Liljestenar - Vänermuseet

mellan liljestensornamentiken och orientalisk konst. Bland annat nämns utsirade stavkors på
trappostament på bysantinska mynt daterade till mitten av 900-talet och in på 1000-talet.
Högberg anser det möjligt att just sådana mynt som kommit till Sverige med vikingar kan ha
utgjort förebild för både stavkorshällarnas och liljestenarnas ornamentik (Högberg 1967:3-5).
Rhodin, Lindblom och Klang menar att ett ursprung för liljestenarna i England inte är tänkbart.
De anser att ett stenmode därifrån borde ha spritt sig till fler områden än just Västergötland
och då framför allt till Danmark och Norge som hade närmare förbindelser med England än
Västergötland. De menar vidare att inga direkta motivförebilder för liljestenarna står heller
att finna i England. Rhodin, Lindblom och Klang ser istället förebilder i bysantinsk grekiskortodox
konst (Rhodin, Lindblom & Klang 1994:30f, 85-87, 224f). Rhodin arbetar tillsammans
med Leif Gren vidare på spåren från sydöst. Stildragen i liljestenarna är under 900-talet
fullt utvecklade i Bysans och vissa motiv går tillbaka i förkristen tid. De i princip ständiga
kontakterna mellan Norden och det bysantinska riket från 800-talet till mitten av 1000-talet
möjliggjorde att stilinfluenserna inom konsten kunde sprida sig anser de (Rhodin & Gren
2000:23, 28; Rhodin, Gren & Lindblom 2000:176f.). Längre fram i denna uppsats kommer vi
se exempel på gravhällar från både England och Danmark som till utformning och innehåll är
mycket lika liljestenarna och stavkorshällarna.
Kyrkohistoriska sammanhang
Att liljestenarna och stavkorshällarna har en symbolik som accepteras av kristendomen och
att kristen bildvärld läses in i symbolerna är allmänt vedertaget. Det har emellertid framförts
olika teorier om vilken kristen tillhörighet stenarnas beställare haft. Att dessa skulle vara
katoliker inom den väst-romerska kyrkan är inte uttalat någonstans, utan har troligen setts
som en självklarhet inom forskningen. Det är först i och med Rhodin, Lindblom, Klang och
Grens försök att datera stavkorshällarna och liljestenarna till 900- och 1000-talen som
beställarnas romersk-katolska tillhörighet ifrågasatts. De menar att nordbor som besökte
det bysantinska riket, genom att t.ex. ha företagit handelsresor, tjänstgjort i den östromerska
armén eller varit kejserliga livvakter i Väringsgardet, av olika anledningar kan ha kristnats på
eget initiativ. De kejserliga livvakterna t.ex. var alla döpta kristna. Nordbor som kristnats
under sina vistelser i det bysantinska riket var de som enligt ovanstående författare förde
kristendomen till Norden, följaktligen en grekisk-ortodox kristendom som föregick den
katolska missionen från Tyskland och England (Rhodin, Lindblom & Klang 1994:30f, 85-87,
224f; Rhodin & Gren 2000:23, 28; Rhodin, Gren & Lindblom 2000:176f; Rhodin & Gren
2001:181f).
Rhodin med medförfattare menar att det är troligt att vissa nordbor döptes under sina
vistelser österut. Deras resonemang visar emellertid att andra nordbor som reste söder-
och västerut och där kommit i kontakt med kristendomen också på egen hand kan ha låtit
sig döpas. Dopets betydelse för de utlandsdöpta nordborna vet vi emellertid inget om.
Kanske lät de döpa sig av praktiska skäl, t.ex. just för att kunna ta tjänst i ett kejserligt livgarde
eller för att det underlättade handelskontakter med andra kristna. Hur den personliga tron
påverkats av sådana eventuella dop är oklart. Det finns heller ingen hållbar bevisning för att
de som lät tillverka liljestenar och stavkorshällar skulle vara utlandsdöpta nordbor av de slag
som Rhodin med medförfattare vill koppla till detta fornlämningsmaterial.
33