Det våras för familjen - Fas

66
m ö d r a r bemöts snarare utifrån sitt kön än sin person
den frånvarande föräldern, som kan fungera både som positiv
och negativ förebild.
Tanken att det är viktigt att kompensera för faderns frånvaro
har länge varit en starkt förankrad tanke i socialt arbete.
Men Margareta Bäck-Wiklund och hennes kolleger menar att
insatsen används närmast vanemässigt, utan problematisering
kring om det är vad pojkarna verkligen behöver.
Tonårskillar får ofta en ung man som kontaktperson och
det fokuseras på fritid och aktivitet. Killarna ska sysselsättas
och enas i någon slags manlig gemenskap kring aktiviteten.
Som kontaktperson letas män i civilsamhället upp. Det är
vanligt att det är brandmän, poliser, lärare, fritidspedagoger
eller personer som redan arbetar professionellt med ungdomsvård
som ställer upp och blir kontaktpersoner.
– Betoningen ligger på vad killar kan göra ihop och det är
riktiga karlakarlar som ordnas fram, säger Margareta Bäck-
Wiklund.
Flickorna i gengäld får ofta en kvinna som de kan prata
med och genom samtalet få hjälp med sina problem.
– Man gör alltså skillnad på kön och det sitter i väggarna.
Men kanske skulle det vara lika värdefullt för vissa pojkar
att träffa en person som de kan prata med om sina fantasier
kring den frånvarande fadern. För trots sin frånvaro är han
för många pojkar ändå en högst närvarande person, berättar
Margareta Bäck-Wiklund.
Hon tycker det är intressant att socialtjänsten ofta gör
stora utredningar kring pojkens problematik där professionella
socialsekreterare noggrant tittar på de behov som finns
hos familjen, mamman och pojken.