DubbElT Så bra! - Sveriges Olympiska Kommitté

16
njaom mä
Anja om VM-debuten i Vail, uSa, 1999
”VM i Vail var en enorm upplevelse. Som 17-åring och en hel skidvärlds
ögon på mig var det inte lätt att prestera. Flera film-team bevakade varje
steg jag tog. Det var en stor grej i media att som 17-åring platsa i ett VM-lag
plus att jag kom från samma lilla ort som Ingemar Stenmark.
Under säsongen fram till VM hade jag haft svårt att satsa i första åken
men under VM bestämde jag mig för att gå för guld i både slalom och
storslalom – de två grenarna jag ställde upp i. Det gick nästan hem. Jag
var snabbast fram till mellantiderna i båda tävlingarna men sedan körde
jag också ut i båda.
Jag fick ett kvitto på att jag kunde vara snabb också under stor press men
också hur mycket jag gillade ett stort mästerskap och allt runt ett sådant.
Det var en rejäl kick att stå på start med så mycket folk runt omkring. Stolt
över min prestation i VM flög jag vidare.”
I St anton 2001 blev det två medaljer
(guld i slalom och brons i storslalom).
Så här minns Anja sina två första
mästerskaps-medaljer. Det skulle bli 14 till
– hittills!
”Det var många som tvivlade på min mentala styrka inför VM i St
Anton. Tvivlarna blev inte färre eftersom det gått trögt fram till VM.
Jag tror att jag som bäst varit sexa i slalom i världscupen. Men på träningslägret
inför VM hittade jag formen och när jag kom till St Anton
visste jag att jag kunde ta medalj. Men media tvivlade på mig och
det blev en riktig tändvätska för mig. Det var en enorm njutning att
gå i den mixade zonen där media håller till och ha kunnat bevisa för
alla tvivlarna vem jag var och vad jag kunde göra på ett mästerskap.”
OS-debuten i Salt lake city 2002 gav två medaljer
(silver i storslalom och brons i slalom). Den här gången
krävde svenska folket mer eller mindre medalj.
”OS i Salt Lake City var allt annat än lätt. Pressen var enorm. Det hade gått tungt för det
svenska laget under den första veckan. Inte en enda svensk medalj och medaljchanserna
blev färre och färre. Men vi i det alpina landslaget hade haft ett bra läger i Jackson Hole
och det var kanonstämning inom laget. Det var nog tur eftersom boendet och maten i
Park City där vi bodde var rena katastrofen. En natt fick vi sova tre i samma säng när
elementet slutade fungera och det blev minusgrader i rummet.
Min vilja var stor att inget skulle kunna krossa oss så med det i ryggen tog jag mig an
min karriärs kanske största utmaning i slalom. Jag hade startnummer ett i ett hang som
passade mig bra men på natten började det snöa och det blev också mildväder vilket
gjorde underlaget halvt omöjligt att åka på. Det var som att åka i ett bollhav. Men med
nio hundradelars marginal lyckades jag ta min första OS-medalj. Lyckan var total!
Under storslalomen blev jag lite passiv i första åket och där missade jag nog guldet.
Men i andra var jag snabbast och körde upp mig till silver. Fast det gjorde inget. Jag var
ändå en vinnare och fick uppleva en massa saker. Kungafamiljen kom ner till målet och
var med när jag firade silvret som kändes som ett guld för mig. Stort!”
I Turin 2006 var det OS-guld
som gällde och nu var media
eniga om att Anja hade fem
medaljchanser.
”Nu blev det en jakt på ett OS-guld som jag
inte hade. Fem starter och fem möjligheter. Min
form var på topp i alla grenarna och viljan var
enorm. Jag var med och stred om guldet i alla
grenarna och under första veckan lyckades jag
ta två brons men guldet ville vänta på sig. Under
OS fick jag en knäskada som påverkade mig
och var svår att hantera. Så här efteråt är jag
otroligt lycklig att skadan inte var värre än att
jag kunde tävla varje dag. Sedan hände det som
jag tror avgjorde att jag fick mitt guld. Under
uppvärmningen inför slalomen halkade jag till i
en sväng och vred knät ytterligare. Smärtan var
olidlig. Men min beslutsamhet att inte vika ned
mig gjorde att jag glömde all press på mig och
fokus låg på att klara av dagen och inte låta
mig besegras av ett knä. Jag vågade chansa och
kunde slappna av och jag grundade OS-guldet
i det första åket. När jag fick medaljen var det
med blandade känslor av lycka och lättnad av
att jag äntligen klarat av att ta ett OS-guld.”
Efter Salt Lake City bestämde
Anja sig för att
köra alla grenar i Turin-
OS. I VM i bormio 2005
testade hon det för första
gången.
”Det var en hög målsättning och en tuff
resa att lära sig störtlopp och super-G på
mindre än fyra år. I Bormio var tanken att
se om jag klarade av ett så tufft schema
och hårt tryck på kroppen inför Turin säsongen
efter. Ingen hade mig som medaljkandidat
i någon av fartgrenarna men
succén var total. Jag chockade världen
med att vinna super-G och ledde störtloppet
fram till sista mellantiden och slogs
om guldet i kombinationen. Men jag orkade
inte hela vägen fram. Jag blev förkyld
och sängliggande innan slalomen men jag
klev upp och kämpade och slogs faktiskt
med Janica Kostelic om guldet ända fram
tills jag körde ut”.