Blå Himmel beta 9 20130526 - Rävsvans Förlag

Järnväg
Det vanligaste sättet att driva en järnväg är genom ett järnvägsbolag, ofta samägt av ägarna till
gruvbolag och industrier i ett område. Passagerartransport tillhandahålls som en extra service, ofta i
kombination med postfrakt. Ibland kan ett bolag hyra in sig på spår som ägs av andra bolag, och kan
därmed erbjuda heltäckande tågresor även på områden som de själva inte kan nå.
Så är till exempel fallet med den berömda Transeuropiska expressen, där ägaren Compagnie
Internationale des Wagon-Lits bara äger två spårsträckor, en genom Langosinien till weldländska
gränsen och en genom bergspassen från norra till södra Weldland. Resten av spårsträckan mellan
Orleans i Langosinien och Konstantinopel i Bosporia hyrs av bolaget. En stor del av intäkterna
kommer från brevtransporter på sträckan mellan Bosporia och Langosinien, och passagerartrafiken,
om än relativt bekväm och lyxig (för att vara tåg), utgör bara en del av företagets intäkter. En resa
längs med hela Transeuropiska expressen tar drygt femtiotvå timmar om inga förseningar inträffar,
och kräver vanligen tre nätter ombord på tågets sovvagnar.
Lokomotiv är vansinnigt dyra, både att anskaffa och att hålla i drift, så istället för att hålla alla linjer
med egna lokomotiv så kan man koppla på vagnar på ett tåg som ska åt samma håll. Det är inte
ovanligt att några vagnar kopplas på ett annat tåg under övergången från en linje till en annan. Under
den tiden så är passagerarvagnar ofta låsta så att inte obehöriga ska kunna komma ombord eller
passagerare komma bort.
Det går fortfarande regelbunden tågtrafik även i de krigförande länderna, även om spåren där
huvudsakligen upptas av transport av militär materiel och personal. Det går att resa med
passagerartåg, men man får räkna med att trängas med soldater med trosspackning och vapen som
förflyttas mellan frontavsnitten.
Ett problem som framförallt merovierna drabbats av i Polmerovia och erövrade delar av Saravien,
Urenien och Sendreland är spårvidd, det vill säga avståndet mellan spårens insida. Meroviska
järnvägar har en spårvidd på fyra fot och elva och fem sjättedels tum (1520 mm), medan Weldland,
Urenien och Polmerovia har den saxländska standarden på fyra fot och åtta och en halv tum (1435
mm). På grund av det har meroverna blivit tvungna att lasta om allt gods som ska till fronten i
erövrade landområden. Vid Polmerovias östra gräns så får man helt enkelt flytta över allt gods från
vagnar som kör på meroviska spår till vagnar som kör på standardspår. I Sendreland och delar av
Saravien har man helt enkelt dragit nya spår.
Många städer har spårvagnar, vanligen hästdragna men ibland även eldrivna. För en billig penning,
som man betalar till spårvagnens konduktör, kan man följa med vagnen på dess bana. Det finns
normalt inga hållplatser, utan man kan kliva på när som helst längs banan.
Kanaler
Kanalerna är det gamla Europias industrivägar, och de används fortfarande. Weldland är ett av de få
länder som inte har ett omfattande kanalnätverk, eftersom landet är för kuperat, så man har där
satsat på järnvägar istället i den mån som floderna inte har hjälpt. I resten av Europia så var det
kanalerna som drog igång den första industriella revolutionen. Hästdragna kanalpråmar skeppade
kol, järn, tyg och spannmål fram och tillbaka.
Blå Himmel: Livet i krigets skugga 11