Bilden av Katitzi: om Björn Hedlund och hans ... - Tensta konsthall

en gest och man ska fatta direkt”. 10 Denna enkelhet som var Björn Hedlunds ledstjärna tillåter
ändå ett stort utrymme för detaljerade karaktärsskildringar, miljöbilder och stämningar. Den
grafiska enkelheten där stora, kontrasterande fält i svart och vitt ramar in bildens
händelsecentrum ställs emot mer måleriska illustrationer. Här finns fler dagrar och skiftningar
i gestaltningen av de olika karaktärerna och miljöerna. Möjligen är det avsiktligt, en
anpassning till den unga läsekretsen, eller en effekt av bokillustrationens uppgift. I
Katitziillustrationerna lyckas Björn Hedlund förena den enkla gesten med en stor
detaljrikedom.
Risken att Björn Hedlund aldrig skulle komma att teckna Katitziböckerna var under en period
överhängande trots det gemensamma förberedande arbetet som redan gjorts. Förlaget som
först skulle ge ut böckerna hade en annan illustratör i åtanke. Katarina Taikon vägrade - ingen
annan än Björn Hedlund kom på fråga. För henne var det självklart att just han skulle göra
illustrationerna. Viktiga förlagor för Björn Hedlund i arbetet med illustrationerna var Björn
Langhammers fotografier från olika boplatser och tältläger med miljöer och människor,
fotografier som bland annat synts i Zigenare är vi. Kläddetaljer - en skärmmössa eller kanske
en sjal - anletsdrag eller specifika miljöer som syns i fotografierna kan senare identifieras i
teckningarna. 11
Under den fjorton böcker långa serien växte en ömsesidig arbetsprocess fram som var lika
spontan och öppen som den var fokuserad och präglad av organisation. Många somrar under
den tid som Katitziböckerna utkommer spenderade trion på Katarina Taikons och Björn
Langhammers sommarställe på Gotland där de tre arbetade koncentrerat med böckerna. 12
Björn Langhammers bilder fanns alltid tillgängliga och Björn Hedlund följer Katarina
Taikons arbete med texterna, kapitel för kapitel, och skissar samtidigt på utkast, med
inspiration och detaljer hämtade från Langhammers fotografier. 13 Arbetet kan beskrivas som
tredelat och insatserna består av lika delar självständigt och gemensamt arbete. Resultatet blir
till ett myller av människor och miljöer som uttrycks med en, åtminstone skenbar, enkelhet.
Den som hör Björn Hedlunds namn tänker kanske i första hand på honom som illustratör, som
illustratören till just Katitziböckerna. Men Björn Hedlunds repertoar var stor. 14 Han var en
10
Beyron Karlsson: ”Det ska bara vara en gest och betraktaren ska veta vad det handlar om”, Försäkringsanställd, Nr 12,
red. Beyron Karlson, Stockholm 1985.
11
Samtal med Angelica Ström, Katarina Taikons dotter, 2012-08-10.
12
Katarina Taikon hade ett arbetsrum i huset och Björn Hedlund hade inrett en ateljé på övervåningen i en intilliggande lada.
13
Ström, 2012-08-10.
14
Den person i släkten som kanske var allra mest betydelsefull för Björn Hedlunds livsbana, vid sidan av mamman, var hans
mormor Constance Seth. Detta får dock inte förminska hans pappas betydelse då Folke Hedlund utöver sitt konstnärliga yrke
även var starkt politiskt engagerad. Något som också mycket tydligt präglade Björn Hedlund som person och som var
betydande för honom i hans yrkesliv. Det var mormodern, Constance Seth, som såg hans begåvning och som även gjorde det
möjligt för honom att utveckla denna begåvning. Det var hon som såg till att Björn Hedlund fick åka på studieresor, först till
Frankrike år 1950 och därefter till Spanien år 1951. Frankrike var sedan tidigare en bekant miljö för Björn Hedlund. Han blev
rikskänd sedan han den tionde maj 1949 blev internationellt efterlyst av Utrikesdepartementet. Bakgrunden till detta var att
han år 1947 hade mönstrat på det svenska fartyget Naboland där han snart avancerade till stewardsbiträde. Fartyget gick
mellan Sverige och Finland. Men så småningom blev det längre seglatser och ingen inom vare sig familj eller släkt visste var
Björn Hedlund befann sig. Än mindre att han tjänstgjorde som besättningsman på ett fartyg med kurs mot USA varifrån det
första livstecknet kom i form av ett brev till hans syster. Fartyget blev senare akterseglat i Malta och Björn Hedlund hamnade
därefter i Frankrike. Väl i Frankrike tar sig Björn Hedlund till Paris. Det är oklart om det är då han träffar Lisa Larsson eller
om det är senare under hans studieperiod som han bekantar sig med den namnkunniga keramikern. Vad som dock är klarlagt
är att han i den franska huvudstadens nattliv träffar på en grupp Främlingslegionärer för vilka han uttrycker sin fascination
för legionen. Papper skrivs på och på den vägen hamnar han hos Främlingslegionen i Marseille. Genom
Utrikesdepartementets efterlysning uppstår ett intresse för den sjuttonårige Björn Hedlund och genom ett hugskott – någon
hade ett minne av att Björn Hedlund hade uttryckt ett intresse för Marseille – befann sig en svensk fotograf i hamnstaden på
den franska sydostkusten, på jakt efter den försvunne svensken. Fotografen lär planlöst ha vandrat runt där i hamnstaden då
han får syn på en legionär som sitter på trappan till en kasern och röker. Han frågar om soldaten råkar känna till en pojke i
trakten som heter Björn. ”Det är jag”, svarar legionären. Den efterlyste sjuttonåringen är återfunnen! Senare samma sommar