempelriddarorden (www.templechurch.com). I Danmark 

finns också stenhällar som nära ansluter till de stavkorshällar som återfinns i Sverige. Ett 

exempel är Vellingstenen som nämnts tidigare i denna uppsats (bild 22). Vellingstenen är 

en liggande rungravsten från Nordjylland som efter runinskriften på den daterats till perioden

1075-1300. Stenen utgörs av ett något oregelbundet stenblock, 160 cm långt, på vilken ett 

S:t Georgskors på en dubbel repstav är framställt. Staven ansluter till ett trappostament. 

Motivelementen och kompositionen återfinns hos stavkorshällarna och stenens oregelbundna 

utformning och material har också nära motsvarigheter hos några få stavkorshällar som 

tillverkats av lokal bergart. Från Nordjylland finns också ett exempel på en romansk 

trapezformad gravhäll, 170 cm lång, på vilken ett kors framställts. Denna gravhäll är så väl 

till form som bildframställning mycket lik de svenska stavkorshällarna (Higgins 1987a och b; 

Maher 1997:fig.9; Moltke1976:336f; Nitenberg & Nyqvist Thorsson 2007:523-525; Ryder 

1985). Stavkorshällen som föremålskategori är en mer spridd företeelse vars förekomst inte 

begränsas till liljestensområdet. Stavkorshällen som kategori är också mer svårdefinierbar 

och inte lika partikulär som liljestenen i sin bildframställning. Detta till trots är stavkorshällen 

särskilt talrik i liljestensområdet i jämförelse med andra geografiska områden. Ser man på 

uppkomsten av liljestenar och stavkorshällar på det sätt som här skisserats så inser man att 

bakgrunden till dessa föremålskategorier står att finna i den västerländska romersk-katolska 

kultursfären, men att det specifika uttrycket är regionalt baserat. 

Bild 46. Engelska gravhällar från 1225 respektive 1200-talet. Ur Boutell 1854. 

English grave slabs from 1225 and 13th century. From Boutell 1854. 

119

120 

Bild 47. Gravhäll från Llanvair, Wales, 1225. Bild 48. Gravhäll i Temple Church, London. 

Ur Boutell 1854. Ur Boutell 1854. 

Grave slab from Llanvair, Wales, 1225. Grave slab from Temple Church, London. 

From Boutell 1854. From Boutell 1854.

7. S L U T S AT S E R O C H S A M M A N FAT T N I N G 

I denna licentiatuppsats har jag visat hur liljestenarna och stavkorshällarna brukades i det 

samhälle som de framställdes i och hur de senare också kom att involveras i olika sociala och 

ideologiska praktiker under århundraden framöver. Jag har placerat in stenarna i en historisk 

kontext, en kontext som genom sin rådande historiska situation både skapade stenarna och 

kom att bruka dem. Genom att anlägga ett arkeologiskt och historiskt perspektiv på stenarna 

samt mitt val att se dem som materiliteter, har jag öppnat upp för nya dimensioner hos 

liljestenarna och stavkorshällarna som inte diskuterats tidigare. 

Utifrån den forskning jag utfört på liljestenarna och stavkorshällarna vill jag mena att de 

tillverkades under tidig medeltid, från ca 1150 till mitten av nästkommande sekel. Detta 

är en omvälvande tid med stora och genomgripande samhällsorganisatoriska förändringar. 

Liljestensområdet ligger i gränsområdet mellan olika politiska territorium - de tre 

skandinaviska rikena Norge, Danmark och Sverige. Dessutom ligger det till största delen inom 

ett av de båda Götalandskapen, vilka båda under den aktuella tiden var viktiga områden på 

den politiska arenan och i kampen om kungamakten. Kungamaktens etablering medförde 

ett nytt socioekonomiskt system och för att införa detta och bryta ner gamla sociala och 

politiska organisationer på lokal och regional nivå använde sig kungamakten av kristendomen 

och Kyrkan. Kyrkan i sin tur var beroende av kungamakten och det världsliga frälset för 

att kunna etablera sig i Skandinavien. I de båda Götalandskapen var det världsliga frälset 

starkt och de ägde här stor del av jorden. De tre olika sociala institutioner som här nämnts, 

kungamakten, Kyrkan och det världsliga frälset, ingick alla som drivande parter i de försök 

som gjordes med att införa feodalismens i Sverige under 1100-talet och alla tre var beroende 

av varandra för att uppnå den samhällsposition de eftersträvade. Ovanstående institutioner 

eller aktörskollektiv kan uppfattas som separerade från varandra, och var också detta i sina 

politiska förehavanden, men ingick till stor del i samma sociala sfär och de rekryterades från 

samma familjer och släkter. Detta till trots så var det ett maktspel som pågick i kampen om 

maktpositionerna, kanske som allra mest intensivt under den tid då jag menar att liljestenarna 

och stavkorshällarna framställdes. 

De tre ovannämnda aktörskollektiven lät framställa och kom att bruka liljestenarna och 

stavkorshällarna för att den rådande samhällssituationen krävde det och för att dessa 

kollektivs sociala och politiska strävanden krävde det. Liljestenarna och stavkorshällarna 

utgör naturligtvis inte de enda materialiteterna som framställdes och brukades för detta 

ändamål under den aktuella tidsperioden. Andra materialiteter som nämnts i denna uppsats 

som också brukades på detta sätt var pergamenten och sigillerna. Genom liljestenarna och 

stavkorshällarna definierades det egna kollektivet och i detta var bildframställningen viktig i 

förmedlingen av den bild kollektivet ville skapa av sig själva som grupp och de ideal gruppen 

ville förknippas med. I 1100- och 1200-talets Europa var riddaridealet viktigt för de ledande 

skikten i samhället. Korstågen pågick och Europas herremän såg sig själva som förkämpar 

för Gud och för tron. Både korstågstraditionen och riddaridealet var betydelsefullt för den 

officiella ideologin och var så även i Sverige. Kopplingarna mellan riddarna, det europeiska 

krigarkastet, och Kyrkan var tydliga och i den motivvärld och symbolik riddarordnarna omgav 

sig av är den starka tron påtaglig. Bildframställningarna på liljestenarna och stavkorshällarna 

kan i detta avseende ses som puristiska med det rena korset och livsträdet. Tron på Kristus 

är det som förmedlas och genom denna tro lovades den troende evigt liv. Att korsriddarna 

använde sig av denna symbolik är kanske lätt att förstå, då de var villiga att offra jordelivet för 

121

122 

att försvara kristendomen. Jag vill här framhålla att jag inte menar att alla som fått en liljesten 

eller stavkorshäll över sin grav varit korsriddare. Vissa har troligen varit det, men det som 

för dessa människor var viktigt var att i sin sociala position koppla sin egen person liksom det 

kollektiv han eller hon tillhörde till den europeiska maktelitens kultursfär och de ideal denna 

stod för. Kanske kan man också säga att de ville vara moderna. 

En av de funktioner som planerades för liljestenarna och stavkorshällarna då de framställdes 

var att fungera som gravhällar. Stenarna har, förutom gravhällsfunktionen, också haft andra 

dimensioner och i denna uppsats har jag visat på sådana av framför allt social karaktär. 

Stenarnas funktioner upphörde inte där och då i den tidiga medeltiden, utan som vi såg i 

kapitel 3 har stenarna brukats på en rad olika sätt under de århundraden som förflutit sedan 

dess. De har bland annat på ett medvetet sätt som en social och ideologisk praktik inmurats i 

kyrkor, de har använts som byggnadsmaterial eller fundament samt använts för att hävda den 

egna regionens särart. Jag menar att den kyrkliga kontext de idag står att finna i också var 

den kontext de från början var tänkta för. De stenar som jag i mitt arbete studerat och som 

påträffats inom det jag kallar liljestensområdet är en regional företeelse som har sin bakgrund 

i det internationella sammanhang som skisserats ovan. Den motivvärld som möter oss på 

liljestenarna och stavkorshällarna kan ses som en generell text, ett allmäneuropeiskt motiv, 

som också sträckte sig utanför både det europeiska området och områden som tillhörde den 

kristna kultursfären. Inom denna kristna kultursfär finns andra regionala områden med ”sina 

liljestenar och stavkorshällar”, gravhällar med samma innehåll men med sitt egna uttryck. De 

regionala skillnaderna kan bestå i materialval, form, tekniskt utförande eller val av hur ett 

livsträd framställs. 

Avslutningsvis vill jag nämna att jag känner en övertygelse i mina forskningsresultat samtidigt 

som jag också är medveten om att det jag här lagt fram är mina tolkningar av materialet. Med 

detta menar jag att ”jaget” inverkat i tolkningarna som därför är påverkade av tid, rum, 

kontexter och situationer då de gjordes. Trots att vetenskaplig kunskapsbildning traditionell 

strävat från att utesluta jaget i en strävan efter objektivitet, menar jag att jaget är en 

nödvändighet för studier av det slag som denna licentiatuppsats omfattar. Jaget är emellertid 

inte endast en nödvändighet, utan även en möjlighet, en möjlighet att belysa källmaterialet 

utifrån olika synvinklar och som därigenom ger materialet den mångbottnade mening det en 

gång hade och som det fortfarande har. Jaget är till sin natur belastat med konventioner av 

olika slag, vilka forskaren måste försöka frigöra sig ifrån för att kunna skapa i sanningen ny 

kunskap. Det är därför inte jaget i sig som är begränsande för forskaren, utan konventionerna, 

allt det sociala, som omger jaget. De meningar jag här tillskrivit liljestenarna och 

stavkorshällarna är några av de meningar som materialet hade och har och troligtvis speglar 

dessa meningar mig själv och den forskartradition jag är skolad i. Trots denna insikt vill jag 

med eftertryck poängtera att det också är min övertygelse att mina tolkningar bär på en nivå 

av det Kubler benämner den ursprungliga impulsens eviga varande. Jag hoppas också att jag på 

ett och annat ställe har lyckats frigöra mig från de konventioner som omger mig så att verkligt 

ny kunskap också har alstrats genom min forskning. Nu bjuder jag upp andra, forskare så väl 

som intresserad allmänhet, att lyfta fram andra meningar både dåtida och nutida som gör att 

diskussionen om liljestenarna och stavkorshällarna kan fortsätta ett par århundraden till.

8 . E N G L I S H S U M M A RY 

This book is about two groups of stone slabs made out of sandstone and in some cases also 

in other stone material as limestone, granite, and soapstone. In Swedish, the stone slabs are 

called liljestenar and stavkorshällar from the motifs that have been carved or insisted on them. 

In English, this would be Lily stones and Staff cross slabs. The stone slabs are found in an area 

around the lake Vänern in the provinces of Västergötland, Värmland, Dalsland and Bohuslän. 

There are 527 of the stones known to exist in this area today. The aim of this book is to place 

the stone slabs in a historical context, to discuss social and ideological practices, the meanings 

behind their production and their use from the Early Medieval Age through current times. 

The queries for the study are: 

Are different kinds of culture meetings in an international perspective the 

background to the production, form, and meaning of the stone slabs? 

In what historical context were the stone slabs produced? 

Who were the actors/collectives that produced and used the stones and 

what kind of social practices can be associated to them? 

Is it possible to explain why the stone slabs are found in such a restricted 

geographical area? 

To answer the questions above I have, in chapter four, carried out some analyses. I have 

turned to archaeological excavations, analysed colour traces from the stones, done epigraphic 

analyses on the rune and Latin inscriptions that can be found on some of the stones, 

discussed the meanings of the material and forms of the stones as well as their biography 

of almost a thousand years. I have also paid some effort to the image representations on 

the stone slabs and discussed motifs, iconography and style in a regional and international 

perspective. 

In chapter five, I discuss some aspects of the Early Medieval society to see if those are 

relevant for the production and use of the stone slabs. These aspects are political territory, the 

Royal power, the Church, the Landowners, the Feudal system, and finally Knights and the Orders of 

Knighthood. In chapter six, I try to relate those societal aspects to the queries of this book in a 

discussion of the medieval practices of the stone slabs. 

In my research, I have put forward how the stone slabs were used in the society that 

produced them and how they were involved in different kinds of social and ideological 

practices both in the Early Medieval times and in the centuries to come. I have placed the 

stones in a historical context, a context that both produced and used the stones due to the 

current historical circumstances. Through an archaeological and historical perspective and 

the choice to see the stone slabs as materialities I have opened up for new dimensions of the 

stone slabs not previously discussed. 

From my research, I would place the stone slabs in the Early Medieval period, from around 

1150 to the middle of the next century. In Scandinavia and Sweden, this is a revolutionary 

time with far-reaching and radical changes in the organisation of the society. The area of 

123

124 

the stone slabs is at the borders of different political territories – the three Scandinavian 

kingdoms of Norway, Denmark, and Sweden. The area of the stone slabs is located to the 

most part, within Västergötland, one of the two provinces of Götaland. In the 12 th and 

13 th centuries the provinces of Götaland (Västergötland and Östergötland) were the two 

foremost areas in the struggle for the Royal thrown. The establishment of Royal power that 

took place in those times resulted in a new socio-economic system. To introduce this new 

system and to break down old social and political organisations, at both local and regional 

level, the Royal power used the Christendom and the Church. To be able to establish itself 

in Scandinavia the Church was dependent on the Royal power and the landed nobles. The 

landed nobles in both provinces of Götaland were strong and held a major part of the land. 

The three different social institutions mentioned here, the Royal power, the Church and the 

landed nobles, were the driving forces in the introduction of the feudal system in Sweden 

from the 12 th century onwards. They were dependent on each other in their quest for the 

positions in society. The institutions or collectives can be seen as separated from each other, 

but they were all part of the same social sphere and were recruited from the same families. 

This struggle for power and the positions of power occurred during the time when the stone 

slabs were produced. 

The three collectives mentioned above had the stone slabs produced and used them because 

the current societal situation required so and because those collectives’ social and political 

strivings for positions in that society demanded it. The stone slabs are not the only artefacts 

that were produced and used for this purpose in Early Medieval times. Other artefacts 

mentioned in this book that has been used in the same way are parchments and seals. 

Through the stone slabs, the collective defined itself as a group. The images represented on 

the stone slabs were significant in the image the collective wanted to create for themselves 

as a group and the ideals the collective wanted to be associated with. In 12 th and 13 th century 

Europe, the ideal of knighthood were important for the leading social strata of the society. 

The crusades were in progress and the noblemen of Europe saw themselves as champions 

for God and the faith. Both the tradition of the crusades and the ideal of knighthood were 

important for the official ideology and were so even in Sweden. The connections between 

the knights, who were the European warrior caste, and the Church were palpable, the strong 

religious belief is distinct in the world of motifs and in the symbolism, and the Orders of 

Knighthood surrounded themselves with. In this respect, the image representations on the 

stone slabs can be seen as puristic with the solitary cross and tree of life. The faith in Jesus 

Christ is the message, a faith that promised those who believed eternal life. The use of this 

symbolism by the crusaders is not hard to see, willing to offer their earthly lives defending the 

Church and the Christendom as they were. I must here stress that I do not mean that every 

one that had a stone slab laid over his or her grave had been a crusader. Some probably 

had, but to these people what was important in their social position was to relate their own 

person as well as the collective he or she belonged to the culture sphere of the European 

elites and the ideals it stood for. Maybe they also wanted to be modern. 

One of the functions that were planned for the stone slabs when they were produced was as 

grave covers. The slabs have, besides the grave cover function, other dimensions, and in this 

book I have pointed out some of these dimensions of foremost social character. The functions 

of the stone slabs did not ceased there and then in the Early Middle Ages, but continued to 

be used in a spectrum of ways in the centuries to come as we saw in chapter 3. They have 

among other things in a consciously way as a social practice been incorporated into the walls

of churches, they have been used as building material or as fundaments and been used to 

assert the distinctive character of the own region. I stress that the churchly context where 

the stone slabs are found today is the context the slabs were produced for. I see the stone 

slabs that I have studied in this book, and who have been found within the area I call the “the 

stone slab area” (Swedish: liljestensområdet), as a regional phenomenon with a background 

in an international context that has been outlined here. The world of motifs that we meet on 

the stone slabs can be seen as a general text, an all-European motif, that even reach beyond 

the European area and the Christian culture sphere. Within this Christian culture sphere 

are other regional areas with their own stone slabs, grave covers with the same content but 

with their own expression. The regional differences can consist of choice of material, design, 

technique, or style. 

To conclude I would like to mention that even thought I am convinced in my research results 

I am also aware of that these results are my interpretations of the material. What I am 

saying is that “the ego” have had an effect in the interpretations I here have put forward, 

interpretations that by this are influenced by time, space, contexts, and situations when 

they were made. Even though scientific knowledge construction has traditionally striven to 

exclude the ego in the aim to reach objectivity, I will say that the ego is a necessity for studies 

like the ones that this book covers. The ego is however not only a necessity, but also an 

opportunity, an opportunity to elucidate the source material from different angles. Throw 

this the material get the pluralistic meaning it once had and still has. The ego is by nature 

burdened with conventions of varying kinds, which the researcher must try to emancipate 

oneself from in order to produce truly new knowledge. The ego itself is hence not what 

confines the researcher; it is the conventions, all the social that is surrounding the ego, that 

is. The meanings that I here have ascribed the stone slabs are some of the meanings the slabs 

once had and still have and those meanings probably reflect me and the scholarly tradition 

I am trained within. I will emphasize that it is also my conviction that my interpretations are 

layers of Kublers eternal impulse of the origin. Finally, I would like to invite others, scholars as 

well as the interested public; to bring out other meanings past and present that enables the 

discussions about the stone slabs to go on in the centuries to come. 

125

126 

B I B L I O G R A F I 

Aldhouse-Green, Miranda J. 2004. An archaeology of images: iconology and cosmology in Iron Age and 

Roman Europe, London: Routledge. 

Alexander, Jeffrey C. 2006. “Cultural pragmatics: social performance between ritual and strategy”, 

Social Performance. Symbolic Action, Cultural Pragmatics, and Ritual, red. Jeffrey C. Alexander, 

Bernhard Giesen & Jason L. Mast, Cambridge: Cambridge University Press, 29-90. 

Almgren, Bertil. 1973. Vikingen, Höganäs: Bra Böcker. 

Anderson, Perry. 2004. Övergångar från antiken till feodalismen, Lund: Arkiv. 

Andersson, Aron. 1967. Levande konst genom tiderna. Från Augustinus till Dante, Stockholm: 

Natur och kultur. 

Andrén, Anders. 2000. ”Ad sanctos – de dödas plats under medeltiden”, Middelalderens kirkegårde. 

Arkæologi og antropologi – indsigt og udsyn, Hikuin 27, Nordisk Seminar 2.-5. juni 1999 Ribe, Danmark, 

Højbjerg: Forlaget Hikuin, 7-26. 

Artelius, Tore. 2000. Bortglömda föreställningar: Begravningsritual och begravningsplats i halländsk 

yngre järnålder, Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar Skrifter 36, GOTARC. Series B. 

Gothenburg Archaeological Theses 15, Stockholm: RAÄ; Göteborg: Göteborgs universitet. 

Artelius, Tore & Kristensson, Anna. 2005. “A Symbolic Farewell to Nature. Fencing at late Viking Age 

burial-grounds”, Dealing with the dead. Archaeological Perspectives on Prehistoric Scandinavian Burial 

Ritual, red. Tore Artelius & Fredrik Svanberg, Stockholm: RAÄ, 173-186. 

Artelius, Tore & Lindqvist, Mats. 2007. Döda Minnen, Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska 

undersökningar Skrifter 70, Stockholm: RAÄ. 

Atroshenko, V.I. & Collins, Judith. 1986. The origins of the Romanesque: near Eastern inf luences on 

European art, 4th-12 th centuries, Woodstock, New York: Overlook Press. 

Azarjan, L. 1973. Armjanskie chackary: Armenian Katchkars, Erevan. 

Barber, Charles. 2007. “In the Presens of the Text. A Note on Writing, Speaking and Performing in the 

Theodore Psalter, Art and text in Byzantium, red. Liz James, Cambridge: Cambridge University Press, 

83-99. 

Barral i Altet, Xavier. 1998. The Romanesque. Towns, Cathedrals and Monasteries, Köln: Benedikt 

Taschen Verlag. 

Barrucand, Marinne. 2007 (2005). “Remarks on the Iconography of the medieval Capitals of Cairo: 

Form and Emplacement”, The iconography of Islamic Art. Studies in Honour of Robert Hillenbrand, red. 

Bernard O´Kane, Edingburgh: Edingburgh University Press, 23-44. 

Baxandell, Michael. 1985. Patterns of Intention. On the Historical Explanations of Pictures, New Haven: 

Yale University Press.

Beckett, Wendy. 1995. Bonniers stora bok om måleriets historia, översättning och granskning av 

Ingrid Ingemark, Stockholm: Bonnier Alba. 

Beckman, Nat. 1916. Vägar och städer i medeltidens Västergötland, Göteborg: Wald. Zachrissons 

Boktryckeri. 

Biedermann, Hans. 1997. Symbollexikonet, översatt av Paul Frisch & Joachim Retzlaff, Stockholm: 

Forum. 

Blackburn, Mark. 2007. “Gold in England During the ‘Age of Silver’ (Eighth-Eleventh Centuries)”, 

Silver Economy in the Viking Age, red. James Graham-Campbell & Garneth Williams, London: 

University College London, 55-98. 

Blindheim, Martin. 2004. Gothic painted Wooden Sculpture in Norway 1220-1350, Oslo: Messel Forlag. 

Boutell, Charles. 1854. Christian Monuments in England and Wales: An Historical and Descriptive 

Sketch of the various Classes of Sepulchral Monuments which have been in use in this Country from 

about the Era of the Norman Conquest to the Time of Edward the fourth, London: George Bell. 

Brorsson, Torbjörn. 2002. “Medeltid”, Keramik i Sydsverige- en handbook för arkeologer, red. 

Anders Lindahl, Debora Olausson & Anne Carlie, Lund: Keramiska forskningslaboratoriet, 119-132. 

Brubaker, Leslie. 2007. “Every Cliché in the Book. The Linguistic Turn and the Text-Image Discourse in 

Byzantine Manuscripts”, Art and text in Byzantium, red. Liz James, Cambridge: Cambridge University 

Press, 58-82. 

Buettner, Brigitte. 2007. “Toward a Historigraphy of the Sumptuous Arts”, A Companion to medieval 

Art: Romanesque and Gothic in Northen Europé, red. Conrad Rudolph, Malden: Blackwell Publishing, 

466-487. 

Cahn, Walter. 1982. Romanesque Bible Illumination, New York: Cornell University Press. 

Carlsson, Kristina. 2007. Var går gränsen? Arkeologiska uttryck för religiösa och politiska aktörer i 

nuvarande Västsverige under perioden 1000 – 1300, Lund Studies in Historical Archaeology nr 6, 

Uddevalla: Bohusläns museums förlag. 

Carson Pastan, Elisabeth. 2007. ”Glazing Medieval Buildings”, A Companion to medieval Art: 

Romanesque and Gothic in Northen Europé, red. Conrad Rudolph, Malden: Blackwell Publishing, 

443-465. 

Claesson, Eivind. 1989. Cuius Ecclesiam Fecit. Romanska kyrkor i Västergötland. Licentiatavhandling i 

medeltidsarkeologi, Lund: Lunds universitet. 

Claesson, Eivind. 2001, ”Romanska kyrkor och liljestenar”, Liljestenar. En rapport från 

Liljestensseminariet i Lidköping om liljestenarnas skyddsbehov, deras ikonografi och deras bakgrund, 

red. Evert Jonsson, Håkan Larsson & Ingemar Nordgren, Skara: Historieforum, 60-71. 

Conkey, Margaret W. 2006. “Style, design and function”, Handbook of material culture, red. 

C. Tilley et. al., London: SAGE, 355-372. 

127

128 

Cornell, Per & Fahlander, Fredrik. 2002. Social praktik och stumma monument. Introduktion till 

mikroarkeologi, GOTARC serie C, nr. 46, Göteborg: Göteborgs universitet. 

Dahlberg, Markus. 1998. Skaratraktens kyrkor under äldre medeltid, Skrifter från Skaraborgs 

Länsmuseum Nr 28, Akademisk avhandling för filosofie doktorsexamen vid Konstvetenskapliga 

institutionen, Göteborgs universitet, Skara: Skaraborgs Länsmuseum. 

Dahlberg, Markus. 2001a. ”Liljestenarna i ljuset av Västergötlands romanska stenkyrkor och 

stenskulptur”, Liljestenar. En rapport från Liljestensseminariet i Lidköping om liljestenarnas 

skyddsbehov, deras ikonografi och deras bakgrund, red. Evert Jonsson, Håkan Larsson & 

Ingemar Nordgren, Skara: Historieforum, 86-93. 

Dahlberg, Markus. 2001b. “Liljestenar och källkritik”, Fornvännen Nr 2, Stockholm, 102-106. 

Dahlby, Frithiof. 1982. De heliga tecknens hemlighet. Om symboler och attribut, Sjunde upplagan, 

Stockholm: SkeabVerbum. 

DeMarrais, Elisabeth. 2004. “The Materialization of Culture”, Rethinking materiality: the engagement 

of mind with the material world, red. Elisabeth DeMarrais, Chris Gosden & Colin Renfrew, Oxford: 

McDonald Institute for Archaeological Research, 11-22. 

Derrida, Jacques. 2007. Apoteket, Kykeon, Lund: Propexus. 

Derrida, Jacques. 1967. De la Grammatologie, Paris: cop. 

van Dommelen, Peter. 2005. ”Colonial Interactions and Hybrid practices. Phoenician and Carthaginian 

Settlement in the Ancient Mediterranean”, The Archaeology of Colonial Encounters. Comparative 

Perspectives, red. G. Stein, Oxford: James Currey Ltd, 109-141. 

van Dommelen, Peter. 2006. ”Colonial matters. Material Culture and Postcolonial Theory in Colonial 

Situations”, Handbook of material culture, red. C. Tilley et. al., London: SAGE, 104-124. 

Ersgård, Lars. 1996. ”Religionsskiftet som social förändring. Om tidigmedeltida gravskick i Dalarna och 

Östergötland”, Religion från stenålder till medeltid, red. Kerstin Engdahl & Anders Kaliff, Arkeologiska 

undersökningar, Skrifter nr 19, Linköping: RAÄ, 9-17. 

Ersgård, Lars. 1997. Det starka landskapet. En arkeologisk studie av Leksandsbygden i Dalarna från 

yngre järnålder till nyare tid, Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska undersökningar, Skrifter Nr 21, 

Stockholm: RAÄ. 

Fischer, Ernst. 1920. Västergötlands kyrkliga konst under medeltiden, Uppsala: Almqvist & Wiksell. 

Fuglesang, Signe Horn. 1980. Some Aspects of the Ringerike Style, A phase of 11th century 

Scandinavian art, Odense: Odense University Press. 

Fägerlind, Ingemar. 2007. ”Gudhems kloster”, Kloster och klosterliv i det medeltida Skara, red. 

Jonny Hagberg, Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie: 33, Skara: Skara stiftshistoriska sällskap, 

63-80. 

Gansum, Terje. 2002. ”Fra jord til handling”, Plats och praxis. Studier av nordisk förkristen ritual, red. 

Kristina Jennbert, Anders Andrén & Catharina Raudvere, Lund: Nordic Academic press, 249-286.

Gardell, Sölve. 1937. Gravmonument från Sveriges medeltid. Typologi och kronologi, del I Text, 

Akademisk avhandling, Göteborg: Göteborgs högskola. 

Gardell, Sölve. 1945. Gravmonument från Sveriges medeltid. Typologi och kronologi, del I Text, 

Stockholm: Wahlström & Widstrand. 

Gardell, Sölve. 1946. Gravmonument från Sveriges medeltid. Avbildningar, del II, Stockholm: 

Wahlström & Widstrand. 

Gardner, J. Starkie. 1978 (1892). Ironwork: Part I. From the earliest times to the end of the mediaeval 

period, London: Victoria and Albert Museum. 

Gombrich, Ernst H. 1999. Konstens historia, Fjärde bearbetade upplagan, översättning av Sven Lövgren, 

Jan Teghammar & Ingrid Ingemark, Stockholm: Albert Bonniers Förlag. 

Gombrich, Ernst H. 2001. “Warburg centenary lecture“, Art history as cultural history: Warburg´s 

projects, red. Woodfield, Richard, Critical voices in art, theory and culture, Amsterdam: G+B Arts 

International, 33-54. 

Gräslund, Anne-Sofie. 1996. ”Religionsskiftet ur ett kvinnoperspektiv”, Religionen från stenålder till 

medeltid. Artiklar baserade på Religionsarkeologiska nätverksgruppens konferens på Lövstadbruk 

den 1-3 december 1995, red. Kerstin Engdahl & Anders Kaliff, Riksantikvarieämbetet Arkeologiska 

undersökningar, Skrifter nr 19, Linköping: RAÄ UV Linköping, 58-67. 

Hanh, Cynthia. 2007. ”Vision”, A Companion to medieval Art: Romanesque and Gothic in Northen 

Europé, red. Conrad Rudolph, Malden: Blackwell Publishing, 44-64. 

Haraway, Donna. 1988. “Situated Knowledges: The Science Question in Feminism and the Privilege of 

Partial Perspective”, Feminist Studies, Vol. 14, No. 3, New York: Feminist Studies, 575-599. 

Harbison, Peter. 2004. Ireland´s treasures. 5000 years of artistic expression, New York: Hugh Lauter 

Levin Associates. 

Harrison, Dick. 2003. Europa i världen: medeltiden, Stockholm: Liber. 

Harrison, Dick. 2005. Gud vill det! Nordiska korsfarare under medeltiden, Stockholm: Ordfront. 

Harrison, Dick. 2006. ”Birger jarl: från vaggan till graven”, Birger Magnusson – den siste jarlen - , 

red. Hans Nilsson et. al., Skara: Västergötlands museum. 

Harrison Caviness, Madeline. 2007. “Reception of Images by Medieval Viewers”, A Companion to 

medieval Art: Romanesque and Gothic in Northen Europé, red. Conrad Rudolph, Malden: 

Blackwell Publishing, 65-85. 

Hearn, M. F. 1981. Romanesque Sculpture. The Revival of Monumental Stone Sculpture in the Eleventh 

and Twelfth Centuries, Oxford: Phaidon Press. 

Hedvall, Rikard & Lindeblad, Karin. 2006. Det medeltida Östergötland. En arkeologisk guidebok, Lund: 

Historiska media. 

129

130 

Hermerén, Göran. 1969. Representation and meaning in the visual arts: a study in the methology of 

iconography and iconology, Lund studies in philosophy, 1, Lund: Lunds universitet. 

Hernfjäll, Viola. 1993. Medeltida kyrkmålningar i gamla Skara stift, Akademisk avhandling för 

filosofie doktorsexamen vid Konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, Skrifter från 

Skaraborgs Länsmuseum nr 16, Skara: Skaraborgs Länsmuseum. 

Higgins, J. G. 1987a. The early Christian Cross Slabs, Pillar Stones and Related Monuments of County 

Galway, Irland, Part i, BAR International Series 375(i), Oxford: British archaeological reports. 

Higgins, J. G. 1987b. The early Christian Cross Slabs, Pillar Stones and Related Monuments of County 

Galway, Irland, Part ii, BAR International Series 375(ii), Oxford: British archaeological reports. 

Hildebrand, Bror Emil. 1867a. Svenska sigiller från medeltiden, Första bandet, Stockholm: Kongl. 

Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademiens Förlag. 

Hildebrand, Bror Emil. 1867b. Svenska sigiller från medeltiden, Första bandet, Andra häftet, Stockholm: 

Kongl. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademiens Förlag. 

Hildebrand, Hans. 1894. Skara domkyrka. Minnesskrift till den restaurerade domkyrkans invigning den 

26 oktober 1894, Stockholm: C.E. Fritzes Hofbokh. 

Hildebrand, Hans. 1907. Den kyrkliga konsten. En kortfattad öfversikt, Stockholm: Nordstedt & söner. 

Hildebrand, Hans. 1983 (1884). Sveriges medeltid. Första boken. Landsbygden, Stockholm: Gidlunds. 

Hildebrand, Hans. 1983 (1884). Sveriges medeltid. Andra boken. Städerna, Stockholm: Gidlunds. 

Hjort, Øystein. 1989. “Kors, livstræ, søjle”, Romanske stenarbejder 4, 1. Skandinaviske symposium om 

romanske stenarbejder, September 1985 i Viborg · Danmark, Højbjerg: Hikuin, 105-124. 

Hodder, Ian. 1982, Symbols in action. Ethnoarchaeological studies of material culture, Cambridge: 

Cambridge University Press. 

Hughes, Christopher G. 2007. “Art and Exegesis”, A Companion to medieval Art: Romanesque and 

Gothic in Northen Europé, red. Conrad Rudolph, Malden: Blackwell Publishing, 173-192. 

Härdelin, Alf. 1998. “Kloster och konvent i den tidiga medeltidens kyrka”, Sveriges kyrkohistoria. 1. 

Missionstid och tidig medeltid, huvudredaktör: Docent Lennart Tegborg, Stockholm: Verbum Förlag, 

222-227. 

Högberg, Folke. 1960. Liljestenar och stavkorshällar i Västergötland, Skövdeortens Hembygds- och 

Fornminnesförenings skriftserie nr 8, Skövde: Skövdeortens Hembygds- och Fornminnesförening. 

Högberg, Folke. 1967. Nytt om stavkorshällar och liljestenar i Västergötland. Meddelanden från 

Skövdeortens hembygds- och fornminnesförening samt Skövde museum 1966, Skövde: Skövdeortens 

hembygds- och fornminnesförening. 

Iversen, Tore. 1994. Trelledommen: Norsk slaveri i middelaldern, avhandling för dr. art. –graden, 

Bergen: Universitetet i Bergen.

James, Liz (red.). 2007. Art and text in Byzantium, Cambridge: Cambridge University Press. 

Jansson, Ingmar. 1993. “Österled”, Viking og Hvidekrist. Norden og Europa 800-1200, red. Else 

Roesdahl, København: Nordisk Ministerråd, 74-83. 

Jensen, Ola W. 2008. Lagarbete: Märkesår för 1828 års fornminnesförordning och 1988 års 

kulturminneslag, Stockholm: RAÄ. 

Johansson, Hilding. 1964. Ritus Cisterciensis. Studier i de svenska cisterciensklostrens liturgi, Malmö: 

Gleerups Förlag. 

Johansson, Hilding. 1971. ”Gudhems kloster”, Boken om Gudhem: Bygden mellan bergen invid 

Hornborgasjön, red. Hilding Johansson, Gudhem: Gudhems kommun, 69-77. 

Johansson, Hilding. 1986. ”Skara som stiftsstad”, Skara I: Före 1700: Staden i stiftet, red. Arne Sträng, 

Ragnar Sigsjö & Bo Södervall, Skara: Skara Historiekommitté, 387-542. 

Johansson, Roland. 2001. “Jämförelse av liljestenarnas ikonografi med sten- och mosaikmotiv från 

Bysans”, Liljestenar. En rapport från Liljestensseminariet i Lidköping om liljestenarnas skyddsbehov, 

deras ikonografi och deras bakgrund, red. Evert Jonsson, Håkan Larsson & Ingemar Nordgren, Skara: 

Historieforum, 97-113. 

Kaliff, Anders. 2005. “The Grave as Concept and Phenomenon. Reflections on the relation between 

archaeological terminology and interpretation”, Dealing with the dead. Archaeological Perspectives on 

Prehistoric Scandinavian Burial Ritual, red. Tore Artelius & Fredrik Svanberg, Stockholm: RAÄ, 125- 

145. 

Karlholm, Dan. 2003. “Icons, and Idols: On the Role of Representation in the Practice of 

Interpretation“, Subjectivity and Methodology in Art History, red. Margaretha Rossholm Lagerlöf & 

Dan Karlholm, Eidos nr. 8, Skrifter från Konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms Universitet, 

Stockholm: Stockholms Universitet, 33-44. 

Karlsson, Lennart. 1988. Medieval ironwork in Sweden, Volume I, Kungl. Vitterhets Historie och 

Antikvitets Akademien, Stockholm: Almqvist & Wiksell International. 

Karlsson, Lennart. 1989. ”Tradition och förnyelse”, Romanske stenarbejder 4, 1. Skandinaviske 

symposium om romanske stenarbejder, September 1985 i Viborg · Danmark, Højbjerg: Hikuin, 155-174. 

Kennerstedt, Lars. 1989. ”Den gripna handen – en mångtydig gest hos Hegwald”, Romanske 

stenarbejder 4, 1. Skandinaviske symposium om romanske stenarbejder, September 1985 i Viborg · 

Danmark, Højbjerg: Hikuin, 175-192. 

Kjørup, Søren. 1999. Människovetenskaperna. Problem och traditioner i humanioras vetenskapsteori, 

översatt av Sven-Erik Torhell, Lund: Studentlitteratur. 

Kolstrup, Inger-Lise. 1989. ”Munkbrarupfontens udsmykning”, Romanske stenarbejder 4, 1. 

Skandinaviske symposium om romanske stenarbejder, September 1985 i Viborg · Danmark, Højbjerg: 

Hikuin, 139-154. 

131

132 

Kristiansen, Kristian. 2004. “An Essay on Material Culture. Some Concluding Reflections”, Material 

Culture and other Things, red. Fredrik Fahlander & Terje Oestigaard, Göteborg: Göteborgs Universitet, 

259-278. 

Kubler, George. 1963. The shape of time, New Haven & London: Yale University Press. 

Kubler, George. 1985. Studies in Ancient American and European Art. The Collected Essays of 

George Kubler, red. Thomas F. Reese, New Haven & London: Yale University Press. 

Kupfer, Marcia. 1993. Romanesque Wall Painting in Central France. The Politics of Narrative, 

New Haven & London: Yale University Press. 

Källström, Olle & Askmark, Ragnar. 1948. Altare och funt, Stockholm: Svenska kyrkans 

Diakonistyrelses bokförlag. 

Landsberger, Franz. 1961. ”The Illumination of Hebrew Manuscrips in the Middle Ages and 

Renaissance”, Jewish Art. An Illustrated History, red. Cecil Roth, Tel Aviv: Massadah – P.E.C. Press/ 

London: W. H. Allen & Co, 377-422. 

Lindahl, Göran. 1969. Grav och rum: Svenskt gravskick från medeltiden till 1800-talets slut, 

Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens handlingar, Antikvariska serien 21, Stockholm: 

Almqvist & Wiksell. 

Lindgren, Mereth. 1989. ”Mäster Arcadius’ stenmästarverkstad i Östergötland”, Romanske stenarbejder 

4, 1. Skandinaviske symposium om romanske stenarbejder, September 1985 i Viborg · Danmark, 

Højbjerg: Hikuin, 211-226. 

Lindgren, Mereth. 1995. ”Kalkmålningarna”, Den romanska konsten, Signums svenska konsthistoria, 

Lund: Bokförlaget Signum, 299-336. 

Lindkvist, Thomas. 1979. Landborna i Norden under äldre medeltid, Uppsala: Uppsala universitet. 

Lindkvist, Thomas & Ågren, Kurt. 1985. Sveriges medeltid, Stockholm: Almqvist & Wiksell. 

Lindkvist, Thomas. 1995. Plundring, skatter och den feodala statens framväxt. Organisatoriska 

tendenser i Sverige under övergången från vikingatid till tidig medeltid, Opuscula Historica Upsalensia, 

Uppsala: Uppsala universitet. 

Lindkvist, Thomas & Sjöberg, Maria. 2003. Det svenska samhället 800-1720. Klerkernas och adelns tid, 

Lund: Studentlitteratur. 

Lloyd, Christopher. 1979. Konsten i bild. Västerlandets måleri, skulptur, arkitektur, översättning och 

granskning Annika Jonsson, Stockholm: Forum. 

Lundström, Inga & Theliander, Claes. 2004. Såntorp: Ett gravfält i Västergötland från förromersk 

järnålder till tidig medeltid, Gotarc Serie C. Arkeologiska skrifter No 49, Göteborg: Göteborgs 

universitet. 

Maher, Denise. 1997. Medieval grave Slabs of County Tipperary, 1200 – 1600 A.D., BAR British Series 

262, Oxford: British Archaeological Reports.

Michael, Ann Holly. 2003. ”Of Origins Known and Unknown”, Subjectivity and Methodology 

in Art History, red. Margaretha Rossholm Lagerlöf & Dan Karlholm, Eidos nr. 8, Skrifter från 

Konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, Stockholm: Stockholms universitet, 19-32. 

Mitchell, Jon P. 2006. “Performance”, Handbook of material culture, red. C. Tilley et. al., London: 

SAGE, 384-401. 

Moltke, Erik. 1976. Runerne i Danmark og deres oprindelse, København: Forum. 

Moreland, John. 2001. Archaeology and text, London: Duckworth. 

Musset, Lucien. 1993. “Skandinavene og det vesteuropeiske kontinent”, Viking og Hvidekrist. Norden 

og Europa 800-1200, red. Else Roesdahl, København: Nordisk Ministerråd, 88-95. 

Myrdal, Janken. 2000. Jordbruket under feodalismen, 1000-1700, i Det svenska jordbrukets historia, 

Stockholm: Natur och Kultur/Lts förlag. 

Nationalencyklopedin (NE). 1991. Sjätte bandet, chefsred. Kari Marklund, Höganäs: Bokförlaget 

Bra Böcker. 

Nationalencyklopedin (NE). 1995. Sextonde bandet, chefsred. Christer Engström, Höganäs: 

Bokförlaget Bra Böcker AB. 

Nilsson, Bertil.1994. Kvinnor, män och barn på medeltida begravningsplatser, Projektet Sveriges 

kristnande, Publikationer 3, Uppsala: Lunne böcker. 

Nilsson, Bertil. 1998. Sveriges kyrkohistoria. 1. Missionstid och tidig medeltid, huvudredaktör: 

Docent Lennart Tegborg, Stockholm: Verbum Förlag. 

Nitenberg, Annelie & Nyqvist Thorsson, Anna. 2007. Liljestenar och stavkorshällar, Katalog, Lidköping: 


Nordanskog, Gunnar. 2006. Föreställd hedendom. Tidigmedeltida skandinaviska kyrkportar i forskning 

och historia, Vägar till Midgård 9, Lund: Nordic Academic Press. 

Nordman C. A. 1924. ”Karelska järnåldersstudier”, Finska fornminnesföreningens tidskrift XXXIV: 3, 

Helsingfors: Finska forminnesföreningen. 

Nyqvist Thorsson, Anna & Nitenberg, Annelie. 2009. Sunnerby på Kållandsö: S:ta Katarine 

kapellplats, Arkeologisk undersökning av RAÄ 48, Rapport, Lidköping: Vänermuseet (i manus). 

Nørlund, Poul. 1968. Gyldne altre. Jysk metalkunst fra Valdemarstiden, Selskabet til udgivelse af danske 

mindesmærker, Kjøbenhavn: Henrik Koppels Forlag. 

Nørregård-Nielsen, Hans Edvard. 1983. Dansk kunst 1, Copenhagen: Nordiskt Forlag. 

Olsen, Bjørnar. 2006. “Scenes from a troubled engagement. Post-Structuralism and material Culture 

Studies”, Handbook of material culture, red. C. Tilley et. al., London: SAGE, 85-103. 

Olsen, Olaf. 1993. “Kristendommen og kirkene”, Viking og Hvidekrist. Norden og Europa 800-1200, 

red. Else Roesdahl, København: Nordisk Ministerråd, 152-161. 

133

134 

Ostrow, Saul. 2001. ”Introduction. Aby Warburg: culture´s image network”, Art history as cultural 

history: Warburg´s projects, red. Woodfield, Richard, Critical voices in art, theory and culture, 

Amsterdam: G+B Arts International, 1-6. 

Pahlmblad, Christer (red.). 2006. Skaramissalet: Studier, edition, översättning och faksimil av 

handskrift i Skara Stifts- och landsbibliotek, Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie nr 27, Acta 

Bibliothecae Scarensis. Skrifter utgivna av Stifts- och landsbiblioteket i Skara. Nr 11, Skara: Skara 

stiftshistoriska sällskap/ Stifts- och landsbiblioteket i Skara . 

Pedersen, Poul. 1989. ”Shjulte informationer”, Romanske stenarbejder 4, 1. Skandinaviske symposium 

om romanske stenarbejder, September 1985 i Viborg · Danmark, Højbjerg: Hikuin, 61-104. 

Piltz, Anders. 1995. “I begynnelsen var idén”, Den romanska konsten, Lund: Bokförlaget Signum. 

Plog, Stephen. 1980. Stilistic variation in prehistoric ceramics: design analysis in the American 

southwest, Cambridge: Cambridge University Press. 

Rasmussen, Kristina (red.). 2006. Birger Magnusson – den siste jarlen, Skrifter från Västergötlands 

museum nr. 35, Skara: Västergötlands museum. 

Rebold Benton, Janetta. 2002. Art of the Middle Ages, London: Thames & Hudson. 

Rhodin, Leif, Lindblom, Verner & Klang, Kerold. 1994. Gudaträd och Västgötska skottkungar- 

Sveriges bysantinska arv, Göteborg: Tre Böcker Förlag. 

Rhodin, Leon & Gren, Leif 2000. ”Liljestenarna- De egentliga spåren av kungens män”, Vid Vänern, 

natur och kultur, Årsskrift Vänermuseet år 2000, Lidköping: Vänermuseet, 19-29. 

Rhodin, Leon, Gren, Leif & Lindblom, Verner. 2000. ”Liljestenarna och Sveriges kristnande från 

Bysans”, Fornvännen Nr 3, Stockholm, 165-181. 

Rhodin, Leon & Gren, Leif. 2001. ”Liljestenarnas bysantinska bakgrund“, Liljestenar. En rapport från 

Liljestensseminariet i Lidköping om liljestenarnas skyddsbehov, deras ikonografi och deras bakgrund, 

red. Evert Jonsson, Håkan Larsson & Ingemar Nordgren, Skara: Historieforum, 181-200. 

Roesdahl, Else (red.). 1993. Viking og Hvidekrist. Norden og Europa 800-1200, København: Nordisk 

Ministerråd. 

Rogers, J. Daniel. 2005. “Archeaology and the Interpretation of colonial Encounters“, The Archaeology 

of Colonial Encounters. Comparative Perspectives, red. G. Stein, Oxford: James Currey Ltd, 331-354. 

Rossholm Lagerlöf, Margaretha. 2006. Inlevelse och vetenskap. Om tolkning av bildkonst, Stockholm: 

Atlantis. 

Rud, Mogens. 1992 (1983). Bayeuxtapeten och slaget vid Hastings 1066, översättning av 

Lena Lundgren, Stockholm: Tidens förlag. 

Ryder, Peter. 1985. The medieval cross slab grave cover in county Durham, Research report, 

Architectural and Archaeological Society of Durham and Northumberland.

Schmitt, Jean-Claude. 2003. “Images and the historian”, History and images: towards a new iconology, 

Medieval texts and cultures of Northen Europe, 5, Turnhout: Brepols, 19-44. 

Shapiro, Meyer. 2006. Romanesque architectural sculpture. The Charles Eliot Norton Lectures, 

Chicago: The University of Chicago Press. 

Stein, Gil J. 2005. “Introduction. The Comparative Archaeology of Colonial Encounters“, 

The Archaeology of Colonial Encounters. Comparative Perspectives, red. G. Stein, Oxford: James 

Currey Ltd, 3-31. 

Strömberg, Bo. 2005. Gravplats – Gravfält. Platser att skapa minnen vid – platser att minnas vid, 

GOTARC Series B. Gothenburg Archaeological Theses No. 42, Göteborg: Göteborgs universitet. 

Svahnström, Gunnar. 1993. Rysk konst från Vladimir den helige till Ivan den förskräcklige 1000-1550, 

Visby: Ödins Förlag. 

Svanberg, Fredrik. 2003. Death Rituals in South-East Scandinavia AD 800-1000. Decolonizing the 

Viking Age 2, ACTA Archaeologica Lundensia Series in 4o No. 24, Stockholm: Almqvist & Wiksell 

International. 

Svanberg, Jan. 1987. Furstebilder från Folkungatid, Skara: Skaraborgs Länsmuseum. 

Svanberg, Jan. 1994 (1983). Medeltida byggmästare, Stockholm: Tidens förlag. 

Svanberg, Jan. 1995. “Stenskulpturen”, Den romanska konsten, Signums svenska konsthistoria, Lund: 

Bokförlaget Signum, 117-228. 

Svanberg, Jan. 2001. ”Liljestenar, romanska stenmästare och korsriddare i Västergötland”, Liljestenar. 

En rapport från Liljestensseminariet i Lidköping om liljestenarnas skyddsbehov, deras ikonografi och 

deras bakgrund, red. Evert Jonsson, Håkan Larsson & Ingemar Nordgren, Skara: Historieforum, 201- 

208. 

Söderberg, Bengt G., 1951. Svenska kyrkomålningar från medeltiden, Stockholm: Natur och kultur. 

Tegnér, Göran. 1993. ”1100-talets träskulptur”, Viking og Hvidekrist. Norden og Europa 800-1200, 

red. Else Roesdahl, København: Nordisk Ministerråd, 208f. 

Theliander, Claes. 2005. Västergötlands kristnande. Religionsskifte och gravskickets förändring 700- 

1200, GOTARC Series B, Gothenburg Archaeological Theses No 41, Göteborg: Göteborgs universitet. 

Tilley, Christopher. 2006. “Objectification”, Handbook of material culture, red. C. Tilley et. al., London: 

SAGE, 60-73. 

Vretemark, Maria. 2007. ”Utgrävningen i Varnhem – en ny syn på Västergötlands kristnande”, 

Västgötalitteratur, Tidskrift utgiven av Föreningen för Västgötalitteratur 2007, red. Jonny Hagberg, 

Skara: Föreningen för Västgötalitteratur, 20-26. 

Wibeck, Sören. 2005. Korståg: Västerlandets heliga krig, Lund: Historiska Media. 

Wickham, Chris. 2001. “Society”, The early Middle Ages: Europe 400-1000, red. Rosamond 

McKitterick, The Short Oxford History of Europe, Oxford: Oxford University Press, 58-94. 

135

136 

Wickham, Chris. 2005. Framing the early middle ages : Europe and the Mediterranean 400-800, 

Oxford: Oxford University Press. 

Widéen, Harald. 1938. ”Västergötlands romanska gravmonument”, Kulturhistoriska studier. Tillägnade 

Nils Åberg, Stockholm: Generalstabens litografiska anst. förl, 188-201. 

Wiechmann, Ralf. ”Hedeby and Its Hinterland: A Local Numismatic Region”, Silver Economy in the 

Viking Age, red. James Graham-Campbell & Garneth Williams, London: University College London, 

29-48. 

Williams, Henrik. 1998. “»Gud hjälpe hennes själ« Kristna inslag i runinskrifterna”, Sveriges 

kyrkohistoria. 1. Missionstid och tidig medeltid, huvudredaktör: Docent Lennart Tegborg, Stockholm: 

Verbum Förlag, 177-184. 

Wischnitzer, Rachal. 1990. From Dura to Rembrandt. Studies in the History of Art, Milwaukee: Aldrich. 

Woodfield, Richard (red.). 2001. “Warburg´s “method””, Art history as cultural history: Warburg´s 

projects, Critical voices in art, theory and culture, Amsterdam: G+B Arts International, 259-293.

A R K I VA L I S K A K Ä L LO R 

1877 års födelse- och dopbok, Skeby församling. 

F Ö R KO RT N I N G A R 

ATA. Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. 

KB. Kungl. Biblioteket. 

KMK. Kungl. Myntkabinettet. 

RAÄ. Riksantikvarieämbetet. 

137

Appendix 1 

UTBREDNING AV MOTIVELEMENT 

OCH KOMPOSITIONER

UTBREDNING AV MOTIVELEMENT OCH KOMPOSITIONER : TR APPOSTAMENT 

LAND, OMRÅDE OBJEKT KATEGORI INFORMATION DATERING REFERENS 

Danmark, Jylland Vellingstenen Liggande rungravsten Stavkors 1075-1300 Moltke 1976:337 

Danmark, Thy Sjørring kyrka Korets nordsida Romansk kyrka Pedersen 1989:fig. 41 

Danmark, Thy Tympanon Stenskulptur Vesløs kyrka Romansk kyrka Pedersen 1989:fig. 39 

Johansson 2001:100, 

fig. 6 

Grekland, Thessaloniki Sarkofagfront Stenskulptur Agios Demitriosbasilikan 900-tal 

Johansson 2001:101, 

fig. 9 

Grekland, Thessaloniki Sarkofagfront Stenskulptur Bysantinska museet, Thessaloniki 900-tal 

Hammarberg, 

Malmer & Zachrisson 

Bysantinska riket Michael III/Theodra/Thecla Silvermynt Grav på Björkö i Mälaren 842 

1989:61, nr. 15 pl. 1 

Hammarberg, 


Bysantinska riket Konstantin VII/Romanus II Silvermynt Svarta jorden, Björkö i Mälaren 963/4 

1989:61, nr. 66 pl. 4 

Hammarberg, 


Bysantinska riket Basileios II-mynt Silvermynt Grav i Såntorp, Västergötland 977 

1989:66, nr. 243 pl. 13 

Hammarberg, 


1989:87, nr. 391 pl. 22 

Bysantinska riket Basileios II-mynt Silvermynt Depå, Varnhem, Västergötland 1035 

Armenien Khatchkar (minnesmonument) Stenskulptur Tzaghatsor, Ketchariss 1200-tal Azarjan 1973:fig. 64

UTBREDNING AV MOTIVELEMENT OCH KOMPOSITIONER : KULLE 


Frankrike Bayeuxtapeten Textil Beställd av biskop Odo. 1066-1077 Rud 1992:9-11 

Ärkeängeln Mikael Ikon San Marcobasilikan i Venedig 900-tal James 2007:VIII 

Bysantinska riket, 

Konstantinopel 

Roesdahl 1993:257, 

Kat. nr. 121 

800-talet 

Påträffat i kvinnograv i 

Birka (grav 464). Troligen 

Ryssland Kapselhänge Metallhantverk 

volgabulgariskt. 

UTBREDNING AV MOTIVELEMENT OCH KOMPOSITIONER : HJULKORS 


1003-1009 Blackburn 2007:87, fig. 5.5 

Påträffat i Worchester, 

St Clemens´ Church 

England, Lewes Æthelred II-mynt Guldmynt 

1050-1053 Blackburn 2007:87, fig. 5.5 

Påträffat i Worchester, 

St Clemens´ Church 

England, Warwick Edward the Confessor-mynt Guldmynt 

Hammarberg, Malmer & 

Zachrisson 1989:86, 

976-1025 

Depåfynd i gotländska Väte, 

Botarve 

Bysantinska riket Basileios II-mynt Silvermynt 

nr. 159 pl. 37b

UTBREDNING AV MOTIVELEMENT OCH KOMPOSITIONER : KOTSHANAKKORS 


1100-tal Roesdahl 1993:357 

Tysfjord Nordland, östligt 

ursprung? 

Norge, Kjøpsvik Dosformat spänne Metallhantverk 

England The Drogo Sacramentary Bokillustration Kröningen av biskop Ethelwold 900-tal Fuglesang 1980:pl. 88 

Gardner 1978:68, Pl. 10; 

Karlsson 1988:167f 

1130-tal 

Katedralen i Durham, fransk 

produktion 

England Dörr Smide 

sent 900-tal Barral i Altet 1998:8 

Hänge till relikskrin, 

relikkammaren Sankt Kunibert 

Tyskland, Köln Broderat linnehänge Textil 

Armenien Khatchkar (minnesmonument) Stenskulptur Azizbekov, Karmrashen 1291 Azarjan 1973:fig. 126 & 127 

Bysantinska riket The Theodore Psalter Bokillustration British Library 1000-tal Barber 2007:91 

1000-talets 1:a hälft Johansson 2001:104, fig. 17 

Från Glyky, nu på Bysantinska 

museet i Ionnina 

Bysantinska riket Marmorpanel Stenskulptur 

1000-talets 1:a hälft Johansson 2001:104, fig. 18 

Från Glyky, nu på Bysantinska 

museet i Ionnina 

Bysantinska riket Kapitäl Stenskulptur

UTBREDNING AV MOTIVELEMENT OCH KOMPOSITIONER : PALMETTKORS 


England Dörr södra portalen Smide Katedralen i Durham 1130-tal Karlsson 1988:167f 

Sarkofagfront Stenskulptur Bysantinska museet, Thessaloniki 900-tal Johansson 2001:101, fig. 9 


Thessaloniki 

Frankrike, centrala Fönster Målat glas Katedralen i Bourges ca 1215 Hughes 2007:186 


Bysantinska riket The Paris Psalter, gr. 139 Bokillustration Bliothèque Nationale de France 976-1025 Brubaker 2007:72

UTBREDNING AV MOTIVELEMENT OCH KOMPOSITIONER : PALMETTBLAD 


ca 1200 Roesdahl 1993:237 

Tuukkala i Mikkeli 

*(St. Mikael) 

Finland, Savolax Hästskoformigt silverspänne Metallhantverk 

Island, Hólar Guldbroderade mässkläder Textil Domkyrkan i Hólar 1200-talets början Roesdahl 1993:56, fig. 5 

Island Grágás Bokillustration Lagbok, Staarhólsbók ca 1260-70 Roesdahl 1993:125, fig. 5 

Norge, Kjøpsvik Dosformat spänne Metallhantverk Tysfjord Nordland 1100-tal Roesdahl 1993:357 

Almgren 1973:192; Roesdahl 

1993:171, fig. 4 

Norge, Hyllestad Portal Träsnideri Hyllestad stavkyrka 1100-tal 

Norge, Ål Portal Träsnideri Ål stavkyrka 1100-tal Roesdahl 1993:22f, fig. 7 

Norge, Baldishol Bonad Textil Vävd bonad ca 1200 Roesdahl 1993:195, fig. 5 

Blindheim 2004:130f, 

1240-1255 

Universitetets 

Oldsakssamling, Oslo 

Norge, Borre, Vestfold Kors Träsnideri 

Cat. No. 42 


Cat. No. 50 

Norge, Feiring, Akershus Krucifix Träsnideri Feiring kyrka 1240-1260 

Kolstrup 1989:139-144 

1100-talets andra 

hälft 

Danmark Dopfunt Stenskulptur Munkbrarup kirke 

Danmark, Jylland Dörr Smide Grimstrup kyrka Romansk Karlsson 1988:126f 


ca 1150 Andersson 1967:194f 

Sydportalen till kyrkan 

i Kilpeck 

England, Herefordshire Portalkolon Stenskulptur 

England The Lansdowne psalter Bokillustration Ms. 383, British Museum 1161-1173 Nørlund 1968:205

UTBREDNING AV MOTIVELEMENT OCH KOMPOSITIONER : PALMETTBLAD (FORTS) 

1135 Cahn 1982:160, fig. 122 

Monastary of 

Bury St. Edmunds 

England, östra Bury Bible Bokillustration 

Lady Chapel, 

ca 1230 Blindheim 2004:fig. 12 

England, Worchester Takmålning Muralmåleri 

Worchester cathedral 

1220-1222 Blindheim 2004:fig. 13 

Society of Antiquaries, 

MS 59 

England, London Robert of Lindsey´s psalter Manuskript 

1220-tal Harbison 2004:139 

Augustinian monastary 

of Cong 

Irland Kapitäl Stenskulptur 

Skottland, Hebriderna Bältesspänne Valrosstandsnideri Påträffade på ön Lewis 1100-tal Roesdahl 1993:390 

Skottland, Hebriderna Schackpjäs Valrosstandsnideri Påträffade på ön Lewis 1100-tal Roesdahl 1993: 104, fig. 7 

Belgien, Louvain Bible of St. Mary de Parc Bokillustration Brit. Libr., Add. 14788, fol. 6v 1100-tal Cahn 1982:136, fig. 90 

Tyskland, nordvästra Överliggare Stenskulptur St. Luidger i Werden 1050-tal Hearn 1981:fig. 40 

Ottomansk, 993 Fuglesang 1980:pl. 94A 

Bernward biskop i 

Hildesheim 

Tyskland, Hildesheim Bernwards Bible Bokillustration 

Tyskland, Hildesheim Guntbalds sakrament Bokillustration Domschatz Fuglesang 1980:pl. 94c 

Tyskland Bronsdörr Metallhantverk Domen i Hildesheim 1015 Gombrich 1999:167, fig. 108 

Tyskland, Westfalen Stenrelief Stenskulptur Domen i Münster 1230-talet Svanberg 1994:fig. 59 

Tyskland, Harz Stuccorelieff Stenskulptur Sankt Cyriakus, Gernrode 1100-1130 Barral i Altet 1998:42 

Wischnitzer 1990:120, fig. 1; 

Landsberger 1961:396, 

fig. 194 

1272 

Worms Mahzor, 

Worms synagoga 

Tyskland Hebreiskt manuskript Bokillustration 

ca 1195 Cahn 1982: 211, fig. 174 

Erlangen, Universitätsbibl., 

Cod. 1 perg., fol. 363v 

Tyskland Erlangen Bible Bokillustration


Österrike Mönsterbok Bokillustration Från klostret i Reun ca 1200 Gombrich 1999:183 

Österrike, Salzburg Handskrift? St Peter Stiftsbibliothek Fuglesang 1980:pl. 99A 

Andersson 1967:234f 

1100-talets senare 

del 

Österrike, Salzburg Handskrift Bokillustration Orationale från St. Erentrud 

Vienna, Öst. Nationalbib., 

1100-talets mitt Cahn 1982: 160, fig. 121 

Österrike, Wien The Admont Bible Bokillustration 

N.S. Cod. 2701, fol. 69 

1100/1200-tal Barral i Altet 1998:116f 

Abbaye de Saint-Maurice 

d’Agaune 

Schweiz, Saint-Maurice Relikvarium Metallhantverk 

Italien, Fidenza Fasadrelief Stenskulptur San Donnino Romansk Kennerstedt 1989:180, fig. 7 

Stenskulptur Katedralen i Verona 1138 Hearn 1981:fig. 118 

Vänstra sidoposten till 

västportalen 

Italien 


Skattfynd i Östra Påboda, 

Småland 

Frankrike Remändebeslag Metallhantverk 

Frankrike Bayeuxtapeten Textil Beställd av biskop Odo 1066-1077 Rud 1992:9-11 

Barral i Altet 1998:137 

1:a hälften 1100talet 

Frankrike, Paris Relieff fasad Stenskulptur Notre-Dame 


Frankrike Korkapitäl Stenskulptur S. Pierre, Chauvigny Lloyd 1979:bild 3 på sid 56 

Frankrike Bok Bokillustration 1200-talet Svanberg 1994:fig. 23 

ca 1100 Cahn 1982:166, fig. 164 

Paris, Bibl. Nat., Ma. Lat. 8, 

Vol. 1, fol. 91 

Frankrike, Limoges Second Bible of Saint-Martial Bokillustration 

Troligen beställd av 

Cahn 1982:70, fig. 43 

trol. 1000-talets 

1:a hälft 

Spanien, Catalonien Ripoll Bible Bokillustration 

abbot Oliba 

1000-talet Cahn 1982:70, fig. 47 

Från Benediktinerklostret 

Sant´Pere de Roda 

Spanien, Catalonien Roda Bible Bokillustration


Stenskulptur Azisbekov, byn Mardiros 800-tal Azarjan 1973:fig. 11 

Khatchkar 

(minnesmonument) 

Armenien 

Stenskulptur Yeghegnatsor, Tsaghats-kar 1000-tal Azarjan 1973:fig. 15 

Khatchkar 


Armenien 

Stenskulptur Haghbat, helgedom 1004-1100-tal Azarjan 1973:fig. 17 

Khatchkar 


Armenien 

Stenskulptur Tzaghatsor, Ketchariss 1200-tal Azarjan 1973:fig. 64 

Khatchkar 


Armenien 

Rebold Benton 2002:36, 

fig. 22 

Harbaville Triptych Altarskåp Portabelt altare av elefenben sent 900-tal 



Bysantinska riket Förgylld silverkopp Metallhantverk Skattfynd i Dune på Gotland 1000-talet Roesdahl 1993:309 


Sarkofagfront Stenskulptur Agios Demitriosbasilikan 900-tal Johansson 2001:100, fig. 6 

Thessaloniki 

Bysantinska museet, 

900-tal Johansson 2001:101, fig. 9 

Sarkofagfront Stenskulptur 

Thessaloniki 


Thessaloniki 

1029-1094 Barrucand 2007:33-35 

Ibn Tulunmosken, 

al-Mustansir 

Egypten, Kairo Mihrab Träsnideri

UTBREDNING AV MOTIVELEMENT OCH KOMPOSITIONER : PALMETTBLADPAR 


Island Grágás Bokillustration Lagbok, Stacarhólsbók ca 1260-70 Roesdahl 1993:125, fig. 5 

Almgren 1973:192; 

Roesdahl 1993:171, fig. 4 


Danmark Dopfunt Stenskulptur Munkbrarup kirke 1100-talets andra hälft Kolstrup 1989:139-144 

Monastary of 

England, östra Bury Bible Bokillustration 

1135 Cahn 1982:160, fig. 122 

Bury St. Edmunds 

Brit. Libr., Add. 14788, 

Belgien, Louvain Bible of St. Mary de Parc Bokillustration 

1100-tal Cahn 1982:136, fig. 90 

fol. 6v 


Wischnitzer 1990:120, fig. 

1; Landsberger 1961:396, 

fig. 194 

1272 

Worms Mahzor, 




Tyskland Erlangen Bible Bokillustration 

ca 1195 Cahn 1982: 211, fig. 174 


Österrike, Salzburg Handskrift Bokillustration Orationale från St. Erentrud 1100-talets senare del Andersson 1967:234f 

Geneva, Bibl. Publ. Et Univ., 

Schweiz, Geneve Geneva Bible Bokillustration 

1000-tal Cahn 1982:103, fig. 60 

Ms. Lat. 1, fol. 1 

Frankrike, Paris Relieff fasad Stenskulptur Notre-Dame 1:a hälften 1100-talet Barral i Altet 1998:137 

1253-1270 Anderssson 1967:295 

Illuminerad för 

Ludvig den helige 

Frankrike Psaltare Bokillustration 

1080-tal Hearn 1981:44, fig. 21 

Frankrike ”Impost” till kapitäl Stenskulptur 

2:a 1/4 800-talet Cahn 1982:fig. 27 

Av Unbertus i 

Saint-Benoît-sur-Loire 

London, Brit. Libr. Add. 

10546, fol. 234 

Beställd av Odilo, abbot i 

Benediktinklostret i Cluny 

Frankrike, Tours Moutier-Grandval Bible Bokillustration 

994-1049 Cahn 1982:98, fig. 59 

Frankrike, östra Odilo Bible Bokillustration 

ca 1100 Cahn 1982:166, fig. 164 

Paris, Bibl. Nat., Ma. Lat. 8, 

Vol. 1, fol. 91 

Bokillustration 

Second Bible of Saint- 

Martial 

Frankrike, Limoges 


Khatchkar 


Armenien 



Thessaloniki

UTBREDNING AV MOTIVELEMENT OCH KOMPOSITIONER : PALMETTKNOPP 


Norge, Kjøpsvik Dosformat spänne Metallhantverk Tysfjord Nordland 1100-tal Roesdahl 1993:357 


1993:171, fig. 4 


Roesdahl 1993:211, fig. 3, 

344f 

Norge, Trondheim Kapitäl och karm Stenskulptur Nidaros domkyrka 1100-talets första hälft 

Blindheim 2004:68f, Cat. 

No. 11 

Norge, Røldal Tronande St. Olav Träsnideri Historisk Museum, Bergen 1240-1260 

England Bayeuxtapeten Textil Beställd av biskop Odo 1066-1077 Rud 1992:58f 




Hildesheim 


ca 1200 Barral i Altet 1998:46 

Kolonnett i arkad i koret, 

Domen i Hildesheim 

Tyskland, Hildesheim Kolonnett Stenskulptur 

Wischnitzer 1990:120, fig.1; 


fig.194 

1272 

Worms Mahzor, 



ca 1195 Cahn 1982: 211, fig. 174 






Abbaye de 

Saint-Maurice d’Agaune 




Småland 


Frankrike, Paris Dörr till portal Smide Notre-Dame 2:a 1/4 1200-talet Karlsson 1988:221f 

Ärkeängeln Mikael Ikon San Marcobasilikan i Venedig 900-tal James 2007:VIII 




fig. 22 

Harbaville Triptych Altarskåp Portabelt altare av elefenben sent 900-tal 


Konstantinopel

UTBREDNING AV MOTIVELEMENT OCH KOMPOSITIONER : LILJELIKNANDE SKOTTKNOPP 



Norge, Ål Portal Träsnideri Ål stavkyrka 1100-talets mitt Roesdahl 1993:22f, fig. 7 



1240-1255 



Norge, Borre, Vestfold Kors Träsnideri 

Cat. No. 42 


1230-1250 



Krucifix Träsnideri 

Cat. No. 49 

Norge, Norderhov, 

Ringerike 


Cat. No. 50 


1100-tal Hjort 1989:116f, fig. 17 

Sydportalen i 

Værum kirke 

Danmark, Jylland Tympanon Stenskulptur 


Danmark, Jylland Dörr Smide Grimstrup kyrka Romansk Karlsson 1988:126f, fig. 43 

Gombrich 1999:fig. 

109 och 110 

1066-1077 

Beställd av biskop 

Odo. Skeppsscen. 

England Bayeuxtapeten Textil 

Lady Chapel, 




sent 900-tal Barral i Altet 1998:8 

Hänge till relikskrin, 

relikkammaren 

Tyskland, Köln Broderat linnehänge Textil 

Sankt Kunibert 



Hildesheim 


Nørlund 1968:121f, 

fig. 101 

Tyskland, Essen Essen-kors I Metallkors på träkärna Essen domkyrka 1000-talets mitt

UTBREDNING AV MOTIVELEMENT OCH KOMPOSITIONER : LILJELIKNANDE SKOTTKNOPP (FORTS) 

ca 1195 Cahn 1982: 211, fig. 174 




Beställda av biskop 

826-855 Andersson 1967:120 

Frankrike Evangelarium Bokillustration 

Drogo i Metz 




10546, fol. 234 


994-1049 Cahn 1982:98, fig. 59 



Geneva, Bibl. Publ. Et 

1000-tal Cahn 1982:103, fig. 60 

Schweiz, Geneve Geneva Bible Bokillustration 

Univ., Ms. Lat. 1, fol. 1 



d’Agaune 




N.S. Cod. 2701, fol. 69 




västportalen 

Italien 


trol. 1000-talets 1:a hälft Cahn 1982:70, fig. 43 


abbot Oliba 

Svahnström 1993:40, 

bild 23 

Pokrovkyrkan vid 

1165 

Ryssland Kolonnetter i rundbågen Stenskulptur 

floden Nerl 

900-tal James 2007:VIII 

San Marcobasilikan i 

Venedig 

Ärkeängeln Mikael Ikon 





fig. 22 

sent 900-tal 

Portabelt altare av 

elefenben 

Harbaville Triptych Altarskåp 



Roesdahl 1993:309, 

fig. 313 

1000-talet 

Skattfynd i Dune på 

Gotland 

Bysantinska riket Förgylld silverkopp Metallhantverk

UTBREDNING AV MOTIVELEMENT OCH KOMPOSITIONER : PALMETTR ANK A 


ca 1200 Roesdahl 1993:237 

Tuukkala i Mikkeli 

(St. Mikael), Savolax 

Finland, östra Hästskoformigt silverspänne Metallhantverk 




1993:171, fig. 4 



Cat. No. 50 



Danmark, Jylland Dopfunt Stenskulptur Wittstedt kyrka romansk Lindgren 1989:217f 

Nørlund 1968:205; 

Nørregård-Nielsen 1983:46f 

Danmark, Jylland Altarförstycke Förgyllt kopparbleck Sandbjerg kyrka 1175-1200 

Danmark, Jylland Altarförstycke Förgyllt kopparbleck Odder kyrka 1235 Nørlund 1968:205, fig. 116 

1066-1077 Beckett 1995:33 


Odo. Krigsscen. 

England Bayeuxtapeten Textil 

England Överliggare Stenskulptur Sydportalen till Ely Cathedral 1083-1189 Schapiro 2006:77-79 


Sydportalen till kyrkan i 

Kilpeck 


England, London Robert of Lindsey´s psalter Manuskript Society of Antiquaries, MS 59 1220-1222 Blindheim 2004:fig. 13 





Tyskland Trädörr Träsnideri S:ta Maria im Kapitol, Köln ca 1065 Andersson 1967:154f 

ca 1150-60 Carson Pastan 2007:444 

Klosterkyrka 

Arnstein an der Lahn 

Tyskland Fönster Målat glas 

Tyskland, Essen Essen-kors I Metallkors på träkärna Essen domkyrka 1000-talets mitt Nørlund 1968:121f, fig. 101

UTBREDNING AV MOTIVELEMENT OCH KOMPOSITIONER : PALMETTR ANK A (FORTS) 


Landsberger 1961:396, fig. 194 

1272 

Worms Mahzor, Worms 

synagoga 


ca 1195 Cahn 1982: 211, fig. 174 





Österrike, Salzburg Handskrift Bokillustration Orationale från St. Erentrud 1100-talets senare del Andersson 1967:234f 



N.S. Cod. 2701, fol. 69 


Kroatien, Sidostycke, portal Stenskulptur San Lorenzo kyrka i Zadar 1000-talet Hearn 1981:30, fig. 8 

1098 Hearn 1981:80f, fig. 56 

Gjord för ärkebiskop Helias, 

San Nicola kyrka 

Italien, Bari Marmortron Stenskulptur 

Italien, Fidenza Fasadrelief Stenskulptur San Donnino Romansk Kennerstedt 1989:180, fig. 7 



d’Agaune 




10546, fol. 234 


Frankrike Bayeuxtapeten Bonad Beställd av biskop Odo 1066-1077 Rud 1992:9-11 

1020 Schapiro 2006:22f 

Klosterkyrkan Saint-Genisdes-Fontaines 

Frankrike, Pyreneerna Överliggare Stenskulptur 

Frankrike, Paris Dörr till portal Smide Notre-Dame 2:a 1/4 1200-talet Karlsson 1988:221f 

Frankrike Bok Bokillustration 1200-talet Svanberg 1994:fig. 23 

1020/21 Hearn 1981:26f, fig. 5 

Saint-Genis-des-Fontaines 

kyrka 

Frankrike Marmoröverstycke portal Stenskulptur 

994-1049 Cahn 1982:98, fig. 59 




900-tal Cahn 1982:62, fig. 36 

Gjord för biskop 

Servandus, Ejica 

Spanien Biblia Hispalense Bokillustration 

Bysantinska riket Förgylld silverkopp Metallhantverk Skattfynd i Dune på Gotland 1000-talet Roesdahl 1993:309 



Thessaloniki 

Egypten Kapitäl på kolon Stenskulptur al-Salih Tala´i mosken 1160 Barrucand 2007:25-27

UTBREDNING AV MOTIVELEMENT OCH KOMPOSITIONER : HJÄRTPALMETT 




ca 1200 Barral i Altet 1998:46 

Kolonnett i arkad i koret, 

Domen i Hildesheim 

Tyskland, Hildesheim Kolonnett Stenskulptur 


Landsberger 1961:396, fig. 194 

1272 

Worms Mahzor, 





Frankrike, pyreneerna Relikariestaty av Sankta Foi Rundskulptur Klostret i Conques 800-/900-tal Harrison Caviness:70 

Frankrike, centrala Södra korväggen Muralmåleri Vicq kyrka 2:a 1/4 1100-tal Kupfer 1993:37, pl. 4 & 5 

900-tal Cahn 1982:62, fig. 36 




Bysantinska riket, Thessaloniki Sarkofagfront Stenskulptur Agios Demitriosbasilikan 900-tal Johansson 2001:100, fig. 6

UTBREDNING AV MOTIVELEMENT OCH KOMPOSITIONER : TREKLÖVER 


Danmark, Lund Silvermynt Klöverbladskors 995 Wiechmann 2007:fig. 3:2 

Irland, Wexford Sarkofaglock Stenskulptur Bannow church 1200-tal Maher 1997:fig. 9 



Hildesheim 

Tyskland, Hildesheim Bernwards Bibel Bokillustration 

Cahn 1982: 81f; Fuglesang 

1980:pl. 94c 

Tyskland, Hildesheim Guntbalds sakrament Bokillustration Domschatz 1114 


fig. 194 

Worms Mahzor, 

1272 





N.S. Cod. 2701, fol. 69 





abbot Oliba 

1000-talet Cahn 1982:70, fig. 47 



Spanien, Catalonien Roda Bible Bokillustration

UTBREDNING AV MOTIVELEMENT OCH KOMPOSITIONER : STAVKORS FR ÅN POSTAMENT 


Danmark, Jylland Vellingstenen Liggande rungravsten Stavkors ca 1075-1300-50 Moltke 1976:333-337 

Danmark, Lund Silvermynt 995 Wiechmann 2007:fig. 3:2 

Bonad beställd av 

1066-1077 Rud 1992:9-11 

Frankrike Bayeuxtapeten Textil 

biskop Odo 

Korsfäst Kristus på 

sent 800-tal Hanh 2006:52 

Tyskland Psalter of Louis the German Bokillustration 

stavkorset 



Thessaloniki 



Thessaloniki 


Zachrisson 1989:61, nr. 15 

pl.1 

Bysantinska riket Michael III/Theodra/Thecla Silvermynt Grav på Björkö i Mälaren 842 



963/4 

Svarta jorden, 

Björkö i Mälaren 

Bysantinska riket Konstantin VII/Romanus II Silvermynt 

nr. 66 pl. 4 



977 

Grav i Såntorp, 

Västergötland 

Bysantinska riket Basileios II-mynt Silvermynt 

nr. 243 pl. 13 



nr. 391 pl. 22 

1035 

Depå, Varnhem, 

Västergötland 

Bysantinska riket Basileios II-mynt Silvermynt

UTBREDNING AV MOTIVELEMENT OCH KOMPOSITIONER : LIVSTR ÄD ( SLINGTYP) 




1993:171, fig. 4 

Norge, Hylestad Portal Träsnideri Hylestad stavkyrka 1100-tal 


Hjort 1989:116f, fig. 16 

och 17 

Danmark Tympanon sydportalen Stenskulptur Værum kirke 1100-tal 

Danmark, Jylland Altare Förgyllt kopparbleck Sandbjerg kyrka ca 1200 Nørregård-Nielsen 1983:46f 



England Bayeuxtapeten Textil Beställd av biskop Odo 1066-1077 Rud 1992:58f 


Sydportalen till kyrkan i 

Kilpeck 



1101-1130 Barrucand 2007:33, fig. 2.17 

Av al-Amir för al- 

Azharmoskén 

Egypten Mihrab Träsnideri

UTBREDNING AV MOTIVELEMENT OCH KOMPOSITIONER : LIVSTR ÄD ( PALMETTYP) 


1100-tal Cahn 1982:136, fig. 90 

Brit. Libr., Add. 14788, 

fol. 6v 

Belgien, Louvain Bible of St. Mary de Parc Bokillustration 

Karlsson 1988:168, fig. 

100A och B 

England Dörr södra portalen Smide Katedralen i Durham 1130-tal 


900-tal Cahn 1982:62, fig. 36 



900-tal James 2007:VIII 

San Marcobasilikan i 

Venedig 

Ärkeängeln Mikael Ikon 


Konstantinopel

UTBREDNING AV MOTIVELEMENT OCH KOMPOSITIONER : LIVSTR ÄD ( STAMTYP) 




Norge, Borre Vestfold Kors Träsnideri 

1240-1255 


Cat. No. 42 



Cat. No. 50 


Danmark, Jylland Dörr Smide Grimstrup kyrka romansk Karlsson 1988:126f 

Beckett 1995:33; Rud 

1992:38-43, 82 

England Bayeuxtapeten Textil Beställd av biskop Odo 1066-1077 

Lady Chapel, 




1220-1222 Blindheim 2004:fig. 13 

Society of Antiquaries, 

MS 59 

Bamberg Staatsbib., Msc. 

Bibl. 1, fol. 5v 

England, London Robert of Lindsey´s psalter Manuskript 

Cahn 1982:45, fig. 21 

slutet av 800-taletCahn 

1982: 45, fig. 21 

Tyskland, centrala Bambergbibeln Bokillustration 



Småland 




826-855 Andersson 1967:120 

Frankrike Evangelarium Bokillustration 

Drogo i Metz 



Spanien, Catalonien Ripollbibeln Bokillustration 

abbot Oliba 

1000-talet Cahn 1982:70, fig. 47 



Spanien, Catalonien Rodabibeln Bokillustration 

Kroatien Överstycke, portal Stenskulptur San Lorenzo kyrka i Zadar 1000-talet Hearn 1981:30, fig. 8 



västportalen 

Italien

UTBREDNING AV MOTIVELEMENT OCH KOMPOSITIONER : LIVSTR ÄD ( STAVTYP) 


Irland, Wexford Sarkofaglock Stenskulptur Bannow church 1200-tal Maher 1997:fig. 9 

Stenskulptur Azisbekov, byn Mardiros 800-tal Azarjan 1973:fig. 11 

Khatchkar 


Armenien 

Stenskulptur Yeghegnatsor, Tsaghats-kar 1000-tal Azarjan 1973:fig. 15 

Khatchkar 


Armenien 


Khatchkar 


Armenien 

Stenskulptur Tzaghatsor, Ketchariss 1200-tal Azarjan 1973:fig. 64 

Khatchkar 


Armenien 



Thessaloniki 



Thessaloniki

Appendix 2 

FÄRGANALYS

Arkeologiska forskningslaboratoriet 

Auxilia 

Uppdragsrapport nr 106 

Färganalys av liljestenar 

Sylvia Sandelin Löfgren 

Stockholms universitet 

November 2008

Introduktion 

För analys och identifiering av färgspår inlämnades av Annelie Nitenberg 19 prover 

tagna från olika liljestenar samt en korsstav. Efter undersökning under mikroskop 

skedde ett första urval utifrån förekomst av färg. Därefter skedde ytterligare urval i 

samråd med Annelie Nitenberg vilket resulterade i att 10 prover gick vidare till 

analys med SEM/EDS. 

Utvalda 10 prover för analys med SEM/EDS: 

Bolstad 90 prov 1, Forshem 76 prov 1, Hammarö 113 prov 1, Husaby 140 prov 1, 

Händene 32 prov 1, Kållands Åsaka 16 prov 1, Lugnås 101 prov 1, Österplana 61 

prov 1, Österplana 62 prov 1, Österplana 70 prov 3. 

Analysmetoder 

Proverna, bestående små korn, fördes över till ett objektsglas och undersöktes i ett 

Zeiss Axioplane mikroskop med 100 x förstoring. 

2 

Spår av färg på liljestenar analyserades med svepelektronmikroskop (SEM) LEO 

1455VP i kombination med energidispersiv röntgenfluorescensspektrometri (EDS) 

analysenheten OXFORD, INCA 300. 

Analysen utfördes genom att placera små färgprover på en aluminiumstubbe vilken 

placerades i SEM: s provkammare. Färgprover bestrålades med en elektronstråle som 

tränger in 0,5 – 3 µm i provytan. I provkammaren sker en växelverkan mellan 

elektronstrålen och provet (Hogmark, Jacobson, Kassman-Rudolphi, 1998). Det 

bestrålade provet emitterar röntgenstrålning som mäts av en EDS detektor och 

beskrivs i ett röntgenspektrum, där topparna motsvaras av mängden atomer i provet. 

Röntgenstrålningens intensitet visar hur mycket av ett ämne som finns i provet.

Resultat 

Mikroskopering 

ID Prov Beskrivning 

Bolstad 90 1 Större prov. Mindre svarta korn på ovansidan. 

Sandsten med möjligt påfört vitt skikt, samt därpå 

påfört mörkt skikt. 

Forshem 76 1 1 korn sammansatt av många mindre korn. Orange 

Hammarö 113 1 Större avlång partikel svart med ett fåtal orangea 

inslag. Ett flertal mindre kristallina korn med korn 

med orangea inslag. Partikel av metall(?). 

Husaby 140 1 Ett flertal mörkt oxblodsröda korn. 

Händene 32 1 Ett flertal kiselkristaller med orange inslag. 

Kållands Åsaka 16 1 Kristallint korn med inslag av svart samt liten 

gulorange infärgning. 

Lugnås 101 1 Kristallint korn. Kiselliknande med orange färgton. 

Österplana 61 1 Orange, samt djupt oxblodsröda korn. 

Österplana 62 1 Ett flertal korn. 

Österplana 70 3 Ett flertal små korn, några med tydliga rödorangea 

inslag. SEM på utvalda korn. 

SEM/EDS 

3 

Upprepade elementanalyser gjordes för att identifiera spår av färg på liljestenar. För 

att kunna tolka analysresultaten presenteras de beräknade till rena metaller. 

Analysresultaten presenteras i Tab. 1 avrundade till hela procentsatser eftersom SEM 

redovisar en felmarginal på +/- 1 %. Sp i tab. 1 betyder spår och är mindre än 1 % 

Tab. 1 

Prov Na 

% 

Al 

% 

Si 

% 

P 

% 

Bolstad 90 18 14 47 4 3 12 sp 1 sp 

Forshem 76 10 21 sp 30 1 15 6 14 

Hammarö 113 3 35 38 2 3 1 1 12 1 2 sp 

Husaby 140 sp 9 50 2 4 4 25 4 sp sp 

S 

% 

K 

% 

Ca 

% 

Händene 32 6 81 3 sp 3 sp 6 

Kållands Åsaka 16 18 38 5 10 2 25 3 

Lugnås 101 5 18 63 sp 2 6 3 3 sp 

Österplana 61 9 62 1 2 4 3 17 sp 

Österplana 62 3 15 60 1 2 4 10 3 sp sp sp 

Österplana 70 7 47 1 13 5 25 2 sp sp 

Fe 

% 

As 

% 

Ag 

% 

Ba 

% 

Pb 

%

Bolstad 90 

Figur 1 Färgfragment Bolstad 90 1b (SEM foto av M. Wojnar-Johansson) 

Figur 2 SEM spektrum med analysresultat av Bolstad90 1b 

SEM analys av Bolstad 90 visade på förekomst av kisel, natrium, aluminium, 

kalcium, fosfor och silver. Spår av järn och bly. 

4

Forshem 76 

Figur 3 färgfragment Forshem 76 (SEM foto av M. Wojnar-Johansson) 

Figur 4 SEM spektrum med analysresultat av Forshem76 

SEM analys av Forshem 76 visade på förekomst av svavel, kisel, kalcium, 

barium, aluminium, järn och kalium. Spår av fosfor. 

5

Hammarö 113 

Fig 5 färgfragment Hammarö 113 (SEM foto av M. Wojnar-Johansson) 

Fig 6 SEM spektrum med analysresultat av Hammaro113c 

6 

SEM analys av Hammarö 113 visade på förekomst av kisel, aluminium, järn, natrium, 

svavel, fosfor, silver, kalium, kalcium och arsenik. Spår av bly.

Husaby 140 

Fig 7 färgfragment Husaby 140 (SEM foto av M. Wojnar-Johansson) 

Fig 8 SEM spektrum med analysresultat av Husaby140a 

SEM analys av Husaby 140 visade på förekomst av kisel, kalcium, aluminium, 

kalium, svavel, järn och fosfor. Spår av natrium, silver och bly. 

7

Händene 32 

Fig 9 färgfragment av Händene 32 (SEM foto av M. Wojnar-Johansson) 

Fig 10 SEM spektrum med analysresultat av Händene 32 4a 

8 

SEM analys av Händene 32 visade på förekomst av kisel, aluminium, järn, fosfor och 

kalium. Spår av svavel.

Kållands Åsaka16 

Fig 11 färgfragment av Kållands Åsaka 16 (SEM foto av M. Wojnar-Johansson) 

Fig 12 SEM spektrum med analysresultat av Kållands Åsaka16d 

9 

SEM analys av Kållands Åsaka 16 visade på förekomst av kisel, kalcium, aluminium, 

svavel, fosfor, järn och kalium.

Lugnås 101 

Fig 13 färgfragment av Lugnås 101 (SEM foto av M. Wojnar-Johansson) 

Fig 14 SEM spektrum med analysresultat av Lugnås101 

SEM analys av Lugnås 101 visade på förekomst av kisel, aluminium, kalium, 

natrium, kalcium, och järn. Spår av fosfor och bly. 

1 

0


Fig 15 färgfragment Osterplana61 1a (SEM foto av M. Wojnar-Johansson) 

Figur 16 SEM spektrum med analysresultat av Osterplana61 1a 

SEM analys av Österplana 61 visade på förekomst av kisel, järn, aluminium, kalium, 

kalcium, svavel, och fosfor. Spår av bly. 

1 

1

Österplana 62 1a 

Fig 17 färgfragment Österplana 62 1a (SEM foto av M. Wojnar-Johansson) 

Figur 18 SEM spektrum med analysresultat av Osterplana 621a 

SEM analys av Österplana 62 1a visade på förekomst av kisel, aluminium, kalcium, 

kalium, natrium, järn, svavel, och fosfor. Spår av arsenik, silver och bly. 

1 

2

Österplana70 

Figur 19 färgfragment Österplana 70 (SEM foto av M. Wojnar-Johansson) 

Fig 20 SEM spektrum med analysresultat av Österplana 70 1 

SEM analys av Österplana70 visade på förekomst av kisel, kalcium, svavel, 

aluminium, kalium, järn och fosfor. Spår av silver och bly. 

1 

3

Diskussion 

1 

4 

Alla de analyserade stenarna var av sandsten, en sedimentär bergart som kan ha olika 

mineralinnehåll. Organiska partiklar av exempelvis växter kan också förekomma 

vilket måste beaktas vid analys. Stora variationer av elementen kan tyda på olika 

ursprung men också på senare tiders förvaring i och ovan jord samt handhavande i 

magasin etc. Förekomst av aluminium kan även härröra från stubben i analysenheten. 

Bolstad 90 

De förhållandevis höga halterna av natrium skulle kunna bero på organisk påväxt 

och/eller tvätt med rengöringsmedel. Innehållet av silver tyder på medveten 

applicering. Bly förkommer ofta tillsammans med silver, övriga påträffade element 

förkommer troligen naturligt i stenen och/eller i omgivande jord. 

Forshem 76 

De höga halterna av barium och svavel tyder på förekomst av Baryt vilket är den 

naturliga formen av Bariumsulfat (BaSO4). Den ingår som cement i vissa sandstenar. 

Förekomsten av järn tyder på bemålning med järnoxid (röd). Övriga påträffade 

element förkommer troligen naturligt i stenen och/eller i omgivande jord. 

Hammarö 113 

Förekomsten av järn tyder på bemålning med järnoxid (röd). 

Förekomsten av silver tyder på medveten applicering. Övriga påträffade element 

förekommer troligen naturligt i stenen och/eller i omgivande jord. 

Husaby 140 

Förekomsten av järn tyder på bemålning med järnoxid (röd). De små halterna av 

silver skulle kunna förekomma naturligt men medveten applicering kan inte uteslutas. 

Övriga påträffade element förekommer troligen naturligt i stenen och/eller i 

omgivande jord. 

Händene 32 

Förekomsten av järn tyder på bemålning med järnoxid (röd). Övriga påträffade 

element förekommer troligen naturligt i stenen och/eller i omgivande jord. 

Kållands Åsaka 16 

De höga halterna av aluminium och svavel tyder på förekomst av alun. Förekomsten 

av järn tyder på bemålning med järnoxid (röd). Övriga påträffade element 


Lugnås 101 

Analys gjordes på tre olika korn. På två av kornen saknades järn helt men fanns i 

större mängd på det tredje kornet. Genomsnittshalten för hela provet är därför relativt 

lågt. Förekomsten av järn tyder på bemålning med järnoxid (röd). Övriga påträffade 

element förekommer troligen naturligt i stenen och/eller i omgivande jord.


Stora halter järn tyder på bemålning med järnoxid (röd). Övriga påträffade element 



Förekomsten av järn tyder på bemålning med järnoxid. De små halterna av silver 

skulle kunna förekomma naturligt men medveten applicering kan inte uteslutas. 

Övriga påträffade element förekommer troligen naturligt i stenen och/eller i 

omgivande jord. 


Förekomsten av järn är liten och skulle kunna förekomma naturligt. Bemålning med 

järnoxid kan dock inte uteslutas. De små halterna av silver skulle kunna förekomma 

naturligt men medveten applicering kan inte uteslutas. Övriga påträffade element 


Slutsatser 

1 

5 

Sammanfattningsvis kan man säga att samtliga analyserade prover visar på förekomst 

av minst en färg med undantag från Österplana 70 där bemålning med järnoxid och 

silver inte kan säkerställas pga de små halterna. De flesta stenarna har varit målade 

med röd järnoxid. Prover från flera stenar påvisar dessutom silver (Ag) i sådan mängd 

att det måste varit medvetet påfört. 

Referenser 

Hogmark, S, Jacobson S, Kassman-Rudolphi Å, 1998, Svepelektronmikroskopi i 

praktik och teori, Ångströmlaboratoriet, Uppsala Universitet 

Kremer Pigment Compendium, 1998. CD. 

Lambert, J.B. 1997. Traces of the past – unraveling the secrets of archaeology 

through chemistry, Perseus Books

Appendix 3 

RUNOLOGISK ANALYS AV 

LILJESTENARNAS RUNINSKRIFTER 

av f il. dr Magnus Källström

Runologisk analys av liljestenarnas 

runinskrifter 

Magnus Källström 

fil. dr, Institutionen för nordiska språk, Stockholms universitet 

1 Inledning 

Syftet med denna undersökning är att genom en runologisk analys av runinskrifterna på 

de s.k. liljestenarna i Västergötland försöka bidra till en närmare datering av dessa. 

Dateringsfrågan har nyligen berörts av Hans Carling (2001 s. 270 f.), som dock i sitt 

resonemang har inkluderat ett större urval av runförsedda gravmonument från Västergötland. 

Enligt Carling (s. 271) talar runformer och språkformer för att liljestenarna härrör 

»från medeltiden, 1200- och 1300-talen». Carlings analys är inte helt systematisk 

och rymmer också några felaktiga påståenden. Den speglar dock i huvudsak den rådande 

uppfattningen i den runologiska facklitteraturen, nämligen att det rör sig om inskrifter 

av medeltida typ. Exempelvis har Elisabeth Svärdström (i VgR s. LV) daterat 

samtliga västgötska liljestenar till 1200-talet på främst ornamentala grunder. 

Vad som skiljer min undersökning från de tidigare är att jag vill se om det är möjligt 

att ge en snävare datering genom att framför allt jämföra med runinskrifter, som har påträffats 

vid arkeologiska undersökningar och som alltså har en datering som är oberoende 

av stilhistoriska överväganden. 

2 Material 

Urvalet av stenar för analysen har gjorts av Annelie Nitenberg och omfattar följande 

inskrifter (enligt numreringen i VgR): Vg 10, Vg 31†, Vg 36, Vg 46, Vg 64†, Vg 68, 

Vg 69, Vg 70, Vg 71, Vg 79, Vg 84†, Vg 86, Vg 99†, Vg 111, Vg 142. 1 I det ursprungliga 

materialet ingick också en gravhäll från Vårkumla kyrka (Vårkumla Raä 73), men 

enligt Svärdström (i VgR s. 267) består inte inskriften av runor utan av majuskler. Dessutom 

finns i materialet en fragmentarisk liljesten från Skeby (Skeby Raä 23:1), som på 

baksidan bär en uppenbart sentida runinskrift. Denna är inte heller inkluderad i analysen, 

men ges en separat beskrivning i en exkurs. 

Inte alla stenar i analysgruppen är liljestenar i egentlig mening, utan några bör 

karakteriseras som stavkorshällar: Vg 31†, Vg 84† och Vg 86. Det gäller troligen också 

Vg 111, som dock är svår att bestämma, eftersom stenen är mycket fragmentariskt bevarad 

(jfr VgR s. XXI). Vg 79 bär ett stort kors, som till skillnad från övriga kors i 

1 

De inskriftsignum som används i denna uppsats är desamma som i Samnordisk runtextdatabas. Tecknet † 

markerar att inskriften är försvunnen. 

1

Tabell 1. Elisabeth Svärdströms datering av ristningarna i analysgruppen i VgR. 

Omkring 1100 1100-talet Omkring 1200 1200-talet 

Vg 79 Vg 31†(?) Vg 111 Vg 10 

Vg 84† Vg 36 

Vg 86 Vg 46 

Vg 64† 

Vg 68 

Vg 69 

Vg 70 

Vg 71 

Vg 99† 

Vg 142 

analysgruppen har bred bas. Som påpekas i VgR (s. LV) finns nära motsvarigheter till 

detta kors på resta runstenar av vikingatida typ (t.ex. Vg 55 Källby), vilket också 

antyder att gravhällen tillhör en annan tradition än de övriga. 

Svärdström har i VgR (ibid.) gett förslag till datering av de här aktuella ristningarna, 

där hon stöder sig på stilhistoriska bedömningar av konsthistorikern Monica Rydbeck. 

Vg 79 uppfattas här som den äldsta ristningen, varefter följer de fyra stavkorshällarna 

(se tabell 1). De egentliga liljestenarna placeras däremot alla i 1200-talet. 

3 Metod 

I min analys kommer jag att behandla inskrifterna på olika nivåer, där den grafiska och 

ortografiska nivån är de mest framträdande. Dessutom kommer jag att granska eventuella 

egenheter i ordböjningen (morfologin), ord- och namnförrådet samt inskrifternas 

formulering. 

Med grafisk nivå avses variationer i utformningen av de enskilda runtecknen och 

vilken typ av skiljetecken som har använts. Jag har här valt att koncentrera mig på ett 

antal tydliga drag, där det ofta finns en skillnad mellan vikingatida och medeltida inskrifter 

Ortografi avser ordens stavning, som dels speglar hur orden uttalades, men som också 

kan ha varit styrd av vissa stavningskonventioner. Dessa ser olika ut under vikingatid 

respektive medeltid, och för en datering av liljestenarna är framför allt spår av inflytande 

från latinskriften av intresse. 

Beträffande ordböjningen finns ganska få drag att analysera, men hit kan räknas 

bortfall av nominativändelsen fsv. -er samt eventuella latiniseringar av personnamn. 

Slutligen kommer en viss uppmärksamhet att ägnas åt personnamnstyperna, förekomsten 

av eventuella lånord samt hur inskrifterna är formulerade. 

Som daterande jämförelsematerial har jag försökt att begränsa mig till inskrifter som 

antingen är självdaterade eller har en stratigrafisk arkeologisk datering. Många av de 

medeltida steninskrifterna är tidigare daterade i litteraturen, men dessa dateringar kan 

bygga på sammanvägning av olika drag, där runformer och ortografi kan ingå. För att 

undvika cirkelresonemang har jag därför i den första delen av analysen valt att bortse 

från dessa. Det arkeologiska jämförelsematerialet har i möjligaste mån hämtats från 

2

Västergötland. Här finns relativt rika fynd av runristade lösföremål från framför allt 

städerna Lödöse och Skara. Ett problem är dock att det här i stort sett saknas runristade 

föremål med en entydig datering till sen vikingatid. Från Lödöse finns visserligen en 

enstaka inskrift som kan dateras till 1000-talets senare del (Gustavson 1987 s. 116), men 

annars tillhör de äldsta fynden 1100-talet. I Skara finns inga runfynd före mitten av 

detta århundrade. Jag har därför i vissa fall även utnyttjat de rika norska runmaterialen 

från Bryggen (Spurkland 1991) och Trondheim (Hagland ms.). De äldsta runfynden i 

Bryggen tillhör visserligen också 1100-talet, men i Trondheim förekommer runinskrifter 

redan från omkring 975 och här finns inte mindre än ett 30-tal inskrifter på lösföremål 

som har tillkommit före ca 1100 (Hagland ms.). 

För att också sätta in de runologiska dragen på liljestenarna i ett lokalt sammanhang, 

har jag i den avslutande delen prövat att ställa dessa mot två grupper av kristna gravmonument 

i Västergötland. Den en utgörs av kistmonument eller gravhällar med djurornamentik 

av senvikingatida typ, den andra av kistlocksformade och ofta trefasade 

gravhällar. Den förra gruppen har antagits tillhöra tiden omkring 1100 (Svärdström i 

VgR s. LV), medan den senare brukar dateras till den andra hälften av samma århundrade 

eller början av 1200-talet (ibid.). 

Jag har inte granskat stenarna i original, utan min beskrivning bygger på den litteratur 

som finns tillgänglig samt fotografier. Eftersom alla inskrifterna i undersökningen är 

sakkunnigt utgivna i VgR har detta inte inneburit någon större nackdel för arbetet, även 

om kompletterande fältstudier ofta är att rekommendera. 

Fyra av de inskrifter som ingår i materialet är i dag försvunna (Vg 31†, Vg 64†, Vg 

84†, Vg 99†) och endast kända genom äldre teckningar. Beträffande Vg 31† och Vg 

99† finns bara en helt oberoende avbildning av varje sten, vilket betyder att detta material 

måste behandlas med stor försiktighet. Detta gäller framför allt gäller runformer och 

ortografiska egenheter i inskrifterna. 

Vikingatida språkprov återges i det följande med normaliserad runsvenska i kursiv 

stil enligt de principer som vanligtvis brukar tillämpas. För eftervikingatida inskrifter 

har jag försökt anpassa normaliseringarna dels efter inskrifternas ortografi, dels efter de 

ljudförändringar som kan antas ha genomförts under tidig medeltid. 

4 Resultat 

4.1 Runformer och skiljetecken 

På den grafiska nivån har jag valt att koncentrera mig på ett antal drag, där det råder en 

relativt tydlig skillnad mellan det vikingatida och medeltida bruket. De företeelser som 

kommer att behandlas är: 

1. Utformningen av runorna o, r, n, a, och t 

2. Förekomsten av stungna runor 

3. Eventuella distinktioner mellan a : æ och o : ø 

4. Förekomsten av bindrunor 

5. Valet av skiljetecken 

3

Tabell 2: Översikt av några runformer på liljestenarna. Siffror inom parentes anger antalet belägg. 

Hakparentes [ ] markerar om beläggen är försvunna och bygger på en äldre källa. 

Signum o r n a s t æ ø 

Vg 10 Í (1) r (2) N (1) ƒ (1?) s (2) T (2) – – 

Vg 31† Í [1] r [1] – ƒ [2] s [1] T [1] – – 

Vg 36 – Ö (2) N (2) – – – – É (1) 

Vg 46 – r (2) – – s (2) – a (2) – 

Vg 64† Í [2] Ö [3] N [1] 

ƒ [2] 

a [2?] 

s [2] T [4] a [1?] É [1] 

Vg 68 – Ö (1) – – – – a (1) – 

Vg 69 Í (1) Ö (3) N (1) ƒ (2) s (1) T (1) a (2) – 

Vg 70 Í (1) Ö (3) – ƒ (1) s (1) – a (3) – 

Vg 71 – Ö (4) N (2) ƒ (2) s (1) – – – 

Vg 79 – r (3) 

N (3) 

n (1) 

ƒ (6) 

s (4) 

â (1) 

T (5) – – 

Vg 84† – r [1] N [1] – s [1] t [1] – – 

Vg 86 – r (2) – – – T (1) a (1) – 

Vg 99† – r [3] 

N [2] 

n [1] 

ƒ [2] 

– – – – 

Vg 111 Í (1) Ö (1) N (1) – s (2) – a (1) – 

Vg 142 – Ö (1) N (1) ƒ (1) – – – – 

4.1.1 Utformningen av enskilda runor 

Den mest framträdande skillnaden i bruket av olika runformer i de västgötska runinskrifterna 

är att man under vikingatiden föredrar runor med dubbelsidiga bistavar – o 

o, n n, a a, t t – medan de medeltida motsvarigheterna i regel har ensidiga bistavar: Í 

o, N n, ƒ a, T t. Dessa runformer är dock inte okända under vikingatid, men förekommer 

i Västergötland endast sporadiskt och främst inom ett begränsat område i den 

nordöstra delen av landskapet. 

Runan o kan under vikingatid även uppträda i andra varianter och enligt Svärdström 

(VgR s. LI f.) genomgår den följande kronologiska förändring från äldsta tid till 

och med medeltid: 

Runan r har under vikingatiden i regel öppen form dvs. mitten av bistaven berör inte 

huvudstaven (r). Utformningen av bistaven kan samtidigt variera. Ofta är den treledad, 

men den kan också bestå av en rundad överdel och en diagonal nederdel. Under 

medeltiden är den övre delen av bistaven i regel rundad och runan har ofta sluten form 

(Ö), vilket sannolikt beror på inflytande från den latinska bokstaven R (se t.ex. v. 

4

Friesen 1933 s. 226). Runan s uppträder för det mesta i varianten s under både vikingatid 

och medeltid. 

Runan o 

Denna runa förekommer i 4 bevarade inskrifter i materialet och har genomgående formen 

Í. Denna variant finns även dokumenterad i två försvunna inskrifter. 

Runan r 

Den övre delen av bistaven har i materialet alltid rundad form. Den öppna formen, där 

bistaven inte berör huvudstaven, finns i 4 bevarade inskrifter (Vg 10, Vg 46, Vg 79, Vg 

86), medan den slutna formen förekommer på 7 av stenarna (Vg 36, Vg 68, Vg 69, Vg 

70, Vg 71, Vg 111, Vg 142). 2 

Runan n 

Runan förekommer i 7 bevarade inskrifter och har i regel ensidig bistav (N). Enda 

undantaget utgörs av Vg 79, där n uppträder en gång vid sidan av N. Runan har även 

funnits i tre försvunna inskrifter. I två av dessa är den tecknad med ensidig bistav, 

medan den i en tredje (Vg 99†) både ska ha haft formen N och n. Här kan man dock 

ifrågasätta hur pålitlig den äldre avbildningen är. 3 

Runan a 

På liljestenarna förekommer a i 6 bevarade inskrifter och här används enbart varianten 

ƒ. I den försvunna Vg 64† verkar både ƒ och a ha använts för /a/, men det är svårt att 

veta om avbildningen är helt korekt. 4 I de fall a förekommer på liljestenarna verkar 

runan genomgående avse æ (se avsnitt 4.1.2). 

Runan s 

Runan är belagd i 7 bevarade inskrifter och har så gott som genomgående formen s. 

Enda undantaget finns på Vg 79, där denna runa en gång uppträder i varianten â (vid 

sidan av fyra s). Även i de försvunna inskrifterna verkar denna runa genomgående ha 

haft formen s. 

Runan t 

Denna runa förekommer i fyra bevarade inskrifter och har alltid ensidig bistav (T). 

Runan t finns också belagd i tre försvunna inskrifter. I två av dessa är den återgiven 

med ensidig bistav, medan Vg 84† ska ha burit en t-runa med dubbelsidig bistav (t). 

Runan är dock endast dokumenterad i en av de avbildningar som finns av stenen och 

formen kan därför mycket väl bero på felläsning. 

2 

I försvunna inskrifter är det svårt att bedöma runans utseende. I Vg 31† och Vg 84† ska r-runan enligt äldre 

avbildningar ha haft med öppen form, medan den i Vg 64† är tecknad som sluten. 

3 

I den första runföljden [hNr] väntar man æ och inte n. Kanske har stenen egentligen haft varianten n som 

tecken för æ. 

4 

I runföljden [mƒTTiÍsa] skulle man dessutom kunna överväga att translitterera runorna som mattiosæ, jfr 

t.ex. skrivningen guNmuNdæ för Gunnmunda(r) på Sm 145. 

5

4.1.2 Distinktionen a : æ och o : ø 

Ett typiskt drag för medeltida runinskrifter är att de två vikingatida huvudvarianterna av 

a-runan – ƒ och a – började användas för att uttrycka en distinktion mellan /a/ och /æ/. 

Exakt när detta skedde är inte riktigt klarlagt. I Norge finns inskrifter som tyder på att 

en sådan distinktion var i bruk redan under 1000-talet, men de säkra exemplen tillhör 

alla slutet av detta århundrade (se Olsen 1933:98 ff, Olsen i NIyR 5 s. 243, Hagland 

1994, Spurkland 1995 s. 11 f.). 

Det äldsta arkeologiskt daterade fyndet i Västergötland utgörs av en trästicka från 

Lödöse (Vg 280) som på stratigrafiska grunder har daterats till förra hälften av 1100talet 

(Svärdström 1982 s. 22, 50). Här förekommer bl.a. skrivningen £uær, som 

kontrasterar mot arnfintir. 

Under medeltiden utvecklades också en motsvarande distinktion för o-runan, där Í 

användes för /o/ och É för /ø/. Denna låter sig inte beläggas lika tidigt som ƒ : a i 

arkeologiskt daterade fynd. Ett möjligt exempel finns på ett runristat djurben från Lund 

(Moltke 1985 s. 464), som bl.a. bär en runföljd (røþa. Fyndet har daterats till perioden 

1100–1150, men inskriften saknar samtidigt exempel på o-runan. I det stora materialet 

från Trondheim finns få exempel på É i betydelsen ø. De äldsta verkar förekomma i ett 

par utvidgade futharkinskrifter på en träpinne daterad till perioden 1225–75 (N A139, 

Hagland ms., N 813). Detta belägg stämmer tidsmässigt väl med den äldsta säkert daterade 

förekomsten i Västergötland, nämligen ordet gør på Salebyklockan (Vg 210), som 

är självdaterad till 1228. 

Runan a har translittererats med æ i 7 inskrifter i materialet, men bara tre av dessa 

ger samtidigt belägg på runan ƒ a. 5 I de ord där a-runan förekommer är det dock knappast 

troligt att ljudvärdet skulle vara något annat än /æ/ eller /e/, varför translittereringen 

æ säkert är riktig. 

En differentiering mellan Í o och É ø, där båda varianterna förekommer i inskriften, 

kan på liljestenarna endast beläggas på den försvunna Vg 64†. En É-runa förekommer 

här i den otolkade runföljden [føtto-], som troligen innehåller ett ortnamn (Möjligen 

Øttum, se VgR s. 485). På Vg 36 finns namnet øþ2ger, där É utan tvivel återger /ø:/. 

4.1.3 Stungna runor 

Bruket av s.k. stungna runor introduceras förmodligen i slutet av 900-talet. De första 

någorlunda väl daterade runstenarna med dessa tecken är de s.k. Haddebystenarna i 

Slesvig (DR 1 och DR 3), som troligen är resta av den danske kungen Sven Tveskägg 

någon gång efter ca 980 (Stoklund 1999 s. 385 med hänvisn.). Här förekommer både e e 

och g g. I vikingatida inskrifter från 1000-talet finns också runan y y, som möjligen 

kan ha introducerats något senare. Ytterligare några stungna runor har uppenbarligen 

varit i bruk i vikingatidens slutskede, men beläggen är ganska få. Runan Œ d förekommer 

exempelvis sporadiskt på vikingatida runstenar från Öland, Uppland och Bornholm. 

6 Denna runa finns också på de mynt som Sven Estridsson lät prägla i Lund 1065– 

75 (Stoklund 2006 s. 371, 373). I dessa inskrifter förekommer också de första exemplen 

på de stungna runorna p p och q ð. Ett enstaka belägg på p-runan finns dessutom på en 

5 

Vg 46, Vg 64†, Vg 68, Vg 69, Vg 70, Vg 86, Vg 111. – Inskrifterna som innehåller både a och æ är Vg 64†, 

Vg 69 och Vg 70. 

6 

Öl ATA4684/43A Hulterstads kyrkogård, Öl ATA411-4568-1998D Hulterstads kyrka, U 216 Vallentuna 

kyrka, U 572 Kragsta, Lohärads sn, DR 371 Åker 2, DR 387 Vester Marie 5, DR 391 Øster Marie 2. 

6

Tabell 3: Översikt av förekomsten av stungna runor på liljestenarna. Siffror inom parentes 

anger antalet belägg. Hakparentes [ ] markerar om beläggen är försvunna och bygger på en 

äldre källa. 

Signum y g e d p 

Vg 10 – – e (2) – – 

Vg 31† – – – – – 

Vg 36 – g (2) e (1) – – 

Vg 46 – – – – – 

Vg 64† – g [1] – – – 

Vg 68 – – – – – 

Vg 69 – g (1) – – – 

Vg 70 – g (1) – – – 

Vg 71 – – – – – 

Vg 79 – – – – – 

Vg 84† – – – – – 

Vg 86 – g (1) – – p (1) 

Vg 99† – g [1] – – – 

Vg 111 – – – – – 

Vg 142 – g (1) – ’ (1) – 

västgötsk runsten av vikingatida typ (Vg 20, jfr Lagman 1990 s. 19). Utformningen av 

själva stingningen varierar också över tid. Under vikingatiden utgörs den i regel av en 

enkel punkt, men den kan senare också återges som en ring. 

Liljestenarna har ett ganska stort inslag av stungna runor. Mest frekvent är g-runan 

(g), som förekommer i 5 bevarade inskrifter. Dessutom finns belägg från 2 försvunna 

ristningar. Runan e (e) förekommer bara i 2 inskrifter, medan d och p är belagda en 

gång vardera. Runan d (Vg 142) har ensidig bistav (’) och ringformig stingning. 

Exemplet på p-runan (Vg 86) är i dag skadat, men runan ska enligt en äldre avbildning 

ha haft formen p med punkter i båda bistavarna (se VgR s. 144). Några ytterligare 

stungna runformer finns inte i materialet. Att belägg för y-runan saknas beror 

förmodligen på att materialet i stort sett saknar ord som innehåller /y/. Enda undantaget 

utgörs av ordet systur (ack.) på Vg 79, men här används ostunget u (sustur). 7 

4.1.4 Bindrunor 

Att två runor förenas till en bindruna genom att låta dem utnyttja samma huvudstav 

förekommer redan i inskrifter ristade med den 24-typiga futharken och kan ha haft ett 

arbetsbesparande syfte. Under vikingatid verkar bindrunor däremot mest ha använts för 

att föra in runor som av misstag hade hoppats över (se MacLeod 2002 s. 153 ff. och 

passim). Först under medeltid finner man åter ett mera utbrett bruk, där bindrunor har 

utnyttjats på ett mer systematiskt sätt. 

I gruppen av liljestenar är bindrunor mycket sällsynta och endast ett exempel förekommer: 

en bindruna mellan Í och r i namnet th(orsten på Vg 10. 

7 Inskriften innehåller inga stungna runor överhuvudtaget. – Inte heller finns bland liljestenarna något exempel 

på att den gamla R-runan (z) har använts för /y/ eller någon annan vokal. 

7

Tabell 4: Översikt av skiljetecknen på liljestenarna. Siffrorna anger antalet belagda skiljetecken 

i inskrifterna. Hakparentes [ ] markerar försvunna belägg. 

Signum * : 5 + x ? 

Vg 10 – – 1 – – – 

Vg 31† [2] – – [2] – – 

Vg 36 – 1 – – – 2 

Vg 46 – 1 – – – 1 

Vg 64† [3] [2] – – – – 

Vg 68 1 – – – – – 

Vg 69 – 1 3 – – – 

Vg 70 – 3 – – – – 

Vg 71 – 3 – – – 2 

Vg 79 2 2 – – 2 – 

Vg 84† [2] – – – – – 

Vg 86 1 – – – – – 

Vg 99† [1] [2] – – – – 

Vg 111 – – 1 – – – 

Vg 142 – – – – – 2 

4.1.5 Skiljetecken 

Beträffande utformningen av skiljetecknen finns en viss variation i analysmaterialet (se 

tabell 4). Den enklaste formen utgörs av en enstaka punkt (*), vilket finns dokumenterat 

i 7 inskrifter. 8 Det bör dock påpekas att inte mindre än 4 av dessa numera är försvunna. 

Dessutom är de bevarade exemplen på Vg 68 och Vg 86 angivna som osäkra. Det är 

följaktligen bara i en enda inskrift (Vg 79) som punktformigt skiljetecken med säkerhet 

har använts. 

Betydligt vanligare är att inskrifterna innehåller ett kolonformat skiljetecken (:), 

vilket finns belagt i 8 inskrifter. En tredje variant utgörs av skiljetecken bestående av tre 

punkter (5), vilket förekommer i 3 inskrifter. 

Ett par varianter är bara sporadiskt belagda i materialet. På Vg 79 inleds och avslutas 

inskriften med skiljetecken i form av ett kryss, och på den försvunna Vg 31† ska två av 

skiljetecknen ha varit korsformiga (+). 

I detta sammanhang bör också nämnas de S:t Georgskors (?) som förekommer i 

flera av inskrifterna och som står på ömse sidor om texten på Vg 36, Vg 71 och Vg 142. 

På Vg 46 är endast ett inledande S:t Georgskors bevarat, medan slutet av inskriften är 

defekt. 

4.2 Ortografiska drag 

Beträffande ortografin är det i första hand tre drag som är särskilt intressanta att granska: 

beteckningen för /o(:)/, återgivningen av de fornärvda diftongerna /æi/, /au/ och 

/øy/ samt beteckningen för s.k. palatalt R. 

8 Vg 31†, Vg 64†, Vg 68, Vg 79, Vg 84†, Vg 86, Vg 99†. 

8

Till den ortografiska nivån får man också räkna skrivningar som beror på inflytande 

från latinskriften, och som alltså är typiskt medeltida drag. Hit hör framför allt dubbelteckning 

av konsonanter, vilket aldrig förekommer under vikingatid, samt skrivningen 

th för /þ/. 

4.2.1 Olika ljudbeteckningar 

Beteckning för /o(:)/ 

Under äldre vikingatid fanns endast ett sätt att beteckna /o(:)/, nämligen med hjälp av urunan, 

medan den runa som numera brukar translittereras med o återgav ett nasalt aljud. 

Under loppet av 1000-talet upphörde man att särskilt markera det nasala a-ljudet 

och o-runan började i stället användas som tecken för /o(:)/. Förmodligen hänger detta 

samman med en förändring av runans namn från áss till óss. I de senvikingatida inskrifterna 

finns alltså två möjliga beteckningssätt: u och o. 

På liljestenarna återges /o(:)/ för det mesta med runan o. Säkra exempel utgörs av 

th(orsten Þórsténn Vg 10, þolfær Þólfer Vg 70 samt det latinska £konuærsus conversus 

Vg 111. 9 Dessutom uppträder o-runan i namnet kallo på Vg 69, som bör återge 

ett latiniserat Kallo (se nedan avsnitt 4.3.2). 

På Vg 79 ser det ut som om u-runan i stället konsekvent har använts som tecken för 

/o(:)/. Den uppträder här i runföljderna kunu konu och þurils Þór(g)ils. Det är dock inte 

alls säkert att u-runan i dessa fall markerar /o(:)/, utan den kan lika gärna svara mot 

/u(:)/. Mycket tyder nämligen på att den oblika formen av ordet kona f. har varit kunu 

med /u/ ett bra stycke in i medeltiden (Noreen 1904 s. 152 § 163.2) och förleden i þurils 

kan också svara mot varianten Þúr- (se Peterson 2007 s. 227 f. med hänvisn.). 

Beteckningen för äldre diftonger 

Övergången av diftongerna /æi/, /au/ och /øy/ till /e:/ resp. /ø:/ antas tidigast ha skett i 

Danmark och detta språkdrag har senare spridit sig norrut. I runinskrifterna blev resultatet 

att exempelvis ordet stæin (ack.) ’sten’, som tidigare skrevs stain, kom att uppträda 

i formen stin eller sten. I Västergötland dominerar enkelskrivningarna av diftongerna 

i de vikingatida runinskrifterna (se VgR s. XLVIII), vilket tyder på att monoftongeringen 

i huvudsak var genomförd redan under 1000-talet. Detta drag har därför ingen 

större betydelse för en språklig tidsbestämning av liljestenarna. Man kan dock 

konstatera att de gamla diftongerna här genomgående är enkeltecknade. För äldre /æi/ 

finner man i två fall skrivningen e: th(orsten (runsv. Þórstæinn) Vg 10, øþ2ger (runsv. 

AuðgæiRR) Vg 36, medan en inskrift har a: stan (runsv. stæin) Vg 79. En motsvarighet 

till äldre /au/ förekommer i det ovan nämnda øþ2ger (Vg 36) och återges där med 

monografen ø. 

Beteckning för äldre /R/ 

Under vikingatiden kunde man ännu tydligen skilja på de två r-ljud som fanns i språket 

och i runinskrifterna från denna tid används r för /r/ och R för /R/ ganska konsekvent. 

När de båda r-ljuden sedermera sammanföll till /r/ behöll man endast r-runan som beteckning 

för detta ljud. I Västergötland är det äldre beteckningssättet med R dominer- 

9 Huruvida o-runan i [mattiosa] på Vg 64† är korrekt kan diskuteras. Läsningen bygger på Hilfelings 

teckning och runan kan vara felläst för a. Om [føtto-] i samma inskrift svarar mot ortnamnet Öttum, som har 

föreslagits, verkar o här även kunna markera /u/. 

9

ande under vikingatiden, men enligt undersökningar av Patrik Larsson (2002 s. 69 f.) 

finns det i detta landskap också ett rätt stort inslag av skrivningar med r. 

På liljestenarna återges äldre /R/ i så gott som samtliga fall med r-runan dvs. den 

yngre beteckningen. 10 Det enda undantaget utgörs av aftR æftiR på Vg 79. 

Äldre /R/ som stod obetonat i ändelser efter vokal hade också en tendens att falla 

bort (se Wessén 1968 s. 48 f.), vilket är ett dialektdrag som är vanligare i de sydliga delarna 

av Sverige och som är typiskt för götamålen. I de vikingatida runinskrifterna från 

Västergötland finns dock inga säkra exempel på detta bortfall, som förmodligen först 

har inträtt under medeltiden. 11 

På liljestenarna finns bortfall av äldre /R/ efter vokal dokumenterat i runföljden 

[mattiosa] på Vg 64†, som svarar mot (fsv.) Mattiasa(r). 

Beteckningar för övriga ljud 

De övriga ljudbeteckningar som finns i analysgruppen är inte lika användbara för kronologiska 

studier, men tas för fullständighetens skull upp i detta avsnitt. Vokalerna /e/ och 

/æ/ redovisas under skilda rubriker, trots att det finns goda skäl att anta att kort /e/ och 

/æ/ redan i ett tidigare skede hade sammanfallit till /æ/. 

/e/ 

För /e:/ som har uppkommit ur en äldre diftong /æi/ används som tidigare nämnts 

skrivningen e eller (i ett fall) a. Annars återger ristarna av liljestenarna det långa eljudet 

med æ-runan: hær hér Vg 64†, Vg 68, Vg 69, Vg 70, pætær Péter Vg 86. 12 

Kort /e/ finns i betonad ställning bara belagd i Vg 79 och återges där med ostungen 

runa: þinsi þennsi. I obetonad ställning uppträder detta ljud framför allt som svarabhaktivokal 

och tecknas då vanligtvis med æ: ligær ligger Vg 69, þolfær Þólfer ligæ!r 

ligger Vg 70, pætær Péter Vg 86. Undantaget utgörs av Vg 10, där man i stället finner 

en skrivning med e: bri£as!t£er præster. 

/æ/ 

Motsvarigheter till /æ/ finns i ett fåtal inskrifter och beteckningarna varierar rätt mycket. 

På Vg 86 används den ostungna i-runan (girþi gærði), medan Vg 10 återger samma ljud 

med digrafen ia (bri£as!t£er præster). På Vg 79 är /æ/ genomgående återgivet med arunan: 

katil Kætill, karþi gærði, aftR æftiR. 

/g/ 

Detta ljud uttalades klusilt (dvs. »hårt» som i nusvenska gata) när det stod först i ord 

(Gunnur) eller var långt (fsv. ligg(e)r). På liljestenarna återges det nästan genomgående 

med stunget g. Enda undantaget utgörs av karþi gærði på Vg 79, där k-runan i stället 

har använts. 

I fornspråket fanns också en frikativ variant av g-ljudet [γ], som ungefär motsvarade 

uttalet i danskans have ’hage’. Detta ljud kunde bara förekomma i mitten eller i slutet av 

10 Efter vokal: øþ2ger Vg 36, ligær Vg 69, þolfær, ligæ!r Vg 70; efter konsonant: [ligr], ...kbr …-kanpr(?) 

Vg 71, [ligr] Vg 99†. Till dessa kommer runföljden [aur] på Vg 64† som med tvekan har tolkats som namnet 

fsv. Aver, motsvarande runsv. ÁvæiRR. 

11 Ett försvunnet [runa] på Vg 110 som har antagits svara mot ordet rúnaR ’runor’ är mycket osäkert och kan 

lika gärna återge en form av ett personnamn (Rúni eller Rúna, se Källström 2007 s. 349). 

12 [hnr] hér på Vg 99† är säkert felläst. 

10

ord och är i runinskrifterna ofta återgivet med g eller h (se Lagman 1990 s. 92 ff.). I 

analysmaterialet finns bara ett exempel på detta ljud (ragnildr Ragn(h)ildr Vg 142) och 

här används den stungna runan g. 

/d/ 

Detta ljud återges med den stungna runan d i ragnildr Ragn(h)ildr på Vg 142, medan 

ortnamnet Sundrál på Vg 69 däremot skrivs med ostungen t-runa (suntr-…). Här bör 

också nämnas runföljden [þaranþ] på Vg 99†, som enligt Evert Salberger (1999) ska 

tolkas som en skrivning för mansnamnet Þrandr. Runan þ skulle i så fall här ha använts 

som tecken för /d/, vilket är ett sällsynt drag. Inskriften är dock bara är känd från en 

källa, och tolkningen måste därför betraktas som mycket osäker. 

/p/ 

För /p/ används den stungna runan p i namnet pætær Péter på Vg 86. I ett eller två exempel 

finner man däremot ostunget b: bri!as!t£er præster Vg 10 samt …kbr …-kanpr(?). 

4.2.2 Svarabhaktivokal 

Ett språkligt drag som är typiskt för det medeltida språket är utbildandet av en hjälpvokal 

(s.k. svarabhaktivokal) mellan en konsonant och ändelsen -r, t.ex. fsv. dagher i 

stället för runsv. dagR (Wessén 1968 s. 59). Svarabhaktivokaler kan i vissa fall uppträda 

i denna ställning redan under 1000-talet, men beläggen är relativt få (se Larsson 2002 s. 

44 ff.). 

I de vikingatida runinskrifterna från Västergötland saknas exempel på svarabhaktivokal 

mellan konsonant och /r/, trots att det bara i personnamnen finns ett 50-tal belägg 

på denna ljudförbindelse. Det äldsta arkeologiskt daterade föremålet från området är trästickan 

Vg 280 från Lödöse, som har daterats till förra hälften av 1100-talet. Här uppträder 

en svarabhaktivokal i namnet Arnfinnr, som skrivs arnfintir. 

Inskrifterna på liljestenarna vacklar vad gäller bruket av denna typ av vokaler. I fyra 

inskrifter förekommer svarabhaktivokaler mellan konsonant och /r/, och den återges där 

med e eller æ: bri£as!t£er præster Vg 10, ligær ligger Vg 69, þolfær Þólfer, ligæ!r ligger 

Vg 70, pætær Péter Vg 86. I fyra fall saknas dock markering för denna vokal: [ligr] 

liggr Vg 64†, Vg 99†, ...kbr …-kanpr(?) Vg 71, ragnildr Ragn(h)ildr Vg 142. 

4.2.3 Inflytande från latinskrift 

Skrivningen th för [þ] 

När latinskriften började användas för att skriva folkspråket användes ibland skrivningen 

för att återge läspljudet /þ/ (se Löfqvist 1976 s. 437 med hänvisn.). Ett motsvarande 

bruk förekommer aldrig på vikingatida runstenar och även i medeltida runinskrifter 

är skrivningen th för /þ/ /mycket sällsynt. 13 

En av liljestenarna, Vg 10, har ett exempel på th för initialt /þ/. Namnet (fsv.) Þórsténn 

förekommer där i skrivningen th(orsten. 

13 

De säkra exemplen på skrivningen th för /þ/ i initial ställning inskränker sig till DR 151 samt en putsinskrift 

i Aggersborgs kirke (DR EM85;516F). 

11

Dubbelteckning av konsonanter 

Detta drag förekommer aldrig i de vikingatida runinskrifterna, utan uppträder först under 

medeltiden och har hämtat sitt mönster från latinskriften. Till en början har dubbelteckning 

i runinskrifterna varit mycket ovanligt. Från exempelvis Bryggen kan Spurkland 

(1991 s. 225 f.) endast redovisa tre exempel som tillhör tiden före 1198, vilket 

enligt honom endast utgör 7 % av de fall där denna typ av skrivning hade kunnat förekomma. 

Även i Trondheim tillhör de äldsta exemplen den senare delen av 1100-talet. 

Det äldsta belägget verkar vara ordet þissa!r (fvn.) þessar på N A273 (Hagland ms., N 

827), som finns ristat i en trästock daterad till perioden 1150–1200. Det tidigaste säkert 

daterade exemplet i Västergötland utgörs av ordet atta átta på Salebyklockan (Vg 210), 

som är självdaterad till 1228. Dessutom finns skrivningen iohannes Iohannes på ett 

yxskaft från Lödöse (Vg VGD1984;75), vilket på stratigrafiska grunder kan dateras till 

tiden före 1200-talets mitt (Gustavson 1984 s. 74). 

Dubbelteckning av konsonanter förekommer i flera inskrifter i analysgruppen: 

gunnur Gunnur Vg 36, [mattiosa] Mattiasa(r), [føtto-] Øttum(?) Vg 64† samt kallo 

Kallo(?) Vg 69. Däremot återges t.ex. presens av verbet liggia (dvs. fsv. ligger) alltid 

med enkelskriven konsonant: ligær Vg 69, ligæ!r Vg 70, [ligr] Vg 64†, [ligr] Vg 99†. 

4.3 Morfologiska drag 

I morfologin finns ganska få drag att analysera, vilket beror på att ordböjningen i stort 

sett är densamma under sen vikingatid och äldre medeltid. Evert Salberger (1990) har 

som nämnts föreslagit att runföljden [þaranþ] på Vg 99† kan återge namnet Þrandr i 

nominativ, vilket i så fall innebär ett sammanfall mellan nominativ- och ackusativformen 

av namnet. Inskriften är dock bara är känd från en källa, och tolkningen måste därför 

betraktas som mycket osäker. 

Som ett exempel på latinskt inflytande på morfologisk nivå kan nämnas namnformen 

kallo på Vg 69, som enklast tolkas som en latinisering av namnet Kalli. Formen Kallo 

är också känd från medeltida diplom (se LB s. 146, Löfkvist 1976 s. 137). 

4.4 Personnamnsskick och eventuella lånord 

Inskrifterna på liljestenarna innehåller sammanlagt 15 olika personnamn. Några av 

dessa är dock osäkert tolkade. Det gäller det försvunna [aur] på Vg 64†, som med 

tvekan har antagits svara mot mansnamnet fsv. Aver, det ovan nämnda [þaranþ] på Vg 

99† samt det defekta …kbr, som eventuellt har varit en sammansättning på fsv. *kanper. 

Av de övriga 12 utgörs nästan alla av inhemska namn. Hit hör mansnamnen 

Ívarr, Kætill, Þór(g)isl, Þórsténn, Þólfer och Øðgérr, liksom kvinnonamnen Gunnur, 

Káta och Ragn(h)ildr. Runföljden kallo på Vg 69 kan sannolikt tolkas som ett 

latiniserat Kallo, men i botten bör ligga ett inhemskt Kalli. De enda lånade namnen 

utgörs egentligen av Mattias (Vg 64†) och Péter (Vg 86), som båda har bibliskt 

ursprung. 

I materialet finns ett enda lånord, nämligen fsv. præster på Vg 10. Ordet återgår på 

det grekisk-latinska presbyter (SEO s. 792) och bör ha lånats in i nordiska språk redan 

under missionsperioden. I Norge förekommer ordet i en runinskrift från första hälften av 

1000-talet (N 252 Stavanger), men i Sverige är det belagt först under medeltiden. 

12

4.5 Formulering 

Formuleringen av inskrifterna på liljestenarna är ganska varierad, även om vissa av inskrifterna 

är så fragmentariska att man knappast kan yttra sig om denna (Vg 46 och Vg 

111). Några texttyper förekommer också bara en gång. På Vg 31 har funnits en återgivning 

av futharken och på Vg 86 finns bara en stenmästarsignatur: Péter gærði mik 

»Peter gjorde mig». Inskriften på Vg 64† kan om läsningarna är riktiga ha inletts med 

en form av verbet signa, vilket tyder på att den har bestått av en böneformel. 

Flera av inskrifterna inleds med formuleringen Hér ligg(e)r… »Här ligger…», vilket 

förekommer på Vg 64, Vg 68, Vg 69 och Vg 99†. I ett par andra – Vg 70 och Vg 71 – 

finner man i stället inledningen Mik á… »Mig äger…» följd av ett personnamn. 14 Tre av 

inskrifterna består enbart av personnamn i nominativ: Þórsténn præster Vg 10, Gunnur, 

Øðgérr Vg 36 och Ragn(h)ildr Vg 142. Endast en inskrift (Vg 79) har en formulering 

där både den som har låtit göra minnesmärket och den döde omtalas: Kætill gærði stæin 

þennsi æftiR Kátu, konu sina, systur Þórgils »Kättil gjorde denna sten efter Kata, sin 

hustru, Torgils’ syster». 

Formuleringen »Här ligger…» antas allmänt vara kalkerad på den latinska formeln 

Hic iacet… »Här vilar…» och förekommer redan på några senvikingatida runstenar i 

Uppland (se t.ex. v. Friesen 1933 s. 225). Att inskriften är utformad som om föremålet 

själv talade (Mik á… »Mig äger…») verkar vara ett medeltida drag, även om det finns 

ett fåtal exempel som tillhör vikingatiden. En botten till en djurhuvudformad spännbuckla 

från Hemse på Gotland (G 58) ska förmodligen läsas Bótví á mik ArgæiRs … 

»Botvi (i) Arges äger mig…». Inskriften har visserligen kik, men det är troligen felristat 

för mik (GR 1 s. 75). På ett cirkelrunt träföremål från Sigtuna (U NOR2001;19), daterat 

till början av 1000-talet, finns bl.a. inskriften nus ftr mik, som har tolkats som »Lär 

(runorna) efter mig!» (se Gustavson 2004 s. 30). Slutligen bör nämnas runstenen Öl 55† 

från Högby kyrka, där man har antagit ett […uk x biurn x risu x kik x at aþ-aui x …] 

… ok Biôrn ræistu mik(?) at … »… och Björn reste mig(?) efter …». 15 Stenen har dock 

varit mycket nött och man kan därför inte utesluta en felläsning. 16 

5 Jämförelse med gravmonument med djurornamentik och 

kistlockformade gravmonument 

De runologiska egenheterna på liljestenarna, som har beskrivits ovan, kan ställas mot 

två andra grupper av kyrkoanknutna gravmonument i Västergötland: resta eller lagda 

gravmonument med djurornamentik av vikingatida typ och kistlocksformade gravhällar. 

14 

Det verkar inte omöjligt att även Vg 46 som inleds med en m-runa kan ha haft samma formulering (se 

vidare VgR s. 65). 

15 

Läsningen och tolkningen efter Samnordisk runtextdatabas. 

16 

Närmast till hands ligger i så fall att tänka på ordet kum(b)l ’minnesmärke’. Förutom den uppteckning av 

Carl v. Linné som anförs i ÖlR finns stenen även avbildad av J. H. Wallman 1833 (se Boström 1968 s. 181). 

Det aktuella ordet verkar då ha varit närmast utnött, men tycks ha bestått av tre runor, vilket stöder den föreslagna 

tolkningen mik. Dessutom är den första runan återgiven som », vilket tyder på att den första runan kan 

ha varit m m. 

13

Tabell 5. Svärdströms datering av ristningarna i den medeltida referensgruppen. 

1100-talets andra 

hälft 

1100-talets slut Omkring 1200 1200-talets början 

Vg 91 Vg 81 Vg 88 Vg 94 

Vg 98 Vg 95 Vg 89 Vg 143 

Vg 141 Vg 96 Vg 97† 

Vg 146† Vg 121† Vg 129 

Vg 165 Vg 131† 

Vg 138 

Vg 144 

De runförsedda gravmonument som bär djurornamentik utgörs i Västergötland av 

sammanlagt nio inskrifter. 17 Dessa uppträder i huvudsak i den norra delen av landskapet 

i ungefär samma område som liljestenarna. Till de kistlocksformade gravhällarna kan 

man räkna sammanlagt 21 inskrifter. 18 Dessa har en något annorlunda utbredning än de 

båda andra grupperna och tillhör i huvudsak ett ganska begränsat område kring Falköping, 

där de framför allt uppträder i Gudhems, Vilske, Frökinds och Vartofta härader. 

För att underlätta beskrivningen kallar jag nedan gravmonumenten med djurornamentik 

för »den vikingatida gruppen», medan de kistlocksformade gravhällarna benämns 

»den medeltida gruppen». 

Ristningarna i den vikingatida gruppen dateras av Svärdström (i VgR s. LV) till slutet 

av 1000-talet och början av 1100-talet, men det finns ornamentala drag som tyder på 

att de kan vara betydligt tidigare. 19 De kistlocksformade gravhällarna tillhör enligt samma 

författare (ibid.) framför allt 1100-talets andra hälft och tiden omkring 1200 (se sammanställningen 

i tabell 5). 

För att inte tynga framställningen med alltför många exempel kommer jag generalisera 

iakttagelserna i de båda referensgrupperna och för det mesta endast peka ut de 

övergripande tendenserna. Vissa intressanta exempel kommer dock att lyftas fram när 

det är motiverat. 

5.1 Runformer 

Beträffande runformerna kan man direkt konstatera att liljestenarna har få beröringspunkter 

med den vikingatida gruppen. I denna används genomgående de s.k. långkvistrunorna 

n, a och t, medan dessa runor på liljestenarna i stort sett endast förekommer 

17 Vg 1†,Vg 41, Vg 42†, Vg 50, Vg 52 , Vg 53, Vg 72, Vg 87 och Vg 105. 

18 Vg 60, Vg 81, Vg 88, Vg 89, Vg 91, Vg 94, Vg 95, Vg 96, Vg 97†, Vg 98, Vg 121†, Vg 129, Vg 131†, Vg 

132, Vg 138, Vg 141, Vg 143, Vg 144, Vg 146†, Vg 165 och Vg 185†. – Av dessa måste dock tre utgå ur 

analysen. Det gäller Vg 60 som endast bär runliknande tecken, Vg 132 som är alltför skadad för att kunna 

användas samt den försvunna Vg 185†, där inskriften är otolkad. 

19 I Samnordisk runtextdatabas är endast två av monumenten stilbestämda enligt Anne-Sofie Gräslunds 

typologi för senvikingatida runstensornamentik (se t.ex. Gräslund 2006). Det ena utgörs av Vg 50 som med 

tvekan har bestämts som tillhörande Pr 2, det andra av Vg 105, som har ett rundjurhuvud avbildat i fågelperspektiv 

(Fp). Om de dateringar som har föreslagits av Gräslund stämmer, betyder detta att denna typ av 

gravmonument i Västergötland har tillkommit redan under första hälften av 1000-talet. Ytterligare ett par 

ristningar (Vg 52 och Vg 53) är möjliga att stilbestämma och tillhör båda snarast Pr 2. 

14

med ensidiga bistavar: N, ƒ, T. De få undantagen härrör nästan uteslutande från avbildningar 

av försvunna inskrifter och beror troligen på felläsning. 

Runan o har genomgående formen Í på liljestenarna och denna runform återfinns 

också i den medeltida gruppen. I den vikingatida gruppen finns o-runan endast belagd i 

en enda inskrift (Vg 50) och den har där formen É med dubbelsidiga bistavar snett nedåt 

vänster. 

Formen på r-runan är mycket intressant. På liljestenarna ger 5 av 12 bevarade inskrifter 

exempel på den öppna formen, medan runan på de övriga har sluten form. I den 

vikingatida gruppen förekommer denna runa endast med öppen form. På gravmonumenten 

i den medeltida gruppen har r-runan i regel sluten form, men det förekommer 

ibland även öppna r-runor (t.ex. Vg 88, Vg 91). Det bör dessutom nämnas att den 

latinska bokstaven R i vissa inskrifter också kan uppträda med öppen form (t.ex. Vg 88, 

Vg 95, Vg 165). 

I den vikingatida referensgruppen finns inga exempel på distinktionen a : æ eller o : 

ø. Liljestenarna ansluter här till gravmonumenten i den medeltida gruppen, där åtminstone 

det förra bruket är mycket utbrett. 20 

Av stungna runor är som nämnts g g, e e, ’ d och p p belagda på liljestenarna. De 

vikingatida gravmonumenten ger endast exempel på e e och y y. I den medeltida 

gruppen förekommer förutom de stungna runor som finns på liljestenarna även enstaka 

exempel på w v (Vg 94, Vg 144) och q ð (Vg 81). Runan p uppträder i denna grupp 

förutom som p också i varianterna Ð (Vg 81, Vg 129) och Ñ(Vg 88). 

Liljestenarna ger endast ett exempel på en bindruna (or på Vg 10). I den vikingatida 

referensgruppen saknas bindrunor helt, medan de förekommer i 7 av inskrifterna i den 

medeltida gruppen. 21 

Skiljetecknen i den vikingatida gruppen uppvisar en stor variation. Kolonformiga 

skiljetecken (:) finns i fyra inskrifter, varav tre också innehåller skiljetecken i form av 

en enstaka punkt. Fyra inskrifter har huvudsakligen kryssformiga skiljetecken (x). 22 På 

liljestenarna saknas det sista draget med undantag för Vg 79, där inskriften inleds och 

avslutas med kryssformiga skiljetecken. I den medeltida gruppen förekommer till 

övervägande del kolonformiga och punktformiga skiljetecken. I 3 inskrifter (Vg 138, 

Vg 143, Vg 144) används skiljetecken i form av tre punkter (5), vilket även finns på ett 

par av liljestenarna. 

Varken i den vikingatida gruppen eller på de runristade liljestenarna förekommer 

inskrifter med latinska bokstäver vid sidan av runorna. I den medeltida gruppen är däremot 

denna typ av inskrifter ganska vanlig och kan beläggas i 7 gånger. 23 I några fall 

återger de latinska bokstäverna en parallelltext på fornsvenska eller latin, men ibland 

har de bara utnyttjats för vissa delar av texten som böner eller tillverkarsignaturer. 

5.2 Ortografi 

Beträffande beteckningen för olika ljud kan man nöja sig med att konstatera att /o(:)/ i 

den vikingatida gruppen både kan återges med u och o, 24 medan gravmonumenten i den 

20 16 inskrifter innehåller exempel på æ, medan ø bara förekommer i en (Vg 146†) 

21 Vg 91, Vg 94, Vg 95, Vg 97†, Vg 98, Vg 129, U 146. 

22 I den försvunna Vg 42† ska även ha funnits ett exempel på dubbelkryss (;). 

23 Vg 88, Vg 95, Vg 96, Vg 97†, Vg 131†, Vg 146, Vg 165. 

24 Exempel på u-skrivning finns i Vg 41 och Vg 72, medan Vg 50 genomgående har o. 

15

medeltida gruppen genomgående har beteckningen o Äldre diftonger som /æi/ återges i 

den vikingatida gruppen mest med monografen i, men i ett fall verkar stenen ha haft 

skrivningen ei ([steina] stæina Vg 1†). I den medeltida gruppen används för det mesta 

skrivningen e. Det bör dock noteras att två inskrifter också ger exempel på skrivningen 

ei, vilket kan tyda på ett kvardröjande diftongiskt uttal. 25 Beträffande beteckningen för 

/R/ finner man en vacklan i den vikingatida gruppen och ljudet återges där både med R 

och r, t.ex. ufiR yfiR (Vg 53), men ufir (Vg 50). På gravhällarna i den medeltida gruppen 

förekommer uteslutande r för äldre /R/ och z-runan har här i många fall i stället tagits i 

bruk för vokalen /y/ (t.ex. znksti för yngsti på Vg 143). 26 I materialet finns också ett 

par exempel på bortfall av äldre /R/ efter vokal i ändelser: andræsa Andresa(r) Vg 91, 

[gerora] Gérvara(r) Vg 97†. 

Den vikingatida referensgruppen innehåller två namn, där man senare under medeltiden 

skulle förvänta sig en svarabhaktivokal. Någon sådan finns inte i dessa belägg: 

kyreþr Gyríðr (Vg 52) och -mekR 27 [Hæ]mingR (Vg 105). I den medeltida gruppen 

förekommer exempel på svarabhaktivokal i 5 inskrifter, exempelvis harældær (jfr runsv. 

Haraldr) Vg 88. Det finns dock även 3 fall där en sådan saknas: sihva(tr Sig(h)vatr 

Vg 94 samt likr liggr Vg 143, Vg 144. Bruket i den medeltida gruppen och på liljestenarna 

är alltså i stort sett detsamma. 

Skrivningen th för /þ/ som förekommer på en av liljestenarna återfinns varken i den 

vikingatida eller medeltida gruppen. Däremot har en av de medeltida gravhällarna (Vg 

131†) också en text med latinska bokstäver, där denna beteckning har utnyttjats: IC 

IAC(E)… THO(R)… Hic iace[t] Thor[do] »Här vilar Tord». 

I den vikingatida gruppen finns inga exempel på dubbelteckning av konsonant utan 

dessa är alltid enkeltecknade, t.ex. þina þenna, hinar hænnaR, alir alliR Vg 50. Dubbelteckning 

är däremot vanlig i den medeltida gruppen och förekommer där i inte mindre 

än 10 inskrifter. I vissa fall är denna princip mycket konsekvent genomförd som exempelvis 

i Vg 94, där man finner skrivningar som liggia, mænn, þæmma, gunn(arr och 

h(allstenn. I de inskrifter där både enkel- och dubbelteckning förekommer, dubbeltecknas 

konsonanten mellan vokaler, men inte i ordslut. Som exempel kan nämnas Vg 

81, som har þenna och messo£aftan, men han hann, nat nátt och ret rétt. Detta 

stämmer bra med de medeltida skriftkonventionerna för latinsk skrift, där lång konsonant 

i regel enkelskrevs i slutljud (Wessén 1968 s. 52). 28 Angående dubbelskrivning 

av konsonant ansluter alltså liljestenarna till den medeltida gruppen, även om bruket 

inom denna grupp framstår som mer utvecklat. 

5.3 Personnamn och lånord 

Personnamnen i den vikingatida gruppen är genomgående av inhemsk typ. Det gäller 

såväl mansnamnen (AlvéR, Assur, HæmingR, Karl, Svæinn, Styrbiôrn, Stæinbiôrn, Tosti, 

Þórgisl) som kvinnonamnen (Ása, Gyríðr, Ólôf, Þóra). I den medeltida gruppen finns 

29 olika tolkningsbara namn, varav 23 är mansnamn och 6 kvinnonamn. Även här överväger 

de inhemska namnen och inte mindre än 25 tillhör denna grupp. Jag har då in- 

25 þeira (äldre: þæiRa) Vg 81, -£eidir (äldre: Hæiðr) Vg 91. 

26 Detta bruk har vikingatida rötter, även om R-runan då mest markerar orundade vokaler som /i/, /e/ eller /æ/ 

(se Larsson 2202 s. 138 ff.). Ett exempel finns på ett av gravmonumenten i den vikingatida referensgruppen 

(RftiR æftiR Vg 105). 

27 Namnet är feltranslittererat i VgR (s. 175). Den sista runan är nämligen R och inte r (se VgR pl. 82). 

28 I ett fall (Vg 143) förekommer endast enkelskrivningar: ligr liggr, þorkel Þórkæll. 

16

kluderat ett namn som kan uppfattas som lån från ett annat germanskt språk. 29 Till de 

namn som har lånats från annat håll hör endast Andres, Ben(e)dikt, Magnus och Margaret. 

I den vikingatida gruppen finns endast ett exempel på lånord, nämligen ængill ’ängel’ 

i Vg 50. Den medeltida gruppen innehåller däremot – vid sidan av latinska böner 

som Ave Maria gratia plena (Vg 88) och paternoster (Vg 97) – en del lånord. Till den 

religiösa sfären hör ord som postoli ’apostel’, mæssoaptann ’mässafton’ (Vg 81) och 

præster (Vg 91). Till ett mer världsligt begreppsområde kan man räkna sténmæstari 

’stenmästare’ (Vg 165), där den senare leden är en ombildning av medellågtyskans 

meister, mêster (SEO s. 682). I botten ligger dock det latinska magister, som även förekommer 

i en inskrift med latinska bokstäver i den medeltida gruppen (MAHISTER Vg 

95). 

På liljestenarna förekommer som nämnts endast lånordet præster samt ett par lånade 

personnamn av bibliskt ursprung. Även om materialet är litet, finns de största likheterna 

i den medeltida gruppen. 

5.4 Formulering 

I den vikingatida gruppen är det svårt att få någon komplett bild av inskrifternas formulering, 

eftersom materialet är mycket fragmenterat. Av brottstyckena att döma har texterna 

i regel varit formulerade med de traditionella vikingatida runstenstexterna som 

mönster. Som exempel kan nämnas Vg 50, som bär är den enda helt kompletta inskriften 

i denna grupp: 

Assurr ok Svæinn ok ÞóriR, þæiR lagðu stæin þenna yfiR móður sína Ólôf. Guð hialpi sial 

hænnaR ok Guðs móðiR ok alliR Guðs ænglaR. 

»Assur och Sven och Tore, de lade denna sten över sin moder Olov. Gud hjälpe hennes 

själ och Guds moder och alla Guds änglar.» 

Förmodligen har alla inskrifterna haft en liknande formulering, åtminstone vad gäller 

den första delen av inskriften. Verbet læggia ’lägga’ förekommer även på Vg 87 och Vg 

105, och prepositionen yfiR finns också på Vg 53. 30 Några inskrifter har dock ännu æftiR 

som på de resta runstenarna. 31 

I den medeltida gruppen varierar formuleringen av inskrifterna en hel del. Några bär 

texter som påminner om inskrifterna i den vikingatida gruppen, som t.ex.Vg 95: 32 

Reginmóð lét gæra hvalf yfir Gunnar, Æsbiarnar sun. 

»Reginmod lät göra gravvård över Gunnar, Äsbjörns son.» 

Gravvården betecknas ofta med ordet hvalf m. ’valv’, men även sténn ’sten’ förekommer. 

Några inskrifter använder formuleringen Hér liggr… eller liknande. 33 I par fall inleds 

inskriften bara med namnet på den döde i nominativform. Detta förekommer på Vg 

29 

Mansnamnet Dýrmóð (se SMP 1 sp. 606 med hänvisn.). 

30 

På Vg 41 är verbet gæra ’göra’, medan Vg 1† tycks ha haft det i ganska sällsynta verbet marka ’märka’. 

31 

Vg 41, Vg 42†, Vg 105. – Om skrivningen [efr] på Vg 87 ska tolkas som yfiR eller æftiR är osäkert. 

32 

De övriga utgörs av Vg 81, Vg 88, Vg 97, Vg 98, Vg 129, Vg 146†, Vg 165. 

33 

Till dessa kan räknas Vg 94,Vg 138, Vg 143 och Vg 144. 

17

91 (Hæiðr) och Vg 131 (Þórðer), men namnen följs i båda inskrifterna av ytterligare 

text. 34 

Beträffande liljestenarna kan man konstatera att textmönstret på Vg 79 har motsvarigheter 

i båda referensgrupperna. Formuleringen Hér liggr… och isolerade personnamn 

i nominativ förekommer däremot endast i den medeltida gruppen. Samtidigt bör det noteras 

att varianten Mik á…, som finns på två eller tre av liljestenarna, inte förekommer i 

någon av de två andra grupperna. På medeltida gravhällar är denna formulering annars 

ganska ovanlig, men motsvarigheter finns på Gotland (G 241, G 282, G 294, G 323) och 

i Norge (N 21). 

6 Slutsatser 

Några runologiska drag på liljestenarna kan förmodligen användas för en närmare datering 

av inskrifterna. Det handlar om distinktionen mellan runorna ƒ a och a æ, förekomsten 

av svarabhaktivokal mellan konsonant och /r/ samt dubbelteckning av konsonant. 

Svarabhaktivokal förekommer som nämnts relativt ofta i denna grupp och kan i de 

arkeologiskt daterade inskrifterna från Västergötland tidigast beläggas under den förra 

hälften av 1100-talet. Samma sak gäller bruket att göra skillnad mellan a och æ. Detta 

talar för att liljestenarnas inskrifter inte har tillkommit tidigare än under 1100-talet 

första hälft. Dubbelteckningen av konsonanter förekommer i de arkeologiskt daterade 

inskrifterna däremot först under den förra hälften av 1200-talet. Även om man inte kan 

utesluta att draget kan vara tidigare (jfr de norska exemplen) ger detta en klar indikation 

på att inskrifterna på liljestenarna snarast tillhör 1200-talet. Denna datering kan möjligen 

också styrkas av att distinktionen o : ø i Västergötland först går att säkert belägga 

under detta århundrade. En oberoende runologiska datering sammanfaller alltså med 

den datering som tidigare har hävdats av bl.a. Svärdström. 

Jämförelsen mellan liljestenarna och de båda referensgrupperna visar också att inskrifterna 

på liljestenarna står mycket nära dem man finner i den medeltida gruppen dvs. 

de kistlocksformade gravhällarna, medan beröringspunkterna med den vikingatida 

gruppen är mycket få. 

De runristade liljestenarna avviker dock från de kistlocksformade gravhällarna på 

några punkter. Hit hör framför allt det sparsamma inslaget av bindrunor samt frånvaron 

av parallellinskrifter med latinska bokstäver. Detta är lite anmärkningsvärt, eftersom de 

flesta av ristningarna i den medeltida gruppen har ansetts vara tidigare än liljestenarna. 

Beträffande dateringen av de tre eller fyra ristningar i undersökningen som egentligen 

ska karakteriseras som stavkorshällar, är det svårt att säga något definitivt på runologiska 

grunder. Med undantag för Vg 86, som ger ett exempel på svarabhaktivokal, 

saknas nämligen de drag, där det finns ett daterat arkeologiskt material att jämföra med. 

Att Vg 79 avviker från övriga har redan nämnts flera gånger. Detta är den enda inskriften 

i gruppen som ger exempel på en n-runa med dubbelsidig bistav (n) och en sruna 

med s.k. stolsform (â). 35 I inskriften finns inte heller några stungna runor. Texten 

inleds och avslutas med kryssformiga skiljetecken, men annars är det ganska sparsamt 

34 På Vg 91 står Af barne dó kona Andresa(r) præst(s) »I barnsäng dog Andreas prästs hustru». Vg 131† innehåller 

först ett avsnitt med latinska bokstäver på latin Hic iace[t] Thor[do] »Här vilar Tord», varefter följer 

med runor på folkspråket: Biærn lét gæra stén »Björn lät göra stenen». 

35 Det kan nämnas att denna runform också finns på Vg 87, som tillhör den vikingatida gruppen. 

18

med sådana i denna inskrift. Även ortografiskt finns flera egenheter. Det är den enda av 

inskrifterna som har R-runan som tecken för /R/, och eventuellt ger den också exempel 

på det äldre bruket att använda skrivningen u för /o(:). Det är alltså tydligt att denna sten 

har mera gemensamt med gravmonumenten med djurornamentik, än med liljestenarna 

(och stavkorshällarna) och att den förmodligen är betydligt mycket äldre än dessa, vilket 

också korstypen antyder (se kap. 2 ovan). Rimligtvis bör den placeras någonstans i mitten 

av 1000-talet. 

Exkurs: Gravhällen från Skeby 

Gravhällen från Skeby (Skeby Raä 23:1) bär på baksidan en kortare runinskrift, som 

efter fotografi kan läsas kustaf * aliks. Runorna är av den vikingatida typen med 

dubbelsidiga bistavar i a (a) och t (t) samt ett tredelat s (s). Inskriften ger trots detta 

ett klart sentida intryck, och den första runföljden ska utan tvivel tolkas namnet Gustaf i 

modern form. I en tidigmedeltida inskrift hade man bl.a. ha förväntat sig att nominativändelsen 

skulle vara bevarad, jfr t.ex. fsv. Gøzstawer (1334), se SMP (2 sp. 525). Vad 

aliks står för är mera osäkert, men det kan vara tänkt som en skrivning för mansnamnet 

Alex. 

Inskriften kan tolkas som namnen på två män, men den kan också avse en och 

samma person. Genom kyrkobokföringen känner vi nämligen en Gustaf Alex Johansson, 

som ska vara född i Skeby i Västergötland den 17 juli 1877 och som år 1900 emigrerade 

till Buffalo i USA. Om det är han som har ristat sitt namn på baksidan av hällen, 

måste ristningen ha tillkommit i slutet av 1800-talet. 

19

Referenser 

Boström, Ragnhild, 1968: Högby kyrkor. Stockholm. (Sveriges kyrkor 119.) 

Carling, Hans, 2001: Liljestenar med runor. I: Fornvännen 96. S. 270–271. 

Friesen, Otto v., 1933: De svenska runinskrifterna. I: O. v. Friesen (utg.) Runorna. 

Stockholm–Olso–København. (Nordisk Kultur 6.) S. 145–248. 

G + nr = nummer i GR. 

GR = Gotlands runinskrifter. Granskade och tolkade av Elias Wessén, Sven B. F. Jansson 

och Elisabeth Svärdström. 1–2. 1962–78. (SRI. 11–12.) Stockholm. 

Gräslund, Anne-Sofie. 2006: Dating the swedish viking-age rune stones on stylistic 

grounds. I: Stoklund, Marie et al. (red.). Runes and their secrets. Studies in runology. 

Copenhagen: Museum Tusculanum Press, University of Copenhagen. 

Gustavson, Helmer, 1984: En runristad stridsyxa och träskiva från Lödöse. I: Västgöta- 

Dal 1984. S. 74–81. 

Gustavson, Helmer, 1987: Runfynden i Landstingsgropen. I. I: Västgöta-Dal 1987. S. 

116–126. 

Gustavson, Helmer, 2004: Verksamheten vid Runverket i Stockholm I: Nytt om runer 

19 (2004, publ. 2006). S. 19–30. 

Hagland, Jan Ragnar, 1994: Runer frå bygrunnen i Trondheim og mangelen på daterte 

innskrifter frå ca. 1050–1150. I: James E. Knirk (ed.) Proceedings of the Third International 

Symposium on Runes and Runic Inscriptions. Uppsala: Uppsala universitet, 

Institutionen för nordiska språk. (Runrön 9.) S. 253–267. 

Hagland, Jan Ragnar, ms.: Runer frå utgravingane i Trondheim bygrunn 1971–94. Med 

eit tillegg av nyfunne innskrifter elles frå byen (N774–N894). 

 

Källström, Magnus, 2007: Mästare och minnesmärken. Studier kring vikingatida runristare 

och skriftmiljöer i Norden. Stockholm: Institutionen för nordiska språk, 

Stockholms universitet (Stockholm studies in Scandinavian philology N.S. 43.) 

Lagman, Svante, 1990: De stungna runorna. Användning och ljudvärden i runsvenska 

steninskrifter. Uppsala: Uppsala universitet, Institutionen för nordiska språk. (Runrön 

4.) 

Larsson, Patrik, 2002: Yrrunan. Användning och ljudvärde i nordiska runinskrifter. 

Uppsala. (Runrön 17.) 

LB = Lundgren, Magnus, Brate, Erik & Lind, E. H. Svenska personnamn från medeltiden 

antecknade ock ordnade. 1892–1934. Uppsala. (Svenska landsmål 10:6–7.) 

Löfkvist, Jan-Eskil, 1976: Svenskan i latinska originaldiplom 1300–1325. En studie i 

medeltida skrivvanor. Uppsala. (Acta Universitatis Upsaliensis. Studia Philologiae 

Scandinavicae Upsaliensia 9.) 

MacLeod, Mindy, 2002: Bind-runes. An investigation of ligatures in runic epigraphy. 

Uppsala: Uppsala universitet, Institutionen för nordiska språk. (Runrön 15.) 

Moltke, Erik. 1985. Runes and their origin. Denmark and elsewhere. Copenhagen: 

Nationalmuseet. 

N + nr = nr i NIyR. 

N A + nr, N B + nr = Opublicerad norsk inskrift i Runearkivet, Oslo. 

NIyR = Norges innskrifter med de yngre runer. Utg. for Kjeldeskriftfondet. 1–. 1941 ff. 

Oslo. (Norges innskrifter inntill reformasjonen 2.) 

NOR = Nytt om runer. Meldingsblad om runeforskning. 1–. 1986 ff. 

20

Noreen, Adolf, 1904: Altschwedische Grammatik mit Einschluss des Altgutnischen. 

Halle: Niemeyer. (Sammlung kurzer Grammatiken germanischer Dialekte 8. Altnordische 

Grammatik 2.) 

Olsen, Magnus, 1933: De norröne runeinnskrifter. I: O. v. Friesen (utg.) Runorna. 

Stockholm–Olso–København. (Nordisk kultur 6.) S. 83–113. 

Peterson, Lena, 2007: Nordiskt runnamnslexikon. 5. rev. utg. Uppsala: Institutet för 

språk och folkminnen. 

Salberger, Evert, 1990: Värsås-stenens personnamn. I: Västgötalitteratur. S. 57–68. 

Samnordisk runtextdatabas. Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. 

 

SEO = Hellquist, Elof, 1948 [nytryck 1980]: Svensk etymologisk ordbok. 3. uppl. Lund: 

Gleerup. 

Sm + nr = nummer i Smålands runinskrifter. Granskade och tolkade av Ragnar Kinander. 

1935–60. Stockholm. (SRI 4.) 

SMP = Sveriges medeltida personnamn. [Numera:] Utg. av Institutet för språk och 

folkminnen. 1–. 1967 ff. Uppsala: Uppsala: Institutet för språk och folkminnen. 

Spurkland, Terje, 1991: En fonografematisk analyse av runematerialet fra Bryggen i 

Bergen. Otryckt doktorsavhandling vid Universitet i Oslo. 

SRI = Sveriges runinskrifter. Utg. av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets akademien. 

1–. 1900 ff. 

Spurkland, Terje, 1995: Kriteriene for datering av norske runesteiner fra vikingtid og 

tidlig middelalder. Maal og Minne 1995. S. 1–14. 

Stoklund, Marie, 1999: Haiðaby 9. Runeninschriften. I: RGA 13. S. 384–397. 

Svärdström, Elisabeth, 1982: Runfynden i Gamla Lödöse. Stockholm: Kungl. Vitterhets 

historie och antikvitets akademien. (Lödöse, svensk medeltidsstad 4:5.) 

U + nr = nummer i Upplands runinskrifter. Granskade och tolkade av Elias Wessén och 

Sven B. F. Jansson. 1940–58. Stockholm: Almqvist & Wiksell. (SRI 6–9.) 

Wessén, Elias, 1968: Svensk språkhistoria. 1. Ljudlära och ordböjningslära. 8 uppl. 

Stockholm. 

Vg + nr = nummer i VgR. 

VgR = Västergötlands runinskrifter. Granskade och tolkade av Hugo Jungner och 

Elisabeth Svärdström. 1940–70. Stockholm: Almqvist & Wiksell. (SRI 5.) 

Öl + nr = nummer i ÖlR 

ÖlR = Ölands runinskrifter. Granskade och tolkade av Sven Söderberg och Erik Brate. 

1900–06. (SRI. 1.) Stockholm: Almqvist & Wiksell. 

21

Appendix 4 

L ATINSK A INSKRIFTER PÅ LILJESTENAR 

OCH STAVKORSHÄLL AR 

av f il. dr Anna Holst Blennow

Latinska inskrifter på liljestenar och stavkorshällar 

Fil. dr. Anna Holst Blennow, institutionen för språk och litteraturer, Göteborgs universitet 

Material och nuvarande forskningsläge 

Ett mycket litet antal stenar av det samlade materialet har latinska inskrifter (att jämföras med 

15 antal stenar med runinskrifter), nämligen Skara, med en inskrift som nämner en Benedictus 

electus, Husaby, där endast ett fragmentariskt Amen är inskrivet, Österplana, med en längre 

inskrift på vers, och Vårkumla, en mycket medfaren sten där bokstäverna är mycket svåra att 

urskilja. Det finns också en del stenar som har inskrifter från senare tid 1 . 

Man har tidigare debatterat huruvida inskrifterna skall ses som sekundära, med tanke på att 

så få stenar har inskrifter – detta skulle peka på att de ursprungligen inte var avsedda att ha 

skrift. Detta har nära samband med frågan om stenarnas funktion – man har menat att om det 

rörde sig om gravstenar, borde den begravda personens namn finnas på stenen. De flesta 

menar dock att stenarna använts som gravstenar. Även dateringen av stenarna har diskuterats, 

men allmänt är man ganska ense om en datering till den romanska perioden, det vill säga 

11–1200-tal. 

I det följande kommer en översiktlig jämförelse med övrigt tidigmedeltida latinskt 

inskriftsmaterial från Västergötland att utföras, dels beträffande periodens bruk av epigrafisk 

skrift överhuvudtaget, dels beträffande textens placering på stenen samt enskilda 

bokstavsformer. På grund av materialets knapphet liksom avsaknaden av översiktliga arbeten 

är det näst intill omöjligt att sätta en mera precis kronologisk ram för materialet, men likväl 

kan en del typologiska utvecklingsmönster för romansk och tidiggotisk epigrafik ge 

åtminstone en relativ kronologisk antydan för inskriferna på liljestenar och stavkorshällar. 

Bruket av tidigmedeltida latinska inskrifter i regionen 

Av den bevarade romanska stenkonsten i Västergötland är den del som har latinska inskrifter 

procentuellt mycket låg. Som ett exempel kan påpekas att av Skara stifts 99 bevarade 

medeltida dopfuntar (Dahlberg 1998, 31) har endast fem (Fors, Tidavad, Hangelösa, Husaby 

och Ottravad) latinska inskrifter. Likartade förhållanden råder även för övriga områden i 

nuvarande Sverige och Danmark. Merparten av Danmarks bevarade gravinskrifter saknar 

inskrifter, och är bara försedda med kors och ornament eller bilder. (Carelli 2001, 319) 2 . 

Denna gravstenarnas anonymitet är således uppenbarligen inte problematisk. I liljestenarnas / 

stavkorshällarnas fall vet man att de varit bemålade; det skulle inte vara omöjligt att man då 

målat även den dödes namn på stenen. 

Det danska materialet är också intressant som jämförelse så tillvida att ytterst få romanska 

gravstenar tycks ha tillkommit före ca år 1150. Mot slutet av 1100-talet och en bit in på 1200talet 

verkar produktionen ha varit som störst, för att sedan upphöra kring år 1250. Viktigt att 

notera är också att de runinskrifter som gått att datera härrör från den senare delen av perioden 

– det är alltså inte fråga om en successiv övergång från runskrift till latinskt alfabet, utan 

bägge skriftsystemen har existerat parallellt. (Carelli 2001, 324–325). 

1 Inskriften på stavkorshällen Husaby 139 är sannolikt sekundär på grund av förekomst av 

minuskel-e. Minuskler förekommer inte i det svenska inskriftsmaterialet före mitten av 1300talet 

(se Gardell 1945-1946). 

2 Av 630 romanska gravstenar från Danmark är 132 försedda med latinska inskrifter, medan 

22 har runinskrifter (Carelli 2001, 320, efter Thorkild Hinrichsen, Corpus der 

”Romanischen” Grabsteine Dänemarks, I–XIII, Hamburg 1988).

Inskriftens placering 

De latinska inskrifterna på liljestenar och stavkorshällar är placerade antingen på kantlisten 

(Husaby, Österplana) eller stavkorsets stam (Skara). Runinskrifter i materialet är placerade på 

samma sätt. Dessa ytor har alltså uppfattats som lämpligast för att applicera skrift, även om de 

inte är framställda specifikt för detta syfte (såsom exempelvis textband i figurativa reliefer). 

Här kan man jämföra med den daterade gravstenen över biskop Herman av Slesvig i Lunds 

domkyrka (1145–1148) som applicerar texten på reliefens ram (Carelli 2001, fig. 185); 

detsamma är fallet i tympanonfälten i Forshem och Skälvum i Västergötland (Svanberg 141, 

fig. 151; 133–134, fig. 143). Sekundära inskrifter i materialet (som Husaby 139) placeras 

gärna på reliefens botten. Hällen i Vårkumla har avfasade långsidor, på vilka inskriften är 

placerad, vilket påminner om placeringen av inskrifterna på de s k Haraldsstenarna i 

Västergötland (från Södra Ving, Slöta, Ugglum och Valtorp), även om dessa är kistformade, 

med större utrymme för text på de avfasade sidorna (Gardell II figg. 52–56). 

Bokstavsformer 

Romansk epigrafik präglas av ett rikt formuttryck, där ofta flera olika former används för 

samma bokstav. Det sker också en stor utveckling på bokstavsformernas område under denna 

period, från de medeltida bokstavsformer som har sitt ursprung i den senantika uncialskriften 

mot den tidiga gotikens skrift. Vissa kronologiska mönster kan urskiljas i flera fall, 

exempelvis beträffande bokstaven M, som under tidigaste romanska tid har uncial form – 

rundad, med inåtböjda ben – eller klassisk, rak form; därefter utvecklas en romansk form där 

det vänstra rundade benet sluts i en ögla, och slutligen skapas den tidiggotiska form där de 

rundade benen istället böjs utåt. 

I de inskrifter som är för handen fokuseras analysen främst på bokstäverna A, E, M, N och T. 

I Österplana har A nedåtvinklat eller rakt tvärstreck och platt tak. E är uncialt och slutet med 

en vertikal linje. M företer antingen uncial form eller den romanska form som har 

vänsterbenet i ögla; N är tidiggotiskt, och T klassiskt. 

Stenen i Skara har slutet uncialt E, slutet C och även slutet V, klassiskt T och klassiskt D. N 

har en märklig form, som liknar ett H som är slutet upptill. 

Liljestenen från Husaby visar endast två bokstäver, M och E, där E är slutet på samma vis 

som de föregående två stenarna, och M har den gotiska formen med utåtsvängda ben. 

Stenen i Vårkumla är, som tidigare nämnts, mycket svårläst, och med blotta ögat kan man 

med säkerhet urskilja endast vissa bokstäver, såsom B, R, H, N, uncialt E, och tidiggotiskt 

samt klassiskt T. Att det rör sig om latinska bokstäver är dock klart (tidigare har det angetts 

att det skulle vara en runinskrift), även om det fragmentariska tillståndet hos skriften inte 

utesluter att det skulle kunna finnas runor utöver de latinska bokstäverna. Av samma skäl är 

det inte heller är det klart om skriften är på latin eller fornsvenska. 

Hur ser det då övriga bevarade latinska inskrifter i Västergötland, och hur fogar sig de 

ovannämnda inskrifterna in i detta material? 

Generellt kan urskiljas en grupp inskrifter, som har relativt klassicerande former, med bara 

enskilda inslag av unciala former. Dessa är tympanonfälten i Forshem, Valstad och Skälvum, 

invigningsinskriften i Forsby, dopfuntarna i Tidavad, Ottravad, Fors och Hangelösa. Den enda 

säkert daterade av dessa är invigningsinskriften i Forsby, som ger årtalet 1135 (Norberg 

1939). Kyrkorna i Forshem och Skälvum är bägge dendrokronologiskt daterade i sina äldsta 

delar till 1130-talet (Dahlberg 1998, 78; 176). Valstad och Ottravad är tillskrivna samme 

stenmästare, och har daterats till mitten av 1100-talet (Svanberg 146; Hallbäck 1971–1972, 

98). Hangelösa dateras till tidigt 1100-tal (Svanberg 131–133), Tidavad till 1100-talets mitt 

(Hallbäck 1971–1972, 79) och Fors till 11- eller 1200-tal (Hallbäck 1963, 112–114). Ingen av

dessa inskrifter uppvisar uncialt eller romanskt M. Det gör dock en helgoninskrift i Forshem, 

som alltså möjligen bör dateras senare än tympanon-inskriften i samma kyrka. Denna 

helgoninskrift samt dopfunten i Tidavad uppvisar också romanskt T, medan de övriga har 

klassiskt T. Liljestens/stavkorshälls-inskrifterna från Husaby, Österplana och Skara bör enligt 

min mening dateras efter de ovannämnda inskrifterna. 

Haraldsstenarna uppvisar en stor mängd unciala och romanska bokstavsformer, och har 

också runinskrifter. De använder både fornsvenska och latin, och dateras vanligen till 1200talet 

(se respektive sten i Gardell 1945–1946). De är svåra att placera typologiskt på grund av 

sitt mycket personliga uttryck, men avsaknaden av tidiggotiska former, förekomsten av 

senromanskt T samt både klassiskt och minuskelt B och D måste placera även dem efter den 

förstnämnda inskriftsgruppen. 

Slutligen återfinns en inskrift på dopfunten i Husaby, daterad till 12- eller 1300-tal 

(Blomgren 1958, 97–101), med typisk tidiggotisk regelbundenhet i formerna. Romanikens 

variation har nu upphört, och man använder endast en form för varje bokstav. Minuskel-D, 

slutet C, E och V, tidiggotiskt N och tidiggotiskt T förekommer, samt romanskt M med 

vänsterbenet i ögla. 

Med inskriften på funten i Husaby kan framför allt inskrifterna på Skara-stenen och 

Österplana-stenen jämföras. De uppvisar alla ett stängt E, och Skara-stenen och Husabyfunten 

har även stängt C och E. De mera rundade formerna i Skara- och Österplanainskrifterna 

bör dock placera dem tidigare än Husaby-funten, liksom det faktum att de bägge 

använder klassiskt T i motsats till Husaby-funten. Skara-stenens märkliga N har paralleller i 

Haraldsstenarna, som ibland formar N som ett H, dock utan att tillsluta det upptill som på 

Skara-stenen. Österplana-stenen och Husaby-funten är också de enda inskrifterna i det 

romanska materialet i Västergötland som uppvisar tidiggotiskt N. 

Liljestenen från Husaby uppvisar alltså också ett slutet E, men också, som enda inskrift i det 

västgötska romanska materialet, tidiggotiskt M med utsvängda ben. Även regelbundenheten i 

bokstäverna placerar alltså denna inskrift någonstans i samma tid som Husaby-funten, 

intressant nog, då de ju kommer från samma plats. 

Inskriften från Vårkumla är i sitt fragmentariska skick svår att jämföra med det övriga 

materialet; det enda som kan noteras med relativ säkerhet är förekomsten av uncialt E, 

tidiggotiskt T plus klassiskt T, samt N i den typiska romanska formen där diagonalstrecket 

drar sig mot mitten och tappar kontakten med sidobenens spetsar. Om läsningen av dessa 

bokstavsformer är korrekt, är denna inskrift möjligen äldre än de övriga latinska inskrifterna 

på liljestenar/stavkorshällar. Det inledande korset i Vårkumla-inskriften syns ganska tydligt, 

och påminner om korset i inskriften på Tidavadsfunten. 

Slutsatsen av denna analys skulle således bli att inskrifterna bör placeras in från sent 1100-tal 

till 1200-tal. 

Referenser: 

Blomgren, S., ”Inskriften på den medeltida dopfunten i Husaby kyrka”; VFT VI:1, 1958, 

97–101. 

Carelli, P., En kapitalistisk anda. Kulturella förändringar i 1100-talets Danmark, Lund 2001. 

Dahlberg, M., Skaratraktens kyrkor under äldre medeltid (=Skrifter från Skaraborgs 

länsmuseum nr 28), Västervik 1998. 

Gardell, S., Gravmonument från Sveriges medeltid I–II, Göteborg 1945–1946. 

Hallbäck, S. A., ”Medeltida dopfuntar i Älvsborgs läns norra västgötadel”, VFT VI:3–4, 1963, 

99–175. 

Hallbäck, S. A.,”Medeltida dopfuntar i Skaraborg”, VFT VI:8, 1971–1972, 39–357. 

Norberg, R., ”Forsbys kyrkas ålder”, Fornvännen 1939, 105–113.

GOTHENBURG UNIVERSITY 

Department of Archaeology 

GOTARC 

SERIES C. ARKEOLOGISKA SKRIFTER 

ISSN 0282-9479 

No 1 Projektet BEBYGGELSE OCH MARKANVÄNDNING I 

VÄSTSVERIGE 2500-500 FÖRE NUTID. 

Symposierapport, Göteborg oktober 1984. 

Red. Peter Jankavs. 

Göteborg 1985. 

ISBN 91-85952-14-1. 

No 2 BERGDAHL BULUKIN, Ewa: Stenåldersliv. En 

undersökning av grundskoleelevers uppfattningar om 

förhistorien. 


ISBN 91-85952-12-5. 

No 3 LINDMAN, Gundula: Kronologi som hjälpmedel i 

arkeologisk forskning. 


ISBN 91-85952-16-8. 

No 4 PERSSON, Per: Etapper i lantbrukets spridning. En 

rekonstruktion utifrån de tidigaste spåren i Nordvästeuropa. 

(Uppsats för fil.lic.-examen). 


ISBN 91-85952-22-2. 

No 5 JANKAVS, Peter: Samhälle - symbol - grav. Reflexioner 

kring ett arkeologiskt problemområde. 



ISBN 91-85952-24-9. 

No 6 CORNELL, Per: Emergence and Growth of Centres in the 

Andes. Some theoretical considerations. 



ISBN 91-85952-26-5. 

No 7 KARLSSON LÖNN, Marianne: ”Gårdarna med de äldsta 

namnen...”. En undersökning av bosättningar, 

bebyggelsenamn och namndöd. 



ISBN 91-85952-28-1. 

No 8 VÄSTSVENSKA STENÅLDERSSTUDIER. Red: Hans 

Browall, Per Persson & Karl-Göran Sjögren. 


ISBN 91-85952-30-3. 

No 9 BENGTSSON, Lisbet: Architectural Remains as 

Archaeology. Ideas and Attempts in a Sub-Andean Context. 



ISBN 91-85952-32-x.

No 10 ARKEOLOGISKA LIV. Om att leva arkeologiskt. 

Red. Jarl Nordbladh. 


ISBN 91-85952-38-9. 

No 11 BÅGENHOLM, Gösta: Etnicitet som problem i arkeologisk 

forskning. 



ISBN 91-85952-40-0. 

No 12 GUSTAFSSON, Anders: Arkeologins egna historier. 

Reflexioner kring arkeologihistoria, dess historiografi och 

användningar. 



ISBN 91-85952-42-7. 

No 13 MOBERG, Carl-Axel: ”Structureville”. A Young Person’s 

Guide to Find Analysis. 

A Classical Paper in Archaeology as Facsimile Reprint. 

(Structurville, P.C. 1976). 


No 14 RAGNESTEN, Ulf: Bruk av järn i västsvensk förhistoria. 



ISBN 91-85952-46-x. 

No 15 KARLSSON, Håkan: Being and Post-Processual 

Archaeological Thinking. Reflections upon Post-processual 

Archaeologies and Anthropocentrism. 



ISBN 91-85952-54-0. 

No 16 The Kaleidoscopic Past. Eds. A.- C. Andersson, Å. Gillberg, 

O. W Jensen, H. Karlsson & M. V Rolöf. 

Proceedings of the 5th Nordic TAG Conference. Göteborg, 

2-5 April 1997. 


ISBN 91-85952-56-7. 

No 17 “...Gick Grendel att söka det höga huset...” 

Arkeologiska källor till aristokratiska miljöer i Skandinavien 

under yngre järnålder. Rapport från ett seminarium i 

Falkenberg 16-17 november 1995. Redaktörer: J. Callmer & 

E. Rosengren. 

(Även i Hallands Länsmuseers Skriftserie No 9). 

Halmstad 1997. 

ISBN 91-85720-28-3. 

No 18 Arkeologi över gränser. Möten mellan lettisk och svensk 

arkeologi. Red. Ola W. Jensen, Håkan Karlsson & Armands 

Vijups. 


ISBN 91-85952-60-5. 

No 19 CARLSSON, Kristina: Tre kvarter i Gamla Lödöse – 

kronologi och funktion. 

Urbaniseringsprocesser i Västsverige. En utvärdering av 

uppdragsarkeologins möjligheter att belysa historiska 

processer. 


ISBN 91-85952-64-8.

No 20 JENSEN, Ola W. & KARLSSON, Håkan: Aktuell 

samhällsteori och arkeologi. Introduktion till processuellt 

och postprocessuellt tänkande. 

Göteborg 1998. 1 uppl. 

ISBN 91-85952-66-4. 

No 21 Arkeologiska texter. Trendanalyser av nordisk periodika. 

Red. Per Cornell, Fredrik Fahlander & Kristian Kristiansen. 


ISBN 91-85952-70-2. 

No 22 Kring västsvenska hus - boendets organisation och symbolik 

i förhistorisk och historisk tid. 

Red. Tore Artelius, Eva Englund & Lars Ersgård. 


ISBN 91-85952-72-9. 

No 23 En nationell Forskarskola i ARKEOLOGISK 

KULTURMILJÖVÅRD vid Göteborgs universitet 1997-98. 

Med stöd av Forskningsrådsnämnden och 

Riksantikvarieämbetet. Red. Jonas Grundberg, Kristian 

Kristiansen & Jarl Nordbladh. 


ISBN 91 85952-78-8. 

no 24 Västsvenska arkeologihistorier. 

Red. Åsa Gillberg & Anders Gustafsson. 


ISBN 91-85952-82-6. 

No 25 GILLBERG, Åsa: Arkeologiska självbilder. En 

arkeologihistorisk studie av levnadsteckning och biografi i 

svensk arkeologi under 1900-talet. 



ISBN 91-85952-84-2. 

No 26 ROSÉN, Christina: Föremål och social status i Halmstad 

ca 1550 - 1750. 



processer. 


ISBN 91-85952-86-9. 

No 27 ANDERSSON, Sofia & SCHEDIN, Pernilla: Den 

värmländska urbaniseringen. 



processer. 


ISBN 91-85952-88-5. 

No 28 BJUGGNER, Lena: Varuproduktion och hantverk i 

Halmstad under 1300-talet - 1600-talets första decennier. 



processer. 


ISBN 91-85952-90-7. 

No 29 JENSEN, Ola W: Historiska forntider. 

En arkeologihistorisk studie över 1000-1600-talens idéer om 

forntid och antikviteter. 



ISBN 91-85952-92-3.

No 30 GRUNDBERG, Jonas: Kulturarvsförvaltningens 

samhällsuppdrag. En introduktion till 

kulturarvsförvaltningens teori och praktik. 



ISBN 91-85952-96-6. 

No 31 VRETEMARK, Maria: Gamla Lödöse - analys av 

djurbensmaterial. 



processer. 


ISBN 91-85952-23-0. 

Nr 32 JENSEN, Ola W. & KARLSSON, Håkan: Aktuell 

samhällsteori och arkeologi. Introduktion till processuellt 

och postprocessuellt tänkande. 

Göteborg 1998. 2 uppl. 

ISBN 91-85952-25-7. 

No 33 GRUNDBERG, Jonas: Kulturarvsförvaltningens 

samhällsuppdrag. En introduktion till 

kulturarvsförvaltningens teori och praktik. 


ISBN 91-85952-29-x. 

No 34 PERSSON, Per & SJÖGREN, Karl-Göran: Falbygdens 

gånggrifter. Undersökningar 1985 - 1998. Med bidrag av 

Torbjörn Ahlström, Karin Axelström, Lars Bägerfeldt, 

Robert E. M. Hedges, Jane Jansen, Jens Kjärsgård, Eva- 

Lena Larsson, Andrew R. Millard, 

Betty-Ann Munkenberg och Alistair W.G. Pike. 


ISBN 91-85952-31-1. 

No 35 LUNDQVIST, Lars: Järnålderns centra - exempel från 

Halland och Västergötland. 



ISBN 91-85952-33-8. 

No 36 THELIANDER, Claes: De levande, de döda och deras 

gravar. En arkeologisk studie av människans dödsritual. 



ISBN 91-85952-35-4. 

No 37 STREIFFERT, Jörgen: På gården. Rumslig organisation 

inom bosättningsytor och byggnader under brons- och äldre 

järnålder. En fallstudie av den halländska boplatsen 

Sannarp, RAÄ 3, i Årstad socken och andra 

boplatslämningar i Halland. 



ISBN 91-85952-37-0. 

No 38 Archaeological Sensibilities. 

Eds. F. Campbell & J. Hansson. 


ISBN 91-85952- 41-9. 

No 39 NILSSON SCHÖNBORG, Göte: Kinesiskt importporslin i 

Göteborg. 



ISBN 91-85952-45-1.

No 40 JENSEN, Ola W & KARLSSON, Håkan: Archaeological 

Conditions. 

Examples of Epistemology and Ontology. 


ISBN 91-85952-47-8. 

No 41 Texter om Arkeologisk Kulturmiljövård. Historia, praktik 

och identitetspolitik. Från en forskarskola, med stöd från 

Forskningsrådsnämnden och Riksantikvarieämbetet. 

Red. Fredrik Fahlander, Kristian Kristiansen. & Jarl 

Nordbladh. 


ISBN 91-85952-49-4. 

No 42 LUNDQVIST, Lars: Slöinge 1992 – 1996. 

Undersökningar av en boplats från yngre järnålder. 

(Slöingeprojektet 2). Med bidrag av Caroline Arcini, 

Thomas Bartholin, Johan Callmer, Pär Connelid, Roger 

Engelmark, Bengt Hovén, Leif Jonsson, Johan Linderholm, 

Maria Mannerstrand, Lennart Samuelsson, Eva Wihsén och 

Karin Viklund. 


ISBN 91-85952-51-6 

No 43 FAHLANDER, Fredrik: Archaeology as Science Fiction. 

A microarchaeology of the unknown. 


Göteborg. 2001. 

ISBN 91- 85952-53-2. 

No 44 CARLSSON, Kristina & ROSÉN, Christina: 

Stadsbornas kärl – keramik i västsvenska städer från 

1400-tal till 1700-tal. 

Urbaniseringsprocesser i Västsverige – En utvärdering av 


processer. 


ISBN 01-85952-65-6. 

No 45 BRAMSTÅNG, Carina & BÅGENHOLM, Gösta: 

Gum och den medeltida sandstensindustrin på Kinnekulle. 

Del I Arkeologisk undersökning av Gum, fornlämning raä 54, 

Källby socken, Götene kommun, Västra Götalands län. 


ISBN 91-85952-67-2. 

No 46 CORNELL, Per & FAHLANDER, Fredrik: 

Social praktik och stumma monument. Introduktion 

till mikroarkeologi. 


ISBN 911-85952-71-0. 

No 47 BÅGENHOLM, Gösta: Ett medeltida lexikon från Island 

Samlade till Snorre Sturlason yngre Edda. Pulur. 

Namnramsor från 1200-talet. 


ISBN 91-85952-73-7.

No 48 Strandlinjer och vegetationshistoria. 

Kvartärgeologiska undersökningar inom projektet 

Kust till kust, 1998 – 2002. 

Red. Per Persson, med bidrag av Per Persson, Tore Påsse, 

Sten Ekman och Ronnie Liljegren. 

I samarbete med Uppsala universitet, institutionen för 

Arkeologi och antik historia. 

Coast to coast-books – no. 7. 


ISBN 91-85952-77-X. 

No 49 LUNDSTRÖM, Inga & THELIANDER, Claes: Såntorp. 

Ett gravfält i Västergötland från förromersk järnålder till 

tidig medeltid. Del 1. Anläggningsbeskrivningar, 

dokumentation och analyser. 


ISBN 91-85952-79-6. 

No 50 MILSTREU, Gerhard & PRØHL, Henning (Eds): 

Förhistoriska Bilder som Arkeologisk Källa / 

Prehistoric Pictures as Archaeological Source. 

Tanumshede 2004. 

ISBN 91-85952-89-3. 

No 51 BENGTSSON, Lasse: Bilder vid vatten. 

Kring hällristningar i Askums sn, Bohuslän. 



ISBN 91-85952-93-1. 

No 52 NORMARK, Johan: Caught Somewhere in Time. 

Polyagentive archaeology in the Maya Lowlands. 



ISBN 91-85952-97-4. 

No 53 Arkeologins referensvärld. 

Analyser av referenskonventioner inom arkeologi 

och kulturminnesvård. 

Red. Kristian Kristiansen, Per Cornell & Linda Larsson. 


ISBN 91-85952- 99-0. 

No 54. Local, Regional, Global. 

Per Cornell & Per Stenborg, Eds. 


ISBN 91-85245. 

No 55. Dialog med de sega strukturerna. 

Om arkeologisk utbildning och genusperspektiv. 

Red. Tove Hjörungdal. Med bidrag av 

Tove Hjörungdal, Susanne Axelsson, Linda Lövkvist, 

Pernilla Schedin, Roger Nyqvist och Ann-Charlott 

Hajdu-Rafis. 


ISBN 91-85245-03-8. 

No 56. Monte Polizzo –Project reports. Vol I. 

1998 – 2001. Vol I. 


ISBN 91-85245-05-4. 

No 57. Monte Polizzo – Project Reports. Vol II. 

2002 – 2003. Vol. II. 


ISBN 91-85245-06-2.

No 58. ANDERSSON, Stina och WIGFORSS, Johan: 

Senmesolitikum i Göteborgs- och Alingsåsområdena. 

Coast-to-Coast-books no 12. 

Institutionen för arkeologi och antik historia, 

Uppsala universitet. 

ISSN 1404-1251. 

ISBN 91-974715-1-8. 

Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet. 

ISSN 0282-9479. 

ISBN 91-85245-07-0. 


No 59. Mellan sten och järn – rapport från det 9e nordiska 

bronsålderssymposiet, Göteborg 2003 – 10-09/12. 

Red. Joakim Goldhahn. 


ISBN 91-85245-10-0. 

No 60. Från Worm till Welinder – sex essäer om arkeologins 

disciplinhistoriska praxis. 

Red. Joakim Goldhahn. 


ISBN 91-85245-11-9. 

No 61. Material Culture and Other Things. 

Post-disciplinary studies in the 21 st century. 

Eds. Fredrik Fahlander & Terje Østigård. 


ISBN 91-85245-12-7. 

No 62 GOLDHAHN, Joakim: Från Sagaholm till Bredarör 

– hällbildsstudier 2000 – 2004. 


ISBN 91-85245-18-6. 

No 63. LÖNN, Marianne: Uppdragsarkeologi och forskning. 

Tankar från ett västsvenskt perspektiv. 


ISBN 91-85245-25-9. 

No 64. GOLDHAHN, Joakim: Hällbildsstudier i norra Europa 

– trender och tradition under det nya millenniet. 


ISBN 91-85245-26-7. 

No 65. GOLDHAHN, Joakim & ØSTIGÅRD, Terje: Rituelle 

Specialister i bronze- og jernalderen. 


ISBN 91-85245-27-5. 

No 66. SVEDBERG, Viktor & JONSSON, Leif: Medeltida 

urbanisering och fiske i Västsverige. 

Urbaniseringsprocesser i Västsverige – En utvärdering av 


processer. 


ISBN 91-85245-29-1. 

No 67. OESTIGAARD, Terje: 

Political archaeology and holy nationalism. 

Archaeological battles over the Bible and land in Israel 

and Palestine from 1967-2000. 


ISBN 978-91-85245-31-3.

No 68. FORS, Tina: Vittene – en hantverks-/verkstadsplats 

från järnålder. 



ISBN 978-91-85245-35-6. 

No 69. MILSTREU, Gerhard & PRØHL, Henning: Documentation 

and Registration of Rock Art in Tanum. No. 3. 


ISBN 978-91-85245-40-2 

No 70. FORS, Tina & GERDIN, Anna-Lena: Vittene – en 

Verkstadsplats från järnåldern. 


ISBN 978-91-85245-41-0 

No 71. NITENBERG, Annelie: Liljestenar och stavkorshällar. 

Kulturmöten och social praktik i tidig medeltid. 

(Early Medieval Stone Slabs. Culture Meetings and Social Practice.) 



ISBN 978-91-85245-42-9


och 


KULTURMÖTEN OCH SOCIAL PRAKTIK 


Liljestenarna och stavkorshällarna har en 

historia på nära tusen år och i denna licentiatuppsats 

vill jag beröra och studera några av de samhälleliga 

fenomen som kan kopplas till dessa stenar. 

Jag vill i min licentiatuppsats ”befolka” 

de till synes stumma stenmonumenten med 

människor, praktiker, historia och liv. 

Ger man sig tid att studera liljestenarna och 

stavkorshällarna utifrån olika utgångspunkter möter oss 

en värld av religiös övertygelse, maktmanifestationer 

samt olika sociala praktiker hos de kollektiv och 

individer som lät framställa stenarna. 

Min forskning ger därför, med grund i så väl emperi 

som teori, nya perspektiv på liljestenarna 

och stavkorshällarna, perspektiv som inte tidigare 

diskuterats när det gäller detta material. 

Annelie Nitenberg

Liljestenar - Vänermuseet

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?